Hur kan Ryssland framställa ett krig mot en självständig grannstat som ett led i andra staters frigörelse? I europeiska huvudstäder förstås Rysslands fullskaliga invasion ofta som ett försök att återupprätta en förlorad imperieställning och som ett hot mot Europas säkerhetsordning. Inför afrikanska partner erbjuder Moskva en annan berättelse. Där framträder Ryssland som arvtagare till en makt som stödde antikoloniala befrielserörelser och som partner i kampen mot fortsatt västerländsk dominans.
Partnerskapets scenografi i Moskva
Den 28 oktober 2026, vid toppmötet mellan Ryssland och Afrika i Moskva, gav Vladimir Putin denna berättelse ett konkret ekonomiskt innehåll. Han hävdade att ryska företag förädlar råvaror på plats i afrikanska länder och därigenom skapar arbetstillfällen och skatteintäkter. Detta ställde han mot vad han beskrev som rovdrift och neokolonial exploatering. Lokal förädling fick därmed illustrera vad Moskva menar med partnerskap: en större del av värdet skulle stanna i de länder där råvarorna utvinns.
Samma dag undertecknade Ryssland och den regionala samarbetsorganisationen SADC (Southern African Development Community) en handlingsplan för att genomföra ett tidigare samförståndsavtal. Planen omfattar bland annat handel, investeringar och industrialisering. Den visar att det finns ett konkret intresse för samarbete. Vad den säger om de enskilda medlemsländernas syn på Ryssland och kriget i Ukraina är en annan fråga.
Ett krig, två berättelser
I min essä Fienderna som återkommer följde jag hur Moskva använder minnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland i det stora fosterländska kriget för att ge dagens aktörer historiska roller. Ryssland framställs åter som försvarare, medan europeiska länder som stöder Ukraina får gestalta ett återuppväckt hot. Inför den publik som Moskva kallar den "globala majoriteten" kan andra minnen bära berättelsen: kolonialt förtryck, befrielsekamp och Sovjetunionens stöd till antikoloniala rörelser.
De två berättelserna kan användas parallellt och få olika tyngd inför olika publiker. I den ena får Ryssland försvararens roll genom minnet av segern över Nazityskland. I den andra får landet rollen som partner i en ännu oavslutad frigörelse från kolonial dominans. I båda fallen hämtar Moskva moralisk auktoritet från en historisk kamp och använder den för att ge dagens krig mening.
Den stora strategiska berättelsen
Hanna Notte, som 2026 gett ut boken We Shall Outlast Them: Putin’s Global Campaign to Defeat the West, beskriver ett övergripande ryskt strategiskt narrativ (grand strategic narrative) där väst framställs som den part som för ett neokolonialt proxykrig i Ukraina. Moskva placerar därmed sitt eget anfallskrig i en bredare kamp mot neokolonialismen (anti-neocolonial campaign). I den inramningen kan Ryssland knyta an till afrikanska erfarenheter av kolonialism och framträda som partner i en ännu oavslutad frigörelse.
Den världsbild som bär upp denna berättelse kommer till uttryck i Rysslands utrikespolitiska doktrin från 2023. Där gör Moskva anspråk på arvet efter Sovjetunionens roll i avkoloniseringen och förbinder det med en nutida ambition: att bryta västvärldens dominans och främja en multipolär ordning.
När berättelsen byter skala förändras också rollfördelningen. Ryssland har invaderat en suverän grannstat som försvarar sin självständighet och territoriella integritet. I Moskvas berättelse är det i stället väst som handlar genom Ukraina för att försvaga Ryssland. Ryssland får då både försvararens roll i det pågående kriget och befriarens roll i en global kamp mot västerländsk hegemoni.
I den rollfördelningen försvinner Ukraina som självständig aktör. Ukrainarnas politiska val och vilja att försvara sitt land får ingen egen förklaringskraft, eftersom deras handlande tillskrivs väst. Ett krig mot Ukrainas självbestämmande kan därmed återberättas som en kamp för globalt självbestämmande.
Berättelsens attraktionskraft och dess gränser
Sydafrika visar både varför den ryska berättelsen kan få klangbotten och var dess gränser går. Minnet av Sovjetunionens stöd till ANC under kampen mot apartheid har en egen sydafrikansk förankring. Moskvas grepp är att göra detta sovjetiska arv till ett belägg för att dagens Ryssland är en antikolonial partner.
Förhållandet mellan den större berättelsen och det historiska minnet är ömsesidigt. Berättelsen om Ryssland som befriare ger det sovjetiska stödet en ny innebörd i samtiden. Minnet av ett stöd som faktiskt gavs gör i sin tur berättelsen om dagens Ryssland mer trovärdig.
Men den historiska förbindelsen avgör inte hur Sydafrika agerar i fråga om Ukraina. I juni 2023 deltog president Cyril Ramaphosa i den afrikanska fredsmissionen till Kyjiv och Sankt Petersburg. Ukraina behandlades där som en egen samtalspart med egna säkerhetsintressen. Den 24 februari 2025 röstade Sydafrika dessutom för den amerikanska resolutionen i FN:s generalförsamling efter att den ändrats på EU:s initiativ. I den ändrade texten bekräftades Ukrainas suveränitet, självständighet och territoriella integritet.
