Fienderna som återkommer: Nazismen i Rysslands berättelse om Europa

Bandera och Azov: bilden av ett nazistiskt Ukrainaa

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 angav Vladimir Putin "denazifiering" som ett av krigets mål. Föreställningen om ett nazistiskt Ukraina hade dock byggts upp långt tidigare. Två återkommande hållpunkter har varit den historiska nationalistledaren Stepan Bandera och det samtida militärförbandet Azov med dess högerextrema ursprung.

Staty av Stepan Bandera i Ternopil

För att förstå hur dessa namn fungerar som politiska vapen måste man göra tydliga distinktioner. Banderas och hans organisations historiska verksamhet, hans senare symboliska roll i Ukraina och den ryska användningen av hans namn är olika frågor. På motsvarande sätt måste man skilja mellan Azovs högerextrema ursprung och symbolik, den Azovanknutna rörelsens begränsade parlamentariska genomslag och den betydelse som förbandet har tillskrivits i rysk retorik. Här har verkliga förhållanden och historiska kontroverser fått motivera påståendet att hela den ukrainska staten, och i mer långtgående framställningar även befolkningen, behöver "denazifieras".

Bandera har i modern tid fått betydelse som en omstridd symbol för ukrainsk självständighetskamp. Han ledde en falang av Organisationen för ukrainska nationalister, OUN, vars auktoritära nationalism och inblandning i övergrepp gör arvet djupt kontroversiellt. För den som i dag åberopar honom kan namnet ändå främst beteckna kampen för ukrainsk självständighet och motståndet mot Moskva. Att använda symbolen behöver därför inte innebära att man omfattar hans politiska idéer, men kan bidra till att försköna den historia han representerar. I rysk retorik suddas dessa skillnader ut: bruket av hans namn får i sig vittna om nazistiska övertygelser.

Azov införlivades i Ukrainas nationalgarde i november 2014. Förbandet underställdes då nationalgardets befälsordning och utvecklades genom professionalisering och bredare rekrytering. Forskare har gjort olika bedömningar av hur långt dess ideologiska förändring gick och hur starka banden till den högerextrema rörelsen förblev. Införlivandet ger däremot inte stöd för slutsatsen att hela den ukrainska försvarsapparaten övertog Azovs ideologi. I den ryska framställningen kan samma organisatoriska förändring ändå användas som belägg för just denna slutsats: genom införlivandet påstås förbandets ideologi ha spridits till hela statsapparaten.

Den Azovanknutna rörelsens parlamentariska genomslag var högst begränsat. I parlamentsvalet 2019 ingick partiet Nationella kåren i en gemensam nationalistisk lista som fick drygt två procent av rösterna och därmed inte klarade femprocentsspärren. Det svaga väljarstödet hindrade dock inte att Azov och Bandera användes i rysk retorik för att framställa regeringen i Kyjiv som en fascistisk eller nazistisk junta.

När delen får representera helheten

Bandera, som mördades i exil av en KGB-agent, har i decennier varit en etablerad fiendefigur i sovjetisk och rysk retorik. Azov har erbjudit samtida namn, symboler och bildmaterial som kunnat fogas in i denna äldre ram. Tillsammans får de gestalta föreställningen om en obruten nazistisk kontinuitet från andra världskriget till dagens Ukraina.

Även i väst har Bandera och Azov fått betydelse för bilden av Ukraina. Berättigad granskning av historiska övergrepp och samtida högerextremism har förekommit sida vid sida med långtgående generaliseringar om den ukrainska staten. I vissa kretsar har också Kremls övergripande bild accepterats.

Detta belyser en grundläggande utmaning i narrativ krigföring och psykologiskt försvar. En berättelse kan bygga på riktiga uppgifter och ändå bli djupt missvisande genom urval, överdrifter, generaliseringar och utelämnad kontext. Frågan är därför inte bara vad som är sant om Bandera och Azov, utan hur dessa sanningar och kontroverser används för att tilldela ett helt land rollen som nazistiskt och därmed göra ett angrepp till en påstådd befrielse.

Återupprättelsens löfte med Krim som modell

För att förstå vilken funktion anklagelserna om nazism fick behöver man också se den större berättelsen om återupprättelse. Annekteringen av Krim 2014 erbjöd en modell: i den ryska framställningen hade ett historiskt fel rättats till, den nationella gemenskapen återställts och ledarskapets handlingskraft bekräftats. När den fullskaliga invasionen 2022 inleddes med de uttalade målen "demilitarisering" och "denazifiering" samverkade flera berättelser. Ett broderfolk skulle återförenas med den ryska gemenskapen, befolkningen befrias från ett påstått illegitimt styre och ett militärt hot undanröjas. Försvarsberättelsen fanns alltså med redan från början, sida vid sida med löftet om återupprättelse.

I denna rollfördelning framställdes USA som den dominerande, fientliga makten bakom styret i Kyjiv, medan Ukraina tilldelades rollen som dess redskap. Tyskland hade en annan position. Landets omfattande ekonomiska förbindelser med Ryssland och beroende av rysk energi gav Moskva påtryckningsmöjligheter och kunde tala för en fortsatt försiktig tysk linje.

Genom att skilja mellan folk, regering och yttre makter kunde retoriken förena bilden av ett närstående broderfolk med bilden av ett fientligt Ukraina. Befolkningen påstods vara fången under en regim som tjänade främmande intressen. Angreppet kunde därmed framställas både som en befrielse av Ukraina och som ett försvar av Ryssland.

Motgångarna blir ett trovärdighetsproblem

När det fullskaliga kriget drog ut på tiden blev motsättningarna i befrielseberättelsen allt tydligare. Varför försvarade befolkningen den stat vars ledning påstods hålla den fången? Varför uteblev de snabba framgångarna, och hur skulle fortsatta uppoffringar motiveras?

Ett tidigt exempel på hur det ukrainska motståndet kunde inordnas i fiendebilden är Timofej Sergejtsevs artikel "Vad Ryssland bör göra med Ukraina", publicerad av den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti den 3 april 2022. Här omfattade "denazifieringen" inte bara den politiska ledningen utan också stora delar av befolkningen och dess nationella identitet. Sergejtsev avvisade uttryckligen föreställningen att folket var gott men makten ond. Enligt honom måste denazifieringen också innebära en avukrainisering. Befolkningens stöd för den egna staten kunde därmed framställas som ett tecken på hur omfattande nazifieringen hade blivit.

Timofej Sergejtsev

Artikeln visar hur långt denna argumentation kunde drivas på en statlig medieplattform, även om dess samband med den ryska ledningens förändrade betoningar inte kan utläsas ur artikeln ensam. Förskjutningen mot en försvarsberättelse kan förstås mot bakgrund av det trovärdighetsproblem som det utdragna kriget skapade. När den snabba återupprättelsen uteblev kunde förmågan att hålla stånd mot ett mäktigt väst framställas som en framgång i sig, medan återupprättelsen levde kvar som ett mer avlägset slutmål.

Det stora fosterländska kriget

För denna försvarsberättelse finns redan en etablerad historisk ram. Minnet av det stora fosterländska kriget har länge varit centralt för den ryska statens legitimitetsanspråk och åberopades redan när den fullskaliga invasionen inleddes. Segern över Nazityskland erbjuder en färdig intrig: Ryssland som arvtagare till den angripna men segrande Sovjetunionen, den egna krigsmakten som befriare, motståndaren som bärare av en historisk fiendskap och uppoffringarna som moraliskt nödvändiga.

Berättelsens kraft härrör också från verkliga erfarenheter. Kriget innebar oerhörda förluster, förstörelse och lidande och minnet lever vidare i familjehistorier och offentliga minneshögtider. När dagens ledning åberopar segern anknyter den därför till något mer än en officiell historieskrivning. Den kan förbinda sin egen politik med sorgen, stoltheten och den moraliska tyngden i tidigare generationers uppoffringar.

Samtidigt innebär anspråket på detta arv ett selektivt övertagande. Sovjetunionens seger var inte enbart rysk. Även ukrainare och andra folk deltog i kampen och drabbades av Nazitysklands ockupation och förintelsepolitik. När dagens Ryssland framträder som segerns främsta arvtagare kan detta gemensamma förflutna omvandlas till en moralisk skiljelinje mellan Ryssland och dess grannar. Ukrainas motstånd mot den ryska invasionen placeras då på motsatt sida om den seger som också hör till Ukrainas historia.

Även berättelsens tidsram får betydelse. Det stora fosterländska kriget börjar med det tyska angreppet 1941. När denna ram får representera hela andra världskrigets historia hamnar Molotov–Ribbentrop-pakten, angreppet mot Finland och den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna utanför bilden. För Finland och Baltikum rymmer krigshistorien därför erfarenheter som inte får plats i berättelsen om Sovjetunionen enbart som angripen makt och befriare.

Nazismanklagelsen tilldelar i detta sammanhang båda sidor deras roller. Om motståndaren är nazistisk kan Ryssland åter framträda som den makt som försvarar och befriar. Frågan om vem som inledde dagens krig kan då trängas undan av föreställningen om vilken historisk kamp det tillhör.

Denna intrig kan också ge mening åt ett utdraget krig. Motgångar behöver inte vederlägga berättelsen, utan kan vittna om fiendens styrka och behovet av uthållighet. Ukrainas utländska stödjare kan i sin tur skrivas in i samma kamp. Därmed vidgas fiendebilden från ett påstått nazifierat Ukraina till ett Europa där gamla fiender sägs återkomma i nya gestalter.

Finland och Baltikum: historisk skuld överförs till dagens grannar

Denna vidgade fiendebild märks i behandlingen av Finland och de baltiska staterna. I den ryska retoriken om Finland har tidigare pragmatiska relationer alltmer fått ge vika för historiska anklagelser. Finlands krigföring tillsammans med Nazityskland under fortsättningskriget (1941–1944) används för att tolka landets nutida säkerhetspolitik. Under ett besök i Karelen i juli 2023 knöt det ryska säkerhetsrådets dåvarande sekreterare Nikolaj Patrusjev uttryckligen samman Finlands påstått antiryska kurs med dess agerande under kriget. Patrusjev påstod att det i Finland pågick en aktivering av "extremistiska och nationalistiska organisationer" som vill återta de förlorade områdena i Karelen. I augusti 2024 förklarade Karelens högsta domstol i Petrozavodsk att den finländska ockupationsmaktens handlingar i Östkarelen utgjorde "folkmord".

