Woke och könsdysfori

Yttrandefriheten är en central rättighet i liberala demokratier. Det betyder ändå inte att alla alltid borde utnyttja sin yttrandefrihet i samhällsdebatter. T.ex. präster och domare och tjänstemän i allmänhet gör ofta klokt i att ligga lågt i kontroversiella frågor, så att deras privata åsikter inte i onödan blir ett problem för personer med en annan åsikt. Ibland håller folk inne med sina åsikter snarare med tanke på sig själva och den egna karriären än med tanke på sina medmänniskor. Då kan det vara på plats att tala om självcensur.

I dagens Finland äventyras yttrandefriheten kanske främst av nya tolkningar av lagen om hets mot folkgrupp. Fallet Räsänen torde bli ett prejudikat när det gäller påstådda kränkningar eller "hat" mot minoriteter och utsatta grupper, men oberoende av om Päivi Räsänen får fällande domar eller inte, så  torde självcensuren som en följd av fallet Räsänen tillta då det gäller frågor som berör familj, äktenskap, kön och sexualitet. Det finns andra sätt att straffa och tysta personer som anses uttrycka sig kränkande än via rättsväsendet: deplattformering och cansellering.

Att en fru är en hon är inte längre självklart.

Jag är själv tjänsteman, men som lärare i matematik och naturvetenskap borde mina personliga åsikter gällande politik och ideologi inte ha någon större relevans i mitt jobb. Med ett lektorat i matematik, fysik och kemi borde det inte heller finnas några större risker för att jag skulle bli arbetslös som en följd av ett frimodigt åsiktsyttrande. Universitetslärare utsätts betydligt lättare för lättkränkta aktiviststudenter, men kanske inte ens en grundskollärare borde känna sig helt säker i tider av woke och cancelkultur.

Woke kunde beskrivas som en radikalisering av kravet på politisk korrekthet. Det är inte längre bara ord och uttalanden som fördöms, utan även åsikter i sig anses vara olämpliga. Bara genom att uttrycka sitt stöd för någon som uttryckt en olämplig åsikt kan man bli offer för bojkott eller deplattformering. I ett dylikt debatt- och samhällsklimat är det inte konstigt att krav på nya rättigheter för minoriteter eller förtryckta folkgrupper inte alltid blir motsagda. Dess värre löser varken politiskt korrekt språkbruk eller utökade rättigheter alla utmaningar. 

I september fick den medicinska tidskriften Lancet uppmärksamhet då man på omslagssidan hade bytt ut ordet "kvinnor" mot "kroppar med vagina". För att inte kränka en liten minoritet av transpersoner valde man ett språkbruk som kränkte en mycket större grupp. Tidskriften fick berättigad kritik för för det absurda uttrycket för woke, men i den akademiska världen har det blivit vanligt att man undviker termen "kvinna" för biologiska kvinnor, eftersom det även anses finnas män som kan föda barn och kvinnor med manliga könsorgan. Att t.ex. med fel pronomen ifrågasätta att en person som identifierar sig som kvinna är en kvinna betraktas som transfobiskt och därmed som "hat".

Fobi betyder egentligen rädsla, men jag känner ingen rädsla och inget obehag för transpersoner. Däremot är jag orolig för tilltagande könsdysfori bland barn och ungdomar. När jag var barn kunde jag på skoj klä mig i mina systrars klänningar. Det uppfattades som humoristiskt, fastän jag själv någon gång kunde känna en viss avundsjuka mot flickorna. Tanken på att jag i mitt inre var en flicka existerade inte, så jag behövde aldrig tvivla på mitt skön. Idag uppmanas barn i vissa länder redan i förskolan eller på daghemmet att själva känna efter om de är flickor eller pojkar. Då flickor och pojkar ofta leker olika typer av lekar och klär sig olika är det inte så konstigt om ett barn med för sitt biologiska kön otypiska intressen eller otypisk mentalitet börjar tvivla på sitt kön.

Här är det jag som är bruden.

