Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser

När USA under Donald Trumps ledarskap den 28 februari 2026 inledde ett begränsat krig mot Iran blev det snabbt tydligt att USA inte bara hade militära utmaningar, utan även narrativa problem. USA visade sin militära överlägsenhet, men samtidigt även sin oförmåga att förklara sitt syfte med kriget.

Det räcker visserligen inte med ett avancerat vapensystem och luftvärnsrobotar som kostar miljoner för att bekämpa Irans svärmar av billiga kamikazedrönare, men USA:s akilleshäl är inte brist på militär förmåga. För att säkra trafiken genom Hormuzsundet bad Trump allierade och andra länder som är beroende av oljetransporter genom Persiska viken om hjälp i form av minröjare och krigsfartyg som kunde eskortera tankfartyg. Viljan att ställa upp har dock varit svag. USA har svårigheter att mobilisera sina allierade, vilket långt torde kunna förklaras av en bristande förmåga att kommunicera tydliga och trovärdiga motiv till kriget i Iran.

Frånvaron av ett tydligt amerikanskt narrativ om kriget skapade ett vakuum, som snabbt fylldes av en mångfald av konkurrerande tolkningar. (Se "Narrativ om kriget mot Iran".) Det handlar dock inte bara om ett tomrum, utan om att flera delvis motstridiga narrativ samexisterar – även inom den amerikanska administrationens egen kommunikation.

Inom Trump-administrationen saknar man i praktiken ett narrativ som kan översättas till en internationell publik. Det klassiska västerländska narrativet om en kamp mellan demokrati och auktoritarism med vilken USA ännu under Joe Bidens presidentskap för omvärlden motiverade och legitimerade amerikanska militära aktioner finns inte på Trumps repertoar. I stället legitimeras även utrikespolitiken nästan uteslutande bara inför den egna väljarkåren. Lika väl torde narrativet om kampen mellan demokrati och auktoritarism leva starkt kvar på institutionell nivå, särskilt i Pentagon. Även bland Trumps försvarare och anhängare är det relativt vanligt att kriget i Iran ses som ett drag i ett större geopolitiskt spel.

En kamp mellan demokrati och auktoritarism är inte oförenligt med geopolitisk rivalitet mellan USA och Kina och behovet att trygga tillgången till strategiska produkter. Tvärtom är det möjligt att formulera den nuvarande globala situationen som en konflikt mellan två block: å ena sidan en USA-ledd allians av liberala demokratier, å andra sidan en konstellation av auktoritära stater, där Kina intar en central position. Ett sådant narrativ skulle kunna förena värdebaserad legitimitet med strategisk tydlighet och är begripligt även utanför USA. Detta narrativ verkar dock inte duga för Trump.

Istället dominerar helt ett narrativ som ensidigt riktar sig till en amerikansk väljarbas: föreställningen om USA som ett land som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning. Inom denna inramning riktas kritiken inte bara mot externa aktörer som Kina, utan i hög grad även mot inhemska eliter och “globalistiska” strukturer som anses ha tillåtit amerikansk industriproduktion att flytta utomlands och Kina att stäla jobben. Kina blir i denna berättelse mindre en självständig geopolitisk motståndare och mer en symbol för en globalisering som gått fel. Kina är inte ens huvudfiende, utan de skyldiga till orättvisorna mot det amerikanska folket hittas främst inom det demokratiska partiet i USA. Här är även USA:s allierade inom Nato otacksamma snyltgäster, vars hjälp Trump i mitten av mars sade att USA inte behöver, fastän han några dagar tidigare uttryckligen bett om hjälp. Den av kriget i Iran förorsakade brist på ammunition och vapenföråd som nu tvingar Pentagon att be kongressen om extra finansiering har Trump skylt på att "Sleepy Joe Biden" skänkt bort materiel till Zelenskyj.

Detta kan beskrivas som en form av offernarrativ. Trumps narrativ fungerar i en inrikeskontext, där det knyter an till erfarenheter av arbetslöshet och svag privatekonomi. Men utrikespolitiskt är offernarrativet problematiskt. För allierade i Europa och andra delar av världen framstår USA knappast som ett offer, utan fortsatt som en dominerande och privilegierad aktör i det globala systemet. (Se "Det exorbitantaprivilegiet och det brutna kontraktet".)

Offerberättelsen om att USA missgynnats i en global ordning, där industrin flyttat till Kina och USA:s Nato-allierade åker snålskjuts fungerar inte heller för en hemmapublik då det gäller att motivera kriget i Iran. Även Trump vill trots allt att handeln med olja fortsättningsvis sker i dollar och att de globala handelsvägarna hålls öppna. Petrodollar warfare rimmar dess värre dåligt med America First-politiken och Trumps offernarrativ. Kostnaderna för USA:s krig mot Iran ökar och Pentagon uppges ett par veckor efter att kriget inletts vilja ha 200 miljarder dollar för att kunna fortsätta krigföringen eller åtminstone fylla på de lager som man tömt i attackerna mot Iran. När man skyllt USA:s problem på globalister och Pentagon nu behöver enorma summor för att kunna fortsätta krigföringen mot Iran kan krigsminister Pete Hegseth inte plötsligt säga att det kostar att vara världspolis eller försvara oljedollarn, utan tar till ett betydligt banalare budskap: "It takes money to kill bad guys."

Under det gångna året har det ofta noterats att den regelbaserade världsordningen inte längre existerar, men även att den aldrig funnits på riktigt, även om regeringar låtsats att den existerat. Om inte tidigare så under Trumps andra mandatperiod har narrativet eller föreställningen om en regelbaserad världsordning förlorat mycket av sin trovärdighet. Det är delvis en följd av Rysslands krig i Ukraina och Trumps ovilja att stöda Ukraina, men mera allmänt en följd av att Trump-administrationen inte bryr sig om att försöka motivera sin utrikespolitik med internationell rätt. Att USA kan vinna ekonomiskt på att anfalla andra länder kan fungera som inramning för budskapet till en amerikansk hemmapublik, men legitimerar naturligtvis inte militära angrepp i omvärldens ögon. 

Sönderfallet av den stora berättelsen om kampen mellan demokrati och auktoritarism påskyndas av att medier förmedlar en bild av att USA rör sig i auktoritär riktning, fastän det främst handlar om en auktoritär ledarstil hos den sittande presidenten. Det öppnar också för externa aktörer. Både rysk och kinesisk informationspåverkan har syftat till att så tvivel kring den liberala världsordningens sammanhållning för att driva igenom en "multipolär värld". När interna västerländska narrativ förstärker bilden av splittring och normativ osäkerhet behöver denna påverkan inte ens vara speciellt sofistikerad för att få effekt.

Resultatet är en märklig form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiell kapacitet, utan om oförmåga att formulera ett narrativ som andra aktörer finner trovärdigt. I en värld där geopolitik återigen spelar en avgörande roll räcker det inte med att kontrollera resurser och militära styrkor. Man måste också kunna erbjuda en tolkning av världen som andra är villiga att acceptera. När dessa två dimensioner – den materiella och den narrativa – glider isär – uppstår USA:s kanske största strategiska problem: att kunna agera globalt utan att kunna förklara varför.

