"Bye bye" till Nato — och vad det berättar om Trumps narrativa logik

En återkommande frestelse i samtida politisk analys är att översätta politiska aktörers offentliga beteenden till kliniska kategorier. Detta gäller i synnerhet Donald Trump, som många har försökt diagnostisera som narcissist, baserat på uttalanden i offentligheten eller på sociala medier. En sådan ansats är dock problematisk. Den strider mot etablerade yrkesetiska riktlinjer inom psykologi och psykiatri och den är metodologiskt tveksam: det offentliga talet är inte ett transparent fönster in i en persons psyke, utan ett strategiskt och ofta performativt uttryck.

Däremot finns det goda skäl att analysera vad Trump säger ur ett narrativt perspektiv. Här handlar det om hur Trump berättar: vilka återkommande motiv, strukturer och figurer som präglar hans sätt att framställa sig själv, sina motståndare och världen. Ett sådant perspektiv öppnar för psykologiserande tolkningar i vidare mening - som tolkningar av meningsskapande och självframställning - utan att göra anspråk på klinisk diagnos. En narrativ analys av Trump kan åtminstone bidra till att förklara hans självmotsägande uttalanden.

Den två veckor långa vapenvilan med Iran, som tillkom efter ett ultimatum och med flera centrala frågor olösta, har av utomstående tolkats som ett begränsat eller osäkert utfall i ett i övrigt kostsamt krig. Därtill misslyckades Trump-administrationen med att få centrala allierade att ge militärt stöd i konflikten, vilket ytterligare kan uppfattas som ett tecken på politisk svaghet. (Se "Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning".) Samtidigt framställde Trump själv både vapenvilan och det bredare händelseförloppet som en tydlig framgång, en bekräftelse på hans förhandlingsförmåga och på att USA genom styrka hade tvingat fram eftergifter.

Under en presskonferens den 6 april 2026 kritiserade Trump USA:s allierade för att inte stödja USA i den militära konflikten med Iran. Presskonferensen avslutades med att Trump hävdade att det började med att "de" inte ville ge Grönland och därmed sade “bye bye” till Nato. Sett ur ett konventionellt perspektiv kan de allierades ovilja att ställa upp för USA i den aktuella militära konflikten åtminstone till en del förstås som en följd just av Trumps agerande och bemötande av USA:s allierade. Trumps egen logik och narrativ följer dock en annan ordning, där denna motsägelse upplöses.

I denna episod framträder en struktur där Trump konsekvent placerar sig själv i ett övertag. Händelser ordnas så att hans tidigare ställningstaganden framstår som förutseende och bekräftade i efterhand. Konflikten kring Grönland presenteras som ett tidigt tecken på alliansens bristande tillförlitlighet, medan senare oenighet, såsom allierades ovilja att stödja USA i den militära konflikten med Iran, inte framstår som nya politiska avvägningar, utan som bekräftelser på något Trump redan har identifierat.

Denna struktur samspelar med två återkommande och ömsesidigt förstärkande berättelser. Den första är ett offernarrativ, där USA eller mer specifikt ”det amerikanska folket” och ”skattebetalarna” framställs som missgynnade av globalisering, ogynnsamma avtal och allierade som åker snålskjuts. Den andra är narrativet om Trump som mästerförhandlaren: den aktör som identifierar dessa orättvisor och genom beslutsamma åtgärder omförhandlar villkoren till USA:s fördel. (Se "När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet".)

Dessa två narrativ fungerar tillsammans. Offernarrativet etablerar problemet och legitimerar behovet av handling, medan mästerförhandlar-narrativet tillhandahåller lösningen och placerar Trump i centrum som handlingskraftig aktör. Ett exempel är beslutet att lämna kärnenergiavtalet med Iran 2018, vilket motiverades med att avtalet var dåligt för USA och därför behövde ersättas av ett bättre. Oavsett hur man värderar beslutet politiskt passar det in i samma narrativa struktur: ett dåligt avtal identifieras, avvisas och ersätts, eller utlovas bli ersatt, av ett bättre genom Trumps förhandlingsförmåga.

Mot denna bakgrund blir även episoder som "bye bye" till Nato begripliga. Även när Trump möter motstånd såsom allierades ovilja att stödja USA i en konflikt omtolkas situationen så att initiativet förblir hans. Avvisande eller oenighet integreras i berättelsen som ytterligare bevis på att hans tidigare bedömning varit korrekt. På så sätt undviks en narrativ position där han framstår som den som blivit avvisad, förlorat inflytande eller gjort en felbedömning.

Detta pekar på en viktig funktion i berättandet: det skyddar och stabiliserar en identitet som framgångsrik förhandlare. Det bidrar till en form av narrativ immunitet. Händelser organiseras så att Trump inte framstår som den som blir lurad eller besegrad, utan som den som identifierar problem, tar initiativ och i slutändan vinner, eller åtminstone har rätt.

Samtidigt har denna typ av narrativ tydliga begränsningar i ett internationellt sammanhang. Internationella relationer präglas av ömsesidiga beroenden, institutionella ramar och långsiktiga förtroendestrukturer som inte utan vidare låter sig reduceras till enskilda transaktioner. Ett strikt transaktionellt narrativ riskerar därför att kollidera med andra aktörers sätt att förstå allianser och åtaganden.

Det innebär dock inte att narrativet inte behöver tas i beaktande. Tvärtom är det centralt för att förstå både Trumps politiska handlande och förutsättningarna för förhandlingar med honom. För aktörer som söker nå resultat i förhandlingar med den amerikanska administrationen kan det vara avgörande att beakta denna narrativa logik. Utfallet behöver kunna presenteras som en framgångsrik affär, där Trump framstår som den som har tagit initiativet och förbättrat villkoren för USA.

