19 september 2015

Skuggan i regnet



Illustrationen till ledaren i dagens nummer av Helsingin Sanomat ger en träffande bild av regeringen Sipiläs dilemma. Den medicin som regeringen föreslår är besk för arbetstagarna, men faller arbetsgivarparten i smaken. Det är lätt att uppleva att Juha Sipilä går näringslivets intressen och att EK gömmer sig bakom regeringens rygg. Kanske finns det en poäng i att paraply på finska heter sateenvarjo och att varjo även kan betyda skugga.

I verkligheten är Finlands näringsliv EK en belastning för regeringen. Bildligt uttryck torde statsministern hellre stå i regnet än under Jyri Häkämies paraply. Gårdagens demonstration var delvis oppositionens och i synnerhet vänsterns inklusive De grönas demonstration mot regeringen. Om socialdemokraterna suttit med i  regeringen, hade förslaget till en "tvingande lag" inte varit möjlig, men FFC hade knappast haft så svårt att godkänna regeringens målsättning eller varit så ovilligt att förhandla utgående från regeringens villkor. Att Lauri Lyly står bakom Antti Rinne eller vice versa är så självklart att vi  knappast kommer att få se några skämtteckningar med Lyly och Rinne som håller paraplyet för varandra. Däremot föranleder banden mellan arbetsgivarparten och regeringspartierna en misstro, som oppositionen, FFC och skämttecknare inte är sena att utnyttja.

Misstron är berättigad, fastän Sipilä inte torde ha några speciellt förtroendefulla relationer till EK. Situationen var en annan under regeringen Katainen, då Häkämies kontroversiellt tillträdde som VD för EK. I regeringen hade Hämämies gett statsminister Jyrki Katainens sitt lojala stöd, men vid arbetsmarknadsuppgörelsen i mars 2013 var det Katainen som - allt för uppenbart - backade upp Häkämies och arbetsgivarparten. (Se mitt blogginlägg "Katainen, Häkämies och Vapaavuori".) Regeringen Katainens ovillkorliga eftergift för eller gåva till EK till ett värde av en miljard euro försämrar nu möjligheterna till en överenskommelse. Katainens skugga faller ännu över EK och i förlängning över regeringen.

5 april 2015

50

Det är ingen större bedrift att fyll år, men femtio år är ett jubileum som man förväntas fira. Det finns väl inte några andra alternativ än att antingen vara bortrest eller att ordna kalas. En del är kanske bortresta på sin födelsedag för att inte behöva bjuda en massa gäster. Själv funderade jag på en Lapplandssemester, men av andra orsaker. Det är inte så lätt att ställa till ett gästabud när man är en ensamvarg. Det blev ändå ingen Lapplandsresa. Istället har jag under påsken skidat ett tiotal mil i det kilometerlånga kanonsnöspåret i Svarta backen i Nordsjö. Kaffebjudning blir det på Träskberga på onsdag mellan fyra och åtta. Titta gärna in!

Att jag kommit att bli en enstöring har flera orsaker. Det handlar inte bara om att jag skulle vara blyg eller att jag trivs med ensamhet. Det beror även på så konkreta saker som att jag sällan kan äta eller dricka det som bjuds och att jag i många år jobbade på kvällar och veckoslut. När jag för några år sedan äntligen lämnade kvällsarbetet fick jag för mig att jag igen skulle satsa på en idrottskarriär ... När jag går in för någonting, så brukar jag göra det helhjärtat. Då får socialt umgänge inte hög prioritet. Några julkort har jag inte skickat på många år. Det betyder inte att vänner och bekanta inte skulle vara viktiga för mig. Tvärtom är släktingar, grannar, gamla klasskamrater, kollegor och motsvarande bekanta extra viktiga.

Halvvägs till hundra är det lämpligt att reflektera över sitt liv. Jag kan notera att förutsättningarna inte alltid varit de bästa. Under skoltiden fick jag jobba extra mycket för att jag har dyslexi. Dyslexin begränsar fortfarande mina möjligheter. Finska har jag aldrig lärt mig ordentligt, vilket i sig föranlett ett visst utanförskap. Mina bristande förmåga att skriva på engelska har begränsat möjligheterna till en akademisk karriär. Mina filosofiska texter på Internet har haft en miljon besök, men besökarna är huvudsakligen rikssvenskar, som sällan tar kontakt. I varje fall var jag med min skepticism, traditionalism och postmodernism dömd att förbli en outsider även bland filosofer.



Det var minsann ingen självklarhet att jag efter gymnasiet skulle komma in på universitetet. I studentskrivningarna presterade jag dock så mycket över min egen nivå att jag inte bara fick det allmänna vitsordet Laudatur, utan även kom in Helsingfors universitet utan att behöva delta i några inträdesförhör. Studierna vid universitetet har inte alltid förlöpt så väl, men jag har uppnått mera än jag väntat mig.

