Berättelser som vapen

Den 12 juli 2021 publicerade Vladimir Putin en lång historisk essä om Russkyi mir, den ryska världen, med titeln "Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet". Det ovanliga var inte bara innehållet. Texten publicerades samtidigt på ryska, engelska och ukrainska. Trots att en av textens centrala teser är att ryssar och ukrainare historiskt utgör "ett folk", publicerades just denna text undantagsvis även på ukrainska. Texten gjordes därmed tillgänglig för tre olika publiker: ryssar, ukrainare och omvärlden. Men berättelsen behövde inte fylla samma funktion för dem.

Historien som vapen

Putins essä utgör ett exempel på hur historien instrumentaliseras genom att formas till ett narrativ, som i sin tur används som ett vapen. Fenomenet har på engelska också beskrivits som weaponization of history.

Rysslands krig mot Ukraina har inte bara utkämpats med soldater, robotar och drönare. Det har från början också utkämpats med berättelser. Enligt en av dem, som kommer särskilt tydligt till uttryck i Putins essä, är Ukraina historiskt en del av den ryska världen, ett land vars skiljande från Ryssland är resultatet av historiska misstag och främmande makters manipulation. Enligt en annan är kriget resultatet av Natos expansion österut: Ryssland protesterade under årtionden, väst vägrade lyssna och till slut tvingades Moskva agera.

De båda berättelserna kan användas för att legitimera samma krig, men de berättar inte riktigt samma historia och riktar sig inte nödvändigtvis till samma mottagare. Berättelsen om den ryska världen sträcker sig århundraden bakåt och handlar om historia, identitet och tillhörighet. Berättelsen om Natos expansion är kortare och mera kausal: en rad västliga beslut ledde fram till en situation där Ryssland påstås ha tvingats reagera. Den första säger framför allt vilka ryssar och ukrainare egentligen är. Den andra förklarar varför Ryssland måste handla.

Men alla berättelser som används i ett informationskrig behöver inte vara stora berättelser om folk, historia och krigets orsaker. Ibland kan de handla om en enda explosion, en massaker, ett sabotagedåd eller en drönare. Och ibland behöver berättelsen inte ens vara trovärdig nog för att övertyga. Det kan räcka att den får mottagaren att tvivla på den andra berättelsen.

Berättelser kan alltså legitimera krig, skapa identitet, förklara händelser och påverka hur en motståndare handlar. Men när blev berättelsen ett vapen? När begreppet strategiskt narrativ började etableras inom strategiska studier för omkring två årtionden sedan hade berättelser redan använts som medel i krig i tusentals år.

Berättelser i krig

År 480 f.Kr. stod den grekiska flottan inför Xerxes väldiga persiska flotta. Sedan Kyros den store år 546 f.Kr. hade erövrat Lydia och lagt de grekiska stadsstaterna i Jonien i dagens västra Turkiet under persiskt välde hade Perserriket utgjort ett växande hot mot den grekiska världen.

Themistokles

Redan före Salamis hade Themistokles försökt påverka de joniska greker som stred i den persiska flottan. Vid vattenställen längs kusten lät han enligt historieskrivningens fader Herodotos hugga in budskap som påminde jonerna om att de själva var greker och nu stred mot sina egna. Helst skulle de byta sida; om detta inte var möjligt skulle de åtminstone hålla tillbaka i striden. Herodotos tillskriver Themistokles en dubbel avsikt: antingen skulle budskapet påverka jonerna, eller också skulle det nå Xerxes och få honom att börja tvivla på deras lojalitet.

Vid Salamis använde Themistokles en annan metod. Han ville få perserna att gå till anfall i de trånga sunden. Han skickade, enligt Herodotos, sin tjänare Sikinnos till perserna med budskapet att grekerna var splittrade, att de tänkte fly och att Themistokles egentligen stod på den persiske kungens sida.

Xerxes behövde inte tvingas in i sundet. Han handlade själv utifrån den verklighetsbild han fått. Två och ett halvt årtusende före den sovjetiska teorin om reflexiv kontroll finner vi alltså hos Herodotos en berättelse om samma grundläggande mekanism: ge motståndaren den information som får honom att själv fatta det beslut du önskar.

Vi kan inte veta hur Europas historia hade utvecklats om perserna hade segrat i slaget vid Salamis. Men föreställningen att Salamis räddade något större än de grekiska stadsstaterna blev själv en mäktig historisk berättelse. Redan Alexander den store kunde knyta sitt eget krig till de persiska invasionerna. När Alexander anföll Persien ett och ett halvt århundrade senare framställdes kriget som vedergällning för Xerxes invasion och persernas skändning av grekiska helgedomar.

När Alexander väl hade besegrat den persiske storkungen Dareios III och erövrat Perserriket räckte berättelsen om grekisk hämnd inte längre. Han var inte längre bara den makedonske kungen som ledde grekerna mot Persien, utan härskare över det väldiga rike han hade erövrat. Alexander började därför också uppträda som arvtagare till den persiska kungamakten. Han övertog delar av hovceremonielet, tog persiska stormän i sin tjänst och använde symboler och praktiker som kunde legitimera honom inför rikets persiska elit. Berättelsen hade förändrats därför att det politiska behovet hade förändrats: erövraren skulle nu framstå som legitim härskare över dem han hade besegrat.

Berättelsen kunde alltså riktas både inåt och utåt. Genom historien har berättelser om ursprung, gudar, hjältar, fiender, offer, segrar och nederlag använts för att legitimera makt, skapa gemenskap, ge mening och mobilisera de egna, men också för att påverka hur motståndaren uppfattar situationen och väljer att handla.

Den narrativa vändningen

Med den europeiska upplysningen växte visserligen föreställningen fram att myten tillhörde ett tidigare stadium. Berättelserna levde ändå vidare. De kunde handla om nationens födelse, revolutionen, proletariatets frigörelse, civilisationens framsteg, den kommunistiska framtiden, den fria världen – eller befrielse från myter. Moderna samhällen som uppfattade sig ha lämnat myterna bakom sig producerade några av historiens mäktigaste politiska berättelser.

Berättelsen började mot slutet av 1900-talet förstås som något mer än en litterär form eller ett sätt att återge redan inträffade händelser. Den ordnar händelser temporalt och kausalt. Den avgör vad som hör ihop med vad, vad som är början och följden, vem som är offer och förövare och vilken mening händelserna får. Inom historievetenskapen och humaniora i allmänhet växte insikten fram att berättelser inte bara återger verkligheten, utan också är med och formar hur den blir begriplig.

Inom psykologin började man se hur människor konstruerar sin identitet genom berättelser om sina liv. Inom sociologin uppmärksammades berättelsernas betydelse för hur ett "vi" definieras i förhållande till andra. Inom internationell politik började man på motsvarande sätt studera hur stater berättar vilka de är, hur världen ser ut och vilken framtid som bör eftersträvas. Härav följer en närmast självklar strategisk slutsats: den som kan påverka berättelsen kan också påverka hur andra uppfattar sina handlingsalternativ.

Från berättelse till strategiskt narrativ

Några årtionden efter den narrativa vändningen inom humaniora fick berättelsen också en tydligare plats i den moderna strategiska teorin. År 2006 introducerade den brittiske militärhistorikern Lawrence Freedman begreppet strategic narrative inom säkerhets- och strategiska studier. För Freedman låg det strategiska i att berättelsen medvetet konstrueras eller förstärks för att påverka hur andra reagerar på händelser.

Begreppet togs några år senare upp av Alister Miskimmon, Ben O'Loughlin och Laura Roselle. I Strategic Narratives: Communication Power and the New World Order från 2013 utvecklade de det till ett bredare analytiskt ramverk för internationell politik. Miskimmon, O’Loughlin och Roselle skiljer mellan tre typer av strategiska narrativ: berättelser om det internationella systemet, om aktörers identitet och om enskilda politiska frågor. Indelningen beskriver framför allt vad berättelserna handlar om. Men ordet strategisk har samtidigt en äldre och mera specifik innebörd inom militär teori. Där skiljer man mellan strategisk, operativ och taktisk nivå.

Strategin handlar förenklat om hur militära maktmedel används för att uppnå övergripande politiska mål, medan taktiken handlar om hur förband och vapensystem används i striden. Mellan dessa nivåer finns den operativa nivån, som handlar om hur enskilda strider och operationer fogas samman till större militära förlopp som tjänar de strategiska målen.

Den operativa nivån är den yngsta av de tre. Medan strategi och taktik har antika rötter utvecklades föreställningen om en särskild operativ nivå framför allt inom ryskt och sovjetiskt militärt tänkande. Under 1920-talet gav den ryske generalen, militärhistorikern och militärteoretikern Aleksandr Svetjin den operativa konsten en tydlig teoretisk formulering som länken mellan taktikens enskilda slag och strategins övergripande krigsmål. Svetjin uttryckte själv att taktiken bildar de steg som de operativa sprången byggs av, medan strategin pekar ut vägen.

Om krigföringen kan analyseras på strategisk, operativ och taktisk nivå ligger det nära till hands att tillämpa samma indelning på krigsnarrativ. Indelningen i strategiska, operativa och taktiska narrativ är inte lika etablerad inom narrativ forskning, men den bygger på en sedan länge etablerad indelning inom militär teori.

Berättelser på tre nivåer

De ryska krigsnarrativen kring Ukraina verkar på samtliga tre nivåer. För det första har vi den historiska identitetsberättelsen om Russkyi mir. Det är en berättelse som har begränsad övertygande kraft utanför Rysslands gränser, men som ändå bär på ett budskap till omvärlden: väst bör förstå att Ukraina inte är vilket främmande land som helst för Ryssland och att västlig integration av Ukraina därför berör fundamentala ryska intressen.

Ett annat strategiskt narrativ är berättelsen om Natos expansion, berättelsen om hur den internationella ordningen efter kalla kriget och västs handlande steg för steg skapade en situation där Ryssland till slut tvingades reagera. Här arbetar staten genom tal, essäer, statsmedier och diplomati, medan sociala medier ger berättelsen internationell spridning och gör det möjligt att återberätta den i otaliga variationer.

På den operativa nivån finner vi berättelser om röda linjer och eskalation. De är avsedda att påverka västliga beslut om vapenleveranser, räckvidd och användningsbegränsningar. De behöver inte få mottagaren att acceptera Rysslands strategiska berättelse om varför kriget pågår. Det räcker att de påverkar hur kriget bedrivs, vilka vapen som levereras, när de levereras och hur de får användas.

På den taktiska nivån finner vi berättelser kring enskilda händelser, exempelvis massakern i Bucha, enskilda attacker, sabotagedåd eller drönarincidenter. Här kan flera sinsemellan oförenliga versioner användas för att skapa osäkerhet snarare än övertygelse. Målet behöver inte vara att en viss version slutligen ska framstå som sann. Det kan räcka att försvåra fastställandet av ansvar, vinna tid eller skapa tvivel om vad som faktiskt har hänt.

När varje soldat blir en berättare

Internet och de sociala medierna förändrade inte berättelsens grundläggande funktion, men de förändrade radikalt villkoren för hur berättelser kunde produceras och spridas. Tidigare hade stater och stora medieorganisationer i hög grad kontrollerat distributionskanalerna. Nu kunde samma berättelse spridas genom statsmedier, Telegramkanaler, Facebook, Twitter (X), YouTube och TikTok, återberättas av tusentals användare och anpassas till olika publiker.

