Nej, jag är ingen expert på damidrott. Inte heller är jag speciellt intresserad av just damidrott, men jag är intresserad av uthållighetssporter och friidrott. Fastän både standarden och konkurrensen är högre i herrklasserna i längdåkning, cykling och långdistanslöpning, så är jag lika intresserad av att följa med damernas tävlingar som motsvarande tävlingar för herrar.
Det allmänna intresset för damidrott eller snarare tävlingar för damer bygger på att det finns två kön: kvinnor och män. I de flesta idrottsgrenar är de bästa kvinnorna chanslösa mot de bästa männen, eftersom manlig kroppsbyggnad och speciellt de manliga könshormonerna ger männen fördelar. Dess värre kan inte alla individer entydigt klassificeras som antingen män eller kvinnor. Det har hittills varit ett marginellt problem, även om intersexuella kvinnor kan ha en stor fördel framför andra kvinnor, speciellt inom medeldistanslöpning.
Så länge intersexuella kvinnor inte är överlägsna eller dominerar är deras deltagande i tävlingar för damer väl inget större problem. Ändå behövs det klara och bestående regler, speciellt med tanke på de intersexuella kvinnornas rättssäkerhet och integritet. Fallet Caster Semenya visar att det finns brister i regelsystemet. Samtidigt är Semenya ett relativt unikt fall. Dels har hon utmanat regelverket, dels verkar hon inte bry sig om att socialisera sig som kvinna eller kompensera sin maskulina fysisk med en (traditionell) kvinnlig stil. Detta torde ha bidragit till den bristande finkänsligheten i diskussionen om hennes kön och hennes rätt att delta i tävlingar för kvinnor.
De intersexuella idrotterna är ett marginellt fenomen, som inte utgör ett hot mot damidrotten i allmänhet. Det samma skulle jag inte säga om transgenderideologin eller transideologin. Det här är en diskussionsämne där man måste hålla tungan rätt i mun för att inte beskyllas eller stämplas för transfobi, men damidrotten bygger i hög grad på könssegregering och "binära" könskategorier. Könssegregering har naturligtvis genom historien utnyttjats och missbrukats för diskriminering och förtryck av kvinnor, men inom idrott är könssegregering med skilda tävlingsklasser och omklädningsrum för kvinnor i första hand i kvinnornas intresse.
Internationella friidrottsförbundet IAAF:s beslut om testosterongränser för kvinnliga medeldistanslöpare kritiserades i Finland av bl.a. organisationen Seta. Frågan är om man inom Seta verkligen är så intresserad av Semenyas och intersexuella idrottares rättigheter i sig eller om man inte här såg en större fråga. Om den nuvarande trenden håller i sig kommer det i framtiden att vara betydligt vanligare med transsexuella idrottare, som bytt kön från manligt till kvinnligt kön, än med intersexuella idrottare, som alltså är födda med ett inte helt entydigt kön. En transkvinna behöver inte ha steriliserats eller opererat bort sina manliga könsorgan. Tvärtom anses "tvångssteriliseringen" av transpersoner, som innebär att transpersoner varit tvungna att avstå från sin fertilitet för att byta juridiskt kön, vara ett brott mot mänskliga rättigheter. I regeringsprogrammet för regeringen Rinne ingår att avskaffa denna "tvångssterilisering". I Sverige betalar staten ersättning till de transpersoner som "tvångssteriliserats" innan kravet på sterilisering för juridiskt könsbyte avskaffades.
I princip kan transkvinnor med bevarade manliga könsorgan och könskörtlar redan nu kräva att få tävla i tävlingar eller klasser för kvinnor. Rättigheter eller krävda rättigheter för transpersoner brukar, åtminstone av dess förespråkare, betraktas som mänskliga rättigheter och idrottsförbund har orsak att inte kränka mänskliga rättigheter eller bli beskyllda för transfobi. Radikalfeminister har protesterat då transkvinnor gjord anspråk till tillträde till rum som tidigare varit reserverade för (cis)kvinnor, men mainstreamfeminismen har tvärtom välkomnat transkvinnor och icke-binära personer i sammanhang där män är utestängda.
Månne man inte även inom IAAF har haft transkvinnor i tankarna när man skapat regler som berör Semenya och intersexuella kvinnliga medeldistanslöpare. Det gäller att trygga rättvisa för kvinnliga idrottare och bevara intresset för damidrott. En man in spe som genomgår hormonell könsbehandling för att bli (trans)man kan jämföras med en dopad idrottare, men det är ett marginellt problem. Enligt rådande dopingregler bör en transman ha genomgått könskorrigering och bytt juridiskt kön för att få dispens för testosteron, men könskorrigering är ett relativt begrepp och trenden går mot avskaffande av "tvångssterilisering" för juridiskt könsbyte. Det finns inte just några principiella hinder för transmän att tävla i klasser för män, om de skulle vara tillräckligt bra. För transkvinnor som vill tävla i damklassen är reglerna strängare, men enligt internationella olympiska kommitténs nuvarande riktlinjer räcker det med att en transkvinna har uppvisat tillräckligt låga testosteronvärden under det senaste året för att hen skall få tävla i damklass. Kravet på könskorrigering och byte av juridiskt kön har man redan frångått.
För att kvinnor skall satsa fullt på idrott måste de få tävla på villkor som de uppfattar som rättvisa. För att publiken skall uppfatta damidrott som intressant krävs det att publiken även uppfattar idrottarna som kvinnor. En enskild framgångsrik transkvinna kan kanske upplevas som en hjälte eller hjältinna, men om transkvinnorna tar över damidrotten lär intresset nog svalna. För tillfället ser det här inte ut som ett aktuellt problem, men om de nuvarande trenderna håller i så kan transideologin och transkvinnornas dominans bli ett hot mot damidrotten. Hittills har transkvinnor varit undantag, men ökningen av könsdysfori bland barn och ungdomar har ökat explosionsartat under detta århundrade och t.ex. i Sverige, där pedagoger uppmuntrar barn att själva välja sitt kön, lär antalet personer som vill göra en könsutredning öka med 100 % per år. Det kan vara skäl att slå fast strängare regler nu, innan försök att begränsa transsexuellas rättigheter tolkas som hets mot folkgrupp.
