Berättelser som vapen

Den 12 juli 2021 publicerade Vladimir Putin en lång historisk essä om Russkyi mir, den ryska världen, med titeln "Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet". Det ovanliga var inte bara innehållet. Texten publicerades samtidigt på ryska, engelska och ukrainska. Trots att en av textens centrala teser är att ryssar och ukrainare historiskt utgör "ett folk", publicerades just denna text undantagsvis även på ukrainska. Texten gjordes därmed tillgänglig för tre olika publiker: ryssar, ukrainare och omvärlden. Men berättelsen behövde inte fylla samma funktion för dem.

Historien som vapen

Putins essä utgör ett exempel på hur historien instrumentaliseras genom att formas till ett narrativ, som i sin tur används som ett vapen. Fenomenet har på engelska också beskrivits som weaponization of history.

Rysslands krig mot Ukraina har inte bara utkämpats med soldater, robotar och drönare. Det har från början också utkämpats med berättelser. Enligt en av dem, som kommer särskilt tydligt till uttryck i Putins essä, är Ukraina historiskt en del av den ryska världen, ett land vars skiljande från Ryssland är resultatet av historiska misstag och främmande makters manipulation. Enligt en annan är kriget resultatet av Natos expansion österut: Ryssland protesterade under årtionden, väst vägrade lyssna och till slut tvingades Moskva agera.

De båda berättelserna kan användas för att legitimera samma krig, men de berättar inte riktigt samma historia och riktar sig inte nödvändigtvis till samma mottagare. Berättelsen om den ryska världen sträcker sig århundraden bakåt och handlar om historia, identitet och tillhörighet. Berättelsen om Natos expansion är kortare och mera kausal: en rad västliga beslut ledde fram till en situation där Ryssland påstås ha tvingats reagera. Den första säger framför allt vilka ryssar och ukrainare egentligen är. Den andra förklarar varför Ryssland måste handla.

Men alla berättelser som används i ett informationskrig behöver inte vara stora berättelser om folk, historia och krigets orsaker. Ibland kan de handla om en enda explosion, en massaker, ett sabotagedåd eller en drönare. Och ibland behöver berättelsen inte ens vara trovärdig nog för att övertyga. Det kan räcka att den får mottagaren att tvivla på den andra berättelsen.

Berättelser kan alltså legitimera krig, skapa identitet, förklara händelser och påverka hur en motståndare handlar. Men när blev berättelsen ett vapen? När begreppet strategiskt narrativ började etableras inom strategiska studier för omkring två årtionden sedan hade berättelser redan använts som medel i krig i tusentals år.

Berättelser i krig

År 480 f.Kr. stod den grekiska flottan inför Xerxes väldiga persiska flotta. Sedan Kyros den store år 546 f.Kr. hade erövrat Lydia och lagt de grekiska stadsstaterna i Jonien i dagens västra Turkiet under persiskt välde hade Perserriket utgjort ett växande hot mot den grekiska världen.

Themistokles

Redan före Salamis hade Themistokles försökt påverka de joniska greker som stred i den persiska flottan. Vid vattenställen längs kusten lät han enligt historieskrivningens fader Herodotos hugga in budskap som påminde jonerna om att de själva var greker och nu stred mot sina egna. Helst skulle de byta sida; om detta inte var möjligt skulle de åtminstone hålla tillbaka i striden. Herodotos tillskriver Themistokles en dubbel avsikt: antingen skulle budskapet påverka jonerna, eller också skulle det nå Xerxes och få honom att börja tvivla på deras lojalitet.

Vid Salamis använde Themistokles en annan metod. Han ville få perserna att gå till anfall i de trånga sunden. Han skickade, enligt Herodotos, sin tjänare Sikinnos till perserna med budskapet att grekerna var splittrade, att de tänkte fly och att Themistokles egentligen stod på den persiske kungens sida.

Xerxes behövde inte tvingas in i sundet. Han handlade själv utifrån den verklighetsbild han fått. Två och ett halvt årtusende före den sovjetiska teorin om reflexiv kontroll finner vi alltså hos Herodotos en berättelse om samma grundläggande mekanism: ge motståndaren den information som får honom att själv fatta det beslut du önskar.

Vi kan inte veta hur Europas historia hade utvecklats om perserna hade segrat i slaget vid Salamis. Men föreställningen att Salamis räddade något större än de grekiska stadsstaterna blev själv en mäktig historisk berättelse. Redan Alexander den store kunde knyta sitt eget krig till de persiska invasionerna. När Alexander anföll Persien ett och ett halvt århundrade senare framställdes kriget som vedergällning för Xerxes invasion och persernas skändning av grekiska helgedomar.

När Alexander väl hade besegrat den persiske storkungen Dareios III och erövrat Perserriket räckte berättelsen om grekisk hämnd inte längre. Han var inte längre bara den makedonske kungen som ledde grekerna mot Persien, utan härskare över det väldiga rike han hade erövrat. Alexander började därför också uppträda som arvtagare till den persiska kungamakten. Han övertog delar av hovceremonielet, tog persiska stormän i sin tjänst och använde symboler och praktiker som kunde legitimera honom inför rikets persiska elit. Berättelsen hade förändrats därför att det politiska behovet hade förändrats: erövraren skulle nu framstå som legitim härskare över dem han hade besegrat.

Berättelsen kunde alltså riktas både inåt och utåt. Genom historien har berättelser om ursprung, gudar, hjältar, fiender, offer, segrar och nederlag använts för att legitimera makt, skapa gemenskap, ge mening och mobilisera de egna, men också för att påverka hur motståndaren uppfattar situationen och väljer att handla.

Den narrativa vändningen

Med den europeiska upplysningen växte visserligen föreställningen fram att myten tillhörde ett tidigare stadium. Berättelserna levde ändå vidare. De kunde handla om nationens födelse, revolutionen, proletariatets frigörelse, civilisationens framsteg, den kommunistiska framtiden, den fria världen – eller befrielse från myter. Moderna samhällen som uppfattade sig ha lämnat myterna bakom sig producerade några av historiens mäktigaste politiska berättelser.

Berättelsen började mot slutet av 1900-talet förstås som något mer än en litterär form eller ett sätt att återge redan inträffade händelser. Den ordnar händelser temporalt och kausalt. Den avgör vad som hör ihop med vad, vad som är början och följden, vem som är offer och förövare och vilken mening händelserna får. Inom historievetenskapen och humaniora i allmänhet växte insikten fram att berättelser inte bara återger verkligheten, utan också är med och formar hur den blir begriplig.

Inom psykologin började man se hur människor konstruerar sin identitet genom berättelser om sina liv. Inom sociologin uppmärksammades berättelsernas betydelse för hur ett "vi" definieras i förhållande till andra. Inom internationell politik började man på motsvarande sätt studera hur stater berättar vilka de är, hur världen ser ut och vilken framtid som bör eftersträvas. Härav följer en närmast självklar strategisk slutsats: den som kan påverka berättelsen kan också påverka hur andra uppfattar sina handlingsalternativ.

Från berättelse till strategiskt narrativ

Några årtionden efter den narrativa vändningen inom humaniora fick berättelsen också en tydligare plats i den moderna strategiska teorin. År 2006 introducerade den brittiske militärhistorikern Lawrence Freedman begreppet strategic narrative inom säkerhets- och strategiska studier. För Freedman låg det strategiska i att berättelsen medvetet konstrueras eller förstärks för att påverka hur andra reagerar på händelser.

Begreppet togs några år senare upp av Alister Miskimmon, Ben O'Loughlin och Laura Roselle. I Strategic Narratives: Communication Power and the New World Order från 2013 utvecklade de det till ett bredare analytiskt ramverk för internationell politik. Miskimmon, O’Loughlin och Roselle skiljer mellan tre typer av strategiska narrativ: berättelser om det internationella systemet, om aktörers identitet och om enskilda politiska frågor. Indelningen beskriver framför allt vad berättelserna handlar om. Men ordet strategisk har samtidigt en äldre och mera specifik innebörd inom militär teori. Där skiljer man mellan strategisk, operativ och taktisk nivå.

Strategin handlar förenklat om hur militära maktmedel används för att uppnå övergripande politiska mål, medan taktiken handlar om hur förband och vapensystem används i striden. Mellan dessa nivåer finns den operativa nivån, som handlar om hur enskilda strider och operationer fogas samman till större militära förlopp som tjänar de strategiska målen.

Den operativa nivån är den yngsta av de tre. Medan strategi och taktik har antika rötter utvecklades föreställningen om en särskild operativ nivå framför allt inom ryskt och sovjetiskt militärt tänkande. Under 1920-talet gav den ryske generalen, militärhistorikern och militärteoretikern Aleksandr Svetjin den operativa konsten en tydlig teoretisk formulering som länken mellan taktikens enskilda slag och strategins övergripande krigsmål. Svetjin uttryckte själv att taktiken bildar de steg som de operativa sprången byggs av, medan strategin pekar ut vägen.

Om krigföringen kan analyseras på strategisk, operativ och taktisk nivå ligger det nära till hands att tillämpa samma indelning på krigsnarrativ. Indelningen i strategiska, operativa och taktiska narrativ är inte lika etablerad inom narrativ forskning, men den bygger på en sedan länge etablerad indelning inom militär teori.

Berättelser på tre nivåer

De ryska krigsnarrativen kring Ukraina verkar på samtliga tre nivåer. För det första har vi den historiska identitetsberättelsen om Russkyi mir. Det är en berättelse som har begränsad övertygande kraft utanför Rysslands gränser, men som ändå bär på ett budskap till omvärlden: väst bör förstå att Ukraina inte är vilket främmande land som helst för Ryssland och att västlig integration av Ukraina därför berör fundamentala ryska intressen.

Ett annat strategiskt narrativ är berättelsen om Natos expansion, berättelsen om hur den internationella ordningen efter kalla kriget och västs handlande steg för steg skapade en situation där Ryssland till slut tvingades reagera. Här arbetar staten genom tal, essäer, statsmedier och diplomati, medan sociala medier ger berättelsen internationell spridning och gör det möjligt att återberätta den i otaliga variationer.

På den operativa nivån finner vi berättelser om röda linjer och eskalation. De är avsedda att påverka västliga beslut om vapenleveranser, räckvidd och användningsbegränsningar. De behöver inte få mottagaren att acceptera Rysslands strategiska berättelse om varför kriget pågår. Det räcker att de påverkar hur kriget bedrivs, vilka vapen som levereras, när de levereras och hur de får användas.

På den taktiska nivån finner vi berättelser kring enskilda händelser, exempelvis massakern i Bucha, enskilda attacker, sabotagedåd eller drönarincidenter. Här kan flera sinsemellan oförenliga versioner användas för att skapa osäkerhet snarare än övertygelse. Målet behöver inte vara att en viss version slutligen ska framstå som sann. Det kan räcka att försvåra fastställandet av ansvar, vinna tid eller skapa tvivel om vad som faktiskt har hänt.