För informationskrigföringen innebar detta nya möjligheter. En berättelse behövde inte längre förmedlas i en enda officiell version. Den kunde produceras i otaliga variationer, förstärkas genom nätverk av konton och få ytterligare spridning genom algoritmer som premierade innehåll som väckte uppmärksamhet och engagemang. Under kriget i Ukraina använde ryska statsmedier och statsanknutna aktörer dessa möjligheter för att sprida och förstärka redan etablerade narrativ.

Men samma förändring innebar också att staten förlorade en del av kontrollen över informationen från kriget. Smartphones gjorde soldater och civila till potentiella fotografer, filmare och publicister. Bilder av militära förband, förstörda fordon, döda soldater och civila offer kunde nå en internationell publik innan de hade passerat någon militär eller politisk informationsapparat. Ett krig kunde nu dokumenteras nästan i realtid av dem som befann sig mitt i det.

Algoritmerna gjorde dessutom spridningen selektiv. Det material som väckte starka reaktioner kunde förstärkas långt utanför den ursprungliga mottagarkretsen. Men redan när den fullskaliga invasionen inleddes 2022 hade telefoner och sociala medier skapat en informationsmiljö där den enskilde soldaten eller civilpersonen kunde påverka berättelsen om ett helt krig.

Den strategiske korpralen

Den amerikanske generalen Charles Krulak hade redan 1999 beskrivit ett besläktat fenomen med uttrycket the strategic corporal. Den moderna stridsmiljön ställde enligt Krulak allt större krav på omdöme och självständigt beslutsfattande långt nere i befälskedjan. Unga gruppchefer kunde ställas inför komplexa situationer utan möjlighet att invänta detaljerade order uppifrån och måste därför förstå inte bara sin omedelbara uppgift, utan också de övergripande mål som den tjänade. Ett beslut på taktisk nivå kunde därmed få konsekvenser på strategisk nivå.

När Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 blev skillnaden mellan två militära ledningskulturer snabbt synlig. Den ryska armén präglades av en starkt hierarkisk ledning där initiativ och beslutsfattande koncentrerades uppåt. Den ukrainska försvarsmakten hade däremot under åren efter 2014 rört sig mot ett mera decentraliserat mission command, där lägre befäl gavs större ansvar att anpassa genomförandet efter situationen på marken.

Global nyhetsrapportering och senare sociala medier gav samtidigt den strategiske korpralen ytterligare en dimension. Enskilda handlingar och misstag på marken kunde omedelbart spridas över hela världen och påverka ett lands politiska legitimitet eller det strategiska narrativ som krigsmakten försökte upprätthålla. I det sociala medielandskapet kunde det räcka att den strategiske korpralen tog fram sin telefon. Ryssland hade emellertid ett centraliserat militärt system i en decentraliserad informationsmiljö.

Källa: Ukrainas försvarsministerium, mil.gov.ua, CC BY 4.0.

Skillnaden mellan ledningskulturerna blev betydelsefull redan under invasionens första dygn, då ukrainska förband tvingades reagera snabbt och lokalt på ett anfall som utvecklades på flera fronter samtidigt. Men skillnaden gällde inte bara beslutsfattandet på slagfältet. Ukrainska soldater och förband visade tidigt en betydande förmåga att använda den nya informationsmiljön. Bilder och filmer från striderna spreds genom sociala medier och visade inte bara att Ukraina gjorde motstånd, utan att ryska förband faktiskt kunde besegras. Material från den taktiska nivån blev därmed en del av Ukrainas strategiska berättelse om kriget.

Men informationsflödet bestod inte bara av material som ukrainska soldater och myndigheter medvetet spred. Kriget dokumenterades också av civila och journalister, medan kommersiella satellitbilder och andra öppna källor gjorde det möjligt att kontrollera och komplettera materialet från marken. När ryska styrkor våren 2022 lämnat Bucha utanför den ukrainska huvudstaden spreds bilder och filmer av kropparna på gatorna snabbt via sociala medier. Den ryska informationsapparaten svarade med flera delvis oförenliga berättelser: ukrainarna skulle ha dödat människorna, kropparna skulle ha placerats ut efter den ryska reträtten, filmerna skulle ha varit iscensatta osv.

Material från mobiltelefoner kunde jämföras med kommersiella satellitbilder. Satellitbilder från Maxar, tagna medan ryska styrkor fortfarande kontrollerade Bucha, visade kroppsliknande föremål på samma platser där kropparna senare dokumenterades från marken. Dessutom hade en lokal Telegramkanal publicerat film av kropparna redan den 1 april. Därmed blev den ryska berättelsen om att kropparna placerats där efter reträtten mycket svår att upprätthålla.

Berättelsen möter verkligheten

En central premiss i berättelsen om Russkyi mir var föreställningen om Ukraina som ett land vars naturliga historiska och kulturella förbindelse med Ryssland hade brutits av nationalism och västligt inflytande. Under invasionens första dagar och veckor cirkulerade emellertid filmer av ukrainare som ställde sig framför ryska pansarfordon, skällde ut ryska soldater och demonstrerade mot ockupationen. I det ryskockuperade Kherson gick civila ut med ukrainska flaggor och demonstrerade öppet mot de soldater som enligt den ryska berättelsen hade kommit för att befria dem.

Redan under de första veckorna fylldes sociala medier av fotografier och filmer av övergivna eller förstörda ryska fordon, långa stillastående kolonner, tillfångatagna soldater och materiel som ukrainarna tagit över. Öppen information från Telegramkanaler innehöll också bilder av identifierbara förbandsmärken, utrustning och till och med dokument, vilket gjorde det möjligt att identifiera ryska förband och rekonstruera delar av deras verksamhet och förflyttningar.

Den ryska invasionen var iscensatt som en begränsad "specialoperation" genomförd av en modern stormaktsarmé. Genom de digitala bilderna från slagfältet började denna bild snabbt falla sönder. Världen såg övergivna fordon och logistiskt kaos, tillfångatagna soldater, plundring och snart också dokumenterade övergrepp mot civila.

Den ryska modellen byggde i hög grad på produktion och distribution av berättelser, men den nya informationsmiljön hade också skapat en decentraliserad produktion av bevis. Sociala medier hade gjort varje soldat och civilperson till en potentiell berättare, men de hade samtidigt gjort dem till potentiella producenter av bevis som kunde bekräfta eller kullkasta andras berättelser.

Därmed kom också avståndet mellan den taktiska, operativa och strategiska nivån att krympa. En bild från en enskild händelse på slagfältet kunde inom några timmar få betydelse för berättelsen om hela kriget.

Fenomenet har beskrivits som strategisk kompression. Avståndet mellan en handling på taktisk nivå och dess konsekvenser på strategisk nivå har krympt. Den militära befälskedjan kan fortfarande vara hierarkisk, men informationen behöver inte följa samma väg. En bild från slagfältet kan nå en global publik innan den högre ledningen ens känner till att den existerar. En taktisk händelse kan därmed påverka ett operativt narrativ och i förlängningen också berättelsen om hela kriget.

Detta gör det svårare att upprätthålla ett strategiskt narrativ när utvecklingen på marken motsäger det. Enskilda bilder bevisar sällan något om ett helt krig, och även de kan väljas, beskäras och sättas in i berättelser som ger dem olika mening. Men när tusentals bilder, filmer, vittnesmål och andra digitala spår under lång tid pekar i samma riktning blir avståndet mellan berättelsen och den observerbara verkligheten allt svårare att upprätthålla.

Ryssland kunde kalla invasionen en begränsad specialoperation, beskriva Ukraina som en del av den ryska världen och framställa kriget som ett nödvändigt svar på Natos expansion. Men berättelserna kunde inte erövra Kyiv, hålla Hostomels flygplats eller få ukrainarna i Kherson att välkomna de ryska soldaterna som befriare. Till slut ställdes också det strategiska narrativet inför ett strategiskt misslyckande.

När Ryssland vilseledde sig själv

När Ryssland i februari 2022 anföll Ukraina räknade den ryska ledningen med en snabb operation mot en ukrainsk stat som antogs vara politiskt och psykologiskt bräcklig. Antagandet visade sig vara fatalt felaktigt. Den verklighet som de ryska styrkorna mötte i Ukraina motsvarade inte alls den bild man hade i Kreml. Hur kunde en stat med en lång tradition av att studera manipulation av motståndarens beslutsfattande själv fatta ett av sina viktigaste strategiska beslut på grundval av en förvrängd verklighetsbild? Vem hade egentligen vilselett vem?

Konsten att styra motståndarens beslut

Förmågan att vilseleda fienden genom bland annat kamouflering och maskering, maskirovka, har långa traditioner i rysk och sovjetisk militärdoktrin. Ett annat centralt ryskt militärteoretiskt begrepp från sovjettiden är reflexiv kontroll (refleksivnoe upravlenie). Reflexiv kontroll innebär att man försöker styra motståndarens beslutsfattande genom att påverka hans verklighetsuppfattning.

Skillnaden mellan refleksivnoe upravlenie och maskirovka är viktig. Reflexiv kontroll går ett steg längre än den traditionella militära vilseledningen. Den handlar inte bara om att dölja de egna avsikterna eller få motståndaren att tro på en lögn. Målet är att påverka den information och de föreställningar som ligger till grund för hans beslut, så att han själv väljer att handla på ett sätt som gynnar den som försöker påverka honom. Beslutet upplevs som hans eget.

Ett enkelt militärt exempel är att få motståndaren att tro att ett anfall kommer på en annan plats än den verkliga. Om vilseledningen lyckas behöver man inte tvinga honom att flytta sina styrkor. Han gör det själv, eftersom det framstår som det rationella beslutet utifrån den verklighetsbild han fått.

Under Operation Bagration, täcknamnet för Röda arméns stora offensiv sommaren 1944, fick maskirovka en av sina mest framgångsrika tillämpningar. Samtidigt som Sovjetunionen i hemlighet koncentrerade enorma styrkor mot den tyska armégruppen Mitte i Belarus förstärktes tyskarnas föreställning att sommarens stora sovjetiska offensiv skulle komma längre söderut. Stora pansarstyrkor lämnades kvar i Ukraina, medan den verkliga styrkeuppbyggnaden i Belarus noggrant kamouflerades. Den tyska ledningen höll därför en stor del av sina mobila reserver i söder när det sovjetiska huvudanfallet inleddes mot armégruppen Mitte.

Från maskirovka till reflexiv kontroll

Att dölja den verkliga styrkeuppbyggnaden var maskirovka. Men syftet var inte bara att göra de sovjetiska avsikterna osynliga. Genom att samtidigt förstärka den verklighetsbild som tyskarna redan hade försökte Sovjetunionen få den tyska ledningen att själv disponera sina styrkor på ett sätt som gynnade det sovjetiska anfallet. Där närmar vi oss den logik som senare skulle formaliseras som reflexiv kontroll.

Det är denna indirekta styrning som gör begreppet reflexiv kontroll särskilt intressant. I stället för att kontrollera motståndarens handlingar försöker man kontrollera de förutsättningar utifrån vilka han väljer sina handlingar.

För att förstå varför denna idé fick en så framträdande plats i sovjetiskt militärt tänkande måste man gå tillbaka till cybernetikens genombrott under 1950- och 1960-talen. Cybernetiken handlar i grunden om styrning genom information och återkoppling.