När jag började mina studier vid Helsingfors universitet var planen att bli lärare i fysik och matematik - ifall jag inte skulle bli en ny Einstein. Mina fysikstudier avbröts dock efter att jag inte klarade av en liten obetydlig kurs i strålskydd, som undantagsvis undervisades enbart på finska. Istället bytte jag huvudämne till filosofi, trots att jag två gånger misslyckades med att få studierätt via inträdesförhör.

Studier i filosofi är sällan speciellt matnyttiga, men jag har haft tur. I snart 25 år har jag varit timlärare i filosofi vid universitetet. De senaste åren har jag undervisat vetenskapsfilosofi i Vik. Jag har de senaste 15 åren dessutom undervisat filosofi på gymnasienivå, de två senaste åren över Internet via GNet. Filosofistudierna och mina examina i filosofi gav mig även möjlighet att skaffa mig behörighet som lärare i fysik och matematik. Sedan snart fem år tillbaka har jag ett lektorat i matematik, fysik och kemi i Borgå. Vägen hit blev längre än jag tänkt mig, men jag har ingenting att ångra.

Min långa väg till att bli lektor och behörig lärare i matematik och fysik är en orsak till att jag inte riktigt upplever mig vara "mitt i livet", så som man något förskönande kallar högre medelålder. Jag har ju just kommit igång, åtminstone med det som jag mest sysslar med just nu. Jag gifte mig vid knappt trettio, köpte bostad som 35 år, blev förälder och skaffade körkort vid 36, var över 40 då jag skaffade min första bil, blev behörig lärare som fyrtioplussare, fick min första fasta anställning vid 45. Jag var en god bit över fyrtio när jag upptäckte de stora hårdrockbanden ACDC och Scorpions, fastän Scorpions grundades samma år som jag föddes och ACDC inte så mycket senare.

En vadmuskelskada gjorde att jag måste sluta med löpning vid 30 års ålder, men femton år senare börjad jag satsa på skidåkning och cykling. Rullskridskoåkning, rullskidning och paddling blev viktiga träningsformer. Som ung hade jag aldrig råd med dyr idrottsutrustning, men nu har jag ekonomiska möjligheter att satsa på utrustningen. På detta område är jag ännu ung och oerfaren och har mycket att lära av andra. Idrotten och skidåkningen har även gett mig möjligheter att återvända till rötterna och gamla bekantskapskretsar. För en månad sedan deltog jag för första gången i Vasaloppet. Det var en speciell känsla att stå på startlinjen bredvid gamla klasskamrater och tävlingskumpaner från över trettio år tillbaka i tiden. Lite som att vara tillbaka på 80-talet. Så mycket äldre känner jag mig inte heller.



Fysiskt är jag på många sett i bättre skick än för tjugo år sedan. Håret har visserligen blivit tunnare - mycket tunt på hjässan - och jag behöver numera läsglasögon, men jag har mera haba än jag haft som yngre och sixpacken är trimmad. Själen har inte heller åldrats speciellt mycket, men visst ser jag på världen och människorna omkring mig med lite annorlunda ögon än jag gjorde som yngre. En intressant förändring som en ökad ålder för med sig är att det finns allt färre tanter och allt flera attraktiva kvinnor. Det börjar bli brist på tanter i min omgivning. Jag saknar dem.

Själv har jag kanske mera swag nu än jag hade när jag fyllde fyrtio, men i allt fleras ögon är jag en farbror eller rent av en bisi. Det bekommer mig dock allt mindre om jag uppfattas som ungdomlig eller ej. I själva verket är det skönt att inte behöv verka ung. Min egen son är lika gammal som de elever jag är klassföreståndare för och många på klassen har yngre pappor än min son har. Det har vissa fördelar.

Det blir inga tal på min födelsedag, åtminstone inte från min sida. Må detta blogginlägg fungera som ersättning. Tack för att du gav dig tid för min livsbetraktelse. Välkommen på espresso.
 

31 juli 2014

Finlandisering


Fallet Krim och utvecklingen i Ukraina har under de senaste månaderna föranlett diskussion om ett eventuellt finländskt medlemskap i Nato. Åtminstone på Hufvudstadsbladets insändarsidor har flera debattörer tagit avstånd från ett Nato-medlemskap och samtidigt direkt eller indirekt förespråkat en återgång till Paasikivi-Kekkonen-linjen. En del inlägg har varit ologiska. Samtidigt som man kritiserar Nato-anhängare för att utan anledning försöka skrämma folk för Ryssland hävdar man att ett Natomedlemskap skulle vara en farlig provokation mot Ryssland.

Om Ryssland är så ofarligt, så borde väl ett medlemskap i Nato inte vara så riskfyllt. Motståndarna till Nato menar dock även att ett medlemskap i Nato skulle skada Finlands ekonomi, som i hög grad är  beroende av handel med Ryssland. Många har på liknande sätt kritiserat de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och t.o.m. Finlands medlemskap i EU.

