17 december 2023

Justitiekanslerns makt och roll


I samband med beredningen av regeringens beslut i november att delvis eller helt stänga Finlands östgräns kom biträdande justitiekanslern Mikko Puumalainens tolkning av lagen att kritiseras från olika håll. Regeringen kunde i mitten av november inte helt stänga gränsen, eftersom Puumala i egenskap av laglighetsövervakare ansåg att det inte fanns juridiska förutsättningar att stänga gränsen. Puumala fick inte bara kritik för sin lagtolkning enligt vilken en fullständig stängning av östgränsen inte var lagenlig, eftersom stängningen stod i strid med asylrätten. Sannfinländarnas ordförande, finansminister Riikka Purra lät även förstå att regeringen kunde ta beslut att stänga gränsen trots att laglighetsövervakaren ansåg att juridiska förutsättningar inte fanns.

Kritiken av biträdande justitiekanslern resulterade i att Högsta förvaltningsdomstolen den 7 december publicerade ett pressmeddelande med rubriken "HFD:s president: Ifrågasättandet av maktens tredelning tär på förtroendet för rättsstaten". Justitiekanslersämbetet representerar inte nödvändigtvis den dömande makten, men i pressmeddelandet säger HFD:s president Kari Kuusiniemi följande:

Justitiekanslern i statsrådet har som uppgift också att övervaka domstolarnas allmänna verksamhet. Ifall justitiekanslern inte bibehåller sitt oberoende och sin integritet, utan underkastar sig de politiska beslutsfattarnas önskemål kan detta återspegla sig även på domstolarna.

Man kan diskutera huruvida Purra eller någon annan verkligen ifrågasatt maktens tredelning, då fördelningen av makten i Finland strängt taget inte följer Montesquieus maktfördelningsprincip. Finland saknar en förvaltningsdomstol och i stället är det enligt grundlagen riksdagens grundlagsutskott som tolkar grundlagen då grundlagsenligheten i lagförslag och andra ärenden bedöms. 

Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då är det inte oproblematiskt att en enskild laglighetsövervakares tolkning avgör vilka beslut regeringen kan ta. I den aktuella frågan om stängningen av östgränsen förefaller biträdande justitiekanslern Puumalainen, som har en bakgrund som minoritetsombudsman, dessutom tolka lagen annorlunda än justitiekansler Tuomas Pöysti.

Det är inte bara lagen som kan tolkas på olika sätt, utan det finns även olika uppfattningar om justitiekanslerns roll. I samband med grundlagsutskottets behandling av den nya gränsbevakningslagen i juni 2022 sade den åländska riksdagsledamoten och medlemmen i grundlagsutskottet Mats Löfström angående regeringens nya möjligheter att stänga gränsen att "Justitiekanslern har en viktig roll i att säkerställa att det är så nödvändigt som grundlagsutskottet säger." (Se artikeln "Lagligt att stänga alla gränsövergångar vid hybridhot, säger grundlagsutskottet" på Svenska Yle.) Uppfattningen att det är justitiekanslerns uppgift att säkerställa att en stängning av gränsen är "nödvändig" kan diskuteras. För regeringen kan det i vissa situationer vara ändamålsenligt att överlåta en dylik uppgift till justitiekanslern, men tolkningen av vad som är "nödvändigt" för att åtgärda hybridoperationer behöver inte vara justitiekanslerns uppgift.

Jag är ingalunda rättslärd eller speciellt insatt i justitiekanslersämbetets uppgifter, men jag följde noga med justitiekanslerns agerande inför statsrådets så kallade Sibbobeslut i juni 2007. (Se min blogg Fallet Sibbo!) Både justitiekansler Paavo Nikula och hans efterträdare Jaakko Jonkka lyfte i samband med initiativet till Helsingfors inkorporering av sydvästra Sibbo fram ministrarnas domarroll: När lagen ger möjligheter till olika tolkningar är det statsrådet som i sista hand gör den juridiska bedömningen huruvida ett beslut är lagenligt eller ej. Flera ministrar bedömde sig utgående från justitiekanslerns tolkning av ministrarnas domarroll vara jäviga att delta i statsrådets Sibbosbeslut. 

Justitiekansler Jonkka tvådde inför Sibbobeslutet sina händer och hävdade att det är möjligt att utgående från rådande kommunindelningslag tolka de juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen på olika sätt. Statsrådet skulle enligt justitiekanslern först bedöma huruvida det fanns juridiska förutsättningar för den föreslagna inkorporeringen, i praktiken bedöma huruvida det fanns "särskilt vägande skäl". Först efter att ha bedömt de juridiska förutsättningarna kunde regeringen ta ställning till den föreslagna ändringen i kommunindelningen. Före Nikula och Jonkka hade även f.d. justitieombudsmannen Jacob Söderman framhållit ministrarnas domarroll i samband med beslut om ändringar i kommunindelningen.

Huruvida beslut om stängning av Finlands gräns mot Ryssland kan jämföras med beslut om kommunsammanslagningar vet jag inte, men man kan hävda att ministrarna kollektivt har större förutsättning än en enskild jurist att bedöma "nödvändigheten" i en stängning av gränsen för att avvärja ett allvarligt hot. Bristen på maktfördelning i Finland kan i vissa fall äventyra gruppers och enskilda individers rättigheter och rättssäkerhet, men det kan även vara problematiskt att låta en enskild jurist avgöra hur regeringen agerar mot en hybridattack.

23 oktober 2023

Hets mot folkgrupp

Efter terroristorganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober fylldes mitt flöde på sociala medier med videoklipps som visade demonstrationer där muslimer i västerländska städer uttrycker sitt stöd för Hamas och sitt hat mot judar. I Sidney ropade demonstranterna direkt "Gas the Jews" medan man på andra orter nöjde sig med frasen ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Dessa demonstrationer inleddes innan Israels motoffensiv ens hunnit komma igång. På Sergels torg i Stockholm har sympatisörer till Hamas demonstrerat sida vid sida med nynazistiska Nordiska befrielsefronten. Ett tag trodde jag att journalistkåren och vänstern i allmänhet skulle tvingas att omvärdera sin syn på hets mot folkgrupp, islam och massinvandring från muslimska länder tills jag insåg att de massiva demonstrationerna till stöd för Hamas och mot judarna (alltså inte bara mot staten Israel) tydligen bara ägt rum i min egen bubbla på sociala medier.



Nå, de ovanbeskrivna demonstrationerna har nog ägt rum, och de har fortsatt, men de har fått lite uppmärksamhet i nyhetsmedia, åtminstone finländsk. Kanske är man rädd för att det islamistiska hetsandet mot Israel och judar i allmänhet skall leda till att muslimerna själva blir utsatta. Det kan vara ett svepskäl från mediernas sida att ignorera de muslimska reaktionerna och se bort från ett allvarligt problem. I Tyskland har reaktionerna mot islamisternas hets mot judar dock fått mycket större uppmärksamhet av så väl medier som beslutsfattare.

Alla demonstrationer mot Israel är inte entydigt för Hamas och alla demonstranter är inte muslimska araber. I Finland har åtminstone även organisationen Fredskämparna deltagit i demonstrationer för ett "fritt Palestina". Flera framstående representanter för Vänsterförbundet har även starkt kritiserat Israels motåtgärder mot Hamas attack. Det verkar ändå huvudsakligen vara araber och muslimer som deltagit i demonstrationerna.