I Sovjetunionen kom dessa idéer också att tillämpas på militära problem. Om motståndarens beslut kunde förstås som resultatet av den information han hade tillgång till, öppnades möjligheten att påverka hans handlande genom att manipulera själva beslutsunderlaget. Reflexiv kontroll, som under 1960-talet utvecklades teoretiskt av den sovjetiske matematikern och psykologen Vladimir Lefebvre, blev ett sätt att beskriva just denna möjlighet.

Att påverka genom hotbilder

Under kriget i Ukraina kan Rysslands påverkan mot både Ukraina och väst i flera avseenden förstås i termer av reflexiv kontroll. Ryssland har sedan 2022 återkommande signalerat att vissa former av västligt stöd skulle kunna korsa ryska "röda linjer" och medföra allvarlig eskalation, ytterst kärnvapenanvändning. Effekten var inte att väst accepterade den ryska beskrivningen av kriget. Tvärtom fortsatte stödet till Ukraina. Men farhågan för eskalation påverkade hur, när och med vilka begränsningar stödet gavs.

Ryssland behövde inte övertyga Bidenadministrationen om att Ryssland hade rätt. Det räckte med att påverka dess bedömning av konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Ryska hot och signaler bidrog därmed till att forma den riskbild inom vilken de västliga besluten fattades.

Under Trumpadministrationen har flera ryska narrativ om bland annat krigets orsaker återkommit i den amerikanska politiska debatten och även i administrationens sätt att beskriva kriget. Samtidigt har Ryssland fortsatt med en mera sofistikerad hybridpåverkan mot Europa. En möjlig funktion hos denna påverkan har varit att förstärka hotbilder som får europeiska länder att prioritera den egna säkerheten framför stödet till Ukraina.

En sprängladdad drönare vid Leipzigs flygplats kan ha varit avsedd att detonera och därmed konkret störa transporter till Ukraina. Men den kan också ha varit avsedd att upptäckas, eller ha haft flera funktioner samtidigt. Om syftet var att förstärka den tyska föreställningen om ett växande ryskt hybridhot och därigenom påverka tyska säkerhetsprioriteringar närmar vi oss reflexiv kontroll. Problemet är att detta knappast går att belägga. Just osäkerheten om avsändare, avsikt och nästa steg är samtidigt en del av hybridoperationernas politiska verkan.

Om den reflexiva kontrollen fungerar väl ser mottagaren inte nödvändigtvis ett ryskt budskap alls. Han ser en situation, gör sin egen riskbedömning och fattar vad han uppfattar som sitt eget rationella beslut. Först i efterhand, om ens då, klarnar det att beslutsprocessen har manipulerats.

När återkopplingen korrumperas

Men reflexiv kontroll förutsätter inte bara förmågan att manipulera den information som når motståndaren. Ett system som försöker styra sin omvärld genom information är samtidigt beroende av att den information som återvänder till den egna ledningen motsvarar verkligheten. Här fanns en grundläggande svaghet redan i det sovjetiska systemet.

I den sovjetiska planekonomin belönades underordnade för att uppfylla de mål som ledningen hade fastställt. När verkligheten inte motsvarade planerna fanns därför starka incitament att anpassa rapporterna efter planerna snarare än planerna efter verkligheten. Fenomenet fick ett eget namn: pripiski, ungefär ”tillskrivningar”, att på papperet lägga till sådant som egentligen inte fanns genom att blåsa upp produktionssiffror och rapportera resultat som aldrig uppnåtts.

Ett av de mest spektakulära exemplen var den uzbekiska bomullsaffären, som avslöjades under 1980-talet. Sovjetrepubliken Uzbekistan förväntades år efter år leverera allt större mängder bomull till den sovjetiska ekonomin. När produktionsmålen blev allt svårare att uppnå började den rapporterade skörden skilja sig från den verkliga. Bomull som aldrig hade odlats eller skördats existerade på papperet, medan pengar och belöningar för den fiktiva produktionen fördelades genom ett omfattande nätverk av korruption.

Eftersom den sovjetiska planekonomin var beroende av rapporterade produktionssiffror fick pripiski konsekvenser långt utanför den enskilda fabriken eller kolchosen. Om produktion som inte existerade ändå redovisades som verklig kunde nästa led i planeringen bygga på felaktiga förutsättningar. Fiktiva resultat på papperet kunde därmed bidra till verkliga brister på råvaror, varor och resurser längre fram i systemet.

Fusket fungerade därför inte bara som vanlig stöld. Det förvrängde själva återkopplingen i systemet. Informationen som steg uppåt genom den sovjetiska hierarkin tenderade därmed att bli alltmer lik den verklighet som överordnade förväntade sig att få rapporterad. Till slut fattade ledningen beslut utifrån en bild av ekonomin som systemet självt hade producerat. Uttryckt i cybernetiska termer hade återkopplingen korrumperats.

Det märkliga var att systemet inte förutsatte att alla trodde på siffrorna. Många visste att rapporteringen var friserad. Men varje nivå i hierarkin hade skäl att föra den förskönade bilden vidare. Därmed kunde ett system där många enskilda aktörer visste att informationen var felaktig ändå producera en felaktig verklighetsbild för den högsta ledningen.

Armén på papperet

Sovjetunionen upplöstes, men incitamentet att rapportera uppåt vad den överordnade ville höra försvann inte. Samma mekanism skulle långt senare visa sig inom den ryska försvarsmakten. Förband kunde vara fulltaliga på papperet men inte i verkligheten, materiel kunde vara redovisad men saknas och beredskap kunde rapporteras som högre än den faktiskt var. I cybernetiska termer fungerar möjligheten till korruption som en belöningsmekanism för lojalitet, samtidigt som korruptionen förvränger informationssignalen uppåt.

När den ryska armén gick in i Ukraina i februari 2022 blev skillnaden mellan redovisad och faktisk förmåga plötsligt synlig. Förbandens verkliga bemanning och beredskap motsvarade inte alltid den styrka som organisationen på papperet gav intryck av. Fordon bröt samman på grund av bristande underhåll, försörjningen med bränsle och reservdelar fungerade dåligt och den ryska armén fick stora logistiska problem redan under invasionens första veckor. Korruption var dock inte den enda orsaken. Operationen var illa planerad och mötte ett betydligt starkare ukrainskt motstånd än väntat. Men skillnaden mellan den militära förmåga som hade rapporterats och den som faktiskt kunde sättas in hade djupare systemiska orsaker.

Korruptionen är inte bara ett problem i systemet, utan också en del av systemet: möjligheten att tillgodogöra sig en begränsad del av de offentliga resurserna fungerar som belöning för lojalitet, samtidigt som vetskapen om korruptionen gör den underordnade sårbar om lojaliteten upphör. Korruptionen bidrar således till att hålla systemet samman, samtidigt som den gör det dysfunktionellt. Korruptionen producerar inte bara materiella brister; den producerar också en förvrängd bild av dem.

Ett särskilt talande exempel var det moderna krypterade radiosystemet Azart. Stora summor hade satsats på systemet, men upphandlingen hade redan före invasionen blivit föremål för en omfattande korruptionsutredning. När kriget började hade ryska förband samtidigt allvarliga problem med säker taktisk kommunikation och använde bland annat civila radioapparater. Den moderna kommunikationsförmåga som den reformerade ryska armén skulle förfoga över motsvarade alltså inte fullt ut den förmåga som faktiskt stod till förbandens förfogande när de gick in i Ukraina.

Samma dysfunktionella mönster framträdde senare i betydligt enklare ting. Ryska militärfordon observerades med däck i dåligt skick, långa fordonskolonner fick problem med underhåll och försörjning och bränslebrist bidrog till att fordon blev stående. Den ryska logistiken utsattes samtidigt för hårt ukrainskt motstånd och operationen byggde på felaktiga antaganden om hur snabbt kriget skulle avgöras. Men skillnaden mellan redovisad och faktisk beredskap blev svår att bortförklara.

Problemet var därför större än att pengar hade förskingrats eller materiel stulits. Om exempelvis en radioapparat som saknas ändå är redovisad som levererad, ett förband som saknar soldater rapporteras som fulltaligt eller materiel som inte underhållits rapporteras som stridsduglig, förvrängs informationen som går tillbaka upp genom organisationen. På papperet förfogar ledningen över en armé som inte helt existerar i verkligheten.

Den förvrängda bilden av Ukraina

Den farligaste skillnaden mellan papperet och verkligheten gällde kanske inte den egna armén, utan Ukraina. Inför invasionen hade den ryska säkerhetstjänsten FSB under flera år byggt upp sin verksamhet i Ukraina. Den avdelning som arbetade med Ukraina expanderade kraftigt, officerare tilldelades olika ukrainska regioner och nätverk av agenter och potentiella kollaboratörer byggdes upp. Moskva hade också nära kontakter med ukrainska politiker som Viktor Medvedtjuk och den tidigare presidenten Viktor Janukovytj. Planeringen tycks ha utgått från att den ukrainska staten snabbt skulle kunna destabiliseras och att delar av den politiska och administrativa eliten skulle kunna förmås att samarbeta med Ryssland.

När invasionen inleddes visade sig denna bild vara gravt missvisande. Det fanns kollaboratörer och ryska agentnätverk, men den ukrainska staten föll inte samman. Presidenten flydde inte, regeringen fortsatte fungera och stora delar av befolkningen slöt i stället upp bakom motståndet. Det land som den ryska underrättelseapparaten hade försökt påverka under många år visade sig vara något helt annat än det land som den ryska krigsplaneringen tycks ha räknat med.

I ett auktoritärt system finns svaga incitament att föra obekväma sanningar uppåt. Problemet blir särskilt allvarligt när samma organisation som fått resurser för att bygga inflytande också ska rapportera hur framgångsrikt detta inflytande blivit. Misslyckanden riskerar då att förskönas på vägen upp genom hierarkin, samtidigt som den högsta ledningens egna föreställningar påverkar vilken information som tas på allvar.

Exakt hur den felaktiga verklighetsbilden uppstod är svår att fastställa. Underrättelsetjänsterna kan ha rapporterat vad den politiska ledningen ville höra, lokala agenter kan ha överdrivit sin egen betydelse och Putin själv kan ha varit mer mottaglig för information som bekräftade hans redan etablerade föreställning om Ukraina. Sannolikt verkade flera sådana mekanismer samtidigt.

Det sovjetiska problemet hade därmed återkommit i en ny och betydligt farligare form. Ett system som utvecklat sofistikerade metoder för att manipulera motståndarens verklighetsbild hade samtidigt skapat en informationsmiljö där den egna ledningens verklighetsbild kunde manipuleras underifrån. Den reflexiva kontrollens återkopplingsproblem hade vänt systemet mot sig självt.

När planen mötte verkligheten

Det ryska angreppet var inte dömt att misslyckas bara därför att beslutsunderlaget var felaktigt. Den felaktiga lägesbilden gjorde inte den ryska planen omöjlig, men den fick Kreml att ta en enorm strategisk risk utifrån felaktiga antaganden om sannolikheten för framgång.

Ingenstans blev mötet mellan den ryska planeringen och verkligheten tydligare än vid Antonovs flygplats i Hostomel. Den ryska planen byggde på föreställningen att det ukrainska motståndet snabbt skulle kunna paralyseras och att statsledningen skulle falla eller fly. Ett annat förlopp vid Hostomel under invasionens första timmar kunde emellertid ha fått dramatiska följder.

