11 maj 2020

Informationsflödet om det kinesiska viruset

Medan stora delar av världen har varit isolerade i hemmen har även jag de senaste två månaderna huvudsakligen jobbat hemifrån med distansundervisning. För mig kom övergången till distansundervisning ganska lämpligt, eftersom jag lider av en envis och besvärlig senskada, tendinopati. (Se "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?" och "Trokanterit".) Jag har svårt att stå, gå, ligga och framför allt sitta och då blir det ju inte så många positioner kvar. En hel del har jag jobbat liggande på magen över sängkanten med datorn på golvet. I denna position skriver jag även detta blogginlägg. Istället för att vara sjukledig har jag i egenskap av lärare hamnat lite i händelsernas centrum, då undervisningen plötsligt måste flytta till nätet. Jag har satt ner tid på lektioner som aldrig förr, men måste återgå till närundervisning de två sista veckorna av läsåret.

Coronaepidemin har alltså inte nämnvärt begränsat mitt liv. Det är helt andra faktorer som gör det. Jag har inte heller annars så mycket sociala kontakter, speciellt då jag i snart två års tid inte umgåtts med mina cykelpolare. Desto mera har jag tagit del av nyhetsutbudet, både på sociala medier och i massmedier. Det är inte bara nyheterna och informationen i sig som intresserar mig, utan även nyhets- och informationsförmedlingens villkor i det rådande läget. Och det är det jag skriver om i detta blogginlägg. Tyvärr saknar inlägget källhänvisningar, vilket kan vara ett skäl till att förhålla sig kritiskt till det jag skriver.

Nyhetssändningar och dagstidningar har under de senaste två månaderna fyllts av nyheter relaterade till viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Även de sociala medierna har varit fyllda med uppdateringar som är relaterade till pandemin. Dess värre delas det en massa information av tvivelaktig kvalitet. Man hittar enskilda iakttagelser, rykten, ogrundade tips och marknadsföring av verkningslösa produkter, men även medvetna lögner. Desinformationen kan vara skadlig för enskilda individer, men även försvåra myndigheternas försök att stoppa epidemin. Speciellt Ryssland och Kina beskylls för dylik desinformation. I sig är det ingenting nytt, men covid-19 har erbjudit unika möjligheter att försöka splittra Europeiska Unionen eller åtminstone öka invånarnas missnöje och misstro mot unionen.

IFLA.org


Samtidigt som covid-19 spridits från Kina har det blivit uppenbarare än någonsin hur Europa och hela den globala marknaden är beroende av Kina. Detta gäller alldeles särskilt mediciner och skyddsutrustning. För att man i Finland skulle kunna starta industriell produktion av någonting så enkelt som ansiktsmasker måste produktionslinjen köpas från Kina.

Google och Facebook har åtminstone i Europa förpliktats att stoppa desinformation. Dess värre är det inte bara farlig och direkt felaktig information om covid-19 som stoppas, utan samtidigt har även konspirationsteorier censurerats. T.ex. en video med titeln "The Hidden Agenda Behind Covid 19" tas ständigt bort från Youtube, eftersom videons innehåll strider mot Youtubes "riktlinjer för communityn". En dylik censur kan kanske i någon mån förhindra spridningen av falska nyheter, men samtidigt stärker den tron på konspirationer. En annan risk med denna censur är att den kan legitimera Rysslands och Kinas egen censur av Internet. Förbud mot falska nyheter och desinformation liksom mot kränkande innehåll i väst hjälper de auktoritära regimerna i öst att berättiga sin egen censur. Vem är det egentligen som har makten eller borde ha makten att bestämma vad som är falska nyheter eller desinformation?



Det stora beroendet av Kina har gett möjligheter åt Kina att utöva diplomatiska påtryckningar mot så väl EU som enskilda länder. Under våren torde Kina med hot om restriktioner ha lyckats få EU att göra ändringar i en rapport angående kinesisk desinformation kring covid-19. Senare under våren lyckades man från kinesiskt håll ändra på en artikel med rubriken "EU-China ties vital amid global crisis", som undertecknats av ambassadörerna i Peking för EU:s alla medlemsländer. Det som inte fick publiceras i de kinesiska medierna var ordalydelsen "utbrottet av coronaviruset i Kina och den spridning som följde till resten av världen". Kina vill se sig som en lösning på krisen, inte som dess ursprung.

