Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza

När jag på 1980-talet studerade fysik vid Helsingfors universitet kändes lektionerna med långa matematiska härledningar ofta olidligt torra. Istället inspirerades jag av de analogier som kunde dras från fysiken till andra vetenskapsområden. Jag minns särskilt hur jag vaknade till under en föreläsning i kvantmekanik när professor Dan-Olof Riska berättade om hur samhällsvetare ibland dragit paralleller mellan Heisenbergs osäkerhetsprincip och forskarens roll i den sociala verkligheten. Trots långa omvägar via bland annat en doktorsgrad i filosofi blev jag till slut ändå lektor i fysik, men jag har fortsatt att intressera mig för hur man kan och idéhistoriskt sett har lånat modeller och tänkesätt från fysiken till andra discipliner.

Werner Heisenberg - Wikimedia Commons

Det handlar inte nödvändigtvis om att den moderna fysiken (kvantmekanik och relativistisk mekanik) i sig skulle ha implikationer för human- och samhällsvetenskap, men analogier och paradigm från fysiken utövar ett starkt inflytande på andra kunskapsområden. Vissa filosofiska resonemang som utgår från kvantfysiken kan även tillämpas på en verklighet som bygger på mänskliga tolkningar och sociala konstruktioner.

Observation och påverkan

Osäkerhetsprincipen är en central och berömd grundsten i kvantfysiken. Osäkerhetsprincipen, formulerad av Werner Heisenberg på 1920-talet, innebar ett radikalt brott med den klassiska fysikens föreställning om en objektiv och oberoende verklighet. Principen visar att det inte är möjligt att samtidigt bestämma både positionen och rörelsemängden hos en partikel med fullständig precision: ju noggrannare den ena mäts, desto osäkrare blir den andra. Detta beror inte på tekniska begränsningar, utan på naturens egen struktur. En elektron har ingen bestämd position innan den mäts – den existerar i en superposition av möjliga tillstånd som kollapsar i samma ögonblick som mätningen sker. Om elektronen uppträder som partikel eller våg beror på hur experimentet är utformat och vad som observeras. Själva observationen påverkar, och i någon mening skapar, det som observeras.

När denna insikt överförs till samhällsvetenskapen får den en annan innebörd. Här ses observatörens påverkan ofta som ett metodologiskt problem – ett hinder för objektivitet. Forskaren förväntas, i idealfallet, stå utanför det som studeras. Osäkerhetsprincipen blir då en metafor för kunskapens begränsningar, snarare än för verklighetens natur.

Även inom journalistiken har man talat om observatörseffekten, medieffekten och CNN-effekten. Journalistiken intar här dock en annan position än samhällsvetenskapen. Liksom forskaren påverkar journalisten det som observeras – genom frågor, urval, bilder och språkbruk – men till skillnad från vetenskapen är denna påverkan inte nödvändigtvis något oönskat. Tvärtom utgör den själva kärnan i journalistikens demokratiska uppdrag: att synliggöra, väcka opinion och påverka. I detta avseende står journalistiken närmare kvantfysiken än samhällsvetenskapen. Observatören är inte ett störande moment, utan en konstitutiv del av den verklighet som blir synlig genom observationen.

När man betraktar konflikten i Gaza blir denna analogi särskilt tydlig. De journalistiska observationerna – bilderna, rapporterna, berättelserna – är inte bara neutrala speglingar av ett pågående skeende. De är en del av själva skeendet. Utan den globala mediala närvaron skulle konflikten inte se ut som den gör, kanske inte ens existera i samma form. Mediernas roll i att forma världsopinionen, att fördela skuld och ansvar, och att ge symboliskt kapital till de stridande parterna gör dem till aktörer snarare än observatörer. I den meningen fungerar medieoffentligheten som kvantvärldens mätinstrument som får en superposition att kollapsa till ett bestämt tillstånd: dess observation får händelser med olika tolkningsmöjligheter att kollapsa till konkreta positioner. Mediala observationer får komplexa, motsägelsefulla händelser att anta bestämda former. En bombning blir en "massaker" eller en "militär operation", en kropp blir ett "offer" eller en "soldat", beroende på vem som berättar, hur bilderna presenteras och vilka känslor de väcker hos publiken. I denna process avgörs inte bara hur världen ser konflikten, utan också hur de stridande parterna agerar inom den.

Den idealiserade neutraliteten

Committee to Protect Journalists (CPJ) och Repportrar utan gränser, tillsammans med över 200 internationella organisationer och medier inklusive bl.a. Aftonbladet och Journalisten uppmanade i ett brev i juni 2025 Israel att öppna Gaza för utländska journalister och möjliggöra oberoende rapportering. Ett liknande öppet brev med motsvarande krav riktade European Federation of Journalists (EFJ) ett par veckor senare, den 24 juni, till bl.a. Europeiska kommissionen. I detta brev antyds det även att "the truth is being starved into silence" och EFJ hävdar direkt att det i Gaza begås krigsbrott och brott mot mänskligheten och att svält används som ett vapen. I brevet publiceras ett fotografi av kroppen på en utsvulten pojke, på vilken ett flertal fotografier fått stor internationell spridning. I Finland publicerade journalistförbundet en dryg månad senare ett öppet brev med samma innehåll till president Alexander Stubb, statsminister Petteri Orpo och Finlands regering, där man uppmanade regeringen att ställa krav på Israel om att låta utländska journalister verka fritt i Gaza. Brevet hade rubriken "Hungern dödar förmedlingen av nyheter från Gaza".