I Finland hade vi i somras en rasismdebatt och en politisk kris efter att sannfinländska ministrar blivit fast för att i påstådda dolda budskap eller privata textmeddelanden ha utryckt sig rasistiskt och även specifikt antisemitistiskt. Demonstranterna som utryckt sitt stöd för Hamas är naturligtvis inte ministrar, men det är ändå frapperande hur tyst det har varit i massmedierna då det gäller islamistisk antisemitism. De personer eller konton som på sociala medier i somras frekvent delade kritik mot påstått rasistiska och rentav nazistiska budskap har just inte kritiserat den islamistiska antisemitismen eller ens Hamas attack den 7 oktober.

Att ifrågasätta omfattningen av Förintelsen eller uttala stöd för antisemitiska konspirationsteorier är ett säkert sätt att bli utfryst ur det finländska samhället. För att bli stämplad och cancellerad kan det räcka med att delta i en konferens där någon deltagare eller arrangör uttryckt sig på ett sätt som kan tolkas som antisemitistiskt. Islamistisk antisemitism verkar här dock vara ett undantag.



Det är kanske bara en liten minoritet av muslimerna som är antisemiter, men massinvandringen från Mellanöstern och Nordafrika har gjort livet otryggt för judar på många håll i Europa. Detta är ingalunda ett nytt problem, utan någonting som länge varit uppenbart t.ex. i Malmö. När konflikter mellan Israel och araber blossar upp brukar judar bosatta i invandfringstäta orter vara speciellt utsatta. De nu aktuella demonstrationerna visar paradoxalt på behovet av en judisk stat där judar kan känna sig trygga. Demonstranterna betraktar sig kanske inte som anti-semitister, utan som antisionister, men antisionismen står ofta för åsikten att staten Israel bör utplånas och alla judar lämna området som man kallar Palestina. Och de muslimska demonstranterna riktar lätt sitt agg mot judar bosatta även utanför Israel eller Palestina.

I Finland har lagen om hets mot folkgrupp av allmänna åklagaren tillämpats mot uttalanden som kan anses vara kränkande mot sexuella minoriteter, trots att knappast något hets eller uppviglande mot aktuella minoriteter förekommit i sammanhanget. I vårt land har lagen om hets mot folkgrupp även tillämpats på sannfinländska politiker som kritiserat islam och profeten Mohammed själv.

Många länder har lagar mot hets mot folkgrupp eller "hatprat" (hate speech). Åtminstone i Sverige stiftades en lag om hets mot folkgrupp ursprungligen för att kunna stoppa antisemitistisk hets. Fortfarande tolkas vissa antisemitiska eller nazistiska uttryck som hets mot folkgrupp, men beskyllningar om hatpropaganda förekommer numera främst då det gäller angrepp på andra minoriteter och i sammanhang som lagstiftarna knappast hade kunnat föreställa sig för några årtionden sedan. I mitt blogginlägg "Yttrandefrihet" från ett år sedan skrev jag att "Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde ... ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier." Det aktuella läget visar ändå på ett behov av lagar om hets mot folkgrupp.



När den samlingspartistiska riksdagsledamoten Atte Kaleva på Instagram hävdade att en palestinsk demonstration invid Israels ambassad i Helsingfors var rasistisk och antisemitistisk blev han själv anmäld för hets mot folkgrupp. Hur polisen förhåller sig till anmälan som gjordes av Suomen palestiinalaisten siirtokuntayhdistys vet jag inte, men jag har åtminstone inte från den politiska vänstern sett något stöd för Kaleva. Det förefaller som om vänsterns motstånd mot antisemitism liksom omhuldande av minnet av Förintelsen inte är syftat att skydda judar, utan i första hand att gynna egna ideologiska och politiska intressen.

24 juli 2023

Bevis på ett parallellt universum

Det torde vara en vanlig föreställning att fysik är en strängt empirisk vetenskap. I verkligheten bygger en stor del av forskningen inom fysik och speciellt inom teoretisk fysik på matematisk modellering och rena spekulationer. Det är inte ovanligt att framstående fysiker spekulerar i existensen av multipla eller parallella universum, fastän man - hittills - trott att existensen av ett parallellt universum aldrig går att observera och därmed inte kan bevisas empiriskt. I denna text lägger jag dock fram empirisk evidens för existensen av en parallell värld.


Bevismaterial

 
En av de mest grundläggande principerna i vår fysiska värld är en strikt symmetri. En kraft förutsätter alltid en motkraft; skapande av positiv laddning förutsätter att det samtidigt skapas lika mycket negativ laddning. Även materia går att skapa ur energi, men det förutsätter att det samtidigt skapas lika mycket antimateria. Här stöter vi på ett problem, eftersom det i vårt universum förefaller råda ett överskott på materia. Även inom kvantfysiken gäller symmetriprincipen, vilket har föranlett spekulationer om multipla universum, som skulle garantera symmetrin.


Spegling i en punkt skapar symmetri.


I populärvetenskapliga skrifter har en del fysiker gått ett steg längre i sina spekulationer och föreslagit att svarta hål kunde vara tunnlar till andra världar. Svarta hål är som en virvel som sväljer all materia som kommer inom dess räckhåll. Det har föreslagits att materien och ljuset som faller ner i ett svart hål skulle komma ut i en annan värld. Om detta är möjligt, så borde - om inte annat så för symmetrins skull - även det motsatta vara möjligt. Svarta hål skulle alltså kunna ge ifrån sig materia och ljus fån en annat universum.


Den första bilden på ett svart hål.


En svaghet med vetenskapen fysik är att fysik på en avancerad nivå inte motsvarar våra vardagliga upplevelse av verkligheten. Detta gäller speciellt den nya fysiken, som bygger på relativitetsteorin och kvantfysik. Jag hävdar dock att jag själv och kanske många med mig i själva verket har vardagliga erfarenheter av fenomen som väl kan liknas vid så väl kvanthopp som svarta hål. Vad jag tänker på är alla försvunna strumpor - vart tar de vägen?



 
Det är som om det i mitt vardagsliv skulle finnas en osynlig virvel eller ett svart hål dit alla mina strumpor förr eller senare försvinner. Egentligen försvinner inte alla, utan bara den ena strumpan av strumpparet. Jag har i mina samlingar hundratals strumpor som saknar sitt par. Jag har sparat dem i förhoppning om att deras par skall dyka upp någonstans ifrån, men det händer ytterst sällan. Att dessa parlösa strumpor inte försvunnit ner i det svarta hålet har jag tänkt mig att hänger samman med att jag sällan använder omaka strumpor och de parlösa strumporna därmed blivit säkert arkiverade i min byrå. Samtidigt är det förbryllande hur många strumpor jag faktiskt har i min samling.




Jag har ibland spekulerat över om det är i samband med tvättningen som mina strumpor försvinner. Det förefaller även som om kalsonger försvinner i samband med tvättningen, men eftersom de till skillnad från strumpor saknar par är det sällan jag saknat ett specifikt par kalsonger. Jag skulle knappast ha kommit den vetenskapliga förklaringen på spåret, om det inte var för att jag under de senaste åren köpt strumpor som är tillverkade för att passa den ena foten extra bra, alltså skilda strumpor för höger (R) och vänster (L) fot. 


