Kulturmarxism - en konspirationsteori?

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_Marxism_conspiracy_theory

Det sägs ibland att man inte skall lita på Wikipedia, eftersom vem som helst kan redigera texter på denna encyklopedi. Jag skulle säga att Wikipedia tvärtom är pålitlig just för att vem som helst kan rätta och redigera. Speciellt tillförlitliga är texter i naturvetenskapliga ämnen. Eventuella fel korrigeras och är man ändå osäker så kan man kolla referenser, textens historia och eventuella diskussioner om ändringar. Dessutom kan man jämföra texter på olika språk. När det gäller samhällsvetenskapliga texter och artiklar i historia är tillförlitligheten inte lika stor. Dels råder det inom dessa områden sällan någon konsensus. Dels har textförfattarna och bidragarna ofta egna agendor. Och ibland är är möjligheten att redigera begränsad.

Mitt eget bidrag till Wikipedia är obetydligt, men på Wikipedia finns några fotnoter med referenser till texter som jag skrivit. På Wikipedias engelskspråkiga sida om marxism-leninism finns t.ex. en hänvisning och länk till min text om materialistisk dialektik, som jag skrev som min första proseminarieuppsats i filosofi. Året var 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. Efter det har marxism-leninismen, den dialektiska materialismen och materialistisk dialektik enbart varit av historiskt intresse, fastän marxism-leninismen fortfarande har en officiell ställning i en del kommunistiska länder.

Trots Sovjetunionens upplösning har marxismen och speciellt den historiska materialismen fortfarande aktualitet. Det finns fortfarande aktivister, tänkare och forskare som kallar sig marxister, även i väst. Redan under det kalla kriget fanns det vid sidan om marxism-leninismen i de så kallade öststaterna även en västerländsk marxism, som delvis bygger på Frankfurtskolans kritiska teori. Det är emellertid ofta öppet för tolkning vad som skall klassificeras som marxism, nymarxism eller postmarxism. En del teoribildningar och politiska rörelser som influerats av Frankfurtskolan och kritisk teori är inte entydigt marxistiska, men den idéhistoriska kopplingen till marxismen kan ändå vara relevant att notera.

Marxismen har i väst influerat så väl kulturvetenskap som samhällsvetenskap. Typiskt för representanter för den västerländska marxismen är att man i första hand intresserat sig för att förstå och påverka kulturen, i ordet vidaste bemärkelse. Av denna orsak förefaller benämningen kulturmarxism vara träffande för västerländska idériktningar med kopplingar till marxismen.

I en snäv bemärkelse kan kulturmarxism betecknas som riktningar inom kulturvetenskap som baserar sig på marxistisk teori eller marxistisk kulturanalys, på engelska Marxist cultural analysis. Den marxistiska kulturanalysen bygger på Frankfurtskolan, men framför allt på Antonio Gramskis teori om kulturell hegemony. Utövare av marxistisk kulturanalys tenderar att i enlighet med Karl Marx historiska materialism se kulturen som ett uttryck för den materiella basen, alltså egendomsförhållanden och produktionsmetoder. Representanter för marxistisk kulturanalys är liksom marxister i allmänhet i regel antikapitalistiska. Själv har jag speciellt bekantat mig med den amerikanska litteraturvetaren Fredrik Jameson, vars essä med den betecknande rubriken "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik" jag kort behandlat i min doktorsavhandling. Kulturmarxismen i denna bemärkelse är mycket allmän, ställvis rent av dominerande och har naturligtvis även tillämpats av så väl politiker som aktivister. 

Ursprunget till uttrycket kulturmarxism, på engelska cultural marxism finns det olika förklaringar till. Uttrycket användes tidigare av marxister, medan det numera används främst av motståndare till marxismen och vänsterideologi i allmänhet. Idag brukas uttrycket kulturmarxism kanske främst som ett nedsättande paraplybegrepp för olika löst sammanhängande fenomen, rörelser och ideologier så som politisk korrekthet, multikulturalism, Black Life Matters, queerteori, genderideologi, intersektionell feminism och wokeism. I konservativ retorik kan benämningen kulturmarxism delvis sägas ha ersatt ordet kommunism som allmänt skällsord. I det amerikanska kulturkriget är kulturmarxister ett namn som den konservativa sidans använder på sina fiender. Som sådan är användningen av benämningen kulturmarxism inte speciellt analytisk, men det är ändå mera träffande att beteckna representanter för dagens vänsterliberala etablissemang som kulturmarxister än som kommunister. De som beskylls för kulturmarxism identifierar sig i regel dock inte själva med begreppet, utan har tvärtom bannlyst det.

https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Cultural_marxism&redirect=no

På engelska Wikipedia är sidan med rubriken "Cultural marxism" tom på innehåll och skyddad så att den inte går att redigeras. Istället dirigeras man från denna sida till en sida med rubriken "Cultural Marxism conspiracy theory", där det hävdas att kulturmarxism är en antisemitistisk konspirationsteori. På svenska har motsvarande sida om (konspirationsteorin) kulturmarxism kort och gott rubriken "Kulturmarxism". Här kan man inledningsvis läsa att "Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term som bygger på en antisemitisk konspirationsteori baserad på föreställningar om att 'judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm.'" Trots (det inre) citationstecknet saknas det här direkta referenser, men i övrigt backas påståendet om att kulturmarxismen står för en konspirationsteori upp av ett stort antal källhänvisningar.

Det torde ha formulerats konspirationsteorier om "kulturmarxismen", men användningen av begreppet eller benämningen som en konspirationsteori är marginell. De som argumenterar mot kulturmarxismen och utpekar den som en fara anser kanske att det finns en agenda eller rent av en dold agenda bakom Frankfurtskolan och den teori eller ideologi som kulturmarxismen förväntas representera, men härifrån är steget långt till en antisemitistisk konspirationsteori.  

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturmarxism

Kulturmarxim är inte det enda ordet som avfärdats som en konspirationsteori. Ett annat ord som stämplats som så väl en kospirationsteori som ett fascistiskt begrepp är folkutbyte, men ordet kulturmarxim används betydligt mera allmänt, inte minst bland kristna som försvarar traditionella kristna värden. I egenskap av ett allmänt skällsord är dess betydelse obestämt eller kontextbundet. Lika väl är det en marginell högerextrem konspiratorisk användning av uttrycket som på engelska, svenska och norska Wikipedia får definiera begreppet. Konspirationsteorier är spekulativa och tenderar att vara orimliga. Historiskt sett har de ofta handlat om judiska sammansvärjningar, vilket gör att konspirationsteorier uppfattas suspekta i sig. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Som för att göra användningen av benämningen kulturmarxism ännu mera suspekt refererar Wikipedia till den norska terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. Enligt Wikipedia vara det i och med hans manifest som begreppet kulturmarxism slog igenom. I verkligheten torde termen redan tidigare ha varit lätt att hitta i så väl moderata konservativa och nationalistiska som nynazistiska diskussionsforum. 

Som expert på begreppsanalys och idéströmningar klarar jag mig personligen bra utan benämningen kulturmarxism. Jag ogillar att använda skällsord och att kategorisera människor enligt politisk åsikt. Jag föredrar i regel väldefinierade begrepp med avgränsad betydelseomfång, men kan av retoriska eller pedagogiska skäl ibland använda ord i tvetydig eller utvidgad betydelse. Kulturmarxism kunde i vissa sammanhang vara ett lämpligt mångbottnat ord, om det inte stämplats som högerextremt, antisemitistiskt och konspiratoriskt.

