Konspirationsteoriernas år 2020

Det har skrivits mycket om konspirationsteorier under år 2020. Kanske har benägenheten att tro på konspirationsteorier ökat när folk har tvingats stannat hemma och haft tid att upptäcka nya världar på internet. Det finns statistik som visar på ett ökat intresse för konspirationsteorier på sociala medier, men mig förefaller det stora intresset för konspirationsteorier framför allt vara ett medialt fenomen, åtminstone i Finland. Jag har på Facebook i olika sammanhang kritiserat mediernas bevakning av konspitrayionsteorier i allmänhet och Qanon i synnerhet och jag vill i denna bloggtext redogöra lite mera för hur jag tänker i frågan.

Journalister har i samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet hittat en klar mission i att avslöja och motarbeta felaktig information och konspirationsteorier. I sig är det viktigt att bekämpa missinformation, falska nyheter och konspirationsteorier, speciellt då de sprids av stater med onda avsikter. Så väl Ryssland som Kina lär ha utnyttjat pandemin för att skapa splittring på europeisk och nationell nivå. (Se mitt tidigare blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset"!) All missinformation sprids ändå inte med fientliga avsikter. Försöker man stoppa alla kontroversiella påståenden om t.ex. covid-19 finns det risk för att man även filtrerar befogade misstankar och kritik som träffar rätt.

Under pandemin och det amerikanska presidentvalet har Facebook, Twitter och Google pressats att ingripa mot spridningen av konspirationsteorier. Konspirationsteorierna har trots filtrering och andra  motåtgärder florerat mera än tidigare, men uppmärksamheten som konspirationsteorin Qanon har fått i massmedierna är knappast i proportion till hur det allmänna intresset för konspirationsteorier ökat. Under coronapandemin har representanter för alternativ medicin, konservativa väckelsekristna, Trumps anhängare och högerextremister demonstrerat mot ansiktsmasker och restriktioner tillsammans med enstaka anhängare av Qanon, men det gör knappast alla som misstror vaccin, vetenskap, myndigheter och etablerade medier till en sammansvuren rörelse med ett gemensamt mål. Rapporteringen av Qanon och och det amerikanska presidentvalet har ironiskt nog ibland uppvisat vissa likheter med konspirationsteorier. 

Den konspirationsteori eller de konspirationsteorier som går under namnet Qanon lär ska handla om att Donald Trump bekämpar ett pedofilnätverk, som huvudsakligen består av ledande demokratiska politiker. Denna konspirationsteori är så absurd att det är svårt att tro att allt för många tar den på fullaste allvar. Å andra sidan finns det opinionsundersökningar som visar att miljontals amerikaner, huvudsakligen republikaner tror att världen styrs av ödelmänniskor... Kanske man inte borde lita allt för mycket på opinionsundersökningar och i synnerhet inte på de svar som republikaner levererar på dumma frågor. Samtidigt motsvarar konspirationsteorin Qanon till vissa delar Trumps kamp mot den påstådda "djupa staten" och etablissemanget. Existensen av en deep state har i sig betraktats som en konspirationsteori eller rentav som en del av Qanon, men det är naturligtvis en väsentlig skillnad på teorier om å ena sidan ett nätverk av t.ex. vänstersinnade tjänstemän och representanter för vapenindustrin som motarbetar Trump och utövar makt utan politiskt mandat och å andra sidan ett närverk av demokratiska pedofiler som dricker blod från barn.

Att medierna så flitigt bevakat Qanon torde hänga samman med antipatierna mot Trump. Samtidigt som Trump slängt ur sig överdrifter och ogrundade påståenden och deklarerat att medierna är fake news och folkets fiende har etablerade medier i USA gett avkall på ambitionerna att vara opartiska i förhållande till Trump; medier i Finland och Sverige har delvis tagit efter. Uppmärksammandet av Qanon kan åtminstone delvis ses som riktad mot Trump och hans anhängare. Qanon ger åtminstone en löjeväckande bild av Trumps anhängare.

Misstron mot myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier lär vara större bland republikaner och anhängare av Trump än bland demokrater och denna misstro är en grogrund för konspirationsteorier, men visst har även demokrater en benegenget att tro på konspirationsteorier. Över hälften av de demokratiska väljarna lär t.ex. tro att 9/11 var ett inside job eller åtminstone att George W. Bush visste om attacken på förhand. Överhuvudtaget lär konspirationsteorier om 9/11 ha haft anhängare huvudsaken bland vänstersinnade.

Det finns flera orsaker till att konspirationsteorierna kring 9/11 är så allmänt omfattade. För det första drog Georg W. Bush fördel av terrorattacken. Bush hade knappast blivit återvald utan 9/11 och det påföljandet "kriget mot terrorism". Bush var naturligtvis inte heller ensam om att dra fördel av de möjligheter som terrorattacken öppnade. Till de stora vinnarna hörde inte minst vapenindustrin.

Utöver att Bush hade ett motiv, så har man hittat otaliga detaljer, som mera eller mindre konspiratoriskt sinnade personer sett som tecken på att det bakom 9/11 fanns en konspiration. En del av bevisen går lätt att motbevisa, medan andra är svårare att avvisa. Att Bush med flera hade nytta av terrorattacken betyder naturligtvis inte att de stod bakom den. Lika väl kan man spekulera i om Bushadministrationen lät bli att stoppa attacken, för att man behövde den. Motsvande konspirationsteorier finns det kring attacken mot Pearl Harbor under andra världskriget. Det är åtminstone uppenbart att 9/11 hade en motsvarande betydelse för kriget mot terrorismen som Pearl Harbor hade för USA:s deltagande i andra världskriget.

När etablerade medier ger obalanserat mycket kritik av Donald Trump så finns det vissa journalistiska skäl. Jämfört med tidigare presidenter är Trump inte så noga med sanningshalten i det han säger. Det betyder inte att presidenter inte skulle ha talat osanning före Trump, men föregångarna på presidentposten har åtminstone bemödat sig om att inte bli fast för att ljuga. Trump har hållit många oförberedda tal och verkar i stil med den reality-stjärna som han i grunden är i regel yttra sig extempore. Hans uttalanden är ofta impulsiva, ogrundade, ogenomtänkta och överdrivna. Det sistnämnda hör till hans retoriska stil. När Trump blir fast för att tala osanning tär det inte just på hans trovärdighet. Det väsentliga är att han av sina anhängare uppfattas som en talesman för deras missnöje. Trumps sätt att kommunicera lämpar sig inte bara i reality TV, utan fungerar även på sociala medier, med vars hjälp han långt gjort sig oberoende av de faktakontrollerande massmedierna.

När det gäller populismen och sättet att kommunicera föregicks Trump av Tea Party-rörelsen med Sarah Palin i spetsen. Tea Party-rörelsens retorik är liksom Trumps konflikinriktad och man söker sitt stöd i de breda folklagren. Liksom Trump angriper Tea Party-rörelsen inte bara demokrater, utan utmanar även etablissemanget inom det republikanska partiet. Många av dess anhängare ogillar inte bara höga skatter, utan misstror även myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier. Därigenom banade Tea Party-rörelsen vägen för den polarisering som Trump utnyttjade i valkampanjen 2016.

Alla som i presidentvalen röstat på Trump är inte anhängare av populism. Konservativa kristna har haft goda skäl att rösta på Trump och Trump har även uppfyllt löften som han har lovat dem. För amerikanska väckelsekristna är USA ett utlovat land för religiös frihet. Det är inte utan skäl som man upplever att det demokratiska partiet och de nymarxistiska eller "postmoderna" idéer, som ryms inom partiet, hotar den religiösa friheten och t.o.m. yttrandefriheten. Rädslan för att frispråkiga pastorer i framtiden skulle kunna dömas för hatbrott när de predikar om synd och nåd är inte helt tagen ur luften. Hade Hillary Clinton valts till president och fått utnämna tre domare till den högsta domstolen hade framtiden för traditionella kristna värderingar kunnat se helt annorlunda ut än den gör nu när det var Trump som utnämnde domarna. Trump har inte avslöjat och räddat USA från något pedofilnätverk, men i många amerikaners ögon räddade han USA genom att vinna presidentvalet för fyra år sedan uppfylla de vallöften som han gav den kristna högern. Sedan finns det naturligtvis amerikaner som tycker att Trump räddat landet på helt andra sätt, som genom att ställa Amerika först, dra bort finansiering av internationella organisationer eller stoppa den demokratiska klimat- och miljöpolitiken.

Det är fel att, så som många medier gjort, påstå att Trump skulle sprida konspirationsteorier, även om han kanske inte direkt tagit avstånd från Qanon och han gjort yttranden som stött konspirationsteorier. Inte ens påståendena om fusk i samband med det senaste presidentvalet skulle jag beteckna som konspirationsteorier. CNN må vara av annan åsikt. Ett undantag är kanske Sidney Powells påstående om manipulering av maskiner som räknar röster. Trumps påstående om att han vann valet är närmast en retorisk överdrift. Påståendena om valfusk är delvis ogrundade, men framför allt handlar även de om överdrifter och retorik, liksom påståendet om att demokraterna "stal" valet. 

Även om man inte har kunnat påvisa systematiskt fusk är poströstningen i USA inte så säker. Det har tidigare inte varit ett avgörande problem, men med en hög andel poströster är situationen en annan. I en del delstater ändrade man med anledningen av pandemin på reglerna för poströstningen, så att det blev lättare att poströsta, på valsäkerhetens bekostnad. Man kan tycka att regler om strikt identifiering är odemokratiska och det är väl allmänt i republikanerna intresse att bevara en hög tröskel för valdeltagande, men helt saknar Trump inte grund för påståendet att valet "stals" när poströsterna började räknas. Om poströsterna inte räknats med hade resultatet sett helt annorlunda ut.

Trump har gjort ogenomtänkta uttalanden även i medicinska frågor, tidvis förringat faran med covid-19, men också tagit till drastiska åtgärder, som att stänga gränserna till USA innan andra länder gjorde det motsvarande. Trump har dragit in finansiering av WHO, men WHO har allmänt kritiserats för att i början av epidemin ha låtit sig påverkas av Kina i sina förringande uttalanden om faran för en pandemi. Trump har definitivt inte talat mot vaccinering, utan snarare varit överoptimistisk när det gäller vaccin mot covid-19. Trump har gett stöd för tanken att det "kinesiska viruset" kan ha läckt ut från ett laboratorium, men denna hypotes är i sig ingen konspirationsteori. Även om man vill tolka en brokig samling av konspirationsteorier som varianter av Qanon, så passar konspirationsteorierna om covid-19 och vaccinering inte alls ihop med Qanon.