Ungefär samtidigt med journalistförbundet i Finland författade i Sverige reportern Magda Gad ett eget upprop som publicerades i Expressen. I uppropet ställdes fyra krav av vilka det första var att internationella journalister släpps in i Gaza. I uppropet hävdas det även att "rapporteringen från svenska och andra etablerade medier i Europa och USA varit undermålig och genom sina brister bidragit till att legitimera det som av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter nu beskrivs som just det: ett pågående folkmord." Uppropet var undertecknat av över 500 personer, däribland anställda på Svt och Sveriges Radio, vilket kom att föranleda debatt, emedan journalister anställda på de statsägda public service-bolagen i Sverige förväntas vara neutrala.

Gemensamt för dessa upprop är en idealiserad föreställning om journalistikens neutralitet. Man förefaller anse att reporterns blotta närvaro vore ett sätt att närma sig sanningen utan att påverka det som skildras och att reportrarna som opartiska vittnen kunde bevittna svält, oproportionellt våld och brott mot internationell lag - för att kunna sätta press på Israel. Verkligheten i Gaza har dess värre gjort neutraliteten omöjlig. Israel hade under större delen av kriget nekat utländska reportrar tillträde till området, vilket tvingat internationella medier att förlita sig på lokala journalister och på bild- och nyhetsmaterial från Al Jazeera, vars redaktionella linje och finansiering har starka band till Qatar och därmed indirekt till Hamas. Även om Israel har en pluralistisk och relativt fri media har även de israeliska källorna på motsvarande sätt egen vinkling och agenda. Internationell media var således beroende av sekundära källor från två sidor i konflikten. Resultatet blev en informationsmiljö där oberoende verifiering ofta var omöjlig och där journalistiken oundvikligen blev en del av konfliktens kommunikativa ekologi. Men även om västerländska reportrar och medier hade varit på plats i krigszonen i Gaza så hade de varit centrala aktörer i konflikten, inte bara oberoende observatörer.

Narrativ och betydelsen av observationer

Den asymmetriska informationsstrukturen, i kombination med de starka emotionella bilderna av civilt lidande har bidragit till att konflikten i Gaza fått en oproportionerligt stor global synlighet – i kontrast till tragedier i Sudan, Nigeria eller Jemen, som sällan väcker samma mediala och politiska engagemang. Kriget i Gaza har inte bara utkämpats med militära medel, utan också genom berättelser, symboler och bilder som formar världsopinionen. En viktig narrativ, som kanske inte nått de stora massorna, men nog Palestina-demonstranter, vare sig de varit islamister eller vänsteraktivister, är att staten Israel representerar en vit kolonisatör och ockupant och att sionismen är kolonialism.

Hamas grundades 1988 som en jihadistisk organisation med målet att driva ut judar ur Palestina, enligt dess ursprungliga charter som präglades av religiös antisemitism och jihad-retorik. Under 1990-talet, särskilt efter Oslo-avtalen, började Hamas gradvis anta en mer nationalistisk och antikolonial retorik, inspirerad av PLO:s och Fatahs sekulära narrativ. Detta skift förstärktes i deras 2017-charter, där fokus flyttades till muqawama (motstånd) mot "sionistisk kolonialism" snarare än religiös konflikt. Under Gaza-kriget har Hamas strategiskt använt termer som "kolonialism", "apartheid" och "folkmord" för att appellera till västerländska vänsteraktivister och människorättsorganisationer. Denna retorik tonar ner organisationens islamistiska agenda för att undvika att alienera progressiva grupper som är känsliga för antisemitism. Antikolonialism har fått maskera jihadism. Ironiskt nog har Benjamin Netanyahu och Israel tidigare passivt stött eller åtminstone tolererat Hamas för att splittra palestinierna mellan det mera sekulära Fata och det islamistiska Hamas.

Genom sociala medier och allierade som Al Jazeera har Hamas förstärkt narrativet om Israel som en "vit kolonisatör" för att forma global opinion. Attacken den 7 oktober 2023 ramades offentligt som motstånd mot ockupation, trots interna mål om att provocera en israelisk respons. Denna hybridstrategi har ökat Hamas stöd bland västerländska vänstergrupper, särskilt inom BDS-rörelsen och på universitet, men tydligen även bland journalister. Retoriken har varit väl orkestrerad för att utnyttja antikoloniala och rättvisefokuserade diskurser i Väst. Draget till sin spets är konflikten i Gaza en del av det amerikanska kulturkriget mellan den sionistiskt orienterade högern och den antikolonialistiska vänstern. Israels framtid beror på utgången i detta krig, eftersom USA snarare än det internationella samfundet är garanten för den judiska statens existens. 

