Olycka och skador

Trafikmärke i Borgby

Landsvägsloppet Helsinki Velotour (kategori 2) sista söndagen i augusti blev min sista tävling och sista cykelrunda i år. Jag hade aldrig tidigare åkt omkull i ett cykellopp, men nu var jag tvungen att väja för ett par cyklister som kolliderade framför mig. Då jag väjde körde jag av vägen och på ett trafikmärke. Medan cyklisterna som krockat framför mig fortsatte tävlingen blev det ambulansskjuts till Borgå sjukhus för min del. Jag hade förstås osannolik otur när jag träffade trafikmärket, men det kunde ha gått värre. Cykelgaffeln gick av på båda sidorna, hjälmen blev förstörd, men jag fick inte hjärnskakning. Däremot skadade jag axeln och fick kompressionsfrakturer på ett bar ryggkotor. Läkaren gav mig "idrottsförbud" på tre månader, vilket betydde att åtminstone den kommande skidsäsongen var förstörd.

En olycka kommer sällan ensam, heter det. Mindre än två veckor efter kraschen fick jag blodpropp i vänstra vaden. Jag har visserligen genetiska förutsättningar för blodpropp, men blodproppen torde ha ett samband med olyckan, om inte annars så för att den tvingade mig till vila. Ändå ordinerades jag medicin mot blodpropp för resten av livet, vilket inte var så roligt. Till all tur finns det moderna antikoagulantia eller "bloduttunnande" mediciner som är mycket lättare att använda än Marevan, som ännu för några år sedan var den vanligaste medicinen mot blodpropp. Jag valde Xarelto, vars fördel är att det räcker med en tablett i dagen efter de tre första veckorna efter en propp, trotsa att den har en relativt kort halveringstid. Ett problem med Xarelto, vars verksamma ämne heter Rivaroxaban, är att det, liksom alla antikoagulantia, ökar risken för blödningar, då dess uppgift ju är att förhindra blodet att koagulera. Tidigare har det inte funnits en antidot som tar bort medicinens antikoagulerande verkan, men sedan i våras finns det en motgift vi namn Andexxa på marknaden. Dess värre lär en dos kosta tiotals tusen euro och jag vet inte om medlet finns tillgängligt på alla sjukhus.

Det är bäst att försöka undvika olyckor som kan förorsaka blödningar. Som tur är försvinner verkan av Xarelto eller Rivaroxaban i praktiken på ett dygn, så framöver gäller det att bara inte ta medicinen på morgnarna före en cykeltävling. Framför allt gäller det väl ändå att med tanke på risken för hjärnblödning att se till att blodtrycket inte blir för högt. En annan möjlighet skulle vara att byta till Pradaxa, till vilket det funnits en antidot redan i några år, men Pradaxa skall man av någon anledning ta två gånger i dygnet, trots att  halveringstiden för dess verkande ämne är något längre än för Rivaroxaban, som alltså är det verkande ämnet i Xarelto.

Mindre än två veckor efter att jag började ta antikoagulantia fick jag akut inflammaation i en tand. Enligt den tandläkare som jag först besökte kunde inflammationen ha ett samband med att jag bara kunnat sova på högra sidan eftersom jag skadat axeln i cykelolyckan. Bakterierna frodas i värmen. För att stoppa inflammationen måste tanden ut och för att man skulle kunna dra ut tanden måste jag avbryta Xarelto-kuren för ett par dagar. Inflammationen i tanden var akutare än blodproppen, som i sig var allvarlig om än av det lindrigare slaget. Vill man se någonting positivt i det hela, så är det att jag klarade av flera åkommor på en gång utan att behöva göra extra avbrott i träningen.

Idrottsförbud är naturligtvis ett relativt begrepp. Jag fick även olika direktiv från olika läkare. En månad efter cykelolyckan började jag promenera, först gjorde jag en halv timme långa rundor, senare över två timmar långa. Relativt tidigt började jag även cykla på traditionell motionscykel. På en motionscykel kan man sitta med rak rygg utan att belasta bröstryggen, där jag hade frakturerna, men de breda sadlarna är inte gjorda för långa träningspass och gjorde knappast gott åt mina sätesmuskler. Ungefär samtidigt med spinning på motionscykel började jag med vattenlöpning, som borde vara skonsamt, inte bara för ryggen, men som kanske trots allt belastade vissa muskler för mycket. Troligtvis var det ändå ett träningspass på gymmet drygt två månader efter olyckan som i första hand förorsakade en besvärlig skada.