Ockupationens övergrepp och interneringsläger är verkliga historiska förhållanden. Samtidigt har det från ryskt håll förekommit försök att tillskriva Finland även andra förbrytelser. Ett exempel är påståendena att gravområdet Sandarmoch i ryska Karelen, där offer för Stalins terror ligger begravda, också skulle innehålla sovjetiska krigsfångar som avrättats av den finländska armén. Dessa påståenden saknar hållbart historiskt stöd och förskjuter uppmärksamheten från den sovjetiska terrorn till påstådda finländska brott. I den övergripande fiendebilden kan såväl väldokumenterade övergrepp som historieförfalskning användas för att framställa fientligheten mot Ryssland som ett bestående drag hos Finland. Natoanslutningen och stängningen av östgränsen kan då beskrivas som nya uttryck för en gammal "russofobi".

I framställningen av de baltiska staterna återkommer samma mönster. I februari 2024 uppmärksammades att Ryssland hade fört upp estniska, lettiska och litauiska politiska företrädare på efterlysningslistor med hänvisning till borttagandet av sovjetiska monument. Minneshögtiderna i Riga för den lettiska legionen inom Waffen-SS används samtidigt som underlag för anklagelser om att nazismen återupprättas. Skilda företeelser fogas därmed samman till en övergripande bild av stater som för vidare ett nazistiskt arv.

I denna framställning trängs de baltiska erfarenheterna av sovjetisk ockupation undan. Avståndstagandet från sovjetmakten får i stället beteckna ett ställningstagande för nazismen. Historiska aktörers handlingar görs därmed till dagens staters bestående karaktär.

När USA inte längre är den självklara huvudfienden

Parallellt med omtolkningen av historien har krigets internationella förutsättningar förändrats. Bilden av ett enhetligt, USA-styrt väst har blivit svårare att upprätthålla. Donald Trumps återkomst har inneburit tvära kast i amerikansk politik med öppningar för förhandlingar och uppgörelser med Moskva över Ukrainas och Europas huvuden.

När det amerikanska stödet minskat har europeiska stater fått bära ett större ansvar. Tyskland har blivit Europas största enskilda givare av militärt stöd till Ukraina i absoluta tal. Därmed har landet fått en förändrad roll: den tidigare förespråkaren för handelsförbindelser med Ryssland, med ett omfattande beroende av rysk energi, har blivit en central stödjare av Ukrainas försvar.

Denna förändring ger också förutsättningar för en annan rollfördelning i den ryska berättelsen. USA kan framställas som en möjlig förhandlingspartner, medan de europeiska stater som fortsätter att stödja Ukraina får representera det fientliga väst. Tyskland och Europa får då större utrymme som motståndare, och deras agerande kan fogas in i berättelsen om en historisk fiendskap mot Ryssland.

Tyskland återkommer som historisk fiende

Tysklands historiska fienderoll skapades inte genom Trumps återkomst. Den hade redan aktualiserats av Tysklands militära stöd till Ukraina. Men i den vidgade fiendebilden får Tyskland en särskild laddning. Landets upprustning och militära stöd till Ukraina erbjuder konkreta hållpunkter för att framställa dagens politik som en fortsättning på Nazitysklands krig mot Sovjetunionen. 

Redan den 2 februari 2023, vid högtidlighållandet av 80-årsminnet av segern vid Stalingrad, hävdade Putin att Ryssland åter hotades av tyska Leopardstridsvagnar med kors på pansaret. Bakgrunden var beslutet att leverera stridsvagnar till Ukrainas försvar. Genom ordet "åter" och hänvisningen till korsen fogades de moderna stridsvagnarna in i minnet av det tyska angreppet. Tysk materiel i ukrainska händer fick gestalta en historisk fiendes återkomst.

Kopplingen blev ännu tydligare när utrikesminister Sergej Lavrov den 1 augusti 2025 skrev att dagens Tyskland och övriga Europa under sina nuvarande ledare höll på att förvandlas till ett ”Fjärde rike”. Han hänvisade till europeisk upprustning och förbundskansler Friedrich Merz ambition att göra Bundeswehr till Europas starkaste konventionella armé. Åtgärder som motiverades med behovet att möta det ryska hotet framställdes därmed som tecken på en återuppväckt europeisk militarism.

Samma tolkningsram återkom hösten 2026. När den tyska regeringen pekade ut Ryssland som ansvarigt för attentatsförsöket med en sprängmedelsförsedd drönare vid flygplatsen Leipzig/Halle och beslutade om diplomatiska motåtgärder, beskrev Lavrov den 6 september anklagelserna som "början på ett verkligt krig". Stängningen av det ryska generalkonsulatet i Bonn och Ryska huset i Berlin fick honom att erinra om upptakten till det stora fosterländska kriget. Merz ambition att stärka den tyska krigsmakten framställdes samtidigt som ett uttryck för att "nazismens metastaser" åter började bryta fram. Den tyska reaktionen på ett misstänkt ryskt angrepp kunde därmed fogas in i berättelsen om Tyskland som angripare.

Här sluts den historiska cirkeln. Ukrainas försvar och dess allierades stöd skrivs in i berättelsen om ett nytt angrepp mot Ryssland. Det ryska anfallskriget kan då framställas som en fortsättning på den försvarskamp som fördes mot Nazityskland och uppoffringarna får sin mening genom den historiska segern.

AfD som slutprövning

Selektiviteten blir särskilt tydlig i behandlingen av det tyska partiet Alternative für Deutschland, AfD. I maj 2024 väckte partiets dåvarande toppkandidat till Europaparlamentet, Maximilian Krah, uppmärksamhet genom sitt uttalande att inte alla som burit SS-uniform automatiskt var förbrytare. Den 5 juni samma år förklarade Putin att han inte såg några tecken på nynazism i AfD:s verksamhet. Han framhöll samtidigt att Ryssland välkomnade politiska krafter som ville ha normala relationer med landet. 

Medan den tyska regeringens stöd till Ukrainas försvar fogas in i berättelsen om ett återuppväckt nazistiskt hot, avfärdas beskyllningarna om nynazism mot ett Rysslandsvänligt parti. Närheten till eller avståndet från Moskvas intressen framstår som viktigare för rollfördelningen än en konsekvent bedömning av historiska förbindelser eller politiska idéer. Merz och regeringen får representera ett historiskt aggressivt Tyskland som åter rustar för krig. AfD får däremot företräda det "egentliga" tyska folket, som i denna berättelse vill ha fred och normala relationer med Ryssland.

Här återkommer samma mekanism som i användningen av Bandera och Azov och i framställningen av Finland och de baltiska staterna. Verkliga övergrepp, kontroversiella symboler och fabricerade uppgifter väljs ut och ges olika vikt beroende på vilken berättelse de ska bära. Historien tillhandahåller materialet, men samtidens konflikter styr rollfördelningen.

Återupprättelsens löfte behöver därför inte försvinna när försvarsberättelsen får större tyngd. De kan förenas genom bilden av en historisk fiende som åter står i vägen för vad som framställs som Rysslands rättmätiga ställning. Nazismen blir då mer än en anklagelse mot motståndaren: den binder samman anspråket på återupprättelse med föreställningen om ett nödvändigt självförsvar.

Trump: offer för sin egen berättelse?

Inför mellanårsvalet till den amerikanska kongressen den 3 november 2026 har debatten om Donald Trumps utrikespolitik åter ställts på sin spets. Bakgrunden är en intensiv händelsekedja under de senaste veckorna där beslut från Vita huset och offentliga utspel vävt samman energi, militärt stöd och utrikespolitiska krav på ett sätt som väckt starka reaktioner. Bland de mest centrala inslagen finns det så kallade dieselavtalet med Ryssland och de tillfälliga sanktionslättnader som genomförts för att möjliggöra drivmedelshandeln. Samtidigt har administrationen beslutat om undantag från verkställandet av det nya sanktionspaket som kongressen nyligen antagit och Trump själv undertecknat.

Parallellt har Trump lanserat en "energivapenvila" avsedd att stoppa angrepp mot energianläggningar, men vars ömsesidiga förankring och exakta innebörd förblivit oklar. I dessa utspel har presidenten skarpt kritiserat ukrainska anfall mot ryska oljeraffinaderier utan att rikta motsvarande kritik mot Rysslands fortsatta attacker mot ukrainsk energiinfrastruktur. I bakgrunden finns dessutom rapporterade begränsningar av underrättelsedelning samt tekniska restriktioner för satellittjänsterna Starlink och Starshield, där den exakta omfattningen och de bakomliggande beslutsleden förblir omstridda. Anklagelserna om att Trump går Moskvas ärenden fick ytterligare näring när Trump offentligt förklarade att Ukraina borde byta president för att få till stånd ett slutgiltigt fredsavtal. Medier har dessutom rapporterat att återupptagen rysk energihandel och en återöppning av Nord Stream diskuteras som delar av en större uppgörelse.

Bränslepriserna och inflationen ger samtidigt besluten en tydlig inrikespolitisk dimension. I Trumps retorik förläggs ansvaret för prisökningarna i första hand till Ukrainas anfall mot ryska energianläggningar, snarare än till effekterna av den militära konflikten med Iran och de globala störningar i oljeförsörjningen som följt på konflikten. Trumps agerande har uppfattats som ett svek mot Ukraina och Europa, men också mot amerikanska intressen. Agerandet har rentav tolkats som ett försök att tvinga Ukraina att kapitulera på ryska villkor, utan trovärdiga säkerhetsgarantier för landet och utan hänsyn till Europas säkerhet.