Narrativ om kriget mot Iran

Med hjälp av underrättelsetjänsternas imponerande förmåga har den amerikanska armén agerat med stor precision och överväldigande styrka då man attackerat mål i Iran. Samtidigt framstår Trump-administrationen som inkompetent både i sitt beslutsfattande och framför allt i sin kommunikation till omvärlden. 

Budskapet från Washington förefaller anmärkningsvärt oklart, fastän Donald Trump var relativt tydlig om ett flertal motiv och mål i sitt tal den 28 februari, samma dag som Israel och USA hade bombat Iran. På sociala medier och som svar på journalisters frågor kom Trump och hans administration dock därefter att ge flera olika förklaringar till attackerna, vilket i medier gett en kaotisk bild av läget. I vissa uttalanden framhålls Irans långsiktiga kärnvapenprogram. I andra betonas skyddet av Israel mot ett akut militärt hot. I ytterligare uttalanden talas det om regimskifte i Iran, vilket förstås som en befrielse av det iranska folket från det shiamuslimska prästerskapets förtryck. Medan kritiker ser det splittrade budskapet som uttryck för inkompetens tolkar anhängare av Trump det dock som taktisk mångsidighet eller rentav som 4D-schack.

När den amerikanska administrationen inte kontrollerar narrativet har det uppstått ett vakuum, som fyllts med ett mångfald av alternativa narrativ. I brist på större narrativ får mindre berättelser som den om bombandet av en flickskola i den iranska staden Minab prägla bilden av attacken den 28 mars. Att Trump-administrationen inte har koll på läget är i sig ett narrativ som spridits efter bombningarna av Iran, liksom narrativet att Trump skapar meningslöst kaos och att Trump håller på att upprepa George W. Bushs misstag i Irak – trots löften om det motsatta.

Krig har sällan en enda orsak. Beslut om militära operationer av den aktuella storleken fattas sällan på grundval av ett enda motiv. I praktiken krävs det att flera olika faktorer sammanfaller och förstärker varandra. För USA innebär det ofta att tre typer av villkor uppfylls samtidigt. För det första krävs det en moralisk eller politisk legitimering som kan accepteras av stora grupper i USA och bland allierade. För det andra förutsätts det en strategisk eller geopolitisk rationalitet. För det tredje måste det finnas förväntningar om en ekonomisk nytta eller åtminstone hållbarhet. Därför blir de berättelser som försöker förklara krig alltid förenklingar – de reducerar en komplex samverkan av moraliska, strategiska och ekonomiska faktorer till en eller ett fåtal huvudorsaker.

Varje narrativ lyfter fram en faktor och gör den till huvudförklaringen. Just nu cirkulerar flera sådana narrativ kring kriget mot Iran. Vid en militär aktion behöver motiven och motiveringarna inte sammanfalla, men det brukar höra till den amerikanska presidentens uppgifter att kommunicera klara motiveringar och mål, som legitimerar militära insatser.

Ett narrativ som man stöter på i amerikanska medier är geopolitiskt. Här tolkas attackerna främst som ett led i den globala maktkampen mellan USA och Kina. Iran är en strategisk partner till Kina. Genom att försvaga Iran kan USA indirekt försvaga ett viktigt element i Kinas geopolitiska nätverk. Konflikten framstår ur detta perspektiv som ett led i en större global rivalitet mellan olika politiska system och Trump betraktas här rentav som en strategisk mästare i geopolitik.

Ett annat narrativ tolkar den amerikanska inblandningen som ett led i det iranska folkets frihetskamp mot mullornas välde. Trump har de facto vid flera tillfällen uttryckt stöd för protester mot regimen.

Det kanske mest etablerade narrativet handlar om Irans kärnvapenprogram. Här framställs attackerna som ett för sök att stoppa utvecklingen av iranska kärnvapen innan det är för sent. Detta narrativ har länge varit centralt i både amerikansk och israelisk säkerhetspolitik och i den mån det dominerar har Trump-administrationen kanske trots allt nått ut med sitt budskap.

I mer kritiska versioner av konflikten framställs kriget dessvärre som ett resultat av israeliskt inflytande över amerikanska beslut. Här beskrivs USA som draget in i konflikten främst för att försvara Israel. I mer radikala versioner av detta narrativ talas det också om starka judiska och sionistiska lobbygrupper i Washington.

Den iranska staten sprider samtidigt ett eget narrativ. Här framställs konflikten som ett angrepp från västerländsk imperialism mot folkrätten och en självständig nation. I denna berättelse framstår Iran som en stat som försvarar sin suveränitet mot yttre illegitim aggression. Religiösa och rentav apokalyptiska motiv om den tolfte imamens återkomst eller om ett shiamuslimskt martyrskap förekommer ibland, men ofta betonas snarare nationell självständighet och motstånd, åtminstone i kommunikationen utåt.

Även i USA hittar man apokalyptiska narrativ. Vissa evangelikala kristna tolkar konflikter i Mellanöstern i ljuset av bibliska profetior om Jesu återkomst och staten Israels roll i den yttersta tiden. Denna grupp utgör en betydelsefull del av den republikanska väljarbasen och har länge haft inflytande över amerikansk politik i Mellanöstern.

Speciellt på svenskt håll har ytterligare ett narrativ med anknytning till det sistnämnda apokalyptiska eller eskatologiskt motiverade narrativet fått spridning. Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf har framhållit att USA:s agerande bäst kan förstås genom begreppet apokalyptisk sionism. Detta framförde han i en intervju i SVT Aktuellt veckan efter bombningarna i Iran, vilket snabbt väckte en livlig debatt och svensk strid om narrativ. Ett par dagar tidigare hade han publicerat en text med titeln "Den apokalyptiska sionismens betydelse för USA:s krig mot Iran", som han avslutar med påståendet att "Kvar i maktens korridorer finns bara en ideologi som kan förklara Trumps agerande i Iran: den apokalyptiska sionismen."  Här har vi ett narrativ där amerikansk krigspolitik framställs som driven av en religiös fanatism eller fundamentalism. Precis som andra narrativ isolerar det en enda möjlig bidragande faktor och gör den till huvudförklaring.

Den amerikanska politiska scenen rymmer inte en enda dominerande berättelse om Iran. Inte heller inom det republikanska partiet eller ens inom MAGA-rörelsen dominerar ett enskilt narrativ om den militära konflikten med Iran. Här finns det både isolationistiska nationalister som motsätter sig amerikansk inblandning i militära konflikter och evangelikala kristna som alltid är beredda att försvara Israel. Deras narrativ är sinsemellan oförenliga. Dessutom finns det republikaner som främst tänker i termer av rivaliteten med Kina.

På den amerikanska vänsterkanten dominerar i stället narrativ om "vit" imperialism och västerländsk dominans. Det är ett narrativ som väcker resonans bland anhängare av BLM och backas upp inte bara av Iran, utan även av Ryssland och Kina.

Denna mångfald av narrativ skapar en särskilt sårbar informationsmiljö. När politiska ledare själva inte kontrollerar berättelsen om en konflikt uppstår ett narrativt vakuum. Ett sådant tomrum kan lätt utnyttjas av andra aktörer.