Avtal och överenskommelser kan därmed behöva utformas och kommuniceras på ett sätt som ger utrymme för Trump att inför sin väljarbas - och kanske för sig själv - framställa dem som tydliga segrar. I praktiken handlar det om att förstå att förhandlingen inte enbart sker på en materiellt plan, utan också på en narrativ nivå. Utmaningen är att även politiskt valda ledare från andra länder måste ta en hemmaopinion i beaktande. Ett alltför tydligt tillmötesgående av Trump riskerar att vara politiskt kostsamt för andra regeringschefer, men det är ett problem som inte berör Natos generalsekreterare Mark Rutte, vars betydelse i de transatlantiska relationerna därför inte bör underskattas. Detta skapar en sorts diplomatisk teater: Rutte ger Trump segern inom Trumps politisk mytologi i utbyte mot att Nato behåller sin materiella substans.

Episoden om hur Trumps sade "bye bye" till Nato redan före han begärde stöd från Nato i samband med kriget mot Iran kan förstås som en konsekvent form av meningsskapande med en tydlig struktur: ett initialt identifierande av orättvisa (offernarrativ), en handlingsfas där dåliga arrangemang avvisas, samt en slutlig positionering av Trump som framgångsrik förhandlare. Att identifiera detta mönster är centralt för att förstå både Trumps politiska kommunikation och de praktiska villkoren för internationell interaktion med honom.

I detta perspektiv framstår Trumps återkommande berättelse där USA är utsatt, där dåliga avtal avslöjas och där Trump själv återtar initiativet inte som ett avvikande inslag, utan som ett konsekvent organiserat narrativ med tydlig funktion. Att förstå och förhålla sig till denna narrativa logik blir därmed inte bara en analytisk uppgift, utan en praktisk förutsättning för att uppnå politiska resultat i interaktionen med den nuvarande amerikanska administrationen.

Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning

Från bördefördelning till värdegemenskap

De senaste dagarnas utspel från USA:s president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio om att USA kan komma att omvärdera sitt medlemskap i Nato är i sak inte nya. Trump har länge velat omförhandla säkerhetssamarbetet med USA:s allierade för att göra det mer “rättvist” – eller mer fördelaktigt för USA.

Det nya ligger i sammanhanget. Kritiken riktas nu mot allierade som påstås svika USA i det pågående kriget i Iran. Rubio har varnat för att USA efter konflikten måste ”re-examine the value of NATO” och Trump har talat om att dra sig ur alliansen, som han kallar en papperstiger. Därmed förskjuts retoriken från en fråga om ekonomisk börda till en fråga om ömsesidig lojalitet – och i förlängningen till en fråga om huruvida det överhuvudtaget finns en gemensam värdegemenskap värd att försvara.

Trump har haft svårt att motivera kriget för sina europeiska allierade, inte bara för vänsterregeringarna i Spanien och Storbritannien, utan även för ledare som Giorgia Meloni i Italien. Samtidigt har Trump-administrationen haft det svårt att förklara krigets syfte inför väljarbasen i USA. Kritiken mot Nato kan tolkas som ett sätt att pressa USA:s allierade, men även som en variant av ett inrikespolitiskt offernarrativ där USA framställs som utnyttjat av sina partners. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Ett ömsesidigt men asymmetriskt samarbete

Ett återkommande påstående från Trump och hans administration är att USA har spenderat “triljoner dollar” på Nato. Det är en retorisk överdrift som förtjänar att granskas. Natos gemensamma budget är relativt liten, några miljarder dollar per år. Det som avses är istället USA:s totala försvarsutgifter, där en del av kapaciteten används inom alliansens ram. Men dessa utgifter har i första hand tjänat amerikanska strategiska intressen.

USA:s militära närvaro i Europa har möjliggjort global maktprojektion, säkrat handelsflöden och stärkt dollarns ställning. Amerikanska baser i Europa har varit avgörande för operationer i Mellanöstern och Afrika. Till detta kommer att europeiska länder i stor utsträckning köper amerikansk försvarsmateriel. Detta innebär inte att Europa inte dragit nytta av USA:s roll – tvärtom. Men det innebär att relationen är ömsesidig, om än asymmetrisk. Nato har aldrig varit välgörenhet. Det har varit ett system av ömsesidiga intressen. (Se "Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet".)

I takt med att USA:s strategiska fokus förskjuts mot Asien och rivaliteten med Kina intensifieras, ökar trycket på Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta gäller inte minst Östersjöområdet och i Arktis, där hotbilden förändras snabbt. Europa är fortfarande militärt svagt och fragmenterat, men riktningen är tydlig: ökade försvarsanslag, större samordning och en gradvis minskning av beroendet av USA. Detta är inte bara ett svar på amerikanska krav. Det är även en anpassning till en värld där resurserna är begränsade och där USA inte längre ensamt kan eller vill bära huvudansvaret för västvärldens säkerhet.

Natos officiella värdegrund består av ett fåtal grundläggande principer: individuell frihet, demokrati och rättsstat. Dessa värden har medvetet hållits på en hög abstraktionsnivå för att möjliggöra politisk mångfald inom alliansen och t.ex. Turkiets medlemskap. Försvarsamarbetet har i praktiken varit pragmatiskt och strategiskt. För befolkningens försvarsvilja behövs det dock någon form av sammanhållning, inte minst i dagens informationslandskap.