Omsvängningarna har samtidigt beskrivits som uttryck för nyckfullhet och avsaknad av en sammanhängande linje. Trumps agerande ger gång på gång anledning att misstänka att han går Moskvas ärenden. Mycket av det som framstår som plötsliga kursändringar blir emellertid begripligt mot bakgrund av föreställningar som Trump uttryckte redan för fyra årtionden sedan.

Mannen som går Moskvas ärenden

Misstankarna om Trumps förhållande till Moskva har en betydligt längre historia än den senaste tidens beslut. I granskningen kring valet 2016 och dess efterspel återkom berättelsen om hans resa till Moskva och Leningrad sommaren 1987, som skedde på inbjudan av Sovjetunionens ambassadör i USA. Strax efter resan publicerade han en utrikespolitisk helsidesannons i tre amerikanska dagstidningar. Samma höst utkom The Art of the Deal, boken som befäste hans offentliga gestalt som en exceptionell förhandlare. Tidsföljden är slående, men dess innebörd är omstridd. Den kan inordnas i flera berättelser om Trumps relation till Sovjetunionen och senare Ryssland, tolkningar som skiljer sig åt i synen på hans avsikter, självständighet och mottaglighet för påverkan.

Trump: The Art of the Deal

Även om Trump inte skulle vara det som på underrättelsespråk kallas rysk tillgång, så är han en tillgång för Ryssland. Det är ändå inte en ovanlig föreställning att Trump är medveten om att hans handlingar gynnar Moskva och accepterar detta eftersom hans egna politiska eller personliga mål sammanfaller med Kremls. Ekonomiska möjligheter för honom själv eller hans krets nämns ofta som ett möjligt incitament. En annan vanlig förklaring är påtryckningar eller ren utpressning. Man tänker sig att Ryssland besitter ekonomiska påtryckningsmedel eller komprometterande material som gör att Trump agerar under underförstådda hot. En tredje förklaring är att Trump påverkas genom egna föreställningar och självbild: Trump anser sig uppriktigt försvara amerikanska intressen, men hans starka tilltro till sitt eget omdöme, i kombination med mottaglighet för smicker och bekräftelse, gör att han kan påverkas att ta beslut som i praktiken tjänar motparten.

Dessa tre förklaringar till Trumps tillmötesgående mot Moskva är inte ömsesidigt uteslutande och uttömmer inte heller de möjliga tolkningarna. Ingen av dessa förklaringar kan fastställas enbart genom Trumps offentliga uttalanden. Däremot ger uttalandena möjlighet att undersöka den självförståelse som den tredje förklaringen förutsätter och den kontinuitet som framträder i den.

En egen linje före resan till Moskva

I en intervju i tidskriften Manhattan, Inc. från november 1985 presenterade Trump sina tankar om hur supermakterna skulle hantera kärnvapenspridningen. Han föreslog att USA och Sovjetunionen skulle gå samman för att förhindra att andra länder skaffade sig kärnvapen, genom ekonomiska påtryckningar och ultimatum. Trump riktade också skarp kritik mot Frankrikes export av kärnteknik och förespråkade hårda ekonomiska påtryckningar mot landet. Att han inkluderade en nära amerikansk allierad visar att allianslojalitet i hans ögon inte skulle stå i vägen för att förhindra kärnvapenspridning. Moskva framstod här som en möjlig partner för att uppnå resultat.

Manhattan, Inc. november 1985

När Washington och Moskva under hösten 2026 bilateralt förhandlar om dieselavtal eller energivapenvilor, behandlas Europas och Ukrainas säkerhetsintressen på ett sätt som uppvisar en liknande rollfördelning som i förslaget från 1985. Intervjun från 1985 föranleder även frågan om sovjetiska diplomater och underrättelseanalytiker kände till Trumps offentliga utspel om supermaktsuppgörelser. Intervjun visar åtminstone att det fanns offentligt uttryckta ståndpunkter som kunde göra honom politiskt intressant. Före resan 1987 fanns alltså redan en färdig politisk idé. Men det fanns också en ännu äldre föreställning om vem som var lämpad att förverkliga den.

I en uppmärksammad intervju i The Washington Post i november 1984 formulerade den då 38-årige Trump sin personliga självförståelse. Han hävdade att förmågan att förhandla om stora ting inklusive kärnvapenavtal var något medfött, en talang man antingen har eller inte. Behovet av teknisk sakkunskap tonade han ner genom att hävda att han kunde lära sig allt om missiler på en och en halv timme. Trump antydde att han själv var lämpad att förhandla om nedrustning med Sovjetunionen oavsett sin egen brist på erfarenhet inom området. 

The Washington Post 15.11.1984

En inbjudan från Moskva

När kontakten med den sovjetiske diplomaten Jurij Dubinin etablerades 1986 mötte han alltså en amerikansk affärsman som redan offentligt hade uttryckt både en stark tilltro till sin förhandlingsförmåga och intresse för uppgörelser med Sovjetunionen. Dessa föreställningar behöver inte ha skapats genom sovjetisk påverkan för att ha varit möjliga att uppmuntra och utnyttja.

Kontakten hade emellertid också en konkret affärsmässig grund. Under Michail Gorbatjovs reformpolitik sökte Sovjetunionen västerländskt kapital och kunnande. I januari 1987 infördes nya möjligheter att bilda gemensamma företag med utländska partner. Hotellsektorn var ett av de områden där västerländska företag kunde bidra med investeringar och erfarenhet. Trump var därmed en tänkbar affärspartner även utan någon avsikt att göra honom till en tillgång.

Enligt Trumps egen redogörelse i The Art of the Deal fick han i januari 1987 ett brev från Dubinin, då Sovjetunionens ambassadör i Washington. Den sovjetiska turistorganisationen Goskomintourist hade uttryckt intresse för ett gemensamt projekt för att bygga och driva ett hotell i Moskva. Den 4 juli reste Trump dit tillsammans med Ivana och två medarbetare. Han fick se omkring ett halvdussin möjliga hotelltomter, flera nära Röda torget, och inkvarterades enligt sin egen redogörelse i "Lenins svit" på hotell National.

Newsweek 1987

Trump beskrev besöket som en extraordinär upplevelse och framhöll hur imponerad han blivit av de sovjetiska tjänstemännens vilja att göra affärer. Redogörelsen publicerades samma år och visar hur han själv valde att framställa mottagandet. Den personliga inbjudan, inkvarteringen och utsikten att genomföra ett stort projekt nära Sovjetunionens maktcentrum erbjöd samtidigt en inramning där han kunde framträda som en internationellt betydelsefull affärsman.

Det tydligaste vittnesmålet om personligt smicker gäller dock närmandet i New York året före. Dubinins dotter Natalia berättade senare hur hennes fars uppskattning av Trump Tower och uppmärksamhet mot dess ägare hade tilltalat Trump. Hon beskrev honom som mottaglig för erkännande. Hennes berättelse ger en bild av hur kontakten etablerades, men är ett vittnesmål i efterhand och belägger inte i sig någon underrättelseoperation.

Den tidigare KGB-officeren Jurij Sjvets har gått längre och beskrivit hur Trumps mottaglighet för smicker medvetet utnyttjades under Moskvaresan. Sjvets ger stöd åt en tolkning av besöket som politisk uppvaktning, men fastställer inte att Trump rekryterades eller att hans senare ståndpunkter dikterades i Moskva.

Något hotell blev det aldrig, men det uteblivna hotellprojektet visar varken att affärsplanerna från början var en förevändning eller att kontakten saknade politisk betydelse. Kommersiellt intresse, diplomatisk uppvaktning och möjlig påverkan kunde förekomma samtidigt.

Det som gör resan särskilt uppmärksammad är också vad som följde. Den 2 september 1987 publicerade Trump en utrikespolitisk helsidesannons i The New York Times, The Washington Post och The Boston Globe. I november utkom The Art of the Deal. Resan, annonsen och boken kunde tillsammans bidra till bilden av en affärsman med större ambitioner än att bygga fastigheter. Men för att förstå denna bild behöver vi återvända till vad annonsen faktiskt sade.

Det utnyttjade landet och förhandlaren

När materialet från hösten 1987 läses på nytt framträder också en annan berättelse. Knappt två månader efter resan till Sovjetunionen publicerade Trump sin utrikespolitiska annons. I annonsen framställdes USA som ett land som betalade för andra staters säkerhet utan att få tillräckligt tillbaka.

The New York Times 2.9.1987

Annonsen kan läsas som ett angrepp på amerikansk allianspolitik som passade sovjetiska intressen. Men den uttrycker samtidigt ett sätt att förstå USA:s förhållande till omvärlden som Trump skulle återkomma till långt senare. Landets problem förklaras genom att andra utnyttjar det och att dess egna företrädare tillåter detta. Återupprättelsen kräver någon som ser orättvisan och förmår ändra villkoren.

I november utkom den självbiografiska boken The Art of the Deal, skriven tillsammans med journalisten Tony Schwartz. Där fick den handlingskraftige mästerförhandlaren en utförlig offentlig gestalt. I annonsen formulerades problemet; i förhandlarfiguren fanns en möjlig lösning. Den som redan ansåg sig besitta en medfödd förhandlingsbegåvning kunde också framträda som den som skulle ge USA bättre villkor.

Tidsföljden resan–annonsen–boken rymmer därför flera möjliga sammanhang. Kommersiell publicitet, politiska ambitioner, egna övertygelser och yttre uppmuntran kan ha samverkat. Men berättelsen om det utnyttjade Amerika behöver inte ha skapats i Moskva för att ha varit användbar där. En redan befintlig övertygelse kan vara lättare att förstärka än att ersätta.

Två offer och en återupprättare

I tidigare essäer har jag beskrivit hur föreställningen om det utnyttjade USA förenas med berättelsen om Trump som återupprättare. USA har förlorat något som landet rätteligen borde ha: arbetstillfällen, välstånd, respekt och handlingsfrihet. Andra stater har dragit nytta av utvecklingen, men ansvaret förläggs också till amerikanska eliter som har accepterat eller främjat den. Trump erbjuder en väg tillbaka.