När varje soldat blir en berättare

Internet och de sociala medierna förändrade inte berättelsens grundläggande funktion, men de förändrade radikalt villkoren för hur berättelser kunde produceras och spridas. Tidigare hade stater och stora medieorganisationer i hög grad kontrollerat distributionskanalerna. Nu kunde samma berättelse spridas genom statsmedier, Telegramkanaler, Facebook, Twitter (X), YouTube och TikTok, återberättas av tusentals användare och anpassas till olika publiker.

För informationskrigföringen innebar detta nya möjligheter. En berättelse behövde inte längre förmedlas i en enda officiell version. Den kunde produceras i otaliga variationer, förstärkas genom nätverk av konton och få ytterligare spridning genom algoritmer som premierade innehåll som väckte uppmärksamhet och engagemang. Under kriget i Ukraina använde ryska statsmedier och statsanknutna aktörer dessa möjligheter för att sprida och förstärka redan etablerade narrativ.

Men samma förändring innebar också att staten förlorade en del av kontrollen över informationen från kriget. Smartphones gjorde soldater och civila till potentiella fotografer, filmare och publicister. Bilder av militära förband, förstörda fordon, döda soldater och civila offer kunde nå en internationell publik innan de hade passerat någon militär eller politisk informationsapparat. Ett krig kunde nu dokumenteras nästan i realtid av dem som befann sig mitt i det.

Algoritmerna gjorde dessutom spridningen selektiv. Det material som väckte starka reaktioner kunde förstärkas långt utanför den ursprungliga mottagarkretsen. Men redan när den fullskaliga invasionen inleddes 2022 hade telefoner och sociala medier skapat en informationsmiljö där den enskilde soldaten eller civilpersonen kunde påverka berättelsen om ett helt krig.

Den strategiske korpralen

Den amerikanske generalen Charles Krulak hade redan 1999 beskrivit ett besläktat fenomen med uttrycket the strategic corporal. Den moderna stridsmiljön ställde enligt Krulak allt större krav på omdöme och självständigt beslutsfattande långt nere i befälskedjan. Unga gruppchefer kunde ställas inför komplexa situationer utan möjlighet att invänta detaljerade order uppifrån och måste därför förstå inte bara sin omedelbara uppgift, utan också de övergripande mål som den tjänade. Ett beslut på taktisk nivå kunde därmed få konsekvenser på strategisk nivå.

När Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 blev skillnaden mellan två militära ledningskulturer snabbt synlig. Den ryska armén präglades av en starkt hierarkisk ledning där initiativ och beslutsfattande koncentrerades uppåt. Den ukrainska försvarsmakten hade däremot under åren efter 2014 rört sig mot ett mera decentraliserat mission command, där lägre befäl gavs större ansvar att anpassa genomförandet efter situationen på marken.

Global nyhetsrapportering och senare sociala medier gav samtidigt den strategiske korpralen ytterligare en dimension. Enskilda handlingar och misstag på marken kunde omedelbart spridas över hela världen och påverka ett lands politiska legitimitet eller det strategiska narrativ som krigsmakten försökte upprätthålla. I det sociala medielandskapet kunde det räcka att den strategiske korpralen tog fram sin telefon. Ryssland hade emellertid ett centraliserat militärt system i en decentraliserad informationsmiljö.

Källa: Ukrainas försvarsministerium, mil.gov.ua, CC BY 4.0.

Skillnaden mellan ledningskulturerna blev betydelsefull redan under invasionens första dygn, då ukrainska förband tvingades reagera snabbt och lokalt på ett anfall som utvecklades på flera fronter samtidigt. Men skillnaden gällde inte bara beslutsfattandet på slagfältet. Ukrainska soldater och förband visade tidigt en betydande förmåga att använda den nya informationsmiljön. Bilder och filmer från striderna spreds genom sociala medier och visade inte bara att Ukraina gjorde motstånd, utan att ryska förband faktiskt kunde besegras. Material från den taktiska nivån blev därmed en del av Ukrainas strategiska berättelse om kriget.

Men informationsflödet bestod inte bara av material som ukrainska soldater och myndigheter medvetet spred. Kriget dokumenterades också av civila och journalister, medan kommersiella satellitbilder och andra öppna källor gjorde det möjligt att kontrollera och komplettera materialet från marken. När ryska styrkor våren 2022 lämnat Bucha utanför den ukrainska huvudstaden spreds bilder och filmer av kropparna på gatorna snabbt via sociala medier. Den ryska informationsapparaten svarade med flera delvis oförenliga berättelser: ukrainarna skulle ha dödat människorna, kropparna skulle ha placerats ut efter den ryska reträtten, filmerna skulle ha varit iscensatta osv.

Material från mobiltelefoner kunde jämföras med kommersiella satellitbilder. Satellitbilder från Maxar, tagna medan ryska styrkor fortfarande kontrollerade Bucha, visade kroppsliknande föremål på samma platser där kropparna senare dokumenterades från marken. Dessutom hade en lokal Telegramkanal publicerat film av kropparna redan den 1 april. Därmed blev den ryska berättelsen om att kropparna placerats där efter reträtten mycket svår att upprätthålla.

Berättelsen möter verkligheten

En central premiss i berättelsen om Russkyi mir var föreställningen om Ukraina som ett land vars naturliga historiska och kulturella förbindelse med Ryssland hade brutits av nationalism och västligt inflytande. Under invasionens första dagar och veckor cirkulerade emellertid filmer av ukrainare som ställde sig framför ryska pansarfordon, skällde ut ryska soldater och demonstrerade mot ockupationen. I det ryskockuperade Kherson gick civila ut med ukrainska flaggor och demonstrerade öppet mot de soldater som enligt den ryska berättelsen hade kommit för att befria dem.

Redan under de första veckorna fylldes sociala medier av fotografier och filmer av övergivna eller förstörda ryska fordon, långa stillastående kolonner, tillfångatagna soldater och materiel som ukrainarna tagit över. Öppen information från Telegramkanaler innehöll också bilder av identifierbara förbandsmärken, utrustning och till och med dokument, vilket gjorde det möjligt att identifiera ryska förband och rekonstruera delar av deras verksamhet och förflyttningar.

Den ryska invasionen var iscensatt som en begränsad "specialoperation" genomförd av en modern stormaktsarmé. Genom de digitala bilderna från slagfältet började denna bild snabbt falla sönder. Världen såg övergivna fordon och logistiskt kaos, tillfångatagna soldater, plundring och snart också dokumenterade övergrepp mot civila.

Den ryska modellen byggde i hög grad på produktion och distribution av berättelser, men den nya informationsmiljön hade också skapat en decentraliserad produktion av bevis. Sociala medier hade gjort varje soldat och civilperson till en potentiell berättare, men de hade samtidigt gjort dem till potentiella producenter av bevis som kunde bekräfta eller kullkasta andras berättelser.

Därmed kom också avståndet mellan den taktiska, operativa och strategiska nivån att krympa. En bild från en enskild händelse på slagfältet kunde inom några timmar få betydelse för berättelsen om hela kriget.

Fenomenet har beskrivits som strategisk kompression. Avståndet mellan en handling på taktisk nivå och dess konsekvenser på strategisk nivå har krympt. Den militära befälskedjan kan fortfarande vara hierarkisk, men informationen behöver inte följa samma väg. En bild från slagfältet kan nå en global publik innan den högre ledningen ens känner till att den existerar. En taktisk händelse kan därmed påverka ett operativt narrativ och i förlängningen också berättelsen om hela kriget.

Detta gör det svårare att upprätthålla ett strategiskt narrativ när utvecklingen på marken motsäger det. Enskilda bilder bevisar sällan något om ett helt krig, och även de kan väljas, beskäras och sättas in i berättelser som ger dem olika mening. Men när tusentals bilder, filmer, vittnesmål och andra digitala spår under lång tid pekar i samma riktning blir avståndet mellan berättelsen och den observerbara verkligheten allt svårare att upprätthålla.

Ryssland kunde kalla invasionen en begränsad specialoperation, beskriva Ukraina som en del av den ryska världen och framställa kriget som ett nödvändigt svar på Natos expansion. Men berättelserna kunde inte erövra Kyiv, hålla Hostomels flygplats eller få ukrainarna i Kherson att välkomna de ryska soldaterna som befriare. Till slut ställdes också det strategiska narrativet inför ett strategiskt misslyckande.

När Russkiy mir gick förlorat

När civilisation blev geopolitik

För många är ordet civilisation kanske främst förknippat med datorspel. Men långt innan Sid Meier lanserade strategispelet Civilization 1991 hade historiefilosofer som Oswald Spengler och Arnold J. Toynbee försökt förstå världshistorien som ett samspel mellan civilisationer. Efter det kalla krigets slut återkom begreppet – inte bara i akademiska teorier utan också i stormakternas egen självförståelse.

I The End of History and the Last Man, som utkom 1992, hävdade Francis Fukuyama att de stora ideologiska konflikter som präglat 1900-talet i praktiken hade nått sitt slut genom Sovjetunionens kollaps. Den liberala demokratin framstod, enligt honom, som mänsklighetens slutliga politiska utvecklingsform snarare än bara som ännu ett alternativ bland andra.

Redan året därpå publicerade Samuel P. Huntington sin berömda artikel The Clash of Civilizations?, senare utvidgad till boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Om Fukuyama såg framtiden som en värld där ideologiernas kamp var över, såg Huntington början på en ny epok där konflikterna i stället skulle utkämpas mellan civilisationer.

Huntington utvecklade sin teori som en invändning mot Fukuyamas optimism, med avstamp i Spenglers och Toynbees syn på civilisationer som bestående och särpräglade kultursfärer. Han varnade väst för att utgå från att den liberala demokratin automatiskt skulle vinna universell acceptans. I stället menade han att framtidens avgörande konflikter främst skulle utkämpas mellan civilisationer snarare än mellan ideologier.

Ironiskt nog kom Huntingtons idéer kanske att få större genomslag utanför väst än inom väst. Medan många västerländska forskare kritiserade hans modell som alltför schematisk och essentialistisk erbjöd den ett språk som auktoritära stormakter kunde använda för att legitimera sina egna geopolitiska projekt. Huntingtons teori blev därmed inte bara en beskrivning av världen utan också ett politiskt verktyg.

Under 1990-talet diskuterades civilisationer främst som historiska och kulturella gemenskaper. Trettio år senare har de blivit berättelser som stater använder för att legitimera maktanspråk, territoriell expansion och politisk kontroll. En teori som ursprungligen presenterades som en analys av världspolitiken kom därmed att bli en del av den idévärld som flera auktoritära regimer använder för att legitimera sin egen makt.

Civilisationsstater 

Särskilt i Ryssland kom tanken på civilisationer att få politisk betydelse. Aleksandr Dugin, vars bok Geopolitikens grunder (Основы геополитики) från 1997 ofta beskrivits som ett av de mest inflytelserika geopolitiska verken i det postsovjetiska Ryssland, byggde vidare på Huntingtons teori och utvecklade en eurasisk civilisationsidé där Ryssland inte längre framställdes som en nationalstat bland andra, utan som kärnan i en egen civilisation.