Bland vaccinmotståndare verkar det vara en vanlig uppfattning att Bill Gates och Big Pharma (stora läkemedelsbolag) står bakom spridningen av coronaviruset eller alternativt att läkemedelsindustrin står bakom den stora uppmärksamheten och rädslan för covid-19. Syftet skulle vara at sälja vaccin eller rentav att i samband med vaccineringen injicera mikrochips, för att kunna kontrollera hela mänskligheten. Efter att Donald Trump meddelade att USA fryser sin finansiering av WHO meddelade Bill & Melinda Gates Foundation att de ökar sitt bidrag från 100 till 250 miljoner dollar i året. Med tanke på förtroendet för världshälsoorganisationen är WHO:s beroende av donatorn Bill & Melinda Gates Foundation inte helt oproblematisk, men Bill Gates representerar ingalunda stora läkemedelsbolag eller "Big Pharma", fastän Bill & Melinda Gates Foundation investerat även i läkemedelsbolag.

Att Bill & Melinda Gates Foundation som välgörenhet i tredje värden finansierar vaccinationsprogram och andra hälsovårdsprojekt, som ur vissa synvinklar kan vara problematiska, betyder inte att Gates har ekonomiska intressen som direkt motsvarar läkemedelsindustrins intressen, ännu mindre att Gates skulle ha intresse av utgifter för vaccinering av nya sjukdomar. Det finns väl nästan alltid någon som drar nytta av kriser ekonomiskt, politiskt eller på annat sätt och det är bra att ta reda på vem dessa är, men att någon drar nytta av en kris betyder inte nödvändigtvis att samma personer, grupper eller instanser står bakom krisen. Visst finns det redan chip-implantat som man med ett sprutliknande verktyg placerar under huden. Dessa kan användas som t.ex. nycklar, inträdesbiljetter och betalkort. De kunde i princip även ge information om huruvida bäraren har vaccinerats mot covid-19, men man kan knappast använda samma "spruta" för att injicera vaccin och chips.

Med detta sagt anser jag inte att det är oproblematiskt att myndigheter registrerar dem som låtit vaccinera sig, liksom dem som väljer att inte vaccinera sig. Det är kanske lika väl nödvändigt eller befogat. Jag finner det hur som helst bra att alla inte förhåller sig okritiskt till kontroll och restriktioner. Man kan bara föreställa sig hur välkommet det är i vissa länder att kunna förbjuda demonstrationer med hänvisning till covid-19. Det finns risker för missbruk av undantagstillstånd, vilket vi kan se speciellt i Kina, som utnyttjat pandemin inte bara för att köra över Hong Kong, utan även för att intensifiera kontrollen av sina medborgare. Att det sistnämnda sker samtidigt med utbyggnaden av 5G-nätet och delvis med hjälp av 5G lär ändå vara en tillfällighet. Det florerade allehanda konspirationsteorier om 5G redan före vi kände till coronaviruset.

Till mediernas uppgifter hör förutom att granska den politiska makten även att granska varandra. Om journalisterna betedde sig mindre som lämlar som alla springer åt samma håll, skulle åtminstone jag ha större förtroende för journalistiken. Det skulle behövas sträng kollegial granskning även journalister emellan. Tyvärr gör journalisterna inte alltid sitt jobb. Problemet handlar kanske främst om brist på tid och resurser. Alla tips och spår kan man inte följa upp, speciellt inte de som med mindre sannolikhet leder till några scoop. Ibland förefaller problemen dock ligga någon annanstans. När påståenden eller misstankar har stämplats som konspirationsteorier verkar det finnas ett social tryck som håller journalister borta. Orsaken till att medier eller statliga myndigheter försummar att undersöka misstankar om olagligheter kan ibland prosaiskt förklaras av att journalister eller tjänstemän av futtiga skäl vill hålla sig på god fot med överordnande. Beslutsfattare och högre tjänstemän har sina förtrodda journalister, som i sin tur vill bevara sitt förtroende hos den politiska maktens representant. 

Om jag var professionell journalist skulle jag vara försiktig med att uttrycka mig förklenande om "privatspanare", så som Hufvudstadsbladet nyligen gjorde i en ledare om Estonia och andra påstådda konspirationsteorier. När en politisk aktivist dör eller insjuknar under en flygresa, så handlar det kanske med största sannolikhet om en naturlig sjukdomsattack. Ändå har bloggare och privatspanare under namnet Bellingcat avslöjat att förgiftningsmord(försök) och komplotter verkligen existerar. Utan lite konspiratoriskt lagda privatspanare skulle en del brott aldrig avslöjas. Därför behövs bloggare och alternativa medier, även om konspiratoriska bloggare ofta träffar fel och det ofta brister i deras källkritik.

I allmänhet tycker jag att vi i Finland och i Norden är lite naiva och litar lite väl mycket på så väl myndigheter som på etablerade massmedier. Och speciellt kritisk är jag mot att vi så lätt låter myndigheter ta beslut för oss. Jag har personlig erfarenhet av massmediers ovilja att se den strukturella korruptionen i det finländska samhället. När det gäller den aktuella pandemin ser jag ändå tilliten till myndigheterna och den av medierna förmedlade informationen som en fördel, som delvis förklarar varför vi i Finland kommit relativt lätt undan.

Misstänksamhet kan vara bra, men när det kommer till vaccin ser jag det som oerhört viktigt och avgörande att folk har förtroende för hälsomyndigheterna och i det aktuella fallet även för läkemedelsbolagen. Personligen ser jag den ekonomiska konkurrensen och de kommersiella intressena främst som en garant för vaccinens säkerhet och verkan, medan jag skulle lita lite mindre på WHO och myndigheter, eftersom de är i monopolställning. Därmed inte sagt att de stora läkemedelsbolagens lobby inte borde granskas i större utsträckning. Samtidigt anser jag att vaccinmotståndare bör bemötas med respekt och öppenhet. De flesta som tvivlar på att låta vaccinera sig har i själva verket knappast i avgörande betydelse påverkats av några konspirationsteorier eller ens av missinformation.

En intressant iakttagelse är att delvis samma personer som på på våren var emot en nedstängning av samhället och på hösten var mot användning av ansiktsmasker nu på vintern är emot vaccinering mot covid-19. Detta förhållningssätt förefaller väldigt motstridigt, ifall man inte menar att hela pandemin är en stor bluff. Att man föringar eller förnekar pandemin betyder ändå inte nödvändigtvis att man tror på en konspiration. Det beror också delvis på vad man menar med konspiration och konspirationsteorier. Det finns mycket hemlighetsmakeri och många dolda agendor som jag inte skulle beteckna som konspirationer. Sedan finns det konspirationsteorier, eller förklaringar som kallas konspirationsteorier, av mycket olika slag.

En del konspirationsteorier är förklaringar av mindre lokala fenomen, medan andra konspirationsteorier försöker förklara allt och hävdar att hela värden via en sammansvärjning styrs av en liten grupp människor - eller ödelmänniskor. De stora konspirationsteorierna har likheter med religiös övertygelse och är väl att betraktas som en form av vidskepelse, men man kan vara konspiratoriskt lagd utan att tro på stora världsomfattande konspirationer.

Hemlighetsmakeri, dolda agendor och t.o.m. konspirationer förekommer, men de är kanske inte så vanliga. Själv håller jag det som osannolikt, men möjligt att coronaviruset har spritts från ett laboratorium i Kina. Det torde inte finnas några definitiva bevis mot den hypotesen. Även om SARS-CoV-2 inte läckt ut från ett laboratorium, så har Kina på ett tvivelaktigt sätt utnyttjat pandemin för kinesiska politiska och ekonomiska intressen, men inte genom att skapa panik, utan snarare tvärtom genom att i början - med WHO:s stöd - förringa faran. Vill vi se en trovärdig konspiration, så är det inte att pandemin med överbelastningen av sjukvården är en bluff, utan tvärtom att de kinesiska myndigheterna i början hemlighöll faran.

Den svenska coronastrategin

Folkhälsomyndigheten

Den svenska coronastrategin har väckt stor internationell uppmärksamhet, men alldeles speciellt har vi i Finland med en starkt kritisk blick följt med hur man i Sverige "låtit" åldringarna dö på äldreboenden. Då man saknat så väl skyddsutrustning som kompetens på särskilda boende har det inte varit möjligt att skydda de "äldre äldre" samtidigt som smittan fått spridas relativt fritt bland befolkningen inklusive vårdpersonalen. Man kan spekulera över i vilken grad det utilitaristiska arvet och betonandet av samhällsnyttan framom plikten att ta hand om de anhöriga har påverkat den svenska linjen, men den främsta förklaringen till att Sverige sticker ut är ändå att man hållit huvudet kallt och låtit experterna istället för politikerna ta ansvar.

Den svenska strategin är i grunden den samma som man valt i de flesta europeiska länder. Dagligen har man under pressträffen om covid-19 presenterat det schematiska diagrammet som illustrerar den svenska strategin att platta till kurvan. Det gäller att förhindra en exponentiell ökning av smittan, så att sjukvården inte överbelastas. I Sverige har åtgärderna för detta i första hand varit rekommendationer, upplysning och individuellt ansvarstagande. Det gäller att tvätta händerna, stanna hemma även om man endast är lindrigt sjuk och hålla avstånd, om det är möjligt. Allt för stänga åtgärder skulle i längden skada både folkhälsan och ekonomin. Frånsett den stora dödligheten på särskilda boenden har den svenska strategin i princip fungerat, då platserna på intensivvården hela tiden räckt till, om än situationen varit utmanande för vårdpersonalen.

Bakom den svenska strategin finn även antagandet att de flesta förr eller senare kommer att smittas av covid-19 tills befolkningen uppnått en flockimmunitet. Detta antog man även i andra europeiska länder då man i mars valde restriktioner för att dämpa epidemin. Utan åtgärder skulle sjukvårdens kapacitet inte räcka till, men i gengäld skulle befolkningen relativt snabbt uppnå flockimmunitet och epidemin därmed gå över. Med allt för strikta restriktioner skulle sjukvården inte hotas av överbelastning, men istället skulle epidemin pågå desto länge. I Sverige valde man en medelväg, som betydde relativt snabb spridning med relativt höga dödssiffror i början av epidemin, men som i längden skulle visa sig vara framgångsrik, trodde man.

