Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet

Den transatlantiska ordningen som vuxit fram efter 1945 har i grunden vilat på ett outtalat men ömsesidigt fördelaktigt kontrakt: Europa utlokaliserar stora delar av sin militära säkerhet till USA, håller försvarsutgifterna låga, köper amerikanska vapensystem i stor skala och investerar enorma summor i amerikanska statsobligationer. Detta har indirekt subventionerat USA:s kroniska budget- och bytesbalansunderskott genom att världen, inklusive Europa, finansierar amerikansk konsumtion, militär global närvaro och låg ränta på den växande statsskulden, som i januari 2026 överstiger 38,6 biljoner dollar (38 600 000 000 000 $), vilket motsvarar över 124 % av BNP.

Från Obama till Trump

En bidragande faktor till det amerikanska budgetunderskottet, och därmed till den växande statsskulden, är federala utgifter för välfärd, särskilt genom Affordable Care Act (”Obamacare”) från 2010. Programmet har genererat enorma kostnader – över 1,5 biljoner dollar mellan 2014 och 2024 för Medicaid-expansionen och subventioner. Ironiskt nog infördes detta under Barack Obamas presidentskap, en jurist med internationell rätt som specialområde, som starkt prioriterade den regelbaserade världsordningen och USA:s roll som dess garant. Obama ville reformera och legitimera amerikanskt ledarskap genom multilateralism och principbaserad diplomati (t.ex. Parisavtalet och Iran-dealen), men hans inhemska satsningar på välfärd ökade skulden samtidigt som globala åtaganden fortsatte – en finansiell ekvation som nu motiverar, eller rent av tvingar fram, en utrikespolitisk prioritering och åtstramning.

När Trump-administrationen nu skärper kravet på att Europa ska ta ett betydligt större eget ansvar kan många i Europa med fog uppleva detta som ett ensidigt brott mot det långvariga kontraktet. Europa med Tyskland i spetsen underskattade i årtal hotet från Ryssland - trots varningar från USA - samtidigt som man försummade det egna försvaret. Ändå kan man argumentera för att Europa uppfyllde kontraktet för sin del: genom att hålla nere försvarsbudgetar har resurser frigjorts till välfärd, konsumtion och investeringar i amerikanska tillgångar, samtidigt som köp av F-35, Patriot och andra system har pumpat dollar tillbaka till amerikansk industri. President Donald Trump och vicepresident J.D. Vance framställer dock ofta relationen som ren ensidig välgörenhet från amerikanska skattebetalare – en bild som ignorerar hur USA:s hegemoni och dollarns dominans byggts just på denna asymmetri.

Det exorbitanta privilegiet under press

Den franska finansministern (senare presidenten) Valéry Giscard d'Estaing myntade på 1960-talet begreppet "exorbitanta privilegiet" (le privilège exorbitant) för den "enorma fördel" som USA åtnjöt av sin hegemoni och dollarns ställning som reservvaluta. Detta begrepp har under det gångna året använts flitigt i kritik mot Donald Trumps politik. Trump tycks inte vilja, eller förmå, erkänna de amerikanska fördelarna med att USA fungerar som världspolis – en roll som inte bara kostar pengar utan också genererar strategiskt inflytande, billig finansiering och global stabilitet. Kritiken kommer inte minst från amerikanskt håll: ekonomister oroar sig över att Trumps politik ska leda till dyrare lån, när omvärlden tappar förtroendet för USA och dollarn. Förtroende är här ingen abstraktion – det är den avgörande tillgången som gör det möjligt för USA att finansiera enorma underskott till historiskt låga räntor. När detta förtroende förbrukas genom opålitliga signaler, hot och ensidiga omförhandlingar, stiger lånekostnaderna, dollarn försvagas långsiktigt och USA:s "exorbitanta privilegium" urholkas – en kostnad som drabbar inte bara allierade, utan framför allt USA självt.

Å andra sidan är den amerikanska frustrationen över systemet – som i princip borde gynna USA – inte alls ny. Redan i ett par årtionden har det uttryckts kritik mot att USA bär en oproportionerlig börda för den "regelbaserade världsordningen" samtidigt som inflytandet i FN, WHO och andra multilaterala organ minskar i takt med Kinas framfart.

Ett försvagat ledarskap

De strukturella drivkrafterna är dessutom obönhörliga. Den exploderande statsskulden, den kroniska övervärderingen av dollarn som skadar exportindustrin och den alltmer akuta konkurrensen från Kina – särskilt inom högteknologi och kritiska råvaror – ger USA skäl att prioritera om. Ett försvagat amerikanskt ledarskap skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa. Ett mindre trovärdigt och mindre engagerat USA lämnar ett vakuum som Kina och Ryssland gärna fyller, vilket hotar den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati, rättsstat och frihandel, samt den kollektiva förmågan att möta gemensamma utmaningar. 

Exempel på hur förtroendet redan skadats är tydliga. Trump-administrationens upprepade anspråk på Grönland har setts som ett direkt hot mot en NATO-allierads (Danmarks) suveränitet, vilket underminerar alliansens trovärdighet och skapar sprickor i den transatlantiska enigheten. Likaså har den amerikanska linjen kring kriget i Ukraina – med krav på snabba uppgörelser, territoriell eftergift och minskat stöd – uppfattats som opålitlig och skadlig för Europas säkerhet. Dessa handlingar signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, vilket eroderar viljan hos allierade att investera i gemensamma strukturer.