Under flera år har både Kina och Ryssland arbetat systematiskt med informationspåverkan i väst och inte minst i USA. Med hjälp av sociala medier och i ökande grad artificiell intelligens, som matar AI-språkmodeller, har man förstärkt befintliga motstridiga berättelser och därigenom fördjupat politiska motsättningar. Syftet är att göra verkligheten mer osäker och skapa tvivel, men även att splittra och därigenom försvaga väst. Västerländsk självkritik (som i grunden är hälsosam för en demokrati) och oikofobi kapas och omformas av auktoritära stater för att destabilisera mottagaren.

Konflikten kring Iran visar något mer allmänt om vår tids geopolitik. Militära operationer avgörs inte bara av vapensystem, underrättelser och strategiska beslut. De formas också av strategiska narrativ – av hur människor tolkar vad som händer, varför det händer och vad som kan komma att hända härnäst.

När narrativen splittras undergrävs direkt USA:s förmåga att uppfylla de tre grundvillkoren för krig. Rysk och kinesisk AI-stödd informationspåverkan som stöder narrativet om västerländsk imperialism slår direkt mot den moraliska legitimeringen. När politiska ledare misslyckas med att formulera en sammanhängande berättelse om sina egna handlingar kommer andra snabbt att göra det i deras ställe.

Idén om en omvänd Kissinger

Jag minns namnet Kissinger från min barndom i början av 1970-talet. Jag var alldeles för ung för att förstå varför Henry Kissinger nämndes i nyheterna, men hans namn lät roligt och fångade därför min uppmärksamhet. Ett halvt sekel senare dök det upp igen, denna gång laddat med historia, maktpolitik och kontrovers. Kissinger var åter aktuell, långt efter den tid då han varit en av världens mest inflytelserika personer. Kissinger dog som hundraåring i slutet av år 2023. Under sitt sista levnadsår uttalade han sig - bl.a. i samband med World Economic Forum i Davos - om kriget i Ukraina och tog ställning för ett framtida ukrainskt medlemskap i Nato. Som fyllda hundra år besökte Kissinger ännu en sista gång Kina och fastän det handlade om en privat resa träffade han Xi Jinping. Besöket uppskattades i Peking, men inte nödvändigtvis i Washington, där Biden-administrationen hade fortsatt den hårdare Kinapolitik som inletts under Donald Trump.

Henry Kissinger vid 2008 World Economic Forum

År 1971 besökte Kissinger Kina för första gången, då han i egenskap av nationell säkerhetsrådgivare och president Richard Nixons personliga sändebud. Resan gjordes i hemlighet medan världen lurades att tro att Kissinger låg i magsjuka, vilket bidrog till Kissingers rykte. Kissinger förknippas dock framför allt med den ändring i USA:s Kinapolitik som han genomdrev tillsammans med Nixon. År 1973 utnämndes Kissinger till utrikesminister och han kom då, i likhet med Marco Rubio under Donald Trumps andra mandatperiod, att samtidigt vara så väl nationell säkerhetsrådgivare som utrikesminister. Att Kissingers namn ett halvt århundrade senare återkom i debatten kan förklaras av att världen börjat visa likheter med den strategiska miljö där Kissinger verkade: stormaktsrivalitet, blockbildning, anspråk på intressesfärer och ett allt tydligare fokus på maktbalans snarare än värderingar.

Kissingers legendariska resa till Kina 1971 syftade till att göra en öppning mot Folkrepubliken Kina. Genom att normalisera relationerna med Peking lyckades USA utnyttja en djup spricka mellan Kina och Sovjetunionen och därigenom stärka sin egen position i det kalla kriget. Det var ett klassiskt realpolitiskt drag: ideologi fick stå tillbaka för geopolitik, och målet var att försvaga den främsta motståndaren, Moskva. Konflikten mellan Kina och Sovjetunionen handlade om revolutionärt ledarskap och gränstvister, men även om tolkningen av Marx och Lenins läror, där Kina gjorde anspråk på att representera en renare form av marxism-leninismen, medan Sovjet kritiserade Kina för att hota den globala freden genom stöd för våldsamma revolutioner i tredje världen. Lika väl var det i första hand Sovjetunionen som USA försökte försvaga genom sin realpolitik.

 Mao Zedong och Henry Kissinger  (Wikipedia)

I efterhand har dock denna manöver fått en mer ambivalent belysning. Nixon uttryckte senare oro över att USA kan ha underskattat de långsiktiga konsekvenserna och lär i slutet av 1980-talet ha sagt att man kanske hade ”skapat en Frankenstein”. Kina integrerades gradvis i världsekonomin, stärktes industriellt, teknologiskt och militärt – utan att bli politiskt liberalt. Kommunismen föll i Europa men överlevde och anpassade sig i Kina. När Sovjetunionen kollapsade stod USA inte inför historiens slut, utan inför framväxten av en ny och i många avseenden mer komplex rival. Det är mot denna bakgrund som begreppet ”omvänd Kissinger” har uppstått.

Med detta avses idén att USA i dag, när Kina betraktas som den främsta strategiska utmanaren, skulle kunna försöka förbättra relationerna med Ryssland för att isolera eller åtminstone försvaga Kina. I analogi med 1970-talets triangeldiplomati skulle Ryssland inta den roll som Kina en gång hade, medan Kina skulle bli den makt som pressas strategiskt.

Detta är ingen officiellt doktrin, utan ett analytiskt begrepp som förekommer i debatt och spekulation. Enligt vissa uppgifter ska Kissinger själv ha fört fram tanken i samtal med Donald Trump, och det har spekulerats i att Trump i praktiken försökt tillämpa en sådan logik. Hans återkommande vilja att förbättra relationerna med Vladimir Putin, hans skepsis mot sanktioner och hans ovilja att entydigt konfrontera Ryssland har ofta tolkats i detta ljus.

Trump Wants to Split Russia and China. Business Insider

Samtidigt är det uppenbart att förutsättningarna i dag skiljer sig markant från 1970-talets. Relationerna mellan Kina och Ryssland präglas inte av ideologisk splittring utan av gemensamma intressen: motstånd mot amerikansk dominans, fördjupat ekonomiskt samarbete och ett strategiskt partnerskap som stärkts över tid. Den tydliga spricka som Nixon och Kissinger kunde exploatera existerar inte idag.

Det betyder dock inte att tankemodellen saknar betydelse. Även om en fullskalig omvänd Kissinger-strategi framstår som orealistisk, kan den fungera som en förklaringsmodell för Trumps prioriteringar. Trump tycks konsekvent betrakta Kina som USA:s huvudsakliga rival, medan Ryssland snarare framstår som ett problem som kan hanteras – eller möjligen användas i ett större strategiskt spel.

Här framträder en klyfta mellan USA och Europa. För de flesta europeiska stater, särskilt efter Rysslands angrepp på Ukraina, är Ryssland det främsta säkerhetshotet. Kina är en ekonomisk och teknologisk utmaning, men inte ett omedelbart militärt hot av samma slag. USA och Europa delar värderingar och allianser, men deras hotbilder har börjat divergera.

Denna divergens bidrar till att förklara de spänningar som uppstått under Trumps presidentskap. Det handlar inte enbart om hans odiplomatiska stil eller hans ifrågasättande av NATO, utan om olika strategiska prioriteringar. Där Europa ser ett aggressivt Ryssland som måste mötas med avskräckning och enighet, ser Trump ett Kina som måste stoppas – och ett Ryssland som möjligen kunde användas i det syftet.