I Sibbo har vi kvar mina föräldrars gamla tvättmaskin av märket Whirlpool. I denna tvättmaskin kan man faktiskt se det svarta hål där strumpor tillsammans med kalsonger och andra textiler sugs in i en virvelström. Maskintrummans massa är, även då den är fylld med byke och vatten, mycket liten jämfört med massan av ett stellärt svart hål, men fysiker har föreslagit att det även existerar mikroskopiska eller kvantmekaniska svarta hål. Det ligger nära till hands att anta att den centrifugerande tvättrumman utgör en felande länk eller ett mellanting mellan de stellära svarta hålen på makronivå och de kvantmekaniska svarta hålen på mikronivå.


Enligt Gödels första ofullständighetsteorem existerar det i alla system satser som är sanna, men som inte går att bevisa att är sanna. Överfört till problemet med de försvunna strumporna kan vi här av dra slutsatsen att det är möjligt att strumpor försvinner in i ett parallellt universum utan att vi någonsin kan bevisa det vare sig teoretiskt eller empiriskt. Enligt Karl Poppers falsifierbarhetskriterium bör en teori dock gå att testas för att den skall kvalificeras som vetenskaplig. Detta kriterium är speciellt utmanande för teorier om parallella universum.

Twin universe (Wikipedia)

Att materia försvinner in i ett parallellt universum kan vara omöjligt att observera eller bevisa. Däremot torde det vara principiellt sett mycket lättare att empiriskt bevisa att materia från ett parallellt universum via svarta hål eller virvlar tar sig in i vår värld. För detta kan jag faktiskt lägga fram evidens! När jag tänker på alla dessa hundratals strumpor utan par i min byrålåda så inser jag att det är höjt i dunkelt varifrån en stor del av dessa strumpor härstammar. En del av dessa strumpor har jag inget minne av att jag någonsin använt och en del verkar inte vara av denna värld.


Med tanke på symmetriprincipen kan vi anta att varje höger fot motsvaras av en vänster fot i ett parallellt universum och vice versa. Vi kan föreställa oss att det i en parallell värld existerar en Ralf eller flaR som liksom jag funderar på parallella världar, men som har hjärtat på högra sidan. Han kanske som jag har hundratals parlösa strumpor i storleken 43-45 i sin byrålåda och länge undrat vart alla strumppar tar vägen. Kanske har även han i sin samling hittat strumpor som han misstänker att är extraterrestiala.


Så en vacker dag observerar han två blåa strumpor för vänster fot och inser betydelsen av sin upptäckt. Han bestämmer sig för att testa sin hypotes genom att nästa gång tvätta endast en strumpa för vänster fot (L) och se om han tillbaka kan få en strumpa för höger fot (R). Innan han utför sitt experiment skriver han dock en bloggtext med rubriken "ɯnsɹǝʌıun ʇllǝllɐɹɐd ʇʇǝ ɐd sıʌǝq". Tyvärr kan du inte läsa hans text, men om du orkat läsa mitt blogginlägg ända hit, så kanske det finns någon i en parallell värld som läser hans.

11 juni 2023

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.



I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.


https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.


Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.


Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.


Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.


http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.


https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.

3 januari 2023

Twitterfilerna

Elon Musk har fått mycket publicitet sedan han i oktober ifjol köpte och tog över Twitter. Däremot har de etablerade massmedierna nästan totalt negligerat de så kallade Tvitterfilerna, Twitter files. För att på svenska eller finska kunna ta del av Twitterfilerna måste man vända sig till alternativa medier eller mindre högermedier så som Epoch Times, Samnytt och Suomen Uutiset.

När Musk våren 2022 meddelade att han vill köpa Twitter motiverade han det med att han vill trygga yttrandefriheten. I likhet med Facebook hade Twitter kritiserats för att blockera och filtrera speciellt högersinnade användare och deras tweets. Särskilt mycket kritik hade Twitter fått efter att ha blockerat Donald Trump medan han ännu var president. En annan stor kontrovers var blockeringen av New York Post efter att tidningen hade publicerat en artikel om Joe Bidens son Hunter Bidens bärbara dator hösten 2020 några veckor före det amerikanska presidentvalet. Twitter stängde inte bara tillfälligt New York Times twitterkonto, utan förhindrade även andra användare från att sprida nyheten om Hunter Bidens dator. Senare medgav Twitter att man gjort fel när man blockerade New York Times och nyheten om Hunter Bidens dator.

Då Musk tog över Twitter kom han över en massa filer med bl.a. e-postmeddelanden, som han lät några journalister gå igenom. Journalisterna publicerade under december och början av januari sina rapporter som trådar av tweets på Twitter, vilket lär vara det enda villkoret Musk ställde dem. Den första tråden publicerades av Matt Taibbi den 3 december och handlar främst om hur Twitter blockerar nyheten om Hunter Bidens dator.

Den andra tråden eller "Twitter Files Part Two" publicerades av Bari Weis den 9 december. Den andra delen av Twitterfiler handlar speciellt om shadowbaning eller smygblockering, någonting som Twitter tidigare förnekat att förekommit, men som nu bevisligen ägt rum i en stor skala. Den tredje tråden publicerades av Taibbi följande dag under rubriken "The Removal of Donald Trump". Den fjärde tråden, som publicerades av Michael Shellenberger samma dag, fortsätter på samma tema.

Ytterligare ett centralt tema i Twitterfilerna är filtreringen av kommunikation relaterat till COVID-19. Det framgår att den amerikanska regeringen på detta område utövade ett stort inflytande på Twitters moderering - eller censurering. Det var inte bara (farlig) desinformation och missinformation som filtrerades, utan även rimliga åsikter, välgrundade hypoteser och korrekt information av meriterade forskare inom medicin och virologi.

 

Ur de tiotal trådarna eller delarna av Twitterfilerna framgår det att så väl det republikanska som det demokratiska paritet försökte påverka Twitters moderering inför presidentvalet 2020. Att filtreringen gynnade demokraterna förklaras främst med att de hade flera kontakter på Twitter eller att Twitters anställda i övervägande grad sympatiserade med demokraterna. Det var inte bara de två partierna och presidentens kansli som kommit med önskemål om blockering och deplattformering. Även den amerikanska federala polismyndigheten FBI har varit flitigt i kontakt med Twitter och påverkat Twitters moderering.

Att FBI är i kontakt med Twitter är i sig inte anmärkningsvärt. Det lär höra till polismyndigheternas uppgifter att varna privata bolag för utländska påverkningskampanjer och risk för lagbrott. Åtminstone när det kommer till Hunter Bidens laptop verkar det dock som om FBI, för att stoppa nyheten om laptoppen, mot bättre vetande antytt att materialet som New York Times kommit över kunde vara hackat eller stulet. Agerandet närmar sig statlig censur, vilket står i strid med det första tillägget i den amerikanska konstitutionen. 

