Inom narratologi och postmodern filosofi talar man om hur stora berättelser – de narrativ som håller samman samhällen och allianser – börjar falla sönder när deras interna motsägelser blir för tydliga. När USA:s försvars- eller krigsminister Pete Hegseth den 24 april 2026 under en briefing beskrev europeiska länder som ”fripassagerare”, var det kulminationen på en retorisk offensiv där han tidigare även stämplat samma allierade som "otacksamma socialister". Det var inte bara ett uttryck för frustration. Det var också en retorisk omtolkning av det transatlantiska kontraktet.
Genom att kalla européer både "socialister" och "fripassagerare" förskjuts de retoriskt ut ur den västerländska värdegemenskapen och den amerikanska intressesfären av likasinnade. Budskapet är i första hand riktat till en inhemsk publik, men det hörs lika tydligt i Europas huvudstäder. Den återkommande kritiken från Trumpadministrationen kan i detta ljus förstås som ett sätt att legitimera ett avsteg från tidigare säkerhetspolitiska åtaganden. Till skillnad från EU och "byråkraterna i Bryssel" har Nato länge åtnjutit ett brett stöd i USA, inte minst inom det republikanska partiet. När den amerikanska regeringen i sin strävan att säkra dollarns ställning prioriterar arabiska monarkier framför europeiska allierade ser man sig kanske tvungen att devalvera den senares moraliska status.
Myten om fripassageraren
Hegseths retorik vilar på en effektiv dikotomi: det militärt starka USA kontra ett beroende Europa. Men begreppet "fripassagerare" döljer mer än det förklarar.
Europa har i praktiken fungerat som kund i ett säkerhetssystem där USA varit den dominerande leverantören. Betalningen har dock inte enbart skett genom försvarsbudgetar, utan genom vad man skulle kunna kalla en geopolitisk valuta. Genom att acceptera och upprätthålla dollarns roll som global reserv- och energivaluta har europeiska ekonomier bidragit till det som ofta beskrivs som USA:s "exorbitanta privilegium".
Europa har till stora delar utlokaliserat sin säkerhet. Under kalla kriget möjliggjorde det amerikanska säkerhetsparaplyet att europeiska stater kunde prioritera social stabilitet och ekonomisk utveckling – något som i sin tur låg i USA:s strategiska intresse. Att beskriva denna relation som ensidig snålskjuts innebär därför en betydande förenkling.
Så länge Sovjetunionen och kommunismen uppfattades som ett hot fanns det en mycket tydlig förståelse inom det amerikanska etablissemanget för att Västeuropas stabilitet byggde på social sammanhållning. Social misär i Västeuropa riskerade att föra kommunistpartier – särskilt i Frankrike och Italien – till makten genom demokratiska val.
Medan USA satsade på en enorm militärindustriell apparat byggde man i Europa välfärdssamhällen. Detta var inte snålskjuts, utan en strategisk arbetsdelning. USA fick hegemoni och dollarns dominans; Europa fick stabilitet och blev en pålitlig marknad för amerikanska varor.
Kontraktsbrott som strategi
Till ett vaktbolag betalar en kund i förväg för att skyddet ska fungera när det behövs. Men vad händer när leverantören samtidigt omprioriterar sina resurser? USA har inte övergett ambitionen att fungera som ett globalt vaktbolag, men tycks i ökande grad omdefiniera villkoren för sitt åtagande – från ett generellt ansvar för ordning till en mer selektiv och situationsbunden säkerhetsleverans.
Under våren 2026 har USA signalerat att redan avtalade vapenleveranser (HIMARS/Patriot-skydd) till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – kan försenas eller pausas, samtidigt som resurser omdirigeras till Mellanöstern. Parallellt med vad som kan uppfattas som ett kontraktsbrott har restriktioner kring rysk oljeexport lättats i en situation präglad av störningar i globala energiflöden.
I detta ljus får retoriken om “otacksamhet” en annan funktion. Den kan tolkas som ett sätt att omdefiniera relationen mellan leverantör och kund – från ett ömsesidigt beroende till en moraliserande hierarki.
Den finansiella dimensionen
En möjlig tolkning av de parallella beslut som nu träder fram är att de speglar en prioritering av systemstabilitet i en mer avgränsad mening – där energiflöden och dollarns roll i den globala ekonomin ges ökad tyngd.
Mot denna bakgrund blir Pete Hegseths påstående att det i första hand är Europa som är beroende av öppna sjövägar genom Hormuzsundet särskilt intressant. I ett snävt, energiekonomiskt perspektiv finns det en sådan asymmetri: europeiska ekonomier är mer direkt beroende av importerad energi från regionen.
Samtidigt framträder en annan bild om analysen vidgas. Om Hormuzsundet stängs blir konsekvenserna omedelbara: högre oljepriser i Europa - liksom stigande kostnader vid de amerikanska bensinpumparna. Men de mer långsiktiga implikationerna är potentiellt mer betydelsefulla. En oförmåga att säkra ett sådant strategiskt nav i det globala energisystemet kan bidra till ett ökat tryck att diversifiera oljehandeln bort från dollarn och i större utsträckning denomineras i alternativa valutor, inte minst den kinesiska yuanen.
I detta ljus kan även hanteringen av rysk oljeexport förstås som del av ett bredare sammanhang. Att rysk olja fortsatt flödar på världsmarknaden, ofta denominerad i dollar, kan ses som ett sätt att motverka en global avdollarisering. För Washington är det paradoxalt nog viktigare att rysk olja handlas i dollar än att Ryssland förlorar sina oljeintäkter; alternativet – att oljehandeln permanent flyttar till slutna clearing-system utanför USA:s kontroll – vore ett dödligt slag mot dollarns hegemoni. Samtidigt sker detta parallellt med ukrainska attacker mot ryska oljehamnar i Finska viken, vilket ytterligare understryker spänningen mellan olika strategiska mål.
Detta innebär inte nödvändigtvis ett medvetet val mellan allierades säkerhet och finansiell stabilitet. Men det synliggör hur dessa dimensioner i praktiken kan komma att kollidera – och hur en politik som syftar till att stabilisera ett globalt system samtidigt kan uppfattas som att den devalverar säkerheten för allierade till förmån för systemets likviditet.
Mot ett nytt narrativ
Vi befinner oss sannolikt inte i en period av amerikansk reträtt i strikt mening, utan i en fas av omprioritering. Frågan är dock hur denna omprioritering uppfattas av dem som tidigare betraktat USA som en garant för stabilitet.
Europa rustar nu upp – inte nödvändigtvis för att motbevisa bilden av fripassagerare, utan därför att förutsättningarna för beroende har förändrats. Det handlar mindre om att ersätta en allierad, och mer om att hantera osäkerheten kring hur denna allians fungerar i praktiken.
Om den tidigare berättelsen handlade om ett ömsesidigt kontrakt, tycks den nu gradvis ersättas av en mer osäker ordning – där frågan inte längre är vem som betalar, utan vad betalningen egentligen garanterar. När krigsminister Hegseth omtolkar den gamla alliansen med ord om fripassagerare och socialister, tvingar han oss att dekonstruera vår egen bild av säkerhet. Den största risken är inte att vi står utan vaktbolag, utan att vi fortsätter betala för ett skydd som inte längre fungerar enligt kontraktet.