Boken Crippled America från 2015

Detta behöver inte betyda att alla hans anhängare upplever sig som personliga offer. Identifikationen kan gälla nationen eller en kulturell och social gemenskap vars ställning anses ha försvagats. Återupprättelsens löfte förenar därmed människor med olika erfarenheter och politiska prioriteringar.

Trump får samtidigt själv en plats bland offren. När han angrips kan angreppen framställas som försök att hindra honom från att försvara landet och dess medborgare. Hans personliga motgångar blir en del av samma konflikt som hans politik sägs vara ett svar på. Den som försöker återupprätta Amerika förföljs av de krafter som tidigare har svikit det.

Denna berättelse erbjuder också ett sätt att bemöta misstankarna om Rysslandsförbindelserna. Anklagelserna kan uppfattas som ännu ett försök att misskreditera den som utmanar etablissemanget. Kontinuiteten i hans hållning får då motsatt betydelse jämfört med i misstankarnas berättelse. För kritikern kan den väcka frågor om långvarig påverkan. För anhängaren kan den visa att Trump länge har sett sådant som andra först nu tvingas erkänna.

Det betyder inte att all kritik mot honom är riktig. Ogrundade anklagelser och långtgående insinuationer kan ge konkret stöd åt bilden av orättvis behandling. Men samma berättelse kan också användas för att avvisa välgrundade invändningar. Att Trump ibland behandlas orättvist avgör inte om hans bedömning av Putin eller kriget i Ukraina är riktig.

När motparten bekräftar berättelsen

Den tredje förklaringen till Trumps tillmötesgående mot Moskva kan förenas med denna självförståelse. Han kan uppriktigt vilja försvara amerikanska intressen och samtidigt vara mottaglig för påverkan som leder i en annan riktning.

För att undersöka den möjligheten behövs ingen medicinsk diagnos på narcissism. Självupptagenhet, stora anspråk på den egna förmågan och ett offentligt behov av erkännande kan beskrivas och analyseras utan att man fastställer en personlighetsstörning. Det offentliga framträdandet kan dessutom vara både personligt uttryck och medveten föreställning. Showmannens sätt att skapa uppmärksamhet har varit en tillgång inom underhållning och politisk mobilisering.

Showmannen Trump från The Apprentice

Frågan är vad som händer när samma sätt att framträda möter en motpart som erbjuder ett noga anpassat erkännande. Den som visar respekt för Trumps förmåga kan framstå som konstruktiv och möjlig att förhandla med. Den som ifrågasätter hans bedömning kan i stället framstå som ett hinder för den uppgörelse han anser sig kunna åstadkomma.

Det är viktigt att inte göra varje respektfullt bemötande till manipulation. Trump har också försvarat sitt sätt att tala om Putin med att man inte bör förolämpa den man förhandlar med. Att hålla samtalen öppna är en begriplig diplomatisk ambition. Men fortsatt kontakt, en god personlig relation och konkreta politiska resultat är olika saker. Den ena framgången kan inte utan vidare tas som belägg för den andra.

Här blir förbindelsen mellan personen och nationen betydelsefull. När respekt för Trump får representera respekt för USA kan en motparts uppskattning få en vidare innebörd. Den blir ett tecken på att Amerika åter har en ledare som omvärlden tar på allvar. Erkännandet bekräftar då både mästerförhandlaren och återupprättelsen.

I europeiska huvudstäder finns en återkommande oro inför Trumps telefonsamtal med Putin: ska tidigare utfästelser och gemensamma ståndpunkter fortfarande gälla när samtalet är över? Efter ett telefonsamtal i februari 2025 uttryckte europeiska företrädare farhågor om en uppgörelse över Ukrainas och Europas huvuden. I maj samma år rapporterade Reuters att Trump enligt en europeisk diplomat först hade enats med Europas ledare om krav på ovillkorlig vapenvila och ytterligare sanktioner om Ryssland inte medverkade, men övergett denna linje efter samtalet med Putin.

Sådana omsvängningar bevisar inte manipulation, men gör misstanken begriplig. En möjlig påverkan behöver heller inte begränsas till smicker. Den ryska motparten kan erbjuda förklaringar och handlingsalternativ som anknyter till Trumps befintliga övertygelser och låter honom uppleva slutsatserna som egna insikter.

Liksom en trollkonstnär kan styra ett kortval utan att deltagaren upplever sig ha förlorat sin valfrihet, kan en skicklig förhandlare försöka påverka vilka möjligheter motparten ser, samtidigt som denne känner sig helt självständig. I en sådan tolkning skulle Trumps tilltro till sin intuition kunna bli en sårbarhet: övertygelsen att han själv har genomskådat situationen kan göra det svårare att upptäcka hur motparten har format hans bild av den. Den tragiska möjligheten är att Trump uppfattar bemötandet som ett erkännande av sin förmåga, medan motparten betraktar det som ett sätt att styra mästerförhandlaren.

Detta kan också skapa ett dilemma för rådgivare och underrättelseföreträdare. Information om att motparten inte avser att göra de förväntade eftergifterna är en sakupplysning, men den kan samtidigt utmana presidentens bedömning av relationen och den egna förmågan. Hur förmedlar man en sådan varning utan att själv hamna bland dem som inte förstår eller inte vill tillåta hans framgång?

Under Tulsi Gabbards tid som nationell underrättelsedirektör fick försvaret av presidentens berättelse också en plats inom den institution som skulle förse honom med information om omvärlden.

Det går inte att utifrån självframställningen ensam fastställa att en viss manipulation har lyckats. Men den gör det möjligt att undersöka en sårbarhet. En motpart behöver inte övertyga Trump om att överge sin berättelse om USA. Det kan räcka att erbjuda honom en framträdande och framgångsrik roll inom den. När presidenten för världens ledande stormakt låter berättelsen om landets återupprättelse bli beroende av erkännandet av hans egen förmåga kan behovet av personlig bekräftelse bli en nationell sårbarhet.

Kontinuitet genom omsvängningarna

Mot denna bakgrund blir Trumps agerande hösten 2026 begripligt även utan antagandet att Ryssland har en hållhake på den amerikanska presidenten. Sanktioner kan presenteras som bevis på styrka, medan sanktionslättnader blir ett sätt att öppna för en uppgörelse. Båda kan ges en plats i berättelsen om den skicklige förhandlaren. Det innebär inte att besluten är förenliga eller att de når sina mål. Men omsvängningarna behöver inte motsvara förändringar i den grundläggande självförståelsen.

Dieseluppgörelsen anknyter samtidigt till det äldre budskapet om kostnaderna för amerikanska medborgare. När höga priser förklaras genom Ukrainas angrepp mot ryska raffinaderier får Ukraina rollen som den som fördyrar tillvaron för amerikanska konsumenter. Den egna Iranpolitikens bidrag till energikrisen får mindre utrymme. En eftergift till Ryssland kan därmed framställas som en handling för amerikanernas väl.

Även kravet på ett fredsavtal kan fördela rollerna på detta sätt. Om Putin framställs som villig att göra upp, medan Zelenskyj motsätter sig villkoren, blir det den ukrainske presidenten som står i vägen för freden. Europas fortsatta stöd kan då beskrivas som det som gör motståndet möjligt. Att Ukraina och dess stödjare kan ha säkerhetspolitiska skäl att avvisa en viss uppgörelse riskerar att hamna utanför förklaringen.

Trumps uppfattning att Europa bör bära större kostnader för sitt försvar förklarar inte ensam denna konflikt. När Europa faktiskt finansierar stöd men detta ändå uppfattas som ett hinder för en uppgörelse gäller oenigheten också vem som får bestämma villkoren och vilket resultat som ska räknas som framgång.

Här återkommer en rollfördelning som går att känna igen från 1985. Moskva kan vara partnern i en överenskommelse, medan allierade förväntas anpassa sig. Det finns stora skillnader mellan dåtidens kärnvapenfråga och dagens krig. Men föreställningen om att stormakterna kan åstadkomma lösningen genom att göra upp med varandra har en lång förhistoria.

Även angreppet mot Iran kan tolkas mot bakgrund av Trumps tidiga intresse för att förhindra kärnvapenspridning. Tillmötesgåendet mot Moskva och den militära konfrontationen med Teheran behöver i denna föreställningsvärld inte stå i motsättning till varandra. Ryssland är en stormakt med vilken USA kan förhandla om den internationella ordningen, medan Iran är en stat vars kärntekniska ambitioner ska begränsas. Respekten för Moskva kan därmed också förstås som ett erkännande av dess stormaktsställning, där kärnvapenarsenalen ger Ryssland en särskild tyngd trots dess betydligt svagare ekonomiska ställning än USA:s.

Denna kontinuitet gör inte USA förutsägbart för sina allierade, men den kan hjälpa till att förklara varför påtryckningar mot allierade och tillmötesgående mot Moskva inte behöver uppfattas som en motsägelse inom Trumps egen framställning.

Erkännandet som uteblir

Vid ett valmöte i South Carolina den 21 oktober 2026, där Trumps uppgift var att stötta den lokala republikanska senatskandidaten, ägnade Trump större delen av framträdandet åt sina egna prestationer och det erkännande han ansåg sig ha förvägrats. Trump framställde sig som den som hade avslutat åtta krig och förklarade att ytterligare två, kriget mellan Ryssland och Ukraina samt kriget mot Iran, var nära sitt slut. Även dessa utlovade krigsslut fogades därmed till berättelsen om hans egna fredsframgångar och det erkännande han ansåg sig ha förvägrats.

Trump talade om Nobels fredspris, som han borde ha fått men inte fått, men också om Pulitzerpriset. Journalister hade belönats för rapportering om Ryssland (rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016) som han hävdade var felaktig. Trump sade dessutom att han själv borde ha fått Pulitzerpriset för sitt skrivande.