Efter att Musk tagit över Twitter har han kritiserats för en naiv syn på yttrandefrihet. Moderering av sociala medier är inte lätt. Vad som är lagligt innehåll varierar från stat till stat. Ryssland upprätthåller trollfabriker som sprider falsk information och rysk propaganda via falska twitterkonton, men den ryska desinformationen och de ryska narrativen sprids även via genuina västerländska twitteranvändare. Annonsörer, användare och anställda kan vara känsliga för innehåll som kan uppfattas som kränkande för någon grupp. Till skillnad från Facebook har Twitter inte varit de stora massornas sociala medium, utan har framför allt varit en direkt kanal för politiker och journalister, användare som är extra måna om att inte förknippas med oönskade sammanhang. Allmänt taget verkar journalistkåren vara kritiska till förändringar som Musk drivit igenom, fastän det i praktiken inte är så mycket som förändrats för användarna.

I medlet av december suspenderades tillfälligt ett antal journalister från Twitter för att de hade rapporterat om eller länkat till webbsidor där Musk lokaliserades. Avstängningen sågs som ett uttryck för att Musk gick emot sin egen princip om obegränsad yttrandefrihet och fick stor uppmärksamhet även i Norden. Däremot negligerades nästan helt de samtidigt publicerade Twitterfilerna.

Orsakerna till att mainstreammedia negligerat Twitterfilerna kan man spekulera om. Jag tror att det åtminstone till en del handlar om kollegialt socialt tryck och bristande kollektiv självkritik. Avslöjandena torde kunna upplevas som pinsamma för journalistkåren, men man har naturligtvis även ur ett journalistiskt perspektiv försökt motivera varför man inte skriver eller rapporterar om Twitter files. Läsarna har ju frågat både i diskussionsspalter och på sociala medier.

Den vanligaste uttryckta (bort)förklaringen till att medierna negligerat Twitterfilerna torde vara att de inte fört med sig någonting nytt. Amerikanska medier har redan tidigare rapporterat om skandalen kring blockeringen av New York Times i samband med nyheten om Hunter Bidens bärbara dator. Amerikanska medier har även påtalat annan filtrering som kan ha haft en avgörande inverkan på det amerikanska presidentvalet. Dess värre har medierna i Norden nästan helt försummat dessa nyheter.

Att Musks ledarskap är inkonsekvent, impulsivt och delvis populistisk är naturligtvis inget hållbart argument för att inte rapportera om problematik före Musk tog över Twitter. Att Twitter files publicerats just på Twitter och inte i något traditionellt massmedium är ändå ett ofta yttrat argument mot att inte rapportera om de aktuella avslöjandena. I sig är det ingenting som säger att de nordiska medierna måste rapportera om allt som händer i USA. Det problematiska är att den amerikanska politiken de facto får stort utrymme och rapporteringen huvudsakligen sker ur ett vänsterperspektiv, åtminstone sedan Trump år 2016 tillträdde som president. De stora etablerade nordiska medierna refererar nästan uteslutande till amerikansk "liberal" mainstream media, som dess värre långt har gett upp ambitionen att vara objektiv och balanserad.

Twitterfilerna är bara en i raden av amerikanska nyhetsämnen som försummats på politisk grund. De stora nordiska massmedierna beskriver den amerikanska verkligheten huvudsakligen så som den uppfattas eller uppmärksammas ur ett amerikanskt vänsterperspektiv, medan nyheter som på republikanskt håll uppfattas som viktiga helt kan försummas. En följd av dylika försummelser från mainstreammediernas sida är att det skapas efterfrågan på alternativa medier, som inte alltid står för god eller tillförlitlig journalistik. En alvarligare följd är att ensidig och partisk mediebevakning i likhet med filtrering på sociala medier skapar grogrund för konspirationsteorier om en deep state och andra dolda nätverk som utövar makt och censur. När de västerländska medierna försummar en opartisk och mångsidig bevakning skapas det även rum för högermedier sådana som den ryska propagandakanaler RT, som man numera visserligen måste ha VPN för att kunna ta del av, även på Twitter.

18 oktober 2022

Yttrandefrihet

Det var väl när jag gick i gymnasiet och läste Gerge Orwells 1984 och Djurfarmen som jag fick upp ögonen för värdet av yttrandefrihet. I samma väva läste jag även Aldous Huxleys Du sköna nya värld och Kallocain av Karin Boye. Märkesåret 1984, då jag skrev studenten, kom även konstnären och författaren Carl-Gustaf Lilius bok Makt och mardröm ut. Jag minns inte om jag läste Lilius bok eller bara recensioner av den, men åtminstone läste jag med största intresse Lilius kolumner och essäer i Hufvudstadsbladet.

Det är i själva verket högst anmärkningsvärt att Hufvudstadsbladet, under Jan-Magnus Janssons tid som chefredaktör, tillsammans med Åbo Underrättelser och Vasabladet publicerade Lilius texter, som bl.a. lyfte fram kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Kina. Lilius var praktiskt taget den enda som i mitten av 1980-talet i finländska dagstidningar direkt kunde kritisera Sovjetunionen. Kanske var det möjligt dels för att Lilius skrev på svenska, dels för att Lilius var ett konstnärligt original. Även i auktoritära samhällen som Ryssland släpper man ibland fran regimkritiska marginaliserade röster, just för att visa att dessa röster är marginaliserade.



Min ena uppsats i modersmål i studentskrivningarna handlade även lämpligt om dystopier. Eftersom året var 1984 hade jag gissat att en av uppsatsrubrikerna skulle gälla just dystopier, men det var nog av äkta intresse som jag bekantade mig med genren och de ovannämnda böckerna. Desto mera om innehållet i uppsatsen kommer jag inte ihåg, men det är klart att ämnet engagerade mig i högsta grad och att jag även hade kunskaper och insikter att basera min text på.

Visst var jag medveten om hur oliktänkare förtrycktes och torterades i Kina, men framför allt intresserade jag mig för förföljelse av oliktänkare i Sovjetunionen. Det betydde inte att jag ogillade det ryska. Tvärtom var jag i tjugoårsåldern mycket intresserad av den ortodoxa traditionen medan jag föraktade det mesta som jag uppfattade som amerikanskt. Å andra sidan sympatiserade jag starkt med de frikyrkliga och väckelsekristna grupper som förföljdes i Sovjetunionen och andra kommunistiska länder.


https://www.amnesty.se/vara-rattighetsfragor/vad-ar-manskliga-rattigheter/fns-deklaration-om-de-manskliga-rattigheterna/

När jag började studera vid Helsingfors Universitet gick jag med i Amnesty International. Dels var jag medlem i en lokal svenskspråkig grupp i Helsingfors, dels jobbade jag nu och då som frivillig på Amnestys kontor i Helsingfors. På den tiden hade, enligt vad jag uppfattade och minns, Amnesty International tre huvudsakliga mål: att motarbeta dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar. När det gällde dessa tre områden var Amnesty International mycket kategoriskt; dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar motarbetades oberoende av brott eller åsikter. Då organisationen grundades år 1961 var det dock specifikt för att försvara samvetsfångars mänskliga rättigheter, enligt artikel 18 och 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Mitt medlemskap och engagemang i Amnesty International blev inte långvarigt. Dels engagerade jag mig i andra organisationer, dels förändrades Amnesty så att dess verksamhet och målsättningar inte längre motsvarade det ursprungliga värv som organisationen grundats för. Amnesty International utvidgade sitt verksamhetsområde, så att det kom att omfatta rättvisefrågor som inte grundar sig på några antagna deklarationer om mänskliga rättigheter. Samtidigt som organisationen utvidgat sitt verksamhetsområde började man använda begreppet "mänsklig rättighet" för önskade rättigheter som saknar grund i FN:s deklaration. Således ser Amnesty idag t.ex. tillgången till säker abort och möjligheten för minderåriga att själv välja sitt juridiska kön som "mänskliga rättigheter".