Med tanke på landets säkerhet borde man i Finland välkomna så väl USA:s som EU:s sanktioner med anledning av annekteringen av Krim och stödet till ryska separatister i Ukraina. Rysslands grannländer så som Finland skadas kanske ekonomiskt mest av sanktionerna, men har även den största orsaken att stöda dem. Skulle vi i Finland känna oss säkrare om västvärlden inte reagerade på övergreppen mot Rysslands grannländer?

Det är klart att den nationella säkerheten har ett pris. Försvarsanslagens storlek är en prioriteringsfråga, men när det gäller de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och dess skadeverkningar på finsk ekonomi så har Finland mycket begränsade möjligheter att påverka sitt eget öde. Däremot kan Finland långt välja i hur stor utsträckning landet på sikt är ekonomiskt beroende av Ryssland.

Dess värre är inte bara vänstersinnade antiamerikaner som motsätter sig ett Nato-medlemskap. Även inom Centern och Sannfinländarna finns det inflytelserika politiker som starkt prioriterar ekonomiska intressen framom säkerhetspolitiska, fastän de kanske hävdar att landets säkerhet bäst tryggas genom goda relationer med Ryssland.

Sannolikheten för att det skall uppstå en militär konflikt mellan Finland och Ryssland lär lyckligtvis vara liten. Däremot finns det en uppenbar risk för att Finland åter finlandiseras. Om Finland inte behöver Nato för att skydda landet mot ett ryskt militärt hot, så behövs ett finskt Nato-medlemskap för att skydda landet mot självcensur och ett självvalt politiskt beroende av Ryssland.

20 september 2013

Connecting Nokia


Gårdagens stora nyhet var att Stephen Elop får 19 miljoner euro om och när Nokias mobiltelefonverksamhet säljs till Micrososft efter den extra bolagsstämman den 19 november. Summan uppfattas som omåttligt stor, inte minst för att man i Finland upplever att Elop misslyckats i sitt uppdrag att släcka den brinnande plattformen.

Det kunde ha gått betydligt värre för bolaget Nokia. Att det gått brant nedför för Nokia, som ännu för tio år sedan var världsledande inom mobiltelefoni, betyder inte nödvändigtvis att bolaget gjort stora misstag. En tidig satsning på mobiler med touchscreen hade inte räckt i konkurrensen med IT-jättarna Apple och Google då de så kallade ekosystemen blev en avgörande faktor för smarttelefonernas attraktionskraft.

För övrigt har man i offentligheten långt negligerat att Nokia trots sin stora innovativitet under bolagets glansdagar sällan var först ute med nya funktioner. Nokia, var en föregångare inom mobilt Internet, men hade på grund av sin starka ställning råd att vänta med nya funktioner för att maximera vinsten. Det var en medveten strategi.

Med tanke på hur det gått för de före detta mobiljättarna Motorola och BlackBerry (tidigare RIM) är priset på 5 miljarder som Microsoft betalar för mobiltelefonenheten utan patentportföljen ändå inte så dåligt. Värdet hos Nokias förlustbringade mobiltelefoniverksamhet ligger kanske just i att Microsoft är helt beroende av Nokias Lumia-telefoner för att Windows Phones skall kunna konkurrera med iPhone och Android.

Tidigare i veckan har vi kunnat ta del av nyheten att Nokia i all tysthet utvecklat Lumia-telefoner för Android. Projektet lär fortsätta fram till den extra bolagsstämman. Nokia hade inte behövt sluta tillverka mobiler för Windows Phone om man börjat tillverka Androidtelefoner. För Microsoft hade detta dock varit en stor risk. Nokia eller Luomia med Android kunde ha konkurrerat ut Lumia-telefonerna med Windows Phone. Möjligheten att Nokia kunde ha satsat även på Android torde ha skruvat upp priset som Microsoft betalade för Nokias mobiltelefonverksamhet. Microsoft behöver framgångar för Windows Phone för att trygga positionerna för Windows för PC och andra plattformer.

Apple och Google dominerar redan när det gäller smarta mobiltelefoner och surfplattor. Då laptoparna och bordsdatorerna allt mera integreras i samma moln och ekosystem som de mobila enheterna, ligger Microsoft inte alls så bra till. För Google räcker det att satsa på programvara och nättjänster, men Microsoft, som varit ett renodlat mjukvaruföretag, måste nu själv även bli ett hårdvaruföretag och investera i maskinvara för att stärka sin position inom mobila enheter. Därav satsningen på en egen surfplatta, Microsoft surface, som dock inte varit framgångsrikt. Därför var Microsoft så intresserad av Nokias mobiler.

När Nokia i februari 2011 satsningen på Windows Phone hette det att Nokia behövde samarbetet med Microsoft för att få tillgång till ett tillräckligt omfattande ekosystem. I verkligheten handlade satsningen kanske ändå inte i första hand om att ansluta Nokias användare till Microsfts applikationer och molntjänster. Kanske handlade strategin från första början om att ansluta Nokias mobiletelfonverksamhet till Microsoft.

