Frankensteinmonstret Kina - Om hur väst skapade sin egen strategiska utmanare

När Richard Nixon (1913 - 1994) mot slutet av sitt liv reflekterade över öppningen mot Kina med orden "We may have created a Frankenstein" fångade han en oro som först långt senare skulle bli allmänt spridd i väst. Det som 1972 framstod som ett djärvt och genialt geopolitiskt drag – att via Peking balansera Moskva – kan i efterhand tolkas som det första steget i att bygga upp den makt som i dag utmanar den USA-ledda världsordningen.

Detta är berättelsen om hur ett taktiskt mästerdrag i det kalla kriget utvecklades till en strategisk huvudvärk i det post-kalla kriget.

Två Kina – en revolution och en exil

När Mao Zedong 1949 utropade Folkrepubliken Kina var det kulmen på ett långt inbördeskrig. Chiang Kai-shek och nationalisterna drog sig tillbaka till Formosa – dagens Taiwan – där de fortsatte att kalla sig Republiken Kina.

Under de första decennierna av det kalla kriget var det Republiken Kina som representerade ”Kina” i Förenta nationerna och som innehade den permanenta platsen i FN:s säkerhetsråd. USA erkände Taipei, inte Peking. Den kommunistiska regimen i Peking var diplomatiskt isolerad från västvärlden.

Men redan tidigt stod det klart att Folkrepubliken var beredd att använda militär makt för att hävda sin roll. I Koreakriget 1950 - 1953 stred kinesiska styrkor direkt mot USA-ledda FN-trupper. Allt sedan Koreakriget är det Kina som har hållit det nordkoreanska skräckväldet vid liv. Och Kina har på ett liknande sätt backat upp andra auktoritära regimer.

Kissinger, Nixon och det strategiska skiftet

I början av 1970-talet förändrades allt. Genom Henry Kissinger hemliga diplomati och Richard Nixon historiska besök i Peking 1972 normaliserades relationerna stegvis. (Se "Idén om en omvänd Kissinger".) Motivet var tydligt: att utnyttja sprickan mellan Peking och Moskva för att försvaga Sovjetunionen.

Detta var realpolitik av klassiskt snitt. Kina var då fattigt, politiskt kaotiskt och militärt underlägset supermakterna USA och Sovjetunionen. Att integrera Peking i det internationella systemet tedde sig som ett hanterbart pris för att vinna fördelar i maktspelet med Kreml.

Hösten 1971 ersatte Folkrepubliken Kina Republiken Kina i FN och tog över platsen i säkerhetsrådet bara månader efter Kissingers legendariska resa till Peking. I slutet av 1970-talet erkände USA formellt endast Peking under den så kallade ett-Kina-politiken. Det kalla krigets schackdrag hade lyckats, men samtidigt satte man igång en långsiktig process som man inte fullt ut förstod.

Berlinmurens fall

När Berlinmurens fall följdes av Sovjetunionens upplösning uppstod i väst en närmast euforisk övertygelse: historien hade fått en riktning. (Se "Europa tillsammans".) Kommunismen föll. Marknadsekonomin och den liberala demokratin segrade. 

Jag minns själv hur självklart det framstod i början av 1990-talet att även de kvarvarande kommunistregimerna – i Kina, på Kuba och i Nordkorea – förr eller senare skulle gå samma väg. Just innan Berlinmurens fall i slutet av 1980-talet hade jag besökt både Öst- och Västberlin och sett skillnaderna i välstånd. År 1992 besökte jag både Syd- och Nordkorea och såg ännu större kontraster. Att en kommunistisk regim skulle kunna konkurrera med liberala demokratier i välstånd var svårt att föreställa sig. Antagandet var enkelt: ett kommunistiskt system var inte förenligt med långsiktigt ekonomiskt välstånd. Därför måste även kommunistiska regimer öppna upp för marknadsekonomi. Ekonomisk liberalisering skulle i sin tur förr eller senare leda till politisk liberalisering.  Detta antagande visade sig vara ett av de mest ödesdigra felsluten i modern västerländsk politik.