Genom att iscensätta ett krig som oundvikligen skulle drabba civila, kunde Hamas påverka både den internationella och den amerikanska opinionen och därigenom minska stödet till Israel och undergräva den judiska statens legitimitet. I detta perspektiv blir medieoffentligheten en integrerad del av strategin: de bilder och berättelser som förmedlas blir själva konfliktens drivkraft. Militärt var Hamas, trots det stöd organisationen fått från Iran och Qatar, underlägset Israel. Krig i statsmiljöer kräver alltid stora mängder civila liv, men Gaza är extra problematiskt. Hela Gazaremsan är en urban miljö, där Hamas under ett par årtionden byggt ett unikt system av tunnlar för att kunna skydda sina soldater och gömma sina vapen bakom mänskliga sköldar i form av bostadsområden, skolor, moskéer och sjukhus. En militär seger i egentlig bemärkelse var aldrig en möjlighet, men då Hamas ultimata målsättning är att utrota den judiska staten, är det rationellt att offra palestinierna för att få världsopinionen och helst även den amerikanska opinionen att vända sig mot Israel. Netanyahus regering kan naturligtvis beskyllas för att hå låtit sig provoceras av Hamas i enlighet med Hamas planer och strategi.

25th anniversary of Hamas - Wikimedia Commons

Journalistiken är inte bara en spegel av verkligheten, utan en aktör i dess tillblivelse. Rapporteringen, med dess fokus på individuella tragedier – döda barn, sörjande föräldrar, förstörda bostäder – formar hur publiken förstår kriget och hur de stridande parterna anpassar sitt agerande. I likhet med hur en kvantfysisk observation får en superposition att kollapsa till ett bestämt tillstånd, får den journalistiska observationen ett komplext skeende att anta en viss moralisk och politisk form. Gaza-konflikten, sådan den framträder för världen, är därför inte en objektiv realitet som kan beskrivas oberoende av sin mediala representation.

Journalisterna som undertecknat de ovannämnda öppna breven och uppropen torde faktiskt ofta se sig som moraliska aktörer vars närvaro i konfliktområden kan jämföras med människorättsobservatörers, men kritiker skulle snarare kalla dem aktivister. Även om medierna inte eftersträvar koncekvensneutralitet kan konsekvenserna av mediebevakningen vara helt andra än de föreställda målen. Det journalisten rapporterar används antingen för att bekräfta eller ifrågasätta större narrativ, som parterna i konflikten försöker få gehör för. De aktuella journalisterna torde till största delen önska verka mot den mediepåverkan som Israel bedriver, men därmed stöder de, medvetet eller omedvetet, den andra parten i konflikten.

Påståenden om avsiktlighet och folkmord är politiskt kontroversiella och kan inte bekräftas av vittnen på plats eller av enskilda uttalanden, utan förutsätter i verkligheten juridiska bedömningar av domstol. I Gaza bidrog mediernas fokus på folkrättsexperters anklagelser om folkmord till att forma konfliktens narrativ, vilket sannolikt påverkade både krigets utbrott och fortsättning. Ju mera journalisterna genom sina observationer stödde narrativet om att svält användes som vapen och att Israel begick ett folkmord, desto större orsak hade Hamas att dra ut på kriget och offra civilbefolkningen i Gaza. Om journalisten med sin rapportering verkligen vill bidra till ett etiskt mål och inte omedvetet låta sig utnyttjas måste journalisten först se den helhet och verklighet i vilken journalistiken och mediebevakningen är en väsentlig faktor. För att rapportera balanserat och heltäckande måste journalister reflektera över hur deras egen roll formar inte bara framställningen utan även bidrar till att att forma händelserna i sig, vilket gör journalistiken till en självgranskande praktik. Journalistiken måste inkludera metajournalistik.

Observation och ansvar

Heisenbergs princip påminner oss om att observatören inte kan skiljas från det observerade. I journalistiken blir denna insikt en etisk fråga. Om varje observation också är ett ingripande, innebär det att varje berättelse bär ansvar – inte bara för sanningen, utan för de konsekvenser den frambringar. För journalistiken betyder det att uppdraget inte kan reduceras till neutral återgivning, utan kräver medvetenhet om den egna rollens kraft. Att rapportera är att delta, att se är att skapa.

Osäkerhetsprincipen som en metafor kan kan ge journalistiska insikter: den är en etisk och kunskapsteoretisk påminnelse om att världen inte finns oberoende av hur den betraktas. I Gaza, liksom i andra konflikter så som kriget i Ukraina, är medierna inte bara vittnen till historien – de är med och skriver den. Journalisterna och medierna är, likt observatören i kvantfysiken, en oumbärlig del av det fenomen man försöker beskriva.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.