Frihet eller frigörelse? Om den franska revolutionens arv

Frigörelse eller frihet?

Där USA den 4 juli firar sin nationaldag eller självständighetsdag till minne av självständighetsförklaringen firar Frankrike sin nationaldag den 14 juli till minne av stormningen av Bastiljen år 1789. Bastiljen var en fästning och ett fängelse som kommit att symbolisera den franska kungamaktens godtycke, och stormningen kom att inleda den franska revolutionen. I augusti samma år som Bastiljen stormades antog den franska nationalförsamlingen en deklaration om "människans och medborgarens rättigheter", Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, som liksom den amerikanska självständighetsförklaringen formulerade universella anspråk om frihet, rättigheter och politisk legitimitet. Tillsammans med den amerikanska självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen kom deklarationen att bli en viktig referenspunkt för senare formuleringar av universella mänskliga rättigheter, inte minst i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter

När amerikaner och européer talar om frihet utgår de ofta från att de talar om samma sak. Båda hänvisar till demokrati, mänskliga rättigheter och folkstyre. Båda ser gärna sina samhällen som arvtagare till upplysningen. Men bakom denna gemensamma vokabulär döljer sig delvis olika historiska erfarenheter och olika sätt att förstå relationen mellan individ, stat och samhälle.

De två händelser som mer än några andra kommit att prägla den moderna västerländska självförståelsen är den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen. Båda utmanade den gamla ordningen. Båda hävdade att makten ytterst måste legitimeras av folket snarare än av Gud eller traditionen. Men där den amerikanska revolutionen i hög grad byggde på föreställningen att individen redan äger sina friheter och att statens uppgift är att skydda dem, kom den franska revolutionen att utveckla en annan berättelse. Där stod emancipation, frigörelse, i centrum.

Skillnaden kan vid första anblicken verka subtil, men den har fått långtgående konsekvenser. Frihet och frigörelse är inte samma sak. Friheten utgår från att individen redan besitter vissa rättigheter som ingen legitim makt får kränka. Frigörelsen utgår från att individen ännu inte är fri och därför måste befrias från de krafter som begränsar henne. I det ena fallet blir den centrala politiska frågan hur makten ska begränsas. I det andra blir frågan vilka hinder som måste undanröjas för att människan ska kunna bli fri.

Revolutionen och den sekulära staten

Den franska revolutionen växte fram ur upplysningens kritik av privilegiesamhället, kyrkans makt och den absoluta monarkin. Filosofer som Voltaire, Diderot och Rousseau hade under årtionden ifrågasatt den gamla ordningens legitimitet. När revolutionen bröt ut 1789 riktades angreppet inte bara mot en viss kung eller regering utan mot ett helt samhällssystem.

Till skillnad från den amerikanska revolutionen, som i första hand legitimerade de tretton koloniernas självständighet och deras rätt att styra sig själva, gjorde den franska revolutionen anspråk på att formulera principer giltiga för alla människor. Redan i deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 framträdde ett universellt anspråk som senare kom att prägla såväl den franska republiken som stora delar av Europas politiska utveckling. Föreställningen om universella mänskliga rättigheter var visserligen inte ny. Den hade vuxit fram genom en lång idéhistorisk tradition där romersk rätt, stoisk filosofi och kristen naturrätt samverkade. Men revolutionen gjorde dessa principer till grund för en ny politisk ordning.

Franska revolutionens universalism handlade inte enbart om individuella rättigheter. Den uttryckte också en strävan att skapa institutioner, lagar och normer som ansågs bygga på förnuft snarare än på tradition, privilegier eller religion. Samma anda återfinns senare i allt från metersystemet och den moderna statsförvaltningen till Code Napoléon och den franska republikens syn på medborgarskap.

Deklarationen formulerade många av de principer som senare skulle bli centrala för modern demokrati och mänskliga rättigheter. Men revolutionen handlade samtidigt om mer än individuella rättigheter. Den handlade om att skapa ett nytt samhälle och i viss mån också en ny människa. Det gamla Frankrike skulle inte bara reformeras utan omvandlas.

Det är också här som den franska revolutionens förhållande till religionen blir särskilt betydelsefullt. Revolutionärerna såg inte enbart kyrkan som en religiös institution utan också som en politisk maktfaktor. Kyrkan ägde enorma tillgångar, kontrollerade utbildningen och utgjorde en central del av den gamla samhällsordningen. Att begränsa kyrkans inflytande framstod därför som en nödvändig del av frigörelseprojektet.

Under revolutionens mest radikala skede gick utvecklingen långt längre än vad många av upplysningsfilosoferna sannolikt hade föreställt sig. Präster förföljdes, kyrkor stängdes och försök gjordes att skapa nya former av republikansk medborgarreligion. Även om denna radikala avkristning blev kortvarig kom den att lämna ett bestående avtryck i den franska politiska kulturen. Det centrala var inte bara att religionen skulle skiljas från staten. Det centrala var att staten skulle befrias från religionens makt.

Det var Napoleon Bonaparte som kom att ge många av revolutionens idéer deras mest varaktiga institutionella form. Napoleon var ingen demokrat i modern mening och lät kröna sig själv till kejsare. Ändå blev han kanske den främste exportören av revolutionens arv.

Napoleon kröner sig själv till kejsare i påvens närvaro.

Genom Napoleons lagbok skapades ett rättssystem som byggde på principen om lika lag för alla medborgare. Feodala privilegier avskaffades. Staten centraliserades. Meritokratiska ideal stärktes. På många håll i Europa blev de napoleonska reformerna mer bestående än de politiska ordningar som föregick eller följde dem.

Paradoxalt nog byggde delar av den nya ordningen på äldre intellektuella traditioner. Den romerska rätten, som under århundraden förvaltats och utvecklats inom Europas universitet och kyrkliga institutioner, blev en viktig inspirationskälla för den lagstiftning som Napoleon senare lät kodifiera.

Napoleon försonades visserligen med den katolska kyrkan genom konkordatet med påven 1801, men kyrkan återfick aldrig sin tidigare ställning. Religionen tolererades och erkändes, men underställdes samtidigt den världsliga makten. I detta avseende blev Napoleon en viktig föregångare till senare former av sekulär statsmakt.

De lutherska furstarna i norra Europa hade redan under 1500-talet underställt kyrkan den världsliga makten. Även Peter den store gjorde detsamma inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Frankrikes situation var emellertid annorlunda. Där riktades den statliga kontrollen mot en universell kyrka med sitt centrum utanför nationen. Under revolutionen och senare under Napoleon underställdes därför den katolska kyrkan den franska staten, samtidigt som påvens inflytande kraftigt begränsades.

Påven Pius VII grips och deporteras på order av Napoleon.

Under 1800-talet fortsatte konflikten mellan republik och kyrka att prägla Frankrike. När den tredje republiken under slutet av seklet byggde ut det offentliga skolsystemet blev skolan ett centralt redskap för att forma republikens medborgare. Undervisningen skulle vara sekulär. Barn skulle fostras till republikaner snarare än till katoliker. Staten övertog därmed en del av de funktioner som tidigare hade legat hos kyrkan.

Laïcité – den franska modellen

Den definitiva brytpunkten kom genom lagen om separation mellan kyrka och stat år 1905. Därmed upphörde den katolska kyrkan att vara underställd staten på det sätt som varit fallet sedan revolutionen och Napoleon. Samtidigt förlorade den också sin tidigare offentliga särställning. Den moderna franska laïcité-modellen utgår från att kyrkan är institutionellt självständig samtidigt som religionen hålls åtskild från staten och det offentliga rummet.

Här framträder en skillnad som fortfarande påverkar relationen mellan Europa och USA. I den amerikanska traditionen har separationen mellan kyrka och stat syftat till att både skydda religionen från staten och staten från religionen. I den franska traditionen har separationen i högre grad syftat till att skydda det offentliga från religionens inflytande, för att därigenom möjliggöra frihet och emancipation.