Huntingtons civilisationsmodell kom också att harmoniera med den kinesiska föreställningen om en multipolär världsordning. Där Fukuyama såg en framtid där den liberala demokratin gradvis skulle bli universell, öppnade Huntington för tanken att flera civilisationer med olika värdesystem skulle fortsätta existera sida vid sida. I den meningen erbjöd hans teori en intellektuell legitimering för föreställningen att västerländsk liberalism inte utgör mänsklighetens slutpunkt utan bara ett av flera möjliga civilisatoriska projekt.

Den kinesiska ledningen har sällan hänvisat direkt till Huntington, men dess retorik om en multipolär världsordning och om Kina som en flera tusen år gammal civilisation snarare än en vanlig nationalstat ligger i flera avseenden nära det civilisatoriska språk som Huntington beskrev.

I Ryssland kom däremot Huntingtons idéer att få ett betydligt mer direkt genomslag. Aleksandr Dugin tog inte bara fasta på föreställningen om konkurrerande civilisationer utan utvecklade den till ett geopolitiskt program där Ryssland framställdes som kärnan i en eurasisk civilisation med historisk rätt att samla sina grannfolk.

Huntingtons teori kom emellertid inte bara att påverka föreställningen om den egna civilisationen. Den bidrog också till en ny syn på motståndaren. Om världen består av konkurrerande civilisationer blir det naturligt att också beskriva motparten som en civilisation i uppgång eller nedgång. I den ryska tolkningen kom väst allt oftare att framställas som en civilisation i förfall – moraliskt dekadent, feminiserad och andligt upplöst – medan Ryssland utmålades som den civilisation som fortfarande försvarade tradition, kristendom och historisk kontinuitet.

Detta blev inte bara ett budskap riktat till den egna befolkningen. Samma civilisatoriska berättelse anpassades också till olika målgrupper utanför Ryssland. Inom den ryska världen framställdes kriget som ett försvar av den ryska civilisationen. Gentemot Ukraina betonades att landet egentligen tillhörde denna civilisation och därför borde återvända till den. Gentemot konservativa grupper i väst lyftes i stället berättelsen om ett dekadent, postkristet och moraliskt upplöst Europa och Nordamerika, där Ryssland framställdes som den sista försvararen av traditionella kristna värden.

Turkiet erbjuder samtidigt ett intressant exempel på att civilisationsidéer inte alltid är entydiga. Under Recep Tayyip Erdoğan har den officiella retoriken i ökande grad kommit att beskriva Turkiet som en civilisationsstat med rötter i det osmanska rikets historia. Denna neo-osmanska berättelse framställer Turkiet som arvtagare till en månghundraårig islamisk och imperial tradition och betonar landets historiska ansvar för områden som en gång ingick i det osmanska väldet. Liksom i Ryssland fungerar civilisationen här inte bara som en beskrivning av historien, utan också som en källa till politisk legitimitet.

Samtidigt lever en annan berättelse sida vid sida med den neo-osmanska. Den panturkiska identiteten bygger inte i första hand på religion utan på språk, gemensamt ursprung och kulturell samhörighet mellan turkiska folk från Anatolien genom Kaukasus och Centralasien ända till västra Kina. För många turkiska nationalister är denna identitet minst lika viktig som den osmanska. De två berättelserna överlappar delvis men bygger på olika principer. Den neo-osmanska berättelsen är civilisatorisk och hämtar sin legitimitet ur det osmanska rikets historia och den muslimska gemenskapen. Den panturkiska är däremot i första hand språklig och etnokulturell.

Det är ingen tillfällighet att den panturkiska dimensionen väcker särskild uppmärksamhet i Moskva. En stor del av de turkisktalande folken lever i de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien eller inom dagens Ryska federation. Därmed utgör den panturkiska identiteten, åtminstone potentiellt, ett alternativt identitetsprojekt i samma geopolitiska område som Dugins eurasiska civilisation gör anspråk på. Den ena berättelsen bygger främst på språk, etnicitet och kulturell samhörighet, den andra på föreställningen om en gemensam civilisation.

Om Turkiets panturkiska orientering riktar blicken österut mot de turkiska folken i Eurasien, gör Dugins eurasiska idé anspråk på samma geografiska område, men utifrån en motsatt civilisatorisk logik. Där den ena berättelsen bygger på språk och turkiskt ursprung, bygger den andra på den rysk-ortodoxa civilisationens historiska uppdrag. Det är i denna konkurrens om Eurasiens historiska och kulturella centrum som Ukrainas roll blir särskilt betydelsefull.

Ur ett civilisationsstatsperspektiv blir en stor befolkning en viktig strategisk resurs. En utmaning för Rysslands ambitioner är att den etniskt ryska befolkningens andel minskar både absolut och relativt, medan turkiska och andra muslimska folk har en betydligt större nativitet. Om ryssar, belarusier och ukrainare betraktas som delar av samma civilisatoriska gemenskap framträder en betydligt större östslavisk befolkningsbas.

Det ryska civilisationsprojektet

Sommaren 2021, ett halvt år före den fullskaliga invasionen av Ukraina, det som av Kreml betecknades som den "militära specialoperationen", publicerade Vladimir Putin essän Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare. I essän placeras den ryska eller rusiska världens civilisatoriska vagga i Kievrus, den medeltida statsbildning som på svenska vanligen kallas Kievriket. Ryssar, belarusier och ukrainare framställs inte som tre separata nationer utan som tre grenar av samma historiska och civilisatoriska gemenskap. Att dessa grenar splittrats beskrivs som resultatet av yttre historiska ingrepp, från det polsk-litauiska samväldet till Lenins skapande av artificiella sovjetrepubliker. I essän hävdas vidare att väst inte bara separerat Ukraina från Ryssland, utan aktivt stöttat ett projekt för att förvandla Ukraina till ett "Anti-Ryssland", vilket ur ett civilisatoriskt perspektiv betraktas som en stöld av en del av den egna civilisatoriska kroppen och en omvandling av den till ett fientligt brohuvud.

Putins essä använder inte Huntingtons terminologi, men den bygger på en mycket likartad föreställning om civilisationer som historiska gemenskaper med egna kärnstater. Där Huntington presenterade modellen som en analys av världspolitiken gjorde Dugin den till ett geopolitiskt handlingsprogram. Hos Putin blir civilisationsidén inte bara en beskrivning av historien, utan ett argument för att Ukraina saknar rätt till en egen historisk utveckling.

Civilisationsidén legitimerar territoriella anspråk därför att staten inte längre främst sägs representera ett territorium eller en nation, utan en civilisation. Om civilisationens historiska kärnområde ligger utanför statens nuvarande gränser kan territoriell expansion framställas som en återförening snarare än en erövring.

Civilisationsidén är dock inte bara avsedd att legitimera kriget och införliva Ukraina i den tänkta "treeniga ryska nationen" (ryssar, belarusier och ukrainare), utan också att legitimera den egna regimen. I denna berättelse framträder Vladimir Putin inte bara som statschef utan som den ryska civilisationens beskyddare och historiska återupprättare. På så sätt blir civilisationen inte bara en historisk gemenskap utan också ett politiskt legitimeringsverktyg. Den legitimerar samtidigt territoriell expansion utåt och maktkoncentration inåt.

Den militära specialoperation, som enligt planerna skulle få den ukrainska staten att falla samman inom några dagar, misslyckades som bekant. Samtidigt kollapsade projektet att "återförena" Ukraina med den ryska världen. Därmed tvingades Kreml gradvis ersätta det offensiva civilisationsnarrativet om att återupprätta den ryska världen (Russkiy mir) med ett defensivt narrativ om att försvara fosterlandet och den heliga ryska civilisationen mot väst. Trots att Ryssland inte har övergett sina territoriella ambitioner handlar den officiella berättelsen inte längre om expansion, utan om ett existentiellt försvar. I praktiken handlar den officiella berättelsen inte längre om att legitimera återupprättandet av en historisk ordning, utan om att legitimera försvaret av Ryssland mot en yttre fiende.

Från återförening till försvar

Denna förskjutning från ett offensivt civilisationsnarrativ till ett försvarsnarrativ blottlägger samtidigt en viktig motsägelse. Under åren 2014–2021 motiverade Kreml annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina med att den ryskspråkiga befolkningen utgjorde en särskild etnisk grupp vars rättigheter måste skyddas från den ukrainska staten. I Putins essä från 2021 försvinner denna distinktion nästan helt. Där framställs ryssar, belarusier och ukrainare i stället som delar av ett och samma folk. Den befolkning som tidigare beskrevs som en rysk minoritet med behov av skydd beskrivs nu som en integrerad del av den ryska civilisationen.

Invasionen fick motsatt effekt än den som civilisationsnarrativet förutsatte. I stället för att återföra Ukraina till Russkiy mir stärktes den ukrainska nationella identiteten. Användningen av ukrainska språket ökade, avståndstagandet från rysk kultur och historia blev tydligare och allt fler ukrainare kom att definiera sin nationella identitet i kontrast till Ryssland.

När specialoperationen  misslyckades och inte längre handlade om att snabbt erövra hela Ukraina, utan åtminstone tillfälligt om att endast ansluta regioner med ryskspråkig majoritet till Ryssland, återgick man delvis till narrativet från 2014, inte minst i kommunikationen med omvärlden. Detta illustrerar hur den narrativa legitimeringen förändras när de politiska målen förändras. Narrativen är inte fasta historiska tolkningar utan strategiska verktyg som anpassas efter politiska mål.

Berättelsen om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen i Donbas fyllde efter 2014 en konkret politisk funktion. Den erbjöd ett internationellt begripligt motiv för de ryska åtgärderna och kunde anknyta till etablerade föreställningar om minoritetsskydd. Ur den ryska civilisationstatens perspektiv var Donbas däremot aldrig slutmålet. Berättelsen om Donbas fungerade som ett operativt narrativ, medan återupprättandet av Russkiy mir utgjorde det strategiska narrativet.

Narrativens föränderliga funktion

Om Ukraina i grunden utgjorde en del av samma historiska och civilisatoriska gemenskap låg målet längre än till kontrollen över Donbas. Det handlade om att återintegrera Ukraina i den treeniga ryska nationen eller i den unionsstat som Ryssland och Belarus redan hade påbörjat. I detta perspektiv kan folkomröstningen om ändringar i den belarusiska grundlagen den 27 februari 2022 – tre dagar efter invasionen och medan ryska trupper fortfarande befann sig i Belarus – också tolkas som en institutionell förberedelse för ett framtida ukrainskt anslutande till unionsstaten. Dessa planer kunde dock aldrig förverkligas.

När försöket att snabbt underkuva Ukraina misslyckades kollapsade detta strategiska projekt. Civilisationsidén övergavs däremot inte helt. Den fick en ny funktion. I stället för att legitimera återintegreringen av Russkiy mir kom den att legitimera försvaret av den ryska civilisationen mot det förfallna väst.

