Det stora fosterländska informationskriget

Finland 1939

Under hösten 1939 genomförde Sovjetunionen storskaliga beredskapsövningar längs gränsen mot Finland. Enligt den officiella motiveringen utgjorde fientliga imperialistiska makter ett växande hot mot Sovjetunionen. Den 26 november 1939 hördes några explosioner från den sovjetiska byn Mainila nära den dåvarande gränsen på Karelska näset. I en diplomatisk nota till Finlands ambassad i Moskva hävdade Sovjetunionen att granateld från finskt territorium hade träffat en sovjetisk militärförläggning. Den 29 november bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna med Finland och följande morgon, den 30 november, gick Röda armén – utan krigsförklaring – till attack längs hela den 1 300 kilometer långa gränsen.

Dagen efter att invasionen hade inletts bildade den finska kommunisten Otto Wille Kuusinen, som i ett par årtionden varit i exil i Sovjetunionen, Finlands demokratiska regering i gränsorten Terijoki, som just hade intagits av Röda armén. Samtidigt sände sovjetisk radio ut Terijokiregeringens officiella deklaration. I sändningen påstods att regeringen i Helsingfors eller Helsingfors-klicken i panik hade flytt från huvudstaden.

Följande dag, den 2 december erkände Sovjetunionen officiellt Kuusinens regering som Finlands enda lagliga styre. Samma dag undertecknade Kuusinen och Josef Stalin ett biståndsavtal genom vilket Kuusinens regering officiellt bad Röda armén om militär hjälp för att slå ner de fascistiska rebeller som påstods ha kapat makten i Helsingfors.

Den sovjetiska verklighetsbeskrivningen övertygade emellertid varken finländarna eller omvärlden. Det finska proletariatet välkomnade inte sina befriare och anslöt sig inte till Kuusinens regering. Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas Förbund, trots att utrikesminister Vjatjeslav Molotov förnekade att man var i krig och framhöll att Sovjetunionen bara assisterade Finlands legitima regering. I stället lyckades Finland genom flygblad, högtalare och radiosändningar få sovjetiska soldater att tvivla på att de verkligen hade kommit för att befria det finska arbetarfolket från kapitalisternas förtryck.

Mässingsinstrument, noter till seger- och marschmusik samt paradvimplar och fanor som finska trupper erövrade kom aldrig till användning av de ryska befriarna. I stället ställdes instrumenten och paradutrustningen ut för finländsk och internationell press som konkreta bevis på den sovjetiska ledningens hybris. Den sovjetiska pressen tvingades därför gradvis justera sitt budskap och beskriva hela det finska samhället som genomsyrat av fascism och kapitalistisk indoktrinering.

Ukraina 2022

Under vintern 2022 genomförde Ryssland omfattande militärövningar längs gränsen mot Ukraina. Ryska försvarsministeriet motiverade övningarna med att Nato-länderna höll på att militarisera Östeuropa och att västmakterna planerade att provocera fram en internationell konflikt vid gränsen. Den 21 februari publicerade den ryska säkerhetstjänsten FSB ett pressmeddelande med tillhörande mindre övertygande videomaterial, där man hävdade att en ukrainsk artillerigranat hade förstört en rysk gränspostering. Tidigt på morgonen den 24 februari sändes ett förinspelat tv-tal av Vladimir Putin där han tillkännagav starten för en militär specialoperation. Omedelbart efter att talet hade sänts avfyrade Ryssland kryssningsrobotar och ballistiska missiler mot mål över hela Ukraina, däribland huvudstaden Kiev. Samtidigt gick ryska marktrupper över gränsen från norr, öster och söder.

Dagen efter att specialoperationen hade inletts började ryska parlamentariker sprida uppgiften att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i panik hade flytt från Kiev till Lviv i västra Ukraina. Genom denna arbetsfördelning kunde budskapet få stor spridning utan att omedelbart behöva framföras som ett officiellt uttalande från Kreml. När ryska styrkor följande dag närmade sig Kievs utkanter fick påståenden om att Zelenskyj hade lämnat landet och gömde sig i Polen stor spridning i ryska statliga och statskontrollerade medier. Via selfie-videor visade Zelenskyj att han, liksom den ukrainska regeringen, fortfarande befann sig i huvudstaden. Samtidigt bad han USA om ammunition i stället för transport bort från Kiev.