Det gemensamma intresset

Samtidigt kvarstår det transatlantiska samarbetet synnerligen viktigt. Hotet från Ryssland är akut – särskilt i Östersjöregionen och Arktis. På längre sikt utgör Kinas växande geopolitiska påtryckningar (ekonomisk utpressning, teknologisk dominans och inflytande i multilaterala forum) ett existentiellt hot mot västerländska intressen. Ett gemensamt intresse är särskilt tydligt i det arktiska området: både USA och Europa behöver stärkt samarbete för att motverka rysk militarisering och kinesisk närvaro, skydda sjövägarn och kritiska mineraler. Att splittra denna front gynnar endast rivalerna.

För Europa innebär detta en dubbel utmaning: å ena sidan ett brutet kontrakt som kräver snabb upprustning och större självständighet, å andra sidan en realistisk insikt om att USA:s reträtt delvis är oundviklig – men att ett totalt avståndstagande skulle vara katastrofalt. Den gamla Pax Americana ersätts inte av isolationism, utan av en mer transaktionell, neomerkantilistisk stormakt som kräver tydligare motprestationer för skyddet.

Att möta denna nya era kräver från europeiskt (och finskt) håll inte bara fördömanden, utan strategisk anpassning: stärka det egna försvaret, diversifiera beroenden, förhandla hårt om säkerhetsgarantier och samtidigt bevara dollarns roll och transatlantiska band så länge de gynnar global stabilitet och västerländska värderingar. USA försvinner inte – men dess roll har förändrats från liberal hegemoni till en stormakt som sätter "America First" även i allianspolitiken. Realism blir nyckeln till överlevnad i den multipolära världen som nu tar form.

Förbrukat förtroende som straff

Det finns ingen internationell domstol som kan utdöma straff för det som i Europa kan uppfattas som ett amerikanskt kontraktsbrott. Inga sanktioner kommer att införas mot USA för att landet omdefinierar sina säkerhetsåtaganden eller gör dem mer villkorade. Den internationella ordningen saknar i detta avseende en överordnad makt. Men frånvaron av formella sanktioner innebär inte frånvaro av konsekvenser.

Det straff som följer är potentiellt mer långtgående: förbrukat förtroende. När USA signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas, relativiseras eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, minskar viljan hos allierade och partner att investera politiskt, ekonomiskt och militärt i långsiktiga samarbeten med USA. Förtroende är en ackumulerad tillgång i internationell politik – och när det väl eroderar tar det decennier att återuppbygga.

I detta ligger en viktig skillnad mellan kortsiktig maktutövning och långsiktig hegemoni. Pax Americana vilade inte främst på militär styrka, utan på förutsägbarhet. Allierade kunde planera sin säkerhet, sin industri och sin utrikespolitik utifrån antagandet att amerikanska löften gällde även bortom enskilda valcykler.

Dealmakern Trump

Här blir Donald Trumps personliga sätt att utöva politik avgörande. Trump agerar i hög grad som en deal maker i affärsmässig mening: han förhandlar hårt, hotar med att lämna bordet och ser varje överenskommelse som preliminär och omförhandlingsbar. Detta kan vara effektivt i bilaterala, kortsiktiga affärer. Men det är problematiskt i ett internationellt system som bygger på institutionell kontinuitet.

Trump tycks inte se sig själv som förvaltare av en institution, utan som en fristående aktör med eget mandat. Han upplever sig inte bunden av löften som tidigare presidenter gett, av avtal som ratificerats av kongressen eller av internationella normer som USA själv varit med och utformat. I Trumps logik är varje överenskommelse ett uttryck för motpartens styrka eller svaghet i stunden – inte ett bindande åtagande över tid.

Konsekvensen blir att det inte bara är USA:s utrikespolitik som uppfattas som opålitlig, utan den amerikanska presidentinstitutionen som sådan. Om varje ny president kan förkasta tidigare utfästelser, upphör USA att vara en trovärdig motpart för långsiktiga strategiska projekt – oavsett om det gäller försvarsintegration, industriella investeringar eller gemensam teknologisk utveckling.

Detta är kanske den mest underskattade kostnaden i Trumps politik. Genom att maximera det kortsiktiga förhandlingsutrymmet undergräver han den strukturella makt som gjort USA unikt inflytelserikt. Allierade börjar försäkra sig mot amerikansk oförutsägbarhet genom att diversifiera sina säkerhetspolitiska samarbeten, bygga egen militär kapacitet och minska beroendet av amerikanska teknologier och finansiella instrument.

Slutet på Pax Americana

Ironiskt nog bidrar detta till exakt det Trump säger sig vilja motverka: minskat amerikanskt inflytande och ökad strategisk autonomi hos andra makter. Ett försvagat och opålitligt USA skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa, genom att undergräva den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati och rättsstat, samt den kollektiva förmågan att möta hot från Ryssland och Kina.

America First är inte bara ett avsteg från liberal hegemoni, utan också från idén om staten som en kontinuerlig aktör över tid. När den amerikanska presidenten upphör att vara en institution man kan planera kring, utan istället blir en person man måste gardera sig mot, förändras hela kalkylen för USA:s allierade.

Man kan hävda att Pax Americana trots allt inte föll därför att USA var för svagt för att upprätthålla den amerikanska hegemonin, utan därför att det blev politiskt ovilligt att bära de institutionella kostnader som verkligt ledarskap kräver.

Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.

Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina

Begreppet ”finlandisering” har åter dykt upp i debatten om ett tänkbart fredsavtal för Ukraina. Flera så kallade realister har lyft fram Finlands modell under kalla kriget – formell neutralitet, avståndstagande från allianser och stor försiktighet gentemot Sovjetunionen i utbyte mot inre självstyre och gynnsam handel – som en möjlig väg framåt. Tanken är att Ukraina efter ett fredsavtal skulle avstå från Nato-medlemskap och genom en påtvingad neutralitet därmed tillgodse Rysslands säkerhetsintressen. Denna parallell håller dock inte. De strategiska, politiska och samhälleliga förutsättningarna är fundamentalt annorlunda för dagens Ukraina. 

1. Den svenska faktorn

Under kalla kriget var Sovjetunionens handlingsutrymme mot Finland begränsat av risken för att Sverige skulle gå med i Nato. Ett öppet hårdare grepp om Finland – ockupation eller grov inblandning i inrikespolitiken – hade med stor sannolikhet drivit det neutrala men västvänliga Sverige in i alliansen och därmed bl.a. försvagat Sovjetunionens strategiska position i Östersjöregionen. Denna yttre faktor var en av de avgörande anledningarna till att Paasikivi-Kekkonen-linjen överhuvudtaget kunde fungera för Finland.

Idag är både Sverige och Finland medlemmar i Nato. Det finns ingen motsvarande extern spärr kvar som kan avskräcka Ryssland från att stegvis bryta ett framtida avtal med Ukraina.

2. Det ekonomiska och politiska intresset

Sovjetunionen hade en annan anledning att hålla handen borta från alltför grova ingrepp i Finland: landet användes aktivt som ett skyltfönster gentemot Västeuropa. Finland framställdes i sovjetisk propaganda och diplomati som ett levande bevis på att ”fredlig samexistens” och vänskapliga relationer med Moskva gav välstånd och säkerhet. Ett öppet militärt hårdare grepp eller alltför flagrant inblandning i finsk inrikespolitik hade förstört denna bild och undergrävt det propagandavärde som det ”finska undantaget” gav. Därför fanns det ett direkt sovjetiskt egenintresse av att finlandiseringen förblev en fasad av frivillighet snarare än en brutal ockupation.

Under kalla kriget och långt in på 2000-talet fanns i Västeuropa – särskilt i Västtyskland och senare det förenade Tyskland – en vilja att normalisera relationerna med öst och minska spänningarna genom dialog och handel. Willy Brandts Ostpolitik handlade främst om att underlätta kontakter med Östtyskland och erkänna efterkrigstidens gränser, men innehöll också ett underliggande hopp om att ekonomiskt samarbete på sikt skulle mildra och liberalisera östblocket. Efter 1991 levde denna tanke kvar i den tyska strategin ”Wandel durch Handel”, där man medvetet byggde upp ett ömsesidigt beroende i tron att det skulle ge Berlin hävstång att moderera ryskt beteende.

Det var just Västtyskland som först anklagades för ”finlandisering”. Redan under 1960- och 1970-talet använde konservativa kritiker i både USA och Västtyskland termen ”Finlandisierung” som ett varningens ord för att Brandts Ostpolitik och vilja att närma sig Sovjetunionen skulle leda till en farlig eftergiftspolitik och förlust av handlingsfrihet, liknande Finlands situation. Skillnaden är slående när man ser det i backspegeln: det som på 1970-talet var en överdriven skrämselbild om Västtyskland var i praktiken verklighet för Finland, medan Tyskland, tack vare sin ekonomiska tyngd och Natomedlemskap och amerikanska trupper stationerade på sitt territorium, aldrig behövde underkasta sig på samma sätt.

Även efter 1991 fanns det i Rysslandspolitiken en tydlig skillnad mellan Finland och Tyskland. Finland valde en frivillig nyfinlandisering (uussuomettuminen) och satsade på en särställning i relationerna med Ryssland. Dels handlade det om att politiker som under kalla kriget byggt sin karriär på nära relationer med Moskva stannade kvar i politiken efter Sovjetunionens upplösning, dels handlade det om att finskt näringsliv – särskilt skogs-, metall- och verkstadsindustrin – hade starka ekonomiska intressen i den ryska marknaden och gynnades av en förutsägbar och vänskaplig politik. Nyfinlandiseringen yttrade sig tydligast i att Finland – till skillnad från de baltiska staterna och de flesta tidigare östblocksländer – aktivt valde att stå utanför Nato.

Tyskland däremot hade ett reellt övertag: landet var Rysslands i särklass största köpare av gas och olja. Nord Stream-projekten skapade ett ömsesidigt beroende som Berlin hoppades använda som hävstång. Det fungerade delvis. Ett exempel på detta är hur Tyskland 2020 kunde pressa Moskva att släppa den förgiftade Aleksej Navalnyj för vård i Berlin.

Kriget 2022 krossade denna tyska strategi över en natt. Tyskland stängde Nord Stream 2, byggde LNG-terminaler och ersatte rysk energi med andra källor. Tyska påtryckningar kunde inte längre rädda livet på Navalnyj. Europa i stort har gjort sig av med beroendet av ryska energileveranser. Det finns ingen större europeisk aktör kvar som är beredd att behålla dialog och ömsesidigt beroende med Moskva. Ryssland har därmed förlorat det sista betydande incitamentet att hålla sig till spelreglerna gentemot sina grannar.