Trots att Putin i sin essä tydligt hade uttryckt de ryska målen att återförena den ryska världen verkar narrativet om försvaret av den ryska minoritetens rättigheter att ha varit lättare att ta till sig i väst. Det operativa narrativet om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen kan samtidigt ha bidragit till att de mer långtgående ambitioner som kom till uttryck i Putins essä från 2021 fick mindre uppmärksamhet. Om man läser essän som ett uttryck för den ryska civilisationstatens långsiktiga självförståelse framstår skyddet av de ryskspråkiga inte som det egentliga slutmålet.

I told President Zelenskyy @ZelenskyyUa the truth. I used to believe Ukraine was a country full of Nazis, and as a Jewish America, I opposed sending a dime of taxpayer money to Ukraine.

Then I traveled to Ukraine and learned first hand how Ukraine has
one of the strongest laws… pic.twitter.com/ZndNXGPeMm

— Laura Loomer (@LauraLoomer) July 26, 2026

I väst har civilisationsidén främst fått genomslag inom alternativa högermedier och den så kallade civilisationshögern, där föreställningen om ett dekadent väst länge har varit central. I vissa av dessa miljöer har även Aleksandr Dugins idéer uppmärksammats, och Dugin har medverkat i amerikanska alt-right-poddar. Dessa mediemiljöer har samtidigt fungerat som arenor där ryska narrativ och direkt desinformation om Ukraina kunnat få spridning och resonans, ibland också utanför den mest renodlade alternativhögern. Detta har uppmärksammats särskilt efter att internetprofilen Laura Loomer gjorde en helomvändning i Ukrainafrågan och besökte Ukraina i juli 2026. Loomer har själv framhållit sina kontakter med president Donald Trump, och hennes omsvängning har därför av vissa tolkats som ett tecken på en bredare omprövning inom delar av den amerikanska högern.

Samtidigt tycks även Trumpadministrationens hållning till kriget successivt ha förändrats. Om den ryska civilisationsberättelsen endast vann begränsad resonans utanför den alternativa högern, fick det operativa krigsnarrativet om ett ryskt övertag desto större spridning. Föreställningen att Ukraina förr eller senare skulle tvingas ge upp kom länge att prägla delar av den amerikanska debatten, men har blivit allt svårare att upprätthålla i takt med Ukrainas fortsatta motstånd.

Civilisationsprojektets sammanbrott

Det ryska civilisationsprojektet misslyckades redan under krigets första dagar. Oavsett hur kriget avslutas militärt blev Ukraina genom invasionen politiskt, kulturellt och identitetsmässigt allt svårare att införliva i Russkiy mir. 

I strategispelet Sid Meiers Civilization kan civilisationer expandera genom att flytta gränser på en karta. I den verkliga världen följer människor inte samma logik. Rysslands ledning kunde flytta frontlinjer, men inte återupprätta den civilisatoriska gemenskap som Russkiy mir förutsatte.

Man kan erövra territorier med våld. Man kan inte tvinga människor att uppleva sig som en del av en civilisation.

Kinas kamp om verklighetsbeskrivningen

Kina vill inte bara bli starkare

Att Kina är en växande stormakt som utmanar väst och den amerikanska hegemonin har blivit allt tydligare. Vad detta egentligen innebär är däremot mindre självklart. I väst är det lätt att tänka sig att Kinas mål främst handlar om större handel, starkare ekonomi och ökad militär makt. Men Kina talar allt oftare om något annat: diskursmakt. Kina söker inte bara inflytande över territorier, naturresurser, handel och teknologi, utan också över hur världen beskrivs och förstås. För detta finns ett belysande kinesiskt begrepp: huàyǔquán (话语权).

I analyser av kinesisk strategi beskrivs huàyǔquán som "diskursiv makt" eller "rätten att formulera berättelsen". Begreppet syftar på förmågan att sätta den internationella dagordningen, definiera centrala begrepp, forma narrativ och påverka hur andra tolkar världspolitiken.

Under de senaste årtiondena har geopolitiken gradvis utvecklats från en kamp om territorier, naturresurser och marknader till att också bli en kamp om berättelser, inramning och begrepp. I denna utveckling har Kina målmedvetet försökt stärka sina positioner. Det uttalade målet är att bryta det västerländska diskursmonopolet och skifta bilden av Kina från att vara formad av andra till att bli självdefinierad.

Från hård makt till berättelser

Kina har under de senaste decennierna gjort det till en strategisk prioritet att stärka sin internationella diskursmakt, guójì huàyǔquán (国际话语权), för att öka Kinas inflytande över hur internationella frågor beskrivs och förstås och därigenom motverka västerländska aktörers tolkningsföreträde. Diskursmakt har ibland beskrivits som en form av mjuk makt, men det finns stora skillnader mellan kinesisk huàyǔquán och hur väst och speciellt USA utövat makt genom attraktionskraft.

Kinas externa kommunikation bygger i hög grad på ett sammanhängande strategiskt narrativ som anpassas till olika mottagare. Förenklat uttryckt ställs en västlig ordning som beskrivs som obalanserad eller föråldrad mot en alternativ ordning där Kina framställs som en förespråkare för jämlikhet, ömsesidig respekt och en mer rättvis internationell struktur.

Xi Jinping har formulerat målet som att "påskynda uppbyggnaden av ett kinesiskt diskurs- och narrativsystem" (加快构建中国话语和中国叙事体系). Ambitionen handlar alltså inte enbart om att förbättra Kinas internationella kommunikation. Den handlar om att skapa ett sammanhängande system av begrepp och berättelser genom vilket världen gradvis ska beskrivas på andra sätt än genom den liberala västvärldens språk.

Inom internationell forskning talar man ibland om geopolitical storytelling, alltså hur stormakter använder berättelser för att legitimera sin utrikespolitik. Kinas ambition går emellertid längre än så. Det handlar inte bara om att berätta en annan historia, utan om att successivt etablera ett alternativt begreppssystem genom vilket världen kan beskrivas och förstås.

Foucault och diskursiv makt

Michel Foucault visade att makt inte bara utövas genom tvång, utan även genom språk, kunskap och institutioner. Kina har tagit denna insikt på stort allvar. Även om begreppet huàyǔquán har egna kinesiska rötter ligger det nära den typ av diskursiva maktanalyser som  Foucault utvecklade i väst.

Under 2000-talet har den geopolitiska kampen i allt högre grad kommit att omfatta kontrollen över verklighetsbeskrivningen. Den som kan definiera begrepp som demokrati, utveckling, mänskliga rättigheter eller internationell ordning utövar redan makt. Det är denna form av makt som Kina beskriver med begreppet huàyǔquán.

Om den västerländska liberala universalismen förlorar sin självklara ställning internationellt minskar samtidigt dess potential att fungera som ett alternativt narrativ även inom Kina. Kinas kamp om diskursen kan således förstås som ett sätt att skydda den legitimerande berättelse på vilken kommunistpartiets fortsatta ledarskap vilar.

Kinas kamp om diskursmakten handlar speciellt om att flytta diskussionen bort från det västerländska binära paret demokrati versus auktoritärt styre, som ofta används för att kritisera den kinesiska regimen. Det gör man genom att främja ett nytt motsatspar: gott styre (på engelska good governance) kontra dåligt styre.

Gott styre och god samhällsstyrning

Med gott styre, på kinesiska liángzhèng (良政), förstås en politik som levererar konkreta resultat såsom ekonomisk tillväxt, fattigdomsbekämpning och nationell stabilitet. Det handlar alltså om output eller performativitet, som förväntas ge makten legitimitet. Uttrycket liángzhèng kombineras ofta med uttrycket shànzhì (善治), som till svenska översätts till god förvaltning eller god samhällsstyrning. Tillsammans får vi alltså liángzhèng shànzhì (良政善治), gott styre och god samhällsstyrning. Till engelska översätts i regel hela det längre uttrycket till bara good governance.

När uttrycket används i kinesiska policydokument innefattar det inte maktdelning, fria val, pluralism eller skydd för civilsamhället. I stället betyder det en effektiv, centraliserad och resultatdriven statsskölsel under partiets ledning. Budskapet till omvärlden är att ett system som levererar välstånd och trygghet för sina medborgare utgör "gott styre" – oavsett om det uppfyller västerländska demokratiska standarder eller inte.

Kina betonar principen om strikt nationell suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter. Till skillnad från västerländska biståndsgivare eller Världsbanken, som ofta ställer krav på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter för att ge lån, erbjuder Kina en modell där good governance likställs med administrativ effektivitet, stark statlig kontroll och ekonomisk utveckling.

En allmän tolkning i väst är att Kina använder begreppet good governance i utrikeskommunikation som ett verktyg för ideologiskt självförsvar och diplomatiskt inflytande. Genom att visa upp sin egen modell som framgångsrik försöker Peking normalisera det auktoritära styret på den globala arenan och därigenom skapa legitimitet på hemmaplan.

Kina använder medvetet etablerade internationella utryck som good governance, democracy, rule of law och human rights, men fyller dem med ett kinesiskt innehåll. Genom att använda exakt samma engelska termer minskar de det språkliga avståndet, vilket gör att deras budskap låter mer bekant och acceptabelt i internationella organ som FN. Samtidigt avvisar Kina idén om att västvärlden har monopol på att definiera dessa begrepp.

Från diskursmakt till tianxia

När Kina eftersträvar diskursmakt eller huàyǔquán så vill man även driva en egen världsbild och ett eget narrativ. Här är begreppet tianxia (天下) centralt. Den kinesiska filosofen eller statsvetaren Zhao Tingyang är speciellt känd för att ha introducerat begreppet tianxia, som brukar översättas till "allt under himlen". Tianxia tolkas ofta i kontrast mot den västfaliska ordningen från freden i Westfalen 1648. Där Westfalen representerar suveräna stater, juridisk jämlikhet och gränser står tianxia för hierarki, centrum, civilisation och ordning.

Historiskt kom tianxia till uttryck genom det kinesiska tributsystemet, där den politiska ordningen byggde mindre på territoriell kontroll än på erkännande av ett civilisatoriskt centrum. Dagens kinesiska tänkare förespråkar inte ett återupprättande av tributsystemet som institution. Däremot används tianxia som en filosofisk referensram för en alternativ internationell ordning.

Tianxia och tributssystemet utgör idag inte den kinesiska utrikespolitikens officiella vokabulär. Däremot spelar dessa begrepp en betydande roll i den kinesiska idédebatt där man försöker formulera historiska och filosofiska alternativ till den västerländska internationella ordningen. Flera av de begrepp som officiellt används internationellt kan därför förstås som moderna översättningar eller omtolkningar av äldre kinesiska föreställningar, även om denna koppling sällan uttrycks öppet.

Xi Jinping citerar inte Zhao Tingyang och lär inte heller använda tianxia som centralt utrikespolitiskt begrepp. Däremot ger Zhao en ovanligt tydlig filosofisk formulering av en världsbild vars grunddrag återkommer i Kinas officiella språk om en "gemensam framtid för mänskligheten", global styrning och en reformerad internationell ordning.