Enligt uppgifter från ukrainska och västliga underrättelsekällor, senare återgivna bland annat av The Washington Post, var den ryska operativa planen att, så snart ryska elitförband hade tagit Kiev, avsätta Zelenskyj och föra in Viktor Janukovytj. Därefter skulle Janukovytj utropas till Ukrainas enda legitima president med motiveringen att han olagligt avsatts 2014. Janukovytj förväntades därefter underteckna ett kapitulationsavtal och officiellt begära rysk militär hjälp för att återställa ordningen. Eftersom Zelenskyj stannade kvar i Kiev och de ryska styrkorna aldrig lyckades inta huvudstaden blev planen aldrig verklighet. Därmed kollapsade också det operativa narrativ som skulle ha legitimerat invasionen inför både den egna befolkningen och omvärlden.

När ukrainska förband erövrade ryska militära transportfordon publicerade de filmer och fotografier som visade innehållet i soldaternas packning. I lastbilarna fanns bland annat ryska paraduniformer, blankputsade paradskor, paradbälten och medaljaskar. Enligt uppgifter som senare bekräftades av bland annat The Washington Post samt ukrainska och västliga underrättelsekällor hade officerare och enheter ur Rosgvardija fått instruktioner att förbereda sig för ordningshållning och deltagande i en segerparad på Kievs paradgata Chresjtjatyk bara några dagar efter invasionens början.

Denazifieringen som strategiskt narrativ

Samtidigt levde det strategiska narrativet vidare. Redan från den första dagen hade invasionen motiverats med en denazifiering av Ukraina. Men detta var inte det enda eller ens det ursprungliga legitimerande narrativet. Inledningsvis handlade den officiella retoriken i hög grad om att återupprätta den ryska världen med rötter i det historiska Kievriket och korrigera de historiska orättvisor som enligt Kreml uppstått efter Sovjetunionens fall.

Alltsedan Majdanrevolutionen 2014 hade ryska statsmedier beskrivit den ukrainska regeringen som en fascistisk junta, men först i sitt tal den 24 februari 2022 gjorde Vladimir Putin denazifieringen till ett uttryckligt politiskt och militärt huvudmål för invasionen.

I början framställdes denazifieringen som riktad mot en begränsad krets av ukrainska nationalister och den politiska ledningen. Men omkring två månader efter invasionen, samtidigt som de ryska styrkorna tvingades dra sig tillbaka från Kievområdet, skedde en tydlig omtolkning av narrativet. Den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerade då den uppmärksammade artikeln Vad Ryssland bör göra med Ukraina. Där argumenterades för att en betydande del av den ukrainska befolkningen också måste betraktas som nazister, eftersom den stödde sin regering. Denazifiering kom därmed att innebära betydligt mer än ett regimskifte: artikeln förespråkade en långtgående "deukrainisering", ideologisk omskolning, censur och i förlängningen möjligheten att själva namnet Ukraina skulle försvinna.

Specialoperationen blir ett krig

De två första åren under den militära specialoperationen fick man i Ryssland inte kalla specialoperationen för ett krig. Ändå drogs från specialoperationens första dag paralleller till Det stora fosterländska kriget. Eftersom Putins uttalade huvudmål var denazifiering aktiverades omedelbart Sovjetunionens historiska minneskultur och myter kring segern över Nazityskland. I sitt tal under Segerdagen den 9 maj 2022 noterade Putin att de ryska soldaterna i Donbas stred på samma mark och för samma sak som deras förfäder gjorde 1945. I ryska militära manualer och skolor började man använda begreppet ”Det stora fosterländska kriget 2.0”, vars budskapet var att den samtida militära specialoperationen var en direkt fortsättning på kampen mot fascismen.

Under andra hälften av 2023 blev parallellerna mera strukturella. Istället för att bara prata om nazister började Putin och ryska statsmedier jämföra den ryska krigsekonomin och mobiliseringen med hemmafrontens uppoffringar under Det stora fosterländska. Man lyfte fram hur kvinnor, äldre och barn slet i fabrikerna på 1940-talet för att ingjuta en känsla av att hela det ryska samhället nu måste enas och acceptera ekonomiska uppoffringar för en långvarig konflikt.

I rysk historiesyn har de två första åren av andra världskriget en undanskymd roll. Att Sovjetunionen i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten annekterade östra Polen, de baltiska länderna och en del av Finland, alltså områden som hade tillhört det ryska imperiet före ryska revolutionen, noteras inte. Däremot har det sovjetiska försvarskriget mot Nazityskland, Det stora fosterländska kriget 1941–1945, en närmast upphöjd ställning. Till skillnad från Röda arméns specialoperationer 1939–1940 handlar Det stora fosterländska kriget inte om revolutionskrig eller befrielse i kommunismens namn, utan om försvaret mot nazismen och befrielsen av den heliga ryska jorden.