Liksom på den motsvarande engelska sidan kan man på den svenska sidan om kulturmarxism på Wikipedia hitta en lång och tidvis hätsk diskussion om innehållet på sidan. Bl.a. argumenteras det mot kopplingen till antisemitism, men tesen att kulturmarxismen syftar på en antisemitistisk konspirationsteori har förblivit gällande. Användare med avvikande åsikt torde rentav ha blockerats. Själv ser jag det som synnerligen ologiskt att inte skilja mellan å ena sidan ett ord eller ett begrepp och å andra sidan ett ting som ordet kan syfta på. Det är som om man inte kunde ha en allmän sida om ett namn då det finns en specifik person med det aktuella namnet.

Woke eller wokeism kan ses som en radikalisering av politisk korrekthet. Skälen till att just politisk korrekthet betecknats som uttryck för kulturmarxism är inte helt uppenbara. Att uttrycka sig diplomatiskt och visa hänsyn så att man inte sårar är inte specifikt marxistiskt. Det förefaller dock just vara vänsteraktivister som stämplar ord som inkorrekta eller "hatiska" och försöker cansellera och deplattformera personer som använder sig av olämpliga ord. När det gäller woke är det mera uppenbart att målet är att förhindra att just personer som tillhör diskriminerade eller förtryckta grupper inte skall behöva känna sig kränkta eller exkluderade. Kritiken mot hatprat (hate speech) verkar inte gälla hets mot medlemmar i priviligierade grupper. Eller åtminstone inte motståndare till Woke. En orsak till att wokeism betraktas som kulturmarxism är att man uppfattar att bl.a. olika kulturella minoriteter har intagit proletariatets plats. 

Just kapningen av sidan om kulturmarxism visar väl att det finns människor som har en gemensam agenda att påverka opinionen genom att göra vissa ord obrukbara. Motsvarande fenomen torde förekomma även på annat håll. Det är knappast någon som blir kränkt av ordet kulturmarxism, men ändå har det varit viktigt för en del att få begreppet att förefalla högerextremt eller suspekt. Vad skulle vara ett lämpligt ord för att beteckna denna typ av aktivism? Kulturmarxism? 

Från finlandisering till estlandisering

https://www.youtube.com/live/E8eWCklcH6g?si=YmoTCvjw9X75ccnT&t=4964

Vid Primakov Readings International Forum, som ordnades i Moskva den 26 juni, fick Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov en fråga om "finlandisering" versus "estlandisering" av Europa. (Se "Foreign Minister Sergey Lavrov’s remarks and answers to questions at the Primakov Readings International Forum, Moscow, June 26, 2024".) Frågan ställdes av den ryska ekonomen Alexander Dynkin, som fungerade som moderator, och simultantolkades till engelska:

Many years ago, journalists raised the issue of the “Finlandisation” of Europe. Opinions on it may differ, but its meaning is clear. I believe that today we are witnessing the “Estonianisation” of Europe, including in light of the latest appointments in the EU bodies. Would you comment on this? 

Med utnämningen inom EU syftar Dynkin på valet av Estlands premiärminister Kaja Kallas till EU:s utrikesrepresentant. I sitt svar valde Lavrov att upprepa uttrycken "finlandisering" och "estlandisering":

The “Finlandisation” of Europe did not catch on. Americans prevented Europe from becoming an independent player operating on the principles of neutrality, even though many European countries were NATO members. But at that time the term “Finlandisation” meant that NATO countries should honestly cooperate with Russia, and that the sides should not pose threat to each other. Today, we see the “Estonianisation” of Europe. The most ardent Russophobes have been chosen for leading posts in the EU.

Lavrovs uttalande om finlandisering och estlandisering har i Finland noterats av åtminstone Itlasanomat ("Sergei Lavrovilta kovaa puhetta suomettumisesta"). Begreppet "finlandiserig" lanserades ursprungligen som kritik av Västtysklands Ostpoliktik, som var ämnat att normalisera relationerna med DDR och Östeuropa i allmänhet. Det nedsättande uttrycket tillämpades under det kalla kriget mera allmänt på en politik som gick ut på att dra ekonomiska fördelar av vänskapliga relationer med Sovjetunioner eller en mäktig granne i allmänhet. I Finland kom begreppet att tillämpas uttryckligen på finsk undfallenhetspolitik i förhållande till Sovjetunionen. Här var undfallenheten delvis påtvingad utifrån, men finlandiseringen av Finland kännetecknas även av självcensur, "röda bergsråd" (koncernchefer som ivrigt satsade på östhandeln) och så kallade hemryssar, som var sovjetiska kontaktpersoner för finländare med politiskt inflytande.

Efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet trodde man i väst allmänt på möjligheten att normalisera relationerna med Ryssland. Efter att Putin kommit till makten förändrades relationerna med Ryssland småningom, men Tyskland kan sägas ha fortsatt sin Ostpolitik. Ett ömsesidigt beroende mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Tyskland och Europa skulle gynna fred och stabilitet och integrera Ryssland i den globala ekonomin. Man kan hävda att finlandsiseringen av Tyskland fortsatte fram till 2022.

Även i Norden och speciellt i Finland och Sverige fortsatte man fram till det ryska anfallskriget med en utrikespolitik som kan betecknas som finlandiserad i enlighet med Lavrovs tolkning av begreppet. För Finlands del var finlandiseringen inte längre påtvingad utifrån, utan man valde frivilligt att satsa på goda relationer och ekonomiskt samarbete med Ryssland. Annat var fallet i Estland och i de baltiska länderna. Handeln mellan Ryssland och de baltiska länderna har visserligen varit betydande, men medan Sverige och Finland förblev alliansfria gick de baltiska länderna med i Nato så fort det var möjligt. Skillnaden i synen på Ryssland var speciellt tydlig under Tarja Halonens tid som Finlands president, men även Sauli Niinistö värnade länge om relationerna till Ryssland.

Kaja Kallas (Wikipedia)

Kaja Kallas, som Lavrov utan att nämna namn betecknar som russofob, har profilerat sig med en kritisk hållning till Ryssland och ett starkt stöd till Ukraina. Benämningen "estlandisering" representerar dock inte bara Estlands politik under Kallas ledning. Denna Rysslandspolitik motsvaraer politiken i Rysslands övriga europeiska grannländer efter att det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina, men i Estland går den "russofoba" politiken tillbaka ända till 1990-talet.

Efter Sovjetunionens upplösning fortsatte Finland en utrikespolitik som har stora likheter med Tysklands Ostpolitik. (Om den sentida finlandiseringen av Finland har jag skrivit i mitt blogginlägg Finlandisering från 2014.) I detta sammanhang talas det även om nyfinlandisering, på finska uussuomettuminen. Finland utnyttjade ekonomiskt både sitt geografiska läge och sin specialrelation till Ryssland. Det tydligaste exemplet är väl Fortums investeringar i Ryssland och Tyskland, som kom att stå bolaget och finska staten dyrt.

Estlandiseringen är i högsta grad en följd av Rysslands agerande, men Europa har trots kriget i Ukraina endast delvis estlandiserats. Europas Rysslandspolitik betecknas ännu av både försiktighet och bristande beredskap att stöda Ukraina. Däremot har Finlands Rysslansdspolitik genomgått en radikal förändring för vilken estlandiasering är en träffande benämning. Denna nya politik baserar sig på insikter om Ryssland som var allmänna i Estland redan för ett par årtionden sedan, men som saknades i Finland fram till år 2022.