Många av föreställningar i den av Zhao formulerade världsbilden har sina rötter i den konfucianska traditionen, även om dagens kinesiska stat sällan presenterar dem som konfucianism i officiella policydokument. Begrepp som harmoni, ordning, meritokrati och moraliskt ledarskap har emellertid länge varit centrala inom konfucianskt tänkande och återkommer i moderniserad form i den samtida kinesiska politiska retoriken.

Det är knappast en tillfällighet att Kina under 2000-talet valde att ge sina internationella kulturinstitut namnet Konfuciusinstitut. Valet signalerade att Kina inte bara ville exportera språk och kultur utan också knyta sin internationella profil till en äldre civilisatorisk tradition.

Multipolaritet och civilisationsstaten

Om tianxia beskriver den internationella ordning som Kina föreställer sig, beskriver begreppet civilisationsstat den identitet genom vilken Kina legitimerar sin egen roll i denna ordning. Tianxia fungerar därför att Kina inte ser sig som en nationalstat, utan en civilisationsstat. Redan Folkrepublikens officiella namn Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó (中华人民共和国) antyder denna dubbelhet. Staten definierar sig inte bara som ett territorium utan som den politiska företrädaren för Zhōnghuá, den kinesiska civilisationen. Därmed vilar den kinesiska självförståelsen delvis på en civilisationsidé som är äldre än den västfaliska nationalstaten. Multipolaritet handlar inte bara om flera stormakter. Den handlar också om flera civilisationer, där varje civilisation förväntas ha rätt att definiera sina egna normer och institutioner. 

Den strategiska översättningen lämnar samtidigt ett betydande tolkningsutrymme. Begrepp som multipolaritet, ömsesidig respekt och civilisationernas jämlikhet kan därför uppfattas som uttryck för västerländska föreställningar om pluralism och jämlikhet, samtidigt som de i kinesisk kontext kan vila på delvis andra historiska erfarenheter och politiska målsättningar. Just denna semantiska öppenhet kan göra kommunikationen särskilt effektiv.

Samtidigt som Kina internationellt försvarar olika civilisationers rätt att utvecklas på egna villkor betonas inom landets egna gränser allt starkare vikten av en gemensam kinesisk nationell identitet. Den lag om etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法) som antogs den 12 mars och trädde i kraft den 1 juli 2026 illustrerar denna dubbla logik. Internationellt avvisas västerländska anspråk på universella normer, medan staten internt i ökande grad söker integrera olika etniska och kulturella grupper i en gemensam nationell berättelse.

Den aktuella lagen illustrerar också hur den kinesiska ledningen tycks prioritera intern sammanhållning och politisk kontroll framför hur reformerna uppfattas internationellt. Ur ett västerländskt perspektiv riskerar lagen att skada Kinas internationella anseende, men ur den kinesiska regimens perspektiv väger den interna stabiliteten tyngre. För många västerländska iakttagare framstår Kinas politik gentemot tibetaner och uigurer som ett uttryck för förtryck eller intern kolonialism. Ur den kinesiska regimens perspektiv är det däremot ett uttryck för västerländsk imperialism när omvärlden ifrågasätter hur Kina organiserar sina egna angelägenheter.

Kina behöver inte ensamt driva sitt narrativ. Antiimperialismen är ett språk som används tillsammans av Kina och Ryssland och dessutom av delar av den islamiska världen och yttervänster i väst. Man har visserligen mycket olika mål och världsbilder, men man har en gemensam motståndare: ett föreställt imperialistiskt väst.

Den kinesiska kritiken av västerländsk universalism har dessutom delvis kunnat hämta argument från västerländsk teori. Sedan 1980-talet har kinesiska forskare ingående studerat postmodern filosofi och postkolonial teori. Den tidiga kinesiska receptionen av postmodernismen förmedlades dessutom i hög grad genom den amerikanske marxisten Fredric Jameson, vars föreläsningar i Kina under 1980-talet fick stort inflytande över den fortsatta kinesiska debatten. Under slutet av 1980-talet inspirerade hans analyser delar av den kinesiska intellektuella oppositionen, men efter den 4 juni 1989 kom samma tankegods allt oftare att användas för att kritisera västerländska anspråk på universella normer.

Föreställningen att mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism utgör universella normer har därigenom inom kinesisk teoribildning kunnat beskrivas som uttryck för en kulturellt och historiskt situerad västerländsk metaberättelse. När denna kritik kombineras med antiimperialistiska argument uppstår ett kraftfullt språk genom vilket västerländska anspråk på universella värden kan beskrivas som ytterligare ett uttryck för kulturell och politisk dominans.

Liksom Xi:s Kina ser sig Putins Ryssland som företrädare för en egen civilisation eller "den ryska världen". Båda förespråkar en multipolär världsordning. Men deras strategier skiljer sig åt. Där Ryssland främst undergräver tilltron till den liberala världsordningens berättelser försöker Kina successivt etablera ett alternativt språk genom vilket en ny internationell ordning kan beskrivas och legitimeras. Medan Ryssland river ned försöker Kina bygga upp och ta kontrollen över begreppen. Även om Kina och Ryssland i många avseenden skiljer sig åt visar båda hur kontrollen över berättelser, begrepp och historiska tolkningar blivit en central del av 2000-talets stormaktspolitik.

Alla dessa begrepp – gott styre, multipolaritet, civilisation och tianxia – bildar tillsammans ett alternativt politiskt språk genom vilket Kina kan beskriva både den internationella ordningen och sin egen plats i den. Frågan blir då varför behovet av ett sådant alternativt begreppssystem blivit så centralt för dagens kinesiska ledarskap.

Behov av narrativ legitimering

Den yttersta konflikten gäller kanske inte vem som blir världens största ekonomi eller ens vem som har starkast militär. Den gäller vem som får definiera vad demokrati är, vad utveckling är eller vad internationell rätt är. Den som kontrollerar dessa begrepp kontrollerar också i hög grad den politiska verkligheten. Och just därför har kampen om diskursen blivit en central del av stormaktspolitiken.

Ur ett västerländskt perspektiv handlar kampen om narrativ och diskurs i hög grad om att vinna stöd i det globala syd, särskilt i internationella organ. För den kinesiska ledningen framstår internationell makt och globalt inflytande i hög grad som instrument för ett annat syfte.

Kampen om diskursen handlar inte bara om hur omvärlden uppfattar Kina. Den handlar också om vilka alternativa berättelser det kinesiska folket tillåts se. Kinas kamp om diskursmakt syftar till att skapa ett internationellt idéklimat där kommunistpartiets egen berättelse framstår som legitim och självklar. Om liberala idéer inte längre framstår som universellt giltiga internationellt blir det också svårare för kinesiska medborgare att uppfatta dem som självklara alternativ till det egna systemet.

Under Xi Jinping har denna legitimering dessutom blivit alltmer personcentrerad. I takt med att makten koncentrerats till Xi själv och flera av kommunistpartiets tidigare normer för kollektivt ledarskap och ordnad succession satts åt sidan, har berättelsen om den kinesiska civilisationens återupprättelse också kommit att bli nära förknippad med hans eget ledarskap. Därmed blir skyddet av den officiella berättelsen inte bara en fråga om partiets legitimitet utan också om Xi Jinpings personliga auktoritet.

Medan man i väst blivit alltmer skeptiskt till stora legitimerande berättelserna har Kina under Xi Jinping i stället försökt återupprätta en sådan. Den ekonomiska utvecklingen framställs inte enbart som ett resultat i sig, utan som ett bevis på att den kinesiska civilisationens historiska återupprättelse redan är på väg att fullbordas.

I sin berömda rapport La condition postmoderne hävdade den franske filosofen Jean-François Lyotard att de stora legitimerande berättelserna i de mest utvecklade informationssamhällena successivt förlorade sin auktoritet och ersattes av performativitet – effektivitet, nytta och resultat – som grund för legitimitet. Kinas utveckling pekar emellertid mot en annan möjlighet. Med hjälp av avancerad informationsteknik och kontroll över informationsflödet försöker staten inte avskaffa den performativa legitimeringen, utan integrera den i en ny civilisatorisk metaberättelse.

Under Xi Jinping har Kina successivt utvecklat ett strategiskt narrativ som samtidigt fungerar som en ny legitimerande metaberättelse. Det beskriver inte bara Kinas plats i världen utan ger också kommunistpartiets och Xi Jinpings eget ledarskap en historisk och civilisatorisk legitimitet.

Informationsteknologins nya roll

Kinas strategi begränsas inte till officiell diplomati eller statliga medier. Under senare år har kinesiska myndigheter och statligt knutna aktörer även kopplats till omfattande digitala påverkansoperationer, såsom det nätverk som i väst brukar benämnas Spamouflage eller Dragonbridge. Syftet har inte enbart varit att sprida positiva budskap om Kina utan också att undergräva kritiska berättelser, påverka internationell opinion och förstärka de alternativa narrativ som Kina söker etablera.

Medan Lyotard beskrev hur informationsteknologin bidrog till att underminera de stora legitimerande berättelserna i väst, förefaller den kinesiska staten använda samma teknologiska utveckling för motsatt syfte: att genom digital kommunikation, utbildning, informationskontroll samt AI-baserade språkmodeller och informationssystem åter skapa en sammanhängande berättelse om nationen, civilisationen och partiets historiska uppdrag.

Den tekniska utvecklingen har samtidigt förändrat själva förutsättningarna för diskursmakten. Med generativ AI och stora språkmodeller (LLM) kan budskap produceras och anpassas i en omfattning som tidigare varit omöjlig. Statligt stödda informationskampanjer kan idag generera stora mängder nyhetsliknande innehåll på ett stort antal språk, samtidigt som egna språkmodeller tränas för att återge kinesiska politiska och ideologiska utgångspunkter. 

Kampen om diskursen handlar därmed inte längre bara om medier och diplomati, utan också om vem som formar framtidens digitala kunskapsinfrastruktur. Samma utveckling märks också institutionellt genom Kinas initiativ att etablera nya internationella organ för AI-samarbete och AI-styrning, såsom World Artificial Intelligence Cooperation Organization (WAICO), som formellt grundades genom ett avtal mellan 29 länder i Shanghai den 16 juli 2026. Även AI-styrningen blir därmed en arena där Kina försöker formulera alternativa internationella normer och institutioner.

Informationspåverkan har därmed blivit allt mer kybernetisk, i betydelsen att budskap produceras, sprids, mäts och fortlöpande justeras genom återkoppling från användarnas beteenden. Med generativ AI och LLM kan denna process automatiseras i en omfattning som tidigare varit omöjlig.

Om Kinas försök att skapa ett eget diskurs- och narrativsystem lyckas handlar det inte främst om hur väst beskriver Kina. Det handlar om huruvida den kinesiska staten kan skapa en internationell idévärld där dess egen berättelse framstår som legitim – också inför den egna befolkningen. Kampen om den globala diskursen blir därmed ytterst inte en kamp om hur väst uppfattar Kina, utan om hur Kina kan fortsätta legitimera sitt eget politiska system inför den egna befolkningen.