3 juli 2013

Regeringsprogrammet


Regeringsprogrammet har blivit en tvångströja, säger näringsminister Jan Vapaavuori (saml) i dagens Helsingin Sanomat. Metaforen är träffande och kritiken berättigad. Det har varit direkt pinsamt att höra finländska politiker i ur och skur hänvisa till regeringsprogrammet, som om det vore ett heligt kanon. Världsläget förändras, men Finland kan inte anpassa sin politik, eftersom regeringen är bunden att följa regeringsprogrammet. I mitt första inlägg på denna blogg "Vapaavuori och regeringsprogrammet" från den 13 juli ifjol noterar jag att finansminister Jutta Urpilainen (sdp) säger att Finland inte kan bevilja lån utan garantier, eftersom det skulle strida mot regeringsprogrammet. Urpilainens uttalande var ett  svar på Vapaavuoris utspel i Helsingin Sanomat, där Vapaavuori sagt att det inte är rationellt av Finland att kräva garantier för lån till spanska banker.

Vapaavuori har de senaste dagarna talat och skrivit en hel om global strukturförändring. I dagens Helsingin Sanomat noterar Vapaavuori att regeringsprogrammet inte ger några direktiv för hur man borde agera i detta läge. Kanske är närinsministern frustrerad över att inte ha fria händer att i samband med den globala strukturförändringen driva sin egen högerpolitiska linje, men Vapaavuori kritiserar regeringsprogrammets ställning på ett allmännt plan:

Hallitusohjelmasta on tullut puolijumalallinen instituutio, jossa on määritelty kaikki isot asiat. Ja isoja asioita voidaan tehdä vain, jos ne ovat hallitusohjelmassa

Vapaavuori träffar rätt i sin kritik, men han är själv medskyldig till att regeringsprogrammet har fått den roll som det har idag. Seden att regeringen och ministrarna till punkt och prick måste följa regeringsprogrammet är relativt ny och fick sin nuvarande form under regeringen Vanhanen II. Ännu regeringen Vanhanen I inledde den stora kommunreformen KSSR, fastän reformen inte omnämndes i regeringsprogrammet.Vappavuori deltog för första gången vid regeringsförhandlingarna år 2007, då han svarade för kommun- och regionpolitiken. För första gången skrevs i regeringsprogrammet då in en så kallad metropolprogram. Metropolpolitiken torde långt ha baserat sig på överenskommelser som gjorts mellan Vanhanen och Helsingfors i samband med förhandlingarna om KSSR året innan.

I regeringen Vanhanen II var det inte minst bostadsminister Jan Vapaavuori som såg till att den överenskomna metropolpolitiken och regeringsprogrammet i allmänhet följdes. Vid de senaste regeringsförhandlingarna var det igen Vapaavuori som för Samlingspartiets del förhandlade om kommunpolitiken och en ny kommunreform skrevs in i regeringsprogrammet. Vapaavuori utnämndes inte till minister denna gång (förrän Jyri Häkämies avgick), men regeringsprogrammet behöll sin roll som rättesnöre.

23 mars 2013

Katainen, Häkämies och Vapaavuori


Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen läckte ut till arbetsgivarcentralen EK. Det hävdar åtminstone FFC-direktören Matti Tukiainen i ett blogginlägg med rubriken "Joulupukki kävi Etelärannassa". Före Tukiainen publicerade sitt inlägg idag hade Akava-basen Sture Fjäder redan igår publicerat en Facebook-uppdateringa där man på finska och svenska kan läsa följande:

Funderar varför inte regeringen kopplade ihop sänkningen av samfundsskatten med arbetsmarknadsuppgörelsen, för de ville verkligen ha en uppgörelse. Arbetstagarparterna var villiga att göra en moderat uppgörelse med tyngdpunkt på syyselsättningen [sic], men motparten rörde sig verkliget [sic] litet. Därför har jag ställt mig själv frågan, att var sanningen den att de visste på förhand att regeringen tänker sänka skatten med nästan en miljard?

Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen väckte omedelbart förundran? Varför var regeringen beredd att avstå nästan en miljard i skatteintäkter, fastän det inte blev något centralt avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna? Timo Soini kallade träffande skattebeslutet "En villkorslös present till EK". Det ser verkligen inte bra ut, när statsminister Jyrki Katainen i enlighet med EK:s önskemål skänker sin gamla förtrogna vän Jyri Häkämies, som är VD för EK. Fast gåvan hade kanske varit ännu värdefullare för Häkämies perrsonligen, ifall det blivit ett avtal. Då hade Häkämies kunnat ta åt sig äran för ett tillfredsställande förhandlingsresultat. Nu kan förhandlingarna bli svåra för EK och Häkämies i höst.

De nära relationerna mellan Häkänen och Katainen föranleder misstankar i sig. I själva verket var utnämningen av regeringen Katainens näringsminister till verkställande direktör för Finlands näringsliv EK kontroversiellt speciellt med tanke på de nära banden till regeringen. Frågan är om allt ändå gick så som Katainen hade tänkt sig det. Eller var sänkningen av företagsskatten egentligen tänkt att hjälpa fram ett avtal, men då Katainen redan hade kommit överens om skattesänkningen med regeringskumpanerna ...