Några dagar efter träningspasset på gymmet hade jag muskelvärk, som dock snart gick över. Värre var det att jag plötsligt fick en intensiv men övergående värk i vänstra höften. Första gången det högg till i höften satt jag vid skrivbordet efter en träningspass i simbassängen.  Nästa gång hände motsvarande ett dygn senare när jag tränade vattenlöpning. Under en veckas tid högg det till i höften någon gång per dag. Smärtan var så stark att jag skrek till varje gång det högg till oberoende av var jag befann mig. Utöver lite öm känsla i sätesmusklerna när jag var på lång promenad hade jag inga andra symptom på någon relaterad skada. Efter en vecka med hugg i höften en gång i dagen började det hugga till flera gånger i rad. Nu förstod jag att sluta träna, men värken fortsatte. Under några dagar besökte jag två gånger läkardejour, där jag ordinerades stark värkmedicin, och dessutom en ortoped, som ordinerade mig fysioterapi.

Ortopeden trodde inte att jag hade ischias, inte ens falsk ischias, som anses kunna bero på en spänd eller svullen piriformismuskel. Smärtan var allt för lokal för att bero på ischiasnärven, ansåg ortopeden. Under den första behandlingen av en fysioterapeut kändes det ingenstans, fastän jag både tänjde på och ansträngde relevanta muskler. På kvällen efter behandlingen brakade istället helvetet löst.

Den huggande värken fortsatte några dagar, men upphörde sedan helt. Kvar blev en svårdiagnostiserad svag värk i höften och sätesmusklerna, som verkade bli värre av träning. Speciellt verkar skadan bli värre av skidåkning, medan cykling fungerar bättre, så länge jag inte höjer tempot. I en månads tid har jag nu försökt träna så mångsidigt som möjligt på gym och endast gjort korta rundor på skidor. Till saken hör att jag i början av december lyckade  skära bort en bit av tummen, vilket naturligtvis ytterligare försvårade träningen.

Inflammation i en eller flera muskler misstänkte jag från från första början. Dess värre får man inte kombinera antikoagulantia med antiinflammatorisk medicin. Ortopeden trodde inte att antiinflammatorisk medicin skulle vara till någon nytta, men kanske ville han bara inte avbryta Xarelto-kuren.

Efter julen, då jag redan hade tagit Xarelto i över tre månader besökte jag en annan ortoped, som även borde ha varit insatt i idrottsskador. Han ifrågasatte det förnuftiga i förebyggande medicinering mot blodpropp med tanke på riskerna för blödning. Ändå fick jag inget svar på om det skulle löna sig att pröva på antiinflammatorisk medicin. Den här ortopeden trodde inte på inflammation utan föreslog istället att jag hade ischias.

Knappast beror min värk på ischias. Om min finska varit bättre hade jag knappast fått den diagnosen, för speciellt efter att den intensiva värken upphört motsvarar symptomen inte alls ischias. Däremot är jag rädd för att ortopeden har rätt i att problemen kan vara relaterade till slitage, som cykelolyckan förorsakat. Det var kanske inte bara ett par ryggkotor och en axel som fick stryk.

Trots olyckan och skadorna har jag betalat deltagaravgiften till Vasaloppet. Min ursprungliga plan var att i år satsa på att diagonala, eftersom jag inte kunde träna överkroppen under hösten. Ett par rundor med traditionell klassisk åkstil visade sig dock vara illa med tanke på den aktuella skadan. Däremot fungerar det relativt bra med stakning, åtminstone med stakmaskinen på gymmet.

Vila skulle kanske vara den bästa medicinen, men det är svårt att låta bli att träna under julledigheten, då jag för en gångs skull har tid att träna. Dessutom har jag ju redan under hösten varit tvingad till längre avbrott i träningen. Men det här är naturligtvis bara ett lyxproblem.

Vård på liv och död

På min blogg Fallet Sibbo har jag kritiserat kommunreformerna under Matti Vanhanens och Jyrki Katainens regeringar, men inte regeringen Sipiläs social- och hälsovårdsreform, som även inbegriper en landskapsreform. Via den sammanhängande landskapsreformen att är social- och hälsovårdsreformen ämnad att bevara kommunstrukturen där kommunreformerna haft som mål att åstadkomma kommunsammanslagningar. Sote-reformerna hotar inte direkt de mindre kommunernas existens, fastän eller kanske tack vare att kommunernas uppgifter minskar, men det finns försås andra orsaker till att förhålla sig kritisk.

En orsak till att jag förhåller mig kritiskt framgår av själva namnet "social- och hälsovårdsreform". Det handlar, så som jag förstår det, inte bara om en socialreform och en hälsovårdsreform, utan om en reform där hälsovården starkare binds samman med socialvården. Integration av av hälsovården med socialvården är en trend även utan den aktuella social- och hälsovårdsreformen, men sote-reformen påskyndar utvecklingen.