Frihet eller frigörelse? Om den franska revolutionens arv

Frigörelse eller frihet?

Där USA den 4 juli firar sin nationaldag eller självständighetsdag till minne av självständighetsförklaringen firar Frankrike sin nationaldag den 14 juli till minne av stormningen av Bastiljen år 1789. Bastiljen var en fästning och ett fängelse som kommit att symbolisera den franska kungamaktens godtycke, och stormningen kom att inleda den franska revolutionen. I augusti samma år som Bastiljen stormades antog den franska nationalförsamlingen en deklaration om "människans och medborgarens rättigheter", Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, som liksom den amerikanska självständighetsförklaringen formulerade universella anspråk om frihet, rättigheter och politisk legitimitet. Tillsammans med den amerikanska självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen kom deklarationen att bli en viktig referenspunkt för senare formuleringar av universella mänskliga rättigheter, inte minst i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter

När amerikaner och européer talar om frihet utgår de ofta från att de talar om samma sak. Båda hänvisar till demokrati, mänskliga rättigheter och folkstyre. Båda ser gärna sina samhällen som arvtagare till upplysningen. Men bakom denna gemensamma vokabulär döljer sig delvis olika historiska erfarenheter och olika sätt att förstå relationen mellan individ, stat och samhälle.

De två händelser som mer än några andra kommit att prägla den moderna västerländska självförståelsen är den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen. Båda utmanade den gamla ordningen. Båda hävdade att makten ytterst måste legitimeras av folket snarare än av Gud eller traditionen. Men där den amerikanska revolutionen i hög grad byggde på föreställningen att individen redan äger sina friheter och att statens uppgift är att skydda dem, kom den franska revolutionen att utveckla en annan berättelse. Där stod emancipation, frigörelse, i centrum.

Skillnaden kan vid första anblicken verka subtil, men den har fått långtgående konsekvenser. Frihet och frigörelse är inte samma sak. Friheten utgår från att individen redan besitter vissa rättigheter som ingen legitim makt får kränka. Frigörelsen utgår från att individen ännu inte är fri och därför måste befrias från de krafter som begränsar henne. I det ena fallet blir den centrala politiska frågan hur makten ska begränsas. I det andra blir frågan vilka hinder som måste undanröjas för att människan ska kunna bli fri.

Revolutionen och den sekulära staten

Den franska revolutionen växte fram ur upplysningens kritik av privilegiesamhället, kyrkans makt och den absoluta monarkin. Filosofer som Voltaire, Diderot och Rousseau hade under årtionden ifrågasatt den gamla ordningens legitimitet. När revolutionen bröt ut 1789 riktades angreppet inte bara mot en viss kung eller regering utan mot ett helt samhällssystem.

Till skillnad från den amerikanska revolutionen, som i första hand legitimerade de tretton koloniernas självständighet och deras rätt att styra sig själva, gjorde den franska revolutionen anspråk på att formulera principer giltiga för alla människor. Redan i deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 framträdde ett universellt anspråk som senare kom att prägla såväl den franska republiken som stora delar av Europas politiska utveckling. Föreställningen om universella mänskliga rättigheter var visserligen inte ny. Den hade vuxit fram genom en lång idéhistorisk tradition där romersk rätt, stoisk filosofi och kristen naturrätt samverkade. Men revolutionen gjorde dessa principer till grund för en ny politisk ordning.

Franska revolutionens universalism handlade inte enbart om individuella rättigheter. Den uttryckte också en strävan att skapa institutioner, lagar och normer som ansågs bygga på förnuft snarare än på tradition, privilegier eller religion. Samma anda återfinns senare i allt från metersystemet och den moderna statsförvaltningen till Code Napoléon och den franska republikens syn på medborgarskap.

Deklarationen formulerade många av de principer som senare skulle bli centrala för modern demokrati och mänskliga rättigheter. Men revolutionen handlade samtidigt om mer än individuella rättigheter. Den handlade om att skapa ett nytt samhälle och i viss mån också en ny människa. Det gamla Frankrike skulle inte bara reformeras utan omvandlas.

Det är också här som den franska revolutionens förhållande till religionen blir särskilt betydelsefullt. Revolutionärerna såg inte enbart kyrkan som en religiös institution utan också som en politisk maktfaktor. Kyrkan ägde enorma tillgångar, kontrollerade utbildningen och utgjorde en central del av den gamla samhällsordningen. Att begränsa kyrkans inflytande framstod därför som en nödvändig del av frigörelseprojektet.

Under revolutionens mest radikala skede gick utvecklingen långt längre än vad många av upplysningsfilosoferna sannolikt hade föreställt sig. Präster förföljdes, kyrkor stängdes och försök gjordes att skapa nya former av republikansk medborgarreligion. Även om denna radikala avkristning blev kortvarig kom den att lämna ett bestående avtryck i den franska politiska kulturen. Det centrala var inte bara att religionen skulle skiljas från staten. Det centrala var att staten skulle befrias från religionens makt.

Det var Napoleon Bonaparte som kom att ge många av revolutionens idéer deras mest varaktiga institutionella form. Napoleon var ingen demokrat i modern mening och lät kröna sig själv till kejsare. Ändå blev han kanske den främste exportören av revolutionens arv.

Napoleon kröner sig själv till kejsare i påvens närvaro.

Genom Napoleons lagbok skapades ett rättssystem som byggde på principen om lika lag för alla medborgare. Feodala privilegier avskaffades. Staten centraliserades. Meritokratiska ideal stärktes. På många håll i Europa blev de napoleonska reformerna mer bestående än de politiska ordningar som föregick eller följde dem.

Paradoxalt nog byggde delar av den nya ordningen på äldre intellektuella traditioner. Den romerska rätten, som under århundraden förvaltats och utvecklats inom Europas universitet och kyrkliga institutioner, blev en viktig inspirationskälla för den lagstiftning som Napoleon senare lät kodifiera.

Napoleon försonades visserligen med den katolska kyrkan genom konkordatet med påven 1801, men kyrkan återfick aldrig sin tidigare ställning. Religionen tolererades och erkändes, men underställdes samtidigt den världsliga makten. I detta avseende blev Napoleon en viktig föregångare till senare former av sekulär statsmakt.

De lutherska furstarna i norra Europa hade redan under 1500-talet underställt kyrkan den världsliga makten. Även Peter den store gjorde detsamma inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Frankrikes situation var emellertid annorlunda. Där riktades den statliga kontrollen mot en universell kyrka med sitt centrum utanför nationen. Under revolutionen och senare under Napoleon underställdes därför den katolska kyrkan den franska staten, samtidigt som påvens inflytande kraftigt begränsades.

Påven Pius VII grips och deporteras på order av Napoleon.

Under 1800-talet fortsatte konflikten mellan republik och kyrka att prägla Frankrike. När den tredje republiken under slutet av seklet byggde ut det offentliga skolsystemet blev skolan ett centralt redskap för att forma republikens medborgare. Undervisningen skulle vara sekulär. Barn skulle fostras till republikaner snarare än till katoliker. Staten övertog därmed en del av de funktioner som tidigare hade legat hos kyrkan.

Laïcité – den franska modellen

Den definitiva brytpunkten kom genom lagen om separation mellan kyrka och stat år 1905. Därmed upphörde den katolska kyrkan att vara underställd staten på det sätt som varit fallet sedan revolutionen och Napoleon. Samtidigt förlorade den också sin tidigare offentliga särställning. Den moderna franska laïcité-modellen utgår från att kyrkan är institutionellt självständig samtidigt som religionen hålls åtskild från staten och det offentliga rummet.

Här framträder en skillnad som fortfarande påverkar relationen mellan Europa och USA. I den amerikanska traditionen har separationen mellan kyrka och stat syftat till att både skydda religionen från staten och staten från religionen. I den franska traditionen har separationen i högre grad syftat till att skydda det offentliga från religionens inflytande, för att därigenom möjliggöra frihet och emancipation.

Den franska universalismen har också haft en geopolitisk dimension. Frankrike har ofta betraktat sig självt som bärare av universella värden snarare än som en nation bland andra. Därför har relationen till USA tidvis präglats av ambivalens. Frankrike har varit en central del av den västliga gemenskapen men samtidigt återkommande hävdat sin självständighet gentemot amerikanskt ledarskap. Charles de Gaulles beslut 1966 att lämna Natos integrerade militära kommando kan också ses som ett uttryck för denna tradition. I dagens diskussioner om europeisk strategisk autonomi lever delar av samma föreställning fortfarande kvar.

Även inom Nato lever detta dubbla arv vidare. Organisationen har fortfarande engelska och franska som sina två officiella språk och toppmöten marknadsförs konsekvent som både NATO Summit och Sommet de l'OTAN. Att franskan fortfarande har denna formella ställning speglar inte främst dagens språkliga maktförhållanden utan den historiska roll som Frankrike spelat i utformningen av den västliga institutionella ordningen.

Föreställningen om den franska modellens universalitet har också ett visst historiskt stöd. Den franska modellen kom att få stort inflytande långt utanför Frankrikes gränser. Många stater inspirerades av den franska republikanismen, den centraliserade statsförvaltningen och principen om laïcité. Ett av de mest intressanta exemplen är Turkiet.

Från Frankrike till Turkiet

När Mustafa Kemal Atatürk grundade den turkiska republiken efter Osmanska rikets fall hämtade han i många avseenden sina förebilder från Frankrike snarare än från USA. Kalifatet avskaffades. Religionens politiska roll begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras. Men precis som i Frankrike under 1800-talet innebar sekulariseringen inte att staten drog sig tillbaka från religionen. Tvärtom skapades genom myndigheten Diyanet ett system där staten fick omfattande inflytande över det religiösa livet. Religionen skulle inte styra staten. Staten skulle i stället definiera religionens plats i samhället.

Den kemalistiska republikens statsideal kom därmed att ligga närmare den franska republikanska och sekularistiska traditionen än den federala och kristdemokratiska statsmodell som efter andra världskriget kom att prägla Västtyskland och senare stora delar av Europeiska unionen. Turkiets tidiga europeiska orientering riktades i hög grad mot ett integrationsprojekt där just den franska republikanska traditionen ännu spelade en betydande roll.

Den amerikanska och den franska republiken framstår ofta som två uttryck för samma västerländska frihetstradition. Men deras legitimerande berättelser skiljer sig i viktiga avseenden. I USA har staten ytterst legitimerats genom individens redan existerande frihet och genom institutioner som begränsar makten. I Frankrike har staten i högre grad legitimerats genom sin förmåga att frigöra medborgaren från de maktstrukturer som ansetts hindra friheten. Därför har också den franska staten historiskt tilldelats en mer aktiv roll i att forma det offentliga rummet och den republikanska medborgaren.

Kanske blir denna skillnad särskilt tydlig i vår egen tid. Samtidigt som USA alltmer präglas av konflikter kring den berättelse som länge gav nationen legitimitet, bygger den franska republiken fortfarande i hög grad sin självförståelse på staten som garant för republikens gemensamma värden. 