https://www.facebook.com/amnesty/photos/a.155782354434645/4161873530492154/?type=3

Amnesty International fick hård kritik då organisationen i augusti publicerade en rapport enligt vilken Ukraina sätter civila i fara och gör sig skyldig till krigsbrott genom att upprätta baser i befolkade områden. Även om Amnesty eventuellt hade rätt i sak kom organisationen att spela Ryssland i händerna, vilket föranledde stort vrede. Personligen tycker jag ändå att Amnesty gjorde bort sig ännu mer då man i februari ifjol fråntog den fängslade ryska oppositionspolitikern Alexei Navalnyj statusen som samvetsfånge. Amnesty hade alltså redan betraktat Navalnyj som samvetsfånge då man tydligen som en följd av rysk påverkan fråntog honom denna status. Efter hård kritik ändrade sig Amnesty igen några månader senare och började på nytt benämna Navalnyj samvetsfånge.

Även i fallet Navalnyj agerade Amnesty utan att ta hänsyn till sammanhanget, medan man strikt förlitade sig på sina principer. Dess värre är även de aktuella principerna högst tvivelaktiga. Strängt taget fråntogs Navalnyj statusen samvetsfånge för att han åren 2007 och 2008 hade uttryckt felaktiga åsikter, närmare bestämt nationalistiska åsikter som Amnesty International betraktade som "hatpropaganda". För att kunna betraktas som samvetsfånge borde Navalnyj ha tagit avstånd från sitt nationalistiska förflutna.



Fastän Amnesty International ibland följer sina principer mycket kategoriskt, har organisationen samtidigt anpassat sig till tidsandan. I dessa tider av woke-ideologi är det vanligt att fel eller oönskade åsikter stämplas som hatpropaganda, som bör stoppas eller rentav förbjudas. Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde i själva verket ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier.

Om Amnesty International hade förblivit trogen sina ursprungliga principer borde man väl ha ställt upp och försvarat t.ex. riksdagsledamöterna Sebastian Tynkkynen och Päivi Räsänen, som dömts för förolämpning och förtal respektive åtalats för hets mot folkgrupp. Åtalen mot Räsänen för hennes gamla skrifter och yttranden har av riksåklagaren uttryckligen motiverats med att Räsänen inte tagit avstånd från sina uttalanden. Tanken att Amnesty skulle ha försvarat Tynkkynen eller Räsänen känns som en omöjlighet, eftersom Tynkkynen och Räsänen har profilerat sig med åsikter som torde anses strida mot Amnestys värdegrund. Här handlar det å andra sidan ändå bara om straff eller eventuella straff i form av böter, inte om fängelse, tortyr eller dödsstraff.


Pamflett från 2004

I Finland och övriga västerländska länder har vi trots allt en relativ god yttrandefrihet, som det kan vara värt att använda sig av även under hot om kancellering och i värsta fall åtal och bötestraff. Att tiga eller tänka sig för innan man yttrar sig kan många gånger vara klokt, men självcensur kan i värsta fall vara ett större hinder mot yttrandefriheten än deplattformering och egentlig censur. Hotet mot yttrandefriheten i väst skall inte heller överdrivas. 

I tider av kriser, krig och krigspropaganda är det inte alltid lätt att förhålla sig till yttrandefriheten. Dels har vi ryska trollfabriker som medvetet sprider lögner och propaganda som en del av cyberkrigsföring, dels har vi folk som av uppriktig övertygelse sprider vidare putinregimens narrativ och propaganda. I princip har Amnesty själv i någon mån gjort sig skyldig till det senare, fastän man samtidigt i sitt försvar av homosexuellas och transpersoners rättigheter långt representerar det som Putin nyligen benämnde "västerländsk satanism". Vänsterradikalisering i form av bl.a. woke-ideologi, gender-ideologi och intersektionell feminism har i sig skapat grogrund för ryska alternativa narrativ och propaganda, som i väst huvudsakligen riktar sig till nationalister och värdekonservativa.



Det ser ut att långt vara samma personer i väst som nu är mottagliga för rysk propaganda och falska nyheter som för ett år sedan misstrodde myndighetsrekommendationer om vaccin, ansiktsmasker och nedstängning pga. covid-19. Kanske är en del personer bara allmänt mottagliga för falsk information och skeptiska till myndigheter och etablerade medier, men jag tror att massmedierna i samband med covid-19 förbrukade en del av sitt förtroende genom att blockera och kategoriskt stämpla vaccinkritiska som antivaxare och konspirationsteoretiker. Att blockera och stämpla oliktänkare är inte nödvändigtvis det bästa sättet att bekämpa lögner och oönskade åsikter.

Det är frapperande att det speciellt är konservativa som idag aktiverar sig och organiserar sig för att försvara yttrandefriheten. Speciellt konservativa kristna upplever att begränsningar i yttrandefriheten hotar samvets- och religionsfriheten, men även nationalister upplever att åsiktsfriheten är hotad. När ord, åsikter och uppfattningar som ännu för ett par årtionden sedan omfattades av majoriteten har blivit förbjudna är det inte så konstigt att en del konservativa i väst upplever det egna samhället som dekadent jämfört med mera traditionella, om än auktoritära samhällen i öst. Därför är det även just nationalister och moralkonservativa - tillsammans med vänsterradikala USA-hatare - som lättast låter sig påverkas av rysk propaganda och desinformation.


https://twitter.com/jordanbpeterson

Jo, jag är bekymrad över woke, blockeringar, deplattformeringar och kravet på att föreläsningssalar skall vara "säkra rum" där ord som någon studerande kan ta anstöt av inte får uttalas. Yttrandefriheten är inte speciellt högt i kurs i västerländska liberala demokratier. Ändå är det just alldeles speciellt yttrandefriheten som skiljer väst från auktoritära regimer så som den ryska, den kinesiska och den iranska. Det är även just för yttrandefrihetens skull som det är värt att på alla sätt stöda Ukraina i kriget mot Ryssland. 


28 juni 2022

Mot medlemskap i Nato


Då Ryssland anföll Ukraina i februari svängde opinionen för ett finskt Nato-medlemskap. Man har förundrat sig över att finländarna ändrade åsikt så snabbt, men man borde kanske snarare fråga sig varför stödet för ett finländskt medlemskap i Nato inte har varit större förut. Ryssland har, för dem som velat se, varit ett hot långt före den 24 februari i år, men först i vintras insåg man allmänt att Finland behöver Nato för att trygga sin säkerhet.