Den franska universalismen har också haft en geopolitisk dimension. Frankrike har ofta betraktat sig självt som bärare av universella värden snarare än som en nation bland andra. Därför har relationen till USA tidvis präglats av ambivalens. Frankrike har varit en central del av den västliga gemenskapen men samtidigt återkommande hävdat sin självständighet gentemot amerikanskt ledarskap. Charles de Gaulles beslut 1966 att lämna Natos integrerade militära kommando kan också ses som ett uttryck för denna tradition. I dagens diskussioner om europeisk strategisk autonomi lever delar av samma föreställning fortfarande kvar.

Även inom Nato lever detta dubbla arv vidare. Organisationen har fortfarande engelska och franska som sina två officiella språk och toppmöten marknadsförs konsekvent som både NATO Summit och Sommet de l'OTAN. Att franskan fortfarande har denna formella ställning speglar inte främst dagens språkliga maktförhållanden utan den historiska roll som Frankrike spelat i utformningen av den västliga institutionella ordningen.

Föreställningen om den franska modellens universalitet har också ett visst historiskt stöd. Den franska modellen kom att få stort inflytande långt utanför Frankrikes gränser. Många stater inspirerades av den franska republikanismen, den centraliserade statsförvaltningen och principen om laïcité. Ett av de mest intressanta exemplen är Turkiet.

Från Frankrike till Turkiet

När Mustafa Kemal Atatürk grundade den turkiska republiken efter Osmanska rikets fall hämtade han i många avseenden sina förebilder från Frankrike snarare än från USA. Kalifatet avskaffades. Religionens politiska roll begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras. Men precis som i Frankrike under 1800-talet innebar sekulariseringen inte att staten drog sig tillbaka från religionen. Tvärtom skapades genom myndigheten Diyanet ett system där staten fick omfattande inflytande över det religiösa livet. Religionen skulle inte styra staten. Staten skulle i stället definiera religionens plats i samhället.

Den kemalistiska republikens statsideal kom därmed att ligga närmare den franska republikanska och sekularistiska traditionen än den federala och kristdemokratiska statsmodell som efter andra världskriget kom att prägla Västtyskland och senare stora delar av Europeiska unionen. Turkiets tidiga europeiska orientering riktades i hög grad mot ett integrationsprojekt där just den franska republikanska traditionen ännu spelade en betydande roll.

Den amerikanska och den franska republiken framstår ofta som två uttryck för samma västerländska frihetstradition. Men deras legitimerande berättelser skiljer sig i viktiga avseenden. I USA har staten ytterst legitimerats genom individens redan existerande frihet och genom institutioner som begränsar makten. I Frankrike har staten i högre grad legitimerats genom sin förmåga att frigöra medborgaren från de maktstrukturer som ansetts hindra friheten. Därför har också den franska staten historiskt tilldelats en mer aktiv roll i att forma det offentliga rummet och den republikanska medborgaren.

Kanske blir denna skillnad särskilt tydlig i vår egen tid. Samtidigt som USA alltmer präglas av konflikter kring den berättelse som länge gav nationen legitimitet, bygger den franska republiken fortfarande i hög grad sin självförståelse på staten som garant för republikens gemensamma värden. 

Skillnaden mellan den amerikanska och den franska förståelsen av statens roll märks fortfarande i dagens Europa, inte minst på EU-nivå. Även samtida europeiska diskussioner om yttrandefrihet, sociala medier, desinformation och hatbrott kan delvis förstås mot denna historiska bakgrund. Där många amerikaner instinktivt frågar hur staten ska begränsas för att skydda friheten frågar många européer vilka samhälleliga villkor som krävs för att friheten ska kunna förverkligas. Bakom dessa skillnader finns inte bara olika lagar utan också olika traditioner.

Olika traditioner och berättelser

För nordbor torde motsättningen mellan den amerikanska och den franska modellen inte vara så uppenbar. Historiskt har de nordiska länderna utvecklat en tredje modell, där den lutherska kyrkan länge varit integrerad i staten och där religiösa symboler och ceremonier senare kommit att uppfattas som nationellt kulturarv snarare än som uttryck för religionsutövning. Debatten kring Sommarpsalmen i finländska skolor visar hur argument hämtade från en mer kontinentaleuropeisk förståelse av sekularism ibland kolliderar med en nordisk tradition där kristna inslag ofta uppfattas som kulturarv snarare än som konfession. I Norden har kyrkan och religionen inte på samma sätt som på kontinenten uppfattats som hinder för upplysning och emancipation, utan tvärtom ofta förknippats med folkbildning, nationell sammanhållning och statens modernisering.

Västerlandet har från början formats av flera olika legitimerande berättelser och olika förhållningssätt till begreppet frihet. Den amerikanska berättelsen handlar i stor utsträckning om den frihet som på engelska brukar betecknas liberty, där det är den enskilda individens rätt att själv tolka vad frihet innebär. Den franska berättelsen handlar i hög grad om emancipation, där staten i stor utsträckning fått uppgiften att befria sina medborgare från de hinder som anses stå i vägen för deras frihet. Båda traditionerna har bidragit till framväxten av demokrati, mänskliga rättigheter och moderna västerländska samhällen. Men de ger olika svar på frågan om vad som ytterst gör politisk makt legitim.

Vilket Turkiet möter Nato i Ankara?

Ankara och Turkiets plats i Nato

När Natos stats- och regeringschefer samlas i Ankara möts de av ett land som i över sjuttio år varit en viktig medlem av den västliga försvarsalliansen. För Finland och Sverige blir toppmötet först det andra där de deltar som fullvärdiga medlemmar efter den utdragna process där Turkiet fördröjde de nordiska ländernas inträde.

Som värdland kommer Turkiet att omges av den diplomatiska artighet som präglar internationella toppmöten. Men den bild av Turkiet som då förmedlas riskerar att bli ensidig. Få medlemsländer har under de senaste årtiondena väckt lika många frågor om sin relation till väst som just Turkiet.

Att toppmötet hålls i huvudstaden Ankara och inte i Istanbul är i sig symboliskt. När Turkiet senast stod värd för ett Nato-toppmöte år 2004 hölls mötet i Istanbul, den historiska metropolen vid Bosporen och den stad som för många européer fortfarande förkroppsligar Turkiets historia. Istanbul är det gamla Konstantinopel, den kejserliga huvudstaden som förenar Europa och Asien och vars historiska centrum ligger på den europeiska sidan av Bosporen. Ankara representerar något annat. Staden blev huvudstad för den republik som Mustafa Kemal Atatürk skapade ur Osmanska rikets ruiner efter första världskriget.

Istanbul bär fortfarande spåren av det osmanska och islamiska imperiet, men också av Bysans, det vill säga det Östromerska riket, och den grekisk-romerska kristenheten. Den ekumiska patriarken av Konstantinopel, under vars ledarskap även den ortodoxa kyrkan i Finland står, har fortfarande sitt säte i Istanbul. Där ligger också Hagia Sofia, den kyrka som uppfördes som centrum för den bysantinska kristenheten, som senare blev moské efter den osmanska erövringen, omvandlades till museum under Atatürk och åter gjordes till moské under Recep Tayyip Erdoğan. Få byggnader illustrerar tydligare de motsatta krafter som format det moderna Turkiet. Att en del av landet, inklusive dess största stad, ligger i Europa har samtidigt länge haft en symbolisk betydelse. Turkiet har inte bara velat vara en bro mellan Europa och Asien, utan också uppfattas som en del av Europa.

Hagia Sofia

Turkiet blev medlem av Nato 1952 samtidigt som Grekland. Att de två ärkefienderna upptogs samtidigt illustrerar alliansens strategiska logik under det tidiga kalla kriget. För USA och Västeuropa handlade medlemskapet framför allt om att säkra den sydöstra flanken mot Sovjetunionen. De turkiska sunden mellan Svarta havet och Medelhavet hade en enorm strategisk betydelse, och Turkiet gränsade direkt till Sovjetunionen.