Till detta kommer en avgörande skillnad i själva objektet för stormaktens intresse. Finland var aldrig en del av Sovjetunionens historiska självbild eller imperialistiska projekt; det var en yttre buffert som man gärna visade upp som ett bevis på ”fredlig samexistens”. Ukraina däremot ses av Putin som en oskiljaktig del av ”den ryska världen” – historiskt, kulturellt och religiöst. Den stora rysktalande befolkningen, den gemensamma ortodoxa traditionen och århundraden av gemensam historia gör att Ryssland är berett att betala ett oerhört högt pris, både militärt och ekonomiskt, för att återinförliva eller åtminstone permanent neutralisera och dominera Ukraina. Där Sovjetunionen hade incitament att låta Finland vara ett framgångsrikt skyltfönster, har dagens Ryssland ett existentiellt intresse av att krossa ett självständigt, västorienterat Ukraina

3. Korruption som smörjmedel – en avgörande skillnad

Både den ursprungliga finlandiseringen och den senare tyska Rysslandspolitiken underlättades av korruption, personliga nätverk och attraktiva handelskontrakt. I Finland erbjöds en del politiker och tjänstemän välbetalda styrelseposter och konsultkontrakt i bolag med kopplingar till Ryssland. I Tyskland rekryterades före detta förbundskanslern Gerhard Schröder och flera andra högt uppsatta politiker öppet av Gazprom och Rosneft. Korruptionen var dock begränsad till en liten elit och kunde inte hota statens institutionella stabilitet.

I Ukraina är korruptionen systemisk. Före 2022 låg Ukraina på plats 122 av 180 i Transparency Internationals index. Även landet stigit i rankingen sedan dess är det fortfarande långt efter Finland och Tyskland. Ett ”finlandiserat” Ukraina utan Natos artikel 5-skydd skulle bli extremt sårbart för ryskt inflytande genom mutor, utköp av politiker, oligarker, domare och säkerhetstjänst – så som det skedde under Janukovytj-eran och i delar av östra Ukraina före 2022. Där Finland och Tyskland kunde hålla korruptionen inom kontrollerbara gränser skulle samma mekanism i Ukraina snabbt urholka landets faktiska självständighet.

Slutsats

Den finska modellen vilade på tre pelare som inte kan tillämpas på Ukraina:

1. En extern motvikt (det neutrala men Nato-benägna Sverige) som höll stormakten tillbaka.
2. Ett europeiskt ekonomiskt och politiskt intresse av fungerande relationer och ömsesidigt beroende.
3. En samhällsstruktur där korruption som smörjmedel kunde hållas inom hanterbara gränser.

Ingen av dessa spärrar finns för Ukrainas del. Ryssland har redan brutit mot Budapestmemorandet, Minskavtalen och en lång rad andra överenskommelser – och har mycket lite goodwill eller ekonomiska incitament att förlora på att bryta ännu ett avtal.

Utan dessa mekanismer skulle ett framtida Ryssland kunna nöta ner ett ”finlandiserat” Ukraina steg för steg, med korruption och hybridmetoder istället för öppet krig. Ukraina skulle då hamna i en gråzon där man varken har Natos skydd eller reell möjlighet att försvara sin suveränitet.

Finlandisering är därför inte ett realistiskt eller trovärdigt alternativ för Ukraina. Det är en historisk analogi vars bärande pelare har rasat eller aldrig har funnits.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.

Är Pax Americana över?

Förenta staternas president Donald Trumps uttalanden och ageranden under början av sin andra mandatperiod har föranlett oro för den regelbaserade världsordningen. Efter andra världskriget har vi till vissa delar haft en världsordning som baserar sig på internationella regler. Brott mot internationell lag och internationella avtal har fått följder, men för det har det krävts en världspolis, och ansvaret som världspolis har huvudsakligen tagits av USA. Man kan tala om två parallella världsordningar som överlappat varandra och som varit beroende av varandra: den av FN och internationella avtal definierade världsordningen och Pax Americana, en ordning som de facto bygger på amerikansk hegemoni.

Amerikanska soldater i Koreakriget
Wikimedia Commons

USA har mera än några andra stormakter varit en garant för internationell stabilitet och för att internationell rätt respekteras. Amerikanerna har tidvis även varit beredda att betala ett högt pris för sin roll som världspolis. I Koreakriget stred sammanlagt 1,8 miljoner amerikanska soldater under FN:s flagga för att försvara Sydkorea. Även i Gulfkriget efter Iraks invasion av Kuwait år 1990 stred USA med FN:s mandat. De officiella motiveringarna till Gulfkriget var folkrättsliga, då Iraks invasion stred mot principen om staters suveränitet och territoriella integritet, men USA hade även ekonomiska skäl att befria oljemakten Kuwait.

USA har även agerat världspolis utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. T.ex. bombade amerikanerna tillsammans med andra Natoländer Serbien år 1999 för att få slut på Kosovokriget, där serbiska styrkor anklagades för bl.a. etnisk rensning. USA har även konsekvent stött Israel i konflikter och krig medan FN-organ kommit med fördömande av Israel. I många konflikter har FN:s säkerhetsråd varit splittrat, då utöver Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike även Ryssland (tidigare Sovjetunionen) och Kina är permanenta medlemmar. Föga överraskande har Ryssland med sitt veto blockerat resolutioner som fördömer Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Betydligt mera överraskande och för USA:s europeiska allierade chockerande var det att även USA i början av mars i år i FN:s generalförsamling röstade emot en resolution som fördömde Rysslands invasion. 