Nu i början av juni kan vi se att epidemin, trots påfrestningar på sjukvården, inte spritt sig så snabbt, inte heller i länder med begränsade restriktioner. Inte ens i Madrid eller Stockholm är man ens nära en flockimmunitet som skulle skydda befolkningen mot en eventuell andra våg av covid-19. Ingenstans i värden torde man uppnå flockimmunitet innan vi har ett vaccin mot sjukdomen. I stället har kurvan svängt neråt i länder som valde striktare restriktioner. När man i grannländerna nu går in för att hålla smittan under kontroll med hjälp av spårning och lokala ingrepp samtidigt som man öppnar upp samhället befinner sig smittspridningen i Sverige ännu på en hög nivå. Istället för att motsvara den blåa kurvan i diagrammet ovan motsvarar utvecklingen i Sveriges grannländer snarare av den gröna kurvan i diagrammet nedan.

https://www.healthwise.org/blog/slowing-the-spread-of-covid-19.aspx

Om man i Sverige misslyckats med att skydda sina åldringar, har man i Finland hittills lyckats bättre än förväntat med att begränsa smittan. Även finska experter uttryckte under våren oro för att man lyckats till och med för bra och att en eventuell andra våg därför kunde bli extra svår under kommande höst och vinter då sjukvården samtidigt belastas av säsongsinfluensa. Inofficiellt var denna oro kanske till och med en orsak till att man övervägde att öppna grundskolorna i miten av maj, fastän de officiella motiveringarna till beslutet att upphöra med distansundervisningen var helt andra. Den finska regeringen har lika väl hållit fast vid att den finska strategin går ut på att begränsa smittspridningen så mycket om möjligt, även om det inte går att utrota smittan helt innan vi har ett vaccin. Flockimmunitet satsar man i varje fall inte på.

Hur coronaläget i höst kommer att se ut globalt är det ingen som vet. Inför sommaren förefaller det ändå som om man i Finland och i Sveriges övriga grannländer valt en strategi som fungerat bättre än den svenska. Nu förhindras svenskar att resa till länder som tar emot turister från de övriga nordiska länderna och det kan få svenskarna att ändra sin inställning till den av folkhälsomyndigheten och svenska regeringen valda strategin. Nu är det ändå för sent att inför sommarledigheterna ändra strategi. I själva verket är det ingreppen i ett tidigt skede av epidemin som verkar ha den största inverkan på begränsningen av smittspridningen. Kanske hade Sverige och Stockholm otur med sportlov i ett skede då man ännu inte kände till den höga smittspridningen i Alperna. Det finns dock nya rön som pekar på att smittan i ett tidigt skede främst kom från Storbritannien och USA.

Är vi pessimister och fortfarande räknar med att majoriteten av befolkningen kommer att smittas, så kan vi förvänta oss att man i Sverige i slutändan trots allt klarar sig relativt bra, fastän det med tanke på bristen på skyddsutrustning och kunskap om covid-19 hade varit skäl att försöka vinna tid med tidiga ingrepp mot smittan. Förhoppningsvis kommer vi ändå att ha vaccin mot covid-19 långt innan vi uppnått flockimmunitet på naturlig väg. Vi får hoppas att det visar sig att Sverige valt fel väg och - för uttrycka det krasst - att tusentals svenska åldringar dött i onödan för att man i Sverige under våren valde allt för begränsade åtgärder.

Informationsflödet om det kinesiska viruset

Medan stora delar av världen har varit isolerade i hemmen har även jag de senaste två månaderna huvudsakligen jobbat hemifrån med distansundervisning. För mig kom övergången till distansundervisning ganska lämpligt, eftersom jag lider av en envis och besvärlig senskada, tendinopati. (Se "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?" och "Trokanterit".) Jag har svårt att stå, gå, ligga och framför allt sitta och då blir det ju inte så många positioner kvar. En hel del har jag jobbat liggande på magen över sängkanten med datorn på golvet. I denna position skriver jag även detta blogginlägg. Istället för att vara sjukledig har jag i egenskap av lärare hamnat lite i händelsernas centrum, då undervisningen plötsligt måste flytta till nätet. Jag har satt ner tid på lektioner som aldrig förr, men måste återgå till närundervisning de två sista veckorna av läsåret.

Coronaepidemin har alltså inte nämnvärt begränsat mitt liv. Det är helt andra faktorer som gör det. Jag har inte heller annars så mycket sociala kontakter, speciellt då jag i snart två års tid inte umgåtts med mina cykelpolare. Desto mera har jag tagit del av nyhetsutbudet, både på sociala medier och i massmedier. Det är inte bara nyheterna och informationen i sig som intresserar mig, utan även nyhets- och informationsförmedlingens villkor i det rådande läget. Och det är det jag skriver om i detta blogginlägg. Tyvärr saknar inlägget källhänvisningar, vilket kan vara ett skäl till att förhålla sig kritiskt till det jag skriver.

Nyhetssändningar och dagstidningar har under de senaste två månaderna fyllts av nyheter relaterade till viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Även de sociala medierna har varit fyllda med uppdateringar som är relaterade till pandemin. Dess värre delas det en massa information av tvivelaktig kvalitet. Man hittar enskilda iakttagelser, rykten, ogrundade tips och marknadsföring av verkningslösa produkter, men även medvetna lögner. Desinformationen kan vara skadlig för enskilda individer, men även försvåra myndigheternas försök att stoppa epidemin. Speciellt Ryssland och Kina beskylls för dylik desinformation. I sig är det ingenting nytt, men covid-19 har erbjudit unika möjligheter att försöka splittra Europeiska Unionen eller åtminstone öka invånarnas missnöje och misstro mot unionen.

IFLA.org

Samtidigt som covid-19 spridits från Kina har det blivit uppenbarare än någonsin hur Europa och hela den globala marknaden är beroende av Kina. Detta gäller alldeles särskilt mediciner och skyddsutrustning. För att man i Finland skulle kunna starta industriell produktion av någonting så enkelt som ansiktsmasker måste produktionslinjen köpas från Kina.

Google och Facebook har åtminstone i Europa förpliktats att stoppa desinformation. Dess värre är det inte bara farlig och direkt felaktig information om covid-19 som stoppas, utan samtidigt har även konspirationsteorier censurerats. T.ex. en video med titeln "The Hidden Agenda Behind Covid 19" tas ständigt bort från Youtube, eftersom videons innehåll strider mot Youtubes "riktlinjer för communityn". En dylik censur kan kanske i någon mån förhindra spridningen av falska nyheter, men samtidigt stärker den tron på konspirationer. En annan risk med denna censur är att den kan legitimera Rysslands och Kinas egen censur av Internet. Förbud mot falska nyheter och desinformation liksom mot kränkande innehåll i väst hjälper de auktoritära regimerna i öst att berättiga sin egen censur. Vem är det egentligen som har makten eller borde ha makten att bestämma vad som är falska nyheter eller desinformation?

Det stora beroendet av Kina har gett möjligheter åt Kina att utöva diplomatiska påtryckningar mot så väl EU som enskilda länder. Under våren torde Kina med hot om restriktioner ha lyckats få EU att göra ändringar i en rapport angående kinesisk desinformation kring covid-19. Senare under våren lyckades man från kinesiskt håll ändra på en artikel med rubriken "EU-China ties vital amid global crisis", som undertecknats av ambassadörerna i Peking för EU:s alla medlemsländer. Det som inte fick publiceras i de kinesiska medierna var ordalydelsen "utbrottet av coronaviruset i Kina och den spridning som följde till resten av världen". Kina vill se sig som en lösning på krisen, inte som dess ursprung.

Den kinesiska taktiken liknar den ryska taktiken i samband med t.ex. nedskjutningen av flygplanet MH17 över Ukraina 2014. Då man inte kan argumentera eller förvara sig mot anklagelser och bevis försöker man strå frön att tvivel genom att slänga fram alternativa, om än helt ogrundade förklaringar. I det aktuella fallet har Kina föreslagit att USA står bakom spridningen av det nya coronaviruset. I USA har det i sin tur florerat en konspirationsteori om att viruset skulle ha producerats på konstgjord väg och släppts ut med flit från laboratoriet i Wuhan i Kina. Det finns flera orimliga konspirationsteorier kring covid-19, men alla kontroversiella teorier om viruset och sjukdomen är inte konspirationsteorier i egentlig bemärkelse, utan teorier och spekulationer utan inslag av egentliga konspirationer. Det nya coronaviruset ursprung torde vara okänt för oss delvis för att de kinesiska myndigheterna sopat igen spåren. Oberoende av om SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium eller en marknad i Wuhan är det de kinesiska myndigheterna som är huvudskyldiga till pandemin. Både laboratoriet och marknaderna var tickande bomber, som borde ha åtgärdats. Istället mörklade de kinesiska myndigheterna epidemin då den bröt ut och vägrade senare att dela med sig av essentiell information.

Wikipedia

Det är väl uppenbart att Kina hemlighållit viktig information om hur epidemin fick sin början i Wuhan. Om det handlar om ett misstag på ett laboratorium eller om viruset härstammar från en "våt" marknad tycker jag att egentligen inte har så stor betydelse. Det är inte heller så stor skillnad om motivet till hemlighållandet var att dölja bristande säkerhet och ett fatalt misstag på laboratoriet eller bara att, så som amerikanska källor även hävdat, vinna tid för att hinna inhandla medicinsk utrustning till normalt pris. Kanske har det inte skett något allvarligt misstag på laboratoriet, men det kunde ha skett och det var man medveten om, liksom man var medveten om risken med marknaderna där man säljer både levande och döda djur. Trovärdigheten i Kinas eget påstående att det aktuella viruset kunde ha planterats i Kina av amerikanska militärer eller CIA får läsarna själva bedöma.

En som ocensurerat kritiserat Kina för spridningen av det "kinesiska viruset" är USA:s president Donald Trump. Dess värre uppfattas Trump inte som speciellt trovärdig ens när han hävdar att han sett hemligstämplad evidens på att SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium i USA. Trumps lindrigt uttryckt odiplomatiska sätt att sköta relationerna till Kina och hans protektionistiska politiska linje kan ändå i längden leda till att USA och därmed även den övriga världen blir mindre beroende av Kina och Kinavänliga medier, som redan fått ett mycket stort inflytande i Afrika. Å andra sidan är den allmänna trenden att världen blir allt mera beroende av Kina, inte minst via infrastruktur som ägs av kinesiska företag.

Mediernas bevakning av diskussionen om covid-19 i USA påverkas av mediernas antipatier mot Trump. Det ger kanske större genomslag för experter som motsäger Trump och säger att det saknas bevis på att viruset skulle ha spritts från laboratoriet i Wuhan. Klart torde ändå vara att Trump känner till detaljer som han inte borde berätta att han känner till, för att inte avslöja omfattningen av USA:s spionverksamhet i Kina.