Men Turkiets väg in i Nato handlade inte enbart om geografi. Efter andra världskriget ville den turkiska ledningen också demonstrera att landet hörde till västvärlden. När Koreakriget bröt ut skickade Turkiet betydande styrkor för att delta på FN:s och USA:s sida. Insatsen blev ett viktigt argument för medlemskap i Nato och uppfattades som ett bevis på Turkiets västliga orientering.

Republikens grund och den kemalistiska moderniteten

För att förstå denna orientering måste man gå tillbaka till republikens grundande. När Osmanska riket föll samman efter första världskriget hotades Anatolien av uppdelning mellan flera segrarmakter. Under Atatürks ledning lyckades den turkiska nationalistiska rörelsen besegra bland annat de grekiska styrkor som ryckt långt in i Anatolien. Ur denna seger växte den moderna turkiska republiken fram.

Den nya republikens grundprincip sammanfattades i mottot "Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir" – "Suveräniteten tillhör ovillkorligen nationen". Formuleringen uttryckte den grundläggande legitimeringsförskjutningen från dynasti och kalifat till nationen som politiskt subjekt. Liksom den franska revolutionens princip om nationell suveränitet markerade den att den yttersta politiska auktoriteten inte längre ansågs härstamma från Gud, dynastin eller kalifen, utan från nationen själv.

Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir - Anıtkabir, mausoleet över Atatürk

Atatürk blev inte bara republikens grundare utan också dess främsta legitimerande hjältegestalt, inte minst genom segern i det turkiska självständighetskriget mot Grekland. Samtidigt var hans projekt mycket radikalt. Kalifatet avskaffades. Religiösa institutioner underställdes staten. Reformerna omfattade inte bara statens institutioner utan även språket. Det arabiska alfabetet ersattes av ett latinskt alfabet, inklusive bokstaven ö, samtidigt som tusentals ord med arabisk och persisk bakgrund successivt ersattes av turkiska motsvarigheter.

För många innebar reformen att banden till det osmanska förflutna försvagades, eftersom yngre generationer inte längre utan vidare kunde läsa äldre texter och dokument. Klädreformer genomfördes och religionens plats i det offentliga livet begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras efter europeisk modell. I praktiken innebar detta en turkisk variant av den franska laïcité-principen, där religionen inte skulle styra staten utan tvärtom underställas den.

Det Europa som inspirerade Atatürk var inte det kristna Europa utan snarare det sekularistiska och republikanska Europa. I många avseenden hämtades förebilderna från Frankrike och den franska traditionen av laïcité. Turkiet skulle bli en modern nationalstat där religionen förlorade sin politiska roll.

Den kemalistiska statens laïcité-ordning

Denna vision kom att försvaras av vad som ofta kallats den kemalistiska eliten. Armén såg sig som republikens väktare, men försvarade i första hand den kemalistiska ordningen snarare än principen att den politiska makten ytterst utgår från folket. Det är också i Turkiet som uttrycket "den djupa staten" först fick bred politisk betydelse. Det betecknade framför allt de nätverk inom militär, säkerhetsapparat och statsförvaltning som ansågs skydda den kemalistiska ordningen oberoende av valresultat.

Torget Tören Meydanı framför Anıtkabir, som syns i bakgrunden

Domstolarna, särskilt författningsdomstolen, fungerade på liknande sätt och försvarade den kemalistiska ordningen, inte minst laïcité-principen, med arméns stöd i bakgrunden. Under republikens historia förbjöds flera religiöst orienterade partier, och militären ingrep vid upprepade tillfällen när den ansåg att den sekulära ordningen var hotad. För den kemalistiska eliten handlade laïcité inte bara om att skilja religion från politik utan också om att skydda staten från religiöst inflytande via politiska partier.

Till skillnad från vad många idag förknippar med sekularism innebar den kemalistiska modellen inte en fullständig åtskillnad mellan religion och stat. Genom myndigheten Diyanet kom staten inte bara att övervaka det religiösa livet utan också att standardisera och kanalisera den sunnimuslimska praktiken genom centralt utformade predikningar och ett omfattande administrativt kontrollsystem över moskéväsendet. Den kemalistiska sekularismen byggde i själva verket på statens rätt att definiera religionens plats i samhället. Att den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk gjorde det möjligt för staten att genom Diyanet utöva ett inflytande över religionens offentliga uttryck som hade varit svårare i ett mer religiöst pluralistiskt samhälle.

Turkiets moderna historia präglas i detta avseende av en återkommande spänning mellan en statligt formad sekulär idealberättelse och en övervägande sunnimuslimsk samhällsstruktur. Den religiösa dimensionen försvann trots sekulariseringen aldrig helt ur samhällslivet. Det stora folkutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 genomfördes inte utifrån språkliga eller nationella kriterier, utan huvudsakligen utifrån religion. Turkisktalande ortodoxa kristna fördrevs till Grekland medan grekisktalande muslimer flyttades till Turkiet. Före det hade, i vad som idag allmänt betraktas som det armeniska folkmordet 1915–1917, ungturkarna, vars revolution och nationalism banade väg för Atatürk och den moderna turkiska republiken, dödat eller fördrivit största delen av den kristna armeniska befolkningen.

Således växte den nya republiken fram i ett land där den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk, även om betydande kurdiska och alevitiska minoriteter levde utanför den nationella berättelsens idealtyp. Den kemalistiska berättelsen om ett sekulärt och västorienterat Turkiet fungerade under större delen av republikens historia som statens viktigaste legitimerande berättelse. Men den kom samtidigt att samexistera med andra sätt att förstå nationens identitet, en spänning som fortfarande präglar turkisk politik.

Från kemalism till Erdoğan

Så sent som 1997 tvingades den islamistiskt orienterade premiärministern Necmettin Erbakan att avgå efter påtryckningar från militären. För många konservativa och religiösa turkar blev detta ytterligare ett exempel på hur den kemalistiska eliten begränsade folkmajoritetens politiska inflytande. Händelserna 1997 bidrog därmed till att ge näring åt den politiska rörelse som några år senare skulle föra Erdoğan till makten.

Året därpå dömdes även Istanbuls borgmästare Recep Tayyip Erdoğan till fängelse och politiskt yrkesförbud efter att offentligt ha reciterat en dikt som domstolen ansåg uppviglande och oförenlig med den sekulära statens principer. För många av hans anhängare gjorde detta honom till en symbol för hur den kemalistiska ordningen använde staten för att begränsa religiöst inspirerad politik.

Trots sitt grepp om institutionerna lyckades den kemalistiska eliten inte stoppa Erdoğan och hans parti Rättvise- och utvecklingspartiet AKP från att vinna valet och bilda regering 2002. Vid denna tid hade den kemalistiska berättelsen redan förlorat en del av sin attraktionskraft. Många väljare uppfattade den sekulära eliten som avskild från folkmajoriteten, samtidigt som ekonomiska problem och politisk instabilitet undergrävde förtroendet för det gamla systemet. Paradoxalt nog bidrog även Turkiets strävan efter medlemskap i Europeiska unionen till att minska militärens och andra icke-valda institutioners politiska inflytande.

När Erdoğan och hans parti kom till makten framställde de sig som representanter för de grupper som länge hållits utanför den kemalistiska makteliten. Erdoğan presenterade sig inledningsvis som en reformator som ville förena konservativa muslimska värderingar med demokrati och ekonomisk modernisering, snarare än som en motståndare till demokrati eller Europa. Mellan åren 2003 och 2014 var Erdoğan premiärminister, samtidigt som makten alltmer koncentrerades till honom som person. När Erdoğan år 2014 valdes till president överfördes makten till presidentämbetet, först de facto och efter folkomröstningen 2017 även formellt.