 Henry Kissinger World Economic Forum 2023

Om det fins ett embryo till en omvänd Kissinger i detta tänkande uppstår dock en paradox. En sådan strategi skulle förutsätta en bred och disciplinerad koalition av allierade kring USA, där Kina gemensamt identifieras som den primära utmanaren. Men Trumps konfrontativa och transaktionella stil riskerar att underminera just den sammanhållning som en sådan triangeldiplomati skulle kräva. Handelskonflikter med traditionella partners, återkommande ifrågasättanden av alliansåtaganden och en skeptisk hållning till multilaterala institutioner skapar osäkerhet kring USA:s långsiktiga roll. För många europeiska stater blir slutsatsen inte nödvändigtvis att sluta upp hårdare bakom Washington i en global kraftmätning med Peking, utan att söka större strategisk autonomi och i vissa fall upprätthålla – eller till och med fördjupa – ekonomiska band med Kina. I den meningen kan Trumps politik ha försvagat de strukturella förutsättningarna för att isolera Kina.

Xi Jinping och Henry Kissinger i Peking 2023 (NBC News/YouTube)

Ur ett annat perspektiv kan dock samma politik tolkas som ett nödvändigt uppvaknande. Försvarare av Trumps politik menar att den regelbaserade världsordningen redan före Trump höll på att urholkas, och att Kina i praktiken utnyttjade öppna marknader och internationella institutioner utan att själv fullt ut spela efter samma regler. En hårdare linje var därför inte ett avsteg från strategiskt tänkande, utan en korrigering av en lång period av västerländsk naivitet. Att även allierade har utsatts för press kan i detta ljus ses som ett sätt att tvinga fram en omprövning av beroenden och säkerhetspolitiska prioriteringar. Att flera europeiska länder senare antagit en mer restriktiv hållning till kinesiska investeringar och teknologiska beroenden samtidigt som man börjat investera i europeiskt försvar har använts som stöd för att kursändringen påskyndat en nödvändig anpassning.

Trumps agerande i samband med anspråken på Grönland kan här ändå ha varit ödesdigra. Här gick Trump för långt då han hotade med strafftullar mot de europeiska länder som inte stödde hans anspråk på Grönland. Där gick ovärderligt amerikanskt förtroendekapital i onödan upp i rök, samtidigt som Trumps hot blev en ursäkt för medlemmar i Nato att på nytt fördjupa handelsrelationerna med Kina. Man kan kritisera europeiska ledare för att än en gång ta Trump alltför bokstavligt, men i internationell politik är även verbala känsloutbrott på sociala medier handlingar som får konsekvenser. För framgång i utrikespolitik räcker det inte med att "fight like hell", det kräver även diplomatisk skicklighet att förverkliga en utstakad politik.

Kissinger representerar kanske amerikansk diplomati när den är som bäst: hans legendariska skicklighet i förhandlingar, hemliga resor och skytteldiplomati visar hur en mästerlig diplomat kan forma globala utfall genom tålamod, precision och strategisk fingertoppskänsla, snarare än genom rå konfrontation. Nixon förtjänar ett erkännande för att han gav utrymme för sin nationella rådgivare och utrikesminister - trots att Kissingers Kinapolitik på lång sikt fick oförutsedda följder.

Den multipolära världen

Den regelbaserade världsordningen framstår i dag som ett minne från en gången tid. Det som länge uppfattades som ett stabilt ramverk för internationellt samarbete visar sig i efterhand ha varit mer skört än många velat tro. Budskapet i Kanadas premiärminister Mark Carneys uppmärksammade tal vid vid World Economic Forum in Davos 2026 var att vi måste sluta delta i låtsasleken att vi tror på en regelbaserad internationell ordningen och medge att vi lever i en brutal verklighet där stormakternas geopolitik inte längre har några begränsningar.

Under ytan vilade den regelbaserade, liberala ordning på en obekväm men avgörande sanning: den var inte bara regelbaserad, utan även maktbaserad. Multilateral till formen, men hegemonisk till sitt innehåll. Pax Americana var inte frånvaron av maktpolitik, utan dess disciplinering. USA fungerade som systemets garant – ibland inkonsekvent, ibland hycklande, men ändå som den aktör som ytterst såg till att reglerna hade konsekvenser. När denna roll nu ifrågasätts, blottläggs ett tomrum.

Donald Trumps presidentskap har gjort detta tomrum synligt. Hans America First-politik är inte ett tillbakadragande från världen, utan en omformulering av USA:s relation till den. Allianser reduceras till affärer, normer till förhandlingspositioner. Mjuk makt – förtroende, förutsägbarhet, institutionell kontinuitet – ses inte som strategiska tillgångar utan som bördor.

Trumps utrikespolitik och arroganta uttalanden har fått USA:s förtroendekapital att erodera. Hot om tullar och uttalanden om att göra Kanada till en amerikansk delstat har inte minst påverkat förtroendet för USA i grannlandet Kanada. När Kanada som en följd av Trumps politik förhandlade fram ett begränsat handelsavtal med Kina – med sänkta tullar på kinesiska elbilar mot kinesiska eftergifter för kanadensiska jordbruksprodukter – hotade Trump den 24 januari 2026 med 100-procentiga tullar på alla kanadensiska varor om avtalet fullföljs. Dylika hot minskar naturligtvis inte de kanadensiska behoven av diversifiering.

Trump talar oftare och tydligare än många av sina företrädare om Kina som USA:s huvudsakliga rival. Han varnar för kinesiskt inflytande, för beroende av kinesisk teknologi och kritiska mineraler, speciell sällsynta jordartsmetaller. Men samtidigt river hans politik ner just de strukturer som kunde ha fungerat som motvikt: multilaterala institutioner, stabila allianser och gemensamma spelregler. USA har pekat på det kinesiska hotet – och ironiskt nog banat väg för kinesisk dominans.

När den amerikanska hegemonin och den unipolära världsordningen fallit sönder har man börja tala om en multipolär värld. Men multipolaritet är inte nödvändigtvis ett tillstånd av balans. Den kan även ses som ett interregnum där gamla normer försvagas innan nya maktstrukturer och hunnit ta form kring ett nytt maktcentrum.

Bara veckor innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 publicerade Moskva och Peking en gemensam deklaration om en ny internationell ordning: en multipolär värld, byggd på ett ”gränslöst” samarbete mellan de två stormakterna. Texten talade om suveränitet, om respekt, om ett slut på västlig dominans.

Putin och Xi under OS i februari 2022 (Wikimedia)

I efterhand framstår deklarationen mindre som ett fredsmanifest och mera som en vision av en värld där makt ersätter rätt, där inflytandesfärer ersätter universella normer. Kriget i Ukraina blev ett brutalt prov på vad denna vision kan innebära i praktiken.

Kina har valt en annan väg än Ryssland. Strategin är lågmäld, långsiktig, ofta teknokratisk. Genom handel, investeringar och institutioner som BRICS söker Kina forma ett nät av beroenden. Den globala södern framställs som partner, men behandlas ofta som instrument.