Häkämies valdes med stor kontrovers till EK:s nya VD efter att hans föregångare Mikko Pukkinen kritiserats för det förra ramavtalet, som inte tillfredsställde alla inom företagsparten. Det hade minsann inte sett bra ut om även Häkämies hade tvingats gå med på ett för EK ogynnsamt avtal. Frågan är om Häkämis lämnade ministerposten för att bli ny VD för EK eller om Pukkinen måste gå för att ge rum för Häkämis. Knappast hade kritiken mot Pukkinen varit lika hård, ifall Häkämies inte stått till förfogande som hans efterträdare. Behövde Häkämies kanske ett nytt jobb för att i sin tur ge rum för Jan Vapaavuori i regeringen?

Katainen hade med säkerhet föredragit att ha Häkämies som näringsminister framom Vapaavuori. När Katainen kontroversiellt lät Häkämies gå till EK får han finna sig i misstro och spekulationer. Var Katainen kanske tvungen att ta Vapaavuori med i regeringen för att Vapaavuori inte var nöjd med hur regeringen skött kommunreformen, speciellt ur Helsingfors perspektiv? Med Vapaavuori som den samlingspartistiska riksdagsgruppens ordförande hade den interna kritiken mot Katainen kunnat växa sig allt för stark. Frågan är om Vapaavuoris medverkan i regeringen indirekt kostat skattebetalarna en miljard.

24 juli 2012

GPX


Erfarenheten säger att min enkla sportklocka av modell Garmin Forerunner 110 ger tillförlitligare värden än Sports Tracker, som jag kör på min Nokia Symbian-telefon. Jag har undrat om det beror på maskinvaran (GPS-mottagaren) eller på Sports Tracker-appen. För att undersöka var skillnaden ligger körde jag på en cykelrunda idag samtidigt Endomondo och Sports Tracker på min telefon, vilket visade sig fungera riktigt väl. Dessutom använde jag mig även av min Garmin sportklocka. (Jämför inlägget "Vuelta Vantaa med GPS".)




Sports Ttracker och Endomondo ritade ut nästan identiska rutter, men ändå visade Sports Tracker en lite längre sträcka. I terrängen brukar Sports Tracker visa en kortare sträcka än Garmin, men Garmin mätte denna gång ett par kilometer kortare distans på den drygt 50 km långa rundan. En jämförelse av GPX-filerna visar att Sports Tracker använder betydligt flera koordinater än Endomondo och Garmin. Ur koden nedan framgår där till att Sports Tracker amvänder sig av lokal tid, medan Endomondo och Garmin räknar med universell tid. Garmin anger altituden (innanför ele-taggen) med oerhört många siffror, vilka på inga sätt motsvarar mätresultatets noggrannhet. Endomondo mäter tiden med en sekunds nogranhet, medan Sports Tracker använder hundradels sekunder och Garmin tusendedels sekunder. Inte heller här har antalet decimaler någon praktisk betydelse. Att Sports Tracker ställvis anger longitud och latitud med väldigt många decimaler, beror på att telefonens GPS ursprungligen mätt koordinaterna i (vinkelenheterna) grader, minuter och sekunder istället för endast grader i decimalform.

Sports Tracker

<trkpt lat="60.260325" lon="25.220138333333335">
        <ele>31.5</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:00.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.260335" lon="25.220318333333335">
        <ele>31</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:01.65</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26034166666667" lon="25.22051">
        <ele>30</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:02.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26035" lon="25.22070666666667">
        <ele>29.5</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:03.65</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.260358333333336" lon="25.220911666666666">
        <ele>29</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:04.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26036833333333" lon="25.22112">
        <ele>28</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:05.66</time>
</trkpt>
 

Endomondo

<trkpt lat="60.2603427" lon="25.2205101">
        <ele>30.0</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:02Z</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.2603502" lon="25.2207079">
        <ele>29.5</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:03Z</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.2603691" lon="25.2211216">
        <ele>28.0</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:05Z</time>
</trkpt>


Garmin

<trkpt lon="25.217306558042765" lat="60.26023842394352">
        <ele>19.600000381469727</ele>
        <time>2012-07-24T10:44:57.000Z</time>
</trkpt>
<trkpt lon="25.217809975147247" lat="60.26025594212115">
        <ele>21.399999618530273</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:00.000Z</time>
</trkpt>




Jämförelsen av GPX-koden gav mig ingen förklaring till att Sports Tracker och Garmin ger olika värden. På kvällen gjorde jag ännu en 10 km lång runda med skike i terrängen.  Jag stakade fyra varv runt en drygt två kilometer lång motionsbana. Nu hade jag alla andra positionsmetoder utöver GPS avstängda på mobilen. Garmin mätte denna gång en kilometer längre sträcka än Sports Tracker, fastän Sports Trackers GPX-fil fortfarande innehöll betydligt flera koordinater. Man kunde förvänta sig att flera koordinater skulle innebära en längre distans, men så är det inte.