Wikipedia

Då medierna utan förberedelse började att bevaka covid-19 och coronakrisen har den vetenskapliga kompetensen och mediernas egen medieläskunnighet satts på prov. De etablerade medierna som nu utger sig för att vara tillförlitliga källor har stora utmaningar med sin egen källkritik. Det publiceras oerhörda mängder av nya rön om viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Forskningsrön motsäger varandra och experter är av olika åsikter. Preliminära resultat från studier publiceras undantagsvis långt innan studierna granskats kollegialt.

Uppdraget blir utmanande för journalisterna och de allmänna massmedierna när forskarna tänjer på forskningsetiken. Under rådande kris finns ett dilemma där vetenskapsetik står i konflikt med medicinsk etik. Problematiken är dock inte helt ny. Under svininfluensaepidemin för tio år sedan hamnade docent (numera professor) Markku Partinen i hetluften då han forskade i sambandet mellan svininfluensa och narkolepsi. Partinen anklagades dels för att i väntan på att publicera en vetenskaplig artikel om ämnet inte ha anmält misstankar om att vaccinet H1N1 förorsakade narkolepsi, dels för att i offentligheten via allmänna medier ha varnat för vaccinens biverkningar utan tillräcklig vetenskaplig evidens och utan att det rådde nära på någon vetenskaplig konsensus om sambanden. Medierna kan, åtminstone med facit i hand, knappast klandras för medieuppståndelsen kring Partinens varningar, men som en allmän regel borde journalisterna vara återhållsamma i liknande fall.

Under coronaepidemin är den normala ordningen för tidskrävande. Nya rön och ny kunskap om SARS-CoV-2 och covid-19 görs tillgänglig så fort som möjligt. Dels finns det en oerhörd efterfrågan på ny kunskap, dels blir forskningsrönen snabbt ointressanta då det kommer ny, bättre och säkrare informationen. Detta betyder att medierna får tillgång till forskningsrön som inte hunnit referensgranskas. Forskare i medicin och epidemiologi gör sett ur den medicinska etikens (och lagstiftningens) perspektiv rätt i att omedelbar meddela om nya rön, samtidigt som förfarandet är problematiskt sett ur forskningsetisk synvinkel. Här finns naturligtvis en risk för att forskare söker en genväg till publicitet och finansiering av forskning.

I normala fall brukar forskare publicera pressmeddelanden i samband med att forskningsresultat publiceras i kollegialt granskade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. I rådande situation har medierna en mycket svårare uppgift att välja vilka studier man ger publicitet.

För ett drygt årtionde sedan trodde jag på medborgarjournalistiken och bloggarna som informationskällor som kunde avslöja samband som de etablerade massmedierna av olika orsaker teg om eller inte brydde sig om att undersöka. Idag är jag mycket mera kritisk till bloggar och bloggare, inklusive mig själv. Det stora utbudet på alternativa informationskällor gör det svårt att skapa realistiska helhetsbilder av rådande läge.

Åtminstone för nordbor skulle jag rekommendera att i frågor som berör covid-19 förlita sig på etablerade massmedier snarare än på t.ex. bloggar och information som delas på sociala medier. Har mina egna synpunkter på denna blogg överhuvudtaget någon tyngd, så baserar de sig på tidigare insatser inom medborgarjournalistik, studier i matematik och fysik, en doktorsavhandling i filosofi och erfarenhet som universitetslärare i vetenskapsfilosofi. Däremot är jag varken läkare eller epidemiolog och då det gäller själva sjukdomen covid-19 är det närmast personer med utbildning i medicin som man kan vänta sig ha någonting trovärdigt nytt att komma med. Kanske är det även en bra regel att förhålla sig till informationskällor som till försäljare av begagnade bilar: Har källan en allmän trovärdighet som den önskar bevara, så har den inte råd att leverera falska nyheter.

Folkhälsomyndigheten

Jag har tidigare förhållit mig kritisk till den finska och nordiska tilltron till myndigheter,  som inte alltid förtjänar vårt förtroende, men i den rådande coronakrisen tror jag att denna tillit är en styrka. Krisen kan inte lösas lokalt med enskilda hjältedåd, utan måste skötas nationellt och internationellt. Intressant nog uppmanar myndigheterna bl.a. i Sverige befolkningen förutom till handhygien även till källkritik. Källkritiken är naturligtvis speciellt viktig på sociala medier, men källkritiken kunde trots allt även tillämpas på information från myndigheterna. Vad grundar sig myndigheterna sina rekommendationer och sina restriktioner på? Jag tror att en kritisk bevakning av myndigheterna i längden gör att även myndigheterna kommer med bättre rekommendationer och tar klokare beslut om restriktioner.

Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata

Så är det igen dags att göra en årsredovisning i egenskap av intressebevakare. I princip skulle jag ha rätt till en liten ersättning av min klient, men myndigheten som granskar min redovisning debiterar flera hundra euro. Tidigare var det magistraten som tog emot årsredovisningen, men i år existerar magistraten inte längre. Istället har Finland fått en ny myndighet med det fantastiska namnet "Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata". Här skall man inte bara lämna in årsredovisningar, utan den som gifter sig borgligt i Finland gör det numera hos "Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata" eller "Digi- ja väestötietovirasto".

Förra veckan rapporterade Yle att den nya digitaliseringsmyndigheten har svårigheter med sin egen digitalisering, men jag undrar om myndigheten alls vet att den är en myndighet. Då jag besöker myndighetens webbplats läser jag att den nya myndigheten är "en digitaliseringspartner och visionär" och vidare "en djärv vägvisare i samhället som förnyar, ger stöd och visar respekt." För sina kunder och andra som den samarbetar med är myndigheten "en pålitlig och önskad partner med visioner". Dessutom hör mod, respekt och förtroende till myndighetens värdegrund.

Nu är det tyvärr så att jag inte själv kan välja min samarbetsparter, utan är skyldig att lämna in en redovisning till en statlig förmyndarmyndighet. Då skulle jag önska att det på förmyndarmyndighetens webbplats gick att hitta behövlig digital blankett. Utan den behövliga blanketten hjälper det inte så mycket med djärvhet och visioner. Digi, digi.

Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?

Det är över ett år sedan jag skadade mig i en cykelolycka och ett par månader senare skaffade mig en trolig överansträngningsskada. (Se "Olyckor och skador" och "Trokanterit".) För ett år sedan var jag orolig för att jag inte skulle vara i form för Vasaloppet ett par månader senare och att jag inte skulle kunne träna tillräckligt för den kommande cykelsäsongen. Nu är jag orolig för att aldrig mera bli frisk och aldrig mera ens kunna sitta på en normal stol. Så illa är det väl ändå inte, men det är ett möjligt scenario och någonting som jag bör vara beredd att acceptera.

Samtidigt som min skada i höft, säte och hamstringsmuskler begränsar mitt dagliga liv har jag fortsatt att träna så gott det går. Jag har inte cyklat eller skidat, men jag har paddlat, gått på gym och när inget annat varit möjligt har jag tränat armarna med gummiband och hantlar. Under det gångna året har mina armar utsatts för stor belastning, men jag har lyckats undvika skador i armarna.

Stakningsmaskinen på gymmet har hjälpt mig att bevara min identitet som skidlöpare. Med stolthet har jag där burit Sibbo-Vargarnas tröja och känt mig som en tävlingsskidåkare. Fortfarande finns det möjlighet till utveckling. Jag har aldrig haft större muskelstyrka eller muskelmassa än nu och visst har jag med belåtenhet kastat fåfänga blickar i spegeln i omklädningsrummet. Rörligheten bör jag däremot förbättra ordentligt.

Styrketräningen är delvis en del av min rehabilitering, men samtidigt har jag använt träningen med maskiner på gymmet som konditionsträning för att bevara så mycket som möjligt av min grundkondition. Troligen har jag även med styrketräningen tagit i för hårt, för de senaste två månaderna har min skada förvärrats. Säkert har min kondition gått ner under det gångna året, men min identitet som idrottsman har nog tagit mera stryk. Det betyder en mera realistisk självbild, men framför allt handlar det om prioriteringar. Jag har under största delen av mitt liv satsat helhjärtat på någonting. Det har kunnat handla om studier, forskning, undervisning eller bloggande. De senaste åren har jag satsat på uthållighetsidrott, fastän jag är alldeles för gammal för elitidrott. Idrottandet har gett mig själsfrid, kickar och vänner; gjort mig lycklig. Det finns någonting ljuvt i veteranidrott. Det handlar framför allt om känslan av att ännu vara i sin fulla kraft eller åtminstone i farten. Det är för mig ingen ny insikt. Jag brukar dra ut på skidsäsongen så länge det går. Vårens sista skidturer är de ljuvaste. I år har jag paddlat ännu efter jul och senhöstens paddelturer har i en blandad dos av naturupplevelse, frisk luft, endorfiner och värkmedicin på ett motsvarande sätt haft en euforisk verkan.

Jag skulle inte säga att jag tidigare direkt har misskött mitt jobb p.g.a. av idrottandet, men prioriteringen av idrotten har nog påverkat mitt arbete, om inte annars så genom att jag ofta varit trött. Under det senaste året har jag inte tränat så mycket att jag skulle ha varit trött på jobbet, men istället har min arbetsförmåga begränsats av min skada. Det är inte så många jobb som man kan sköta om man inte kan sitta, stå eller gå under längre stunder, men lärarjobbet erbjuder möjligheter till lämplig omväxling. Ändå har kollegerna fått jobba extra när jag inte klarar av alla uppgifter och det har inte alltid känts så bra, speciellt som jag håller en högre profil med mitt idrottande än med mina krämpor.

Åldern är säkert är en bidragande faktor till skadan och den långa läkningsprocessen, men jag vill fortfarande känna mig och bli sedd som en skadad idrottsman snarare än som en farbror med krämpor. Till all tur har jag kunnat paddla och under sommaren deltog jag även i flera paddellopp. Paddlingen har räddat mig på flera än ett sätt. Det var på en kajaksida på webben som jag blev tipsad om hur man tillverkar ett sittunderlag som skyddar sittknölarna och hamstringsmusklernas fästen. Småningom insåg jag att sittunderlaget fungerade även på vanliga stolar, fastän kajaksitsarna är bättre än stolar.

Under det gångna året har jag lärt mig mycket nytt, bl.a. om värkmediciner. Det är kunskap som jag tidigare klarat mig utan, men som jag förr eller senare troligtvis ändå hade haft användning av. Jag har för det mesta bara obetydlig värk, men värken påminner mig om att allting inte är i sin ordning och att jag måste ta det försiktigt för att inte senare få svårare värk. Jag har, hoppas jag, även accepterat att åldern förr eller senare kommer att ta ut sin rätt. Det är en insikt och en inställning som är värdefull att ha.