South Carolina den 21 oktober 2026

Här sammanfördes flera av berättelsens beståndsdelar: den exceptionella förmågan, prestationerna som andra inte ville erkänna och institutionerna som belönade fel personer. Det går inte att veta vad Trump tänkte om fredspriset på 1980-talet. Men ambitionen att använda sin särskilda förhandlingsförmåga för att avvärja kärnvapenkrig fanns redan då. Dagens anspråk på erkännande gäller därmed en förmåga som han tillskrev sig redan fyra årtionden tidigare.

Även denna episod kunde emellertid införlivas i berättelsen om mannen som går Moskvas ärenden. När Trump hävdade att de prisbelönta journalisterna hade fel tolkades det på en nyhetssajt som en möjlig antydan om egen insiderkunskap. Slutsatsen följde inte av de återgivna orden. Men den visade hur självförsvaret kunde bli nytt material för misstanken.

Trump försöker i sådana ögonblick återta bilden av sig själv som klarsynt och orättvist behandlad. Utanför den publik som redan delar berättelsen kan framträdandet få en annan betydelse. Klagomålen över uteblivna priser ger knappast i sig något starkt skäl för fler republikanska väljare att gå till valurnorna. Däremot kan de förstärka motståndarnas bild av en osympatisk republikansk president som sätter den egna upprättelsen framför andra frågor eller rentav är en rysk tillgång. Applåderna i salen behöver inte motsvara någon valstrategisk vinst.

Det är möjligt att också se något sorgligt i detta. Mannen som redan som ung föreställde sig att han kunde bidra till att rädda världen från kärnvapenkrig återkommer fyra årtionden senare till att världen inte erkänner hans förmåga. Hans egna anspråk och handlingar ger samtidigt kritikerna nya skäl att ifrågasätta honom.

Trump kan framställa sig som offer för andras orättvisa behandling, men han kan också bli ett offer för den berättelse som ska förklara denna behandling. Om invändningar mot hans bedömningar införlivas som nya uttryck för fientlighet blir det svårare att skilja dem från varningar som han faktiskt behöver ta på allvar.

Ambitionen att återställa amerikansk styrka kan vara uppriktig. Ändå kan den personliga bekräftelsen av att Amerika är tillbaka sammanfalla med att allierades förtroende och USA:s förmåga att samla andra försvagas. Rivaler kan försöka utnyttja just föreställningen om den exceptionelle förhandlaren och återupprättaren för att främja denna utveckling.

Trump behöver inte kompromissa med sin egen berättelse och sin egen patriotism för att gå Moskvas ärenden. Han kan tvärtom hålla så starkt fast vid sin berättelse att han får svårt att se när försöken att återupprätta Amerikas storhet undergräver det som ännu bär den.

Mot Nordkorea

Den 7 september 2026 invigdes Jakov Novitjenko-bron över Tumenfloden mellan Ryssland och Nordkorea. När bron öppnades körde lastbilskonvojer från båda länderna över gränsen. I spetsen för den ryska konvojen körde en röd Zaporozjets, tillverkad i Zaporizjzja i Ukraina. Bilen hade ägts av den sovjetiska officeren Jakov Novitjenko och det var hans barnbarn Nikolaj Sjtsjerbitskij som satt bakom ratten när bilen rullade mot Nordkorea.

Beslutet om bron och vägförbindelsen mellan Nordkorea och Ryssland hade tagits under Vladimir Putins besök i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang i juni 2024. Rysslands behov av ammunition till kriget i Ukraina hade då gett Nordkorea en ny betydelse som militär leverantör. I oktober samma år sprängde den nordkoreanska militären vägförbindelserna till Sydkorea.

Bron har fått sitt namn efter en sovjetisk officer som uppfattas ha räddat Kim Il Sungs liv genom att fånga en granat och täcka den med sin kropp under ett massmöte i Pyongyang 1946. Den store ledaren visade senare sin tacksamhet mot Novitjenko genom att under sitt statsbesök i Sovjetunionen år 1984 tilldela den i sitt hemland bortglömda hjälten den nordkoreanska titeln Arbetets hjälte. I övrigt har Kim Il Sung och Nordkorea tonat ner Sovjetunionens betydelse för Kim Il Sungs och familjen Kims väg till makten.

Under andra världskriget, då Korea fortfarande stod under japanskt kolonialvälde, tjänstgjorde Kim Il Sung i Röda armén. Vid Japans nederlag 1945 ockuperade Sovjetunionen halvön norr om den 38:e breddgraden, inklusive Pyongyang. Med avgörande sovjetiskt stöd etablerades Kim som ledare där och blev regeringschef när Demokratiska folkrepubliken Korea utropades 1948.

Enligt den nordkoreanska historieskrivningen hade Kim Il Sung genom sin gerillakamp befriat Korea från det japanska kolonialväldet. Hans ledarställning framställdes som ett uttryck för folkets förtroende för befriaren och den nya staten som ett resultat av hans revolutionära kamp. De sovjetiska insatserna får i denna berättelse en underordnad roll som kamratligt stöd.

I Koreakriget var det Folkrepubliken Kina som kom till Kim Il Sungs räddning då de av USA ledda FN-styrkorna hade drivit tillbaka den nordkoreanska armén och närmat sig gränsen till Kina. Trots att Kim Il Sung hade lett sitt folk in i ett krig där Pyongyang och andra städer ödelades stärkte Kim sitt grepp över folket under 1950-talet och personkulten kring den "store ledaren" antog allt större proportioner. En kombination av repression och närmast religiös vördnad för ledaren och senare även hans son, den "käre ledaren" Kim Jong Il, cementerade familjen Kims maktposition.

När jag själv tillsammans med min blivande fru år 1992 hade möjlighet att besöka Nordkorea förväntade jag mig ändå att den nordkoreanska regimen skulle falla inom några år. Året innan hade Sovjetunionen upplösts och två år tidigare hade Tyskland återförenats. Själva möjligheten att besöka Nordkorea såg jag som ett uttryck för att landet började öppna sig, även om vi från Sydkoreas huvudstad Söul måste flyga via Nagoya i Japan för att ta oss till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

Under resan till Nordkorea besökte vi bl.a. berget Kumgangsan, där man höll på att hugga in slagord i bergväggar. Vi gjorde även ett obligatoriskt besök vid "revolutionens vagga", Kim Il Sungs påstådda födelsehem i Mangyongdae. Där lät vi oss fotograferas invid det mycket enkla traditionella koreanska bondehemmet med lerväggar och halmtak där Kim Il Sung ska ha fötts den 15 april 1912, eller år 1 enligt den tideräkning som i Nordkorea officiellt infördes år 1997 efter Kristus.

I Pyongyang besökte vi även monumentet på Mansu-kullen med den 22 meter höga statyn av den store ledaren, som 20 år tidigare hade invigts för att fira Kim Il Sungs 60-årsdag. År 1992 hade statyn ännu inte fått sällskap av statyn av Kim Jong Il. Den senare tillkom först 2012. När Kim Il Sung dog i juli 1994 var det speciellt från monumentet med den avlidne ledarens staty som de spektakulära bilderna av hejdlöst gråtande koreaner kablades ut.

När Kim Il Sung dog efterträddes han som landets ledare av sonen Kim Jong Il, som redan länge hade kallats den ”käre ledaren”. Faderns ställning bestod dock: år 1998 skrevs grundlagen om och Kim Il Sung utsågs till republikens evige president. Sonen ledde landet genom andra ämbeten.

Det var inte bara jag som i början av 1990-talet föreställde mig ett återförenat Korea. Men den återförening jag tänkte mig efter Tysklands exempel hade en annan innebörd än den som utlovades i Nordkorea. Där hade Kim Il Sung, enligt den nordkoreanska historieskrivningen, befriat folket från det japanska kolonialväldet, men befrielsen framställdes som ofullbordad. Södra delen av fosterlandet stod fortfarande under den amerikanska imperialismens välde. Återföreningen skulle fullborda den nationella befrielsen.

Berättelsen om den redan vunna befrielsen kompletterades alltså av löftet om en kommande. Mellan dem kunde fortsatta prövningar och uppoffringar få sin mening. I denna mening fungerade det återförenade fosterlandet som ett förlovat land.

Vid världsmästerskapen i bordtennis 1991 hade Nordkorea och Sydkorea för första gången ett gemensamt lag. Man använde sig då av den så kallade enhetsflaggan, med en konturkarta över hela Korea i himmelsblått mot vit bakgrund. Samma flagga användes under gemensamma inmarscher vid OS i Sydney 2000, Aten 2004, Turin 2006 och vinter-OS i Pyeongchang 2018, då Nordkorea och Sydkorea hade ett gemensamt lag i damernas ishockey. Kartan med hela den koreanska halvön har i Nordkorea även använts i olika statliga sammanhang.

I en text om återföreningen från augusti 1997 återknöt Kim Jong Il till den befrielse som hans far enligt den officiella berättelsen hade skänkt nationen. Men fullständig nationell suveränitet kunde uppnås först genom återförening: det utländska herraväldet i söder skulle upphöra och nationens avbrutna band återknytas. Att fullfölja befriarens verk framställdes som en revolutionär plikt och en moralisk skyldighet, oavsett vilka svårigheter som återstod. Den vunna befrielsen gav alltså både auktoritet åt ledarskapet och riktning åt en fortsatt kamp.

Ännu i Kim Jong Uns nyårstal 2015 förenades dessa motiv. Sjuttioårsminnet av befrielsen blev ett tillfälle att uppmana hela nationen till återförening. Samtidigt framställdes USA:s fientliga politik som ett hot mot landets existens, och kärnvapenavskräckningen som ett nödvändigt försvar av suveräniteten. Den historiska befrielsen, den framtida återföreningen och försvaret mot yttre fiender rymdes således i samma tal.