Förespråkare för jämställdhet mellan könen har länge motarbetat stereotypiska könsroller. Redan på 1960-talet slog unisexmode igenom i västvärlden. Manliga artister har i årtionden haft långt hår, mejkat sig och medvetet valt ett androgynt uttryck. Kvinnor har länge kunnat klä upp sig i kostym, utan att det uppfattats som etikettbrott. Idag uppfattar man däremot lätt att en pojke med långt hår är en (trans)flicka, medan transkvinnor sminkar sig och klär sig enligt synnerligen stereotypiska könsuttryck. Jag undrar om inte snäva kulturbundna könsroller och stereotypiska könsnormer är en bidragande orsak till könsdysfori.

Bilderbok för barn i åldern 3 - 6 år.

Som lärare undviker jag att tilltala elever enligt kön. Jag undviker även att dela in elever i grupper enligt kön, men jag gör det inte av hänsyn till eventuella regnbågsungdomar. Snarare vill jag tona ner könets betydelse. I mina undervisningsämnen är könet vanligtvis helt irrelevant. Det finns däremot sammanhang, t.ex. inom hälsokunskap, gymnastik och musik (sång) där könet är relevant. 

Ungdomar som lider av könsdysfori lider ofta av psykisk ohälsa. Det är lätt att här skylla på ett transfobiskt samhälle, men jag tror att dessa ungdomar ofta skulle må bättre om de inte fick bekräftelse av eller uppmuntran till en könsidentitet som står i strid med deras biologiska kön. Jag tror att föräldrar, dagispersonal och lärare som uppmuntrar barn och ungdomar att själv välja sin könsidentitet eller leva ut sitt "inre kön" gör barnen och ungdomarna en stor björntjänst.

Istället för miljöer där inre kön och mångfald av kön bejakas tror jag att barn och ungdomar behöver ett mångfald av manliga och kvinnliga förebilder att identifiera sig med. Flickor måste få vara pojkflickor och pojkar leka flicklekar utan att behöva tvivla på sin egen könsidentitet.

Lärare med specialbehov

Rubriken för detta blogginlägg kunde lika bra ha varit "specialbegåvad(e) lärare", om det inte lät allt för skrytsamt. Rubriken kunde även ha varit "elever med särskilda behov", men den rubriken hade kanske inte väckt så mycket nyfikenhet. Som lärare har jag en viss erfarenhet av elever med olika diagnoser så som autism, Aspergers syndrom, dyslexi och ADHD. Jag har även stött på allmänt omotiverade elever. Däremot är det mera sällan som jag identifierat särskilt begåvade elever, fastän jag tagit del av fortbildning om särskilt begåvade elever och fastän jag minsann undervisat mycket högt presterande elever. Eleverna som presterat mycket högt skulle jag sällan betrakta som "särskilt begåvade". De har snarare varit särskilt skötsamma och jämt begåvade.

De verkligt specialbegåvade eleverna som jag råkat ut för har varit just de med diagnoser och specialbehov: ungdomar med autism, dyslexi och ADHD samt verkligt omotiverade elever. Det lär ska hända att specialbegåvade elever felaktigt betraktas som elever med koncentrationssvårigheter när problemet egentligen är att skolan inte ger tillräckligt med utmaningar. Det kan vara att just specialbegåvningen leder till särskilda behov, men min egen erfarenhet är främst av det motsatta fallet: "specialbehoven" eller de funktionella nedsättningarna som innebär inlärningssvårigheter är de bakomliggande orsakerna till eller förutsättningarna för specialbegåvningen. Det handlar rent av om att hjärnskador möjliggör särskild begåvning. Elever med specialbegåvning är ofta just elever som har inlärningssvårigheter eller beteendestörningar.

Jag tror att många personer med inlärningssvårigheter och specialbehov kunde komma väldigt långt i livet, om de erbjöds en chans. Personer med diagnos inom autismspektrum kan vara fantastiska ingenjörer eller programmerare. Personer med ADHD eller andra former av koncentrationssvårigheter kan utöver en fenomenal iakttagelseförmåga ha en innovativ förmåga som är värdefull rent ekonomiskt. Frågan är närmast hur elever med speciella potential skall kunna vägledas för att förverkliga sina förutsättningar.