Mitt sikte är ändå inte inställt på pensionsåren, utan på skid- och cykelsäsongerna om ett par år. Jag vill komma tillbaka. Jag behöver inte träna lika mycket som när jag har tränat som mest. Istället skall jag satsa mera på styrka, rörlighet och - inte minst - vila och återhämtning. Skador kommer jag säkert att ha även i framtiden, men det är inte bara en negativ sak. En vän och cykelpolare uttryckte det väl: Det är just idrotts- och träningsskador som håller oss unga. Annars skulle vi ju ha bara krämpor och åkommor som hör åldrandet till.

Lärare med specialbehov

Rubriken för detta blogginlägg kunde lika bra ha varit "specialbegåvad(e) lärare", om det inte lät allt för skrytsamt. Rubriken kunde även ha varit "elever med särskilda behov", men den rubriken hade kanske inte väckt så mycket nyfikenhet. Som lärare har jag en viss erfarenhet av elever med olika diagnoser så som autism, Aspergers syndrom, dyslexi och ADHD. Jag har även stött på allmänt omotiverade elever. Däremot är det mera sällan som jag identifierat särskilt begåvade elever, fastän jag tagit del av fortbildning om särskilt begåvade elever och fastän jag minsann undervisat mycket högt presterande elever. Eleverna som presterat mycket högt skulle jag sällan betrakta som "särskilt begåvade". De har snarare varit särskilt skötsamma och jämt begåvade.

De verkligt specialbegåvade eleverna som jag råkat ut för har varit just de med diagnoser och specialbehov: ungdomar med autism, dyslexi och ADHD samt verkligt omotiverade elever. Det lär ska hända att specialbegåvade elever felaktigt betraktas som elever med koncentrationssvårigheter när problemet egentligen är att skolan inte ger tillräckligt med utmaningar. Det kan vara att just specialbegåvningen leder till särskilda behov, men min egen erfarenhet är främst av det motsatta fallet: "specialbehoven" eller de funktionella nedsättningarna som innebär inlärningssvårigheter är de bakomliggande orsakerna till eller förutsättningarna för specialbegåvningen. Det handlar rent av om att hjärnskador möjliggör särskild begåvning. Elever med specialbegåvning är ofta just elever som har inlärningssvårigheter eller beteendestörningar.

Jag tror att många personer med inlärningssvårigheter och specialbehov kunde komma väldigt långt i livet, om de erbjöds en chans. Personer med diagnos inom autismspektrum kan vara fantastiska ingenjörer eller programmerare. Personer med ADHD eller andra former av koncentrationssvårigheter kan utöver en fenomenal iakttagelseförmåga ha en innovativ förmåga som är värdefull rent ekonomiskt. Frågan är närmast hur elever med speciella potential skall kunna vägledas för att förverkliga sina förutsättningar.

Själv fick jag diagnosen grav dyslexi under sista året i gymnasiet, fastän det redan under mitt första skolår stod klart att jag hade svårigheter med rättskrivning. Länge grämde jag mig över min dyslexi, eftersom den begränsat mina möjligheter. En akademisk karriär hade förutsatt förmåga att skriva på finska och engelska och studier över lag förutsätter ett bra visuellt minne, som dyslektiker saknar. För en dyslektiker händer det ofta att arbetsminnet eller korttidsminnet spelar dig ett spratt, vilket kan leda till både pinsamma situationer och förödande misstag. Det är inte nödvändigtvis bra för självförtroendet och självsäkerheten. Numera grämer jag mig ändå inte längre över min dyslexi.

När jag undersöktes för min dyslexi gjordes det även intelligenstest. Enligt psykologen var det långt under en procent som har lika hög iq som jag. Kanske överdrev psykologen min intelligenskvot för att försöka stärka mitt självförtroende, men bristande intelligens är i varje fall inte mitt problem, fastän jag ibland kan verka lite dum. Frågan var länge hur det kom sig att jag begåvats med ett så starkt intellekt, varifrån hade jag fått de rätta generna? Idag vet jag bättre: Jag är inte intelligent trots min dyslexi, utan tack vare den. Dyslexin är ett uttryck för en hjärnskada eller funktionell störning, som möjliggör en särskild begåvning. Framför allt har jag en förmåga att se oväntade och komplexa sammanhang. Det här är en förmåga som jag haft användning av när jag skrivit min blogg om "fallet Sibbo" och då jag skrivit min doktorsavhandling om "stora och små europeiska historier", men det är ingenting som garanterar rikedom och berömmelse.

Det är inte nödvändigtvis den viktigaste egenskapen för en lärare i fysik och matematik att kunna se komplexa kulturella och politiska sammanhang. Snarare har dyslexin nog varit en utmaning. Den betyder även att jag inte så lätt kan ta modell av andra lärare, utan väljer att göra saker på mitt eget sätt. Jag ska inte skylla alla mina brister som lärare på dyslexin, men visst har jag ibland upplevt att det snarare är jag än mina elever med specialbehov som behövt en assistent eller skolgångshandledare med på lektionerna. Det är ändå elevens och inte lärarens diagnos som berättigat till extra resurser, så min arbetsgivare eller arbetsplats drar inga ekonomiska fördelar av mina svårigheter.

Dyslexi tar sig uttryck på många andra sätt än läs- och skrivsvårigheter och allmänna relaterade inlärningssvårigheter. Ett typiskt symptom på dyslexi är att en person har svårt att uppfatta ord och blandar på vänster och höger. Idag blir personer med dyslexi inte automatiskt stämplade som dumma, åtminstone inte i skolan. Annat var det på 1800-talet. Jag vet att Runebergs dikt om Sven Duva är en fiktion, men kanske Runeberg trots allt missförstod sin hjälte. Om Sven Duva heter det att han hade en "klen och arm panna" och det var inte så lätt när han skulle bli soldat:

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Bättre blev det inte när kriget bröt ut och en fientlig trupp ville över älven:

Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Jag är visserligen befriad från militärtjänst på medicinska skäl (se IBS), men jag har lätt att känna igen mig i Sven Duva. Om soldat Duva heter det att "Den kulan visste hur den tog" när den träffade honom i hjärtat, för "Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott." Jag skulle ändå påstå att styrkan satt i hans "panna". Sven Duva hade visserligen svårt att skilja på höger och vänster och svårt att uppfatta ord, men han var ett strategiskt geni, som såg möjligheter som fältmarskalken Sandels inte såg.

Om jag har någon nytta av min dyslexi som lärare så är det kanske att jag har förutsättningar att se förutsättningar hos en klumpig, missförstådd elev. Åtminstone tycker jag att jag har lätt att kommunicera med och vara på samma våglängd som elever med specialbehov, även om det handlar om autism eller ADHD. Många gånger går det att vända svagheter till styrka. Det borde jag kanske bättre lära mig själv, men framför allt mina elever.

Simsalö runt

År 1981 ordnade naturskyddsföreningen Sibbo naturskyddare för första gången motionstävlingen Simsalö runt. Initiativet togs av föreningens ordförande professor Matts Roos, som själv rodde. Även kajaker och kanoter var välkomna att delta, men i början var det roddbåtarna som dominerade.

Jag deltog själv i roddbåt i Simsalö runt en gång på 80-talet. På den tiden brukade jag på somrarna ro utöver att jag tränade löpning och skidåkning. Till min besvikelse var jag ändå chanslös i roddtävlingen. Min lilla roddbåt av skärgårdsmodell var lätt att ro i lägre hastigheter, men när jag försökte ta i för fullt kom väggen emot. Det var en praktisk lektion i strömningsmekanik.

Följande gång jag deltog i Simsalö runt var för sex år sedan. Liksom för de flesta andra deltagarna var det då kajak som gällde. Jag deltog i en kajak som jag hyrt och paddlade lätt knappt 10 km till Simsalö med en fart på kanske 7 km/h, men då jag i själva tävlingen försökte öka på takten kom jag inte upp till högre hastighet än kanske 8 km/h. Igen fick jag lära mig någonting nytt om strömningsmekanik, att det finns någonting som heter skrovhastighet, att en kajak liksom en båt har en hastighet som är svår att överskrida hur man än anstränger sig. Jag var flera minuter långsammare än den snabbaste, som torde ha varit Kari Torniainen.

Det viktiga var ändå att delta. Jag är född på Simsalö och gick första klassen i skola på Simsalö. Att delta i Simsalö runt var lite av en hemkomst. Följande år hyrde jag en lite bättre kajak, men fortfarande var jag chanslös. Våren 2015 kom jag över en förmånlig motionskajak. Det var samma modell som Mikael "Gusse" Andersson en gång vunnit Simsalö runt med. Det är ingen speciellt dyr kajak, men den har en form som möjliggör en fart på över 10 km/h. Det blev även genast seger i kajakklassen med en tid som var 6 minuter bättre än jag hade i Simsalö runt året förut. Vad man vinner i skrovhastighet förlorar man dock i sjöduglighet. För två år sedan förlorade jag på nytt mot Kari, som då paddlade en havskajak, som bättre klarade av vågorna på upploppet.

Fastän Simsalö runt inte är en speciellt seriös tävling har det känts fint att vinna på hemmaplan. Simsalö runt arrangeras som ett inslag i Simsalödagen, som ordnas av Sibbo skärgårds öförening. Det betyder förutom trogna lokala deltagare även en trogen publik bestående huvudsakligen av lokalbefolkning och sommargäster. Simsalödagen ordnas vid Sibbo förbindelsebrygga, men även Simsalö gamla skola är öppen under Simsalödagen. Varje gång jag deltagit i Simsalö runt har jag besökt skolan innan starten. Under min barndom gick jag inte bara i skola, utan jag bodde även på skolan, så besöket laddar mig med nostalgiska känslor.

Inför årets Simsalö runt hade jag paddlat mera än tidigare år, eftersom jag på grund av en muskelinflammation inte kunnat cykla, vilket jag vanligtvis gör sommartid. I ett tidigt skede blev det ändå klart att även årets tävling skulle bli en jämn kamp. Tack vare den höga havsvattennivån och de obefintliga vågorna gick det att gina i en kurva där man vanligtvis måste runda en del stenar. Kari och Gusse åkte förbi mig när de förstod att ta en någon kortare väg än jag. Länge låg jag och Gusse i Karis kölvatten, men med en tredje del av den 5 km långa rundan kvar hamnade vi i stora svallvågor som aldrig ville ta slut. Kari var skickligare än jag och Gusse och hade kanske även en något sjödugligare kajak. Då min och Gusses kajaker svängde sig i fel riktning lyckades Kari surfa iväg från oss. Avståndet till Kari var plötsligt några tiotal meter och det minskade inte förrän vi var över mållinjen vid förbindelsebryggan.