Den kinesiska taktiken liknar den ryska taktiken i samband med t.ex. nedskjutningen av flygplanet MH17 över Ukraina 2014. Då man inte kan argumentera eller förvara sig mot anklagelser och bevis försöker man strå frön att tvivel genom att slänga fram alternativa, om än helt ogrundade förklaringar. I det aktuella fallet har Kina föreslagit att USA står bakom spridningen av det nya coronaviruset. I USA har det i sin tur florerat en konspirationsteori om att viruset skulle ha producerats på konstgjord väg och släppts ut med flit från laboratoriet i Wuhan i Kina. Det finns flera orimliga konspirationsteorier kring covid-19, men alla kontroversiella teorier om viruset och sjukdomen är inte konspirationsteorier i egentlig bemärkelse, utan teorier och spekulationer utan inslag av egentliga konspirationer. Det nya coronaviruset ursprung torde vara okänt för oss delvis för att de kinesiska myndigheterna sopat igen spåren. Oberoende av om SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium eller en marknad i Wuhan är det de kinesiska myndigheterna som är huvudskyldiga till pandemin. Både laboratoriet och marknaderna var tickande bomber, som borde ha åtgärdats. Istället mörklade de kinesiska myndigheterna epidemin då den bröt ut och vägrade senare att dela med sig av essentiell information.


Wikipedia

Det är väl uppenbart att Kina hemlighållit viktig information om hur epidemin fick sin början i Wuhan. Om det handlar om ett misstag på ett laboratorium eller om viruset härstammar från en "våt" marknad tycker jag att egentligen inte har så stor betydelse. Det är inte heller så stor skillnad om motivet till hemlighållandet var att dölja bristande säkerhet och ett fatalt misstag på laboratoriet eller bara att, så som amerikanska källor även hävdat, vinna tid för att hinna inhandla medicinsk utrustning till normalt pris. Kanske har det inte skett något allvarligt misstag på laboratoriet, men det kunde ha skett och det var man medveten om, liksom man var medveten om risken med marknaderna där man säljer både levande och döda djur. Trovärdigheten i Kinas eget påstående att det aktuella viruset kunde ha planterats i Kina av amerikanska militärer eller CIA får läsarna själva bedöma.

En som ocensurerat kritiserat Kina för spridningen av det "kinesiska viruset" är USA:s president Donald Trump. Dess värre uppfattas Trump inte som speciellt trovärdig ens när han hävdar att han sett hemligstämplad evidens på att SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium i USA. Trumps lindrigt uttryckt odiplomatiska sätt att sköta relationerna till Kina och hans protektionistiska politiska linje kan ändå i längden leda till att USA och därmed även den övriga världen blir mindre beroende av Kina och Kinavänliga medier, som redan fått ett mycket stort inflytande i Afrika. Å andra sidan är den allmänna trenden att världen blir allt mera beroende av Kina, inte minst via infrastruktur som ägs av kinesiska företag.

Mediernas bevakning av diskussionen om covid-19 i USA påverkas av mediernas antipatier mot Trump. Det ger kanske större genomslag för experter som motsäger Trump och säger att det saknas bevis på att viruset skulle ha spritts från laboratoriet i Wuhan. Klart torde ändå vara att Trump känner till detaljer som han inte borde berätta att han känner till, för att inte avslöja omfattningen av USA:s spionverksamhet i Kina.


Wikipedia


Då medierna utan förberedelse började att bevaka covid-19 och coronakrisen har den vetenskapliga kompetensen och mediernas egen medieläskunnighet satts på prov. De etablerade medierna som nu utger sig för att vara tillförlitliga källor har stora utmaningar med sin egen källkritik. Det publiceras oerhörda mängder av nya rön om viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Forskningsrön motsäger varandra och experter är av olika åsikter. Preliminära resultat från studier publiceras undantagsvis långt innan studierna granskats kollegialt.