Vissa auktoritära stater slår ner opposition med politiska mord, fångläger, tortyr, bestraffning av familjemedlemmar och andra former av repression. Ändå behöver de i regel legitimera sin makt, bl.a. med hjälp av historien och stora berättelser. I Nordkorea förenas brutal repression och förföljelse av kristna med systematisk indoktrinering i juche-ideologin, som betonar nationellt oberoende och självtillit samt ledarens centrala roll. Grovt förenklat kan man urskilja tre berättelser som legitimerat regimen: Kim Il Sung befriade folket ur träldomen under den japanska imperialismen; under hans och hans efterträdares ledning har folket försvarat den vunna friheten; en framtida återförening skulle fullborda befrielsen genom att göra slut på vad regimen framställde som USA:s herravälde i söder.

De tre berättelserna hänger ihop, men kompletterar även varandra genom att ha delvis olika funktioner. Det är framför allt den vunna befrielsen som ger regimen historisk legitimitet. Försvaret mot fiender förklarar varför segern ännu måste skyddas och prövningarna fortsätter. Den utlovade fullbordan av befrielsen ger fortsatt kamp och uppoffringar riktning och mening. De tre berättelserna kan även tolkas som delar av en och samma stora berättelse med samma grundstruktur som den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten, ökenvandringen och ankomsten till det utlovade landet.

Denna berättelseform är inte unik för Nordkorea. Även marxismens historiefilosofi har tolkats som en sekulariserad frälsningshistoria: revolutionen öppnar vägen till befrielse, men skapar inte i sig ännu det fullbordade kommunistiska samhället. Löftet om denna framtida fullbordan kan legitimera en diktatur som framställs som ett nödvändigt övergångsstadium. I Nordkorea har det kommunistiska framtidslöftet förenats med löftet om nationens fullständiga befrielse genom återförening. Ordet "kommunism" ströks ur grundlagen år 2009 och målet att bygga ett kommunistiskt samhälle ströks ur partistadgan 2010, innan det återinfördes där 2021. Löftet om återförening som en fullbordan av den nationella befrielsen bestod även när det kommunistiska slutmålet inte längre uttryckligen angavs. Det kunde därmed fortsatt ge riktning och mening åt folkets uppoffringar.

Parallellerna till de bibliska berättelserna behöver inte vara en tillfällighet. Kim Il Sung växte upp i ett fromt kristet hem i staden Pyongyang, som i början av 1900-talet kallades Österns Jerusalem tack vare en exceptionellt framgångsrik protestantisk missionsverksamhet och en stark andlig väckelse. Jonathan Cheng har i sin bok Korean Messiah, som utkom våren 2026, skrivit om hur Kim Il Sung var söndagsskollärare, spelade kyrkorgel och höll tal på tillställningar ordnade av KFUM (YMCA). Enligt Cheng präglades personkulten starkt av kristendomen. Cheng noterar även att  Kim Il Sung inför den kristna befolkningen i Pyongyang framställde sig som en Mosesgestalt som lett folket ur träldomen under Japan. 

Ett av mina tydligaste minnen från Nordkorea är en bussresa på en praktiskt taget tom motorväg. De få fordon som vi mötte var huvudsakligen lastbilar med passagerare på flaken. Vägen hölls ren av människor som sopade den för hand med riskvastar. Samma år, 1992, hade man till den store ledarens 80-årsdag invigt motorvägen mellan Pyongyang och Kaesong, nära gränsen till Sydkorea. Bland utländska besökare blev vägen känd som Spökvägen eller The Ghost Highway på grund av den nästan obefintliga trafiken, men i Nordkorea kallades den Återföreningsmotorvägen eller Tongil Gosokdoro. År 2001 invigdes Återföreningsbågen, officiellt Monumentet över de tre stadgarna för fäderneslandets återförening, över Återföreningsmotorvägen i de södra utkanterna av Pyongyang.

I januari 2024 revs Återföreningsbågen. Monumentet över den store ledarens framtidsmål hade blivit ett hinder för hans sonsons nya politik. Satellitbilder visade att bågen hade försvunnit senast den 23 januari.

Vid ett partimöte i slutet av december 2023 hade Kim Jong Un förklarat att förhållandet mellan Nord- och Sydkorea inte längre skulle förstås som en relation inom samma nation, utan mellan två fientliga stater. I ett tal inför Högsta folkförsamlingen den 15 januari 2024 drog han konsekvenserna av denna omdefinition. Återföreningsorganen avvecklades, och han krävde att grundlagens hänvisningar till fredlig återförening skulle strykas. Befolkningen skulle i stället fostras till att betrakta Sydkorea som landets främsta och bestående fiende.

Det var en brytning med ett mål som hade framställts som både grundarens sista vilja och nationens historiska uppgift. Den vunna befrielsen skulle fortfarande vördas och staten fortfarande försvaras, men försvaret behövde inte längre tjäna målet om ett återförenat fosterland. Det förlovade landet hade avförts från färdplanen.

Brytningen innebar dock inte att Kim avstod från möjligheten att erövra södern. I samma tal föreslog han att grundlagen skulle föreskriva att Sydkorea ockuperas och införlivas om krig bryter ut. Skillnaden låg i hur målet berättades: södern skulle inte längre återförenas med norr som en del av samma nation, utan kunde underkuvas som en fientlig stat.

Förändringen fick ett konkret uttryck när Nordkorea i oktober 2024 sprängde vägförbindelserna till Sydkorea. Samma månad slutade statliga medier använda tideräkningen från Kim Il Sungs födelse. Detta har tolkats som ett försök av Kim Jong Un att etablera en auktoritet mindre beroende av föregångarnas arv. Kärnvapnen kan ha gjort det lättare att överge återföreningsmålet och koncentrera legitimeringen kring försvaret av den egna staten. Även samarbetet med Ryssland kan ha underlättat denna omläggning.

Ju större uppoffringar som krävs av folket, desto viktigare kan löftet om ett framtida mål bli för att rättfärdiga uppoffringarna och ge kampen mening. När återföreningen inte längre utlovas uppstår därför frågan vad som ska motivera fortsatta prövningar. Försvaret mot yttre fiender kan fortfarande åberopas, men regimen kan också behöva visa resultat i den stat som nu framställs som folkets hela fosterland.

Att återföreningsmålet överges under en period av ekonomiskt och diplomatiskt uppsving behöver inte vara resultatet av en medveten kalkyl. Men om eliten i Pyongyang upplever att landet utvecklas positivt och möts med större respekt av omvärlden kan det underlätta brytningen med ett mål som varit en central del av Kim Il Sungs arv.

Trots juche-ideologins betoning av nationellt oberoende har Nordkorea länge varit beroende av stöd från större grannar. Sovjetunionen hjälpte Kim Il Sung till makten och Kina räddade hans regim under Koreakriget. Kriget i Ukraina har däremot gett Nordkorea någonting som Ryssland behöver: ammunition och soldater. Det gamla beroendeförhållandet har därmed fått ett tydligare inslag av ömsesidighet.

Samarbetet med Ryssland kan därmed ha gjort det lättare att legitimera regimen utan löftet om hela fosterlandets befrielse. Militär styrka, ekonomiska framsteg och en upplevelse av större internationellt erkännande kan ge ledarskapet andra framgångar att åberopa och folkets fortsatta uppoffringar mening.

Men detta handlingsutrymme kan visa sig vara beroende av Rysslands fortsatta behov och betalningsförmåga. Om utbytet minskar och prövningarna åter tilltar blir frågan vad som ska ge dem mening sedan återföreningen upphört att vara den utlovade fullbordan av det koreanska folkets befrielse. Försvarsberättelsen kan motivera fortsatt kamp, men den lovar inte i sig något slut på den.

Nordkorea är ett tacksamt studieobjekt eftersom regimens extrema drag gör de legitimerande berättelsernas funktioner ovanligt tydliga. Ryssland är mer komplicerat. Där kombineras arvet efter gamla rusiska furstar med arvet efter både Peter den store och Stalin. Föreställningar om Sovjetunionens förlorade stormaktsställning överlappar med det kejserliga arvet, anspråk på en rysk civilisationsgemenskap, Russkij mir, och Moskvapatriarkatets kyrkliga anspråk på hela Rus. Dessa föreställningar bildar ingen entydig berättelse och behöver inte innebära samma territoriella mål.

När kriget i Ukraina blivit långvarigt och det utlovade återupprättandet mött motstånd har försvarsberättelsen fått större tyngd. Ryssland framställs som angripet av en fientlig omvärld, med Ukraina som redskap för väst. Det innebär inte att de expansiva målen har övergetts. Både i Ryssland och Nordkorea kan försvarsberättelsen förenas med anspråk på grannlandets territorium.

Skillnaden är att Nordkorea uttryckligen har avfört återföreningen som nationellt mål, medan Ryssland fortsätter att kombinera återupprättande och försvar. Försvarsberättelsen kan samtidigt göra motgångarna begripliga: det är inte längre bara Ukraina som måste besegras, utan ett övermäktigt väst som måste motstås. Fortsatta uppoffringar kan därmed framställas som nödvändiga även när den utlovade framgången dröjer.

Här får de historiska fiendebilderna en särskild funktion. Om dagens motståndare framställs som arvtagare till gårdagens nazister kan den tidigare segern ge moralisk auktoritet åt den fortsatta kampen. Befrielseberättelsen och försvarsberättelsen binds då samman genom bilden av en fiende som ständigt återkommer.

För Nordkorea har Rysslands krig öppnat en väg ut ur den diplomatiska isoleringen. En stat som länge behandlats som en internationell paria har blivit en efterfrågad militär partner. Förbindelserna med omvärlden kan i denna begränsade mening bli mer normala, samtidigt som indoktrineringen och den brutala repressionen består.

Rysslands utveckling går i andra avseenden åt motsatt håll. Kriget och brytningen med väst har ökat beroendet av ett mindre antal partner, däribland Nordkorea. Inåt får repression, indoktrinering och militarisering större betydelse. Regimens legitimering får samtidigt allt starkare stöd av berättelsen om en hotfull omvärld. Grannländernas historia används för att framställa dem som bestående fiender, med ett ”nazistiskt” förflutet som påstås leva vidare i deras nutida politik.