Vissa inslag i Simsalö runt är bestående: Carita Tillander vinner damklassen i rodd, vilket hon har gjort närmare 40 gånger. Henrik Strand är snabbast av alla i en kajak som är ombyggd till roddbåt. I år lyckades ändå Kari slå Henrik med några sekunder. Jag hade gärna själv varit den första med den bedriften. De tre första i kajakklassen har de senaste fem åren varit Kari, Gusse och jag, men i varierande ordningsföljd.

Simsalö runt har under årens lopp även genomgått förändringar. Roddbåtarna har blivit färre medan kajakerna tagit över. Samtidigt har ansvaret för arrangemanget tagits över av Sibbo kanotklubb, om det överhuvudtaget finns en officiell arrangör. I många år var det i praktiken Henrik Westermark som ansvarade för arrangemangen. För några år sedan tog Jan von Hartman över ansvaret medan han var ordförande för Sibbo kanotklubb. För två år sedan ersatte Henrik tillfälligt Jan, fastän det nu var kanotklubben som annonserade evenemanget.

Egentligen har annonseringen och förhandsinformationen varit obefintlig. Simsalö runt ordnas i samband med Simsalödagen den första söndagen i juli. Det vet de trogna deltagarna och den trogna publiken och det behöver det inte ändras på. Däremot skulle det nog finnas utrymme för flera kanoter och roddbåtar och varför inte även SUP-bräden. Någon måste trots allt ta ansvar för arrangemangen. Jag tror att det är Sibbo kanotklubb som måste se till att det finns ett par funktionärer på plats och att även nya kanotister och roddare får veta om evenemanget.

IBS

Vid en cykeltävling förra sommaren kollade en bekant cyklist innehållsförteckningen på en proteinstång. Han förklarade i förbifarten att han hade IBS. Av någon anledning hade begreppet IBS gått mig förbi, men jag insåg snart att det var namnet på en sjukdom som jag själv lidit av sedan tonåren. Jo, det var ingen nyhet att jag hade en irritabel tarm, men det låter inte som en diagnos, fastän det kanske betyder samma sak som IBS.

IBS är en förkortning av irritable bowel syndrome. För finländska cyklister har den den besläktade sjukdomen IBD blivit känd via cykelföreningen IBD, som grundades just för att göra sjukdomen IBD känd. IBD är en förkortning av inflammatory bowel disease och IBD är en betydligt allvarligare eller åtminstone besvärligare sjukdom än IBS. Medan IBD behandlas med medicin kan man ifrågasätta om IBS överhuvudtaget är en sjukdom. Med rätt diet eller kost behöver en person med IBS överhuvudtaget inte ha några symptom.

Flera av de aktiva inom cykelföreningen IBD lider personligen av sjukdomen IBD och har även gått ut i offentligheten med sin sjukdom. Detta gäller åtminstone fjolårets finska mästare i landsvägslopp på cykel, Anders Bäckman och föreningens grundare, ishockeyspelaren Tomas Ramstedt. Men jag vet även toppidrottare som valt att inte gå ut med sin sjukdom, eftersom den upplevs som allt för privat eller "komplicerad". Personer med IBS lär sällan ha lika besvärliga symptom, men framför allt kan symptomen oftast undvikas med lämplig kost. IBS kan snarare jämföras med laktosintolerans, som i sig eventuellt kan betraktas som en forn av IBS. Symptomen på laktosintolerans och IBS är långt de samma. Att vara laktosintolerant är inte en sjukdom, utan ett normalt tillstånd, som gäller majoriteten av jordens vuxna befolkning. Liksom en laktosintolerant är symptomfri om hon eller han undviker laktos kan i princip en person med IBS vara symptomfri genom att undvika livsmedel med vissa kolhydrater. Riktigt så enkelt är det ändå inte.

Anders Bäckman, IBD Cycling

Irritabel tarm ansågs länge förorsakas av psykisk stress. För mig var det ändå tidigt uppenbart att mina problem berodde på störd tarmflora till följd av att jag prövat på att vara vegetarian på 1980-talet. Min lösning på problemet var att jag började undvika grönsaker, frukt och fullkornsprodukter, eftersom de innehåller rikligt med fibrer. Småningom insåg jag ändå att jag tål potatis, fastän det naturligtvis även innehåller en del fibrer, medan redan små mängder av lök gav svåra symptom. Varför jag brukade få problem med magen när jag var förkyld förstod jag inte. Det tog lång tid innan jag såg ett samband mellan sötningsmedlen i halspastiller och problem med magen. Fortfarande torde jag i onödan undvika fiberrika livsmedel som i verkligheten inte är ett problem. Det är nämligen skillnad på olika fibrer, liksom på olika mono- di- och oligosackarider. Kostfiber består inte alls bara av cellulosa, vilket jag länge trott.

Begreppet FODMAP för fermeterande kolhydrater, som kan förorsaka jäsningsprocesser i tjocktarmen, lanserades för mindre än två årtionden sedan. FODMAP är en förkortning för fermentable oligo-, di-, mono-saccharides and polyols, där polyols kan översättas till sockeralkoholer. Exempel på sockeralkoholer är sorbitol och xylitol, som används som sötningsmedel i sockerfria produkter. En person med IBS kan bli symptomfri genom att hålla sig till en kost låg på FOFMAP.

Själv diagnostiserades jag för länge sedan för laktosintolerans. Det är ingenting jag gör ett nummer av. Jag håller mig om möjligt till laktosfria eller låg laktoshaltiga produkter, men en tablett med enzymen laktaid fungerar även bra. Tyvärr finns det inga tabletter att ta för personer med IBS. Inte heller finns det några direkta motsvarigheter till laktosfria eller låg laktoshaltiga mjölkprodukter. Medan det finns vegetariska alternativ för veganer och vegetarianer, laktosfria alternativ för laktosintoleranta och glutenfria alternativ för de kanske 2 procent av befolkningen som är glutenintoleranta eller lider av celiaki så hittar man aldrig FODMAP-fria alternativ för de kanske över 10 procent som lider av IBS.

Trots att medierna under de allra senaste åren uppmärksammat FODMAP och IBS, så har livsmedelproducenterna inte ännu kommit på att marknadsföra produkter som låg FODMAP-haltiga. Tvärtom ingår lök, soja, kli, spannmålsfibrer och sockeralkoholer som tillverkningsämnen eller tillsatsämnen i många livsmedel där de inte skulle behövas. Det går inte att köpa färdiga köttbullar utan lök och det kan vara svårt att hitta bröd som inte är rikligt på vätefiber. Däremot marknadsförs produkter ofta som sockerfria och rikliga på fibrer. Så länge en person med IBS själv tillreder sin mat är IBS inget större problem, om man vet vilka FODMAP man speciellt bör undvika. Om jag däremot skall gå ut och äta eller blir bjuden på middag så är det inte så lätt.

Jag kritiserar gärna livsmedelproducenter och restauranger för att helt nonchalera personer med IBS. I ärlighetens namn skall dock sägas att personer med IBS ofta saknar en diagnos och inte själva vet vad de tål och inte tål. Många personer med IBS väljer gärna ett glutenfritt alternativ. I verkligheten torde de må bra av glutenfria alternativ, för att de inte tål större mängder av vätefibrer, men det vet de ofta inte om. Därtill kommer att personer med IBS tål olika slag av fermeterande kolhydrater, så ingen låghaltig FODMAP-kost passar alla. Helt kan och bör de fermeterande kolhydraterna inte heller lämnas bort. Ändå är det häpnadsväckande hur dåligt experter på kost och näring fortfarande verkar känna till IBS och problemen med FODMAP. Men visst har t.ex. läkare börjat förstå att fiberrik kost snarare kan vara orsaken till än lösningen på problem med irritabel tarm. För egen del skulle det gälla att bättre ta reda på vilka kolhydrater, fibrer och livsmedel jag trots allt tål, för det är även viktigt med en mångsidig kost.

Damidrott och transideologi

Nej, jag är ingen expert på damidrott. Inte heller är jag speciellt intresserad av just damidrott, men jag är intresserad av uthållighetssporter och friidrott. Fastän både standarden och konkurrensen är högre i herrklasserna i längdåkning, cykling och långdistanslöpning, så är jag lika intresserad av att följa med damernas tävlingar som motsvarande tävlingar för herrar.

Det allmänna intresset för damidrott eller snarare tävlingar för damer bygger på att det finns två kön: kvinnor och män. I de flesta idrottsgrenar är de bästa kvinnorna chanslösa mot de bästa männen, eftersom manlig kroppsbyggnad och speciellt de manliga könshormonerna ger männen fördelar. Dess värre kan inte alla individer entydigt klassificeras som antingen män eller kvinnor. Det har hittills varit ett marginellt problem, även om intersexuella kvinnor kan ha en stor fördel framför andra kvinnor, speciellt inom medeldistanslöpning.

Så länge intersexuella kvinnor inte är överlägsna eller dominerar är deras deltagande i tävlingar för damer väl inget större problem. Ändå behövs det klara och bestående regler, speciellt med tanke på de intersexuella kvinnornas rättssäkerhet och integritet. Fallet Caster Semenya visar att det finns brister i regelsystemet. Samtidigt är Semenya ett relativt unikt fall. Dels har hon utmanat regelverket, dels verkar hon inte bry sig om att socialisera sig som kvinna eller kompensera sin maskulina fysisk med en (traditionell) kvinnlig stil. Detta torde ha bidragit till den bristande finkänsligheten i diskussionen om hennes kön och hennes rätt att delta i tävlingar för kvinnor.

De intersexuella idrotterna är ett marginellt fenomen, som inte utgör ett hot mot damidrotten i allmänhet. Det samma skulle jag inte säga om transgenderideologin eller transideologin. Det här är en diskussionsämne där man måste hålla tungan rätt i mun för att inte beskyllas eller stämplas för transfobi, men damidrotten bygger i hög grad på könssegregering och "binära" könskategorier. Könssegregering har naturligtvis genom historien utnyttjats och missbrukats för diskriminering och förtryck av kvinnor, men inom idrott är könssegregering med skilda tävlingsklasser och omklädningsrum för kvinnor i första hand i kvinnornas intresse.