Massakern på Himmelska fridens torg

1989 är märkesåret för förändringens vindar och Die Wende.  I Sovjetunionen drev Michail Gorbatjov sin politik av glasnost och perestrojka. Över hela Östblocket började sprickorna i det kommunistiska systemet bli synliga.

Samma år fylldes Himmelska fridens torg i Peking av studenter som krävde reformer, öppenhet och ett mått av politisk delaktighet. Medan muren föll i Europa rullade stridsvagnar fram i Kina. Det som i väst tolkades som början på en global demokratisk våg blev i Peking ett beslut om motsatsen: partiets makt skulle aldrig riskeras. Det ville man dock inte inse i väst.

1989 Tiananmen Square protests (Wikipedia)

I den officiella kinesiska historieskrivningen har händelserna kring Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 utraderats. Ämnet saknas helt i nationella läroplaner och skolböcker, och regimen använder omfattande censur – inklusive blockering av sökord, datumkombinationer och relaterade bilder – för att förhindra varje offentlig diskussion eller minnesstund. Den massakern och förnekelsen av massakern på Himmelska fridens torg förhindrade dock inte väst att bjuda in Kina i den globala handeln.

WTO och den globala integrationen

Under Bill Clinton drev USA på för att integrera Kina i världsekonomin. När Kina 2001 blev medlem i Världshandelsorganisationen gavs landet full tillgång till globala marknader – samtidigt som landet behöll statusen som utvecklingsland och därmed de förmåner som var avsedda för betydligt svagare ekonomier. Tanken var återigen strategisk och påminner om Tysklands Ostpolitik – tron på Wandel durch Handel: handel skulle skapa ömsesidigt beroende, stärka medelklassen och därigenom på sikt liberalisera systemet. (Se "Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina".) I fick vi något helt annat.

Kina använde tillträdet för att snabbt bygga upp industriell kapacitet, attrahera investeringar, kopiera teknik, bedriva industrispionage och gradvis avancera från lågkostnadsproduktion till högteknologi. Samtidigt bröts eller töjdes WTO-regler på sätt som väst ofta tolererade – av bekvämlighet eller av rädsla för handelskonflikter. Västvärlden blev beroende. (Se "Den kinesiska världsordningen".)

Kina blev världens fabrik, men att industriproduktionen flyttade till lågkostnadsländer uppfattades inte som ett problem för väst, som hade tagit steget in i det postindustriella informationssamhället. Vid millennieskiftet rådde i delar av väst närmast ett förakt för ”skorstensindustrin”. De framgångsrika företagen – och de framgångsrika länderna – skulle inte längre smutsa ner händerna med stål, textil eller elektronikmontage. Framtiden ansågs tillhöra tjänster, programvara, upphovsrätt varumärken, patent  och finansiella instrument. Det man inte ville inse är att den som behärskar fabrikshallarna också behärskar leveranskedjorna, materialflödena – och i längden den strategiska makten.

Belt and Road – global infrastruktur som maktmedel

Ett av de tydligaste uttrycken för denna nya ambition är Belt and Road Initiative (BRI). Officiellt handlar det om handel, infrastruktur och utveckling. I praktiken är det ett globalt nätverk av hamnar, järnvägar, motorvägar och energiprojekt som knyter samman Asien, Afrika, Europa och Latinamerika med Kina som nav. Exempel är hamninvesteringar i Indiska oceanen och Medelhavet, järnvägskorridorer genom Centralasien och stora lån till utvecklingsländer – ofta med kinesiska företag som entreprenörer.

Belt and Road (Wikipedia) 

Kritiker menar att detta skapar ekonomiskt beroende och politisk påverkan. Infrastruktur blir geopolitik. Handelsvägar blir inflytandesfärer. Frankensteinmonstret växer – inte genom militär erövring, utan genom finansiering.