Den nya presidentanläggningen eller byggnadskomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, som invigdes av Erdoğan samma år som han tillträdde som president, blev inte bara säte för den verkställande makten utan också ett monument över den nya politiska ordning som växte fram under Erdoğan. Tanken hade först varit att det skulle bli det nya kansliet för premiärministern, eftersom det gamla högkvarteret Başbakanlık ansågs omodernt och avlyssningskänsligt. Men när Erdoğan bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet och omdefiniera presidentrollens makt, beslöt han att byggnaden i stället skulle tillfalla presidentämbetet. Den sittande premiärministern fick flytta in i det gamla, betydligt mindre presidentpalatset Çankaya Köşkü, vilket var en enorm symbolisk förflyttning av maktens centrum i turkisk politik. Presidentkomplexets huvudbyggnad är byggd i neo-osmansk stil och själva namnet på det nya presidentkomplexet, Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, anknyter medvetet till det osmanska kulturarvet snarare än till den västerländska statstraditionens palatsarkitektur.

Huvudbyggnaden till residentkomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi i Ankara

Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 genomförde Erdoğan omfattande utrensningar inom militär, rättsväsende och statsförvaltning. De institutioner som länge fungerat som väktare av den kemalistiska ordningen förlorade gradvis sin självständiga ställning. Samtidigt fick den maktkoncentration som redan vuxit fram kring Erdoğan konstitutionell legitimitet genom övergången till presidentstyre. Successivt växte också nya eliter fram vars karriärer, erfarenheter och lojaliteter i högre grad formats under Erdoğans styre.

För Nato innebar detta inte bara en förändring av Turkiets inrikespolitiska maktbalans. En betydande del av den officerskår som under decennier byggt nära relationer till västliga militärstrukturer försvann. I dess ställe växte en ny generation befälhavare fram, vars erfarenheter i större utsträckning präglats av ett Turkiet som vuxit fram under Erdoğans styre.

Natos egen doktrinära kommunikation efter 2022 visar samtidigt att alliansen själv inte endast är en militär struktur utan också en berättelse om sin egen legitimitet. I det så kallade institutionella narrativet beskrivs Nato som "a democratic, multinational alliance uniting across borders to guard, with courage and competence, against threats to our home". Detta narrativ fungerar inte som operativ strategi utan som en övergripande legitimeringsram för alliansens existens. Å andra sidan har betoningen i praktiken förskjutits från demokratiska värden till kompetens och funktionell förmåga. Detta gör att medlemskap i högre grad framstår som beroende av kapacitet än av intern politisk identitet, vilket gör Turkiets fortsatta plats i alliansen lättare att förstå ur ett institutionellt perspektiv. Samtidigt har den berättelse genom vilken Turkiet förstår sin egen roll i världen förändrats.

Genom sin betoning av det osmanska arvet och sin återkommande ambition att tala för muslimska grupper långt utanför Turkiets gränser har Erdoğan stundvis odlat en symbolisk roll som påminner om det ledarskap som historiskt förknippades med kalifatet, även om han aldrig gjort anspråk på att återupprätta institutionen. Därmed har också den gemenskap som Turkiet främst identifierar sig med gradvis förändrats. Medan den kemalistiska republiken i första hand definierade sig som en del av det västerländska moderniseringsprojektet framträder Erdoğans Turkiet allt oftare som en självständig civilisationell aktör med historiska och kulturella band till en bredare muslimsk värld.

Till vänster Beştepe Millet-moskén inom presidentkomplexet i Ankara

Den förändrade självbilden märks också i Turkiets relation till Israel. Under 1990-talet utvecklade Turkiet och Israel ett nära säkerhets- och försvarssamarbete, men under Erdoğan har Palestinafrågan blivit en allt viktigare del av Turkiets utrikespolitiska identitet. Genom sitt starka stöd för den palestinska saken har Ankara samtidigt stärkt sina anspråk på att uppträda som en ledande röst i den muslimska världen. Utvecklingen illustrerar hur Turkiets utrikespolitik gradvis kommit att präglas mindre av västlig allianspolitik och mer av ambitionen att återta en självständig regional och civilisatorisk roll.

Denna förskjutning står i kontrast till den orientering som länge präglade den turkiska republiken. Under lång tid strävade Turkiet efter medlemskap i Europeiska unionen. Inte minst sekularister i Europa såg länge Turkiet som ett argument för tanken att europeisk identitet ytterst byggde på politiska principer snarare än religion eller kultur. Men Erdoğans Turkiet har gradvis rört sig bort från denna självbild.

Medan Erdoğan allt tydligare använder osmansk och sunnimuslimsk symbolik för att stärka Turkiets inflytande i den muslimska världen har staten behållit ett omfattande inflytande över det religiösa livet genom den statliga religionsmyndigheten Diyanet. Under Erdoğan har Diyanet inte bara vuxit till en av Turkiets största statliga myndigheter utan också blivit ett viktigt instrument för turkisk mjuk makt. Genom moskéer, religiös utbildning och imamutsändning verkar myndigheten långt utanför Turkiets gränser, inte minst i Europa, på Balkan och i Centralasien. Denna politik beskrivs ofta som en del av Turkiets neo-osmanska ambition att återta kulturellt och religiöst inflytande i områden som en gång tillhörde Osmanska riket.

Samtidigt har den turkiska staten fortsatt att begränsa det ekumeniska patriarkatets internationella ställning. Under perioder har Ankara rentav samarbetat med Moskva när det gällt att begränsa patriarkatets internationella handlingsutrymme. Turkiet har dock inte konsekvent försökt hindra den ekumeniske patriarken av Konstantinopel från att utöva sitt ämbete som primus inter pares inom den ortodoxa kyrkan, vilket blev tydligt när patriark Bartolomeus år 2019 beviljade den ukrainska kyrkan autocefali (självständighet från Moskvapatriarkatet). Samtidigt erkänner den turkiska staten fortfarande inte patriarkens ekumeniska ställning i juridisk mening, utan betraktar honom formellt endast som ledare för den lilla grekisk-ortodoxa minoriteten i Turkiet. Därigenom förenas en pragmatisk tolerans med en konsekvent ovilja att ge en religiös institution självständig offentlig auktoritet.

Helige Georgios kyrka, säte för Konstantinopels ekumeniska patriarkat

Erdoğans politik har likväl inneburit en tydlig förändring av religionens plats i det offentliga rummet. Begränsningar av religiös klädsel, såsom huvudduk inom universitet och offentlig förvaltning, har successivt avskaffats och religiösa symboler har blivit betydligt mer synliga i det offentliga livet. Där den kemalistiska laïcité-modellen eftersträvade ett offentligt rum fritt från religiösa uttryck har Erdoğan i högre grad accepterat och uppmuntrat religionens offentliga närvaro.

Erdoğans kursändring innebär inte att staten avstår från kontrollen över religionen. Tvärtom har Diyanet fått en allt viktigare roll som statligt instrument för att forma den religiösa identiteten. Det som förändrats är alltså inte statens kontroll över religionen, utan den legitimeringsberättelse genom vilken denna kontroll motiveras.

Västerlandet som spegel: legitimitet, allians och berättelse

Turkiets agerande under Finlands och Sveriges Nato-process illustrerade denna förändring. Frågan handlade inte enbart om kurdiska organisationer, amerikanska vapenleveranser eller andra konkreta säkerhetspolitiska frågor. Den blev också ett sätt för Ankara att demonstrera att Turkiet inte längre såg sig som en kandidat till väst utan som en aktör som kunde ställa egna villkor för alliansen.

Paradoxalt nog finns det vissa likheter mellan Erdoğans Turkiet och Donald Trumps USA. Trots stora skillnader bygger båda rörelserna delvis på föreställningen att en nation har svikits av en kosmopolitisk elit och att dess styrka, självförtroende och historiska identitet måste återupprättas. Där Atatürks Turkiet legitimerades genom modernisering legitimeras Erdoğans Turkiet allt oftare genom restaurering.

När Nato möts i Ankara samlas alliansen därför i en stad som symboliserar en berättelse som inte längre helt sammanfaller med dagens turkiska verklighet. Turkiet är fortfarande en strategiskt oumbärlig medlem av Nato. Men landet är inte längre det sekulära och västinriktade Turkiet som en gång upptogs i alliansen under det kalla kriget.

