Europa tillsammans

Jag var ung student då det kalla kriget tog slut och järnridån föll, eller snarare öppnades. Ett par år före Mauerfall hade jag demonstrerat vid Berlinmuren och ropat „Die Mauer muss veg“. Den politiska omvälvningen eller vändpunkten, som i Tyskland kom att kallas Wende, sammanföll med processen att omvandla Europeiska gemenskaperna (EG) till Europeiska unionen (EU). År 1990 vann Italiens bidrag Insieme:1992 Eurovision Song Contest. Fördraget om Europeiska unionen förväntades träda i kraft år 1992, därav namnet. Insieme är italienska och betyder tillsammans. I samma tävling deltog Norge med låten Brandenburger Tor, som handlar om Berlinmurens fall.

Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992 men trädde i kraft först följande årsskifte. 1992 var även året då jag förlovade mig med en italienska efter att ha förälskat mig i det nya fria Europa och i Italien i synnerhet. I den unga filosofistuderandens tankevärld skulle murarna inte bara rivas mellan öst och väst, utan även mellan syd och nord. År 1992 ansökte även Finland om medlemskap i Europeiska unionen, en dryg månad efter att fördraget om Europeiska unionen hade undertecknats av dåvarande medlemmar i Europeiska gemenskapen. Tack vare upplösningen av Sovjetunionen upphörde Finlands beroende av grannen i öst och vårt land kunde självständigt bestämma om sin utrikespolitik och välja vilka sammanslutningar landet ville vara med i.

Förändringen var ännu större för länderna som hade legat bakom järnridån och framför allt för de baltiska länderna, som hade varit ockuperade av Sovjetunionen. I Baltikum och speciellt i Estland sjöng man sig till frihet genom den sjungande revolutionen. Och fastän man sjöng att "Eestlane olen ja eestlaseks jään" var det i överenstämmelse med den nya friheten att ansöka om ett medlemskap i EU. Trots att det inte talades mycket om ett framtida ryskt hot, torde framsynta politiker så som EU-kommisionär Olli Rehn med ansvar för utvidgningsfrågor redan för tjugo år sedan ha förstått den säkerhetspolitiska betydelsen av att påskynda medlemsförhandlingar med länder som tillhört den sovjetiska intressesfären.

På 1990-talet var frågan delvis vilket Europa man skulle bygga. Sovjetunionens sista ledare Michail Gorbatjov hade föreslagit ett "europeiskt hus", av vilket även Ryssland skulle vara en del, men som skulle ha ett oberoende i förhållande till USA. I början av 1990-talet rådde det i Västeuropa optimism om Ryssland som en del av ett integrerat Europa. I januari 1992 släppte det tyska hårdrockbandet Scorpions låten Wind of Change, som väl beskriver den vind av förändring som man kände av i så väl Moskva som i Berlin. Efter att Vladimir Putin tio år senare kommit till makten i Ryssland borde man i Europa ha insett att de ryska vindarna blåste allt kallare, men i Tyskland fortsatta man att satsa på sin Ostpolitik och fördjupade sitt beroende av rysk naturgas. Samtidigt rustade man i Tyskland och andra europeiska länder ner sitt försvar och blev militärt allt mera beroende av USA.

För min egen del resulterade intresset för Europa i en doktorsavhandling med titeln Stora och små europeiska historier: en avhandling om vårt postmoderna Europa, som jag disputerade med i december 1998. Avhandlingen kan sägas vara ett försök att undersöka de postmoderna betingelserna för en europeisk integration i allmänhet och för Finlands integrering med Europa i synnerhet. Avhandlingen fick föga medial uppmärksamhet, trots att historieprofessor Matti Klinge försökte tipsa pressen om den. Hufvudstadsbladets ointresse var speciellt överraskande, då analysen av Klinges historiesyn långt baserade sig på kolumner som han i egenskap av kolumnist skrivit för tidningen. I avhandlingen lyfter jag fram Klinge som en historiker som markerar ett paradigmskifte från en nationalistisk syn på Finlands historia till en historiesyn som främjar integreringen av Finland med Europa.

Mitt intresse för Europastudier avtog småningom samtidigt med ett allmänt minskat intresse för EU, men sången Insieme: 1992 förblev en följeslagare som nu och då väckte känslor till liv. År 2010 tog jag emot en lektorstjänst i Borgå och i skolan där jag undervisar har Insieme: 1992 årligen spelats under självständighetsbalen. Inför varje självständighetsdag har mina delvis nostalgiska drömmar om Europa därav något paradoxalt väckts på nytt. År 2020 hittade jag på Youtube en corona-version av Insieme: 1992, vars tema är att Europa tillsammans kämpar mot pandemin. Pandemin fick faktiskt politiska följder för EU bl.a. genom att EU med anledning av den påföljande ekonomiska krisen för första gången tog ett gemensamt lån. Pandemin bidrog även till ökad insikt om vikten av europeisk självförsörjning, då beroendet av Kina blev extra tydligt genom problemen med upphandling av munskydd. Problemet med beroende av Kina som enda leverantör av andra produkter så som viktiga jordartsmetaller är naturligtvis av en helt annan dimension och även det beroende håller man i Europa på att få upp ögonen för. 