Teknologikapplöpningen – från kopiering till innovation

Under 2000-talet var Kina länge synonymt med kopiering och industrispionage. Men bilden har förändrats. I dag konkurrerar kinesiska företag i frontlinjen inom bl.a. 5G och telekommunikation, artificiell intelligens, kvantdatorer, elfordon och batteriteknik.

Detta har lett till direkta motsättningar med USA, särskilt under Donald Trump och senare under Joe Biden. Exportkontroller på avancerade halvledare, restriktioner mot tekniköverföring och försök att flytta produktion från Kina visar att konflikten nu är strukturell. Det handlar om vem som sätter standarder för framtidens teknik.

Militär upprustning – från regional makt till global aktör

Parallellt med den ekonomiska expansionen har Kina genomfört en snabb militär modernisering. Under Xi Jinping har Folkets befrielsearmé genomgått omfattande reformer med bl.a. satsningar på rymd- och cyberkapacitet och ökad närvaro i Sydkinesiska havet. Målet är tydligt: att kunna utmana USA:s militära dominans i Västra Stilla havet och att förhindra amerikansk inblandning i en eventuell konflikt kring Taiwan.

Xiamen, People's Liberation Army Navy (Wikipedia)

Detta är en avgörande skillnad mot 1970-talets Kina. Då var landet en regional aktör med begränsade resurser. I dag är det en global makt med förmåga att projicera styrka långt utanför sina gränser.

Sällsynta jordartsmetaller och strukturell hävstång

Ett tydligt exempel är kontrollen över sällsynta jordartsmetaller (REE). (Se "Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik".) Genom långsiktig planering och strategiska investeringar har Kina skapat en dominerande ställning inom utvinning och förädling. Detta är inte bara en ekonomisk fråga utan ett geopolitiskt verktyg – en potentiell hävstång mot länder vars högteknologiska industri är beroende av dessa material.

Det är här Frankenstein-metaforen blir särskilt träffande: den skapelse som skulle tjäna ett taktiskt syfte har vuxit sig stark, självständig och med egna ambitioner.

Partiets mål

Det kinesiska kommunistpartiet har aldrig övergett sin maktmonopolställning. Tvärtom har det under senare år konsoliderat den. Målet är inte nödvändigtvis global ideologisk revolution i maoistisk mening, utan snarare att säkra partiets överlevnad, att återupprätta Kina som central stormakt, att minska beroendet av väst och att stegvis omforma den internationella ordningen så att den bättre speglar kinesiska intressen.

Utmaningen mot den USA-dominerade världsordningen är därmed strukturell snarare än retorisk. Den handlar om teknik, handel, finansiella system, militära kapaciteter och normbildning. (Se "Den multipolära världen".)

Kontrollen över människan

Ett av de största misstagen i västerländsk analys av Kina har varit antagandet att ekonomisk liberalisering gradvis skulle mjuka upp systemet. Men parallellt med marknadsekonomins expansion har det kinesiska kommunistpartiet förstärkt sin kontroll över samhällets mest grundläggande dimensioner: identitet, kultur och tro.

Under Xi Jinping har denna kontroll blivit mer ideologiskt uttalad. Partiet tolererar ingen lojalitet som står över eller vid sidan av dess egen.

Omskolningsläger i Xinjiang

I den västliga regionen Xinjiang har detta blivit särskilt tydligt. Där har hundratusentals – enligt vissa bedömningar över en miljon – uigurer och andra muslimska minoriteter internerats i omskolningsläger. Människorättsorganisationer har dokumenterat massövervakning, tvångsarbete, indoktrinering, religiösa restriktioner och separation av barn från familjer.

Pekings officiella linje är att det rör sig om åtgärder mot extremism och terrorism. Kritiker beskriver det som systematisk kulturell utplåning. Oavsett terminologi är det ett tydligt uttryck för att partiet inte accepterar någon kollektiv identitet som kan konkurrera med den statligt definierade kinesiskheten.

Falun Gong – rörelsen som blev regimens fiende

Ett tidigare exempel är förföljelsen av Falun Gong. Rörelsen, som kombinerar meditation och moraliska läror, växte snabbt under 1990-talet och samlade miljontals utövare.