Sports Tracker använder alltså flera koordinater än Garmin (och Endomondo), men Garmins koordinater är mera tillförlitliga. Att Garmins koordinater är tillförlitligare kan man övertyga sig om då man fokuserar kartorna ovan. Med Garmin stämmer de fyra varven på motionsbanan bättre överens både sinsemellan och med stigen på kartan.


Sports Tracker

Skillnaden mellan Garmin och Sports Tracker hade kanske varit en annan om jag använt en annan mobil. Nokia mobilens GPS (eller A-GPS) är väl tänkt att användas på vägar som finns utritade på Nokias kartor, medan Garmin sportklockan är utvecklad för att användas just för att spåra träningsrundor i terrängen. I det aktuella fallet är det lätt att förstå att Garmin anger en längre distans. Skillnaden i distans kunde eventuellt även bero på skillnaden i hur distansen beräknas, t.ex. hur altituden tas i beaktande.


Garmin


22 juli 2012

Vuelta Vantaa med GPS.




Idag deltog jag i den första upplagan av cykelloppet Vuelta Vantaa. Loppet gick för min del över förväntningar och jag kunde hålla en medelfart på 36 km/h. Fast den exakta medelfarten beror på hur man mäter. Officiellt var sträckan 97 km, men själv mätte jag upp dryga 96 km. (Rundan kördes två varv.) Denna gång visade Sports Tracker och Garmin lika lång sträcka. I terrängen brukar Garmin vara exaktare och därmed visa lite längre distanser. Sports Tracker, som jag kör på min Nokia Symbian-telefon, startade jag lite i förtid, eftersom jag höll telefonen i fickan. Min Garmin sportklocka hade jag runt styrstången, så den kunde jag starta exakt 11:00 då starten gick.


Vuelta Vantaa har marknadsförts som ett motionslopp, men visst tävlades det. Segern i herrklassen gick till skidåkaren Niklas Colliander, som var suverän på upploppet. En annan känd skidåkare, Matias Strandvall, åkte omkull 15 km före mål

Sportdatorer med GPS börjar vara standardutrustning på racingcyklar, fastän jag själv förlitar mig på sportklocka och mobiltelefon med GPS. Från sportdatorn (eller sportklockan) kan cyklisten följa med hur lång sträcka som avverkats, medelhastigheten, tempot (tid per km), puls mm under loppets gång, men sportdatorn producerar även data att analysera och dela med sig av i efterskott.

Både med Sports Tracker och Garmin kan man dela aktiviteter via widgets på webben. Med båda tjänsterna går det att välja så väl karta som satellitbild. Sports Tracker har även widgets som automatiskt uppdateras efter att nya aktiviteter laddats upp. (Se min hemsida.) Sports Tracker använder sig här av Googles karttjänst, medan Garmin erbjuder två alternativ: Google och Bing. Bing är Microsofts varumärke, men i själva verket använder sig Microsoft huvudsakligen av Navtecs kartor, medan Blom åtminstone ett år till står för "fågelperspektivet". Blom är ett Norskt bolag, medan Navtec sedan år 2008 är ett dotterbolag till Nokia. Fastän Sports Tracker (tidigare Nokia Sports Tracker) ursprungligen utvecklades av Nokia för Nokia-telefoner med plattformen Symbian Serie 60, använder sig Sports Tracker inte av Navtecs kartor.




På sportklockan kan man kolla rutten först efteråt, när man via datorn först laddat upp data på internet. Med Sports Tracker kan man direkt från telefonen sända informationen till internet, men det går även att kolla rutten direkt på telefonen. Här använder sig Sports Tracker, åtminstone på Nokia-mobiler, av Open Street Map, som på en del ställen är mycket exaktare än både Googles och Navtec kartor, men som på andra ställen är mycket bristfällig. Arrangörerna hade även lagt ut bansträckningen på GPSies, som använder sig av Open Street Map.

http://www.gpsies.com/map.do?fileId=tjzgnaeejqfkhfij

Även då det gäller karttjänster är det globala aktörer som tar över. Här har vi tre stora som konkurrerar: Google, Nokia/Navitec (Microsoft) och det (från upphovsrätt och licensavgifter) "fria" alternativet Open Street Map.





På min Nokia-mobil har jag även en annan tracker app, Endomondo Sports Tracker, som jag dock sällan amvänder. Liksom på Sports Trackers webbplats kan man på på Endomondo.com ladda upp eller "importera" GPX-filer och dela vidare aktiviteter. På Garmins webbplats kan man igen ladda ner eller "exportera" GPX-filar. (Det samma kan man på Sports Trackers och Endomondos webbplatser.))Fönstret ovan baserar sig således på exakt samma data som Garmin widgeten lite högre upp, fastän Endomondo erbjuder lite annan information. Jag delar själv ofta vidare data från min Garmin sportklocka via Sports Tracker, eftersom sportklockan ofta ger mera tillförlitlig information.

