Woke och könsdysfori

Yttrandefriheten är en central rättighet i liberala demokratier. Det betyder ändå inte att alla alltid borde utnyttja sin yttrandefrihet i samhällsdebatter. T.ex. präster och domare och tjänstemän i allmänhet gör ofta klokt i att ligga lågt i kontroversiella frågor, så att deras privata åsikter inte i onödan blir ett problem för personer med en annan åsikt. Ibland håller folk inne med sina åsikter snarare med tanke på sig själva och den egna karriären än med tanke på sina medmänniskor. Då kan det vara på plats att tala om självcensur.

I dagens Finland äventyras yttrandefriheten kanske främst av nya tolkningar av lagen om hets mot folkgrupp. Fallet Räsänen torde bli ett prejudikat när det gäller påstådda kränkningar eller "hat" mot minoriteter och utsatta grupper, men oberoende av om Päivi Räsänen får fällande domar eller inte, så  torde självcensuren som en följd av fallet Räsänen tillta då det gäller frågor som berör familj, äktenskap, kön och sexualitet. Det finns andra sätt att straffa och tysta personer som anses uttrycka sig kränkande än via rättsväsendet: deplattformering och cansellering.

Att en fru är en hon är inte längre självklart.

Jag är själv tjänsteman, men som lärare i matematik och naturvetenskap borde mina personliga åsikter gällande politik och ideologi inte ha någon större relevans i mitt jobb. Med ett lektorat i matematik, fysik och kemi borde det inte heller finnas några större risker för att jag skulle bli arbetslös som en följd av ett frimodigt åsiktsyttrande. Universitetslärare utsätts betydligt lättare för lättkränkta aktiviststudenter, men kanske inte ens en grundskollärare borde känna sig helt säker i tider av woke och cancelkultur.

Woke kunde beskrivas som en radikalisering av kravet på politisk korrekthet. Det är inte längre bara ord och uttalanden som fördöms, utan även åsikter i sig anses vara olämpliga. Bara genom att uttrycka sitt stöd för någon som uttryckt en olämplig åsikt kan man bli offer för bojkott eller deplattformering. I ett dylikt debatt- och samhällsklimat är det inte konstigt att krav på nya rättigheter för minoriteter eller förtryckta folkgrupper inte alltid blir motsagda. Dess värre löser varken politiskt korrekt språkbruk eller utökade rättigheter alla utmaningar. 

I september fick den medicinska tidskriften Lancet uppmärksamhet då man på omslagssidan hade bytt ut ordet "kvinnor" mot "kroppar med vagina". För att inte kränka en liten minoritet av transpersoner valde man ett språkbruk som kränkte en mycket större grupp. Tidskriften fick berättigad kritik för för det absurda uttrycket för woke, men i den akademiska världen har det blivit vanligt att man undviker termen "kvinna" för biologiska kvinnor, eftersom det även anses finnas män som kan föda barn och kvinnor med manliga könsorgan. Att t.ex. med fel pronomen ifrågasätta att en person som identifierar sig som kvinna är en kvinna betraktas som transfobiskt och därmed som "hat".

Fobi betyder egentligen rädsla, men jag känner ingen rädsla och inget obehag för transpersoner. Däremot är jag orolig för tilltagande könsdysfori bland barn och ungdomar. När jag var barn kunde jag på skoj klä mig i mina systrars klänningar. Det uppfattades som humoristiskt, fastän jag själv någon gång kunde känna en viss avundsjuka mot flickorna. Tanken på att jag i mitt inre var en flicka existerade inte, så jag behövde aldrig tvivla på mitt skön. Idag uppmanas barn i vissa länder redan i förskolan eller på daghemmet att själva känna efter om de är flickor eller pojkar. Då flickor och pojkar ofta leker olika typer av lekar och klär sig olika är det inte så konstigt om ett barn med för sitt biologiska kön otypiska intressen eller otypisk mentalitet börjar tvivla på sitt kön.

Här är det jag som är bruden.