Minnet av det sovjetiska stödet kan alltså ge Moskvas berättelse klangbotten i Sydafrika utan att den sydafrikanska regeringen för den skull godtar den roll som Moskva tilldelar Ukraina.
Kenya vänder på analogin
Den afrikanska erfarenheten av kolonialism kan också ge stöd åt en helt annan tolkning av kriget. Redan den 21 februari 2022, efter Rysslands erkännande av utbrytarregionerna i Donetsk och Luhansk och tre dagar före den fullskaliga invasionen, tog Kenyas FN-ambassadör Martin Kimani upp frågan i säkerhetsrådet.
 |
| Martin Kimani 21.2.2022 |
Kimani påminde om att Afrikas gränser hade dragits i europeiska huvudstäder och skilt gemenskaper med gemensam historia, kultur och språk från varandra. Vid självständigheten valde de afrikanska staterna enligt honom att leva med de ärvda gränserna och i stället sträva efter samarbete över dem. Att försöka rita om kartan så att varje stat motsvarade en historisk, etnisk eller språklig gemenskap skulle ha bäddat för fortsatta krig. Gränsernas koloniala ursprung var därför inget skäl att ändra dem med våld.
Kimani tillämpade samma princip på Ukraina. Historiska och kulturella band kan förklara varför människor känner samhörighet över en gräns, men de ger ingen stat rätt till grannlandets territorium. Erfarenheten av kolonialismen blev därmed ett argument för Ukrainas suveränitet.
Sydafrika visar varför minnet av Sovjetunionens stöd till kampen mot apartheid kan ge Moskvas berättelse klangbotten. Kenya visar hur erfarenheten av kolonialismen också kan användas för att ifrågasätta samma berättelse. Det som i Moskvas framställning får rättfärdiga ett krig mot västerländsk dominans blir hos Kimani ett skäl att försvara en mindre stats självbestämmande.
Det ryska imperiets blinda fläck
Moskva gör anspråk på Sovjetunionens antikoloniala arv. I den berättelsen får Rysslands egen historia som kolonialmakt betydligt mindre plats. Där de västeuropeiska sjöimperierna ofta erövrade områden på andra sidan haven växte det ryska imperiet främst genom expansion över land. Kolonialismen tog därmed en annan geografisk form.
Från Jermaks kosackexpedition på 1580-talet fortsatte den ryska expansionen österut genom Sibirien. Områden där det redan levde andra folk införlivades gradvis i ett sammanhängande imperium. Denna landexpansion passar sämre in i den modell som brukar förknippas med den så kallade saltvattendoktrinen. När FN 1960 formulerade kriterier för rapportering om icke-självstyrande områden var geografisk åtskillnad från den styrande staten ett av kriterierna. Där ett imperium i stället växer genom att flytta sina gränser kan det som en gång var en erövring i efterhand framstå som landets självklara geografi.
 |
| Jermaks erövring av Sibirien, Vasilij Surikov 1895 |
Landexpansionen har också ett materiellt efterliv. De västsibiriska olje- och gasfält som fått stor betydelse för den moderna ryska ekonomin ligger i områden som införlivades genom denna expansion.
Den ryska imperialismen var synlig också för Lenin. I Socialismen och kriget från 1915 skrev han och Grigorij Zinovjev att den militära och feodala imperialismen dominerade i Tsarryssland. De pekade samtidigt på hur den ryska staten förvägrade andra folk rättigheter. Invändningen mot Moskvas selektiva historieskrivning finns alltså redan inom den tradition vars antikoloniala arv dagens Ryssland åberopar.
Den multipolära världen
Berättelsen om kriget i Ukraina ingår i en ännu större vision: löftet om en multipolär värld. Ryssland och Kina formulerade en gemensam vision om en sådan ordning redan i en deklaration 1997. Den återkom i det gemensamma uttalandet från Vladimir Putin och Xi Jinping den 4 februari 2022, knappt tre veckor före den fullskaliga invasionen. I Moskvas berättelse får kriget sedan en plats i denna större historia: det framställs som en del av kampen för att bryta västvärldens dominans och bana väg för en multipolär ordning.
I den ryska och kinesiska retoriken beskrivs detta också som en demokratisering av de internationella relationerna. Demokratins språk förs här över från medborgarnas inflytande inom staten till staternas inflytande över världsordningen. En auktoritär stat kan därmed framställas som en kraft för internationell demokratisering genom att den utmanar västvärldens dominans. I Moskvas berättelse är det den "globala majoriteten" som ska få det inflytande i internationella institutioner som den hittills har förvägrats.
Moskva utlovar en värld där stater har fler alternativ och slipper underordna sig en enda stormakt. För Ryssland självt har kriget och den ekonomiska brytningen med stora delar av väst samtidigt gjort Kina viktigare som marknad för rysk energi och som leverantör av industrivaror. Mellan 2021 och 2024 fördubblades Kinas andel av den ryska exporten, från 15 till 30 procent. I den ordning som sägs ge stater större handlingsfrihet har Moskva självt fått färre alternativ.
När Ryssland framställer sitt krig i Ukraina som ett led i världens frigörelse hamnar både Ukrainas kamp för självbestämmande och Rysslands eget koloniala arv utanför bilden. I försöket att krossa sin grannes självständighet riskerar Moskva att pantsätta sin egen.