Endomondo.com använder sig av Googles kartor och satellitbilder, men aps för Nokia-telefoner använder sig av Open Street Map, precis som Sports Trackers appar. Appar för andra telefoner fungerar däremot med Googles karttjänst.

19 juli 2012

Angreppsrisk


I tisdags publicerade jag på Facebook en bild, som visar att min webbplats på adressen www.wadenstrom.fi är säker. Jag gjorde det för skojs skull, då jag såg det som en självklarhet att min webbplats inte utgjorde någon risk för dess besökare. Just igår kom jag plötsligt inte in på min hemsida, utan itället visades en sida med rubriken "Angreppsrisk!". Här kunde jag läsa att "Webbsidan på www.wadenstrom.net har rapporterats göra angrepp på datorer och har därför blockerats enligt dina säkerhetsinställningar."


Varningen dyker inte bara upp på min egen webbläsare, utan även på Googles sidor med sökresultat hittar man en varning med texten "Den här webbplatsen kan skada din dator."


I tisdags på kvällen upptäckte jag att en av mina egna datorer, den som jag brukar uppdatera webbsidorna med, var infekterad. Att någonting var på tok märkte jag då jag skulle gå in på Microsofts webbplats och omdirigerades till Google. Efter att ha ränsat upp min dator och uppdaterat skyddet kom in på Microsofts isor, men igår var problemen tillbaka. Även om jag råkat ut för osannolika sammanträffanden kan det finnas ett samband mellan infekteringen av min dator och blockeringen av min webbplats. Frågan är vem som eventuellt har smittat vem.

Jag har begärt en omprövning av Google, men även efter att Google igår granskade min webbplats på nytt meddelar Google att "Sivustoltasi löydettiin vakavia eheysongelmia." En eventuell möjlighet är att problemen hänger samman med att jag på min hemsida har ett par widgets (fönster) till Sports Trackers webbplats. (Se mitt inlägg "Vad är en mobiltelefon" .)

Tekniskt sett är det fullt möjligt att trotsa varningarna och besöka mina sidor, som finns på Elisas webbhotell. Trots varningarna torde min webbplats inte vara en större fara för besökarna, åtminstone inte om de har ett fungerande skydd på sin dator. Elisas teknikexpert öppnade utan att blinka mina sidor. Vill man ta det säkra före det osäkra, så finns det mesta av innehållet på en parallel webbplats på adressen www.mv.helsinki.fi/wadenstr på Helsingfors universitets server. De som besöker mina sidor via en sökmaskin hamnar oftast på denna gamla sajt, som jag i princip inte längre uppdaterar. Angreppsriken gäller inte heller mina bloggar Fallet Sibbo och Wadenström. Du har alltså inte utsatt dig för någon risk genom att läsa detta blogginlägg.



16 juli 2012

Vad är en mobiltelefon?

That's No Phone.That's My Tracker.

I dagens nummer av International Herald Tribune ingår en artikel med rubriken "Calling a smartphone by what it does: A Tracker that monitors our lives". Artikeln publicerades redan i fredags på The New York Times webbplats under rubriken "That’s No Phone. That’s My Tracker." I artikeln noteras det att vi lämnar spår efter oss via vår mobiltelefon vare vare sig vi vill det eller ej. Mobilen är i första hand en tracker med vilken vi övervakas.

Nokia E52
Symbian Serie 60-telefon Nokia E52

Det är märkligt att vi se lätt funnit oss i att bli övervakade. Ja, vi låter inte bara systemet sköta övervakningen automatiskt, utan lämnar medvetet efter oss spår t.ex. via sociala medier. Vi rent av bejakar mobilens funktion som en tracker. Själv är jag en flitig användare av tjänsten Sports Tracker. Tack vare en app fungerar min mobil (en Nokia E52) som en sportdator, från vilken jag trådlöst kan överföra information till Internet. På Sports Trackers webbplats kan jag dela med mig av mina rutter, min hastighet, mitt tempo, sträckor, tider, puls mm. Just idag är webbplatsen dess värre nere, vilket stör mig.

Sports Tracker
http://www.sports-tracker.com/#/view_profile/wadenstrom

Min mobil är i högsta grad en tracker, men den har naturligtvis många andra funktioner. I artikel i International Herald Tribune noteras även följande:
A recent survey by O2, a British cell carrier, showed that making calls is the fifth-most-popular activity for smartphones; more popular uses are Web browsing, checking social networks, playing games and listening to music. Smartphones are taking over the functions that laptops, cameras, credit cards and watches once performed for us.
År 2003 skrev jag en artikel med rubriken "What Is a Mobile Phone?" En svensk version av artikeln publicerades samma år i Finsk tidskrift under rubriken "Du är vad du talar i - om mobiltelefonens utveckling". I artikeln reder jag ut skillnaden mellan smarthone, communicator och PDA (handdator). I artikeln noterar jag bl.a. följande:
From the viewpoint of the users the main different between a PDA with integrated mobile phone and a smartphone with the platform Series 60 (for instance the first camera phone from Nokia) is that the latter can be used with one hand, while two hands are needed for a PDA. (Traditional PDAs are pen-based.) Besides the different kinds of keypad and input some difference can also be find in the form of the set and the size of the display. So far, the mobile phone is dominating, especially in Europe. In order for Nokia to keep its position the company should market its terminals as phones!
Jag skrev min artikel före iPhone och telefoner med pekskärm slog igenom. Nokia satsade länge konsekvent på klassiska telefoner med tangentbord, men idag hittar man på Nokias webbplats för den amerikanska marknaden endast telefoner med pekskärm. På Nokias finska och svenska webbplatser hittar man även billigare telefoner med tangentbord, men inte en enda smartphone av klassisk modell.