Skillnaden mellan den amerikanska och den franska förståelsen av statens roll märks fortfarande i dagens Europa, inte minst på EU-nivå. Även samtida europeiska diskussioner om yttrandefrihet, sociala medier, desinformation och hatbrott kan delvis förstås mot denna historiska bakgrund. Där många amerikaner instinktivt frågar hur staten ska begränsas för att skydda friheten frågar många européer vilka samhälleliga villkor som krävs för att friheten ska kunna förverkligas. Bakom dessa skillnader finns inte bara olika lagar utan också olika traditioner.

Olika traditioner och berättelser

För nordbor torde motsättningen mellan den amerikanska och den franska modellen inte vara så uppenbar. Historiskt har de nordiska länderna utvecklat en tredje modell, där den lutherska kyrkan länge varit integrerad i staten och där religiösa symboler och ceremonier senare kommit att uppfattas som nationellt kulturarv snarare än som uttryck för religionsutövning. Debatten kring Sommarpsalmen i finländska skolor visar hur argument hämtade från en mer kontinentaleuropeisk förståelse av sekularism ibland kolliderar med en nordisk tradition där kristna inslag ofta uppfattas som kulturarv snarare än som konfession. I Norden har kyrkan och religionen inte på samma sätt som på kontinenten uppfattats som hinder för upplysning och emancipation, utan tvärtom ofta förknippats med folkbildning, nationell sammanhållning och statens modernisering.

Västerlandet har från början formats av flera olika legitimerande berättelser och olika förhållningssätt till begreppet frihet. Den amerikanska berättelsen handlar i stor utsträckning om den frihet som på engelska brukar betecknas liberty, där det är den enskilda individens rätt att själv tolka vad frihet innebär. Den franska berättelsen handlar i hög grad om emancipation, där staten i stor utsträckning fått uppgiften att befria sina medborgare från de hinder som anses stå i vägen för deras frihet. Båda traditionerna har bidragit till framväxten av demokrati, mänskliga rättigheter och moderna västerländska samhällen. Men de ger olika svar på frågan om vad som ytterst gör politisk makt legitim.

Vilket Turkiet möter Nato i Ankara?

Ankara och Turkiets plats i Nato

När Natos stats- och regeringschefer samlas i Ankara möts de av ett land som i över sjuttio år varit en viktig medlem av den västliga försvarsalliansen. För Finland och Sverige blir toppmötet först det andra där de deltar som fullvärdiga medlemmar efter den utdragna process där Turkiet fördröjde de nordiska ländernas inträde.

Som värdland kommer Turkiet att omges av den diplomatiska artighet som präglar internationella toppmöten. Men den bild av Turkiet som då förmedlas riskerar att bli ensidig. Få medlemsländer har under de senaste årtiondena väckt lika många frågor om sin relation till väst som just Turkiet.

Att toppmötet hålls i huvudstaden Ankara och inte i Istanbul är i sig symboliskt. När Turkiet senast stod värd för ett Nato-toppmöte år 2004 hölls mötet i Istanbul, den historiska metropolen vid Bosporen och den stad som för många européer fortfarande förkroppsligar Turkiets historia. Istanbul är det gamla Konstantinopel, den kejserliga huvudstaden som förenar Europa och Asien och vars historiska centrum ligger på den europeiska sidan av Bosporen. Ankara representerar något annat. Staden blev huvudstad för den republik som Mustafa Kemal Atatürk skapade ur Osmanska rikets ruiner efter första världskriget.

Istanbul bär fortfarande spåren av det osmanska och islamiska imperiet, men också av Bysans, det vill säga det Östromerska riket, och den grekisk-romerska kristenheten. Den ekumiska patriarken av Konstantinopel, under vars ledarskap även den ortodoxa kyrkan i Finland står, har fortfarande sitt säte i Istanbul. Där ligger också Hagia Sofia, den kyrka som uppfördes som centrum för den bysantinska kristenheten, som senare blev moské efter den osmanska erövringen, omvandlades till museum under Atatürk och åter gjordes till moské under Recep Tayyip Erdoğan. Få byggnader illustrerar tydligare de motsatta krafter som format det moderna Turkiet. Att en del av landet, inklusive dess största stad, ligger i Europa har samtidigt länge haft en symbolisk betydelse. Turkiet har inte bara velat vara en bro mellan Europa och Asien, utan också uppfattas som en del av Europa.

Hagia Sofia

Turkiet blev medlem av Nato 1952 samtidigt som Grekland. Att de två ärkefienderna upptogs samtidigt illustrerar alliansens strategiska logik under det tidiga kalla kriget. För USA och Västeuropa handlade medlemskapet framför allt om att säkra den sydöstra flanken mot Sovjetunionen. De turkiska sunden mellan Svarta havet och Medelhavet hade en enorm strategisk betydelse, och Turkiet gränsade direkt till Sovjetunionen.

Men Turkiets väg in i Nato handlade inte enbart om geografi. Efter andra världskriget ville den turkiska ledningen också demonstrera att landet hörde till västvärlden. När Koreakriget bröt ut skickade Turkiet betydande styrkor för att delta på FN:s och USA:s sida. Insatsen blev ett viktigt argument för medlemskap i Nato och uppfattades som ett bevis på Turkiets västliga orientering.

Republikens grund och den kemalistiska moderniteten

För att förstå denna orientering måste man gå tillbaka till republikens grundande. När Osmanska riket föll samman efter första världskriget hotades Anatolien av uppdelning mellan flera segrarmakter. Under Atatürks ledning lyckades den turkiska nationalistiska rörelsen besegra bland annat de grekiska styrkor som ryckt långt in i Anatolien. Ur denna seger växte den moderna turkiska republiken fram.

Den nya republikens grundprincip sammanfattades i mottot "Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir" – "Suveräniteten tillhör ovillkorligen nationen". Formuleringen uttryckte den grundläggande legitimeringsförskjutningen från dynasti och kalifat till nationen som politiskt subjekt. Liksom den franska revolutionens princip om nationell suveränitet markerade den att den yttersta politiska auktoriteten inte längre ansågs härstamma från Gud, dynastin eller kalifen, utan från nationen själv.

Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir - Anıtkabir, mausoleet över Atatürk

Atatürk blev inte bara republikens grundare utan också dess främsta legitimerande hjältegestalt, inte minst genom segern i det turkiska självständighetskriget mot Grekland. Samtidigt var hans projekt mycket radikalt. Kalifatet avskaffades. Religiösa institutioner underställdes staten. Reformerna omfattade inte bara statens institutioner utan även språket. Det arabiska alfabetet ersattes av ett latinskt alfabet, inklusive bokstaven ö, samtidigt som tusentals ord med arabisk och persisk bakgrund successivt ersattes av turkiska motsvarigheter.

För många innebar reformen att banden till det osmanska förflutna försvagades, eftersom yngre generationer inte längre utan vidare kunde läsa äldre texter och dokument. Klädreformer genomfördes och religionens plats i det offentliga livet begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras efter europeisk modell. I praktiken innebar detta en turkisk variant av den franska laïcité-principen, där religionen inte skulle styra staten utan tvärtom underställas den.

Det Europa som inspirerade Atatürk var inte det kristna Europa utan snarare det sekularistiska och republikanska Europa. I många avseenden hämtades förebilderna från Frankrike och den franska traditionen av laïcité. Turkiet skulle bli en modern nationalstat där religionen förlorade sin politiska roll.

Den kemalistiska statens laïcité-ordning

Denna vision kom att försvaras av vad som ofta kallats den kemalistiska eliten. Armén såg sig som republikens väktare, men försvarade i första hand den kemalistiska ordningen snarare än principen att den politiska makten ytterst utgår från folket. Det är också i Turkiet som uttrycket "den djupa staten" först fick bred politisk betydelse. Det betecknade framför allt de nätverk inom militär, säkerhetsapparat och statsförvaltning som ansågs skydda den kemalistiska ordningen oberoende av valresultat.

Torget Tören Meydanı framför Anıtkabir, som syns i bakgrunden

Domstolarna, särskilt författningsdomstolen, fungerade på liknande sätt och försvarade den kemalistiska ordningen, inte minst laïcité-principen, med arméns stöd i bakgrunden. Under republikens historia förbjöds flera religiöst orienterade partier, och militären ingrep vid upprepade tillfällen när den ansåg att den sekulära ordningen var hotad. För den kemalistiska eliten handlade laïcité inte bara om att skilja religion från politik utan också om att skydda staten från religiöst inflytande via politiska partier.

Till skillnad från vad många idag förknippar med sekularism innebar den kemalistiska modellen inte en fullständig åtskillnad mellan religion och stat. Genom myndigheten Diyanet kom staten inte bara att övervaka det religiösa livet utan också att standardisera och kanalisera den sunnimuslimska praktiken genom centralt utformade predikningar och ett omfattande administrativt kontrollsystem över moskéväsendet. Den kemalistiska sekularismen byggde i själva verket på statens rätt att definiera religionens plats i samhället. Att den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk gjorde det möjligt för staten att genom Diyanet utöva ett inflytande över religionens offentliga uttryck som hade varit svårare i ett mer religiöst pluralistiskt samhälle.

Turkiets moderna historia präglas i detta avseende av en återkommande spänning mellan en statligt formad sekulär idealberättelse och en övervägande sunnimuslimsk samhällsstruktur. Den religiösa dimensionen försvann trots sekulariseringen aldrig helt ur samhällslivet. Det stora folkutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 genomfördes inte utifrån språkliga eller nationella kriterier, utan huvudsakligen utifrån religion. Turkisktalande ortodoxa kristna fördrevs till Grekland medan grekisktalande muslimer flyttades till Turkiet. Före det hade, i vad som idag allmänt betraktas som det armeniska folkmordet 1915–1917, ungturkarna, vars revolution och nationalism banade väg för Atatürk och den moderna turkiska republiken, dödat eller fördrivit största delen av den kristna armeniska befolkningen.

Således växte den nya republiken fram i ett land där den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk, även om betydande kurdiska och alevitiska minoriteter levde utanför den nationella berättelsens idealtyp. Den kemalistiska berättelsen om ett sekulärt och västorienterat Turkiet fungerade under större delen av republikens historia som statens viktigaste legitimerande berättelse. Men den kom samtidigt att samexistera med andra sätt att förstå nationens identitet, en spänning som fortfarande präglar turkisk politik.

Från kemalism till Erdoğan

Så sent som 1997 tvingades den islamistiskt orienterade premiärministern Necmettin Erbakan att avgå efter påtryckningar från militären. För många konservativa och religiösa turkar blev detta ytterligare ett exempel på hur den kemalistiska eliten begränsade folkmajoritetens politiska inflytande. Händelserna 1997 bidrog därmed till att ge näring åt den politiska rörelse som några år senare skulle föra Erdoğan till makten.