Förespråkare för jämställdhet mellan könen har länge motarbetat stereotypiska könsroller. Redan på 1960-talet slog unisexmode igenom i västvärlden. Manliga artister har i årtionden haft långt hår, mejkat sig och medvetet valt ett androgynt uttryck. Kvinnor har länge kunnat klä upp sig i kostym, utan att det uppfattats som etikettbrott. Idag uppfattar man däremot lätt att en pojke med långt hår är en (trans)flicka, medan transkvinnor sminkar sig och klär sig enligt synnerligen stereotypiska könsuttryck. Jag undrar om inte snäva kulturbundna könsroller och stereotypiska könsnormer är en bidragande orsak till könsdysfori.

Bilderbok för barn i åldern 3 - 6 år.

Som lärare undviker jag att tilltala elever enligt kön. Jag undviker även att dela in elever i grupper enligt kön, men jag gör det inte av hänsyn till eventuella regnbågsungdomar. Snarare vill jag tona ner könets betydelse. I mina undervisningsämnen är könet vanligtvis helt irrelevant. Det finns däremot sammanhang, t.ex. inom hälsokunskap, gymnastik och musik (sång) där könet är relevant. 

Ungdomar som lider av könsdysfori lider ofta av psykisk ohälsa. Det är lätt att här skylla på ett transfobiskt samhälle, men jag tror att dessa ungdomar ofta skulle må bättre om de inte fick bekräftelse av eller uppmuntran till en könsidentitet som står i strid med deras biologiska kön. Jag tror att föräldrar, dagispersonal och lärare som uppmuntrar barn och ungdomar att själv välja sin könsidentitet eller leva ut sitt "inre kön" gör barnen och ungdomarna en stor björntjänst.

Istället för miljöer där inre kön och mångfald av kön bejakas tror jag att barn och ungdomar behöver ett mångfald av manliga och kvinnliga förebilder att identifiera sig med. Flickor måste få vara pojkflickor och pojkar leka flicklekar utan att behöva tvivla på sin egen könsidentitet.

Damidrott och transideologi

Nej, jag är ingen expert på damidrott. Inte heller är jag speciellt intresserad av just damidrott, men jag är intresserad av uthållighetssporter och friidrott. Fastän både standarden och konkurrensen är högre i herrklasserna i längdåkning, cykling och långdistanslöpning, så är jag lika intresserad av att följa med damernas tävlingar som motsvarande tävlingar för herrar.

Det allmänna intresset för damidrott eller snarare tävlingar för damer bygger på att det finns två kön: kvinnor och män. I de flesta idrottsgrenar är de bästa kvinnorna chanslösa mot de bästa männen, eftersom manlig kroppsbyggnad och speciellt de manliga könshormonerna ger männen fördelar. Dess värre kan inte alla individer entydigt klassificeras som antingen män eller kvinnor. Det har hittills varit ett marginellt problem, även om intersexuella kvinnor kan ha en stor fördel framför andra kvinnor, speciellt inom medeldistanslöpning.

Så länge intersexuella kvinnor inte är överlägsna eller dominerar är deras deltagande i tävlingar för damer väl inget större problem. Ändå behövs det klara och bestående regler, speciellt med tanke på de intersexuella kvinnornas rättssäkerhet och integritet. Fallet Caster Semenya visar att det finns brister i regelsystemet. Samtidigt är Semenya ett relativt unikt fall. Dels har hon utmanat regelverket, dels verkar hon inte bry sig om att socialisera sig som kvinna eller kompensera sin maskulina fysisk med en (traditionell) kvinnlig stil. Detta torde ha bidragit till den bristande finkänsligheten i diskussionen om hennes kön och hennes rätt att delta i tävlingar för kvinnor.

De intersexuella idrotterna är ett marginellt fenomen, som inte utgör ett hot mot damidrotten i allmänhet. Det samma skulle jag inte säga om transgenderideologin eller transideologin. Det här är en diskussionsämne där man måste hålla tungan rätt i mun för att inte beskyllas eller stämplas för transfobi, men damidrotten bygger i hög grad på könssegregering och "binära" könskategorier. Könssegregering har naturligtvis genom historien utnyttjats och missbrukats för diskriminering och förtryck av kvinnor, men inom idrott är könssegregering med skilda tävlingsklasser och omklädningsrum för kvinnor i första hand i kvinnornas intresse.