Det finns naturligtvis praktiska skäl att integrera hälsovården med socialvården, inte minst när det gäller vård av åldringar. Samtidigt hotas läkarvårdens och hälsovårdens integritet när ekonomer och samhällsvetare börjar styra och ställa. Hälsovården är naturligtvis beroende av samhällets finansiering och prioriteringar, men den medicinska etiken utgår inte från samhällets intressen, utan från den enskilda patientens bästa och egen önskan.

Enligt läkareden ska läkarens mål vara "att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor." De två huvudmålen att bota sjuka och lindra deras plågor kan ibland vara i konflikt med varandra. Då patienten lider av en obotlig sjukdom är det centrala målet med vården i regel att lindra smärta. I praktiken kan smärtlindning inom palliativ vård fungera som indirekt dödshjälp. Morfin och annan smärtlindring förkortar patientens liv.

Demens är obotlig, även om demens inte behöver vara smärtsamt för den drabbade. Inom vården i Finland gäller ibland återupplivningsförbud gällande demenspatienter oberoende av patientens och de anhörigas vilja. Återupplivningsförbudet är väl ändå relativt lätt att acceptera för de flesta. Knepigare blir det då demenspatienter även vägras dropp och näring via slang. Det finns läkaretiska motiveringar för att inte hålla patienten vid liv, men hur kan man garantera att de avgörande skälen inte är samhällsekonomiska?

Min svärmor insjuknade i Alzheimers sjukdom för ett par årtionden sedan. Hon har redan i flera år varit sängbunden. Förutom funktionsnedsättningar som torde hänge samman med Alzheimers sjukdom har hon, trots sin höga ålder, varit relativt frisk. En kväll förra månaden lät hennes andning ändå så svår att hon för en natt togs in på sjukhus. På sjukhuset vårdades svärmos närmast med morfin eller motsvarande smärtlindrande och lugnande läkemedel. Hade inte svärmors dotter, som råkar vara min fru, begärt det så hade man knappast tagit några blodprov för att undersöka eventuella infektioner. Det skulle visa sig att svärmor hade lunginflammation, men antibiotika via dropp fick hon inte. Läkaren gick med på att skriva ett recept på vanlig antibiotika att hämta på apotek.

Svärmor hade fått stanna på sjukhuset för att dö där, men min fru önskade att hon skulle "dö" hemma. För att få hjälp att dö erbjöds vi hemsjukhusets palliativa vård, som gick ut på medicinering med opiumbaserade läkemedel. Då svärmor återhämtat sig tyckte min fru att hemsjukhusets tjänster inte längre behövdes. Själv hade jag en dröm där jag slängde ut en skötare med horn i pannan. Istället för smärtlindsring fick svärmor antibiotika tillsammans med mat och vätska.

Egentligen dricker svärmor inte längre. Min fru måste mata vätskan i fast form eller som gelé. Det här är speciellt svårt en varm sommar som denna. På sjukhuset hade ingen matat svärmor, så utan dropp och slang hade hon inte levt länge där även om man minskat på morfindoserna.

Det finns väl ingen som kan säga när det rätta ögonblicket är att dö. Kanske hade det varit bättre för svärmor att dö då hon var intagen på sjukhus. Utan sin dotters vård skulle svärmor ha dött för länge sedan. Läkarna och den offentliga sjukvården skall väl i första hand se till den enskilda patienten, fastän man i bland även hör de anhöriga. Svärmor är ändå inte bara en individ, utan en medlem av vår familj och sin släkt i Italien och USA. Det är inte lätt eller ens möjligt för min fru att avbryta vården för att låta svärmor dö. Vätska, näring och medicinering via dropp hade gjort vården lättare och knappast ökat svärmors lidande.

Under sina sista veckor för drygt fyra år sedan fick min mamma, som hade obotlig canser, smärtlindring med morfin. Mamma fick en till synes smärtfri, värdig och lycklig död, men hade troligtvis levt en tid till utan de höga doserna av smärtlindrande medel. Jag ser inga större etiska problem med smärtlindring som förkortar livet, så länge vården motiveras med smärtlindring. Ur en samhällsekonomisk synvinkel är vård som förkortar lidande förnuftigt. Åtminstone i teorin kunde vårdbesluten tas med beaktande av samhällsnyttan eller social- och hälsovårdsverkets prioriteringar och budget.