Om de ryska elittrupperna hade lyckats säkra flygplatsen och hålla landningsbanan öppen kunde de väntande transportplanen ha fört in ytterligare ett tusental luftburna soldater nära huvudstaden. Samtidigt avancerade mekaniserade förband söderut från Belarus. Om dessa styrkor hade kunnat förenas och snabbt tränga in i Kyiv kunde den ukrainska regeringen ha ställts inför en helt annan situation under krigets första dygn. Men det ukrainska försvaret av Hostomel hindrade Ryssland från att etablera den luftbro som den ryska planen byggde på. Transportplanen som skulle föra in den ryska huvudstyrkan kunde aldrig landa.

Ryssland hade utvecklat sofistikerade metoder för att påverka den information som låg till grund för motståndarens beslut. Men det auktoritära systemets egen informationskultur gjorde samtidigt att den information som återvände till ledningen förvrängdes. Systemet som hade lärt sig manipulera motståndarens verklighetsbild hade till slut manipulerat sin egen. Frågan var inte längre vem som hade vilselett vem, utan hur systemet hade vilselett sig självt.

När Russkiy mir gick förlorat

När civilisation blev geopolitik

För många är ordet civilisation kanske främst förknippat med datorspel. Men långt innan Sid Meier lanserade strategispelet Civilization 1991 hade historiefilosofer som Oswald Spengler och Arnold J. Toynbee försökt förstå världshistorien som ett samspel mellan civilisationer. Efter det kalla krigets slut återkom begreppet – inte bara i akademiska teorier utan också i stormakternas egen självförståelse.

I The End of History and the Last Man, som utkom 1992, hävdade Francis Fukuyama att de stora ideologiska konflikter som präglat 1900-talet i praktiken hade nått sitt slut genom Sovjetunionens kollaps. Den liberala demokratin framstod, enligt honom, som mänsklighetens slutliga politiska utvecklingsform snarare än bara som ännu ett alternativ bland andra.

Redan året därpå publicerade Samuel P. Huntington sin berömda artikel The Clash of Civilizations?, senare utvidgad till boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Om Fukuyama såg framtiden som en värld där ideologiernas kamp var över, såg Huntington början på en ny epok där konflikterna i stället skulle utkämpas mellan civilisationer.

Huntington utvecklade sin teori som en invändning mot Fukuyamas optimism, med avstamp i Spenglers och Toynbees syn på civilisationer som bestående och särpräglade kultursfärer. Han varnade väst för att utgå från att den liberala demokratin automatiskt skulle vinna universell acceptans. I stället menade han att framtidens avgörande konflikter främst skulle utkämpas mellan civilisationer snarare än mellan ideologier.

Ironiskt nog kom Huntingtons idéer kanske att få större genomslag utanför väst än inom väst. Medan många västerländska forskare kritiserade hans modell som alltför schematisk och essentialistisk erbjöd den ett språk som auktoritära stormakter kunde använda för att legitimera sina egna geopolitiska projekt. Huntingtons teori blev därmed inte bara en beskrivning av världen utan också ett politiskt verktyg.

Under 1990-talet diskuterades civilisationer främst som historiska och kulturella gemenskaper. Trettio år senare har de blivit berättelser som stater använder för att legitimera maktanspråk, territoriell expansion och politisk kontroll. En teori som ursprungligen presenterades som en analys av världspolitiken kom därmed att bli en del av den idévärld som flera auktoritära regimer använder för att legitimera sin egen makt.

Civilisationsstater 

Särskilt i Ryssland kom tanken på civilisationer att få politisk betydelse. Aleksandr Dugin, vars bok Geopolitikens grunder (Основы геополитики) från 1997 ofta beskrivits som ett av de mest inflytelserika geopolitiska verken i det postsovjetiska Ryssland, byggde vidare på Huntingtons teori och utvecklade en eurasisk civilisationsidé där Ryssland inte längre framställdes som en nationalstat bland andra, utan som kärnan i en egen civilisation.

Huntingtons civilisationsmodell kom också att harmoniera med den kinesiska föreställningen om en multipolär världsordning. Där Fukuyama såg en framtid där den liberala demokratin gradvis skulle bli universell, öppnade Huntington för tanken att flera civilisationer med olika värdesystem skulle fortsätta existera sida vid sida. I den meningen erbjöd hans teori en intellektuell legitimering för föreställningen att västerländsk liberalism inte utgör mänsklighetens slutpunkt utan bara ett av flera möjliga civilisatoriska projekt.

Den kinesiska ledningen har sällan hänvisat direkt till Huntington, men dess retorik om en multipolär världsordning och om Kina som en flera tusen år gammal civilisation snarare än en vanlig nationalstat ligger i flera avseenden nära det civilisatoriska språk som Huntington beskrev.

I Ryssland kom däremot Huntingtons idéer att få ett betydligt mer direkt genomslag. Aleksandr Dugin tog inte bara fasta på föreställningen om konkurrerande civilisationer utan utvecklade den till ett geopolitiskt program där Ryssland framställdes som kärnan i en eurasisk civilisation med historisk rätt att samla sina grannfolk.

Huntingtons teori kom emellertid inte bara att påverka föreställningen om den egna civilisationen. Den bidrog också till en ny syn på motståndaren. Om världen består av konkurrerande civilisationer blir det naturligt att också beskriva motparten som en civilisation i uppgång eller nedgång. I den ryska tolkningen kom väst allt oftare att framställas som en civilisation i förfall – moraliskt dekadent, feminiserad och andligt upplöst – medan Ryssland utmålades som den civilisation som fortfarande försvarade tradition, kristendom och historisk kontinuitet.

Detta blev inte bara ett budskap riktat till den egna befolkningen. Samma civilisatoriska berättelse anpassades också till olika målgrupper utanför Ryssland. Inom den ryska världen framställdes kriget som ett försvar av den ryska civilisationen. Gentemot Ukraina betonades att landet egentligen tillhörde denna civilisation och därför borde återvända till den. Gentemot konservativa grupper i väst lyftes i stället berättelsen om ett dekadent, postkristet och moraliskt upplöst Europa och Nordamerika, där Ryssland framställdes som den sista försvararen av traditionella kristna värden.

Turkiet erbjuder samtidigt ett intressant exempel på att civilisationsidéer inte alltid är entydiga. Under Recep Tayyip Erdoğan har den officiella retoriken i ökande grad kommit att beskriva Turkiet som en civilisationsstat med rötter i det osmanska rikets historia. Denna neo-osmanska berättelse framställer Turkiet som arvtagare till en månghundraårig islamisk och imperial tradition och betonar landets historiska ansvar för områden som en gång ingick i det osmanska väldet. Liksom i Ryssland fungerar civilisationen här inte bara som en beskrivning av historien, utan också som en källa till politisk legitimitet.

Samtidigt lever en annan berättelse sida vid sida med den neo-osmanska. Den panturkiska identiteten bygger inte i första hand på religion utan på språk, gemensamt ursprung och kulturell samhörighet mellan turkiska folk från Anatolien genom Kaukasus och Centralasien ända till västra Kina. För många turkiska nationalister är denna identitet minst lika viktig som den osmanska. De två berättelserna överlappar delvis men bygger på olika principer. Den neo-osmanska berättelsen är civilisatorisk och hämtar sin legitimitet ur det osmanska rikets historia och den muslimska gemenskapen. Den panturkiska är däremot i första hand språklig och etnokulturell.

Det är ingen tillfällighet att den panturkiska dimensionen väcker särskild uppmärksamhet i Moskva. En stor del av de turkisktalande folken lever i de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien eller inom dagens Ryska federation. Därmed utgör den panturkiska identiteten, åtminstone potentiellt, ett alternativt identitetsprojekt i samma geopolitiska område som Dugins eurasiska civilisation gör anspråk på. Den ena berättelsen bygger främst på språk, etnicitet och kulturell samhörighet, den andra på föreställningen om en gemensam civilisation.

Om Turkiets panturkiska orientering riktar blicken österut mot de turkiska folken i Eurasien, gör Dugins eurasiska idé anspråk på samma geografiska område, men utifrån en motsatt civilisatorisk logik. Där den ena berättelsen bygger på språk och turkiskt ursprung, bygger den andra på den rysk-ortodoxa civilisationens historiska uppdrag. Det är i denna konkurrens om Eurasiens historiska och kulturella centrum som Ukrainas roll blir särskilt betydelsefull.

Ur ett civilisationsstatsperspektiv blir en stor befolkning en viktig strategisk resurs. En utmaning för Rysslands ambitioner är att den etniskt ryska befolkningens andel minskar både absolut och relativt, medan turkiska och andra muslimska folk har en betydligt större nativitet. Om ryssar, belarusier och ukrainare betraktas som delar av samma civilisatoriska gemenskap framträder en betydligt större östslavisk befolkningsbas.

Det ryska civilisationsprojektet

Sommaren 2021, ett halvt år före den fullskaliga invasionen av Ukraina, det som av Kreml betecknades som den "militära specialoperationen", publicerade Vladimir Putin essän Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare. I essän placeras den ryska eller rusiska världens civilisatoriska vagga i Kievrus, den medeltida statsbildning som på svenska vanligen kallas Kievriket. Ryssar, belarusier och ukrainare framställs inte som tre separata nationer utan som tre grenar av samma historiska och civilisatoriska gemenskap. Att dessa grenar splittrats beskrivs som resultatet av yttre historiska ingrepp, från det polsk-litauiska samväldet till Lenins skapande av artificiella sovjetrepubliker. I essän hävdas vidare att väst inte bara separerat Ukraina från Ryssland, utan aktivt stöttat ett projekt för att förvandla Ukraina till ett "Anti-Ryssland", vilket ur ett civilisatoriskt perspektiv betraktas som en stöld av en del av den egna civilisatoriska kroppen och en omvandling av den till ett fientligt brohuvud.

Putins essä använder inte Huntingtons terminologi, men den bygger på en mycket likartad föreställning om civilisationer som historiska gemenskaper med egna kärnstater. Där Huntington presenterade modellen som en analys av världspolitiken gjorde Dugin den till ett geopolitiskt handlingsprogram. Hos Putin blir civilisationsidén inte bara en beskrivning av historien, utan ett argument för att Ukraina saknar rätt till en egen historisk utveckling.

Civilisationsidén legitimerar territoriella anspråk därför att staten inte längre främst sägs representera ett territorium eller en nation, utan en civilisation. Om civilisationens historiska kärnområde ligger utanför statens nuvarande gränser kan territoriell expansion framställas som en återförening snarare än en erövring.

Civilisationsidén är dock inte bara avsedd att legitimera kriget och införliva Ukraina i den tänkta "treeniga ryska nationen" (ryssar, belarusier och ukrainare), utan också att legitimera den egna regimen. I denna berättelse framträder Vladimir Putin inte bara som statschef utan som den ryska civilisationens beskyddare och historiska återupprättare. På så sätt blir civilisationen inte bara en historisk gemenskap utan också ett politiskt legitimeringsverktyg. Den legitimerar samtidigt territoriell expansion utåt och maktkoncentration inåt.

Den militära specialoperation, som enligt planerna skulle få den ukrainska staten att falla samman inom några dagar, misslyckades som bekant. Samtidigt kollapsade projektet att "återförena" Ukraina med den ryska världen. Därmed tvingades Kreml gradvis ersätta det offensiva civilisationsnarrativet om att återupprätta den ryska världen (Russkiy mir) med ett defensivt narrativ om att försvara fosterlandet och den heliga ryska civilisationen mot väst. Trots att Ryssland inte har övergett sina territoriella ambitioner handlar den officiella berättelsen inte längre om expansion, utan om ett existentiellt försvar. I praktiken handlar den officiella berättelsen inte längre om att legitimera återupprättandet av en historisk ordning, utan om att legitimera försvaret av Ryssland mot en yttre fiende.