Turkiet illustrerar därmed en paradox i dagens västliga självförståelse. Samma politiska krafter som varnar för att Europas kulturella identitet håller på att försvagas genom invandring har sällan betraktat Erdoğans alltmer religiöst präglade Turkiet som ett motsvarande problem, trots att Turkiets sunnimuslimska inflytande genom Diyanet också sträcker sig in i Europa. Det kan delvis förklaras av Turkiets strategiska betydelse och av att Nato i ökande grad betraktas som en allians grundad på kapacitet snarare än på gemensamma värderingar.

Det finns dock även en annan förklaring. För många nationalister framstår Erdoğans betoning av religion, nationell suveränitet och kulturell kontinuitet som mindre främmande än den sekularisering och postnationella självförståelse som ofta förknippas med den liberala amerikanska eliten och delar av Västeuropa.

Den kanske viktigaste frågan är emellertid inte om Turkiet fortfarande tillhör väst. Den handlar snarare om vilken berättelse som idag legitimerar den turkiska staten. Under större delen av republikens historia vilade dess institutioner på den kemalistiska berättelsen om nationell befrielse, modernisering och sekularisering. I dagens Turkiet konkurrerar denna berättelse med andra sätt att förstå nationens identitet och historiska uppdrag.

Berättelsen som gjorde Amerika möjligt

När USA firar sitt 250-årsjubileum sker det under märkligt lågmälda former. Ett jubileum som en gång hade kunnat samla nationen och väcka internationell uppmärksamhet har i stället överskuggats av vardagliga kontroverser och politisk polarisering. Medierna har fokuserat på bassängen vid Washingtonmonumentet snarare än på Amerikas historia eller de idéer som format landet. Det säger något om hur dagens USA förhåller sig till den berättelse som en gång gjorde nationen möjlig.

Från pilgrimsfäder till universella rättigheter

När USA den 4 juli firar 250 år av självständighet firas varken upproret som inledde den amerikanska revolutionen eller självständighetens internationella erkännande. I stället firas att kontinentalkongressen den 4 juli 1776 antog en självständighetsförklaring, vars innehåll kom att bli den centrala utgångspunkten för den berättelse som legitimerade Amerikas förenta staters självständighet.

Många nationer bygger på berättelser om gemensamt ursprung, språk eller etnicitet. Den amerikanska berättelsen har däremot från början handlat om frihet. Dess rötter går tillbaka till pilgrimsfäderna och de puritanska kolonister som under 1600-talet lämnade Europa för att skapa ett samhälle där de kunde leva enligt sin tro. I deras egen självförståelse liknade resan ett uttåg ur Egypten. Den gamla världen representerade religiöst och politiskt förtryck. Den nya världen blev det förlovade landet.

Ur denna erfarenhet växte föreställningen om Amerika som en "stad på berget", ett samhälle som genom sitt exempel skulle visa världen en bättre väg. Ursprungligen var detta en protestantisk berättelse om ett särskilt folk och ett särskilt uppdrag. Men med självständighetsförklaringen omformulerades berättelsen i universella termer.

När Thomas Jefferson skrev att alla människor är skapade lika och utrustade med okränkbara rättigheter gjorde han någonting mer än att legitimera de tretton koloniernas självständighet. Han översatte en ursprungligen religiös berättelse till upplysningsfilosofins och naturrättens språk. Friheten blev inte längre ett privilegium för ett särskilt folk utan en rättighet för alla människor. Detta blev början på en av historiens mest framgångsrika universaliseringsprocesser.

Friheten tar institutionell form

Under de följande århundradena vidgades den amerikanska berättelsen successivt. Först blev den en berättelse som kunde omfatta fler grupper inom USA självt. Katoliker, judar och senare människor med mycket olika kulturell bakgrund kunde identifiera sig med konstitutionen, Bill of Rights och idealen om individuell frihet utan att dela pilgrimfädernas protestantiska ursprungsmyt. För många invandrargrupper blev lojaliteten till konstitutionen viktigare än delaktigheten i den ursprungliga berättelsen. Det förklarar kanske delvis hur katoliker, som bland protestanter länge betraktades med misstänksamhet, kommit att få mycket centrala poster, inte minst som domare i USA:s högsta domstol.

Samtidigt gav konstitutionen berättelsen institutionell form. Bakom den amerikanska republiken låg inte bara en tro på frihet utan också en djup misstro mot makt. Maktdelning, rättsstat och konstitutionella begränsningar byggde på övertygelsen att ingen människa och ingen institution kunde anförtros obegränsad makt. Friheten skulle inte skyddas genom goda ledare utan genom institutioner som begränsade varandra. Bakom denna misstro mot makten låg föreställningen att friheten redan tillhör individen och att statens uppgift är att skydda den, snarare än att genom politiska projekt skapa eller fullborda den.

Självständighetsförklaringen gjorde det möjligt att förena traditioner som i andra sammanhang ofta stått i konflikt med varandra. För religiösa amerikaner kunde friheten förstås som en av Gud given rättighet och innebar framför allt frihet att leva i enlighet med det egna samvetet och den egna tron. För liberaler kunde samma frihet motiveras med naturrätt, förnuft eller individens rättigheter. För de människor som sökte mark, möjligheter eller ett nytt liv på den nordamerikanska kontinenten handlade friheten ofta om möjligheten att börja om och skapa sin egen framtid. Självständighetsförklaringens styrka låg delvis i att den gjorde det möjligt för olika grupper att känna igen sina egna ideal i samma berättelse. Samtidigt handlade det inte enbart om mångtydighet. Bakom de olika tolkningarna låg också en gemensam föreställning om frihet som individens rätt att själv forma sitt liv.

Under de följande århundradena kom denna frihetsberätrtelse att utvidgas. Den amerikanska frihetsberättelsen blev inte bara en nationell berättelse utan också en berättelse som i stora delar av västvärlden kunde förena konservativa och liberaler, troende och sekulära, anhängare av marknadsekonomi och förespråkare för välfärdsstaten i opposition mot auktoritära regimer. Under kalla kriget blev den därmed en central del av den västliga självförståelsen.

När Amerika blev den fria världens berättelse

Under 1900-talet kom den amerikanska berättelsen att expandera långt utanför USA:s gränser. Efter segern över nazismen och fascismen blev frihet, mänskliga rättigheter och demokrati centrala element i den västliga självförståelsen. Genom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fick många av självständighetsförklaringens idéer global räckvidd. Efter andra världskriget försökte också länder som Västtyskland kopiera amerikansk konstitutionell patriotism och bygga sin demokratiska identitet kring konstitutionella principer snarare än etnicitet eller historiska myter.

Om pilgrimsfäderna drömde om en "stad på berget" var det först efter 1945 som resten av världen i stor skala började betrakta USA inte bara som ett exempel utan också som en garant för den liberala världsordningen. USA:s globala ledarskap kunde legitimeras genom föreställningen att amerikanska frihetsideal samtidigt representerade universella mänskliga värden. Trots betydande skillnader mellan konservativa, liberaler och socialdemokrater rådde en bred enighet om individens rättigheter, rättsstatens betydelse och demokratins överlägsenhet gentemot kommunistiska och andra auktoritära system.

När Sovjetunionen föll samman tycktes den amerikanska berättelsen nå sin största framgång. Liberal demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter framstod för många som självklara slutmål. Den fria marknaden blev global. Demokratin spreds. Många antog att allt fler samhällen gradvis skulle integreras i samma liberala världsordning.

Den amerikanska berättelsens kris

Men just när den amerikanska berättelsen verkade som mest universell började dess legitimerande förmåga att försvagas. Irakkriget underminerade tron på demokratisk export genom militär intervention. Under 1990-talet hade många kommit att betrakta liberal demokrati som historiens naturliga slutpunkt. Efter invasionen av Irak framstod det inte längre som självklart att amerikansk makt kunde påskynda denna utveckling. För många både i och utanför USA framstod kriget som ett exempel på hur universella ideal kunde användas för att legitimera geopolitiska ambitioner och andra intressen som inte nödvändigtvis hade med frihet eller demokrati att göra. När invasionen följdes av långvarigt våld, instabilitet och uteblivna resultat försvagades föreställningen att demokrati kunde spridas genom amerikansk maktutövning.