Rättsstatsprincipen och maktfördelning

Under de senaste åren har det talats mycket om rättsstatsprincipen, som egentligen innefattar flera olika principer som kännetecknar en rättsstat. Att termen "rättstatsprincip" slagit igenom inom vänsterpolitisk retorik torde hänga samman med att det inom EU under senare år främst är högerregeringar i Polen och Ungern som ansetts bryta mot rättsstatens principer, som utgör ett grundläggande värde för Europeiska unionen. För några år sedan tog EU i bruk en så kallad rättstatsmekanism med vilken man kan stoppa EU-pengar till medlemsländer som bryter mot rättsstatens principer.

Domstolarnas oberoende är en av de mest centrala principerna för en rättsstat. När Polen år 2018 sänkte pensionsåldern för domare i högsta domstolen från 70 till 65 år stoppades lagen av EU-domstolen, eftersom pensionsreformen ansågs strida mot domstolsväsendets oberoende. Underförstått var tanken med pensionsreformen att påskynda utnämnandet av domare som hade regeringens eller det regerande partiets stöd.

Avsättande av domare strider mot EU-rätten, men det finns andra sätt att äventyra domstolarnas oberoende. Antal domare kan utökas eller så kan man utnämna tillfälliga domare, vilket är möjligt åtminstone i Finland. (Om en speciell utnämningen av en tillfällig domare vid högsta förvaltningsdomstolen i Finland har jag skrivit på min blogg Fallet Sibbo i inlägget Snuttjobbande förvaltningsråd. Den 5 maj 2008.)

I vårt land kan man till högsta förvaltningsdomstolen besvära sig över regeringens administrativa beslut. Finland har i likhet med Sverige och övriga nordiska länder däremot ingen författningsdomstol som kunde ogiltigförklara lagar. Istället är det riksdagens grundlagsutskott som bedömer om en lag eller ett lagförslag är i enlighet med grundlagen. I Finland liksom i övriga Norden gäller folksuveränitet framom maktfördelning. Så var det åtminstone före medlemskapet i Europeiska unionen. I Finlands grundlag heter det att "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen."

Hbl 26.6,2024

Diskussionen om Finland skulle behöva en författnings- eller grundlagsdomstol aktualiserades efter att grundlagsutskottet, trots stark kritik från experter i juridik, godkände den så kallade avvisningslagen. (Se t.ex. "Adlercreutz föreslår grundlagsdomstol i Finland".) Lagen anses stå i konflikt med så väl grundlagen som  internationella avtal som Finland ingått. Att lagen går emot lagar som ingår i grundlagen bestrider väl ingen, men den aktuella lagen är tänkt som en undantagslag, som skall antas i grundlagsenlig ordning. Att undantagslagen skulle strida mot EU-rätt och människorättskonventioner är ett juridiskt problem, men grundlagsutskottet avgjorde alltså att undantagslagen är möjlig att stifta. Dock var utskottet tvunget att rösta och 2 av 17 medlemmar röstade emot ett godkännande.

En författningsdomstol hade kanske dömt annorlunda, men hade det varit önskvärt? Vid behov, om det vore nödvändigt för rikets säkerhet, skulle man troligtvis även utan den aktuella lagen ta i bruk ett förfarande enligt vilket asylsökanden direkt kan avvisas. Så gör man åtminstone i en del andra länder. Eller så skulle man fortsättningsvis hålla gränsövergångsställena stängda för alla och bygga en mur längs hela östgränsen. Det skulle vara betydligt värre med tanke på rättssäkerheten och rättsstatens principer och speciellt illa för de potentiella asylsökande som sökt sig till Ryssland.

Behandlingen av förslaget till en avvisningslag är i själva verket ett bra exempel på att systemet med ett grundlagsutskott har fördelar i förhållande till ett system med en grundlagsdomstol. Domare är liksom de lagkunniga som ger expertutlåtanden till grundlagsutskottet jurister, som förväntas se grundlagsenligheten hos ett lagförslag ur ett rent juridiskt perspektiv. I det aktuella fallet med förslaget till avvisningslag torde medlemmarna i ghrundlagsutskottet i sin bedömning ha sett utanför de rent juridiska aspekterna, fastän utskottet formellt sett inte bedömer lagar ur ett politiskt perspektiv. Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då kan grundlagsutskottet välja en tolkning som bäst tjänar politiska prioriteringar.  Avvisningslagen torde strida mot internationella avtal, men folkvalda beslutsfattare kan ta ansvar för de konsekvenser som en undantagslag i strid mot internationella avtal kan medföra. Ett dylikt ansvar kan domstolsväsendet eller justitiekanslern inte ta. Domare är inte heller experter på säkerhet och har inte tillgång till all underrättelseinformation.

En rättsstatsprincip som hänger nära samman med domstolarnas oberoende är maktfördelningsprincipen. I samband med stängningen av östgränsen senaste höst beskyllde högsta förvaltningsdomstolens president politiker för att "ifrågasätta grundprinciperna om maktens tredelning". (Se mitt blogginlägg Justitiekanslerns makt och roll.) Det räckte med att politiker kritiserade biträdande justitiekanslerns lagtolkning för att HFD:s president Kari Kuusiniemi skulle se ett hot mot domstolarnas oberoende, eftersom justitiekanslersämbetet har till uppgift att bevaka domstolarnas verksamhet.

Även domstolarnas verksamhet övervakas. Justitiekanslerns uppgift är speciellt att övervaka dess oberoende. Med tanke på domstolsväsendets oberoende förväntas ministrar och riksdagsledamöter inte kritisera enskilda domstolsbeslut, men någon egentlig oberoende statsmakt är domstolsväsendet inte i Norden.

Montesquieu

Tanken att makten bör delas går tillbaka till den antika grekiska filosofen Aristoteles, medan det var den franska upplysningsfilosofen Montesquieu som lanserade idén om maktens tredelning. Montesquieus principer om tredelning har långt förverkligats i USA, men inte i strikt bemärkelse i Finland eller de andra nordiska länderna.

På Suomi Areena föreslog Svenska folkpartiets nyvalda ordförande Anders Adlercreutz den 25 juni en grundlagsdomstol som ett komplement till grundlagsutskottet. Förslaget refererades i Hufvudstadsbladet 26.6.2024. Om jag tolkat Adlercreutz rätt skulle enligt hans förslag grundlagsutskottet fortfarande granska lagförslag medan grundlagsdomstolen skulle ta ställning till grundlagsenligheten i redan stiftade lagar. Detta skulle ge domstolen sista ordet och i princip skulle man, liksom i USA, inte med säkerhet alltid veta om en nystiftad lag gäller eller inte.

Anders Adlercreutz på Suomi Areena 2024

Även domare är naturligtvis människor med varierande syn på hur lagar skall tolkas. Speciellt uppenbart är detta i USA där domarna i den federala högsta domstolen i regel antingen är konservativa originalister tillsatta av en republikansk president eller liberala anhängare av idén om en levande konstitution och tillsatta av en demokratisk president. Speciellt från republikanskt håll har de (i amerikansk betydelse) liberala domarna beskyllts för domaraktrivism, alltså för att genom politiskt motiverade domslut skapa prejudikat för lagstiftningen. Då högsta domstolen för har en majoritet av konservativa domare är det dock de senare som för tillfället har förutsättningar att bedriva domaraktivism, även om de genom sin syn på konstitutionen inte kan vara lika flexibla i sin tolkning.

Även Europadomstolens eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har beskyllts för domaraktivism, senast när domstolen fällde Schweiz för att inte ha tagit tillräckliga åtgärder mot klimatförändringen. Domstolens domslut är bindande för alla medlemmar i Europarådet och alltså även för Finland.