Utöver sin militära överlägsenhet har USA haft politiska och ekonomiska medel att vid behov sanktionera och utöva påtryckningar. Det har varit i Washingtons intresse att inte framhäva sig själv och betona internationell rätt istället för att blotta amerikanska ekonomiska och militära intressen. Globaliseringen med internationella avtal och spelregler har haft ett starkt stöd hos den amerikanska eliten och det amerikanska etablissemanget. Efter kalla krigets slut trodde man allmänt att den globala marknaden, frihandel och frihandelsavtal skulle binda ihop världen så att krig mellan länder skulle kunna undvikas. Allt förändrades med Trump, som istället för hos eliten baserar sin makt på stödet från ett bredare folklager, som uppfattar att de missgynnats av globaliseringen och inte sett värdet av sitt lands roll som världspolis. En central del av Trumps anhängare är protektionister och antiglobalister, som vill ställa "Amerika först". Trump verkar inte ha några problem med att att helt öppet prioritera kortsiktiga amerikanska ekonomiska intressen på bekostnad av internationell rätt, förtroende och stabilitet.

Redan för åtta år sedan då Trump första gången tillträdde som president talades det om slutet på Pax Americana. Även början på Trumps första mandatperiod var kaotisk och omskakande för omvärlden, men inte lika hektisk som början på hans andra period har varit. Även om Trump under sin första period som president kritiserade tidigare amerikanska presidenter för att blanda sig i konflikter ute i världen tog Trump inga större steg mot amerikansk isolationism. Det viktigaste agerandet i denna riktning var väl att dra tillbaka merparten av de amerikanska styrkorna från Syrien år 2019. Därtill påbörjade Trump processen med att minska Amerikas närvaro i Afghanistan, men det var president Joe Biden som tog det slutliga beslutet att helt dra bort de amerikanska trupperna. De främsta uttrycken för antiglobalism och amerikansk isolationism under Trumps första administration var kanske att USA lämnade Parisavtalet om klimatåtgärder och drog sig ur Världshälsoorganisationen WHO när det visade sig att organisationen i samband med coronapandemin var mycket lyhörd mot Kina. (Se mina blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" och "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Ara Pacis Augustae, Augustus fredsaltare i Rom
Wikimedia Commons 

Begreppet Pax Americana anspelar på Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Man har på ett motsvarande sätt även talat om Pax Britannica för den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget. Pax Americana, som utgör en fortsättning på den anglosaxiska hegemonin, anses börja vid andra världskrigets slut 1945. Från slutet av första världskriget fram till attacken på Peral Harbor 1941 karakteriserades den amerikanska utrikespolitiken närmast av isolationism, en politik vars rötter kan härledas ända tillbaka till George Washington. Amerikas förenta stater var aldrig medlem i Nationernas förbund, som grundades år 1920.

Även under början av första världskriget förde Förenta staterna en isolationistisk utrikespolitik, trots att man hade starka ekonomiska och kulturella band till Storbritannien och Frankrike. Woodrow Wilson använde sloganen "America First" under sin presidentkampanj 1916 för att betona Amnerikas neutralitet i världskriget. Följande år bad Wilson i egenskap av president dock kongressen att förklara krig mot Tyskland efter att det avslöjats att Tyskland försökte locka Mexiko med i kriget.

Efter första världskriget återgick USA till isolationism, men det gjorde man inte efter det andra världskriget. År 1945 grundades Förenta nationerna, som blev ett viktigt organ för internationell rätt och därmed för hela den regelbaserade världsordningen. I grundandet av efterföljaren till Nationernas förbund hade USA en central roll och landet blev en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. USA var värd för den konferens i San Francisco 1945 där FN-stadgan utarbetades och undertecknades och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter var långt inspirerad av the Bill of Rights i den amerikanska konstitutionen. FN:s högkvarter byggdes på Manhattan i New York och utgör en symbol för Förenta staternas engagemang för internationellt samarbete.

FN:s högkvarter i New York Ad Meskens

De närmaste årtiondena efter andra världskriget kom långt att karakteriseras av det kalla krigets tävling mellan två block, det "fria" väst för vilket USA var en obestridlig ledare och det socialistiska östblocket, som dominerades av Sovjetunionen. Av de två blocken var väst det starkare och det var väst som under Förenta staternas ledning kom att gå segrande ur det kalla kriget. Eftersom Sovjetunionen och senare även Folkrepubliken Kina var permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd var USA:s möjligheter att med FN:s mandat förhindra spridningen av världskommunismen begränsade. Koreakriget var här ett undantag. Istället hade underrättelsetjänsten CIA en viktig roll i att motarbeta socialistiskt maktövertagande och prosovjetiska regimer.

Motiven till att motarbeta världskommunismen torde ha varit så väl ideologiska och moraliska som krasst militärstrategiska och ekonomiska. Efter det kalla krigets slut fortsatte USA delvis med att i det fördolda stöda liberala demokratier och motarbeta auktoritära regimer. Även Radio Free Europe/Radio Liberty och Voice of America fortsatte sina sändningar efter det kalla krigets slut. Men nu hotar kanalerna tystna efter att det rådgivande organet DOGE, som leds av Elon Musk, föreslår att den federala finansieringen skall upphöra.