Finanskrisen 2008 skadade samtidigt förtroendet för den ekonomiska modell som länge presenterats som universellt framgångsrik. Medan miljontals människor förlorade arbete, bostäder och besparingar räddades banker och finansinstitutioner med statliga medel. För många amerikaner blev krisen ett tecken på att systemet inte längre tjänade vanligt folk. Internationellt försvagades bilden av USA som ekonomiskt föredöme.

Samtidigt växte Kina fram som en ekonomisk stormakt utan att demokratiseras enligt västerländska förväntningar. Därmed förlorade också föreställningen att ekonomisk utveckling automatiskt leder till liberal demokrati en del av sin trovärdighet. Den amerikanska modellen representerade inte längre historiens självklara riktning. Det var inte bara USA:s politik som ifrågasattes. Själva berättelsen om frihetens och den liberala demokratins universella seger började förlora sin självklara auktoritet.

När berättelsen vänder sig inåt

Under större delen av 1900-talet hade den amerikanska frihetsberättelsen fungerat som ett gemensamt språk även för dess kritiker. Medborgarrättsrörelsen kritiserade exempelvis inte självständighetsförklaringen utan hänvisade till den. Martin Luther King krävde att USA skulle leva upp till sina egna ideal. Konflikterna handlade om hur idealen skulle förverkligas, inte om idealens legitimitet.

Den amerikanska berättelsens styrka låg kanske just i dess förmåga att förena flera olika typer av berättelser. Den knöt samman pilgrimsfädernas uttåg ur den gamla världen med revolutionens befrielse från kolonialt styre och med föreställningen om ett ännu ofullbordat frihetsprojekt. Liksom den bibliska berättelsen om Exodus handlade den både om ett ursprung, en befrielse och ett utlovat land. Därför kunde generation efter generation tolka in sina egna strävanden i samma berättelse. När Martin Luther King jämförde ¨sig med Moses och medborgarrättsrörelsens kamp med det israeliska folkets vandring mot det utlovade landet utmanade han inte den amerikanska berättelsen. Han gjorde anspråk på den.

Under senare årtionden förändrades emellertid kritiken av Amerikas stora berättelse gradvis. För många akademiker, aktivister och opinionsbildare kom den amerikanska historien allt mindre att framstå som en berättelse om frihetens utvidgning och allt mer som en berättelse om kolonialism, rasism, slaveri, patriarkala maktstrukturer och imperialism. Där tidigare generationer ofta kritiserat USA för att inte leva upp till sina ideal började allt fler ifrågasätta idealens legitimerande funktion i sig.

Denna utveckling blev särskilt synlig genom identitetspolitiska perspektiv och rörelser som Black Lives Matter och intersektionell feminism. Samtidigt växte inom delar av vänstern en allt starkare skepsis mot västerländsk universalism, amerikansk exceptionalism och föreställningen att USA representerar en särskild frihetstradition värd att försvara eller sprida. För vissa framstod den amerikanska berättelsen inte längre som ett ofullbordat frihetsprojekt utan som en berättelse som i sig bidragit till att legitimera historiska maktordningar präglade av manlig, vit dominans.

Inom den amerikanska vänstern ville man inkludera speciellt de grupper som ansågs ha marginaliserats och förfördelats. Den universella amerikanska berättelsen fick ge rum för berättelser som inte tidigare getts utrymme. På så sätt drevs universaliseringen vidare, men inte längre med nationen som självklar utgångspunkt. Samtidigt växte på högerkanten en känsla av att det universella projektet hade fjärmat sig från det amerikanska folket och offrat amerikanska intressen för globaliseringens ideal. Även här förändrades berättelsen. Från att ha presenterat amerikanska frihetsideal som universellt giltiga kom allt fler att betona nationens särart, suveränitet och historiska kontinuitet.

När den amerikanska berättelsen började förlora sin självklara legitimitet uppstod inte en alternativ berättelse utan flera konkurrerande berättelser. Kritiken från vänster och motreaktionen från höger kom gradvis att förstärka varandra. Resultatet blev att den berättelse som under lång tid fungerat som gemensam referenspunkt allt oftare själv blev föremål för politisk konflikt.

Fenomenet Trump bör förstås mot denna bakgrund. Trump skapade inte krisen i den amerikanska berättelsen, men han blev dess tydligaste politiska uttryck. Där tidigare generationer amerikanska ledare ofta framställde USA som bärare av universella värden betonar Trump nationell suveränitet, gränser, nationella intressen och "America First".

Delvis innebär detta en återgång till något mer partikulärt. Den berättelse som under två århundraden rört sig från ett protestantiskt kolonistsamhälle mot allt större universalism tycks åter söka sig tillbaka mot nationen och föreställningen om en återupprättad nationell storhet – Make America Great Again. Där den äldre amerikanska berättelsen ofta betonade frihetens universella utvidgning bygger trumpismen i högre grad på en återupprättelseberättelse, där nationen uppfattas ha förlorat något värdefullt som nu måste återställas. Tidigare generationer kunde vara oense om politik och ändå dela en gemensam berättelse om nationens legitimitet. I dag är själva berättelsen allt oftare föremål för konflikt. Det som tidigare varit politiska konflikter inom en gemensam berättelse kom allt oftare att utvecklas till konflikter mellan konkurrerande berättelser om nationens identitet.

Tror Amerika fortfarande på sin gemensamma berättelse?

Kanske är det just detta som gör USA:s 250-årsjubileum så intressant. Frågan är inte bara vad självständighetsförklaringen betydde år 1776. Frågan är också om den berättelse, eller de berättelser, som växte fram ur den fortfarande förmår ge mening åt Amerika självt.

Under två och ett halvt sekel har den amerikanska frihetsberättelsen successivt vidgats: från ett religiöst samfund till en nation, från en nation till den fria världen och från den fria världen till anspråk på universell giltighet. Idag tycks denna utveckling delvis ha vänt.

Den viktigaste frågan inför USA:s 250-årsjubileum är därför inte om Amerika fortfarande är världens mäktigaste land, utan om landet fortfarande kan förenas kring den berättelse som en gång gjorde dess storhet möjlig. Om den berättelsen förlorar sin samlande kraft riskerar även de institutioner som byggts på den att gradvis förlora sin legitimitet.

Krim – återupprättelsen som legitimerade Putin

Sommaren 2026 har Krim åter blivit centrum för kriget i Ukraina. Den 26 juni utlystes nödläge. Turister lämnar halvön, transporter störs och de ukrainska angreppen når allt längre in i det område som Ryssland under ett drygt årtionde betraktat som en självklar del av federationen. Militärt är utvecklingen betydelsefull. Men dess kanske viktigaste konsekvenser är politiska.

För Vladimir Putin är Krim nämligen långt mer än en strategiskt viktig halvö i Svarta havet. Krim utgör den kanske viktigaste symbolen för den berättelse genom vilken han legitimerat sitt styre. För att förstå varför utvecklingen på Krim kan få betydelse långt utanför själva slagfältet måste man därför förstå halvöns plats i den ryska historiska föreställningsvärlden.

Krim som civilisatorisk brygga

I rysk historieskrivning har Krim länge haft en betydelse som sträcker sig långt bortom geopolitiken. Enligt den traditionella berättelsen erövrade storfurst Vladimir av Kiev omkring år 988 tillfälligt den antika grekiska kolonistaden Chersonesos på Krim, som då tillhörde det bysantinska riket. Där döptes han till kristendomen, en händelse som kommit att symbolisera den punkt där den östslaviska världen trädde in i den bysantinska kristna civilisationen. Efter att Vladimir den store gift sig med en bysantinsk prinsessa vid namn Anna återlämnade den kivevrusiske fursten staden Chersonesos till Bysans. Övriga delar av Krimhalvön kom aldrig att ingå i Kievriket.