Uppdraget blir utmanande för journalisterna och de allmänna massmedierna när forskarna tänjer på forskningsetiken. Under rådande kris finns ett dilemma där vetenskapsetik står i konflikt med medicinsk etik. Problematiken är dock inte helt ny. Under svininfluensaepidemin för tio år sedan hamnade docent (numera professor) Markku Partinen i hetluften då han forskade i sambandet mellan svininfluensa och narkolepsi. Partinen anklagades dels för att i väntan på att publicera en vetenskaplig artikel om ämnet inte ha anmält misstankar om att vaccinet H1N1 förorsakade narkolepsi, dels för att i offentligheten via allmänna medier ha varnat för vaccinens biverkningar utan tillräcklig vetenskaplig evidens och utan att det rådde nära på någon vetenskaplig konsensus om sambanden. Medierna kan, åtminstone med facit i hand, knappast klandras för medieuppståndelsen kring Partinens varningar, men som en allmän regel borde journalisterna vara återhållsamma i liknande fall.

Under coronaepidemin är den normala ordningen för tidskrävande. Nya rön och ny kunskap om SARS-CoV-2 och covid-19 görs tillgänglig så fort som möjligt. Dels finns det en oerhörd efterfrågan på ny kunskap, dels blir forskningsrönen snabbt ointressanta då det kommer ny, bättre och säkrare informationen. Detta betyder att medierna får tillgång till forskningsrön som inte hunnit referensgranskas. Forskare i medicin och epidemiologi gör sett ur den medicinska etikens (och lagstiftningens) perspektiv rätt i att omedelbar meddela om nya rön, samtidigt som förfarandet är problematiskt sett ur forskningsetisk synvinkel. Här finns naturligtvis en risk för att forskare söker en genväg till publicitet och finansiering av forskning.

I normala fall brukar forskare publicera pressmeddelanden i samband med att forskningsresultat publiceras i kollegialt granskade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. I rådande situation har medierna en mycket svårare uppgift att välja vilka studier man ger publicitet.

För ett drygt årtionde sedan trodde jag på medborgarjournalistiken och bloggarna som informationskällor som kunde avslöja samband som de etablerade massmedierna av olika orsaker teg om eller inte brydde sig om att undersöka. Idag är jag mycket mera kritisk till bloggar och bloggare, inklusive mig själv. Det stora utbudet på alternativa informationskällor gör det svårt att skapa realistiska helhetsbilder av rådande läge.

Åtminstone för nordbor skulle jag rekommendera att i frågor som berör covid-19 förlita sig på etablerade massmedier snarare än på t.ex. bloggar och information som delas på sociala medier. Har mina egna synpunkter på denna blogg överhuvudtaget någon tyngd, så baserar de sig på tidigare insatser inom medborgarjournalistik, studier i matematik och fysik, en doktorsavhandling i filosofi och erfarenhet som universitetslärare i vetenskapsfilosofi. Däremot är jag varken läkare eller epidemiolog och då det gäller själva sjukdomen covid-19 är det närmast personer med utbildning i medicin som man kan vänta sig ha någonting trovärdigt nytt att komma med. Kanske är det även en bra regel att förhålla sig till informationskällor som till försäljare av begagnade bilar: Har källan en allmän trovärdighet som den önskar bevara, så har den inte råd att leverera falska nyheter.


Folkhälsomyndigheten


Jag har tidigare förhållit mig kritisk till den finska och nordiska tilltron till myndigheter,  som inte alltid förtjänar vårt förtroende, men i den rådande coronakrisen tror jag att denna tillit är en styrka. Krisen kan inte lösas lokalt med enskilda hjältedåd, utan måste skötas nationellt och internationellt. Intressant nog uppmanar myndigheterna bl.a. i Sverige befolkningen förutom till handhygien även till källkritik. Källkritiken är naturligtvis speciellt viktig på sociala medier, men källkritiken kunde trots allt även tillämpas på information från myndigheterna. Vad grundar sig myndigheterna sina rekommendationer och sina restriktioner på? Jag tror att en kritisk bevakning av myndigheterna i längden gör att även myndigheterna kommer med bättre rekommendationer och tar klokare beslut om restriktioner.