Förenta staterna har aldrig haft någon motsvarighet till BBC eller BBC World Service, men USA har genom U.S. Agency for Global Media ekonomiskt stött utländska medier, under de senaste åren bl.a. just BBC World Service, för sändningar på språk som uiguriska (i Kina), koreanska (för Nordkorea) och ryska, som en del av sin mediestrategi gentemot auktoritära stater. Nu hotas även denna finansiering att dras in. Samtidigt har den ryska kanalen RT (tidigare Russia Today) stärkt sin globala närvaro. RT tvingades år 2022 upphöra med sina sändningar så väl i Amerika som i Europa, men via internet når RT fortfarande en amerikansk publik. Via internetbaserade ny medier verkar rysk informationspåverkan nå sin målgrupp i Amerika och indirekt rent av Vita huset. Om detta har jag skrivit i mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina" från 2023.

Wikimedia Commons

I mitt blogginlägg "Natomedlemskap i grevens tid" från ifjol noterar jag att Finland gick med i Nato i sista minuten. Detsamma kan sägas om de bilaterala försvarsavtal som Finland ingått med USA. Betydelsen av Natomedlemskapet och försvarssamarbetet med USA har inte minskat av att landet inte längre ses som en lika säker bundsförvant som förut. Tvärtom är det ännu viktigare med ett medlemskap nu när amerikanerna antytt att de inte vill agera världspolis ens för att försvara västerländska demokratier mot auktoritära fiender. Då det gäller Ukraina har Trump låtit förstå att landet inte är en allierad och att USA därför inte har några förpliktelser.

Även då det gäller Taiwan har Trump föreslagit att Taiwan borde ersätta USA för sin säkerhet, trots att Taiwan Relations Act från 1979 endast förbinder USA att hjälpa Taiwan att försvara sig och inte garanterar militära åtgärder av USA. Det kan noteras att det i högsta grad är i Amerikas intresse att Kina inte tar kontrollen över Taiwan. I själva verket har stormaktens minskade intresse att ansvara för säkerheten i Europa tolkats som en följd av att USA i högre grad måste fokusera på Kina, som blivit ett reellt hot mot den amerikanska dominansen. Förenta staterna är ännu den största ekonomiska makten, men de årliga utgifterna för den amerikanska statsskulden är större än den amerikanska försvarsbudgeten. Det är inte självklart att USA i framtiden kommer att ha resurserna att agera världspolis, särskilt inte om landet förlorar sina allierades förtroende.

Den Trumpska utrikespolitiken behöver inte gälla i mera än fyra år framåt, men Amerikas roll som världspolis är inte längre självklar. Trump verkar själv inte konsekvent följa en isolationistisk politik, utan har tvärtom visat beredskap att agera då det gäller vännen Israel och fienden Iran. Däremot finns det bland Trumps anhängare utpräglade antiglobalister, som vill att USA inte skall blanda sig i konflikter utanför det egna landets gränser. Framtida val kommer att visa hur bestående stödet för en protektionistisk och isolationistisk politik är. 

Commodus lämnar gladiatorarenan. Edwin Blashfield

Pax Romana, den romerska freden, anses ha tagit slut med Markus Aurelius död då hans mindre lämpade son Commodus tog över kejsartronen. Även Pax Americana, den amerikanska världsdominansen kräver kompetens och förmåga. En mindre lämpad president kan kompenseras med en kompetent regering och stab, men det verkar vi för tillfället inte ha i Washington. Frågan är hur det går med den regelbaserade världsordningen utan en amerikansk fred.

Natomedlemskap i grevens tid

Greve Per Brahes tid som generalguvernör över Finland i medlet av 1600-talet var på många sätt en lyckosam tid för Finland. Uttrycket "i grevens tid" syftar därför i Finland på en speciellt gynnsam tid. Det samma gäller det finska uttrycket "kreivin aikaan". Med uttrycket "i grevens tid" kan man även syfta på rätt tidpunkt, medan uttrycket i Sverige närmast lär syfta på att någonting sker i sista minuten. Just i tid (just in time) kan ibland vara rätt tidpunkt, men det kan vara riskfyllt att lämna någonting till sista stund.

Per Brahe d.y.

Då Finland blev medlem i Nato våren 2023 utrycktes åsikten att tidpunkten var den rätta. Om Finland hade gått med i Nato vid en tidigare tidpunkt kunde man ha förlitat sig på Nato och därmed kört ner den egna armén, så som flera andra europeiska länder gjorde efter kalla krigets slut. Nu har Finland kvar ett starkt eget försvar utöver medlemskapet i Nato. Finland gick med i Nato vid en gynnsam tidpunkt, men det fanns inte på förhand några garantier för att allting skulle gå väl med NATO-medlemskapet.

I flera år var Finlands officiella linje en så kallad Nato-option. Finland deklarerade att man höll dörren öppen för ett medlemskap i Nato, även om medlemskapet för tillfället inte var aktuellt. Kritiker av den aktuella säkerhetsdoktrinen påpekade att det är för sent att ta en brandförsäkring då elden redan är lös. En Nato-option betydde bara att man lämnade dörren öppen för en ansökan om ett medlemskap i Nato.