Beroendeskapandet är inte en abstrakt möjlighet, utan ett prövat verktyg. När Australien år 2020 efterlyste en internationell granskning av Kinas agerande i inledningen av coronapandemin möttes det inte av diplomatiska invändningar, utan av ekonomiska repressalier: tullar, importstopp och informella handelshinder riktade mot australiska nyckelsektorer. Budskapet var enkelt, om än outtalat: politisk illojalitet har ett pris.

Kina uppfattas i den globala södern ofta som en attraktiv partner, eftersom Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och inte blandar sig i sina partners inrikespolitik. Detta icke-ingripande gäller dock endast så länge grundläggande kinesiska intressen inte ifrågasätts. När Litauen tillät ett taiwanesiskt representationskontor under namnet ”Taiwan” svarade Kina med att frysa de diplomatiska relationerna och pressa både litauiska och europeiska företag genom handel och leveranskedjor. Även här var åtgärderna formellt främst ekonomiska, men i grunden politiska.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur Kina utnyttjar sin ekonomiska makt i politiskt syfte är Kinas handelsministeriums meddelande från den 6 januari 2026 om ett exportförbud för dual-use-varor till Japan. Exportförbudet var ett svar på ett uttalande av Japans premiärminister Sanae Takaichi i början av november 2025 där hon beskrev en potentiell kinesisk attack mot Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan.

I Ryssland ses den multipolära värden som en möjlighet för Moskva att dominera åtminstone det slaviska språkområdet och den grekisk-ortodoxa civilisationen, men helst hela Europa. Den 19 januari 2026 återvände Putin till temat i ett möte med Ryska säkerhetsrådet, där han underströk Rysslands centrala roll i byggandet av en multipolär värld och föreslog en ny eurasisk säkerhetsordning – ett fortsatt tecken på att Moskva ser multipolaritet som ett aktivt projekt. I praktiken har strävandena att utvidga den ryska världen resulterat i ett allt djupare beroende av Kina. Mot denna bakgrund framstår multipolariteten allt mindre som ett slutmål, och allt mer som en övergång. För Kina är multipolariteten ett verktyg för att bryta ner den ordning som ännu vilar på västerländska liberala normer, för att därefter forma något nytt.

Detta ställer Europa och Finland inför ett obekvämt men oundvikligt val. USA är oberäkneligt. Dess politik kan svänga, dess ledarskap kan vara inkonsekvent. Men USA är också en konstitutionell federation, byggd på rättsstatens principer, maktdelning och individuella fri- och rättigheter. Trump säger sig inte vara bunden av internationell lag, men han står inte över den amerikanska konstitutionen. Det är ingen tillfällighet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den liberala världsordningen i hög grad vilar på samma idégrund som den amerikanska konstitutionen. Kina styrs av ett kommunistiskt parti. Dess globala ambitioner är inte värdeneutrala, utan djupt sammanflätade med ett auktoritärt system som inte erkänner individens primat över staten.

USA leds i dag av en president som avvisar USA:s roll som världspolis, som aggressivt kringgår WTO:s förbud mot ensidiga tullar som politiskt vapen och som nonchalerar diplomatisk etikett. Men Trumps burdusa retorik och transaktionella hot bleknar i jämförelse med det fullskaliga krig Ryssland för i Ukraina – ett krig som förs med diskret, men avgörande, stöd från Kina

I valet mellan dessa två alternativ är neutralitet inte ett alternativ. För Europa och Finland innebär den värdebaserade realismen inte att acceptera den starkes rätt, utan att – trots allt – välja den ofullkomliga ordning som bygger på regler framför den till synes stabila makt som saknar dem. Multipolaritet kan låta lockande, men utan normer riskerar den att bli en värld där endast de starkaste hörs. Trots all oberäknelighet är det därför mot USA – dess konstitution och dess idéarv – Europa måste luta sig.

Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik

Världspolitiken beskrivs ofta som en kamp mellan idéer, värderingar och intressen. Men bakom dessa abstraktioner döljer sig nästan alltid något mer handfast: material, energi och kontroll över fysiska processer. I dag, när den liberala och regelbaserade världsordning som länge präglade västvärldens självbild allt tydligare utmanas och delvis ersätts av geopolitik, transaktionalism och ett återuppväckt merkantilistiskt tänkande, har detta blivit svårare att bortse från.

Det är slående hur nära denna utveckling ligger skolans naturvetenskapliga innehåll. I fysik och kemi undervisar vi om lagar och principer som förefaller tidlösa. Magnetism fungerar som den alltid gjort. Kemiska separationer följer samma regler oavsett epok. Ändå har deras betydelse förändrats i grunden.

lantanoiderna

De sällsynta jordartsmetallerna – i huvudsak lantanoiderna i det periodiska systemet – illustrerar detta väl. På engelska benämns de Rare Earth Elements, som förkortas till REE. Förkortningen används även i svenskspråkiga texter. Kemiskt är REE märkligt lika varandra, och just därför är de svåra att separera. För den som undervisar i kemi är detta nästan en självklarhet: ämnen med snarlika egenskaper kräver avancerade och resurskrävande separationsmetoder.

Flera av dessa grundämnen har magnetiska egenskaper som saknar praktiska ersättare. Neodym är det mest kända exemplet. Utan neodymmagneter skulle elmotorer, vindkraftverk, generatorer och mycket av den moderna elektroniken bli klumpigare, ineffektivare eller tekniskt ogenomförbara. Den gröna omställningen, som ofta beskrivs i termer av politik och ekonomi, vilar i själva verket på dessa diskreta men avgörande materialegenskaper.

neodymmagneter

Neodym tillhör de lätta sällsynta jordartsmetallerna, som utgör basen i de starkaste magneterna. För att magneterna ska tåla höga temperaturer i elmotorer eller vindkraftverk tillsätts dock ofta små mängder tunga sällsynta jordartsmetaller som dysprosium och terbium – ämnen som är ännu mer sällsynta och nästan helt kontrollerade av Kina.

Även det periodiska systemets utformning bär på en tyst berättelse. Lantanoiderna, tillsammans med aktinoiderna, har klippts loss från huvudtabellen och placerats längst ner som ett slags appendix. Skälet är praktiskt: annars skulle tabellen bli för bred. Men effekten är pedagogiskt och symboliskt intressant.

I undervisningen framstår lantanoiderna lätt som något avvikande, nästan exotiskt. I kemiböcker som använts i undervisningen i finländska grundskolor har det rent av hänt att man helt glömt bort att ta med lantanoiderna i tabellen över det periodiska systemet. Det är ett märkligt öde för grundämnen som i dag är oumbärliga för allt från elmotorer till försvarsteknik.

I klassrummet separerar vi ämnen och visar hur olika egenskaper kan utnyttjas för att skilja ett ämne från ett annat. Där och då uppfattas det som en abstrakt princip. I verkligheten, när samma process appliceras industriellt på lantanoider, blir separationen ett geopolitiskt maktmedel. De ämnen som placeras längst ner i det periodiska systemets appendix, ibland bortglömda i läroboken, har i dag en makt som vida överstiger deras plats i klassrummet.