När geopolitik blir ideologi

Under Trumps andra mandatperiod har värdefrågorna inom det transatlantiska samarbetet fått förnyad aktualitet. Vicepresident J.D. Vance använde sitt tal vid säkerhetskonferensen i München vintern 2025 till en hård kritik av Europas bristande yttrandefrihet och okontrollerade immigration och frågade sig rakt ut vad som återstod av värdegemenskapen. Ett år senare valde Marco Rubio vid samma konferens i München en mera diplomatisk ton och beskrev USA och Europa som delar av en och samma västerländska civilisation – förenade av historia, kristen tro och gemensamt kulturarv. Samtidigt varnade han för att Europa höll på att överge detta arv genom självpåtagna skuldkänslor, misslyckad migrationspolitik och bristande stolthet över sin egen civilisation.

Det mest långtgående i Rubios argumentation är inte kritiken mot Europas försvarspolitik eller bristande bidrag till den gemensamma säkerheten, utan påståendet att Europa håller på att lämna den västerländska värdegemenskapen. Här förskjuts konflikten från geopolitik till ideologi. Frågan är om detta narrativ i första hand syftar till att väcka Europa – eller till att legitimera ett amerikanskt tillbakadragande från kontinenten.

Från amerikanskt håll, särskilt inom den rörelse som vuxit fram kring Trump, riktas kritik mot Europas migrationspolitik, dess gränskontroll och dess kulturella utveckling. Narrativet handlar om ett Europa som tappat kontrollen och som rör sig bort från sina egna traditioner, men även om nätcensur och isolering av högerpolitisk opposition.

Denna kritik utgår från en amerikansk inrikespolitisk kontext som i sig är djupt splittrad. USA är inte ideologiskt sammanhållet, utan tvärtom högst polariserat. På ena sidan finns en religiöst präglad nationalism kombinerad med tro på tradition, kulturell sammanhållning och social ordning men misstro mot statlig inblandning. På den andra sidan står en progressivism med auktoritära tendenser, som vill använda statlig makt även för att reglera språk och åsiktsyttringar.

Denna spänning är inte helt unik för USA. Även i Europa har frågor om yttrandefrihet medfört splittring och ökad polarisering, vilket rättsprocessen kring Päivi Räsänen i Finland är ett exempel på. I Europa dominerar dock tänkande och värderingar som står närmare det demokratiska partiet än den nationalism som präglar MAGA-rörelsen.

Yttrandefriheten som spricklinje

I en tid då Trump-administrationen – genom både presidenten själv och utrikesminister Marco Rubio – starkt betonar den västerländska värdegemenskapens betydelse och särskilt yttrandefriheten som en grundläggande princip för Nato-samarbetet kommer domen mot Räsänen extra olägligt. Den 26 mars 2026 dömde Finlands högsta domstol i en dom där domarna var oense den kritsdemokratiska riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen samt biskop Juhana Pohjola skyldiga till hets mot folkgrupp för att ha hållit en 22 år gammal väckelsekyrklig pamflett om äktenskapssyn tillgänglig för allmänheten.

Domen har fått stor internationell spridning, inte minst via konservativa amerikanska medier. När USA nu ifrågasätter allierades lojalitet och ideologiska tillförlitlighet kan en uppfattning om att Finland inte fullt ut delar alliansens kärnvärden (individuell frihet och yttrandefrihet) i värsta fall försvaga Finlands ställning i försvarssamarbetet.

Mycket av det Trump uttrycker om USA:s allierade torde främst vara riktat till en hemmapublik. Det skulle lika väl vara ett misstag att på denna grund avfärda den amerikanska kritiken i sin helhet. Europa står inför reella utmaningar kopplade till migration från Nordafrika och Mellanöstern. Dessa frågor har länge hanterats på ett sätt som präglats mer av politisk beröringsskräck än av öppen analys. När etablerade partier och medier försöker isolera eller delegitimera kritiska röster snarare än att bemöta dem uppstår ett vakuum. Detta tomrum fylls av mer radikala krafter, vilket i sig stärker polariseringen.

Det är i frågan just om yttrandefrihet som den ideologiska sprickan blir som tydligast. I flera europeiska länder har rättsfall och lagförslag väckt frågor om var gränsen går för tillåten åsiktsyttring. Diskussioner om "hatbrott" och nätreglering riskerar att glida över i bredare begränsningar av det offentliga samtalet.

Fallet Päivi Räsänen har blivit symboliskt i detta avseende. Oavsett hur man bedömer hennes uttalanden väcker processen en principiell fråga: ska staten avgöra vilka uppfattningar som är tillåtna att uttrycka? Det är här den västerländska värdegemenskapen sätts på prov – inte i enighet, utan i tolerans.

Friheten som västs sammanhållande kraft

Om det finns en princip som historiskt har kunnat hålla samman väst, så är det inte gemensamma värderingar i sakfrågor – utan en gemensam princip om individuell frihet, som åtminstone formellt även är en av Natos hörnstenar. Denna princip har starka europeiska rötter, men den är framför allt manifesterad i USA genom konstitutionens första tillägg.

Den individuella friheten måste vara konsekvent och därmed omfatta rätten att uttrycka en religiöst grundad, konservativ syn på sex och familjeliv – även när den uppfattas som kränkande eller förlegad. Men den måste lika självklart omfatta rätten att leva i samkönade relationer, att forma sin identitet bortom traditionella normer och att öppet uttrycka livsval som kan väcka anstöt hos konservativa.

Det är just denna dubbla frihet – rätten att uttrycka sig och leva annorlunda och rätten att kritisera det som uppfattas som fel – som utgör västvärldens mest fundamentala idé. Ett samhälle som bara accepterar den ena sidan av denna spännvidd är inte längre ett fritt samhälle. Det är ett samhälle som ersatt en inskränkande morallära med en annan.