Vladimir/Volodymyr döps på Krim

Moskva utvecklade senare föreställningen om sig självt som Bysans arvtagare och "det tredje Rom". Konstantinopel förblev visserligen utom räckhåll trots flera försök att erövra staden, men just därför fick Krim en särskild symbolisk betydelse. Om Konstantinopel var det ouppnåeliga centrumet blev Chersonesos den plats där arvet från Bysans kunde knytas till den ryska historien. Att samme furste på ryska vanligen kallas Vladimir men på ukrainska Volodymyr illustrerar hur en och samma historiska gestalt blivit en del av två konkurrerande nationella berättelser.

Från Katarina den stora till Sovjetunionens upplösning

Först under Katarina den stora införlivades Krim med Ryssland. Efter segern över Osmanska riket annekterades halvön 1783 och blev en del av Novorossija, "Nya Ryssland", ett område som även omfattade delar av dagens södra Ukraina. I rysk historieskrivning framställs Katarina den stora trots kontroverser kring hennes privatliv och styre ofta som en av de största statsbyggarna, som förvandlade Ryssland till en europeisk stormakt. Erövringen av Krim ses som ett centralt bevis på hennes storhet.

Katarina den storas triumfresa på Krim

Efter oktoberrevolutionen och Sovjetunionens bildande tillhörde Krim den ryska sovjetrepubliken fram till 1954, då Nikita Chrusjtjov överförde halvön till den ukrainska sovjetrepubliken. Beslutet motiverades främst av praktiska och administrativa skäl, men också symboliskt genom 300-årsminnet av Perejaslavfördraget från 1654, som i rysk historieskrivning länge betraktats som början på Ukrainas återförening med Ryssland. Inom Sovjetunionen fick överföringen liten politisk betydelse eftersom republikerna formellt var delar av samma statsbildning. När Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim emellertid en del av den självständiga ukrainska staten.

Putins återupprättelseberättelse

Just denna utveckling har gjort Krim till en central symbol i Vladimir Putins återupprättelseberättelse. I hans historiesyn, som han särskilt utvecklat i essän "Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare" från 2021, framställs halvön inte som ett område Ryssland erövrade 2014, utan som ett territorium som rätteligen återfördes till Ryssland efter ett historiskt misstag under sovjettiden.

Putins historiesyn handlar inte enbart om Krim. Den anknyter också till den äldre ryska föreställningen om sobiraniye russkikh zemel, "samlandet av de ryska länderna" efter det mongoliska väldet. Moskvas härskare framställde sig inte som erövrare av främmande territorier utan som återförenare av ett historiskt splittrat rike, fastän Moskva aldrig varit en del av det historiska Kievrus. Att Polen-Litauen på motsvarande sätt samlade de västra delarna av det forna Kievriket, inklusive stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland, har däremot fått betydligt mindre plats i den ryska historieskrivningen. I Putins historiska berättelse får samma motiv en modern innebörd: de historiska ryska områden som gått förlorade genom Sovjetunionens upplösning ska återföras till den ryska världen. Återupprättelsen handlar därmed inte enbart om den ryska staten utan också om den civilisation som enligt Putin vuxit fram ur Kievrus, den ortodoxa kristendomen och det bysantinska arvet. I sitt tal till nationen år 2005 kallade Putin Sovjetunionens upplösning för 1900-talets störta katastrof. Därefter återkom Putin ofta till temat om förlust av inflytande, ekonomisk kris och splittring av det ryska folket, något som han beskrev som en tragedi och ett nederlag.

"Vi är tillsammans!" 2014

När Ryssland annekterade Krim 2014 framställdes detta därför inte som en territoriell erövring, utan som ett historiskt återställande. Det handlade inte bara om att en liten del av tidigare sovjetiskt territorium återförenats med Ryssland, utan om att Putin blev den ledare som rättade till ett historiskt misstag som skett redan 1954 och återförde en helig del av den ryska historien. Just därför stärktes hans legitimitet som nationell återupprättare kraftigt efter annekteringen.

Krim som legitimerande symbol

För många ryssar var annekteringen av Krim inte bara en militär framgång. Den framstod som den händelse som återgav Ryssland stolthet efter decennier av upplevd förödmjukelse och bekräftade att landet åter kunde uppträda som stormakt. Om Krim däremot utvecklas till ett militärt och ekonomiskt sänke riskerar samma symbol att få motsatt betydelse.

Att makt legitimeras med återupprättelse är inte unikt, men Putins legitimerande narrativ skiljer sig på ett väsentligt sätt från till exempel det kinesiska narrativet om återupprättelse av Mittens rike. Det kinesiska återupprättelsenarrativet legitimerar i första hand kommunistpartiet som institution. Putins berättelse legitimerar däremot i hög grad honom själv och dessutom till stor del på ett återupprättande som påstås redan ha fullbordats.

Införlivandet av Krim blev inte bara en symbol för Rysslands återkomst utan också det främsta beviset på att Vladimir Putin fullgjort sitt historiska uppdrag. Därför blev Krim inte bara ett territorium att försvara utan också ett monument över Putins historiska roll. Om detta monument börjar falla sönder riskerar även den berättelse som legitimerar Vladimir Putin som Rysslands återupprättare att förlora sin bärkraft. Just därför handlar striden om Krim inte bara om militär kontroll över en halvö i Svarta havet. Den handlar också om den berättelse som bär upp Putins anspråk på politisk legitimitet.

Mittens rike och berättelsen om Kinas återupprättelse

Från marxism till nationell återupprättelse

När Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina år 1949 var det i marxismens och den socialistiska revolutionens namn. Kinas kommunistiska parti (KKP) framställde sig som en del av en internationell rörelse vars mål var att befria mänskligheten från kapitalismen. I dagens Kina är situationen annorlunda. Marxismen finns fortfarande kvar i den officiella retoriken, men den berättelse som i praktiken legitimerar KKP:s makt handlar allt mindre om klasskamp och allt mer om nationell återupprättelse.

Mao Zedong (毛泽东)

Att en kommunistisk regim byter ut det universella marxistiska narrativet mot ett nationellt narrativ är i sig ingenting unikt. Det är snarare en regel än ett undantag. Exempelvis talade man i Sovjetunionen redan under Josef Stalins tid om det "stora fosterländska kriget" och i Nordkorea utvecklade Kim Il-sung Juche till en extrem nationalistisk ideologi.

När man i väst försöker förstå dagens Kina ligger fokus ofta på ekonomi, militär upprustning eller stormaktsrivaliteten med USA. Men för att förstå Folkrepubliken Kinas långsiktiga ambitioner räcker det inte att studera landets växande maktresurser. Man måste också förstå den berättelse genom vilken Kina förstår sig självt.

Under senare år har begreppet "den kinesiska drömmen" (中国梦) blivit centralt i den kinesiska politiska retoriken. Sedan Xi Jinping tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare år 2012 har han återkommande framhållit målet om "den kinesiska nationens stora återupprättelse" (Zhonghua Minzu Weida Fuxing, 中华民族伟大复兴) som sin generations historiska uppgift. Bakom dessa formuleringar döljer sig inte bara politiska mål utan ett strategiskt och legitimerande narrativ som ger mening åt Kinas moderna historia och legitimerar kommunistpartiets fortsatta maktinnehav. Även om uttrycket Zhonghua Minzu Weida Fuxing vanligen översätts som "den kinesiska nationens stora återupprättelse", på engelska The Great Rejuvenation of the Chinese Nation, syftar det kinesiska begreppet Zhonghua minzu på en bredare historisk och kulturell gemenskap än vad ordet "nation" vanligtvis gör i europeiska sammanhang.