Från återförening till försvar

Denna förskjutning från ett offensivt civilisationsnarrativ till ett försvarsnarrativ blottlägger samtidigt en viktig motsägelse. Under åren 2014–2021 motiverade Kreml annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina med att den ryskspråkiga befolkningen utgjorde en särskild etnisk grupp vars rättigheter måste skyddas från den ukrainska staten. I Putins essä från 2021 försvinner denna distinktion nästan helt. Där framställs ryssar, belarusier och ukrainare i stället som delar av ett och samma folk. Den befolkning som tidigare beskrevs som en rysk minoritet med behov av skydd beskrivs nu som en integrerad del av den ryska civilisationen.

Invasionen fick motsatt effekt än den som civilisationsnarrativet förutsatte. I stället för att återföra Ukraina till Russkiy mir stärktes den ukrainska nationella identiteten. Användningen av ukrainska språket ökade, avståndstagandet från rysk kultur och historia blev tydligare och allt fler ukrainare kom att definiera sin nationella identitet i kontrast till Ryssland.

När specialoperationen  misslyckades och inte längre handlade om att snabbt erövra hela Ukraina, utan åtminstone tillfälligt om att endast ansluta regioner med ryskspråkig majoritet till Ryssland, återgick man delvis till narrativet från 2014, inte minst i kommunikationen med omvärlden. Detta illustrerar hur den narrativa legitimeringen förändras när de politiska målen förändras. Narrativen är inte fasta historiska tolkningar utan strategiska verktyg som anpassas efter politiska mål.

Berättelsen om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen i Donbas fyllde efter 2014 en konkret politisk funktion. Den erbjöd ett internationellt begripligt motiv för de ryska åtgärderna och kunde anknyta till etablerade föreställningar om minoritetsskydd. Ur den ryska civilisationstatens perspektiv var Donbas däremot aldrig slutmålet. Berättelsen om Donbas fungerade som ett operativt narrativ, medan återupprättandet av Russkiy mir utgjorde det strategiska narrativet.

Narrativens föränderliga funktion

Om Ukraina i grunden utgjorde en del av samma historiska och civilisatoriska gemenskap låg målet längre än till kontrollen över Donbas. Det handlade om att återintegrera Ukraina i den treeniga ryska nationen eller i den unionsstat som Ryssland och Belarus redan hade påbörjat. I detta perspektiv kan folkomröstningen om ändringar i den belarusiska grundlagen den 27 februari 2022 – tre dagar efter invasionen och medan ryska trupper fortfarande befann sig i Belarus – också tolkas som en institutionell förberedelse för ett framtida ukrainskt anslutande till unionsstaten. Dessa planer kunde dock aldrig förverkligas.

När försöket att snabbt underkuva Ukraina misslyckades kollapsade detta strategiska projekt. Civilisationsidén övergavs däremot inte helt. Den fick en ny funktion. I stället för att legitimera återintegreringen av Russkiy mir kom den att legitimera försvaret av den ryska civilisationen mot det förfallna väst.

Trots att Putin i sin essä tydligt hade uttryckt de ryska målen att återförena den ryska världen verkar narrativet om försvaret av den ryska minoritetens rättigheter att ha varit lättare att ta till sig i väst. Det operativa narrativet om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen kan samtidigt ha bidragit till att de mer långtgående ambitioner som kom till uttryck i Putins essä från 2021 fick mindre uppmärksamhet. Om man läser essän som ett uttryck för den ryska civilisationstatens långsiktiga självförståelse framstår skyddet av de ryskspråkiga inte som det egentliga slutmålet.

I told President Zelenskyy @ZelenskyyUa the truth. I used to believe Ukraine was a country full of Nazis, and as a Jewish America, I opposed sending a dime of taxpayer money to Ukraine.

Then I traveled to Ukraine and learned first hand how Ukraine has
one of the strongest laws… pic.twitter.com/ZndNXGPeMm

— Laura Loomer (@LauraLoomer) July 26, 2026

I väst har civilisationsidén främst fått genomslag inom alternativa högermedier och den så kallade civilisationshögern, där föreställningen om ett dekadent väst länge har varit central. I vissa av dessa miljöer har även Aleksandr Dugins idéer uppmärksammats, och Dugin har medverkat i amerikanska alt-right-poddar. Dessa mediemiljöer har samtidigt fungerat som arenor där ryska narrativ och direkt desinformation om Ukraina kunnat få spridning och resonans, ibland också utanför den mest renodlade alternativhögern. Detta har uppmärksammats särskilt efter att internetprofilen Laura Loomer gjorde en helomvändning i Ukrainafrågan och besökte Ukraina i juli 2026. Loomer har själv framhållit sina kontakter med president Donald Trump, och hennes omsvängning har därför av vissa tolkats som ett tecken på en bredare omprövning inom delar av den amerikanska högern.

Samtidigt tycks även Trumpadministrationens hållning till kriget successivt ha förändrats. Om den ryska civilisationsberättelsen endast vann begränsad resonans utanför den alternativa högern, fick det operativa krigsnarrativet om ett ryskt övertag desto större spridning. Föreställningen att Ukraina förr eller senare skulle tvingas ge upp kom länge att prägla delar av den amerikanska debatten, men har blivit allt svårare att upprätthålla i takt med Ukrainas fortsatta motstånd.

Civilisationsprojektets sammanbrott

Det ryska civilisationsprojektet misslyckades redan under krigets första dagar. Oavsett hur kriget avslutas militärt blev Ukraina genom invasionen politiskt, kulturellt och identitetsmässigt allt svårare att införliva i Russkiy mir. 

I strategispelet Sid Meiers Civilization kan civilisationer expandera genom att flytta gränser på en karta. I den verkliga världen följer människor inte samma logik. Rysslands ledning kunde flytta frontlinjer, men inte återupprätta den civilisatoriska gemenskap som Russkiy mir förutsatte.

Man kan erövra territorier med våld. Man kan inte tvinga människor att uppleva sig som en del av en civilisation.

Det stora fosterländska informationskriget

Finland 1939

Under hösten 1939 genomförde Sovjetunionen storskaliga beredskapsövningar längs gränsen mot Finland. Enligt den officiella motiveringen utgjorde fientliga imperialistiska makter ett växande hot mot Sovjetunionen. Den 26 november 1939 hördes några explosioner från den sovjetiska byn Mainila nära den dåvarande gränsen på Karelska näset. I en diplomatisk nota till Finlands ambassad i Moskva hävdade Sovjetunionen att granateld från finskt territorium hade träffat en sovjetisk militärförläggning. Den 29 november bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna med Finland och följande morgon, den 30 november, gick Röda armén – utan krigsförklaring – till attack längs hela den 1 300 kilometer långa gränsen.

Dagen efter att invasionen hade inletts bildade den finska kommunisten Otto Wille Kuusinen, som i ett par årtionden varit i exil i Sovjetunionen, Finlands demokratiska regering i gränsorten Terijoki, som just hade intagits av Röda armén. Samtidigt sände sovjetisk radio ut Terijokiregeringens officiella deklaration. I sändningen påstods att regeringen i Helsingfors eller Helsingfors-klicken i panik hade flytt från huvudstaden.

Följande dag, den 2 december erkände Sovjetunionen officiellt Kuusinens regering som Finlands enda lagliga styre. Samma dag undertecknade Kuusinen och Josef Stalin ett biståndsavtal genom vilket Kuusinens regering officiellt bad Röda armén om militär hjälp för att slå ner de fascistiska rebeller som påstods ha kapat makten i Helsingfors.

Den sovjetiska verklighetsbeskrivningen övertygade emellertid varken finländarna eller omvärlden. Det finska proletariatet välkomnade inte sina befriare och anslöt sig inte till Kuusinens regering. Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas Förbund, trots att utrikesminister Vjatjeslav Molotov förnekade att man var i krig och framhöll att Sovjetunionen bara assisterade Finlands legitima regering. I stället lyckades Finland genom flygblad, högtalare och radiosändningar få sovjetiska soldater att tvivla på att de verkligen hade kommit för att befria det finska arbetarfolket från kapitalisternas förtryck.

Mässingsinstrument, noter till seger- och marschmusik samt paradvimplar och fanor som finska trupper erövrade kom aldrig till användning av de ryska befriarna. I stället ställdes instrumenten och paradutrustningen ut för finländsk och internationell press som konkreta bevis på den sovjetiska ledningens hybris. Den sovjetiska pressen tvingades därför gradvis justera sitt budskap och beskriva hela det finska samhället som genomsyrat av fascism och kapitalistisk indoktrinering.

Ukraina 2022

Under vintern 2022 genomförde Ryssland omfattande militärövningar längs gränsen mot Ukraina. Ryska försvarsministeriet motiverade övningarna med att Nato-länderna höll på att militarisera Östeuropa och att västmakterna planerade att provocera fram en internationell konflikt vid gränsen. Den 21 februari publicerade den ryska säkerhetstjänsten FSB ett pressmeddelande med tillhörande mindre övertygande videomaterial, där man hävdade att en ukrainsk artillerigranat hade förstört en rysk gränspostering. Tidigt på morgonen den 24 februari sändes ett förinspelat tv-tal av Vladimir Putin där han tillkännagav starten för en militär specialoperation. Omedelbart efter att talet hade sänts avfyrade Ryssland kryssningsrobotar och ballistiska missiler mot mål över hela Ukraina, däribland huvudstaden Kiev. Samtidigt gick ryska marktrupper över gränsen från norr, öster och söder.

Dagen efter att specialoperationen hade inletts började ryska parlamentariker sprida uppgiften att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i panik hade flytt från Kiev till Lviv i västra Ukraina. Genom denna arbetsfördelning kunde budskapet få stor spridning utan att omedelbart behöva framföras som ett officiellt uttalande från Kreml. När ryska styrkor följande dag närmade sig Kievs utkanter fick påståenden om att Zelenskyj hade lämnat landet och gömde sig i Polen stor spridning i ryska statliga och statskontrollerade medier. Via selfie-videor visade Zelenskyj att han, liksom den ukrainska regeringen, fortfarande befann sig i huvudstaden. Samtidigt bad han USA om ammunition i stället för transport bort från Kiev.

Enligt uppgifter från ukrainska och västliga underrättelsekällor, senare återgivna bland annat av The Washington Post, var den ryska operativa planen att, så snart ryska elitförband hade tagit Kiev, avsätta Zelenskyj och föra in Viktor Janukovytj. Därefter skulle Janukovytj utropas till Ukrainas enda legitima president med motiveringen att han olagligt avsatts 2014. Janukovytj förväntades därefter underteckna ett kapitulationsavtal och officiellt begära rysk militär hjälp för att återställa ordningen. Eftersom Zelenskyj stannade kvar i Kiev och de ryska styrkorna aldrig lyckades inta huvudstaden blev planen aldrig verklighet. Därmed kollapsade också det operativa narrativ som skulle ha legitimerat invasionen inför både den egna befolkningen och omvärlden.