Att grundlagsutskottet varit oenigt har tolkats som ett tecken på en politisering av utskottet, men flyttar grundlagsutskottets makt över till en grundlagsdomstol finns det en risk för att domstolen politiseras. Den ursprungliga tanken med delning av makten var att minska risken för maktmissbruk. Även en domstol kan missbruka sin makt. Fram till att Recep Tayyip Erdoğan kom till makten och införde presidentstyre i Turkiet var det den kemalistiska sekulära eliten eller den "djupa staten" som via den turkiska författningsdomstolen hade den yttersta makten och kunde räkna med arméns stöd om så behövdes för att avsätta en regering. Så stor makt skulle en finsk grundlagsdomstol knappast kunna utöva, men alla system har sina svagheter.

Justitiekanslerns makt och roll

I samband med beredningen av regeringens beslut i november att delvis eller helt stänga Finlands östgräns kom biträdande justitiekanslern Mikko Puumalainens tolkning av lagen att kritiseras från olika håll. Regeringen kunde i mitten av november inte helt stänga gränsen, eftersom Puumala i egenskap av laglighetsövervakare ansåg att det inte fanns juridiska förutsättningar att stänga gränsen. Puumala fick inte bara kritik för sin lagtolkning enligt vilken en fullständig stängning av östgränsen inte var lagenlig, eftersom stängningen stod i strid med asylrätten. Sannfinländarnas ordförande, finansminister Riikka Purra lät även förstå att regeringen kunde ta beslut att stänga gränsen trots att laglighetsövervakaren ansåg att juridiska förutsättningar inte fanns.

Kritiken av biträdande justitiekanslern resulterade i att Högsta förvaltningsdomstolen den 7 december publicerade ett pressmeddelande med rubriken "HFD:s president: Ifrågasättandet av maktens tredelning tär på förtroendet för rättsstaten". Justitiekanslersämbetet representerar inte nödvändigtvis den dömande makten, men i pressmeddelandet säger HFD:s president Kari Kuusiniemi följande:

Justitiekanslern i statsrådet har som uppgift också att övervaka domstolarnas allmänna verksamhet. Ifall justitiekanslern inte bibehåller sitt oberoende och sin integritet, utan underkastar sig de politiska beslutsfattarnas önskemål kan detta återspegla sig även på domstolarna.

Man kan diskutera huruvida Purra eller någon annan verkligen ifrågasatt maktens tredelning, då fördelningen av makten i Finland strängt taget inte följer Montesquieus maktfördelningsprincip. Finland saknar en författnings- eller grundlagsdomstol och i stället är det enligt grundlagen riksdagens grundlagsutskott som tolkar grundlagen då grundlagsenligheten i lagförslag och andra ärenden bedöms. 

Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då är det inte oproblematiskt att en enskild laglighetsövervakares tolkning avgör vilka beslut regeringen kan ta. I den aktuella frågan om stängningen av östgränsen förefaller biträdande justitiekanslern Puumalainen, som har en bakgrund som minoritetsombudsman, dessutom tolka lagen annorlunda än justitiekansler Tuomas Pöysti.

Det är inte bara lagen som kan tolkas på olika sätt, utan det finns även olika uppfattningar om justitiekanslerns roll. I samband med grundlagsutskottets behandling av den nya gränsbevakningslagen i juni 2022 sade den åländska riksdagsledamoten och medlemmen i grundlagsutskottet Mats Löfström angående regeringens nya möjligheter att stänga gränsen att "Justitiekanslern har en viktig roll i att säkerställa att det är så nödvändigt som grundlagsutskottet säger." (Se artikeln "Lagligt att stänga alla gränsövergångar vid hybridhot, säger grundlagsutskottet" på Svenska Yle.) Uppfattningen att det är justitiekanslerns uppgift att säkerställa att en stängning av gränsen är "nödvändig" kan diskuteras. För regeringen kan det i vissa situationer vara ändamålsenligt att överlåta en dylik uppgift till justitiekanslern, men tolkningen av vad som är "nödvändigt" för att åtgärda hybridoperationer behöver inte vara justitiekanslerns uppgift.

Jag är ingalunda rättslärd eller speciellt insatt i justitiekanslersämbetets uppgifter, men jag följde noga med justitiekanslerns agerande inför statsrådets så kallade Sibbobeslut i juni 2007. (Se min blogg Fallet Sibbo!) Både justitiekansler Paavo Nikula och hans efterträdare Jaakko Jonkka lyfte i samband med initiativet till Helsingfors inkorporering av sydvästra Sibbo fram ministrarnas domarroll: När lagen ger möjligheter till olika tolkningar är det statsrådet som i sista hand gör den juridiska bedömningen huruvida ett beslut är lagenligt eller ej. Flera ministrar bedömde sig utgående från justitiekanslerns tolkning av ministrarnas domarroll vara jäviga att delta i statsrådets Sibbosbeslut. 

Justitiekansler Jonkka tvådde inför Sibbobeslutet sina händer och hävdade att det är möjligt att utgående från rådande kommunindelningslag tolka de juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen på olika sätt. Statsrådet skulle enligt justitiekanslern först bedöma huruvida det fanns juridiska förutsättningar för den föreslagna inkorporeringen, i praktiken bedöma huruvida det fanns "särskilt vägande skäl". Först efter att ha bedömt de juridiska förutsättningarna kunde regeringen ta ställning till den föreslagna ändringen i kommunindelningen. Före Nikula och Jonkka hade även f.d. justitieombudsmannen Jacob Söderman framhållit ministrarnas domarroll i samband med beslut om ändringar i kommunindelningen.

Huruvida beslut om stängning av Finlands gräns mot Ryssland kan jämföras med beslut om kommunsammanslagningar vet jag inte, men man kan hävda att ministrarna kollektivt har större förutsättning än en enskild jurist att bedöma "nödvändigheten" i en stängning av gränsen för att avvärja ett allvarligt hot. Bristen på maktfördelning i Finland kan i vissa fall äventyra gruppers och enskilda individers rättigheter och rättssäkerhet, men det kan även vara problematiskt att låta en enskild jurist avgöra hur regeringen agerar mot en hybridattack.

Hets mot folkgrupp

Efter terroristorganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober fylldes mitt flöde på sociala medier med videoklipps som visade demonstrationer där muslimer i västerländska städer uttrycker sitt stöd för Hamas och sitt hat mot judar. I Sidney ropade demonstranterna direkt "Gas the Jews" medan man på andra orter nöjde sig med frasen ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Dessa demonstrationer inleddes innan Israels motoffensiv ens hunnit komma igång. På Sergels torg i Stockholm har sympatisörer till Hamas demonstrerat sida vid sida med nynazistiska Nordiska befrielsefronten. Ett tag trodde jag att journalistkåren och vänstern i allmänhet skulle tvingas att omvärdera sin syn på hets mot folkgrupp, islam och massinvandring från muslimska länder tills jag insåg att de massiva demonstrationerna till stöd för Hamas och mot judarna (alltså inte bara mot staten Israel) tydligen bara ägt rum i min egen bubbla på sociala medier.

Nå, de ovanbeskrivna demonstrationerna har nog ägt rum, och de har fortsatt, men de har fått lite uppmärksamhet i nyhetsmedia, åtminstone finländsk. Kanske är man rädd för att det islamistiska hetsandet mot Israel och judar i allmänhet skall leda till att muslimerna själva blir utsatta. Det kan vara ett svepskäl från mediernas sida att ignorera de muslimska reaktionerna och se bort från ett allvarligt problem. I Tyskland har reaktionerna mot islamisternas hets mot judar dock fått mycket större uppmärksamhet av så väl medier som beslutsfattare.