F-35 Lightning II

Om vi försöker omsätta abstrakta mängder till något mer gripbart kan man betrakta Finlands beställning av F-35A-jaktplan. Varje plan innehåller uppskattningsvis drygt 400 kilogram förädlade REE, oumbärliga i sensorer, styrmekanismer och starka magneter som får flygplanet att fungera. Multiplicerar man detta med 64, som är antalet plan Finland beställt, handlar det om mer än 25 ton sällsynta jordartsmetaller. För att framställa denna mängd krävs uppskattningsvis 500–1000 ton malm, som i dag i huvudsak bryts och förädlas i Kina – såvida Kina inte väljer att begränsa exporten av de strategiska mineralerna. I moderna svenska Saab Gripen-plan, vars storlek är mindre än de amerikanska F-35, kan behovet av REE uppskattas till ungefär hälften. Men även här är beroendet av sällsynta jordartsmetaller och andra strategiska mineraler, som i stor utsträckning kontrolleras av Kina, ofrånkomligt.

Här finns också en vetenskapshistorisk ironi. En stor del av de sällsynta jordartsmetallerna identifierades i Skandinavien. I Ytterby gruva i Stockholms skärgård påträffades i slutet av 1700-talet mineral som senare skulle leda till upptäckten av flera nya grundämnen. Namn som yttrium, terbium, erbium, ytterbium, holmium och skandium bär ännu spår av detta ursprung. I dag återfinns dessa ämnen i mobiltelefoner, elmotorer och vapensystem världen över – men produktionen sker nästan uteslutande någon helt annanstans.

Ytterby gruva

De största kända fyndigheterna av malm för framställning av REE finns i dag i Inre Mongoliet, som trots namnet är en autonom region inom Kina. Under flera decennier byggde Kina målmedvetet upp hela värdekedjor för brytning, separation och vidareförädling av sällsynta jordartsmetaller. Det som i väst betraktades som miljömässigt besvärligt och ekonomiskt marginellt blev i Kina en strategisk tillgång. Separationen av sällsynta jordartsmetaller är nämligen en kemiskt aggressiv process som kräver enorma mängder starka syror och lämnar efter sig giftigt, ibland radioaktivt, lakvatten. Genom att acceptera dessa miljömässiga kostnader – som västvärlden vid tidpunkten inte var beredd att hantera – kunde Kina monopolisera produktionen.

Denna utveckling var ingen historisk tillfällighet. Redan 1992 sammanfattade Deng Xiaoping Kinas strategiska syn med den ofta citerade formuleringen: ”Mellanöstern har olja, Kina har sällsynta jordartsmetaller.” Uttalandet var mer än en träffsäker liknelse; det pekade ut riktningen för en långsiktig industripolitik.

Deng Xiaoping

Från 1990-talet och framåt blev den kinesiska politiken allt mer medveten. Exportkvoter infördes, statliga bolag konsoliderades och kontrollen över raffinering och separation stärktes, både inom landet och genom investeringar utomlands. Samtidigt utnyttjade Kina frihandelns logik genom att dumpa priser och locka till sig västerländsk industri, medan man själv behöll restriktioner över de mest kritiska leden i värdekedjan.

Att denna strategi stod i spänningsförhållande till den liberala handelsordningen blev tydligt först i efterhand. År 2014 slog Världshandelsorganisationen fast, efter klagomål från USA, EU och Japan, att Kinas exportkvoter på sällsynta jordartsmetaller stred mot WTO:s regler. Men vid det laget hade beroendet redan cementerats.

Att den kinesiska kontrollen av REE också kunde användas politiskt visade sig redan 2010, när Kina i samband med en diplomatisk konflikt begränsade exporten av sällsynta jordartsmetaller till Japan. Den utlösande konflikten i sig var i det stora hela obetydlig, men effekten blev desto större. Priserna steg kraftigt, japansk industri drabbades och världen fick upp ögonen för hur sårbart systemet var.

I efterhand kan man hävda att Kina därigenom delvis förbrukade sitt maktmedel. Genom att använda exportbegränsningar så tidigt och i ett sammanhang med begränsad strategisk betydelse avslöjades vapnet. Det som hade kunnat vara ett latent, ännu kraftfullare påtryckningsmedel blev synligt. Västvärlden började tala om beroenden, risker och behovet av alternativ.

Samtidigt är det slående hur långsam denna reaktion varit. Trots att insikten funnits i över ett decennium har USA och EU haft svårt att minska sitt beroende. Nya gruvprojekt har dragits i långbänk, raffinering har förblivit flaskhalsen och hela värdekedjor har visat sig svåra att återskapa. Det räcker inte att känna till ett problem; man måste också vara beredd att bära kostnaderna för att lösa det.

Särskilt de tunga sällsynta jordartsmetallerna, som dysprosium och terbium, är strategiskt känsliga eftersom de används som tillsatser för att göra neodymmagneter värmetåliga – utan dem skulle många moderna applikationer som elbilar och försvarsteknik inte fungera lika effektivt.

filtreing

Här återvänder vi till skolans kemiundervisning. I grundskolan lär vi eleverna om separationsmetoder: filtrering, destillation, extraktion, kromatografi. Vi lär dem att ämnen kan skiljas åt om man utnyttjar skillnader i egenskaper. Men vi visar sällan att samma principer, uppskalade till industriell nivå, kräver komplexa kemiska bad och resulterar i enorma mängder surt avfall. Att separera lantanoider är en kamp mot kemisk likhet som kräver hundratals steg av vätske-vätske-extraktion med frätande kemikalier. Separation är inte bara en laboration på en bänk. Den är en industriell process, en miljöfråga och i dag även ett geopolitiskt maktmedel.

Handelskonflikterna mellan USA och Kina under Trumps första presidentperiod gjorde geopolitiken ännu tydligare. När tullar hotade svarade Kina inte bara med handelspolitiska motåtgärder, utan också med påminnelser om sin kontroll över sällsynta jordartsmetaller. Frihandeln visade sig, återigen, vara villkorad.

Donald Trump möter Xi Jinping i Sydkorea 2025

När USA under början av Trumps andra mandatperiod år 2025 åter försökte pressa Kina med kraftigt höjda tullar blev också Kinas svar talande. I stället för att enbart svara med motåtgärder i form av tullar markerade Kina sin kontroll genom exportrestriktioner på tunga REE, som är extra strategiskt känsliga, då Kina här svarar för 95–99 % av raffineringen. Signalen var tydlig: i en värld där industriproduktion bygger på komplexa värdekedjor kan kontroll över råvaror väga tyngre än tullsatser. Även Europa påverkades, genom ökad osäkerhet och ett tydligare blottlagt beroende.

Detta säger något grundläggande om vår tid. Globaliseringen har inte upphört, men dess logik har förändrats. Frihandeln tjänar inte längre i samma utsträckning väst eller den amerikanska hegemonin, i synnerhet när Kina kombinerar överproduktion av industrivaror med kontroll över kritiska och strategiska mineraler. Det ömsesidiga beroendet betraktas därför inte längre enbart som stabiliserande, utan också som en potentiell sårbarhet. I samband med klimatpolitik och den gröna omställningen måste man beakta beroendet av Kina och miljöproblemen som hittills långt sopats under mattan i Inre Mongoliet. Geopolitiken har återvänt – inte främst genom territoriell expansion, utan genom kontroll över material, teknik och processer.