När ukrainska förband erövrade ryska militära transportfordon publicerade de filmer och fotografier som visade innehållet i soldaternas packning. I lastbilarna fanns bland annat ryska paraduniformer, blankputsade paradskor, paradbälten och medaljaskar. Enligt uppgifter som senare bekräftades av bland annat The Washington Post samt ukrainska och västliga underrättelsekällor hade officerare och enheter ur Rosgvardija fått instruktioner att förbereda sig för ordningshållning och deltagande i en segerparad på Kievs paradgata Chresjtjatyk bara några dagar efter invasionens början.

Denazifieringen som strategiskt narrativ

Samtidigt levde det strategiska narrativet vidare. Redan från den första dagen hade invasionen motiverats med en denazifiering av Ukraina. Men detta var inte det enda eller ens det ursprungliga legitimerande narrativet. Inledningsvis handlade den officiella retoriken i hög grad om att återupprätta den ryska världen med rötter i det historiska Kievriket och korrigera de historiska orättvisor som enligt Kreml uppstått efter Sovjetunionens fall.

Alltsedan Majdanrevolutionen 2014 hade ryska statsmedier beskrivit den ukrainska regeringen som en fascistisk junta, men först i sitt tal den 24 februari 2022 gjorde Vladimir Putin denazifieringen till ett uttryckligt politiskt och militärt huvudmål för invasionen.

I början framställdes denazifieringen som riktad mot en begränsad krets av ukrainska nationalister och den politiska ledningen. Men omkring två månader efter invasionen, samtidigt som de ryska styrkorna tvingades dra sig tillbaka från Kievområdet, skedde en tydlig omtolkning av narrativet. Den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerade då den uppmärksammade artikeln Vad Ryssland bör göra med Ukraina. Där argumenterades för att en betydande del av den ukrainska befolkningen också måste betraktas som nazister, eftersom den stödde sin regering. Denazifiering kom därmed att innebära betydligt mer än ett regimskifte: artikeln förespråkade en långtgående "deukrainisering", ideologisk omskolning, censur och i förlängningen möjligheten att själva namnet Ukraina skulle försvinna.

Specialoperationen blir ett krig

De två första åren under den militära specialoperationen fick man i Ryssland inte kalla specialoperationen för ett krig. Ändå drogs från specialoperationens första dag paralleller till Det stora fosterländska kriget. Eftersom Putins uttalade huvudmål var denazifiering aktiverades omedelbart Sovjetunionens historiska minneskultur och myter kring segern över Nazityskland. I sitt tal under Segerdagen den 9 maj 2022 noterade Putin att de ryska soldaterna i Donbas stred på samma mark och för samma sak som deras förfäder gjorde 1945. I ryska militära manualer och skolor började man använda begreppet ”Det stora fosterländska kriget 2.0”, vars budskapet var att den samtida militära specialoperationen var en direkt fortsättning på kampen mot fascismen.

Under andra hälften av 2023 blev parallellerna mera strukturella. Istället för att bara prata om nazister började Putin och ryska statsmedier jämföra den ryska krigsekonomin och mobiliseringen med hemmafrontens uppoffringar under Det stora fosterländska. Man lyfte fram hur kvinnor, äldre och barn slet i fabrikerna på 1940-talet för att ingjuta en känsla av att hela det ryska samhället nu måste enas och acceptera ekonomiska uppoffringar för en långvarig konflikt.

I rysk historiesyn har de två första åren av andra världskriget en undanskymd roll. Att Sovjetunionen i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten annekterade östra Polen, de baltiska länderna och en del av Finland, alltså områden som hade tillhört det ryska imperiet före ryska revolutionen, noteras inte. Däremot har det sovjetiska försvarskriget mot Nazityskland, Det stora fosterländska kriget 1941–1945, en närmast upphöjd ställning. Till skillnad från Röda arméns specialoperationer 1939–1940 handlar Det stora fosterländska kriget inte om revolutionskrig eller befrielse i kommunismens namn, utan om försvaret mot nazismen och befrielsen av den heliga ryska jorden.

I samband med Det stora fosterländska kriget återskapade Stalin år 1943 den ryska ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet. Det främsta motivet bedöms av historiker ha varit att mobilisera rysk nationalism och moral. När den kommunistiska ideologin inte räckte för att motivera folket till de enorma uppoffringar som krävdes byttes narrativet om klasskamp ut mot ett traditionellt ryskt nationalistiskt och fosterländskt narrativ.

Under kriget i Ukraina har den officiella ryska historieskrivningen i allt högre grad rehabiliterat Stalin. Den officiella ryska historieskrivningen har raderat eller marginaliserat Stalins utrensningar, Gulag-lägren och terror. Istället lyfts Stalin fram som den genialiske överbefälhavaren som ledde Sovjetunionen eller det ryska folket till seger över nazisterna i det stora fosterländska kriget. Att kritisera Stalin har i praktiken blivit straffbart, eftersom kritik av Stalin och hans arv kan tolkas som kritik av det nuvarande styret.

Kriget mot det satanistiska väst

Redan i april 2022, när det definitivt visat sig att det ryska blixtkriget mot Kiev hade misslyckats och västvärlden började skicka tunga vapen till Ukraina, gick Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ut i rysk stats-tv och anklagade Nato för att i praktiken använda Ukraina som ett ombud i ett proxykrig mot Ryssland. Narrativet om ett proxykrig, där väst offrade ukrainare som kanonmat, kom därefter länge att fungera som ett argument för att Ukraina inte var en självständig aktör och det fungerade samtidigt som en förklaringsmodell till de stora ryska förlusterna och det utdragna skedet på slagfältet.

När Ukraina hösten 2022 genomförde framgångsrika motoffensiver i Charkiv och Cherson insåg Kreml att nazism-narrativet inte räckte till för att motivera de ryska motgångarna och behovet av en rysk mobilisering. Ryska politiker såsom Dmitrij Medvedev och ryska statstjänstemän började beskriva kriget som ett heligt krig mot det korrupta och gudlösa västvärlden. Man började prata om att Ukraina var besatt av satanism och att det ryska målet hade uppgraderats från denazifiering till desatanisering av Ukraina.

Medan en vanlig rysk medborgare eller oberoende journalist riskerade upp till 15 års fängelse för att använda ordet ”krig” (война) i politiska eller kritiska sammanhang, använde den ryska staten och kyrkan samtidigt flitigt uttrycket ”heligt krig” (священная война) nar man syftade på desataniseringen av Ukraina eller den ryska invasionen i Ukraina. Patriark Kirill förkunnade att ryska soldater som dör i Ukraina får sina synder borttvättade genom att ha offrat sig för sin militära plikt. När det Heliga kriget (Священная война) skrivs med kyrilliska bokstäver och stor begynnelsebokstav fungerar det som en referens till den berömda sovjetiska kampsången eller "heliga krigssången" från 1941 med samma namn, som skrevs för att mobilisera folket mot Hitlers invasion. Genom att återanvända just de orden aktiverade Kreml den historiska känslomassan från andra världskriget på hemmafronten.

Genom att skifta till begrepp som "desatanisering” och ”heligt krig” lyfte Kreml konflikten från en militär specialoperation till ett civilisatoriskt och existentiellt krig. Ukraina beskrevs inte längre som den huvudsakliga motståndaren, utan som ett viljelöst redskap för väst, som nu framställdes som den egentliga fienden – en civilisation som i rysk och ortodox retorik målades upp som andligen förfallen, dekadent och direkt satanistisk. Denna narrativa eskalering tjänade ett dubbelt syfte: den förklarade för hemmafronten varför kriget krävde så enorma uppoffringar, samtidigt som den förvandlade en militär specialoperation för att återupprätta den ryska världen till ett heligt, existentiellt försvarskrig för att rädda den ryska civilisationen från västvärldens moraliska undergång.

Det heliga kriget mot de satanistiska krafterna fördes även i väst, långt utanför den ryska världen. Genom bl.a. trollfabriker spreds berättelser om hur Ukraina förföljer kristna och genomför satanistiska ritualer i ortodoxa kyrkor. Målgruppen var främst konservativa och djupt religiösa grupper i väst och det främsta syftet med informationen var att minska villigheten att skicka militärt stöd till Ukraina.

Hybridkriget

Budskapet om satanism visade sig emellertid inte minska Europas stöd till Ukraina. Samtidigt som de narrativ som riktades till den egna befolkningen fortlöpande anpassades efter krigets utveckling utvecklades rysk informationspåverkan mot omvärlden således till ett betydligt bredare och mer sofistikerat hybridkrig.

När Ryssland inledde sin offensiv torde man ha räknat med att omvärlden skulle nöja sig med protester och sanktioner, likt reaktionerna vid annekteringen av Krim 2014. De europeiska länderna hade, med Tyskland i spetsen, avrustat sina arméer och gjort sig beroende av rysk energi, speciellt i form av naturgas och det ryska statliga gasmonopolet Gazproms gaslagringsanläggningar runtom i Europa. Ryssland hade dessutom sett till att gaslagren i Europa var halvtomma i februari 2022. Med tanke på beroendet av rysk energi kalkylerade Kreml med att Tyskland och andra europeiska länder skulle vägra att gå med på hårda sanktioner och ännu mindre stöda Ukraina militärt.

Från rysk sida hävdades det att man tvingats till militära åtgärder på grund av väst, eftersom Nato, i strid med påstådda löften, hade expanderat österut och därmed hotat ryska säkerhetsintressen. Denna geostrategiska förklaringsmodell – att väst genom Natos expansion bar skulden till konflikten i Ukraina – fick även stöd av framstående amerikanska militärexperter och statsvetare, med neorealisten John Mearsheimer i spetsen. Genom att selektivt lyfta fram Mearsheimers analyser i egna och internationella kanaler kunde rysk informationspåverkan ge sina geopolitiska argument akademisk tyngd. Hans resonemang kom därmed att fungera som ett av de mest användbara argumenten i det ryska informationskriget mot sammanhållningen i väst.

Det neorealistiska budskapet att expansionen av Nato är orsaken till kriget har fått ett visst genomslag i USA, men köps inte i Europa, speciellt inte av Rysslands grannländer. Här har det behövts mera från ryskt håll för att minska beredskapen till stöd till Ukraina. Det gällde inte minst att skapa osäkerhet och rädsla.

I början av kriget var det kanske det synligaste narrativet som riktades till den europeiska befolkningen att nästa vinter skulle bli kall. Detta operativa narrativ var så briljant att det även erbjöds den ryska hemmapubliken. I ryska medier paketerades den förväntade energikrisen som ett moraliskt straff för att Europa stödde Ukraina. Västvärldens satanistiska och dekadenta ledare påstods offra sina egna medborgares värme för att stödja en nazistregim i Kiev.

Förverkligandet blev dock mindre övertygande. Energipriserna steg visserligen när rysk naturgas via rörledningar ersattes av LNG, men Europas befolkning behövde i praktiken aldrig frysa i någon större utsträckning. Det har varit betydligt kallare i ryska hem.

För att skapa osäkerhet och rädsla i Europa räckte det inte med mästerliga videoklipp på ryska mediebolaget RT:s Youtube-kanal, som blockerats av EU. En skrämmande ravin på kartan får inte alltid avsedd effekt, om den saknas i terrängen. Det gäller särskilt om den som navigerar har tillgång till egna kartor som bättre överensstämmer med topografin. När kartan inte stämmer överens med terrängen finns två möjligheter: att rita om kartan eller att förändra terrängen. Den ryska informationskrigföringen har försökt göra båda. Psykologiska operationer kan därför kräva mer substantiella åtgärder: störningar av GPS-signaler, incidenter där fartyg råkar lämna sina ankare kvar på havsbottnen eller ny militär infrastruktur vid den finska gränsen.