Principen om individens frihet är inte bara moralisk. Den är framför allt strategisk. I konkurrensen med auktoritära stater som Kina är det just öppenheten – möjligheten att tänka, tala och leva fritt – som ger väst dess långsiktiga styrka. När politiska motståndare beskrivs som hot mot demokratin – eller till och med kriminaliseras för sina åsikter – förstärks polariseringen, vilket i sin tur skapar förutsättningar för informationspåverkan från fientliga makter.

Individens frihet är också en sårbarhet. Auktoritära aktörer har ett tydligt intresse av att förstärka interna motsättningar i väst – att fördjupa klyftor mellan värdeliberala och moralkonservativa, mellan sekulära och religiösa, mellan majoritet och minoritet. Stater som Kina verkar i denna riktning genom att gynna narrativ där statlig kontroll över religion, språk och livsstil framstår som legitim och nödvändig. I längden är det dock inte bara frikyrkliga samfund eller religiösa "kulter" som förlorar då samhället utvecklas i auktoritär riktning. Begränsningar av yttrandefriheten riskerar att underminera skyddet för alla – även de grupper som man med lagstiftning mot "hat" vill värna.

Varje gång yttrandefriheten begränsas i syfte att skydda samhället från "fel" åsikter riskerar man att i praktiken göra motsatsen: att fördjupa polariseringen och försvaga det öppna samhällets motståndskraft. Det skapar förutsättningar för länder som Iran, Ryssland och Kina att via olika slag av informationspåverkan bidra till en ökad splittring,  såväl nationellt, som transatlantiskt. Alldeles speciellt ä det naturligtvis i de ovannämnda auktoritära ländernas intresse att splittra och försvaga Nato.

Det väst behöver idag är inte större enighet i livsstilsfrågor, utan en bättre förståelse om frihetens ömsesidighet: Att du har laglig rätt att leva på ett sätt som jag upplever omoraliskt; att jag har rätt att säga saker som du uppfattar stötande. Och att staten inte ska tysta någon av oss. En gemensam transatlantisk eller västerländsk narrativ förutsätter inte en gemensam morallära. Det räcker med det klassiska strategiska narrativet om hur det fria väst står upp mot hotet från auktoritära makter. 

Individens frihet är en svår princip. Den kräver tolerans för det obekväma och en beredskap att leva med konflikter utan att försöka lagstifta bort dem. Av beslutsfattare krävs det förmåga att bevara lugn och tänka kallt analytiskt. Men det är just den ömsesidiga friheten som kan hålla samman väst i en tid av ökande inre splittring och yttre påverkan.

Om väst förmår återknyta till denna idé – och tillämpa den konsekvent – finns det fortfarande en grund för en stark och sammanhållen transatlantisk gemenskap. Om inte, riskerar de ideologiska sprickorna att bli djupare än de geopolitiska hoten som förenar väst.

När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet

I västerländsk debatt talas det ofta med en viss självklarhet om “fanatiskt religiösa” aktörer som om deras världsbild vore så sluten att de saknar förmåga till strategisk anpassning. Föreställningen säger dock mer om betraktaren än om de betraktade. Även hängivna, kompromisslösa och militanta religiösa och politiska rörelser uppvisar ofta en påfallande kommunikativ flexibilitet. De förmår tala på olika sätt till olika publiker. De upprätthåller vad som kan kallas en narrativ dualitet: ett språk för de egna, ett annat för omvärlden.

Detta är tydligt i fallet Iran. Inrikes präglas den politiska retoriken av religiösa referenser inklusive föreställningen om martyrskap. Det shiamuslimska martyrskapet – rotat i Husains offer vid Karbala – är inte bara ett historiskt minne utan en levande identitetsskapande kraft som alltjämt präglar iransk religion, kultur och politik, inte minst efter den iranska revolutionen 1979. Utåt, i internationella sammanhang, betonas i stället suveränitet, internationell rätt och motstånd mot västerländsk imperialism. Samma politiska handling kan därmed ges olika betydelser beroende på mottagare.

Liknande mönster kan observeras hos Hamas, där kommunikationen växlar mellan religiös mobilisering och ett mer sekulärt språk om rättigheter och självbestämmande. (Se "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) Det handlar inte om inkonsekvens, utan om anpassning. Denna typ av anpassningsförmåga förefaller däremot vara mindre utvecklad i dagens USA, vilket har framgått extra tydligt i kriget mot Iran. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Historiskt har USA visat en betydande förmåga att hantera kommunikativ differentiering. Under kalla kriget formulerades olika narrativ för olika publiker: ett för allierade, ett för utvecklingsländer och ett för den egna befolkningen. Denna förmåga var inte tillfällig, utan en del av landets hegemoniska kompetens. Mot denna bakgrund framstår den nuvarande kommunikationen som ett brott snarare än en kontinuitet.

I dag är problemet inte att USA saknar narrativ, utan att ett och samma narrativ tenderar att dominera oavsett publik. Det inrikespolitiska offernarrativet – föreställningen om ett USA som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning – riktar sig i första hand till den egna väljarkåren. Men det får samtidigt fungera som de facto utrikespolitisk kommunikation.

Till detta kommer ett nära relaterat narrativ: bilden av Donald Trump som en skicklig förhandlare, kapabel att genom bättre avtal återupprätta USA:s ställning. Detta narrativ fungerar väl i en ekonomisk kontext, där internationella relationer framställs som transaktioner. Narrativet om mästarförhandlaren Trump och offernarrativet är kompatibla. För väljarbasen smälter de två narrativen samman till en större berättelse om hur USA utnyttjats på en global marknad och en värld där USA betalat för sina allierades säkerhet, men där dealmaker Trump genom sin förhandlingsförmåga lyckas ge USA bättre avtal.