En motsvarande svängning av opinionen skedde samtidigt i Sverige, men den var inte lika radikal. I Sverige är stödet för ett medlemskap i Nato för tillfället inte lika stort som i Finland, men i Sverige hade man inte heller från tidigare uttalat en "Nato-option". Det är speciellt regeringspartiet Socialdemokraterna och den övriga vänstern som motsatt sig en Nato-option, men lika väl var den svenska socialdemokratiska regeringen i maj färdig att ansöka om ett medlemskap samtidigt med Finland.

I både Finland och Sverige gjorde man konklusioner av det förändrade säkerhetsläge som kriget i Ukraina ansågs innebära, men trots att man tog likadana beslut drog man inte nödvändigtvis samma slutsatser. Grovt förenklat och starkt generaliserat fick man i Finland och Sverige motsatta insikter av kriget i Ukraina. I Sverige insåg man att Nato eller dess medlemmar i fall av krig med kärnkraftmakten Ryssland inte skickar trupper till länder som inte är medlemmar i försvarsalliansen Nato. I Sverige har man föreställt sig att man genom att förklara sig neutral eller alliansfri kan hålla sig utanför krig, samtidigt som man litat på att stödet från USA och övriga väst skulle avskräcka Ryssland från att anfalla. Anfallskriget mot Ukraina strider mot dessa föreställningar. I Finland insåg man tvärtom att ett europeiskt land som anfalls av Ryssland inte lämnas ensamt, utan kan räkna med massivt stöd från väst. I Finland har man länge självömkande föreställt sig att Finland måste klara sig själv och vid behov förvara sig ensam liksom man gjorde under vinterkriget. Det massiva stöd som Ukraina har fått strider mot även den föreställningen.

Att Finland och Sverige hittills stannat utanför Nato kan delvis förklaras av vänsterideologiska orsaker. I Sverige handlar önskan om att förbli alliansfritt även om identitet och nostalgi från Olof Palmes dagar, då Sverige kunde kritisera så väl USA som Sovjetunionen - samtidigt som man hade hemliga eller inofficiella försvarsavtal med USA. I 200 år har Sverige hållits utanför krig och det har präglat den svenska nationella identiteten på liknande sätt som krigen präglat den finska identiteten. I Finland bygger alliansfriheten på politiken under kalla kriget, då Finland påtvingades en pakt med Sovjetunionen, men önskade att bli betraktat som ett neutralt land och kunde stå värd för europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen år 1975. I stället för att känna sig förnedrad av att ha tvingats till undfallenhet kom man i Finland att uppfatta neutralitetspolitiken som en framgång så till den grad att man ville bevara den även efter Sovjetunionens upplösning. Fast egentligen gav man upp neutraliteten redan på 1990-talet, men Finland förblev liksom Sverige alliansfritt. Tänkesättet från kalla krigets dagar har levt kvar, då man i Finland inte gjort upp med undfallenhetspolitiken eller finlandiseringen. I Finland har undfallenhetspolitiken rötter som går tillbaka ända till 1800-talet, då prästerskapet och de finsknationalistiska fennomanerna förespråkade och drog fördel av undfallenhetslinjen.


I Sverige tänkte man under det kalla kriget även på Finland. En orsak till att Sverige valde att inte gå med i Nato var att man inte ville lämna Finland ensamt utanför försvarsalliansen. Tanken var att Sverige skulle ansluta sig till Nato i fall Sovjetunionen skärpte greppet om Finland och att Sovjetunionen räknade med detta. Ett neutralt Sverige var således i Finlands intresse och Finlands sak var Sveriges även under det kalla kriget. Det handlade inte bara om omtanke om brödrafolket. Det var även i Sveriges eget intresse att bevara Finland som en buffert mot Sovjetunionen och östblocket. När man i Finland nu säger att "Sveriges sak är vår" handlar det på motsvarande sätt även om att det är i Finlands säkerhetspolitiska intresse att även Sverige går med i Nato samtidigt som Finland.

Ett av de vanligaste argumenten mot ett Nato-medlemskap som lyftes fram efter det ryska anfallet mot Ukraina är att tiden mellan en ansökan om medlemskap och ett förverkligat medlemskap är riskfylld. Både i Sverige och Finland ansåg många, speciellt i ett tidigt skede av kriget, att en ansökan om ett medlemskap under pågående krig skulle upplevas som en provokation som kunde leda till en eskalering. För att förkorta denna så kallade gråzon sökte Finland och Sverige bekräftelse på att samtliga nuvarande Nato-länder skulle godkänna Finland och Sverige som nya medlemsländer. Före Finland och Sverige lämnade in sina medlemsansökningar lät samtliga nuvarande medlemmar inklusive Turkiet förstå att de inte skulle stoppa ett medlemskap. Så fort ansökan var gjord meddelade ändå Turkiets president Recep Erdoğan att Turkiet inte kommer att säga ja till ett svenskt eller finskt medlemskap i Nato.

Om man utgår ifrån att  Erdoğan agerat det minsta rationellt, så hade Turkiet ingenting emot att Finland och Sverige ansökte om medlemskap. Tvärtom var det väl vad Erdoğan önskade, eftersom en ansökan skulle ge Turkiet möjligheter att ställa krav i olika riktningar. Ser man att en gråzon mellan en ansökan  och ett förverkligat medlemskap är en speciellt riskfylld period, så förefaller Turkiet med flit ha gillrat en fälla. 



Man kan ändå även se det som en positiv sak att Turkiet kom med sina krav först efter att medlemsansökan var ett faktum. I själva verket torde perioden fram till att beslutet om en medlemsansökan var gjord ha varit den bästa chansen för en rysk hybridpåverkan. Nu blev perioden från att diskussionen om ett medlemskap i Nato kom i gång fram till att en ansökan lämnades in kort och en rysk direkt påverkan var obefintlig. Dessutom har man från ryskt håll redan stängt gaskranen och stoppat leveransen av elektricitet, så Ryssland har redan förbrukat sina främsta möjligheter till påtryckning. Finland är till skillnad från en del centraleuropeiska länder inte heller beroende av gas för varmvatten och uppvärmning av hus.

Före kriget mot Ukraina hade Ryssland goda möjligheter till hybridpåverkan. Möjligheterna att påverka Finland begränsas visserligen av Finlands medlemskap i EU, som långt styr Finlands utrikespolitik, men 2015-2016 förmådde Ryssland tvinga Finland till bilaterala förhandlingar genom att låta transportera asylsökande till den finska gränsen. För sex år sedan lyckades Ryssland av allt att döma ha en avgörande inverkan på så väl presidentvalet i USA som på folkomröstningen om "brexit" i Storbritannien. Man kan bara föreställa sig hur en rysk påverkan i en folkomröstning om ett finskt eller svenskt medlemskap i Nato kunde ha sett ut. 

Ett vanligt argument mot ett finskt Nato-medlemskap har varit att det skulle provocera Ryssland. Georgien och Ukraina är exempel på länder vars medlemskap i Nato Ryssland har försökt stoppa med militära medel. I verkligheten har man kanske inte föreställt sig att en provokation skulle leda till ett militärt angrepp på Finland, utan tänkt sig att Ryssland kunde bestraffa ett finskt medlemskap i Nato med mjukare medel, främst ekonomiska. En del finska företag har varit mycket beroende av Ryssland. Hit hör statsägda bolag så som Finnair och Fortum. Via företag med intressen i Ryssland hade det kunnat vara relativt lätt för Ryssland att utöva påtryckningar mot Finland. Den möjligheten finns inte längre eller åtminstone inte för tillfället.