Det var inte självklart att Finland skulle antas som medlem i Nato då det blev aktuellt att lämna in en medlemsansökan. Därför sökte man bekräftelse för att medlemskapet skulle godkännas av de dåvarande medlemmarna innan ansökan om medlemskap lämnades in. Tiden mellan att ansökan lämnades in och medlemskapet beviljades var en kritisk tid. (Se mitt blogginlägg Mot medlemskap i Nato.) Trots att alla medlemsstater inofficiellt torde ha gett grönt ljus dröjde Ungern och speciellt Turkiet med att godkänna ett finskt medlemskap. Ännu längre dröjde Turkiet och Ungern med att godkänna Sveriges medlemskap, fastän Finland och Sverige lämnade in sina ansökningar samtidigt och länderna deklarerat att de skulle gå "hand i hand" med i Nato.

Den 17 december 2021, drygt två månader före Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina kom Ryssland med ett ultimatum där man bl.a. krävde att Nato skulle dra tillbaka sina styrkor från östra Europa och inte ta in nya medlemmar. Även om Finland och Sverige inte nämndes specifikt i detta ultimatum, tolkades Rysslands krav som ett indirekt försök att påverka ländernas säkerhetspolitik. Under perioden då Finland och Sverige övervägde att ansöka om NATO-medlemskap, kom Vladimir Putin med flera varningar om militära åtgärder. I april 2022 varnade den tidigare ryska presidenten Dmitrij Medvedev, som numera var viceordförande i Rysslands säkerhetsråd, för att om Sverige och Finland gick med i Nato, så skulle Ryssland förstärka sina gränser och överväga att placera kärnvapen i Östersjöregionen. I maj 2022, efter att Finland meddelade sin avsikt att ansöka om Nato-medlemskap, uttryckte Putin att ett finskt medlemskap skulle vara ett misstag, som negativt kunde påverka de bilaterala relationerna mellan länderna.

Ur en rysk synvinkel hade det ryska ultimatumet och de ryska varningarna inte önskvärd effekt, då det resulterade i motreaktioner från Finland och Sveriges sida. Båda länderna betonade att deras säkerhetspolitik bygger på självbestämmanderätten att välja sina egna säkerhetspolitiska allianser. President Sauli Niinistö underströk i sitt nyårstal 2022 att till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter också hör "möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato". Medlemskapet i Nato blev dock på allvar aktuellt först då Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022.

Sauli Niinistös nyårstal den 1 januari 2022
Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Så väl i Sverige som i Finland var det främst vänstern som hade varit mot ett medlemskap i Nato. Då det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina hade så väl Finland som Sverige en socialdemokratisk statsminister. Finlands statsminister Sanna Marin tillhörde, till skillnad från äldre socialdemokrater så som före detta utrikesminister Erkki Tuomioja och president Tarja Halonen, en generation som inte längre var belastad av det utrikespolitiska traditionerna eller tänkesätten från kalla krigets dagar. Att Finland i likhet med Sverige hade en kvinnlig socialdemokratisk statsminister torde ha underlätta Sveriges beslut att ansöka om medlemskap i Nato samtidigt med Finland. Att den populära och rent av stjärnglänsande Marin var statsminister då det begav sig torde även ha haft betydelse för den allmänna opinionen i Finland, som snabbt vändes till förmån för ett medlemskap. I vilken mån det var politikerna som vände opinionen och i vilken mån den allmänna opinionen påverkade politikernas åsikt är dock svårt att säga. Om opinionen för ett Nato-medlemskap inte hade varit så stark, torde Ryssland i varje fall ha gjort större ansträngningar att försöka påverka opinionen. 

Magdalena Andersson och Sanna Marin i Stockholm 2022
Statsrådets kommunikationsavdelning

Att den före detta norska socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg var generalsekreterare för Nato under hela Finlands och Sveriges process mot medlemskap i försvarsalliansen torde även på flera sätt ha varit gynnsamt. Stoltenbergs betydelse framgår av att hans ämbetsperiod förlängdes år 2022 då han redan hade utsetts till blivande chef för Norges bank.

Det kunde även ha gått annorlunda i det amerikanska presidentvalet år 2020. Huruvida Donald Trumps oberäknelighet hade ingett respekt och därigenom hade kunnat förhindra det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina får vi aldrig veta. Inte heller kan vi veta hur Trump hade förhållit sig till ett ryskt krav på att Finland och Sverige hålls utanför Nato. Det är dock inte en omöjlig tanke att Trump i förhandlingar med Putin kunde ha offrat Finlands och Sveriges möjligheter till medlemskap i Nato för att försöka hindra ett ryskt anfall mot Ukraina. Om USA:s president hade hetat Donald Trump istället för Joe Biden kunde understödet för ett Nato-medlemskap även ha varit betydligt mindre så väl i Finland som i Sverige.

Processen mot ett medlemskap förlöpte väl för Finlands del, trots att så väl Ungern som Turkiet utnyttjade sin vetorätt för att driva egna intressen. Mycket kunde dock ha gått fel. Om den ryska "militära specialoperationen" hade lyckats som planerat eller om den ryska armén lyckats inta Kiev hade läget varit illa för Finland och Sverige. Då hade de ryska hoten och kraven haft en helt annan tyngd. Nu var Ryssland både försvagat och för upptaget med kriget i Ukraina för att på allvar kunna sätta käppar i hjulet för Finland och Sverige i processen mot ett medlemskap i Nato.