Denna berättelses räckvidd är begränsad. Ett narrativ om deals erbjuder ingen tydlig grund för att legitimera militära konflikter. Krig kräver en annan typ av berättelse – en som knyter an till säkerhet, värderingar eller överlevnad. När ett transaktionellt narrativ används i en sådan kontext uppstår en diskrepans mellan handling och förklaring.

Aktörer i underläge – minoriteter, oppositionella rörelser och till och med grupper som stämplas som sekter – utvecklar paradoxalt ofta en hög grad av flexibilitet och narrativ anpassningsförmåga. De måste tala till flera publiker samtidigt. Dominanta aktörer behöver däremot mer sällan denna förmåga. Majoriteter, mainstream-institutioner och stormakter blir lätt narrativt bekväma – de antar att deras världsbild är universell och inte behöver översättas. Under Trumps ledarskap uppstår en ovanlig situation där USA, trots sin ställning som hegemon, retoriskt intar en offerposition, men utan att utveckla den flexibilitet som normalt följer av ett sådant läge.

Samtidigt finns en annan avgörande skillnad mellan utsatta minoritetsgrupper och USA. När den amerikanska presidenten talar till den egna väljarkåren lyssnar hela världen. Engelskan fungerar som globalt medium, och USA:s politiska kommunikation står ständigt i omvärldens fokus. Gränsen mellan intern och extern kommunikation tenderar därmed att upplösas. Det som i andra system kan hållas isär – ett budskap för de egna och ett för omvärlden – flyter här samman. Denna effekt förstärks kraftigt av internet och sociala medier. När den amerikanska presidenten talar på lokala valmöten eller gör en uppdatering på den sociala medieplattformen Truth Social nås hans budskap ofiltrerat ut i hela världen i realtid.

Detta gör narrativ dualitet svårare att upprätthålla, men desto viktigare. Förmågan att formulera budskap som fungerar på flera nivåer samtidigt – både inrikes och internationellt – är i praktiken en del av hegemonisk kompetens. När denna förmåga brister blir konsekvenserna globala.

I samband med kriget mot Iran blir denna brist särskilt tydlig. Ett offernarrativ riktat till en amerikansk väljarkår har begränsad trovärdighet i omvärlden, där USA fortsatt uppfattas som en dominerande aktör. Men det visar sig också inför den egna väljarbasen ha begränsad förmåga att legitimera konkreta militära åtgärder, när kostnaderna blir synliga och målen oklara. Resultatet är inte bara ett externt trovärdighetsproblem, utan även ett internt legitimitetsproblem.

Här framträder vad som kan beskrivas som en form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiella resurser, utan om en begränsning i den narrativa handlingsförmågan. I en värld där makt  utövas genom legitimitet, tolkningar och berättelser blir detta avgörande.

En hegemon har inte lyxen att tala i olika rum. Den talar alltid inför världen. Just därför blir dess oförmåga att formulera ett narrativ som kan röra sig mellan publiker – från den egna väljarkåren till det internationella samfundet – inte bara ett kommunikativt problem, utan ett strategiskt.

I denna mening riskerar supermakten att hamna i en situation där den, trots sin globala räckvidd, i praktiken talar allt mer bara till sig själv - medan världen lyssnar utan att övertygas.

Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser

När USA under Donald Trumps ledarskap den 28 februari 2026 inledde ett begränsat krig mot Iran blev det snabbt tydligt att USA inte bara hade militära utmaningar, utan även narrativa problem. USA visade sin militära överlägsenhet, men samtidigt även sin oförmåga att förklara sitt syfte med kriget.

Det räcker visserligen inte med ett avancerat vapensystem och luftvärnsrobotar som kostar miljoner för att bekämpa Irans svärmar av billiga kamikazedrönare, men USA:s akilleshäl är inte brist på militär förmåga. För att säkra trafiken genom Hormuzsundet bad Trump allierade och andra länder som är beroende av oljetransporter genom Persiska viken om hjälp i form av minröjare och krigsfartyg som kunde eskortera tankfartyg. Viljan att ställa upp har dock varit svag. USA har svårigheter att mobilisera sina allierade, vilket långt torde kunna förklaras av en bristande förmåga att kommunicera tydliga och trovärdiga motiv till kriget i Iran.

Frånvaron av ett tydligt amerikanskt narrativ om kriget skapade ett vakuum, som snabbt fylldes av en mångfald av konkurrerande tolkningar. (Se "Narrativ om kriget mot Iran".) Det handlar dock inte bara om ett tomrum, utan om att flera delvis motstridiga narrativ samexisterar – även inom den amerikanska administrationens egen kommunikation.

Inom Trump-administrationen saknar man i praktiken ett narrativ som kan översättas till en internationell publik. Det klassiska västerländska narrativet om en kamp mellan demokrati och auktoritarism med vilken USA ännu under Joe Bidens presidentskap för omvärlden motiverade och legitimerade amerikanska militära aktioner finns inte på Trumps repertoar. I stället legitimeras även utrikespolitiken nästan uteslutande bara inför den egna väljarkåren. Lika väl torde narrativet om kampen mellan demokrati och auktoritarism leva starkt kvar på institutionell nivå, särskilt i Pentagon. Även bland Trumps försvarare och anhängare är det relativt vanligt att kriget i Iran ses som ett drag i ett större geopolitiskt spel.

En kamp mellan demokrati och auktoritarism är inte oförenligt med geopolitisk rivalitet mellan USA och Kina och behovet att trygga tillgången till strategiska produkter. Tvärtom är det möjligt att formulera den nuvarande globala situationen som en konflikt mellan två block: å ena sidan en USA-ledd allians av liberala demokratier, å andra sidan en konstellation av auktoritära stater, där Kina intar en central position. Ett sådant narrativ skulle kunna förena värdebaserad legitimitet med strategisk tydlighet och är begripligt även utanför USA. Detta narrativ verkar dock inte duga för Trump.