Internationella friidrottsförbundet IAAF:s beslut om testosterongränser för kvinnliga medeldistanslöpare kritiserades i Finland av bl.a. organisationen Seta. Frågan är om man inom Seta verkligen är så intresserad av Semenyas och intersexuella idrottares rättigheter i sig eller om man inte här såg en större fråga. Om den nuvarande trenden håller i sig kommer det i framtiden att vara betydligt vanligare med transsexuella idrottare, som bytt kön från manligt till kvinnligt kön, än med intersexuella idrottare, som alltså är födda med ett inte helt entydigt kön. En transkvinna behöver inte ha steriliserats eller opererat bort sina manliga könsorgan. Tvärtom anses "tvångssteriliseringen" av transpersoner, som innebär att transpersoner varit tvungna att avstå från sin fertilitet för att byta juridiskt kön, vara ett brott mot mänskliga rättigheter. I regeringsprogrammet för regeringen Rinne ingår att avskaffa denna "tvångssterilisering". I Sverige betalar staten ersättning till de transpersoner som "tvångssteriliserats" innan kravet på sterilisering för juridiskt könsbyte avskaffades.

I princip kan transkvinnor med bevarade manliga könsorgan och könskörtlar redan nu kräva att få tävla i tävlingar eller klasser för kvinnor. Rättigheter eller krävda rättigheter för transpersoner brukar, åtminstone av dess förespråkare, betraktas som mänskliga rättigheter och idrottsförbund har orsak att inte kränka mänskliga rättigheter eller bli beskyllda för transfobi. Radikalfeminister har protesterat då transkvinnor gjord anspråk till tillträde till rum som tidigare varit reserverade för (cis)kvinnor, men mainstreamfeminismen har tvärtom välkomnat transkvinnor och icke-binära personer i sammanhang där män är utestängda.

Månne man inte även inom IAAF har haft transkvinnor i tankarna när man skapat regler som berör Semenya och intersexuella kvinnliga medeldistanslöpare. Det gäller att trygga rättvisa för kvinnliga idrottare och bevara intresset för damidrott. En man in spe som genomgår hormonell könsbehandling för att bli (trans)man kan jämföras med en dopad idrottare, men det är ett marginellt problem. Enligt rådande dopingregler bör en transman ha genomgått könskorrigering och bytt juridiskt kön för att få dispens för testosteron, men könskorrigering är ett relativt begrepp och trenden går mot avskaffande av "tvångssterilisering" för juridiskt könsbyte. Det finns inte just några principiella hinder för transmän att tävla i klasser för män, om de skulle vara tillräckligt bra. För transkvinnor som vill tävla i damklassen är reglerna strängare, men enligt internationella olympiska kommitténs nuvarande riktlinjer räcker det med att en transkvinna har uppvisat tillräckligt låga testosteronvärden under det senaste året för att hen skall få tävla i damklass. Kravet på könskorrigering och byte av juridiskt kön har man redan frångått.

För att kvinnor skall satsa fullt på idrott måste de få tävla på villkor som de uppfattar som rättvisa. För att publiken skall uppfatta damidrott som intressant krävs det att publiken även uppfattar idrottarna som kvinnor. En enskild framgångsrik transkvinna kan kanske upplevas som en hjälte eller hjältinna, men om transkvinnorna tar över damidrotten lär intresset nog svalna. För tillfället ser det här inte ut som ett aktuellt problem, men om de nuvarande trenderna håller i så kan transideologin och transkvinnornas dominans bli ett hot mot damidrotten. Hittills har transkvinnor varit undantag, men ökningen av könsdysfori bland barn och ungdomar har ökat explosionsartat under detta århundrade och t.ex. i Sverige, där pedagoger uppmuntrar barn att själva välja sitt kön, lär antalet personer som vill göra en könsutredning öka med 100 % per år. Det kan vara skäl att slå fast strängare regler nu, innan försök att begränsa transsexuellas rättigheter tolkas som hets mot folkgrupp.

Trokanterit

I mitt senaste inlägg "Olycka och skador" berättade jag om en cykelolycka i augusti och en relaterad höftskada. Nu har det gått över nio månader sedan cykelolyckan, där jag fick kompressionsfraktur på ett par bröstkotor (ryggkotor i bröstryggen) och över sju månader sedan smärtan i höften började, men tyvärr har inflammationen varit värre den senaste månaden än tidigare. Jag var t.o.m. tvungen att ta sjukledigt en vecka i maj.

Det goda är att jag nu har en diagnos: trokanterit eller GTPS (Greater Trochanteric Pain Syndrome). Det är en diagnos som jag gett mig själv och den finns inte i några läkarutlåtanden. Efter självbekostade besök hos tre olika ortopeder fick jag i januari en relevant remiss till magnetundersökning. Undersökningen, som i sig kostade över 500 euro, visade att jag hade ödem i bursan (slemsäcken) i vänstra höften och inflammation i närliggande muskelfästen. Även i högra höften syntes tecken på inflammation. Dess värre är inflammationen en följd av en skada, troligtvis en överansträngningsskada. Jag har troligtvis överansträngt mig i två olika skeden, först på hösten och senare på våren, då jag redan var på bättringsvägen.

Några klara direktiv för hur man blir av med trokanterit finns inte. Själva inflammationen kan man försöka bota med antiinflammatorisk medicin eller kortison, men åtgärdas inte orsaken, så kommer inflammationen lätt tillbaka. För mycket vila är inte bra, för då försvagas senorna eller muskelfästen, men naturligtvis är inte för mycket ansträngning heller bra. Eftersom det inte tillförs mycket blod till muskelfästen, så tar det i varje fall tid att bli av med inflammation. Styrketräning, speciellt excentrisk och statisk, rekommenderas för att stärka de skadade vävnaderna samtidigt som blodtillförseln ökar. Angående töjning eller stretchning har fysioterapeuterna olika åsikter. De senaste veckorna har jag ändå satsat mera på stretchning.

Hittills har jag provat på vila, statisk och excentrisk styrketräning, stretchning, olika antiinflammatoriska kurer både oralt och utvärtes, kortisonspruta, specialdynor, ergonomiska stolar, kinesiotejp, stötvågsbehandlaing, fascial manipulation, massage, skumrulle, massageboll, varma och kalla bad, ispåse. Har jag glömt något? Hos kiropraktikern blev det bara ett besök, då "skannern" med vilken han påstod sig analysera nervsignalerna i ryggraden förstörde den potentiella placeboeffekten av behandlingen. Totalt har jag säkert satsat närmare tvåtusen euro av egna medel på olika undersökningar och behandlingar, fastän idrottsförsäkringen täckte vården efter frakturerna i ryggkotorna och en sjuk axel efter cykelolyckan.

Trokanterit är inte dödligt, men skadan har gjort mig medveten om min egen dödlighet, på flera sätt och i flera bemärkelser. Från att ha haft målsättningen att bli en ännu bättre cyklist och skidåkare och kunna utmana ungdomarna hoppas jag nu på att så fort som möjligt kunna gå, sitta och ligga normalt utan värk. Och att även om tjugo år kunna motionera. Men jag har utnyttjat möjligheten att sätta ner mera tid på paddling. Jag har skaffat mig en vingpaddel och har t.o.m. funderat på att skaffa mig tävlingslicens för paddling...

Olycka och skador

Trafikmärke i Borgby

Landsvägsloppet Helsinki Velotour (kategori 2) sista söndagen i augusti blev min sista tävling och sista cykelrunda i år. Jag hade aldrig tidigare åkt omkull i ett cykellopp, men nu var jag tvungen att väja för ett par cyklister som kolliderade framför mig. Då jag väjde körde jag av vägen och på ett trafikmärke. Medan cyklisterna som krockat framför mig fortsatte tävlingen blev det ambulansskjuts till Borgå sjukhus för min del. Jag hade förstås osannolik otur när jag träffade trafikmärket, men det kunde ha gått värre. Cykelgaffeln gick av på båda sidorna, hjälmen blev förstörd, men jag fick inte hjärnskakning. Däremot skadade jag axeln och fick kompressionsfrakturer på ett bar ryggkotor. Läkaren gav mig "idrottsförbud" på tre månader, vilket betydde att åtminstone den kommande skidsäsongen var förstörd.

En olycka kommer sällan ensam, heter det. Mindre än två veckor efter kraschen fick jag blodpropp i vänstra vaden. Jag har visserligen genetiska förutsättningar för blodpropp, men blodproppen torde ha ett samband med olyckan, om inte annars så för att den tvingade mig till vila. Ändå ordinerades jag medicin mot blodpropp för resten av livet, vilket inte var så roligt. Till all tur finns det moderna antikoagulantia eller "bloduttunnande" mediciner som är mycket lättare att använda än Marevan, som ännu för några år sedan var den vanligaste medicinen mot blodpropp. Jag valde Xarelto, vars fördel är att det räcker med en tablett i dagen efter de tre första veckorna efter en propp, trotsa att den har en relativt kort halveringstid. Ett problem med Xarelto, vars verksamma ämne heter Rivaroxaban, är att det, liksom alla antikoagulantia, ökar risken för blödningar, då dess uppgift ju är att förhindra blodet att koagulera. Tidigare har det inte funnits en antidot som tar bort medicinens antikoagulerande verkan, men sedan i våras finns det en motgift vi namn Andexxa på marknaden. Dess värre lär en dos kosta tiotals tusen euro och jag vet inte om medlet finns tillgängligt på alla sjukhus.

Det är bäst att försöka undvika olyckor som kan förorsaka blödningar. Som tur är försvinner verkan av Xarelto eller Rivaroxaban i praktiken på ett dygn, så framöver gäller det att bara inte ta medicinen på morgnarna före en cykeltävling. Framför allt gäller det väl ändå att med tanke på risken för hjärnblödning att se till att blodtrycket inte blir för högt. En annan möjlighet skulle vara att byta till Pradaxa, till vilket det funnits en antidot redan i några år, men Pradaxa skall man av någon anledning ta två gånger i dygnet, trots att  halveringstiden för dess verkande ämne är något längre än för Rivaroxaban, som alltså är det verkande ämnet i Xarelto.

Mindre än två veckor efter att jag började ta antikoagulantia fick jag akut inflammaation i en tand. Enligt den tandläkare som jag först besökte kunde inflammationen ha ett samband med att jag bara kunnat sova på högra sidan eftersom jag skadat axeln i cykelolyckan. Bakterierna frodas i värmen. För att stoppa inflammationen måste tanden ut och för att man skulle kunna dra ut tanden måste jag avbryta Xarelto-kuren för ett par dagar. Inflammationen i tanden var akutare än blodproppen, som i sig var allvarlig om än av det lindrigare slaget. Vill man se någonting positivt i det hela, så är det att jag klarade av flera åkommor på en gång utan att behöva göra extra avbrott i träningen.