När det gäller hälsovården har jag nog större förtroende för chefläkare och chefer med läkarutbildning än för chefer med utbildning i ekonomi eller statsvetenskap. Läkarvården inom den offentliga sektors är som sagt beroende av samhällets resurser, och det är viktigt att hälsovården är organiserad på ett kostnadseffektivt sett, men social- och hälsovårdens riktlinjer får inte strida mot läkaretiken och den enskilda läkarens plikt. Läkarens uppgift är definitivt inte att förkorta liv i syfte att spara på utgifter. Det är viktigt att läkarna kan förlita sig på sin yrkesetik.

Träning istället för viktigare sysslor

Det skulle finnas viktigare saker att göra och skriva om, men min tid har gått skid- och cykelträning. Det är även vad detta blogginlägg skall handla om.

Sedan cykelsäsongen 2017 har det redan förflutit en skidsäsong och en halv cykelsäsong. Skidhallen i Stensböle i Helsingfors öppnade först den 2 oktober, medan utomhussäsongen på skidor för min del kom igång rekordtidigt, då det gick att skida i Terhola i Träskända (Järvenpää) redan i slutet av oktober. Den sista skidrundan gjorde jag den 21 april i Oitans i Esbo och dagen innan skidade jag ännu i Svarta backen i Nordsjö. Ändå blev det färre skidkilometrar än under föregående säsong. Tävlingssäsongen var stabil utan några större framgångar. Bäst lyckades jag kanske i den sena säsongpremiären i Mäntsälä, där jag tävlade i klassen herrar över 35 år. Det är roligt att tävla mot yngre medtävlare i klasser med flera deltagare. Skidsäsongens stora motgång var att jag än en gång blev sjuk till Finlandialoppet. Det var tredje gången på fyra år som jag pga förkylning var tvungen att lämna emellan årets viktigaste långlopp och det enda långloppet i fristil, den gren jag huvudsakligen tränar för.

Som tur är har jag cyklingen, så träningskilometrarna och de långa träningspassen har inte varit bortkastade. Tävlingscykling började jag med först för ett år sedan, men nu går går cyklingen sommartid före skidträningen. Rullskidor har jag denna sommar åkt högst en gång i veckan. Därutöver har jag tränat stakning och rodd på gym samt simmat och paddlat lite. Den första cykelrundan gjorde jag i år den 19 april och den första cykeltävlingen deltog jag i redan den 5 maj. Så många kilometrar på cykel hade jag då inte bakom mig, men under vintern hade jag vid sidan av skidåkningen tränat en hel del inomhus på trainer.

Ole Wackströms minneslopp

Mindre tävlingar och så kallade motionslopp på cykel har jag deltagit i under några år, men min första riktiga cykeltävlingen var Borgåloppet ifjol. I år fanns det inga åldersklasser i Borgåloppet, så jag ställde upp i klassen för dem som inte klassificeras som elit. Tävlingen gick helt hyfsat, trots att rutten med svåra uppförsbarsbackar och svåra tekniska avsnitt genast i början inte gynnade mig. Dagen innan Borgåloppet ordnade Borgå Akilles som vanligt Ole Wackströms minneslopp. Jag vann kategori 3, så nu måste jag väl ställa upp i kategori 2 i fortsättningen. På midsommaraftonen deltog jag i Ahvenisto GP på motorbanan i Tavastehus. Ahvenisto motorbana är ingen vanlig modern motorbana, utan rena rama bergochdalbanan. Trots de tuffa backarna vann jag min egen åldersklass, men jag hängde inte med de snabbaste i kategori 2.

Ahvenisto GP  © Mikko Rantanen

Ett par segrar ger självförtroende, men samtidigt är jag fullt medveten om att det finns jämnåriga som ställer upp i eltklassen och hänger med i den finska elitens fart. Syreupptagningsförmågan sjunker ohjälpligen med åren, men muskelstyrkan och uthålligheten kan man länge bevara med hård träning. Dessutom kan man i cykling kompensera med taktisk förmåga och teknik, vilket dess värre inte är min starka sida. Det bästa med landsvägscykling är att det lätt går att hänga med i en klunga om man inte själv gör för mycket dragjobb. Det gör att cyklister med olika kapacitet kan träna tillsammans och det innebär även att skillnaderna i slutresultatet ofta är små utöver att alla i en klunga tilldelas samma tid.

Uthållighetsidrottare är ofta individualister eller rent av enstöringar. Cykling är ändå en lagsport, fastän inte nödvändigtvis för dem som representerar en liten förening så som Sibbo Vargarna. Även träningsrundorna är ofta sociala grupprundor med kaffepauser för det sociala umgängets skull. Och sociala medierna är viktiga för landsvägscyklister. Inte för att vi så ofta delar våra rundor för alla på Facebook och Twitter, men det finns egna grupper för cyklister. Dessutom är är applikationer som Strava och Sports Tracker i sig sociala medier.