Ryssland misslyckades även i användningen av energivapnet. Om Ryssland här hade lyckats hade Europas beroende av rysk energi och speciellt Tysklands beroende av rysk gas kunnat förhindra Europa från att ekonomiskt och materiellt stöda Ukraina i kriget. Det finns flera orsaker till att det ryska energivapnet inte hindrade ett stöd av Ukraina, men det är inte svårt att föreställa sig att det kunde ha lyckats ifall väst inte visat en överraskande stark enighet och solidaritet. För Finlands del resulterade kriget i stora ekonomiska förluster för statsbolaget Fortum, vars investeringar i Fennovoima, ryska kraftverk och det tyska energibolaget Uniper gick upp i rök, men det blev ingen alvarlig brist på energi i Finland.

Efter utbrottet av det fullskaliga anfallskriget i Ukraina framfördes åsikter att den aktuella tidpunkten inte var den rätta för att provocera Ryssland med en ansökan om medlemskap i Nato. Det ansågs allmänt viktigt att konflikten inte eskalerade. I verkligheten var det dock Finlands och Sveriges lycka att kriget i Ukraina fortsatte under hela processen mot medlemskapet. Här står Finland och Sverige i en oändlig tacksamhetsskuld till det ukrainska folket, som med stora uppoffringar fortsatt att försvara sig och hela Europa mot Ryssland och bundit de ryska resurserna i Ukraina.

Tack vare att allt gick sin väg i processen mot ett medlemskap i Nato har det inte funnits så stor efterfrågan på efterklokhet eller uppgörelse med den finska säkerhetspolitiken från tiden för Sovjetunionens upplösning till det fullskaliga kriget i Ukraina. I hög grad byggde den förda politiken på ett fenomen som kallats efterfinlandisering, på finska jälkisuomettuminen. Av säkerhetspolitiska skäl valde Finland att gå med i Europeiska Unionen då man i Sverige beslöt sig för att ansöka om ett medlemskap i EU, men Finland fortsatte att satsa på goda bilaterala relationer till Ryssland och stannade utanför Nato medan de baltiska staterna gick med i försvarsalliansen. Först i och med kriget i Ukraina ersattes finlandisering med estlandisering.

Efterfinlandiseringen byggde till viss mån på naivitet, en godtrogen syn på Ryssland och Putinregimen. Efterfinlandiseringen byggde även på en ovilja att helt bryta med utrikespolitiken från kalla kriget. Många betydande politiker som under det kalla kriget av ideologiska eller opportunistiska skäl fjäskat för Sovjetunionen fortsatte sin politiska bana efter Sovjetunionens upplösning utan att ställas till svars. Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning gjorde man i Finland ingen ordentlig självrannsakan. Efterfinlandiseringen liksom finlandiseringen under kalla kriget kan delvis även ses som ett uttryck för korruption, åtminstone i en vid bemärkelse av begreppet. Finska företag drog kortsiktig fördel av en Rysslandsvänlig politik och politiker undvek att flagga för ett medlemskap i Nato i rädsla att förlora väljare. Därför finns det skäl till en uppgörelse med alliansfriheten efter Sovjetunionens upplösning. Finland hade haft möjligheten att trygga sin säkerhet och sitt oberoende av Ryssland med ett medlemskap i Nato, men valde frivilligt att förbli alliansfritt liksom Sverige.

Den frivilliga alliansfriheten byggde delvis på en missberäkning, liksom Tysklands Ostpolitik. I Finland liksom i Tyskland räknade man med att Ryssland agerar rationellt och att Ryssland skulle avstå från att anfalla sina grannländer om priset skulle vara tillräckligt dyrt. Kriget i Ukraina visar att Putin är beredd att betala ett oerhört högt pris för relativt obetydliga territoriella vinster. Tack vare kriget i Ukraina har vi i Finland insett att den finska armén ensam inte nödvändigtvis är tillräckligt avskräckande. Redan kriget i Georgien år 2008 borde emellertid ha gett insikten att Ryssland kan ta till begränsade militära aktioner för att förhindra ett land att gå med i Nato. Nato har själv skapat en praxis att inte anta nya medlemmar som är involverade i pågående konflikter, vilket kan fungera som ett motiv för Ryssland att inleda militära konflikter. Till Finlands lycka beviljade så väl Storbritannien som USA säkerhetsgarantier i väntan på att Nato-medlemskapet skull godkännas av alla medlemsländer.

Den största risken Finland tog med sin alliansfrihet handlar ändå inte om att Ryssland kunde ha anfallit Finland, utan om att Ryssland kunde ha utövat påtryckningar och erbjudit förmåner, så att Finland stegvis och obemärkt glidit in i ett beroende som det varit svårt att dra sig ur. I värsta fall hade Finland hamnat i ett läge som liknar situationen under kalla kriget då Finland hörde till Sovjetunionens intressesfär. Till skillnad från vad fallet var under det kalla kriget hade det helt och hållet varit Finlands och de finska beslutsfattarnas eget fel om Finland på nytt hamnat i Rysslands intressesfär. Lyckligtvis hade Finland stor tur efter utbrottet av det fullskaliga kriget i Ukraina och lyckades även dra med sig Sverige in i Nato. Man kan med goda skäl, i flera bemärkelser hävda att Finland gick med i Nato i grevens tid.

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.