Idrottsförbud är naturligtvis ett relativt begrepp. Jag fick även olika direktiv från olika läkare. En månad efter cykelolyckan började jag promenera, först gjorde jag en halv timme långa rundor, senare över två timmar långa. Relativt tidigt började jag även cykla på traditionell motionscykel. På en motionscykel kan man sitta med rak rygg utan att belasta bröstryggen, där jag hade frakturerna, men de breda sadlarna är inte gjorda för långa träningspass och gjorde knappast gott åt mina sätesmuskler. Ungefär samtidigt med spinning på motionscykel började jag med vattenlöpning, som borde vara skonsamt, inte bara för ryggen, men som kanske trots allt belastade vissa muskler för mycket. Troligtvis var det ändå ett träningspass på gymmet drygt två månader efter olyckan som i första hand förorsakade en besvärlig skada.

Några dagar efter träningspasset på gymmet hade jag muskelvärk, som dock snart gick över. Värre var det att jag plötsligt fick en intensiv men övergående värk i vänstra höften. Första gången det högg till i höften satt jag vid skrivbordet efter en träningspass i simbassängen.  Nästa gång hände motsvarande ett dygn senare när jag tränade vattenlöpning. Under en veckas tid högg det till i höften någon gång per dag. Smärtan var så stark att jag skrek till varje gång det högg till oberoende av var jag befann mig. Utöver lite öm känsla i sätesmusklerna när jag var på lång promenad hade jag inga andra symptom på någon relaterad skada. Efter en vecka med hugg i höften en gång i dagen började det hugga till flera gånger i rad. Nu förstod jag att sluta träna, men värken fortsatte. Under några dagar besökte jag två gånger läkardejour, där jag ordinerades stark värkmedicin, och dessutom en ortoped, som ordinerade mig fysioterapi.

Ortopeden trodde inte att jag hade ischias, inte ens falsk ischias, som anses kunna bero på en spänd eller svullen piriformismuskel. Smärtan var allt för lokal för att bero på ischiasnärven, ansåg ortopeden. Under den första behandlingen av en fysioterapeut kändes det ingenstans, fastän jag både tänjde på och ansträngde relevanta muskler. På kvällen efter behandlingen brakade istället helvetet löst.

Den huggande värken fortsatte några dagar, men upphörde sedan helt. Kvar blev en svårdiagnostiserad svag värk i höften och sätesmusklerna, som verkade bli värre av träning. Speciellt verkar skadan bli värre av skidåkning, medan cykling fungerar bättre, så länge jag inte höjer tempot. I en månads tid har jag nu försökt träna så mångsidigt som möjligt på gym och endast gjort korta rundor på skidor. Till saken hör att jag i början av december lyckade  skära bort en bit av tummen, vilket naturligtvis ytterligare försvårade träningen.

Inflammation i en eller flera muskler misstänkte jag från från första början. Dess värre får man inte kombinera antikoagulantia med antiinflammatorisk medicin. Ortopeden trodde inte att antiinflammatorisk medicin skulle vara till någon nytta, men kanske ville han bara inte avbryta Xarelto-kuren.

Efter julen, då jag redan hade tagit Xarelto i över tre månader besökte jag en annan ortoped, som även borde ha varit insatt i idrottsskador. Han ifrågasatte det förnuftiga i förebyggande medicinering mot blodpropp med tanke på riskerna för blödning. Ändå fick jag inget svar på om det skulle löna sig att pröva på antiinflammatorisk medicin. Den här ortopeden trodde inte på inflammation utan föreslog istället att jag hade ischias.

Knappast beror min värk på ischias. Om min finska varit bättre hade jag knappast fått den diagnosen, för speciellt efter att den intensiva värken upphört motsvarar symptomen inte alls ischias. Däremot är jag rädd för att ortopeden har rätt i att problemen kan vara relaterade till slitage, som cykelolyckan förorsakat. Det var kanske inte bara ett par ryggkotor och en axel som fick stryk.

Trots olyckan och skadorna har jag betalat deltagaravgiften till Vasaloppet. Min ursprungliga plan var att i år satsa på att diagonala, eftersom jag inte kunde träna överkroppen under hösten. Ett par rundor med traditionell klassisk åkstil visade sig dock vara illa med tanke på den aktuella skadan. Däremot fungerar det relativt bra med stakning, åtminstone med stakmaskinen på gymmet.

Vila skulle kanske vara den bästa medicinen, men det är svårt att låta bli att träna under julledigheten, då jag för en gångs skull har tid att träna. Dessutom har jag ju redan under hösten varit tvingad till längre avbrott i träningen. Men det här är naturligtvis bara ett lyxproblem.

Vård på liv och död

På min blogg Fallet Sibbo har jag kritiserat kommunreformerna under Matti Vanhanens och Jyrki Katainens regeringar, men inte regeringen Sipiläs social- och hälsovårdsreform, som även inbegriper en landskapsreform. Via den sammanhängande landskapsreformen att är social- och hälsovårdsreformen ämnad att bevara kommunstrukturen där kommunreformerna haft som mål att åstadkomma kommunsammanslagningar. Sote-reformerna hotar inte direkt de mindre kommunernas existens, fastän eller kanske tack vare att kommunernas uppgifter minskar, men det finns försås andra orsaker till att förhålla sig kritisk.

En orsak till att jag förhåller mig kritiskt framgår av själva namnet "social- och hälsovårdsreform". Det handlar, så som jag förstår det, inte bara om en socialreform och en hälsovårdsreform, utan om en reform där hälsovården starkare binds samman med socialvården. Integration av av hälsovården med socialvården är en trend även utan den aktuella social- och hälsovårdsreformen, men sote-reformen påskyndar utvecklingen.

Det finns naturligtvis praktiska skäl att integrera hälsovården med socialvården, inte minst när det gäller vård av åldringar. Samtidigt hotas läkarvårdens och hälsovårdens integritet när ekonomer och samhällsvetare börjar styra och ställa. Hälsovården är naturligtvis beroende av samhällets finansiering och prioriteringar, men den medicinska etiken utgår inte från samhällets intressen, utan från den enskilda patientens bästa och egen önskan.

Enligt läkareden ska läkarens mål vara "att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor." De två huvudmålen att bota sjuka och lindra deras plågor kan ibland vara i konflikt med varandra. Då patienten lider av en obotlig sjukdom är det centrala målet med vården i regel att lindra smärta. I praktiken kan smärtlindning inom palliativ vård fungera som indirekt dödshjälp. Morfin och annan smärtlindring förkortar patientens liv.

Demens är obotlig, även om demens inte behöver vara smärtsamt för den drabbade. Inom vården i Finland gäller ibland återupplivningsförbud gällande demenspatienter oberoende av patientens och de anhörigas vilja. Återupplivningsförbudet är väl ändå relativt lätt att acceptera för de flesta. Knepigare blir det då demenspatienter även vägras dropp och näring via slang. Det finns läkaretiska motiveringar för att inte hålla patienten vid liv, men hur kan man garantera att de avgörande skälen inte är samhällsekonomiska?

Min svärmor insjuknade i Alzheimers sjukdom för ett par årtionden sedan. Hon har redan i flera år varit sängbunden. Förutom funktionsnedsättningar som torde hänge samman med Alzheimers sjukdom har hon, trots sin höga ålder, varit relativt frisk. En kväll förra månaden lät hennes andning ändå så svår att hon för en natt togs in på sjukhus. På sjukhuset vårdades svärmos närmast med morfin eller motsvarande smärtlindrande och lugnande läkemedel. Hade inte svärmors dotter, som råkar vara min fru, begärt det så hade man knappast tagit några blodprov för att undersöka eventuella infektioner. Det skulle visa sig att svärmor hade lunginflammation, men antibiotika via dropp fick hon inte. Läkaren gick med på att skriva ett recept på vanlig antibiotika att hämta på apotek.

Svärmor hade fått stanna på sjukhuset för att dö där, men min fru önskade att hon skulle "dö" hemma. För att få hjälp att dö erbjöds vi hemsjukhusets palliativa vård, som gick ut på medicinering med opiumbaserade läkemedel. Då svärmor återhämtat sig tyckte min fru att hemsjukhusets tjänster inte längre behövdes. Själv hade jag en dröm där jag slängde ut en skötare med horn i pannan. Istället för smärtlindsring fick svärmor antibiotika tillsammans med mat och vätska.

Egentligen dricker svärmor inte längre. Min fru måste mata vätskan i fast form eller som gelé. Det här är speciellt svårt en varm sommar som denna. På sjukhuset hade ingen matat svärmor, så utan dropp och slang hade hon inte levt länge där även om man minskat på morfindoserna.

Det finns väl ingen som kan säga när det rätta ögonblicket är att dö. Kanske hade det varit bättre för svärmor att dö då hon var intagen på sjukhus. Utan sin dotters vård skulle svärmor ha dött för länge sedan. Läkarna och den offentliga sjukvården skall väl i första hand se till den enskilda patienten, fastän man i bland även hör de anhöriga. Svärmor är ändå inte bara en individ, utan en medlem av vår familj och sin släkt i Italien och USA. Det är inte lätt eller ens möjligt för min fru att avbryta vården för att låta svärmor dö. Vätska, näring och medicinering via dropp hade gjort vården lättare och knappast ökat svärmors lidande.

Under sina sista veckor för drygt fyra år sedan fick min mamma, som hade obotlig canser, smärtlindring med morfin. Mamma fick en till synes smärtfri, värdig och lycklig död, men hade troligtvis levt en tid till utan de höga doserna av smärtlindrande medel. Jag ser inga större etiska problem med smärtlindring som förkortar livet, så länge vården motiveras med smärtlindring. Ur en samhällsekonomisk synvinkel är vård som förkortar lidande förnuftigt. Åtminstone i teorin kunde vårdbesluten tas med beaktande av samhällsnyttan eller social- och hälsovårdsverkets prioriteringar och budget.

När det gäller hälsovården har jag nog större förtroende för chefläkare och chefer med läkarutbildning än för chefer med utbildning i ekonomi eller statsvetenskap. Läkarvården inom den offentliga sektors är som sagt beroende av samhällets resurser, och det är viktigt att hälsovården är organiserad på ett kostnadseffektivt sett, men social- och hälsovårdens riktlinjer får inte strida mot läkaretiken och den enskilda läkarens plikt. Läkarens uppgift är definitivt inte att förkorta liv i syfte att spara på utgifter. Det är viktigt att läkarna kan förlita sig på sin yrkesetik.