Året därpå dömdes även Istanbuls borgmästare Recep Tayyip Erdoğan till fängelse och politiskt yrkesförbud efter att offentligt ha reciterat en dikt som domstolen ansåg uppviglande och oförenlig med den sekulära statens principer. För många av hans anhängare gjorde detta honom till en symbol för hur den kemalistiska ordningen använde staten för att begränsa religiöst inspirerad politik.

Trots sitt grepp om institutionerna lyckades den kemalistiska eliten inte stoppa Erdoğan och hans parti Rättvise- och utvecklingspartiet AKP från att vinna valet och bilda regering 2002. Vid denna tid hade den kemalistiska berättelsen redan förlorat en del av sin attraktionskraft. Många väljare uppfattade den sekulära eliten som avskild från folkmajoriteten, samtidigt som ekonomiska problem och politisk instabilitet undergrävde förtroendet för det gamla systemet. Paradoxalt nog bidrog även Turkiets strävan efter medlemskap i Europeiska unionen till att minska militärens och andra icke-valda institutioners politiska inflytande.

När Erdoğan och hans parti kom till makten framställde de sig som representanter för de grupper som länge hållits utanför den kemalistiska makteliten. Erdoğan presenterade sig inledningsvis som en reformator som ville förena konservativa muslimska värderingar med demokrati och ekonomisk modernisering, snarare än som en motståndare till demokrati eller Europa. Mellan åren 2003 och 2014 var Erdoğan premiärminister, samtidigt som makten alltmer koncentrerades till honom som person. När Erdoğan år 2014 valdes till president överfördes makten till presidentämbetet, först de facto och efter folkomröstningen 2017 även formellt.

Den nya presidentanläggningen eller byggnadskomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, som invigdes av Erdoğan samma år som han tillträdde som president, blev inte bara säte för den verkställande makten utan också ett monument över den nya politiska ordning som växte fram under Erdoğan. Tanken hade först varit att det skulle bli det nya kansliet för premiärministern, eftersom det gamla högkvarteret Başbakanlık ansågs omodernt och avlyssningskänsligt. Men när Erdoğan bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet och omdefiniera presidentrollens makt, beslöt han att byggnaden i stället skulle tillfalla presidentämbetet. Den sittande premiärministern fick flytta in i det gamla, betydligt mindre presidentpalatset Çankaya Köşkü, vilket var en enorm symbolisk förflyttning av maktens centrum i turkisk politik. Presidentkomplexets huvudbyggnad är byggd i neo-osmansk stil och själva namnet på det nya presidentkomplexet, Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, anknyter medvetet till det osmanska kulturarvet snarare än till den västerländska statstraditionens palatsarkitektur.

Huvudbyggnaden till residentkomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi i Ankara

Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 genomförde Erdoğan omfattande utrensningar inom militär, rättsväsende och statsförvaltning. De institutioner som länge fungerat som väktare av den kemalistiska ordningen förlorade gradvis sin självständiga ställning. Samtidigt fick den maktkoncentration som redan vuxit fram kring Erdoğan konstitutionell legitimitet genom övergången till presidentstyre. Successivt växte också nya eliter fram vars karriärer, erfarenheter och lojaliteter i högre grad formats under Erdoğans styre.

För Nato innebar detta inte bara en förändring av Turkiets inrikespolitiska maktbalans. En betydande del av den officerskår som under decennier byggt nära relationer till västliga militärstrukturer försvann. I dess ställe växte en ny generation befälhavare fram, vars erfarenheter i större utsträckning präglats av ett Turkiet som vuxit fram under Erdoğans styre.

Natos egen doktrinära kommunikation efter 2022 visar samtidigt att alliansen själv inte endast är en militär struktur utan också en berättelse om sin egen legitimitet. I det så kallade institutionella narrativet beskrivs Nato som "a democratic, multinational alliance uniting across borders to guard, with courage and competence, against threats to our home". Detta narrativ fungerar inte som operativ strategi utan som en övergripande legitimeringsram för alliansens existens. Å andra sidan har betoningen i praktiken förskjutits från demokratiska värden till kompetens och funktionell förmåga. Detta gör att medlemskap i högre grad framstår som beroende av kapacitet än av intern politisk identitet, vilket gör Turkiets fortsatta plats i alliansen lättare att förstå ur ett institutionellt perspektiv. Samtidigt har den berättelse genom vilken Turkiet förstår sin egen roll i världen förändrats.

Genom sin betoning av det osmanska arvet och sin återkommande ambition att tala för muslimska grupper långt utanför Turkiets gränser har Erdoğan stundvis odlat en symbolisk roll som påminner om det ledarskap som historiskt förknippades med kalifatet, även om han aldrig gjort anspråk på att återupprätta institutionen. Därmed har också den gemenskap som Turkiet främst identifierar sig med gradvis förändrats. Medan den kemalistiska republiken i första hand definierade sig som en del av det västerländska moderniseringsprojektet framträder Erdoğans Turkiet allt oftare som en självständig civilisationell aktör med historiska och kulturella band till en bredare muslimsk värld.

Till vänster Beştepe Millet-moskén inom presidentkomplexet i Ankara

Den förändrade självbilden märks också i Turkiets relation till Israel. Under 1990-talet utvecklade Turkiet och Israel ett nära säkerhets- och försvarssamarbete, men under Erdoğan har Palestinafrågan blivit en allt viktigare del av Turkiets utrikespolitiska identitet. Genom sitt starka stöd för den palestinska saken har Ankara samtidigt stärkt sina anspråk på att uppträda som en ledande röst i den muslimska världen. Utvecklingen illustrerar hur Turkiets utrikespolitik gradvis kommit att präglas mindre av västlig allianspolitik och mer av ambitionen att återta en självständig regional och civilisatorisk roll.

Denna förskjutning står i kontrast till den orientering som länge präglade den turkiska republiken. Under lång tid strävade Turkiet efter medlemskap i Europeiska unionen. Inte minst sekularister i Europa såg länge Turkiet som ett argument för tanken att europeisk identitet ytterst byggde på politiska principer snarare än religion eller kultur. Men Erdoğans Turkiet har gradvis rört sig bort från denna självbild.

Medan Erdoğan allt tydligare använder osmansk och sunnimuslimsk symbolik för att stärka Turkiets inflytande i den muslimska världen har staten behållit ett omfattande inflytande över det religiösa livet genom den statliga religionsmyndigheten Diyanet. Under Erdoğan har Diyanet inte bara vuxit till en av Turkiets största statliga myndigheter utan också blivit ett viktigt instrument för turkisk mjuk makt. Genom moskéer, religiös utbildning och imamutsändning verkar myndigheten långt utanför Turkiets gränser, inte minst i Europa, på Balkan och i Centralasien. Denna politik beskrivs ofta som en del av Turkiets neo-osmanska ambition att återta kulturellt och religiöst inflytande i områden som en gång tillhörde Osmanska riket.

Samtidigt har den turkiska staten fortsatt att begränsa det ekumeniska patriarkatets internationella ställning. Under perioder har Ankara rentav samarbetat med Moskva när det gällt att begränsa patriarkatets internationella handlingsutrymme. Turkiet har dock inte konsekvent försökt hindra den ekumeniske patriarken av Konstantinopel från att utöva sitt ämbete som primus inter pares inom den ortodoxa kyrkan, vilket blev tydligt när patriark Bartolomeus år 2019 beviljade den ukrainska kyrkan autocefali (självständighet från Moskvapatriarkatet). Samtidigt erkänner den turkiska staten fortfarande inte patriarkens ekumeniska ställning i juridisk mening, utan betraktar honom formellt endast som ledare för den lilla grekisk-ortodoxa minoriteten i Turkiet. Därigenom förenas en pragmatisk tolerans med en konsekvent ovilja att ge en religiös institution självständig offentlig auktoritet.

Helige Georgios kyrka, säte för Konstantinopels ekumeniska patriarkat

Erdoğans politik har likväl inneburit en tydlig förändring av religionens plats i det offentliga rummet. Begränsningar av religiös klädsel, såsom huvudduk inom universitet och offentlig förvaltning, har successivt avskaffats och religiösa symboler har blivit betydligt mer synliga i det offentliga livet. Där den kemalistiska laïcité-modellen eftersträvade ett offentligt rum fritt från religiösa uttryck har Erdoğan i högre grad accepterat och uppmuntrat religionens offentliga närvaro.

Erdoğans kursändring innebär inte att staten avstår från kontrollen över religionen. Tvärtom har Diyanet fått en allt viktigare roll som statligt instrument för att forma den religiösa identiteten. Det som förändrats är alltså inte statens kontroll över religionen, utan den legitimeringsberättelse genom vilken denna kontroll motiveras.

Västerlandet som spegel: legitimitet, allians och berättelse

Turkiets agerande under Finlands och Sveriges Nato-process illustrerade denna förändring. Frågan handlade inte enbart om kurdiska organisationer, amerikanska vapenleveranser eller andra konkreta säkerhetspolitiska frågor. Den blev också ett sätt för Ankara att demonstrera att Turkiet inte längre såg sig som en kandidat till väst utan som en aktör som kunde ställa egna villkor för alliansen.

Paradoxalt nog finns det vissa likheter mellan Erdoğans Turkiet och Donald Trumps USA. Trots stora skillnader bygger båda rörelserna delvis på föreställningen att en nation har svikits av en kosmopolitisk elit och att dess styrka, självförtroende och historiska identitet måste återupprättas. Där Atatürks Turkiet legitimerades genom modernisering legitimeras Erdoğans Turkiet allt oftare genom restaurering.

När Nato möts i Ankara samlas alliansen därför i en stad som symboliserar en berättelse som inte längre helt sammanfaller med dagens turkiska verklighet. Turkiet är fortfarande en strategiskt oumbärlig medlem av Nato. Men landet är inte längre det sekulära och västinriktade Turkiet som en gång upptogs i alliansen under det kalla kriget.

Turkiet illustrerar därmed en paradox i dagens västliga självförståelse. Samma politiska krafter som varnar för att Europas kulturella identitet håller på att försvagas genom invandring har sällan betraktat Erdoğans alltmer religiöst präglade Turkiet som ett motsvarande problem, trots att Turkiets sunnimuslimska inflytande genom Diyanet också sträcker sig in i Europa. Det kan delvis förklaras av Turkiets strategiska betydelse och av att Nato i ökande grad betraktas som en allians grundad på kapacitet snarare än på gemensamma värderingar.

Det finns dock även en annan förklaring. För många nationalister framstår Erdoğans betoning av religion, nationell suveränitet och kulturell kontinuitet som mindre främmande än den sekularisering och postnationella självförståelse som ofta förknippas med den liberala amerikanska eliten och delar av Västeuropa.

Den kanske viktigaste frågan är emellertid inte om Turkiet fortfarande tillhör väst. Den handlar snarare om vilken berättelse som idag legitimerar den turkiska staten. Under större delen av republikens historia vilade dess institutioner på den kemalistiska berättelsen om nationell befrielse, modernisering och sekularisering. I dagens Turkiet konkurrerar denna berättelse med andra sätt att förstå nationens identitet och historiska uppdrag.