Istället dominerar helt ett narrativ som ensidigt riktar sig till en amerikansk väljarbas: föreställningen om USA som ett land som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning. Inom denna inramning riktas kritiken inte bara mot externa aktörer som Kina, utan i hög grad även mot inhemska eliter och “globalistiska” strukturer som anses ha tillåtit amerikansk industriproduktion att flytta utomlands och Kina att stäla jobben. Kina blir i denna berättelse mindre en självständig geopolitisk motståndare och mer en symbol för en globalisering som gått fel. Kina är inte ens huvudfiende, utan de skyldiga till orättvisorna mot det amerikanska folket hittas främst inom det demokratiska partiet i USA. Här är även USA:s allierade inom Nato otacksamma snyltgäster, vars hjälp Trump i mitten av mars sade att USA inte behöver, fastän han några dagar tidigare uttryckligen bett om hjälp. Den av kriget i Iran förorsakade brist på ammunition och vapenföråd som nu tvingar Pentagon att be kongressen om extra finansiering har Trump skylt på att "Sleepy Joe Biden" skänkt bort materiel till Zelenskyj.

Detta kan beskrivas som en form av offernarrativ. Trumps narrativ fungerar i en inrikeskontext, där det knyter an till erfarenheter av arbetslöshet och svag privatekonomi. Men utrikespolitiskt är offernarrativet problematiskt. För allierade i Europa och andra delar av världen framstår USA knappast som ett offer, utan fortsatt som en dominerande och privilegierad aktör i det globala systemet. (Se "Det exorbitantaprivilegiet och det brutna kontraktet".)

Offerberättelsen om att USA missgynnats i en global ordning, där industrin flyttat till Kina och USA:s Nato-allierade åker snålskjuts fungerar inte heller för en hemmapublik då det gäller att motivera kriget i Iran. Även Trump vill trots allt att handeln med olja fortsättningsvis sker i dollar och att de globala handelsvägarna hålls öppna. Petrodollar warfare rimmar dess värre dåligt med America First-politiken och Trumps offernarrativ. Kostnaderna för USA:s krig mot Iran ökar och Pentagon uppges ett par veckor efter att kriget inletts vilja ha 200 miljarder dollar för att kunna fortsätta krigföringen eller åtminstone fylla på de lager som man tömt i attackerna mot Iran. När man skyllt USA:s problem på globalister och Pentagon nu behöver enorma summor för att kunna fortsätta krigföringen mot Iran kan krigsminister Pete Hegseth inte plötsligt säga att det kostar att vara världspolis eller försvara oljedollarn, utan tar till ett betydligt banalare budskap: "It takes money to kill bad guys."

Under det gångna året har det ofta noterats att den regelbaserade världsordningen inte längre existerar, men även att den aldrig funnits på riktigt, även om regeringar låtsats att den existerat. Om inte tidigare så under Trumps andra mandatperiod har narrativet eller föreställningen om en regelbaserad världsordning förlorat mycket av sin trovärdighet. Det är delvis en följd av Rysslands krig i Ukraina och Trumps ovilja att stöda Ukraina, men mera allmänt en följd av att Trump-administrationen inte bryr sig om att försöka motivera sin utrikespolitik med internationell rätt. Att USA kan vinna ekonomiskt på att anfalla andra länder kan fungera som inramning för budskapet till en amerikansk hemmapublik, men legitimerar naturligtvis inte militära angrepp i omvärldens ögon. 

Sönderfallet av den stora berättelsen om kampen mellan demokrati och auktoritarism påskyndas av att medier förmedlar en bild av att USA rör sig i auktoritär riktning, fastän det främst handlar om en auktoritär ledarstil hos den sittande presidenten. Det öppnar också för externa aktörer. Både rysk och kinesisk informationspåverkan har syftat till att så tvivel kring den liberala världsordningens sammanhållning för att driva igenom en "multipolär värld". När interna västerländska narrativ förstärker bilden av splittring och normativ osäkerhet behöver denna påverkan inte ens vara speciellt sofistikerad för att få effekt.

Resultatet är en märklig form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiell kapacitet, utan om oförmåga att formulera ett narrativ som andra aktörer finner trovärdigt. I en värld där geopolitik återigen spelar en avgörande roll räcker det inte med att kontrollera resurser och militära styrkor. Man måste också kunna erbjuda en tolkning av världen som andra är villiga att acceptera. När dessa två dimensioner – den materiella och den narrativa – glider isär – uppstår USA:s kanske största strategiska problem: att kunna agera globalt utan att kunna förklara varför.

Narrativ om kriget mot Iran

Med hjälp av underrättelsetjänsternas imponerande förmåga har den amerikanska armén agerat med stor precision och överväldigande styrka då man attackerat mål i Iran. Samtidigt framstår Trump-administrationen som inkompetent både i sitt beslutsfattande och framför allt i sin kommunikation till omvärlden. 

Budskapet från Washington förefaller anmärkningsvärt oklart, fastän Donald Trump var relativt tydlig om ett flertal motiv och mål i sitt tal den 28 februari, samma dag som Israel och USA hade bombat Iran. På sociala medier och som svar på journalisters frågor kom Trump och hans administration dock därefter att ge flera olika förklaringar till attackerna, vilket i medier gett en kaotisk bild av läget. I vissa uttalanden framhålls Irans långsiktiga kärnvapenprogram. I andra betonas skyddet av Israel mot ett akut militärt hot. I ytterligare uttalanden talas det om regimskifte i Iran, vilket förstås som en befrielse av det iranska folket från det shiamuslimska prästerskapets förtryck. Medan kritiker ser det splittrade budskapet som uttryck för inkompetens tolkar anhängare av Trump det dock som taktisk mångsidighet eller rentav som 4D-schack.