I detta sammanhang blir naturvetenskaplig kunskap något mer än allmänbildning. Den blir ett redskap för att förstå samtiden. När vi talar om magnetism, grundämnen och separation talar vi också – vare sig vi vill eller inte – om makt, ekonomi och framtid.

Kanske är det därför värt att ibland stanna upp i undervisningen och försöka kasta en blick på de stora sammanhangen. För i en värld där starka magneter driver både energisystem och geopolitik har fysik och kemi blivit undervisningsämnen utan vilka vi inte kan förstå de världspolitiska omvälvningarna i vår tid. Kanske är det dags att lyfta upp lantanoiderna från appendixet – både i periodiska systemet och i vår förståelse av världen.

Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.

Foucaults skugga över Gaza

Det första jag i tjugoårsåldern lärde mig om den franska filosofen och idéhistorikern Michel Foucault eller åtminstone minns att jag lärde mig är att han kritiserade idén om befrielse. Foucault menade, så som jag uppfattade honom, att varje rörelse som talar om befrielse bär på risken att själv bli en ny makt – att de som en gång frigjorts snart finner sig styrda av dem som talade i frihetens namn. För mig var tanken inte helt ny, utan bekräftade vad jag lärt mig om marxistiska revolutioner från bl.a. George Orwells bok Djurfarmen. Foucault var inte marxist, men kan ändå beskrivas som vänsterradikal. Ironiskt nog ivrade han själv för den iranska revolutionen, där han såg en "andlig politik" som skulle bryta med den västerländska moderniteten, men som slutade med att ett shiamuslimskt prästerskap upprättade en totalitär teokrati.

Michel Foucault  (Wikipédia)

Det är just här – i Iran – som mycket av vår tids globala konflikt tar sin början. Den islamiska republiken som föddes ur revolutionen 1979 blev inte bara ett inhemskt prästerskapets välde, utan också den ideologiska och materiella kraft som senare kom att forma den shiamuslimska motståndsaxeln i Mellanöstern. Från Teheran sträckte sig dess inflytande till Libanon, där Hizbollah växte fram som Irans förlängda arm, och vidare till Gaza, där Hamas fått stöd i pengar, vapen och strategi. När Israel har stridit mot Hamas har Israel därför också, indirekt och stundtals direkt, stridit mot Iran. Kriget i Gaza är inte en isolerad konflikt mellan två folk – det är ett led i ett långvarigt proxikrig mellan en teokratisk regim och den västerländska ordning den bekämpar.

Maktkritikerns blinda punkt

Därför blir det närmast symboliskt att det var just Foucault, västerlandets store maktkritiker, som såg något befriande i den iranska revolutionen. Foucault besökte 1978 ett par gånger Iran för att skriva filosofiska samtidsanalyser för den italienska dagstidningen Corriere della Sera. Det misstag han gjorde i sina åtta reportage i Corriere della Sera, att bländas av revoltens energi och blunda för dess teokratiska kärna, upprepas i dag i väst. Den islamovänster som i dag demonstrerar för Palestina talar om frihet, rättvisa och antikolonialism – men finner sig, medvetet eller inte, stående på samma sida som ett prästerskap som förkroppsligar motsatsen till allt det vänstern en gång stod för.

Ayatollah Khamenei  (Wikimedia)

Michel Foucault (1926–1984) var inte bara en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, utan är också en central inspirationskälla för stora delar av den radikala vänstern i dag. Hans analyser av makt och kunskap, och hans uppgörelse med västerländska sanningar om normalitet, sexualitet, kön och kolonialism, har lagt grunden för mycket av vår tids progressivistiska vänsterideologi i form av bl.a. normkritik, postkolonialism och transideologi. Foucaults grundtanke – att makten inte bara utövas genom stat eller kapital, utan genomsyrar språk, vetenskap och identitet – har gjort honom till en ikon för en vänster som ser samhället som ett nätverk av osynliga dominans- eller maktstrukturer.

Från antiimperialism till islamovänster

Efter 1968 års vänstervåg förändrades själva revolutionens subjekt. Arbetarklassen, som en gång var den historiska motorn, ersattes av ”de förtryckta”: koloniserade folk, kvinnor, minoriteter, migranter, sexuella avvikare. Kampen flyttade från fabriken till kulturen, från ekonomin till identiteten. Den nya vänstern började tala mindre om klass och mer om makt i kulturell och symbolisk mening.

I denna omorientering fann vänstern nya allierade. I den muslimska världen såg man inte längre främst religiös konservatism, utan en potentiell antikolonial kraft. Islam, tidigare föraktad som reaktionär, började tolkas som en motståndsidentitet. Under 1970- och 80-talen formades därmed ett nytt ideologiskt raster: den islamiska världen som offret för västerländsk imperialism, och islamismen som en radikal motkraft till kapitalism och ”vit” dominans.

Denna logik intensifierades efter 2001. Krigen i Afghanistan och Irak, och den retoriska användningen av begrepp som ”kriget mot terrorn”, fick stora delar av vänstern att se varje islamisk rörelse som potentiellt progressiv – inte i sig, men som del av ett globalt motstånd mot USA:s hegemoni. Samtidigt växte kampen mot ”islamofobi” fram som en ny politisk markör. Den fyllde ett dubbelt syfte: dels som antirasistisk kamp, dels som symbolisk gränsdragning mot högern.

Ur denna process växte det som kommit att kallas islamovänstern, på franska islamo-gauchisme – en paradoxal allians mellan sekulära aktivister och muslimska traditionalister, sammanhållen av en gemensam fiende: den västerländska hegemonin, ofta definierad som vit, kapitalistisk och sionistisk.

Hamas och det postkoloniala språket

Under de senaste åren har Hamas förmått anpassa sitt språk till just denna postkoloniala diskurs. Organisationen, som ursprungligen formades ur Muslimska brödraskapet och vars första programtext var impregnerad av antisemitism och jihadistisk retorik, har gradvis lärt sig att tala det språk som väcker sympati i väst: kolonialism, apartheid, motstånd och dekolonisering.

Genom att beskriva sionismen som en form av vit kolonialism, och palestinierna som ursprungsbefolkning under ockupation, har Hamas lyckats inskriva sin kamp i ett globalt vänsternarrativ. De bilder som kablas ut från Gaza – barn i ruiner, kvinnor som bär kroppar, flaggor med slagord på engelska – fungerar som politiska symboler i denna dramaturgi. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) De aktiverar samma affektiva logik som antirasistiska och postkoloniala rörelser i väst: det underordnades rätt till motstånd.

Detta förklarar också varför demonstrationerna till stöd för Palestina fortsätter efter vapenvilan i Gaza. De är inte bara uttryck för solidaritet med ett folk i nöd, utan för en större ideologisk berättelse där kampen mot Israel blivit en symbol för kampen mot väst.

I den ideologiska omtolkningen har själva begreppet sionism reducerats till ett kolonialt projekt, vilket förvränger dess historiska och existentiella innebörd. För majoriteten av världens judar är sionismen inte främst en nationalistisk rörelse, utan ett uttryck för en kollektiv längtan och kulturell hemhörighet efter årtusenden av förföljelse och exil. Den utgör en central del av den judiska identiteten – en symbol för folkets rätt att existera som sig självt, i världen och i historien. Att demonisera sionismen som en form av vit kolonialism innebär därför inte bara en politisk attack mot staten Israel, utan en symbolisk attack mot judisk självidentitet.