Alla demonstrationer mot Israel är inte entydigt för Hamas och alla demonstranter är inte muslimska araber. I Finland har åtminstone även organisationen Fredskämparna deltagit i demonstrationer för ett "fritt Palestina". Flera framstående representanter för Vänsterförbundet har även starkt kritiserat Israels motåtgärder mot Hamas attack. Det verkar ändå huvudsakligen vara araber och muslimer som deltagit i demonstrationerna.

I Finland hade vi i somras en rasismdebatt och en politisk kris efter att sannfinländska ministrar blivit fast för att i påstådda dolda budskap eller privata textmeddelanden ha utryckt sig rasistiskt och även specifikt antisemitistiskt. Demonstranterna som utryckt sitt stöd för Hamas är naturligtvis inte ministrar, men det är ändå frapperande hur tyst det har varit i massmedierna då det gäller islamistisk antisemitism. De personer eller konton som på sociala medier i somras frekvent delade kritik mot påstått rasistiska och rentav nazistiska budskap har just inte kritiserat den islamistiska antisemitismen eller ens Hamas attack den 7 oktober.

Att ifrågasätta omfattningen av Förintelsen eller uttala stöd för antisemitiska konspirationsteorier är ett säkert sätt att bli utfryst ur det finländska samhället. För att bli stämplad och cancellerad kan det räcka med att delta i en konferens där någon deltagare eller arrangör uttryckt sig på ett sätt som kan tolkas som antisemitistiskt. Islamistisk antisemitism verkar här dock vara ett undantag.

Det är kanske bara en liten minoritet av muslimerna som är antisemiter, men massinvandringen från Mellanöstern och Nordafrika har gjort livet otryggt för judar på många håll i Europa. Detta är ingalunda ett nytt problem, utan någonting som länge varit uppenbart t.ex. i Malmö. När konflikter mellan Israel och araber blossar upp brukar judar bosatta i invandfringstäta orter vara speciellt utsatta. De nu aktuella demonstrationerna visar paradoxalt på behovet av en judisk stat där judar kan känna sig trygga. Demonstranterna betraktar sig kanske inte som anti-semitister, utan som antisionister, men antisionismen står ofta för åsikten att staten Israel bör utplånas och alla judar lämna området som man kallar Palestina. Och de muslimska demonstranterna riktar lätt sitt agg mot judar bosatta även utanför Israel eller Palestina.

I Finland har lagen om hets mot folkgrupp av allmänna åklagaren tillämpats mot uttalanden som kan anses vara kränkande mot sexuella minoriteter, trots att knappast något hets eller uppviglande mot aktuella minoriteter förekommit i sammanhanget. I vårt land har lagen om hets mot folkgrupp även tillämpats på sannfinländska politiker som kritiserat islam och profeten Mohammed själv.

Många länder har lagar mot hets mot folkgrupp eller "hatprat" (hate speech). Åtminstone i Sverige stiftades en lag om hets mot folkgrupp ursprungligen för att kunna stoppa antisemitistisk hets. Fortfarande tolkas vissa antisemitiska eller nazistiska uttryck som hets mot folkgrupp, men beskyllningar om hatpropaganda förekommer numera främst då det gäller angrepp på andra minoriteter och i sammanhang som lagstiftarna knappast hade kunnat föreställa sig för några årtionden sedan. I mitt blogginlägg "Yttrandefrihet" från ett år sedan skrev jag att "Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde ... ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier." Det aktuella läget visar ändå på ett behov av lagar om hets mot folkgrupp.

När den samlingspartistiska riksdagsledamoten Atte Kaleva på Instagram hävdade att en palestinsk demonstration invid Israels ambassad i Helsingfors var rasistisk och antisemitistisk blev han själv anmäld för hets mot folkgrupp. Hur polisen förhåller sig till anmälan som gjordes av Suomen palestiinalaisten siirtokuntayhdistys vet jag inte, men jag har åtminstone inte från den politiska vänstern sett något stöd för Kaleva. Det förefaller som om vänsterns motstånd mot antisemitism liksom omhuldande av minnet av Förintelsen inte är syftat att skydda judar, utan i första hand att gynna egna ideologiska och politiska intressen.

Bevis på ett parallellt universum

Det torde vara en vanlig föreställning att fysik är en strängt empirisk vetenskap. I verkligheten bygger en stor del av forskningen inom fysik och speciellt inom teoretisk fysik på matematisk modellering och rena spekulationer. Det är inte ovanligt att framstående fysiker spekulerar i existensen av multipla eller parallella universum, fastän man - hittills - trott att existensen av ett parallellt universum aldrig går att observera och därmed inte kan bevisas empiriskt. I denna text lägger jag dock fram empirisk evidens för existensen av en parallell värld.

Bevismaterial

 

En av de mest grundläggande principerna i vår fysiska värld är en strikt symmetri. En kraft förutsätter alltid en motkraft; skapande av positiv laddning förutsätter att det samtidigt skapas lika mycket negativ laddning. Även materia går att skapa ur energi, men det förutsätter att det samtidigt skapas lika mycket antimateria. Här stöter vi på ett problem, eftersom det i vårt universum förefaller råda ett överskott på materia. Även inom kvantfysiken gäller symmetriprincipen, vilket har föranlett spekulationer om multipla universum, som skulle garantera symmetrin.

Spegling i en punkt skapar symmetri.

I populärvetenskapliga skrifter har en del fysiker gått ett steg längre i sina spekulationer och föreslagit att svarta hål kunde vara tunnlar till andra världar. Svarta hål är som en virvel som sväljer all materia som kommer inom dess räckhåll. Det har föreslagits att materien och ljuset som faller ner i ett svart hål skulle komma ut i en annan värld. Om detta är möjligt, så borde - om inte annat så för symmetrins skull - även det motsatta vara möjligt. Svarta hål skulle alltså kunna ge ifrån sig materia och ljus fån en annat universum.

Den första bilden på ett svart hål.

En svaghet med vetenskapen fysik är att fysik på en avancerad nivå inte motsvarar våra vardagliga upplevelse av verkligheten. Detta gäller speciellt den nya fysiken, som bygger på relativitetsteorin och kvantfysik. Jag hävdar dock att jag själv och kanske många med mig i själva verket har vardagliga erfarenheter av fenomen som väl kan liknas vid så väl kvanthopp som svarta hål. Vad jag tänker på är alla försvunna strumpor - vart tar de vägen?

 

Det är som om det i mitt vardagsliv skulle finnas en osynlig virvel eller ett svart hål dit alla mina strumpor förr eller senare försvinner. Egentligen försvinner inte alla, utan bara den ena strumpan av strumpparet. Jag har i mina samlingar hundratals strumpor som saknar sitt par. Jag har sparat dem i förhoppning om att deras par skall dyka upp någonstans ifrån, men det händer ytterst sällan. Att dessa parlösa strumpor inte försvunnit ner i det svarta hålet har jag tänkt mig att hänger samman med att jag sällan använder omaka strumpor och de parlösa strumporna därmed blivit säkert arkiverade i min byrå. Samtidigt är det förbryllande hur många strumpor jag faktiskt har i min samling.