När den amerikanska administrationen inte kontrollerar narrativet har det uppstått ett vakuum, som fyllts med ett mångfald av alternativa narrativ. I brist på större narrativ får mindre berättelser som den om bombandet av en flickskola i den iranska staden Minab prägla bilden av attacken den 28 mars. Att Trump-administrationen inte har koll på läget är i sig ett narrativ som spridits efter bombningarna av Iran, liksom narrativet att Trump skapar meningslöst kaos och att Trump håller på att upprepa George W. Bushs misstag i Irak – trots löften om det motsatta.

Krig har sällan en enda orsak. Beslut om militära operationer av den aktuella storleken fattas sällan på grundval av ett enda motiv. I praktiken krävs det att flera olika faktorer sammanfaller och förstärker varandra. För USA innebär det ofta att tre typer av villkor uppfylls samtidigt. För det första krävs det en moralisk eller politisk legitimering som kan accepteras av stora grupper i USA och bland allierade. För det andra förutsätts det en strategisk eller geopolitisk rationalitet. För det tredje måste det finnas förväntningar om en ekonomisk nytta eller åtminstone hållbarhet. Därför blir de berättelser som försöker förklara krig alltid förenklingar – de reducerar en komplex samverkan av moraliska, strategiska och ekonomiska faktorer till en eller ett fåtal huvudorsaker.

Varje narrativ lyfter fram en faktor och gör den till huvudförklaringen. Just nu cirkulerar flera sådana narrativ kring kriget mot Iran. Vid en militär aktion behöver motiven och motiveringarna inte sammanfalla, men det brukar höra till den amerikanska presidentens uppgifter att kommunicera klara motiveringar och mål, som legitimerar militära insatser.

Ett narrativ som man stöter på i amerikanska medier är geopolitiskt. Här tolkas attackerna främst som ett led i den globala maktkampen mellan USA och Kina. Iran är en strategisk partner till Kina. Genom att försvaga Iran kan USA indirekt försvaga ett viktigt element i Kinas geopolitiska nätverk. Konflikten framstår ur detta perspektiv som ett led i en större global rivalitet mellan olika politiska system och Trump betraktas här rentav som en strategisk mästare i geopolitik.

Ett annat narrativ tolkar den amerikanska inblandningen som ett led i det iranska folkets frihetskamp mot mullornas välde. Trump har de facto vid flera tillfällen uttryckt stöd för protester mot regimen.

Det kanske mest etablerade narrativet handlar om Irans kärnvapenprogram. Här framställs attackerna som ett för sök att stoppa utvecklingen av iranska kärnvapen innan det är för sent. Detta narrativ har länge varit centralt i både amerikansk och israelisk säkerhetspolitik och i den mån det dominerar har Trump-administrationen kanske trots allt nått ut med sitt budskap.

I mer kritiska versioner av konflikten framställs kriget dessvärre som ett resultat av israeliskt inflytande över amerikanska beslut. Här beskrivs USA som draget in i konflikten främst för att försvara Israel. I mer radikala versioner av detta narrativ talas det också om starka judiska och sionistiska lobbygrupper i Washington.

Den iranska staten sprider samtidigt ett eget narrativ. Här framställs konflikten som ett angrepp från västerländsk imperialism mot folkrätten och en självständig nation. I denna berättelse framstår Iran som en stat som försvarar sin suveränitet mot yttre illegitim aggression. Religiösa och rentav apokalyptiska motiv om den tolfte imamens återkomst eller om ett shiamuslimskt martyrskap förekommer ibland, men ofta betonas snarare nationell självständighet och motstånd, åtminstone i kommunikationen utåt.

Även i USA hittar man apokalyptiska narrativ. Vissa evangelikala kristna tolkar konflikter i Mellanöstern i ljuset av bibliska profetior om Jesu återkomst och staten Israels roll i den yttersta tiden. Denna grupp utgör en betydelsefull del av den republikanska väljarbasen och har länge haft inflytande över amerikansk politik i Mellanöstern.

Speciellt på svenskt håll har ytterligare ett narrativ med anknytning till det sistnämnda apokalyptiska eller eskatologiskt motiverade narrativet fått spridning. Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf har framhållit att USA:s agerande bäst kan förstås genom begreppet apokalyptisk sionism. Detta framförde han i en intervju i SVT Aktuellt veckan efter bombningarna i Iran, vilket snabbt väckte en livlig debatt och svensk strid om narrativ. Ett par dagar tidigare hade han publicerat en text med titeln "Den apokalyptiska sionismens betydelse för USA:s krig mot Iran", som han avslutar med påståendet att "Kvar i maktens korridorer finns bara en ideologi som kan förklara Trumps agerande i Iran: den apokalyptiska sionismen."  Här har vi ett narrativ där amerikansk krigspolitik framställs som driven av en religiös fanatism eller fundamentalism. Precis som andra narrativ isolerar det en enda möjlig bidragande faktor och gör den till huvudförklaring.

Den amerikanska politiska scenen rymmer inte en enda dominerande berättelse om Iran. Inte heller inom det republikanska partiet eller ens inom MAGA-rörelsen dominerar ett enskilt narrativ om den militära konflikten med Iran. Här finns det både isolationistiska nationalister som motsätter sig amerikansk inblandning i militära konflikter och evangelikala kristna som alltid är beredda att försvara Israel. Deras narrativ är sinsemellan oförenliga. Dessutom finns det republikaner som främst tänker i termer av rivaliteten med Kina.