Ryssland får därmed allt tydligare nordkoreanska drag. Den nordkoreanska modellen renodlar en utveckling där maktens bevarande får företräde framför befolkningens välfärd och ett utlovat återupprättande kompletteras alltmer av kravet att försvara landet mot yttre fiender. Berättelsen om framtida framgång kan skjutas framåt, medan hotet motiverar uppoffringar här och nu.

Jakov Novitjenko-bron förenar således mer än två länder. Nordkorea får genom Ryssland en öppning mot omvärlden, medan Ryssland i vissa avseenden rör sig mot Nordkorea. Den sovjetiske officeren som räddade Kim Il Sung har fått ge namn åt en förbindelse med ett Ryssland som nu självt behöver den nordkoreanska regimen.

Den röda Zaporozjetsen rullade mot Nordkorea. Ryssland följer efter.

 

Staden och stolen

De förgyllda dörrarna står öppna när Vladimir Putin träder in i Alexandersalen i Stora Kremlpalatset i Moskva. Bakom honom, i Andreassalen, syns de tre kejserliga tronstolarna under dubbelörnen. Presidenten lämnar tronsalen, men tronerna förblir en del av bilden.

Det är en president som träder fram ur ett kejserligt rum. Vilken historia följer med honom genom dörren? Vilket budskap förmedlar scenografin?  För att förstå scenen behöver vi följa både staden och stolen långt tillbaka i tiden, före Moskvas anspråk på att vara det tredje Rom. 

Foto: kremlin.ru

Långt före Kremls tronstolar kunde en stol i Rom synliggöra en medborgares särskilda ställning. Enligt den romerska tjänstemannen och historikern Suetonius hörde en gyllene stol i senaten till de hedersbetygelser som Julius Caesar tog emot. För Suetonius var den ett tecken på att Caesar hade accepterat utmärkelser som gick utöver republikens hävdvunna former. Stolen upphöjde honom och bidrog samtidigt till misstanken att han ville införa kungamakt.

Augustus makt fick en försiktigare gestaltning. Enligt den romerska politikern och historikern Cassius Dio fick Augustus rätt att sitta på en kurulstol, en romersk ämbetsstol, mellan de två tjänstgörande konsulerna. Republikens ämbeten bestod, men mellan deras företrädare satt mannen vars makt vida översteg deras. Även en stol inom den gamla ordningen kunde markera en ny överordning.

Sella curulis, romersk ämbetsstol

Rom blev också säte för en annan auktoritet. Biskopens stol, hans cathedra, betecknade uppdraget att undervisa och leda kyrkan. Stolen har också gett katedralen dess namn. Petri stol kom att uttrycka de romerska biskoparnas anspråk på att föra aposteln Petrus uppdrag vidare, men den latinska kyrkan övertog också delar av det romerska rikets auktoritetsspråk. När Gregorius XIII reformerade den julianska kalendern Anno Domini 1582 kunde han också framställas som Julius Caesars efterföljare i rollen som pontifex maximus.

Då kejsarna förlade sina hov till andra städer förlorade Rom sin ställning som den politiska maktens självklara centrum, men den kyrkliga stolen bestod. Staden och stolen kunde följa olika vägar: kejsarens säte kunde flyttas, medan biskopen av Rom fortsatte att härleda sin auktoritet från Petrus, som enligt Matteusevangeliet var den klippa på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka och som hade fått himmelrikets nycklar. Enligt traditionen var Petrus stadens första biskop och led, liksom aposteln Paulus, martyrdöden i Rom. I Lateranbasilikan har biskopen av Rom fortfarande en fysisk stol. Heliga stolen är namnet på påvens kyrkliga ämbete och den romerska kurian, med säte i Vatikanstaten men juridiskt skild från denna.

Påvens stol i Lateranbasilikan

År 330 efter Kristus invigde Konstantin, den första kristna kejsaren, den stad vid Bosporen som bar hans namn. Konstantinopel blev ett nytt kejserligt centrum inom det romerska riket. Kejsaren hade inte grundat ett östromerskt rike vid sidan av ett västromerskt: efter att ha besegrat sina rivaler härskade han ensam över hela riket. Men Rom hade fått en medtävlare, en stad där den romerska makten kunde få en ny gestalt.

Konstantin hade också gett kristendomen en privilegierad ställning. Under hans efterträdare blev Konstantinopel allt tydligare ett centrum för både kejserlig makt och kristen auktoritet. Stadens politiska betydelse fick ett uttryckligt kyrkligt erkännande vid konciliet 381. Biskopen av Konstantinopel tilldelades andra platsen i kyrkans hedersordning, efter Rom, eftersom hans stad var "det nya Rom". Här gav staden stolen dess rang. Under 500-talet började dess innehavare också benämnas ekumenisk patriark, en titel med anspråk som anknöt till den kejserliga riksvärlden.

Samme Konstantin hade också låtit uppföra den första Peterskyrkan i Rom, över den plats som vördades som aposteln Petrus grav. Basilikan blev den heliga medelpunkten i det område som långt senare skulle bli Vatikanstaten. Kejsaren som gav det nya Rom dess politiska tyngd bidrog därmed också till att befästa det gamla Roms kyrkliga auktoritet.

Men även Konstantinopels kyrka förankrade sin auktoritet i en apostolisk ursprungsberättelse. Enligt kyrkans tradition hade Andreas, Petrus bror och den först kallade av apostlarna, grundat församlingen i det gamla Byzantion och utsett dess förste biskop. Vid sidan av Petri stol i Rom framträdde därmed Andreas stol i Konstantinopel. Den nya kejsarstaden kunde åberopa ett ursprung långt äldre än Konstantin.

Ukrainsk ikon av aposteln Andreas

Kejsaren och biskopen hade skilda uppdrag, men deras auktoritet kom att förenas i föreställningen om ett kristet romerskt rike. Under Justinianus uppfördes på 500-talet den Hagia Sofia som ännu står kvar. Den heliga vishetens kyrka gav monumental form åt mötet mellan den kristna tron och kejsarmakten. Det rike vi brukar kalla Bysans förstod sig självt som romerskt.

Från detta kristna kejsardöme gick förbindelserna över Svarta havet till Rus, det medeltida välde vars främsta centrum var Kyjiv (även känt som Kiev). I slutet av 900-talet antog dess furste Volodymyr – Vladimir i den ryska namnformen – kristendomen och gifte sig med Anna, syster till kejsar Basileios II. Enligt traditionen döptes han i Chersonesos på Krim. Dopets exakta plats och händelsernas ordningsföljd är omdiskuterade, men förbindelsen med Bysans var både religiös och dynastisk.

Också Kyjiv fick en plats i berättelserna om Andreas. Enligt den medeltida kröniketraditionen hade aposteln besökt höjderna där staden senare skulle växa fram, rest ett kors och förutsagt att många kyrkor skulle uppföras där. Enligt denna berättelse sträckte sig den heliga historien bakåt förbi furstens kristnande, ända till apostlarnas tid.

Kyjiv blev ett centrum för den kristna tradition som förmedlades från Bysans. Präster, konst och kyrkliga förebilder knöt staden till Konstantinopel. Under Volodymyrs son Jaroslav den vise uppfördes Kyjivs Sofiakatedral, vars namn och prakt anknöt till den kejserliga staden vid Bosporen. Arvet fick därmed också en plats: när Moskva senare gjorde anspråk på Rus historia gick vägen tillbaka till Bysans genom Kyjiv.

Moskvas furstar tillhörde Rurikdynastin, samma furstesläkt som Volodymyr och Jaroslav. Deras härkomst förband dem med Kyjiv och med den furste vars dop och bysantinska äktenskap hade knutit Rus till det kristna kejsardömet. När Moskva växte i makt kunde dess expansion framställas som ett samlande av Rus länder. Härskaren gjorde anspråk på ett arv som sträckte sig långt utanför det egna furstendömet.

Också den kyrkliga stolen förflyttades. Metropoliten av Kyjiv och hela Rus förlade sitt residens till Vladimir i slutet av 1200-talet och hans efterträdare därefter till Moskva. Titeln bar med sig en vidare geografi än staden där dess innehavare bodde. Moskva blev säte för en kyrklig auktoritet som härledde sitt ursprung från Kyjiv och Konstantinopel. "Hela Rus" förenade ett minne av ursprunget med ett anspråk på räckvidd.

Under 1400-talet förändrades förhållandet till Konstantinopel. Vid konciliet i Florens 1439 hade bysantinska företrädare accepterat en kyrkounion med Rom, i hopp om att också få hjälp mot osmanerna. En av unionens främsta förespråkare var Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus med residens i Moskva. Där mötte unionen motstånd. När Isidoros återvände till Moskva 1441 lät storfursten Vasilij II fängsla honom för hans stöd för föreningen med Rom. Fursten ingrep därmed mot den metropolit som Konstantinopel hade utsett och uppträdde själv som försvarare av den rätta tron. År 1448 utsåg biskoparna i Moskva en egen metropolit utan Konstantinopels bekräftelse. Den kyrkliga självständigheten växte fram samtidigt som Moskva kunde framställa andra kyrkliga centra som komprometterade i trosfrågor.

Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus

År 1453 föll Konstantinopel för osmanerna. Det kristna romerska kejsardömets huvudstad hade gått förlorad, men andra härskare kunde fortfarande göra anspråk på dess arv. När Ivan III 1472 gifte sig med Sofia Palaiologina, brorsdotter till den siste bysantinske kejsaren, fick Moskvas furstehus ytterligare en dynastisk förbindelse med Bysans. Den kunde ge föreställningen om ett övertaget kejserligt arv både ett namn och ett släktband. 

I början av 1500-talet gav munken Filofej från Pskov denna föreställning dess mest berömda formulering: "Två Rom har fallit, det tredje står, och något fjärde skall inte finnas." Det första Roms fall var i denna berättelse ett avfall från den rätta tron; det andra hade hamnat under en muslimsk härskare. Moskva framträdde som den kvarvarande väktaren av det rättrogna kristna riket. Dess härskare fick därmed ett ansvar som sträckte sig bortom att styra ett land. Han skulle bevara den ordning som de tidigare romerska centra inte längre kunde värna.