Jag har ibland spekulerat över om det är i samband med tvättningen som mina strumpor försvinner. Det förefaller även som om kalsonger försvinner i samband med tvättningen, men eftersom de till skillnad från strumpor saknar par är det sällan jag saknat ett specifikt par kalsonger. Jag skulle knappast ha kommit den vetenskapliga förklaringen på spåret, om det inte var för att jag under de senaste åren köpt strumpor som är tillverkade för att passa den ena foten extra bra, alltså skilda strumpor för höger (R) och vänster (L) fot. 

I Sibbo har vi kvar mina föräldrars gamla tvättmaskin av märket Whirlpool. I denna tvättmaskin kan man faktiskt se det svarta hål där strumpor tillsammans med kalsonger och andra textiler sugs in i en virvelström. Maskintrummans massa är, även då den är fylld med byke och vatten, mycket liten jämfört med massan av ett stellärt svart hål, men fysiker har föreslagit att det även existerar mikroskopiska eller kvantmekaniska svarta hål. Det ligger nära till hands att anta att den centrifugerande tvättrumman utgör en felande länk eller ett mellanting mellan de stellära svarta hålen på makronivå och de kvantmekaniska svarta hålen på mikronivå.

Enligt Gödels första ofullständighetsteorem existerar det i alla system satser som är sanna, men som inte går att bevisa att är sanna. Överfört till problemet med de försvunna strumporna kan vi här av dra slutsatsen att det är möjligt att strumpor försvinner in i ett parallellt universum utan att vi någonsin kan bevisa det vare sig teoretiskt eller empiriskt. Enligt Karl Poppers falsifierbarhetskriterium bör en teori dock gå att testas för att den skall kvalificeras som vetenskaplig. Detta kriterium är speciellt utmanande för teorier om parallella universum.

Twin universe (Wikipedia)

Att materia försvinner in i ett parallellt universum kan vara omöjligt att observera eller bevisa. Däremot torde det vara principiellt sett mycket lättare att empiriskt bevisa att materia från ett parallellt universum via svarta hål eller virvlar tar sig in i vår värld. För detta kan jag faktiskt lägga fram evidens! När jag tänker på alla dessa hundratals strumpor utan par i min byrålåda så inser jag att det är höjt i dunkelt varifrån en stor del av dessa strumpor härstammar. En del av dessa strumpor har jag inget minne av att jag någonsin använt och en del verkar inte vara av denna värld.

Med tanke på symmetriprincipen kan vi anta att varje höger fot motsvaras av en vänster fot i ett parallellt universum och vice versa. Vi kan föreställa oss att det i en parallell värld existerar en Ralf eller flaR som liksom jag funderar på parallella världar, men som har hjärtat på högra sidan. Han kanske som jag har hundratals parlösa strumpor i storleken 43-45 i sin byrålåda och länge undrat vart alla strumppar tar vägen. Kanske har även han i sin samling hittat strumpor som han misstänker att är extraterrestiala.

Så en vacker dag observerar han två blåa strumpor för vänster fot och inser betydelsen av sin upptäckt. Han bestämmer sig för att testa sin hypotes genom att nästa gång tvätta endast en strumpa för vänster fot (L) och se om han tillbaka kan få en strumpa för höger fot (R). Innan han utför sitt experiment skriver han dock en bloggtext med rubriken "ɯnsɹǝʌıun ʇllǝllɐɹɐd ʇʇǝ ɐd sıʌǝq". Tyvärr kan du inte läsa hans text, men om du orkat läsa mitt blogginlägg ända hit, så kanske det finns någon i en parallell värld som läser hans.

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.

Twitterfilerna

Elon Musk har fått mycket publicitet sedan han i oktober ifjol köpte och tog över Twitter. Däremot har de etablerade massmedierna nästan totalt negligerat de så kallade Tvitterfilerna, Twitter files. För att på svenska eller finska kunna ta del av Twitterfilerna måste man vända sig till alternativa medier eller mindre högermedier så som Epoch Times, Samnytt och Suomen Uutiset.

pic.twitter.com/d4h33vq9HO

— Elon Musk (@elonmusk) December 28, 2022

När Musk våren 2022 meddelade att han vill köpa Twitter motiverade han det med att han vill trygga yttrandefriheten. I likhet med Facebook hade Twitter kritiserats för att blockera och filtrera speciellt högersinnade användare och deras tweets. Särskilt mycket kritik hade Twitter fått efter att ha blockerat Donald Trump medan han ännu var president. En annan stor kontrovers var blockeringen av New York Post efter att tidningen hade publicerat en artikel om Joe Bidens son Hunter Bidens bärbara dator hösten 2020 några veckor före det amerikanska presidentvalet. Twitter stängde inte bara tillfälligt New York Times twitterkonto, utan förhindrade även andra användare från att sprida nyheten om Hunter Bidens dator. Senare medgav Twitter att man gjort fel när man blockerade New York Times och nyheten om Hunter Bidens dator.

1. Thread: THE TWITTER FILES

— Matt Taibbi (@mtaibbi) December 2, 2022

Då Musk tog över Twitter kom han över en massa filer med bl.a. e-postmeddelanden, som han lät några journalister gå igenom. Journalisterna publicerade under december och början av januari sina rapporter som trådar av tweets på Twitter, vilket lär vara det enda villkoret Musk ställde dem. Den första tråden publicerades av Matt Taibbi den 3 december och handlar främst om hur Twitter blockerar nyheten om Hunter Bidens dator.

THREAD: THE TWITTER FILES PART TWO.

TWITTER’S SECRET BLACKLISTS.

— Bari Weiss (@bariweiss) December 9, 2022

Den andra tråden eller "Twitter Files Part Two" publicerades av Bari Weis den 9 december. Den andra delen av Twitterfiler handlar speciellt om shadowbaning eller smygblockering, någonting som Twitter tidigare förnekat att förekommit, men som nu bevisligen ägt rum i en stor skala. Den tredje tråden publicerades av Taibbi följande dag under rubriken "The Removal of Donald Trump". Den fjärde tråden, som publicerades av Michael Shellenberger samma dag, fortsätter på samma tema.

1. TWITTER FILES, PART 4

The Removal of Donald Trump: January 7

As the pressure builds, Twitter executives build the case for a permanent ban

— Michael Shellenberger (@ShellenbergerMD) December 10, 2022

Ytterligare ett centralt tema i Twitterfilerna är filtreringen av kommunikation relaterat till COVID-19. Det framgår att den amerikanska regeringen på detta område utövade ett stort inflytande på Twitters moderering - eller censurering. Det var inte bara (farlig) desinformation och missinformation som filtrerades, utan även rimliga åsikter, välgrundade hypoteser och korrekt information av meriterade forskare inom medicin och virologi.

 

1. THREAD:

THE TWITTER FILES: HOW TWITTER RIGGED THE COVID DEBATE

– By censoring info that was true but inconvenient to U.S. govt. policy
– By discrediting doctors and other experts who disagreed
– By suppressing ordinary users, including some sharing the CDC’s *own data*

— David Zweig (@davidzweig) December 26, 2022

Ur de tiotal trådarna eller delarna av Twitterfilerna framgår det att så väl det republikanska som det demokratiska paritet försökte påverka Twitters moderering inför presidentvalet 2020. Att filtreringen gynnade demokraterna förklaras främst med att de hade flera kontakter på Twitter eller att Twitters anställda i övervägande grad sympatiserade med demokraterna. Det var inte bara de två partierna och presidentens kansli som kommit med önskemål om blockering och deplattformering. Även den amerikanska federala polismyndigheten FBI har varit flitigt i kontakt med Twitter och påverkat Twitters moderering.