Europeiska unionen utvecklas genom kriser. I Europa reagerade man ändå lamt på kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014, som följde efter Euromaidan. Corona-pandemin tog i européernas ögon slut när Ryssland den 24 februari 2022 inledde det fullskaliga kriget i Ukraina. Anfallskriget i Ukraina föranledde en överraskande stor enighet i Europa, där man från ryskt håll torde ha räknat med att Tyskland och en del länder i Centraleuropa pga. beroendet av rysk gas skulle ha undvikit att stöda Ukraina.

Man kan se likheter mellan å ena sidan Euromajdan, alltså protesterna i Kiev 2013 - 2014 och å andra sidan den sjungande revolutionen i Baltikum och Wende i Tyskland. Nationalistiska känslor förenades med önskan om att tillhöra väst. Liknande demonstrationer pågår fortfarande i Georgien, där man demonstrerar mot att en korrumperad pro-rysk regering blockerar vägen mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Hur det går för Georgien torde i hög grad bero på utfallet av kriget i Ukraina.

En liten väckelse upplevde jag själv på Europadagen i maj ifjol då jag tack vare professor emeritus K.V. Riikkonens Klinge-biografi med titeln "Klinge" (2024) noterade att Matti Klinge i sin självbiografiska bok "Euroopan murros, Proust ja Kross - Muistelmia 1990–2001" från år 2018 tillägnat min doktorsavhandling ett eget litet kapitel med rubriken "Wadenström". Klinges bok handlar just om den brytningstid i Europas historia som så mycket kom att prägla mitt eget tänkande och hela mitt liv. Det var även uppmuntrande att i Riikkonens Klinge-biografi läsa bedömningen av min egen avhandling att "siinä on paljon mielenkiintoisia ja vielä ajankohtaista sekä kiinnostava käsiteanalyysiä". Kanske borde jag återknyta till studierna av europeiska narrativ?

Matti Klinge gick bort i mars 2023 och jag har tänkt att det kanske var bra för hans värdighet att han inte behövde kommentera en värld där Finland allierar sig med USA mot ett Ryssland som på ett brutalt sätt söker sig tillbaka till sina imperialistiska rötter. Klinge var en ivrare för det europeiska, inklusive Finlands "kejserliga" ryska arv, men han var direkt antiamerikansk i sin världsbild. Själv har jag betraktat USA som en garant för så väl freden som yttrandefriheten, men jag sympatiserar ändå till en del med Klinges antiamerikanism.

Den senaste tidens utveckling i relationerna mellan Europa och USA har åter aktualiserat behovet av ett enat Europa inte bara i motsatsförhållande till Ryssland, utan även i relation till USA. Donald Trump och USA har för årtal sedan varnat Tyskland och Europa för beroende av rysk energi och uppmanat Europa att satsa på sitt försvar. EU och de stora europeiska länderna har dock valt att militärt förlita sig på USA. När sedan Trump förefaller ta Rysslands parti mot Ukraina och Europa för att få ett slut på kriget i Ukraina känner man sig inte bara i Ukraina utan även inom EU-länderna bedragna av USA. Nu sent om sider vaknar man upp till insikt om behovet av att Europa militärt kan stå på egna ben och själv ta ansvar för Europas säkerhet.

Den amerikanska presidentens uttalanden om att Ukraina är ansvarigt för kriget, att Volodymyr Zelensky är en diktator och att Ukraina måste ordna val medan det pågår krig i landet är oerhörda att komma från en amerikansk president. Även om det skulle visa sig att Trumps hårresande ord delvis handlar om att Trump försöker få Ryssland att gå med på förhandlingar torde Trump ha skadat européernas förtroende för USA för en lång tid framåt. Men den minskade tilliten kan även ha fördelar för så väl Europa som för Amerika då man i Europa sent omsider inser att man själv behöver kunna ta ansvar för sin säkerhet.

När murarna föll kring år 1990 upplevde många européer eufori. Många av oss insåg att vi var européer eller villa vara européer. Idag handlar bevarandet av en europeisk identitet delvis om att bygga nya murar. Även om de flesta av oss är försiktiga att säga det högt håller man i Europa på att vakna till insikten om att en massinvandring från muslimska länder utgör ett hot mot våra västerländska värderingar. Massinvandringen via flyktingkriser är även ett vapen som Ryssland har försökt att använda för att splittra Europa och europeiska länder. Redan begränsandet av asylrätten som en följd av rysk hybridpåverkan vid Finlands östgräns har lett till politiska motsättningar, om än inte allvarliga sådana.

Det är tråkigt att behöva bygga stängsel längs EU:s östgräns eller stoppa människosmuggling på Medelhavet. Ännu tråkigare är det att behöva upprusta, bygga upp ett eget europeiskt kärnvapenparaply eller i värsta fall sända soldater till fronten. En "Fästning Europa" kan inte bli den positiva vision som Europa var då murarna revs. Ändå känner jag mig lätt rörd och även smått nostalgisk över engagemanget för ett framtida ukrainskt medlemskap i EU. Röster höjs nu även för att Europa själv skall ta ansvar för att hjälpa Ukraina till en rättvis fred. EU-länderna har tillsammans en större befolkning än USA och EU:s ekonomi är tio gånger Rysslands. Vi kan göra det, tillsammans.