Förnedringens århundrade

Berättelsen tar sin utgångspunkt i det som i Kina ofta kallas förnedringens århundrade. Perioden brukar räknas från det första opiumkriget år 1839 fram till Folkrepubliken Kinas grundande år 1949. Under dessa drygt hundra år utsattes Kina för upprepade nederlag, ojämlika fördrag, territoriella förluster och utländsk dominans. Brittiska, franska, ryska, tyska och japanska maktanspråk trängde undan den kinesiska statens kontroll över det egna territoriet. Opiumkrigen kom att symbolisera denna utveckling och fungerar fortfarande som en central referenspunkt i kinesisk historieskrivning.

Nederlaget i det första opiumkriget ledde till Nanjingfördraget år 1842. Fördraget blev det första av de så kallade ojämlika fördragen genom vilka Kina tvingades acceptera villkor som landet uppfattade som djupt ofördelaktiga och påtvingade utifrån. I den kinesiska berättelsen framstår de ojämlika fördragen inte bara som diplomatiska dokument utan som symboler för en internationell ordning där andra makter dikterade villkoren. 

I den kinesiska historieskrivningen framställs hela perioden 1839 – 1949 som en epok av nationellt förfall. Det är inte bara de utländska makterna som ges rollen som ansvariga för Kinas förnedring. Även de egna härskarna framställs som misslyckade. Varken Qingdynastin eller den republik som grundades efter revolutionen 1911 förmådde återupprätta landets styrka och självständighet. Först det kommunistiska partiet lyckades bryta förnedringen.

Kommunistpartiet som återupprättare

Det är här narrativet får sin legitimerande funktion. Kinas kommunistiska parti framställs inte främst som förvaltare av marxismen utan som den kraft som återgav Kina dess värdighet, enhet och självständighet. Det är genom denna berättelse som KKP legitimerar sin ställning som Folkrepubliken Kinas regerande och enda tillåtna parti.

Att förnedringens århundrade avslutades sammanföll inte bara med det kommunistiska partiets maktövertagande utan också med en genomgripande förändring av den internationella ordningen efter andra världskriget. De europeiska kolonialmakternas tillbakagång och Japans nederlag i andra världskriget skapade förutsättningar för kinesisk återhämtning och ett återtagande av stormaktsstatus, oavsett vilken regim som kom att styra Kina. I den officiella kinesiska berättelsen framstår dock kommunistpartiet som den avgörande aktören bakom denna återupprättelse och därmed som den kraft som gjorde slut på förnedringens århundrade.

Från klasskamp till civilisationsberättelse

Samtidigt har berättelsen förändrats över tid. Under Mao Zedong stod klasskampen och den socialistiska revolutionen i centrum. Kommunismen presenterades som mänsklighetens framtid. I dagens Kina spelar marxismen fortfarande en viktig symbolisk roll, men framtidsvisionen har förändrats. Fokus ligger inte längre på ett klasslöst samhälle, utan på nationell styrka, teknologisk utveckling, ekonomiskt välstånd och internationell respekt.

Man kunde säga att den kinesiska berättelsen har behållit den marxistiska beskrivningen av det förflutna men ersatt den marxistiska visionen om framtiden med en nationalistisk och civilisatorisk berättelse. Antiimperialismen lever kvar, fastän klasskampen har fått ge plats åt nationell återupprättelse.  Kinesiska företrädare framställer ofta Kina som ett land som rest sig ur kolonialt förtryck och som därför bättre än väst förstår erfarenheterna hos länder i Afrika, Asien och Mellanöstern. Berättelsen om den hundraåriga nationella förnedringen gör det möjligt att framställa Kina som ett offer för imperialismen snarare än som en stormakt bland andra.

Här uppstår emellertid en spänning. På Maos tid betraktades imperialismen, enligt leninistisk teori, som kapitalismens högsta stadium, en epok där monopolkapitalet i de rika västländerna systematiskt exploaterade kolonier och fattiga kolonialiserade folk. Dagens statskapitalistiska Kina är inte längre ett fattigt utvecklingsland, utan en av världens ledande ekonomiska och militära makter.

Likväl har delar av den marxistiska vokabulären levt vidare och KKP refererar fortfarande till Vladimir Lenins doktrin. Begrepp som "imperialism" och "antiimperialism" används fortfarande flitigt i kinesisk retorik. Men medan Lenin beskrev imperialismen som ett globalt ekonomiskt system knutet till monopolkapitalismen används begreppet idag ofta för att beskriva amerikansk och västerländsk dominans.

Samtidigt som antiimperialistisk retorik fortfarande används för att kritisera västerländsk dominans talar kinesiska företrädare betydligt mindre om de maktanspråk som följer av Kinas egen växande styrka. Antiimperialismen har därmed delvis förskjutits från att vara en kritik av kapitalism och stormaktsbeteende i allmänhet till att främst fungera som en kritik av västerländskt inflytande.

Berättelsen innehåller därmed en viss spänning. Medan Japan, som 1931 – 1945 ockuperade delar av Kina, länge spelade rollen som den främsta yttre fienden i den kinesiska historieskrivningen har den amerikanska hegemonin gradvis blivit det centrala hindret i dagens återupprättelseberättelse. Samtidigt har Kinas ekonomiska uppgång i hög grad skett inom den globala ekonomiska ordning som skapades och upprätthållits av just de västmakter som berättelsen ofta framställer som motparter.

Zhongguo i traditionella och förenklade tecken

Idén om nationen är i sig i hög grad ett västerländskt begrepp som Kina under modern tid tvingats förhålla sig till. Den kinesiska drömmen handlar inte enbart om nationalism i vanlig mening. För kineser handlar den lika mycket om civilisation som om nation. Kina har historiskt inte främst uppfattat sig som en nationalstat bland andra, utan som en civilisation med en central position i världen. Själva det kinesiska namnet för Kina, Zhongguo (中国) betyder ungefär riket i mitten eller mittens rike. I den traditionella kinesiska världsbilden utgjorde Kina civilisationens centrum snarare än en stat bland andra.

Återupprättelsens politiska program

Ur detta perspektiv framstår dagens ambitioner i ett nytt ljus. Den nya sidenvägen kan tolkas som mer än ett ekonomiskt projekt. Den symboliserar återknytandet av handelsvägar och förbindelser som en gång gjorde Kina till ett centrum för utbyte mellan öst och väst. Strävan efter teknologisk självständighet handlar inte bara om konkurrenskraft utan också om att undvika det beroende som i den officiella berättelsen möjliggjorde förnedringen under 1800-talet.

Ambitionen att uppnå en fullständig inkorporering, inklusive Taiwan, framställs på motsvarande sätt som ett steg mot en ännu ofullbordad återupprättelse. I detta perspektiv blir Taiwan inte bara en territoriell fråga utan också en symbolisk fråga. Så länge Taiwan står utanför Folkrepubliken kan berättelsen om den fullständiga återupprättelsen inte anses avslutad. Som en följd av detta förblir "återföreningen" (tongyi, 统一) en central komponent i den berättelse genom vilken kommunistpartiet legitimerar sin historiska roll.

Xi Jinping (习近平)

Berättelsen riktar sig inte bara till det kinesiska folket utan också till omvärlden. Internationellt betonar Folkrepubliken Kina ofta multipolaritet, nationell suveränitet och motstånd mot västerländsk dominans eller amerikansk hegemoni. I många delar av Afrika, Asien och Mellanöstern har denna retorik funnit en mottaglig publik. Kina framställer sig som en aktör som rest sig ur kolonialt förtryck och därför bättre än väst förstår andra utvecklingsländers erfarenheter, fastän riket aldrig var helt koloniserat, utan snarare underkastat kolonialmakternas diktat. Två århundraden efter opiumkrigen framstår därför Kinas berättelse om sig självt inte bara som en historisk tolkning utan som ett politiskt program.

Under Mao Zedong legitimerades kommunistpartiets makt genom löftet om den socialistiska revolutionen. Under Xi Jinping legitimeras makten allt oftare genom löftet om Kinas återupprättelse. I denna berättelse är KKP inte bara partiet som styr folkrepubliken, utan framför allt den kraft som avslutade förnedringens århundrade och leder Mittens rike mot dess historiska återupprättelse.