När det gått sämre för Ryssland både ekonomiskt och på slagfältet har den ryska hybridpåverkan i allt högre grad inriktats på att fördröja västvärldens vapenleveranser. Att de europeiska länderna nu rustar upp i snabb takt som en följd av ryska hot ligger inte i Moskvas långsiktiga intresse. Men om Ryssland inte lyckas skrämma sina grannar från att stödja Ukraina helt och hållet, så kan man åtminstone försöka fördröja hjälpen genom att skapa osäkerhet och få dem att koncentrera sig på hoten mot det egna landet.

Genom att Ryssland medvetet upprätthåller en bild av sig själv som ett omedelbart hot ökar benägenheten hos de europeiska länderna att reservera ammunition och avancerade vapensystem för det egna försvaret. Då utbudet är begränsat är varje granat som hålls kvar i nationella beredskapslager en granat mindre till den ukrainska fronten. Ändå blir det allt svårare att upprätthålla bilden av att Ukraina bara är ett viljelöst redskap i ett proxykrig. Med stark vilja, kombinerad med egen innovation och drönarteknik, har landet lyckats förvandla den militära specialoperationen till ett militärt och politiskt nederlag – åtminstone i västvärldens ögon.

Mot segerparaden

Att flera av de mest synliga ryska narrativen har fått begränsat genomslag innebär inte att den ryska informationskrigföringen varit misslyckad. Tvärtom har den under lång tid varit en av Kremls viktigaste förmågor, speciellt när den militära förmågan inte levt upp till förväntningarna. På det fysiska slagfältet har Ryssland ibland fått förlita sig på åsnor och materiel från andra världskriget. På berättelsernas slagfält har man däremot utnyttjat AI och kybernetisk återkoppling på hög nivå. När ett operativt narrativ förlorar sin trovärdighet ersätts det snabbt av ett annat, samtidigt som informationspåverkan anpassas till nya målgrupper och nya plattformar.

Den ryska armén har gjort sig skyldig till väldokumenterade krigsbrott som fått stor uppmärksamhet i västerländska medier. Likväl har rysk informationspåverkan genom sinsemellan motstridiga uppgifter och berättelser lyckats skapa osäkerhet eller åtminstone en känsla av osäkerhet kring vad som har hänt. Redan det första året av det som i väst kallats det fullskaliga kriget tvingades Ryssland dra sig tillbaka från stora områden. Ändå har rysk informationspåverkan bidragit till föreställningen, särskilt i delar av den amerikanska debatten, att Ukrainas nederlag bara är en tidsfråga och att fortsatt stöd till Ukraina är bortkastade resurser som bara leder till ett meningslöst dödande. Det ryska informationskriget har aldrig gått ut på att övertyga väst, utan bara att påverka dess agerande. I slutändan är det viktigaste inte att omvärlden tror på narrativen, utan att den ryska befolkningen fortsätter att leva som om den tror på dem.

För att den militära specialoperationen ska ha kunnat sägas följa planen har själva planen i efterhand behövt skrivas om. Det har tvingat Putin att ändra berättelsen, men det fosterländska kriget måste ändå sluta med en seger – eller åtminstone med en segerparad på Röda torget i Moskva. Ett nederlag i kriget i Ukraina får inte leda till en förlust i informationskriget.

Det stora fosterländska informationskriget handlar därför inte längre främst om att vinna ett fysiskt krig. Det handlar om att undvika att förlora berättelsen om kriget. Kriget måste fortfarande kunna legitimeras. Men ytterst handlar det om att berättelsen även inför nästa val ska kunna framställa den genialiske överbefälhavaren som just den genialiske överbefälhavaren.

Kinas kamp om verklighetsbeskrivningen

Kina vill inte bara bli starkare

Att Kina är en växande stormakt som utmanar väst och den amerikanska hegemonin har blivit allt tydligare. Vad detta egentligen innebär är däremot mindre självklart. I väst är det lätt att tänka sig att Kinas mål främst handlar om större handel, starkare ekonomi och ökad militär makt. Men Kina talar allt oftare om något annat: diskursmakt. Kina söker inte bara inflytande över territorier, naturresurser, handel och teknologi, utan också över hur världen beskrivs och förstås. För detta finns ett belysande kinesiskt begrepp: huàyǔquán (话语权).

I analyser av kinesisk strategi beskrivs huàyǔquán som "diskursiv makt" eller "rätten att formulera berättelsen". Begreppet syftar på förmågan att sätta den internationella dagordningen, definiera centrala begrepp, forma narrativ och påverka hur andra tolkar världspolitiken.

Under de senaste årtiondena har geopolitiken gradvis utvecklats från en kamp om territorier, naturresurser och marknader till att också bli en kamp om berättelser, inramning och begrepp. I denna utveckling har Kina målmedvetet försökt stärka sina positioner. Det uttalade målet är att bryta det västerländska diskursmonopolet och skifta bilden av Kina från att vara formad av andra till att bli självdefinierad.

Från hård makt till berättelser

Kina har under de senaste decennierna gjort det till en strategisk prioritet att stärka sin internationella diskursmakt, guójì huàyǔquán (国际话语权), för att öka Kinas inflytande över hur internationella frågor beskrivs och förstås och därigenom motverka västerländska aktörers tolkningsföreträde. Diskursmakt har ibland beskrivits som en form av mjuk makt, men det finns stora skillnader mellan kinesisk huàyǔquán och hur väst och speciellt USA utövat makt genom attraktionskraft.

Kinas externa kommunikation bygger i hög grad på ett sammanhängande strategiskt narrativ som anpassas till olika mottagare. Förenklat uttryckt ställs en västlig ordning som beskrivs som obalanserad eller föråldrad mot en alternativ ordning där Kina framställs som en förespråkare för jämlikhet, ömsesidig respekt och en mer rättvis internationell struktur.

Xi Jinping har formulerat målet som att "påskynda uppbyggnaden av ett kinesiskt diskurs- och narrativsystem" (加快构建中国话语和中国叙事体系). Ambitionen handlar alltså inte enbart om att förbättra Kinas internationella kommunikation. Den handlar om att skapa ett sammanhängande system av begrepp och berättelser genom vilket världen gradvis ska beskrivas på andra sätt än genom den liberala västvärldens språk.

Inom internationell forskning talar man ibland om geopolitical storytelling, alltså hur stormakter använder berättelser för att legitimera sin utrikespolitik. Kinas ambition går emellertid längre än så. Det handlar inte bara om att berätta en annan historia, utan om att successivt etablera ett alternativt begreppssystem genom vilket världen kan beskrivas och förstås.

Foucault och diskursiv makt

Michel Foucault visade att makt inte bara utövas genom tvång, utan även genom språk, kunskap och institutioner. Kina har tagit denna insikt på stort allvar. Även om begreppet huàyǔquán har egna kinesiska rötter ligger det nära den typ av diskursiva maktanalyser som  Foucault utvecklade i väst.

Under 2000-talet har den geopolitiska kampen i allt högre grad kommit att omfatta kontrollen över verklighetsbeskrivningen. Den som kan definiera begrepp som demokrati, utveckling, mänskliga rättigheter eller internationell ordning utövar redan makt. Det är denna form av makt som Kina beskriver med begreppet huàyǔquán.

Om den västerländska liberala universalismen förlorar sin självklara ställning internationellt minskar samtidigt dess potential att fungera som ett alternativt narrativ även inom Kina. Kinas kamp om diskursen kan således förstås som ett sätt att skydda den legitimerande berättelse på vilken kommunistpartiets fortsatta ledarskap vilar.

Kinas kamp om diskursmakten handlar speciellt om att flytta diskussionen bort från det västerländska binära paret demokrati versus auktoritärt styre, som ofta används för att kritisera den kinesiska regimen. Det gör man genom att främja ett nytt motsatspar: gott styre (på engelska good governance) kontra dåligt styre.

Gott styre och god samhällsstyrning

Med gott styre, på kinesiska liángzhèng (良政), förstås en politik som levererar konkreta resultat såsom ekonomisk tillväxt, fattigdomsbekämpning och nationell stabilitet. Det handlar alltså om output eller performativitet, som förväntas ge makten legitimitet. Uttrycket liángzhèng kombineras ofta med uttrycket shànzhì (善治), som till svenska översätts till god förvaltning eller god samhällsstyrning. Tillsammans får vi alltså liángzhèng shànzhì (良政善治), gott styre och god samhällsstyrning. Till engelska översätts i regel hela det längre uttrycket till bara good governance.

När uttrycket används i kinesiska policydokument innefattar det inte maktdelning, fria val, pluralism eller skydd för civilsamhället. I stället betyder det en effektiv, centraliserad och resultatdriven statsskölsel under partiets ledning. Budskapet till omvärlden är att ett system som levererar välstånd och trygghet för sina medborgare utgör "gott styre" – oavsett om det uppfyller västerländska demokratiska standarder eller inte.

Kina betonar principen om strikt nationell suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter. Till skillnad från västerländska biståndsgivare eller Världsbanken, som ofta ställer krav på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter för att ge lån, erbjuder Kina en modell där good governance likställs med administrativ effektivitet, stark statlig kontroll och ekonomisk utveckling.

En allmän tolkning i väst är att Kina använder begreppet good governance i utrikeskommunikation som ett verktyg för ideologiskt självförsvar och diplomatiskt inflytande. Genom att visa upp sin egen modell som framgångsrik försöker Peking normalisera det auktoritära styret på den globala arenan och därigenom skapa legitimitet på hemmaplan.

Kina använder medvetet etablerade internationella utryck som good governance, democracy, rule of law och human rights, men fyller dem med ett kinesiskt innehåll. Genom att använda exakt samma engelska termer minskar de det språkliga avståndet, vilket gör att deras budskap låter mer bekant och acceptabelt i internationella organ som FN. Samtidigt avvisar Kina idén om att västvärlden har monopol på att definiera dessa begrepp.

Från diskursmakt till tianxia

När Kina eftersträvar diskursmakt eller huàyǔquán så vill man även driva en egen världsbild och ett eget narrativ. Här är begreppet tianxia (天下) centralt. Den kinesiska filosofen eller statsvetaren Zhao Tingyang är speciellt känd för att ha introducerat begreppet tianxia, som brukar översättas till "allt under himlen". Tianxia tolkas ofta i kontrast mot den västfaliska ordningen från freden i Westfalen 1648. Där Westfalen representerar suveräna stater, juridisk jämlikhet och gränser står tianxia för hierarki, centrum, civilisation och ordning.

Historiskt kom tianxia till uttryck genom det kinesiska tributsystemet, där den politiska ordningen byggde mindre på territoriell kontroll än på erkännande av ett civilisatoriskt centrum. Dagens kinesiska tänkare förespråkar inte ett återupprättande av tributsystemet som institution. Däremot används tianxia som en filosofisk referensram för en alternativ internationell ordning.

Tianxia och tributssystemet utgör idag inte den kinesiska utrikespolitikens officiella vokabulär. Däremot spelar dessa begrepp en betydande roll i den kinesiska idédebatt där man försöker formulera historiska och filosofiska alternativ till den västerländska internationella ordningen. Flera av de begrepp som officiellt används internationellt kan därför förstås som moderna översättningar eller omtolkningar av äldre kinesiska föreställningar, även om denna koppling sällan uttrycks öppet.