På den amerikanska vänsterkanten dominerar i stället narrativ om "vit" imperialism och västerländsk dominans. Det är ett narrativ som väcker resonans bland anhängare av BLM och backas upp inte bara av Iran, utan även av Ryssland och Kina.

Denna mångfald av narrativ skapar en särskilt sårbar informationsmiljö. När politiska ledare själva inte kontrollerar berättelsen om en konflikt uppstår ett narrativt vakuum. Ett sådant tomrum kan lätt utnyttjas av andra aktörer.

Under flera år har både Kina och Ryssland arbetat systematiskt med informationspåverkan i väst och inte minst i USA. Med hjälp av sociala medier och i ökande grad artificiell intelligens, som matar AI-språkmodeller, har man förstärkt befintliga motstridiga berättelser och därigenom fördjupat politiska motsättningar. Syftet är att göra verkligheten mer osäker och skapa tvivel, men även att splittra och därigenom försvaga väst. Västerländsk självkritik (som i grunden är hälsosam för en demokrati) och oikofobi kapas och omformas av auktoritära stater för att destabilisera mottagaren.

Konflikten kring Iran visar något mer allmänt om vår tids geopolitik. Militära operationer avgörs inte bara av vapensystem, underrättelser och strategiska beslut. De formas också av strategiska narrativ – av hur människor tolkar vad som händer, varför det händer och vad som kan komma att hända härnäst.

När narrativen splittras undergrävs direkt USA:s förmåga att uppfylla de tre grundvillkoren för krig. Rysk och kinesisk AI-stödd informationspåverkan som stöder narrativet om västerländsk imperialism slår direkt mot den moraliska legitimeringen. När politiska ledare misslyckas med att formulera en sammanhängande berättelse om sina egna handlingar kommer andra snabbt att göra det i deras ställe.

Krigsnarrativ om vem som vinner kriget i Ukraina

I söndagens avsnitt av SVT:s program Agenda (den 1 mars 2026) gav Finlands president Alexander Stubb en ovanligt tydlig inblick i hur en statsledare själv tänker kring krigsnarrativ – alltså de berättelser som formar uppfattningen av ett krig och därmed också dess möjliga utfall. I intervjun förklarade Stubb varför han offentligt, just i detta skede har sagt att Ukraina håller på att vinna kriget: det handlar om krigsnarrativ – om vem som vinner och vem som förlorar. Det är ovanligt att en statschef öppet erkänner att han medvetet försöker ”pressa på” ett narrativ i ett pågående krig.

Ett narrativ är inte bara en åsikt, utan en tolkningsram: en berättelse som gör världen begriplig genom att strukturera orsak, ansvar, mening och riktning. En berättelse är alltid subjektivt formulerad, men för att vinna genomslag bör den uppfattas som trovärdig. Ett krigsnarrativ beskriver vem som har initiativet, vem som är stark, vem som är moralisk och – avgörande nog – vem som håller på att vinna. Det är en psykologisk resurs lika mycket som en kommunikativ. De som ansvarar för modern psykologisk krigföring vet att narrativ bör riktas mot flera olika målgrupper samtidigt: den egna befolkningen och de egna soldaterna, fiendens befolkning och militär och inte minst omvärlden, som ofta är den viktigaste politiska arenan.

"Vi måste pressa på narrativet att Ukraina håller på att vinna kriget", sade Stubb i den aktuella intervjun. Hans motivering var att det i USA finns ett starkt narrativ om att Ukraina inte klarar av situationen. Om det narrativet får fäste riskerar det att underminera stödet till Ukraina. Genom att ändra berättelsen kan man, enligt Stubb, förbättra Ukrainas förhandlingsposition. Det markerar en ovanlig grad av öppenhet kring hur politiska ledare arbetar med berättelser som strategiskt verktyg.

För Ukraina är det naturligtvis viktigt att berättelsen om framgång får genomslag i det egna samhället, i Europa och till och med i Ryssland. Men det som gör Stubbs uttalande särskilt intressant är att han så tydligt pekar ut USA – och specifikt Trump – som huvudmålgrupp. I alla krig arbetar parterna med att sprida narrativ som stärker den egna sidans moral, sår tvivel hos fienden och skapar politiskt stöd hos partnerländer. Men Stubb pekar på något mer strategiskt: krigsnarrativet om att Ukraina håller på att vinna kriget måste vinna gehör i USA.

USA:s nuvarande administration, som dragit in bidrag till kanaler som Voice of America och U.S. Agency for Global Media, förefaller inte fullt ut förstå betydelsen av narrativ, vilket kanske bidrar till att man i USA själv låter sig påverkas av ryska narrativ och rysk informationspåverkan. (Se "Amerikansk mjuk makt i förfall".) I Kreml förstår man sig däremot mycket väl på psykologiska operationer (PSYOPS) och betydelsen av att sprida narrativ som väcker önskad resonans. Ryssland har under flera år lyckats sprida eller förstärka narrativ i USA och därmed åtminstone indirekt påverkat amerikansk Ukraina‑politik. (Se "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) I detta ljus blir Stubbs uttalande ett slags motdrag: ett försök att återta initiativet i en narrativ kamp där Ryssland länge varit proaktivt.

I modern geopolitik är det inte bara territorium som står på spel, utan även verklighetsuppfattningen. Vem är på väg att vinna? Vad är möjligt? Vad är meningslöst? Den som lyckas definiera konfliktens riktning påverkar inte bara opinionen, utan även de strategiska besluten. När en president öppet talar om krigsnarrativ har narrativen blivit en erkänd del av politiken. Krig avgörs inte bara på det militära slagfältet, utan också på narrativens slagfält.