Falun Gong (Wikipedia)

När ledningen år 1999 uppfattade rörelsens organisatoriska självständighet som ett hot, inleddes en omfattande repression med massgripanden, arbetsläger, propaganda- och smutskastningskampanjer och systematiska övergrepp. Det centrala var inte läran, utan självständigheten. En organisation som kunde mobilisera miljontals människor utan partiets kontroll blev per definition oacceptabel.

Katolska kyrkan – när partiet vill utse biskopar

Den katolska kyrkan har hamnat i en närmast tragikomisk situation. I katolsk tradition vigs biskopar in i den apostoliska successionen och står i gemenskap med påven i Rom – inte med världsliga makthavare. Men i Kina har partiet länge krävt att religiösa samfund ska stå under statlig kontroll. Resultatet har varit två parallella strukturer: dels en statligt godkänd ”patriotisk” kyrka, dels en underjordisk kyrka lojal med påven.

Att ett ateistiskt kommunistparti gör anspråk på inflytande över biskopsutnämningar är i sig en illustration av systemets logik: ingen auktoritet får stå utanför partiets räckvidd.

Den tibetanska buddismen – vem äger reinkarnationen?

Än mer symboliskt laddad är frågan om den tibetansk buddhism som kallats lamaism. Kommunistpartiet nöjer sig inte bara med att garantera att ledaren för Gandenklostret – ett av den tibetanska buddhismens mest centrala kloster – är politiskt pålitlig och godkänd av staten. När den nuvarande Dalai Lama en dag avlider uppstår frågan om hans reinkarnation.

Peking har redan gjort klart att staten förbehåller sig rätten att godkänna – i praktiken utse – nästa Dalai Lama. Det innebär att ett kommunistiskt parti administrerar återfödelsen av en Bodhisattva. Men bakom det absurda ligger en konsekvent princip: även det utomvärldsliga måste underordnas staten - eller Kinas kommunistiska parti.

Ett mönster – inte undantag

Uigurer, tibetaner, kristna husförsamlingar, Falun Gong-utövare – fallen skiljer sig i form men följer samma mönster: tolerans så länge lojaliteten är tydlig, integration i statligt kontrollerade strukturer och repression när självständighet uppstår.

Detta är inte tillfälliga övertramp. Det är uttryck för ett system där partiets maktmonopol är överordnat alla andra normer – kulturella, religiösa eller universella.

Den normativa dimensionen av rivaliteten

Konflikten med väst är djupare än handel och teknik. Det handlar även om människosyn. Den västerländska modellen – hur bristfällig den än är – bygger på föreställningen om individens rättigheter gentemot staten. Den kinesiska partistaten bygger på motsatsen: statens primat över individen.

Det är denna kombination – ekonomisk dynamik, teknologisk kapacitet, militär styrka och intern total kontroll – som gör Frankenstein-metaforen så relevant. Det är inte bara en stark stat. Det är en stat som visat att den kan förena modernitet med repression – och överleva.

Den kinesiska brandmuren

Om 1900-talets totalitära system byggde på angiveri, hemlig polis och fysisk rädsla, bygger det kinesiska systemet i allt högre grad på algoritmer, databaser och realtidsövervakning.

Den kinesiska brandmuren eller digitala brandväggen – Kinas system för internetcensur – filtrerar, blockerar och styr informationsflöden. Globala plattformar är blockerade eller strikt kontrollerade. Inhemska alternativ verkar under statlig tillsyn. Innehåll som anses politiskt känsligt försvinner snabbt.

Men det handlar inte bara om censur, det handlar om arkitektur. Genom bl.a. ansiktsigenkänning i offentlig miljö, omfattande kameraövervakning, AI-baserad dataanalys, biometriska databaser och integrering av digitala betalningssystem, kommunikation och identitet har staten skapat ett system där individens rörelser, kontakter och uttryck i princip kan kartläggas i realtid. Detta är särskilt tydligt i Xinjiang, där digital övervakning kombinerats med fysisk kontroll. Tekniken är inte ett komplement till repressionen – den är dess möjliggörare.