Xi Jinping citerar inte Zhao Tingyang och lär inte heller använda tianxia som centralt utrikespolitiskt begrepp. Däremot ger Zhao en ovanligt tydlig filosofisk formulering av en världsbild vars grunddrag återkommer i Kinas officiella språk om en "gemensam framtid för mänskligheten", global styrning och en reformerad internationell ordning.

Många av föreställningar i den av Zhao formulerade världsbilden har sina rötter i den konfucianska traditionen, även om dagens kinesiska stat sällan presenterar dem som konfucianism i officiella policydokument. Begrepp som harmoni, ordning, meritokrati och moraliskt ledarskap har emellertid länge varit centrala inom konfucianskt tänkande och återkommer i moderniserad form i den samtida kinesiska politiska retoriken.

Det är knappast en tillfällighet att Kina under 2000-talet valde att ge sina internationella kulturinstitut namnet Konfuciusinstitut. Valet signalerade att Kina inte bara ville exportera språk och kultur utan också knyta sin internationella profil till en äldre civilisatorisk tradition.

Multipolaritet och civilisationsstaten

Om tianxia beskriver den internationella ordning som Kina föreställer sig, beskriver begreppet civilisationsstat den identitet genom vilken Kina legitimerar sin egen roll i denna ordning. Tianxia fungerar därför att Kina inte ser sig som en nationalstat, utan en civilisationsstat. Redan Folkrepublikens officiella namn Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó (中华人民共和国) antyder denna dubbelhet. Staten definierar sig inte bara som ett territorium utan som den politiska företrädaren för Zhōnghuá, den kinesiska civilisationen. Därmed vilar den kinesiska självförståelsen delvis på en civilisationsidé som är äldre än den västfaliska nationalstaten. Multipolaritet handlar inte bara om flera stormakter. Den handlar också om flera civilisationer, där varje civilisation förväntas ha rätt att definiera sina egna normer och institutioner. 

Den strategiska översättningen lämnar samtidigt ett betydande tolkningsutrymme. Begrepp som multipolaritet, ömsesidig respekt och civilisationernas jämlikhet kan därför uppfattas som uttryck för västerländska föreställningar om pluralism och jämlikhet, samtidigt som de i kinesisk kontext kan vila på delvis andra historiska erfarenheter och politiska målsättningar. Just denna semantiska öppenhet kan göra kommunikationen särskilt effektiv.

Samtidigt som Kina internationellt försvarar olika civilisationers rätt att utvecklas på egna villkor betonas inom landets egna gränser allt starkare vikten av en gemensam kinesisk nationell identitet. Den lag om etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法) som antogs den 12 mars och trädde i kraft den 1 juli 2026 illustrerar denna dubbla logik. Internationellt avvisas västerländska anspråk på universella normer, medan staten internt i ökande grad söker integrera olika etniska och kulturella grupper i en gemensam nationell berättelse.

Den aktuella lagen illustrerar också hur den kinesiska ledningen tycks prioritera intern sammanhållning och politisk kontroll framför hur reformerna uppfattas internationellt. Ur ett västerländskt perspektiv riskerar lagen att skada Kinas internationella anseende, men ur den kinesiska regimens perspektiv väger den interna stabiliteten tyngre. För många västerländska iakttagare framstår Kinas politik gentemot tibetaner och uigurer som ett uttryck för förtryck eller intern kolonialism. Ur den kinesiska regimens perspektiv är det däremot ett uttryck för västerländsk imperialism när omvärlden ifrågasätter hur Kina organiserar sina egna angelägenheter.

Kina behöver inte ensamt driva sitt narrativ. Antiimperialismen är ett språk som används tillsammans av Kina och Ryssland och dessutom av delar av den islamiska världen och yttervänster i väst. Man har visserligen mycket olika mål och världsbilder, men man har en gemensam motståndare: ett föreställt imperialistiskt väst.

Den kinesiska kritiken av västerländsk universalism har dessutom delvis kunnat hämta argument från västerländsk teori. Sedan 1980-talet har kinesiska forskare ingående studerat postmodern filosofi och postkolonial teori. Den tidiga kinesiska receptionen av postmodernismen förmedlades dessutom i hög grad genom den amerikanske marxisten Fredric Jameson, vars föreläsningar i Kina under 1980-talet fick stort inflytande över den fortsatta kinesiska debatten. Under slutet av 1980-talet inspirerade hans analyser delar av den kinesiska intellektuella oppositionen, men efter den 4 juni 1989 kom samma tankegods allt oftare att användas för att kritisera västerländska anspråk på universella normer.

Föreställningen att mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism utgör universella normer har därigenom inom kinesisk teoribildning kunnat beskrivas som uttryck för en kulturellt och historiskt situerad västerländsk metaberättelse. När denna kritik kombineras med antiimperialistiska argument uppstår ett kraftfullt språk genom vilket västerländska anspråk på universella värden kan beskrivas som ytterligare ett uttryck för kulturell och politisk dominans.

Liksom Xi:s Kina ser sig Putins Ryssland som företrädare för en egen civilisation eller "den ryska världen". Båda förespråkar en multipolär världsordning. Men deras strategier skiljer sig åt. Där Ryssland främst undergräver tilltron till den liberala världsordningens berättelser försöker Kina successivt etablera ett alternativt språk genom vilket en ny internationell ordning kan beskrivas och legitimeras. Medan Ryssland river ned försöker Kina bygga upp och ta kontrollen över begreppen. Även om Kina och Ryssland i många avseenden skiljer sig åt visar båda hur kontrollen över berättelser, begrepp och historiska tolkningar blivit en central del av 2000-talets stormaktspolitik.

Alla dessa begrepp – gott styre, multipolaritet, civilisation och tianxia – bildar tillsammans ett alternativt politiskt språk genom vilket Kina kan beskriva både den internationella ordningen och sin egen plats i den. Frågan blir då varför behovet av ett sådant alternativt begreppssystem blivit så centralt för dagens kinesiska ledarskap.

Behov av narrativ legitimering

Den yttersta konflikten gäller kanske inte vem som blir världens största ekonomi eller ens vem som har starkast militär. Den gäller vem som får definiera vad demokrati är, vad utveckling är eller vad internationell rätt är. Den som kontrollerar dessa begrepp kontrollerar också i hög grad den politiska verkligheten. Och just därför har kampen om diskursen blivit en central del av stormaktspolitiken.

Ur ett västerländskt perspektiv handlar kampen om narrativ och diskurs i hög grad om att vinna stöd i det globala syd, särskilt i internationella organ. För den kinesiska ledningen framstår internationell makt och globalt inflytande i hög grad som instrument för ett annat syfte.

Kampen om diskursen handlar inte bara om hur omvärlden uppfattar Kina. Den handlar också om vilka alternativa berättelser det kinesiska folket tillåts se. Kinas kamp om diskursmakt syftar till att skapa ett internationellt idéklimat där kommunistpartiets egen berättelse framstår som legitim och självklar. Om liberala idéer inte längre framstår som universellt giltiga internationellt blir det också svårare för kinesiska medborgare att uppfatta dem som självklara alternativ till det egna systemet.

Under Xi Jinping har denna legitimering dessutom blivit alltmer personcentrerad. I takt med att makten koncentrerats till Xi själv och flera av kommunistpartiets tidigare normer för kollektivt ledarskap och ordnad succession satts åt sidan, har berättelsen om den kinesiska civilisationens återupprättelse också kommit att bli nära förknippad med hans eget ledarskap. Därmed blir skyddet av den officiella berättelsen inte bara en fråga om partiets legitimitet utan också om Xi Jinpings personliga auktoritet.

Medan man i väst blivit alltmer skeptiskt till stora legitimerande berättelserna har Kina under Xi Jinping i stället försökt återupprätta en sådan. Den ekonomiska utvecklingen framställs inte enbart som ett resultat i sig, utan som ett bevis på att den kinesiska civilisationens historiska återupprättelse redan är på väg att fullbordas.

I sin berömda rapport La condition postmoderne hävdade den franske filosofen Jean-François Lyotard att de stora legitimerande berättelserna i de mest utvecklade informationssamhällena successivt förlorade sin auktoritet och ersattes av performativitet – effektivitet, nytta och resultat – som grund för legitimitet. Kinas utveckling pekar emellertid mot en annan möjlighet. Med hjälp av avancerad informationsteknik och kontroll över informationsflödet försöker staten inte avskaffa den performativa legitimeringen, utan integrera den i en ny civilisatorisk metaberättelse.

Under Xi Jinping har Kina successivt utvecklat ett strategiskt narrativ som samtidigt fungerar som en ny legitimerande metaberättelse. Det beskriver inte bara Kinas plats i världen utan ger också kommunistpartiets och Xi Jinpings eget ledarskap en historisk och civilisatorisk legitimitet.

Informationsteknologins nya roll

Kinas strategi begränsas inte till officiell diplomati eller statliga medier. Under senare år har kinesiska myndigheter och statligt knutna aktörer även kopplats till omfattande digitala påverkansoperationer, såsom det nätverk som i väst brukar benämnas Spamouflage eller Dragonbridge. Syftet har inte enbart varit att sprida positiva budskap om Kina utan också att undergräva kritiska berättelser, påverka internationell opinion och förstärka de alternativa narrativ som Kina söker etablera.

Medan Lyotard beskrev hur informationsteknologin bidrog till att underminera de stora legitimerande berättelserna i väst, förefaller den kinesiska staten använda samma teknologiska utveckling för motsatt syfte: att genom digital kommunikation, utbildning, informationskontroll samt AI-baserade språkmodeller och informationssystem åter skapa en sammanhängande berättelse om nationen, civilisationen och partiets historiska uppdrag.

Den tekniska utvecklingen har samtidigt förändrat själva förutsättningarna för diskursmakten. Med generativ AI och stora språkmodeller (LLM) kan budskap produceras och anpassas i en omfattning som tidigare varit omöjlig. Statligt stödda informationskampanjer kan idag generera stora mängder nyhetsliknande innehåll på ett stort antal språk, samtidigt som egna språkmodeller tränas för att återge kinesiska politiska och ideologiska utgångspunkter. 

Kampen om diskursen handlar därmed inte längre bara om medier och diplomati, utan också om vem som formar framtidens digitala kunskapsinfrastruktur. Samma utveckling märks också institutionellt genom Kinas initiativ att etablera nya internationella organ för AI-samarbete och AI-styrning, såsom World Artificial Intelligence Cooperation Organization (WAICO), som formellt grundades genom ett avtal mellan 29 länder i Shanghai den 16 juli 2026. Även AI-styrningen blir därmed en arena där Kina försöker formulera alternativa internationella normer och institutioner.

Informationspåverkan har därmed blivit allt mer kybernetisk, i betydelsen att budskap produceras, sprids, mäts och fortlöpande justeras genom återkoppling från användarnas beteenden. Med generativ AI och LLM kan denna process automatiseras i en omfattning som tidigare varit omöjlig.

Om Kinas försök att skapa ett eget diskurs- och narrativsystem lyckas handlar det inte främst om hur väst beskriver Kina. Det handlar om huruvida den kinesiska staten kan skapa en internationell idévärld där dess egen berättelse framstår som legitim – också inför den egna befolkningen. Kampen om den globala diskursen blir därmed ytterst inte en kamp om hur väst uppfattar Kina, utan om hur Kina kan fortsätta legitimera sitt eget politiska system inför den egna befolkningen.