Att FBI är i kontakt med Twitter är i sig inte anmärkningsvärt. Det lär höra till polismyndigheternas uppgifter att varna privata bolag för utländska påverkningskampanjer och risk för lagbrott. Åtminstone när det kommer till Hunter Bidens laptop verkar det dock som om FBI, för att stoppa nyheten om laptoppen, mot bättre vetande antytt att materialet som New York Times kommit över kunde vara hackat eller stulet. Agerandet närmar sig statlig censur, vilket står i strid med det första tillägget i den amerikanska konstitutionen. 

Efter att Musk tagit över Twitter har han kritiserats för en naiv syn på yttrandefrihet. Moderering av sociala medier är inte lätt. Vad som är lagligt innehåll varierar från stat till stat. Ryssland upprätthåller trollfabriker som sprider falsk information och rysk propaganda via falska twitterkonton, men den ryska desinformationen och de ryska narrativen sprids även via genuina västerländska twitteranvändare. Annonsörer, användare och anställda kan vara känsliga för innehåll som kan uppfattas som kränkande för någon grupp. Till skillnad från Facebook har Twitter inte varit de stora massornas sociala medium, utan har framför allt varit en direkt kanal för politiker och journalister, användare som är extra måna om att inte förknippas med oönskade sammanhang. Allmänt taget verkar journalistkåren vara kritiska till förändringar som Musk drivit igenom, fastän det i praktiken inte är så mycket som förändrats för användarna.

Any account doxxing real-time location info of anyone will be suspended, as it is a physical safety violation. This includes posting links to sites with real-time location info.

Posting locations someone traveled to on a slightly delayed basis isn’t a safety problem, so is ok.

— Elon Musk (@elonmusk) December 15, 2022

I medlet av december suspenderades tillfälligt ett antal journalister från Twitter för att de hade rapporterat om eller länkat till webbsidor där Musk lokaliserades. Avstängningen sågs som ett uttryck för att Musk gick emot sin egen princip om obegränsad yttrandefrihet och fick stor uppmärksamhet även i Norden. Däremot negligerades nästan helt de samtidigt publicerade Twitterfilerna.

Orsakerna till att mainstreammedia negligerat Twitterfilerna kan man spekulera om. Jag tror att det åtminstone till en del handlar om kollegialt socialt tryck och bristande kollektiv självkritik. Avslöjandena torde kunna upplevas som pinsamma för journalistkåren, men man har naturligtvis även ur ett journalistiskt perspektiv försökt motivera varför man inte skriver eller rapporterar om Twitter files. Läsarna har ju frågat både i diskussionsspalter och på sociala medier.

Den vanligaste uttryckta (bort)förklaringen till att medierna negligerat Twitterfilerna torde vara att de inte fört med sig någonting nytt. Amerikanska medier har redan tidigare rapporterat om skandalen kring blockeringen av New York Times i samband med nyheten om Hunter Bidens bärbara dator. Amerikanska medier har även påtalat annan filtrering som kan ha haft en avgörande inverkan på det amerikanska presidentvalet. Dess värre har medierna i Norden nästan helt försummat dessa nyheter.

Should I step down as head of Twitter? I will abide by the results of this poll.

— Elon Musk (@elonmusk) December 18, 2022

Att Musks ledarskap är inkonsekvent, impulsivt och delvis populistisk är naturligtvis inget hållbart argument för att inte rapportera om problematik före Musk tog över Twitter. Att Twitter files publicerats just på Twitter och inte i något traditionellt massmedium är ändå ett ofta yttrat argument mot att inte rapportera om de aktuella avslöjandena. I sig är det ingenting som säger att de nordiska medierna måste rapportera om allt som händer i USA. Det problematiska är att den amerikanska politiken de facto får stort utrymme och rapporteringen huvudsakligen sker ur ett vänsterperspektiv, åtminstone sedan Trump år 2016 tillträdde som president. De stora etablerade nordiska medierna refererar nästan uteslutande till amerikansk "liberal" mainstream media, som dess värre långt har gett upp ambitionen att vara objektiv och balanserad.

For those of us who love a good old scandal, Twitter is the gift that keeps on giving...

Story: https://t.co/02xeyrQoIJ pic.twitter.com/EoUFFFNM1F

— RT (@RT_com) December 21, 2022

Twitterfilerna är bara en i raden av amerikanska nyhetsämnen som försummats på politisk grund. De stora nordiska massmedierna beskriver den amerikanska verkligheten huvudsakligen så som den uppfattas eller uppmärksammas ur ett amerikanskt vänsterperspektiv, medan nyheter som på republikanskt håll uppfattas som viktiga helt kan försummas. En följd av dylika försummelser från mainstreammediernas sida är att det skapas efterfrågan på alternativa medier, som inte alltid står för god eller tillförlitlig journalistik. En alvarligare följd är att ensidig och partisk mediebevakning i likhet med filtrering på sociala medier skapar grogrund för konspirationsteorier om en deep state och andra dolda nätverk som utövar makt och censur. När de västerländska medierna försummar en opartisk och mångsidig bevakning skapas det även rum för högermedier sådana som den ryska propagandakanaler RT, som man numera visserligen måste ha VPN för att kunna ta del av, även på Twitter.

Yttrandefrihet

Det var väl när jag gick i gymnasiet och läste Gerge Orwells 1984 och Djurfarmen som jag fick upp ögonen för värdet av yttrandefrihet. I samma väva läste jag även Aldous Huxleys Du sköna nya värld och Kallocain av Karin Boye. Märkesåret 1984, då jag skrev studenten, kom även konstnären och författaren Carl-Gustaf Lilius bok Makt och mardröm ut. Jag minns inte om jag läste Lilius bok eller bara recensioner av den, men åtminstone läste jag med största intresse Lilius kolumner och essäer i Hufvudstadsbladet.

Det är i själva verket högst anmärkningsvärt att Hufvudstadsbladet, under Jan-Magnus Janssons tid som chefredaktör, tillsammans med Åbo Underrättelser och Vasabladet publicerade Lilius texter, som bl.a. lyfte fram kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Kina. Lilius var praktiskt taget den enda som i mitten av 1980-talet i finländska dagstidningar direkt kunde kritisera Sovjetunionen. Kanske var det möjligt dels för att Lilius skrev på svenska, dels för att Lilius var ett konstnärligt original. Även i auktoritära samhällen som Ryssland släpper man ibland fran regimkritiska marginaliserade röster, just för att visa att dessa röster är marginaliserade.

Min ena uppsats i modersmål i studentskrivningarna handlade även lämpligt om dystopier. Eftersom året var 1984 hade jag gissat att en av uppsatsrubrikerna skulle gälla just dystopier, men det var nog av äkta intresse som jag bekantade mig med genren och de ovannämnda böckerna. Desto mera om innehållet i uppsatsen kommer jag inte ihåg, men det är klart att ämnet engagerade mig i högsta grad och att jag även hade kunskaper och insikter att basera min text på.