Man behöver naturligtvis inte vara vare sig vänster eller islamist för att känna vrede eller sorg över Israels krigföring i Gaza. De civila offren är verkliga, lidandet är fruktansvärt och de folkrättsliga frågorna kring proportionalitet och belägringens humanitära konsekvenser är fullt legitima att ställa. Men risken med den moraliska reflexen att alltid ställa sig på den svagare partens sida är att man förlorar förmågan att urskilja vad den parten faktiskt representerar. Sympatin med den underordnade kan lätt förblindas, oavsett på vilken sida man står.

Det är värt att minnas att den västerländska vänstern en gång såg Israel som just den svagare parten – en socialistisk pionjärstat som kämpade för sin överlevnad mot övermäktiga arabiska grannar. Efter sexdagarskriget 1967, då Israel segrade militärt med stöd från USA, vände perspektivet. Från att ha varit revolutionens barn blev Israel i vänsterns ögon ett uttryck för imperialismens makt. Det var då den symboliska kartan ritades om, och Palestina kom att inta den plats Israel en gång haft – den moraliska underdogens.

Islam, migration och den europeiska vänstern

I Europa har denna ideologiska sammansmältning fått mycket konkreta konsekvenser. Under decennier har den europeiska vänstern försvarat muslimsk invandring med hänvisning till humanitet och antirasism. Motstånd mot invandring från muslimska länder har betraktats som uttryck för rasism eller islamofobi, och kritik av islam har ofta tolkats som ett angrepp på minoriteter.

Detta är inte enbart en följd av humanitär övertygelse, utan också av ideologisk struktur. För den postkoloniala vänstern är det centrala att stå i opposition mot det som uppfattas som den dominerande maktordningen – kapitalism, patriarkat, vithet, västerländsk rationalitet. Den muslimska minoriteten, verklig eller symbolisk, blir i detta perspektiv en motkraft till den etablerade ordningen. Solidaritet med islam – eller snarare med islam som idé om motstånd – blir därmed en förlängning av vänsterns egen självdefinition.

Stockholm 2024 (Wikimedia)

Denna hållning har ibland tagit sig märkliga uttryck: feministiska rörelser som försvarar slöjan som ”valfrihet”, queeraktivister som allierar sig med organisationer som i sina egna samhällen förtrycker homosexuella, och intellektuella som anklagar judar för "vit" rasism. Det är en logik som delvis grundar sig i Foucaults eget maktperspektiv – där själva sanningsanspråket betraktas som en form av dominans. Men den leder också till en moraliskt och intellektuellt förvirrad position: en där det föreställda offret för förtryck alltid bör försvaras, oavsett vad det står för.

Finland och den nordiska kontexten

I Finland, där den muslimska minoriteten är numerärt liten, har dessa tendenser varit svagare men ändå närvarande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Vänsterförbundet och delar av den finländska vänstern har tydligt positionerat sig mot Israel och USA i utrikespolitiska frågor. Palestinasolidaritet har blivit ett sätt att manifestera internationell rättvisa och antikolonial hållning. I denna solidaritet finns dock ofta en symbolisk överton och inrikespolitisk dimension: det handlar mindre om Mellanöstern än om Europa, mindre om Palestina än om Finland.

Genom att ta ställning för Palestina och mot ”väst” kan man positionera sig moraliskt: som den som ser strukturerna, som står på rätt sida av historien. Det är en form av performativ politik, där den egna positionen blir budskapet. Även här märks spår av den foucaultska logiken: politiken som språkspel, identitet som motstånd, moral som maktkritik – där själva avslöjandet av makt blivit ett moraliskt värde, och där kampen om orden ersatt kampen om verkligheten.

Den nya världsordningen och Irans roll

När man betraktar dagens världspolitiska karta framträder Iran inte längre bara som en regional aktör, utan som en del av en bredare auktoritär allians. I en tid då den regelbaserade världsordningen är under press, då Ryssland för krig i Europa och då Pax Americana tycks gå mot sitt slut, har Iran trätt fram som en strategisk partner till framför allt till Ryssland, men även till Kina och Nordkorea, som båda i sin tur stött Ryssland i kriget i Ukraina.

Tillsammans utgör dessa regimer ett nätverk av stater som förenas mindre av ideologi än av ett gemensamt mål: att försvaga väst, underminera de liberala demokratierna och förändra den globala maktbalansen. Kriget i Gaza måste därför också förstås i denna större kontext.

Iran har levererat drönare och vapen till Ryssland i kriget mot Ukraina. Samtidigt har landet genom Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna i Jemen försökt öppna flera fronter mot Israel och dess allierade. Men det senaste året har också visat Irans sårbarhet.

I Syrien har Irans inflytande försvagats sedan den Assadregim, som byggde på den alawitiska grenen av shiaislam och länge stöddes av både Teheran och Moskva, föll sommaren 2025. I Libanon har Hizbollah drabbats hårt av israeliska underrättelseoperationer och militära attacker. Underrättelsetjänsten Mossads insatser inne i Iran, liksom riktade bombningar av kärntekniska anläggningar, har visat att Teherans makt inte är oinskränkt. USA:s och dess partners punktinsatser mot iranstödda miliser och huthirebeller i Jemen har dessutom ytterligare minskat Irans manöverutrymme i regionen sedan kriget i Gaza bröt ut.

Iransk drönare (Wikipedia)

Den islamovänster som i väst ser Hamas som en antikolonial rörelse tycks sällan reflektera över att denna rörelse i praktiken fungerar som en del av Irans globala strategi – en strategi som står i allians med Ryssland, Kina och Nordkorea. Det är samma politiska block som hotar Ukraina, underminerar internationell rätt och utmanar den liberala demokratins själva existens. Att i denna situation marschera under paroller som de facto stärker Teheran är därför inte bara moraliskt motsägelsefullt, utan geopolitisk blindhet. (Se även mitt inlägg "Från globalisering till geopolitik".)

Det förlorade lärdomstillfället

Foucaults resor till Iran borde ha blivit ett lärdomstillfälle för vänstern. Den visade hur långt en kritisk teori om makt kan leda, när den förlorar sin känsla för moralisk verklighet. I stället för att analysera maktens nya former började man beundra dem, så länge de riktades mot väst. Den som en gång lärde oss att makten finns överallt, lärde oss också – ofrivilligt – hur lätt den förkläder sig till frigörelse.

Vänstern kunde ha dragit slutsatsen att det finns makt även i antikolonialismen, även i de rörelser som säger sig kämpa för de förtryckta. I stället fortsätter samma reflex: att tolka varje motstånd mot väst som frigörande, varje islamist som frihetskämpe.

Resultatet är en märklig paradox: en sekulär vänster som försvarar teokratier, en feministisk rörelse som relativiserar kvinnoförtryck, och en antirasism som ibland glider in i antisemitism – allt i kampen mot en föreställd ”vit” maktstruktur.

Foucaults varning borde klinga ännu i dag: den som talar om befrielse bör först fråga sig från vad – och till vad.