Personligen är jag särskilt nöjd över att Finland och Sverige genom medlemskap i Nato kommer att kunna bidra till säkerheten i hela Europa och speciellt i Baltikum. Det tidigare valet att stanna utanför Nato har inte bara varit beklagligt med tanke på Finlands och Sveriges egen säkerhet, utan även osolidariskt med tanke på Estlands, Lettlands och Litauens utsatta läge. Vill man se något positivt med att Finland tills i år valt att stanna utanför Nato så kan det noteras att alliansfriheten har tvingat Finland att behålla en stark armé baserad på allmän värnplikt. Det gör att Finland nu är starkt välkommet i Nato.


1 januari 2022

Virusets ursprung

Gott nytt år, det tredje året med coronapandemin! Det blev aldrig någon xi-variant, eftersom WHO valde att hoppa över bokstaven ξ i det grekiska alfabetet. Istället firar vi nyår i omikrons tecken, men trots eller kanske tack vare variantens höga smittbarhet torde pandemin ta slut år 2022. Svaret på frågan om virusets ursprung torde vi däremot få vänta länge på.


När jag i juni skrev mitt blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" hade mycket skett inom den närmaste månaden. USA:s president Joe Biden hade uppmanat de amerikanska underrättelsetjänsterna att "fördubbla" sina ansträngningar i att utforska virusets ursprung och rapportera inom 90 dagar. Facebook hade slutat filtrera inlägg som gjorde gällande att viruset SARS-CoV-2 inte hade ett naturligt ursprung. Under det senaste halvåret har det däremot inte hänt mycket på denna front. Publiceringen av rapporten från från de amerikanska underrättelsekällornas utforskning i slutet av augusti gav inte mycket nytt.



Redan i maj visste man att underrättelsetjänsterna var oeniga om virusets ursprung. Medan en organisation eller enhet ansåg en labbläcka vara mera sannolik än ett naturligt ursprung ansåg övriga enheter att ett naturligt ursprung var mera sannolikt. Enligt rapporten från augusti ansåg fyra enheter med låg säkerhet (low confidence) att ett naturligt ursprung var mera sannolikt, medan en underrättelseorganisation med måttlig säkerhet (moderate confidence) ansåg att viruset härstammar från ett laboratorium. Enligt New York Times var det FBI som höll på hypotesen om en labbläcka.

Vad de amerikanska säkerhetstjänsterna är eniga om är dels att viruset inte utvecklats som ett biologiskt vapen och dels att kinesiska myndigheter döljer information som skulle behövas för att slå fast virusets ursprung. I den deklassificerade rapporten kan man läsa följande:

China’s cooperation most likely would be needed to reach a conclusive assessment of the origins of COVID-19. Beijing, however, continues to hinder the global investigation, resist sharing information, and blame other countries, including the United States.



Betydligt mera om en eventuell labbläcka kan man läsa i två böcker som utkom under hösten 2021, "What Really Happened In Wuhan" av den australienska journalisten Sharri Markson och "Viral: The Search for the Origin of COVID-19" av den kanadensiska molekylärbiologen Alina Chan och den brittiske vetenskapsskribenten och biologen Matt Ridley. Boken "What Really Happened In Wuhan" torde väl sammanfatta de belägg och argument för en labbläcka som det rapporterats om i australienska och konservativa amerikanska medier. Mycket av bokens innehåll har Sharri Markson själv rapporterat om i bl.a. dokumentärer i Sky News Australia och podcasts publicerade av The Australian.

Vad Sharri Markson avslöjar handlar främst om märkliga händelser eller sammanträffanden som tyder på att viruset härstammar från ett laboratorium i Wuhan. Markson har intervjuat bl.a. experter på underrättelseverksamhet och politiker, bland dem Donald Trump och Mike Pompeo, som tagit del av de amerikanska underrättelsetjänsternas hemligstämplade rapporter och som i ett tidigt skede tog ställning för en labbläcka. Tillsammans utgör indicierna övertygande argument för en labbläcka, men de bevisar ingenting med säkerhet. En del evidens motsäger varandra med tanke på tidpunkten för en eventuell labbläcka.



Boken "Viral: The Search for the Origin of COVID-19" är mera vetenskapligt förankrad. Här handlar det inte så mycket om sensationella avslöjanden som om välgrundad argumentation. Författarna tar inte definitivt ställning för hypotesen om en labbläcka, även om de håller en labbläcka eller motsvarande olycka i anslutning till virologisk forskning vid laboratoriet i Wuhan för att vara mera sannolik än ett "naturligt" ursprung via t.ex. en marknad. De ser det även som en möjlighet att forskare i anslutning till virologiska institutet i Wuhan smittats av fladdermöss antingen vid insamling av prover ute på fältet tusentals kilometer från Wuhan eller i själva laboratoriet i Wuhan. En labbläcka behöver inte nödvändigtvis innebära att viruset har skapats eller manipulerats i ett labb. 

Alina Chan och Matt Ridley uppmärksammar betydelsen som amatörspanare eller medborgarforskare haft i avslöjanden av virusforskningen vid virologiska institutet i Wuhang. Ridley har redan för ett årtionde sedan använt sig av begreppet citizen science. När professionella forskare, underrättelseagenter och journalister sviker träder amatörspanare fram och avslöjar ny väsentlig information. Varken Ridley eller Chan är själva några amatörer, men även Chan har gjort sina upptäckter om pandemin på sin fritid. I Viral är det framför allt (det numera delade) nätverket DRASTIC (se även DRASTIC) som lyfts fram för sina avslöjanden. Den viktigaste diskussionen har ägt rum på Twitter, som till skillnad från Facebook hela tiden har tillåtit en diskussion om en eventuell labbläcka.

Även innehållet i "Viral" kan man till stor del ta del av i form av podcasts och diskussioner som publicerats på Youtube. Vad som även kommer fram ur samtalen på internet är det motstånd och den kritik som Alina Chan och Matt Ridley fått ta emot av kolleger bara för att de skrivit om en eventuell labbläcka. 

Inte bara Kina, utan även västerländska vetenskapsmän och institutioner har försvårat en öppen forskning i virusets ursprung. Virologerna har lagt fram föga bevis på att även det aktuella coronaviruset skulle ha ett zoonotiskt ursprung, men lika väl har man inte velat se möjligheten att virusets ursprung skulle ha någonting att göra med det virologiska institutet i Wuhan. Jag tror att motståndet mot teorin om en labbläcka delvis kan förklaras av att virologernas gemensamma intresse av att virologin inte förorsakat pandemin. Vilken motgång skulle det inte vara för virologerna om det visat sig att virologin istället för att lyckas stoppa en pandemi förorsakat den värsta pandemin på hundra år!