Själv fick jag diagnosen grav dyslexi under sista året i gymnasiet, fastän det redan under mitt första skolår stod klart att jag hade svårigheter med rättskrivning. Länge grämde jag mig över min dyslexi, eftersom den begränsat mina möjligheter. En akademisk karriär hade förutsatt förmåga att skriva på finska och engelska och studier över lag förutsätter ett bra visuellt minne, som dyslektiker saknar. För en dyslektiker händer det ofta att arbetsminnet eller korttidsminnet spelar dig ett spratt, vilket kan leda till både pinsamma situationer och förödande misstag. Det är inte nödvändigtvis bra för självförtroendet och självsäkerheten. Numera grämer jag mig ändå inte längre över min dyslexi.

När jag undersöktes för min dyslexi gjordes det även intelligenstest. Enligt psykologen var det långt under en procent som har lika hög iq som jag. Kanske överdrev psykologen min intelligenskvot för att försöka stärka mitt självförtroende, men bristande intelligens är i varje fall inte mitt problem, fastän jag ibland kan verka lite dum. Frågan var länge hur det kom sig att jag begåvats med ett så starkt intellekt, varifrån hade jag fått de rätta generna? Idag vet jag bättre: Jag är inte intelligent trots min dyslexi, utan tack vare den. Dyslexin är ett uttryck för en hjärnskada eller funktionell störning, som möjliggör en särskild begåvning. Framför allt har jag en förmåga att se oväntade och komplexa sammanhang. Det här är en förmåga som jag haft användning av när jag skrivit min blogg om "fallet Sibbo" och då jag skrivit min doktorsavhandling om "stora och små europeiska historier", men det är ingenting som garanterar rikedom och berömmelse.

Det är inte nödvändigtvis den viktigaste egenskapen för en lärare i fysik och matematik att kunna se komplexa kulturella och politiska sammanhang. Snarare har dyslexin nog varit en utmaning. Den betyder även att jag inte så lätt kan ta modell av andra lärare, utan väljer att göra saker på mitt eget sätt. Jag ska inte skylla alla mina brister som lärare på dyslexin, men visst har jag ibland upplevt att det snarare är jag än mina elever med specialbehov som behövt en assistent eller skolgångshandledare med på lektionerna. Det är ändå elevens och inte lärarens diagnos som berättigat till extra resurser, så min arbetsgivare eller arbetsplats drar inga ekonomiska fördelar av mina svårigheter.

Dyslexi tar sig uttryck på många andra sätt än läs- och skrivsvårigheter och allmänna relaterade inlärningssvårigheter. Ett typiskt symptom på dyslexi är att en person har svårt att uppfatta ord och blandar på vänster och höger. Idag blir personer med dyslexi inte automatiskt stämplade som dumma, åtminstone inte i skolan. Annat var det på 1800-talet. Jag vet att Runebergs dikt om Sven Duva är en fiktion, men kanske Runeberg trots allt missförstod sin hjälte. Om Sven Duva heter det att han hade en "klen och arm panna" och det var inte så lätt när han skulle bli soldat:

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Bättre blev det inte när kriget bröt ut och en fientlig trupp ville över älven:

Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Jag är visserligen befriad från militärtjänst på medicinska skäl (se IBS), men jag har lätt att känna igen mig i Sven Duva. Om soldat Duva heter det att "Den kulan visste hur den tog" när den träffade honom i hjärtat, för "Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott." Jag skulle ändå påstå att styrkan satt i hans "panna". Sven Duva hade visserligen svårt att skilja på höger och vänster och svårt att uppfatta ord, men han var ett strategiskt geni, som såg möjligheter som fältmarskalken Sandels inte såg.

Om jag har någon nytta av min dyslexi som lärare så är det kanske att jag har förutsättningar att se förutsättningar hos en klumpig, missförstådd elev. Åtminstone tycker jag att jag har lätt att kommunicera med och vara på samma våglängd som elever med specialbehov, även om det handlar om autism eller ADHD. Många gånger går det att vända svagheter till styrka. Det borde jag kanske bättre lära mig själv, men framför allt mina elever.