Internationella friidrottsförbundet IAAF:s beslut om testosterongränser för kvinnliga medeldistanslöpare kritiserades i Finland av bl.a. organisationen Seta. Frågan är om man inom Seta verkligen är så intresserad av Semenyas och intersexuella idrottares rättigheter i sig eller om man inte här såg en större fråga. Om den nuvarande trenden håller i sig kommer det i framtiden att vara betydligt vanligare med transsexuella idrottare, som bytt kön från manligt till kvinnligt kön, än med intersexuella idrottare, som alltså är födda med ett inte helt entydigt kön. En transkvinna behöver inte ha steriliserats eller opererat bort sina manliga könsorgan. Tvärtom anses "tvångssteriliseringen" av transpersoner, som innebär att transpersoner varit tvungna att avstå från sin fertilitet för att byta juridiskt kön, vara ett brott mot mänskliga rättigheter. I regeringsprogrammet för regeringen Rinne ingår att avskaffa denna "tvångssterilisering". I Sverige betalar staten ersättning till de transpersoner som "tvångssteriliserats" innan kravet på sterilisering för juridiskt könsbyte avskaffades.

I princip kan transkvinnor med bevarade manliga könsorgan och könskörtlar redan nu kräva att få tävla i tävlingar eller klasser för kvinnor. Rättigheter eller krävda rättigheter för transpersoner brukar, åtminstone av dess förespråkare, betraktas som mänskliga rättigheter och idrottsförbund har orsak att inte kränka mänskliga rättigheter eller bli beskyllda för transfobi. Radikalfeminister har protesterat då transkvinnor gjord anspråk till tillträde till rum som tidigare varit reserverade för (cis)kvinnor, men mainstreamfeminismen har tvärtom välkomnat transkvinnor och icke-binära personer i sammanhang där män är utestängda.

Månne man inte även inom IAAF har haft transkvinnor i tankarna när man skapat regler som berör Semenya och intersexuella kvinnliga medeldistanslöpare. Det gäller att trygga rättvisa för kvinnliga idrottare och bevara intresset för damidrott. En man in spe som genomgår hormonell könsbehandling för att bli (trans)man kan jämföras med en dopad idrottare, men det är ett marginellt problem. Enligt rådande dopingregler bör en transman ha genomgått könskorrigering och bytt juridiskt kön för att få dispens för testosteron, men könskorrigering är ett relativt begrepp och trenden går mot avskaffande av "tvångssterilisering" för juridiskt könsbyte. Det finns inte just några principiella hinder för transmän att tävla i klasser för män, om de skulle vara tillräckligt bra. För transkvinnor som vill tävla i damklassen är reglerna strängare, men enligt internationella olympiska kommitténs nuvarande riktlinjer räcker det med att en transkvinna har uppvisat tillräckligt låga testosteronvärden under det senaste året för att hen skall få tävla i damklass. Kravet på könskorrigering och byte av juridiskt kön har man redan frångått.

För att kvinnor skall satsa fullt på idrott måste de få tävla på villkor som de uppfattar som rättvisa. För att publiken skall uppfatta damidrott som intressant krävs det att publiken även uppfattar idrottarna som kvinnor. En enskild framgångsrik transkvinna kan kanske upplevas som en hjälte eller hjältinna, men om transkvinnorna tar över damidrotten lär intresset nog svalna. För tillfället ser det här inte ut som ett aktuellt problem, men om de nuvarande trenderna håller i så kan transideologin och transkvinnornas dominans bli ett hot mot damidrotten. Hittills har transkvinnor varit undantag, men ökningen av könsdysfori bland barn och ungdomar har ökat explosionsartat under detta århundrade och t.ex. i Sverige, där pedagoger uppmuntrar barn att själva välja sitt kön, lär antalet personer som vill göra en könsutredning öka med 100 % per år. Det kan vara skäl att slå fast strängare regler nu, innan försök att begränsa transsexuellas rättigheter tolkas som hets mot folkgrupp.