Social kredit och beteendestyrning

Kina har med hjälp av avancerad informationsteknik infört ett socialt kreditsystem där man samlar och använder data för att belöna eller bestraffa medborgarnas beteende. Ekonomiska, juridiska och administrativa register har kopplats samman för att påverka människors möjligheter att resa, ta lån, starta företag eller få tillgång till tjänster.

Detta är en modell för styrning som går bortom klassisk diktatur. Den är teknokratisk. Den är datadriven. Frankensteinmonstret har inte bara muskler – den har även intelligens, åtminstone artificiell.

Övervakning bortom gränserna

Den digitala kontrollen stannar inte nödvändigtvis vid Kinas gränser. Det finns dokumenterade fall där kinesiska myndigheter har utövat påtryckningar mot diaspora-grupper, hotat släktingar i hemlandet för att tysta kritik utomlands och bedrivit cyberintrång mot akademiska institutioner, företag och myndigheter i andra länder.

I vissa fall har även icke-kinesiska medborgare – forskare, journalister, aktivister – blivit föremål för cyberövervakning eller påverkansoperationer när deras arbete uppfattats som skadligt för kinesiska intressen. Detta innebär att partistatens säkerhetsapparat i praktiken fått en transnationell dimension. Kritik mot regimen kan få konsekvenser även utanför dess territorium.

How Silicon Valley enabled the digital police state in China (AP/Youtube)

Västerländska bolag har sålt övervakningsteknik till Kina, men Kina har utvecklat ett system av övervakning som saknar motstycke i väst. Samtidigt exporter Kina delar av denna teknologiska infrastruktur till andra stater. Kinesiska företag levererar övervakningssystem, telekomutrustning och smarta stads-lösningar till länder i Afrika, Asien och Latinamerika.

Det är inte bara hårdvara som exporteras – utan ett styrningsideal. På så sätt blir den digitala auktoritarismen inte bara ett kinesiskt fenomen, utan en potentiell global norm.

Den nya totalitarismen

Sovjetunionen var militärt farlig men ekonomiskt ineffektiv. Kina är ekonomiskt dynamiskt och teknologiskt avancerat – samtidigt som det behåller ett auktoritärt enpartisystem.

Kombinationen av: ekonomisk styrka, teknologisk innovation, militär modernisering, ideologisk disciplin och digital totalövervakning skapar en regimtyp som 1900-talets dissidenter knappt kunde föreställa sig. Det är inte en återgång till det förflutna. Det är en moderniserad variant av politisk kontroll – kompatibel med globalisering och högteknologi.

Hot mot  amerikansk hegemoni - och mot hela väst

Kina är inte nödvändigtvis ett existentiellt hot mot Europa i militär mening. Men det är ett hot mot amerikansk hegemoni – och därmed indirekt mot den ordning som västvärldens fred och välstånd vilat på sedan 1945. (Se "Är Pax Americana över?")

I sin iver att vinna det kalla kriget och därefter i sin tro på historiens slut underskattade man i väst det kommunistiska systemets motståndskraft och överskattade sin egen attraktionskraft. Nixons sena självrannsakan om att han kanske varit med och skapat ett monster är mer klarsynt än många kunde ana då hans reflektioner om ett Frankensteins monster publicerades i en kolumn av William Safire i The New York Times år 2000.

Frankensteinmonstret Kina är inte en berättelse om ondskefull genialitet från Pekings sida. Det är i lika hög grad en berättelse om västerländsk strategisk kortsiktighet, ideologiskt övermod och ekonomisk girighet. Det är också en påminnelse om att geopolitikens beslut ofta får konsekvenser långt bortom sin ursprungliga kontext.

Frågan är om väst förstår hur Kina blev en stormakt som utmanar den västerländska ordningen – och vad det innebär. Liksom Victor Frankenstein inte kunde kontrollera sin skapelse, har väst tappat greppet om det monster man hjälpte till att väcka till liv – och nu måste leva med konsekvenserna.