Ivan IV, även känd som Ivan den förskräcklige

År 1547 kröntes Ivan IV till tsar, en titel vars namn går tillbaka till Caesar. År 1589 upphöjde patriarken av Konstantinopel Moskvas metropolit Job till patriark. Moskva hade nu både en tsar och en patriark, och uttrycket "hela Rus" återkom i deras titlar. Dynastisk härkomst, kyrklig succession och uppdraget att försvara den rätta tron kunde fogas samman till en berättelse där Moskva bar arvet från både Kyjiv och det kristna Rom. När Romanovdynastin tillträdde 1613 övertog den också tsarvärdigheten och dessa anspråk.

Moskvas ställning som politiskt och kyrkligt centrum har emellertid inte varit obruten. Peter den store lät bygga en ny huvudstad vid Finska viken och flyttade maktens centrum till Sankt Petersburg. Han lät också patriarkämbetet förbli obesatt och ersatte det 1721 med en statligt övervakad synod. Kejsarmakten kunde bestå samtidigt som både huvudstaden och kyrkans ledning fick en annan ordning.

Moskva behöll dock sin plats i kejsardömets heliga geografi. Kejsarna kröntes fortfarande i Uspenskijkatedralen i Kreml. När Stora Kremlpalatset uppfördes på 1800-talet blev Andreassalen dess tronsal. Härifrån utgick de kejserliga kröningsprocessionerna, och hit återvände de krönta för att ta emot hyllningar. Sankt Petersburg var huvudstad, men Moskva förblev platsen där kejsarens värdighet bekräftades genom kröningen.

Efter monarkins fall återupprättade ett kyrkomöte patriarkatet 1917. Året därpå flyttade bolsjevikregeringen huvudstaden från Petrograd till Moskva. Staden blev åter säte för både den politiska makten och patriarken, nu under en regim som snart skulle utsätta kyrkan för omfattande förföljelse. 

Rysslands president vid talarstolen framför ingången till Andreassalen
Foto: kremlin.ru

Inte heller de kejserliga rummen lämnades orörda. Under 1930-talet byggdes Andreas- och Alexandersalarna om till en gemensam sovjetisk sammanträdessal. Åren 1994–1998 återställdes de på beslut av president Boris Jeltsin. Det var den nya republiken som åter gav kejsardömets rum deras prakt. De tre tronstolarna anknyter till den sista kejsarkröningen 1896: här satt Nikolaj II tillsammans med sin hustru Alexandra Fjodorovna och sin mor, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, när de tog emot hyllningar efter kröningen. Stolarna finns också kvar i språket och metaforiken: makten har sitt säte, härskaren intar tronen och presidenten träder fram vid en talarstol.

I Andreassalen avlägger dagens president sin ämbetsed. Efter installationen 2024 deltog Putin också i en bön ledd av patriark Kirill i Kremls Bebådelsekatedral. Det var en annan kyrka än kejsarnas kröningskatedral, men åter följdes en statlig ceremoni av en kyrklig handling.

Tacksägelsegudstjänst i samband med installationen av Rysslands president
Foto: dev.patriarchia.ru/Presstjänsten vid Rysslands presidentkansli

Putin behöver inte sätta sig på en kejsartron för att bli en del av den kejserliga bilden. När dörrarna hålls öppna förblir tronerna synliga bakom honom. Genom rummet, ceremonierna och symbolerna får makten en historia som sträcker sig längre tillbaka än den nuvarande staten. Successionen får en synlig gestalt, trots de avbrott och omdaningar som skiljer presidentens ämbete från kejsarens.

Men anspråket på "hela Rus" leder också tillbaka till den stad där detta kristna arv en gång fick sitt centrum: Kyjiv.

Kyjiv är inte bara en ursprungsort i Moskvas berättelse. Staden har också en kyrklig historia vars förbindelser med Konstantinopel och Rom inte behöver gå genom Moskva.

År 2018 beslutade det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel att gå vidare med att ge en självständig ukrainsk ortodox kyrka sitt erkännande. I december bildades Ukrainas ortodoxa kyrka genom ett föreningskoncilium i Kyjiv. Dess huvudsakliga beståndsdelar var Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka och Ukrainas ortodoxa kyrka-Kyjivpatriarkatet, som redan genom sina namn hade gjort anspråk på kyrklig självständighet från Moskva. I januari 2019 överlämnade Konstantinopels patriark Bartholomaios det dokument som bekräftade den nya kyrkans autokefali.

Patriark Bartholomaios undertecknar dokumentet om Ukrainas ortodoxa kyrkas autokefali
i Istanbul den 5 januari 2019.Bakom honom står metropolit Epifanij.

Konstantinopel uppträdde här som moderkyrka till den kristendom som en gång hade förmedlats till Rus. Moskva godtog inte Konstantinopels rätt att ge en ukrainsk kyrka självständighet och hade redan i oktober 2018 brutit den eukaristiska gemenskapen med det ekumeniska patriarkatet. Konflikten om kyrkans tillhörighet hade därmed skärpts flera år före den fullskaliga invasionen.

I Moskvas berättelse skulle det bysantinska arvet samlas under dess egen stol. Konstantinopels erkännande av en självständig ukrainsk kyrka synliggjorde arvets förgrening även i dagens kyrkliga ordning. Sett ur denna arvsberättelse kan brytningen samtidigt framstå som att Moskva sågar av en gren som dess eget auktoritetsanspråk vilar på.

Även Heliga stolen har en förbindelse med Kyjiv. År 2005 flyttade den ukrainska grekisk-katolska kyrkans överhuvud sitt säte från Lviv till Kyjiv. Kyrkan beskrev det som ett återvändande till sin ursprungsstad. Den bevarar den bysantinska ritens gudstjänstliv och står samtidigt i gemenskap med påven i Rom. Också den räknar sin historia från Volodymyrs kristnande av Rus.

Dess förbindelse med Rom fick sin bestående kyrkliga form genom unionen i Brest 1596, då en del av Kyjivmetropolitens kyrka förenades med påvestolen. Men mötena mellan Rus och påvedömet hade börjat långt tidigare. År 1253 kröntes fursten Danylo Romanovytj, även känd som Daniel av Halych, till kung av Rus av en påvlig legat. Han sökte stöd mot mongolerna. Också han tillhörde Rurikdynastin, men hans rike låg i Halych och Volynien. Ett rusiskt kungadöme kunde alltså söka sin krona från Rom.

Kröningen grundade inte den senare grekisk-katolska kyrkan. Den visar däremot att Rus historia redan under medeltiden rymde flera politiska centra och flera vägar till kristen auktoritet. När Moskva senare framträdde som arvtagare till hela Rus var det ett anspråk på att samla ett arv som hade förgrenats.

I Kyjiv möts dessa förbindelser på nytt. Konstantinopel och Rom ger inte samma slags erkännande och företräder inte samma kyrkliga ordning. Men båda gör det möjligt att föra berättelsen om Rus kristna arv vidare utan att låta Moskva vara dess enda säte.

Uspenskijkatedralen i Kyjiv-Petjerskaklostret i lågor, 15 juni 2026
Foto: mincult.gov.ua

Kriget drabbar också det heliga arv som Moskva gör anspråk på att försvara. Under det ryska luftangreppet mot Kyjiv natten till den 15 juni 2026 skadades Kyjiv-Petjerskaklostret, och en brand bröt ut i dess Uspenskijkatedral. Moskvas krig hotar därmed också de helgedomar som förbinder dess egen kyrkliga historia med Kyjiv.

Ukraina bestrider inte bara Moskvapatriarkatets anspråk på "hela Rus". Det kristna arvet ingår även i den historia som Ukraina självt åberopar när landet försvarar sin självständighet. Den 15 juli 2026 firade Ukraina sin statlighetsdag och minnet av Rus kristnande, då Volodymyr enligt traditionen lät döpa Kyjivs folk i Dnipro. Om detta dop sade Volodymyr Zelenskyj i sitt tal: "Det skedde här, i vår stad, på våra höjder, för mer än tusen år sedan, på vår Volodymyr den stores tid." Därefter förband han furstens treudd med Ukrainas riksvapen och märkena på de soldater som försvarar landet. Den medeltida furstens tecken fick uttrycka en förbindelse mellan det kristnade Rus och dagens Ukraina.

Dopet i Dnipro, målning av Klavdy Lebedev

Volodymyrs personliga dop förläggs enligt traditionen till Chersonesos på Krim. Men berättelsen om folkets dop har sin plats i Kyjiv och i floden Dnipro, som flyter genom staden. Floden får därmed också en biblisk geografi. I den ukrainska grekisk-katolska kyrkans katekes kallas floden Dnipro, där Kyjivs folk döptes, bildligt "den ukrainska Jordan".

När presidentparet på Ukrainas självständighetsdag den 24 augusti 2026 samlades till bön i Sofiakatedralen möttes flera av dessa arvslinjer under samma valv. Där bad företrädare för Ukrainas ortodoxa kyrka, den grekisk-katolska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan tillsammans med judiska och muslimska företrädare samt reformerta kristna, baptister och pingstvänner. Bönerna gällde fred och självständighet, landets försvarare och dem som kriget hade skilt från sina familjer.

Deltagare i firandet av Ukrainas självständighetsdag vid Sofiakatedralen 24 augusti 2026.
Foto: unian.ua

Sofiakatedralens namn förbinder Kyjiv med Konstantinopel, liksom den kyrkliga tradition som förmedlades därifrån och Ukrainas ortodoxa kyrkans förnyade band till det ekumeniska patriarkatet. Bland dem som bad fanns också kyrkliga företrädare i gemenskap med Rom. I staden vid Dnipro lever arvet vidare genom flera stolar. Och den historia som Moskva åberopar för sitt anspråk på hela Rus åberopas också av det Ukraina som försvarar sig mot den ryska invasionen.