Smartphone med tangentbord
Inga träffar för smartpone med tangentbord på Nokia.se.

I fredags kunde man i Kauppalehti läsa att Nokias Windows Phone (med pekskärm) i USA har en marknadsandel på 0,3 %. Nokias nya strategi tycks inte hjälpa bolaget att erövra den amerikanska marknaden och knappast hjälper den heller Nokia att behålla sina hittills brandtrogna kunder.

Mobil med pekskärm
Lurar med pekskärm är i sig ingen nyhet.

Själv kör jag fortfarande med en klassisk Serie 60 smartphone med tangentbord, Nokia E52. När jag förra sommaren förlorade min Nokia E52 köpte jag en likadan i dess ställe. Nokia E52 är nämligen Nokias sista klassiska smartphone för avancerad användning. Själv vill jag kunna använda min mobil med en hand. Jag vill kunna använda min telefon även med skidhandskar på händerna och i kajaken där jag håller den i en skyddspåse. Min mobil skall även vara tillräckligt liten för att rymmas i den lilla fickan på min sportdräkt.

iPhone, iPad Mini och iPad
iPhone, iPad Mini och iPad

I sig har jag ingenting emot mobila teminaler med pekskärmar, men varför kallas de telefoner? En iPhone är egentligen närmast en iPod med sim-kort eller en extra liten iPad. I själva verket lär Apple ha planer på en 7,85 tums iPad. Det finns redan surfplattor med 3G och skärm på 7" som fungerar med operativsystemet Android 2,3, som är utvecklat för mobiltelefoner. En dylik surfplatta är lika mycket en mobiltelefon som en Android-telefon eller en iPhone är en surfplatta.

iPad kamera
http://www.killmydaynow.com/2011/11/taking-pictures-with-an-ipad-makes-you-look-stupid-21-pics.html/

När jag var i Rom för ett par veckor sedan iakttog jag turister som fotograferade med sina iPads. Det såg inte speciellt vettigt ut. Kanske hade de bytt ut så väl telefonen som kameran mot en iPad, men i så fall torde de snart skaffar sig en riktig mobiltelefon som komplement.

I väntan på att Nokia eventuellt börjar tillverka surfplattor för kommande Windows 8 skall jag skaffa mig en Androidplatta med 3G. Vid behov kan jag tack vare Multi Sim (två simkort till samma nummer) ta emot mina samtal på surfplattan, men jag tänker inte använda plattan som vare sig kamera eller tracker. Jag hoppas att det fortfarande går att få riktiga smartphones eller avancerade mobiltelefoner när min Nokia E52 en dag har tjänat färdigt.

13 juli 2012

Vapaavuori och regeringsprogrammet

Jan Vapaavuori har till Helsingin Sanomat sagt att det inte är rationellt av Finland att kräva garantier för lån till spanska banker. Jag tror att Vapaavuori här har rätt. En annan sak är att det inte är moraliskt rätt att Finland måste bevilja lån utan garantier. Föga överraskande får Vapaavuoris utspel kritik även från regeringshåll, samtidigt som uttalandet något förvrängs i medierna. Jutta Urpilainen intar i den aktuella frågan närmast en populistisk linje och säger till Helsingin Sanomat att "Vapaavuori spelar i Spaniens lag". Skälen är kanske främst inrikespolitiska, men motiveringen är allt annat än populistisk: Finland kan inte bevilja lån utan garantier - för att det strider mot regeringsprogrammet!

Finland har en regering som inte kan anpassa sig efter förändringar i omvärlden, eftersom regeringen alltid först och främst måste följa regeringsprogrammet. Det är klart att det inte är lätt att hålla samma en kaolisationsregering, men idén att regeringen alltid måste följa regeringsprogrammet är ganska ny. Under regeringen Matti Vanhanen II var statsministern allt för svag för att leda regeringen. Matti Vanhanen fungerade närmast som en tjänsteman, vars uppgift var att verkställa regeringsprogrammet. Det var inte minst bostads- och metropolminister Jan Vapaavuori som såg till att statsministern till punkt och pricka följde regeringsprogrammet, i vilket för första gången ingick ett "metropolprogram".

I det nuvarande regeringsprogrammet finns inget skilt metropolprogram och Vapaavuori är inte själv minister i regeringen Katainen.