Som argument mot hypotesen om en labbläcka har virologer hävdat att evidens talar för ett zoonotiskt ursprung, men evidensen är främst att nästan alla virus som förorsakats epidemier hittills har haft ett naturligt ursprung. Då det inte hittats några virologiska bevis på vare sig en labbläcka eller ett naturligt ursprung är även andra än virologiska bevis och argument relevanta. Även om man skulle hitta virusets smittkälla och det skulle visa sig vara ett djur, så har hypotesen om en labbläcka aktualiserat många viktiga frågor så som politisering av vetenskap, laboratoriernas säkerhet, riskerna med gain of function-forskning och möjligheten att forskning med syfte att förutspå pandemier själv kan förorsaka pandemier.

P.g.a den kinesiska coronastrategin sitter idag 13 miljoner kineser instänga och svälter i staden Xi'an. Den 1 januari 2020 nöjde sig de kinesiska myndigheterna med att stänga Huanan-marknaden i Wuhan och arrestera 8 personer som spridit rykten om en smittande lungsjukdom. Wuhan Tianhe International Airport stängdes först över tre veckor senare.

Trots brister i öppenhet hos västerländska vetenskapssamfund, så är den kinesiska nedtystningen av en helt annan kaliber. Hur Kina tystat och eliminerat läkare och journalister i samband med pandemin är i sig ett kapitel för framtida historieskrivning. Det kan visa sig att det blir en uppgift just för historiker snarare än för virologer, journalister och underrättelseagenter att redogöra för virusets ursprung. Det kan krävas ett regimskifte i Kina innan arkiven öppnas och sanningen kommer fram.

23 oktober 2021

Woke och könsdysfori

Yttrandefriheten är en central rättighet i liberala demokratier. Det betyder ändå inte att alla alltid borde utnyttja sin yttrandefrihet i samhällsdebatter. T.ex. präster och domare och tjänstemän i allmänhet gör ofta klokt i att ligga lågt i kontroversiella frågor, så att deras privata åsikter inte i onödan blir ett problem för personer med en annan åsikt. Ibland håller folk inne med sina åsikter snarare med tanke på sig själva och den egna karriären än med tanke på sina medmänniskor. Då kan det vara på plats att tala om självcensur.

I dagens Finland äventyras yttrandefriheten kanske främst av nya tolkningar av lagen om hets mot folkgrupp. Fallet Räsänen torde bli ett prejudikat när det gäller påstådda kränkningar eller "hat" mot minoriteter och utsatta grupper, men oberoende av om Päivi Räsänen får fällande domar eller inte, så  torde självcensuren som en följd av fallet Räsänen tillta då det gäller frågor som berör familj, äktenskap, kön och sexualitet. Det finns andra sätt att straffa och tysta personer som anses uttrycka sig kränkande än via rättsväsendet: deplattformering och cansellering.


Att en fru är en hon är inte längre självklart.


Jag är själv tjänsteman, men som lärare i matematik och naturvetenskap borde mina personliga åsikter gällande politik och ideologi inte ha någon större relevans i mitt jobb. Med ett lektorat i matematik, fysik och kemi borde det inte heller finnas några större risker för att jag skulle bli arbetslös som en följd av ett frimodigt åsiktsyttrande. Universitetslärare utsätts betydligt lättare för lättkränkta aktiviststudenter, men kanske inte ens en grundskollärare borde känna sig helt säker i tider av woke och cancelkultur.

Woke kunde beskrivas som en radikalisering av kravet på politisk korrekthet. Det är inte längre bara ord och uttalanden som fördöms, utan även åsikter i sig anses vara olämpliga. Bara genom att uttrycka sitt stöd för någon som uttryckt en olämplig åsikt kan man bli offer för bojkott eller deplattformering. I ett dylikt debatt- och samhällsklimat är det inte konstigt att krav på nya rättigheter för minoriteter eller förtryckta folkgrupper inte alltid blir motsagda. Dess värre löser varken politiskt korrekt språkbruk eller utökade rättigheter alla utmaningar. 




I september fick den medicinska tidskriften Lancet uppmärksamhet då man på omslagssidan hade bytt ut ordet "kvinnor" mot "kroppar med vagina". För att inte kränka en liten minoritet av transpersoner valde man ett språkbruk som kränkte en mycket större grupp. Tidskriften fick berättigad kritik för för det absurda uttrycket för woke, men i den akademiska världen har det blivit vanligt att man undviker termen "kvinna" för biologiska kvinnor, eftersom det även anses finnas män som kan föda barn och kvinnor med manliga könsorgan. Att t.ex. med fel pronomen ifrågasätta att en person som identifierar sig som kvinna är en kvinna betraktas som transfobiskt och därmed som "hat".



Fobi betyder egentligen rädsla, men jag känner ingen rädsla och inget obehag för transpersoner. Däremot är jag orolig för tilltagande könsdysfori bland barn och ungdomar. När jag var barn kunde jag på skoj klä mig i mina systrars klänningar. Det uppfattades som humoristiskt, fastän jag själv någon gång kunde känna en viss avundsjuka mot flickorna. Tanken på att jag i mitt inre var en flicka existerade inte, så jag behövde aldrig tvivla på mitt skön. Idag uppmanas barn i vissa länder redan i förskolan eller på daghemmet att själva känna efter om de är flickor eller pojkar. Då flickor och pojkar ofta leker olika typer av lekar och klär sig olika är det inte så konstigt om ett barn med för sitt biologiska kön otypiska intressen eller otypisk mentalitet börjar tvivla på sitt kön.


Här är det jag som är bruden.


Förespråkare för jämställdhet mellan könen har länge motarbetat stereotypiska könsroller. Redan på 1960-talet slog unisexmode igenom i västvärlden. Manliga artister har i årtionden haft långt hår, mejkat sig och medvetet valt ett androgynt uttryck. Kvinnor har länge kunnat klä upp sig i kostym, utan att det uppfattats som etikettbrott. Idag uppfattar man däremot lätt att en pojke med långt hår är en (trans)flicka, medan transkvinnor sminkar sig och klär sig enligt synnerligen stereotypiska könsuttryck. Jag undrar om inte snäva kulturbundna könsroller och stereotypiska könsnormer är en bidragande orsak till könsdysfori.

Bilderbok för barn i åldern 3 - 6 år.


Som lärare undviker jag att tilltala elever enligt kön. Jag undviker även att dela in elever i grupper enligt kön, men jag gör det inte av hänsyn till eventuella regnbågsungdomar. Snarare vill jag tona ner könets betydelse. I mina undervisningsämnen är könet vanligtvis helt irrelevant. Det finns däremot sammanhang, t.ex. inom hälsokunskap, gymnastik och musik (sång) där könet är relevant. 




Ungdomar som lider av könsdysfori lider ofta av psykisk ohälsa. Det är lätt att här skylla på ett transfobiskt samhälle, men jag tror att dessa ungdomar ofta skulle må bättre om de inte fick bekräftelse av eller uppmuntran till en könsidentitet som står i strid med deras biologiska kön. Jag tror att föräldrar, dagispersonal och lärare som uppmuntrar barn och ungdomar att själv välja sin könsidentitet eller leva ut sitt "inre kön" gör barnen och ungdomarna en stor björntjänst.

Istället för miljöer där inre kön och mångfald av kön bejakas tror jag att barn och ungdomar behöver ett mångfald av manliga och kvinnliga förebilder att identifiera sig med. Flickor måste få vara pojkflickor och pojkar leka flicklekar utan att behöva tvivla på sin egen könsidentitet.