Visst var jag medveten om hur oliktänkare förtrycktes och torterades i Kina, men framför allt intresserade jag mig för förföljelse av oliktänkare i Sovjetunionen. Det betydde inte att jag ogillade det ryska. Tvärtom var jag i tjugoårsåldern mycket intresserad av den ortodoxa traditionen medan jag föraktade det mesta som jag uppfattade som amerikanskt. Å andra sidan sympatiserade jag starkt med de frikyrkliga och väckelsekristna grupper som förföljdes i Sovjetunionen och andra kommunistiska länder.

https://www.amnesty.se/vara-rattighetsfragor/vad-ar-manskliga-rattigheter/fns-deklaration-om-de-manskliga-rattigheterna/

När jag började studera vid Helsingfors Universitet gick jag med i Amnesty International. Dels var jag medlem i en lokal svenskspråkig grupp i Helsingfors, dels jobbade jag nu och då som frivillig på Amnestys kontor i Helsingfors. På den tiden hade, enligt vad jag uppfattade och minns, Amnesty International tre huvudsakliga mål: att motarbeta dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar. När det gällde dessa tre områden var Amnesty International mycket kategoriskt; dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar motarbetades oberoende av brott eller åsikter. Då organisationen grundades år 1961 var det dock specifikt för att försvara samvetsfångars mänskliga rättigheter, enligt artikel 18 och 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Mitt medlemskap och engagemang i Amnesty International blev inte långvarigt. Dels engagerade jag mig i andra organisationer, dels förändrades Amnesty så att dess verksamhet och målsättningar inte längre motsvarade det ursprungliga värv som organisationen grundats för. Amnesty International utvidgade sitt verksamhetsområde, så att det kom att omfatta rättvisefrågor som inte grundar sig på några antagna deklarationer om mänskliga rättigheter. Samtidigt som organisationen utvidgat sitt verksamhetsområde började man använda begreppet "mänsklig rättighet" för önskade rättigheter som saknar grund i FN:s deklaration. Således ser Amnesty idag t.ex. tillgången till säker abort och möjligheten för minderåriga att själv välja sitt juridiska kön som "mänskliga rättigheter".

https://www.facebook.com/amnesty/photos/a.155782354434645/4161873530492154/?type=3

Amnesty International fick hård kritik då organisationen i augusti publicerade en rapport enligt vilken Ukraina sätter civila i fara och gör sig skyldig till krigsbrott genom att upprätta baser i befolkade områden. Även om Amnesty eventuellt hade rätt i sak kom organisationen att spela Ryssland i händerna, vilket föranledde stort vrede. Personligen tycker jag ändå att Amnesty gjorde bort sig ännu mer då man i februari ifjol fråntog den fängslade ryska oppositionspolitikern Alexei Navalnyj statusen som samvetsfånge. Amnesty hade alltså redan betraktat Navalnyj som samvetsfånge då man tydligen som en följd av rysk påverkan fråntog honom denna status. Efter hård kritik ändrade sig Amnesty igen några månader senare och började på nytt benämna Navalnyj samvetsfånge.

Även i fallet Navalnyj agerade Amnesty utan att ta hänsyn till sammanhanget, medan man strikt förlitade sig på sina principer. Dess värre är även de aktuella principerna högst tvivelaktiga. Strängt taget fråntogs Navalnyj statusen samvetsfånge för att han åren 2007 och 2008 hade uttryckt felaktiga åsikter, närmare bestämt nationalistiska åsikter som Amnesty International betraktade som "hatpropaganda". För att kunna betraktas som samvetsfånge borde Navalnyj ha tagit avstånd från sitt nationalistiska förflutna.

Fastän Amnesty International ibland följer sina principer mycket kategoriskt, har organisationen samtidigt anpassat sig till tidsandan. I dessa tider av woke-ideologi är det vanligt att fel eller oönskade åsikter stämplas som hatpropaganda, som bör stoppas eller rentav förbjudas. Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde i själva verket ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier.

Om Amnesty International hade förblivit trogen sina ursprungliga principer borde man väl ha ställt upp och försvarat t.ex. riksdagsledamöterna Sebastian Tynkkynen och Päivi Räsänen, som dömts för förolämpning och förtal respektive åtalats för hets mot folkgrupp. Åtalen mot Räsänen för hennes gamla skrifter och yttranden har av riksåklagaren uttryckligen motiverats med att Räsänen inte tagit avstånd från sina uttalanden. Tanken att Amnesty skulle ha försvarat Tynkkynen eller Räsänen känns som en omöjlighet, eftersom Tynkkynen och Räsänen har profilerat sig med åsikter som torde anses strida mot Amnestys värdegrund. Här handlar det å andra sidan ändå bara om straff eller eventuella straff i form av böter, inte om fängelse, tortyr eller dödsstraff.

Pamflett från 2004

I Finland och övriga västerländska länder har vi trots allt en relativ god yttrandefrihet, som det kan vara värt att använda sig av även under hot om kancellering och i värsta fall åtal och bötestraff. Att tiga eller tänka sig för innan man yttrar sig kan många gånger vara klokt, men självcensur kan i värsta fall vara ett större hinder mot yttrandefriheten än deplattformering och egentlig censur. Hotet mot yttrandefriheten i väst skall inte heller överdrivas. 

I tider av kriser, krig och krigspropaganda är det inte alltid lätt att förhålla sig till yttrandefriheten. Dels har vi ryska trollfabriker som medvetet sprider lögner och propaganda som en del av cyberkrigsföring, dels har vi folk som av uppriktig övertygelse sprider vidare putinregimens narrativ och propaganda. I princip har Amnesty själv i någon mån gjort sig skyldig till det senare, fastän man samtidigt i sitt försvar av homosexuellas och transpersoners rättigheter långt representerar det som Putin nyligen benämnde "västerländsk satanism". Vänsterradikalisering i form av bl.a. woke-ideologi, gender-ideologi och intersektionell feminism har i sig skapat grogrund för ryska alternativa narrativ och propaganda, som i väst huvudsakligen riktar sig till nationalister och värdekonservativa.

Det ser ut att långt vara samma personer i väst som nu är mottagliga för rysk propaganda och falska nyheter som för ett år sedan misstrodde myndighetsrekommendationer om vaccin, ansiktsmasker och nedstängning pga. covid-19. Kanske är en del personer bara allmänt mottagliga för falsk information och skeptiska till myndigheter och etablerade medier, men jag tror att massmedierna i samband med covid-19 förbrukade en del av sitt förtroende genom att blockera och kategoriskt stämpla vaccinkritiska som antivaxare och konspirationsteoretiker. Att blockera och stämpla oliktänkare är inte nödvändigtvis det bästa sättet att bekämpa lögner och oönskade åsikter.

Det är frapperande att det speciellt är konservativa som idag aktiverar sig och organiserar sig för att försvara yttrandefriheten. Speciellt konservativa kristna upplever att begränsningar i yttrandefriheten hotar samvets- och religionsfriheten, men även nationalister upplever att åsiktsfriheten är hotad. När ord, åsikter och uppfattningar som ännu för ett par årtionden sedan omfattades av majoriteten har blivit förbjudna är det inte så konstigt att en del konservativa i väst upplever det egna samhället som dekadent jämfört med mera traditionella, om än auktoritära samhällen i öst. Därför är det även just nationalister och moralkonservativa - tillsammans med vänsterradikala USA-hatare - som lättast låter sig påverkas av rysk propaganda och desinformation.

https://twitter.com/jordanbpeterson

Jo, jag är bekymrad över woke, blockeringar, deplattformeringar och kravet på att föreläsningssalar skall vara "säkra rum" där ord som någon studerande kan ta anstöt av inte får uttalas. Yttrandefriheten är inte speciellt högt i kurs i västerländska liberala demokratier. Ändå är det just alldeles speciellt yttrandefriheten som skiljer väst från auktoritära regimer så som den ryska, den kinesiska och den iranska. Det är även just för yttrandefrihetens skull som det är värt att på alla sätt stöda Ukraina i kriget mot Ryssland.