I samband med Det stora fosterländska kriget återskapade Stalin år 1943 den ryska ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet. Det främsta motivet bedöms av historiker ha varit att mobilisera rysk nationalism och moral. När den kommunistiska ideologin inte räckte för att motivera folket till de enorma uppoffringar som krävdes byttes narrativet om klasskamp ut mot ett traditionellt ryskt nationalistiskt och fosterländskt narrativ.

Under kriget i Ukraina har den officiella ryska historieskrivningen i allt högre grad rehabiliterat Stalin. Den officiella ryska historieskrivningen har raderat eller marginaliserat Stalins utrensningar, Gulag-lägren och terror. Istället lyfts Stalin fram som den genialiske överbefälhavaren som ledde Sovjetunionen eller det ryska folket till seger över nazisterna i det stora fosterländska kriget. Att kritisera Stalin har i praktiken blivit straffbart, eftersom kritik av Stalin och hans arv kan tolkas som kritik av det nuvarande styret.

Kriget mot det satanistiska väst

Redan i april 2022, när det definitivt visat sig att det ryska blixtkriget mot Kiev hade misslyckats och västvärlden började skicka tunga vapen till Ukraina, gick Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ut i rysk stats-tv och anklagade Nato för att i praktiken använda Ukraina som ett ombud i ett proxykrig mot Ryssland. Narrativet om ett proxykrig, där väst offrade ukrainare som kanonmat, kom därefter länge att fungera som ett argument för att Ukraina inte var en självständig aktör och det fungerade samtidigt som en förklaringsmodell till de stora ryska förlusterna och det utdragna skedet på slagfältet.

När Ukraina hösten 2022 genomförde framgångsrika motoffensiver i Charkiv och Cherson insåg Kreml att nazism-narrativet inte räckte till för att motivera de ryska motgångarna och behovet av en rysk mobilisering. Ryska politiker såsom Dmitrij Medvedev och ryska statstjänstemän började beskriva kriget som ett heligt krig mot det korrupta och gudlösa västvärlden. Man började prata om att Ukraina var besatt av satanism och att det ryska målet hade uppgraderats från denazifiering till desatanisering av Ukraina.

Medan en vanlig rysk medborgare eller oberoende journalist riskerade upp till 15 års fängelse för att använda ordet ”krig” (война) i politiska eller kritiska sammanhang, använde den ryska staten och kyrkan samtidigt flitigt uttrycket ”heligt krig” (священная война) nar man syftade på desataniseringen av Ukraina eller den ryska invasionen i Ukraina. Patriark Kirill förkunnade att ryska soldater som dör i Ukraina får sina synder borttvättade genom att ha offrat sig för sin militära plikt. När det Heliga kriget (Священная война) skrivs med kyrilliska bokstäver och stor begynnelsebokstav fungerar det som en referens till den berömda sovjetiska kampsången eller "heliga krigssången" från 1941 med samma namn, som skrevs för att mobilisera folket mot Hitlers invasion. Genom att återanvända just de orden aktiverade Kreml den historiska känslomassan från andra världskriget på hemmafronten.

Genom att skifta till begrepp som "desatanisering” och ”heligt krig” lyfte Kreml konflikten från en militär specialoperation till ett civilisatoriskt och existentiellt krig. Ukraina beskrevs inte längre som den huvudsakliga motståndaren, utan som ett viljelöst redskap för väst, som nu framställdes som den egentliga fienden – en civilisation som i rysk och ortodox retorik målades upp som andligen förfallen, dekadent och direkt satanistisk. Denna narrativa eskalering tjänade ett dubbelt syfte: den förklarade för hemmafronten varför kriget krävde så enorma uppoffringar, samtidigt som den förvandlade en militär specialoperation för att återupprätta den ryska världen till ett heligt, existentiellt försvarskrig för att rädda den ryska civilisationen från västvärldens moraliska undergång.

Det heliga kriget mot de satanistiska krafterna fördes även i väst, långt utanför den ryska världen. Genom bl.a. trollfabriker spreds berättelser om hur Ukraina förföljer kristna och genomför satanistiska ritualer i ortodoxa kyrkor. Målgruppen var främst konservativa och djupt religiösa grupper i väst och det främsta syftet med informationen var att minska villigheten att skicka militärt stöd till Ukraina.

Hybridkriget

Budskapet om satanism visade sig emellertid inte minska Europas stöd till Ukraina. Samtidigt som de narrativ som riktades till den egna befolkningen fortlöpande anpassades efter krigets utveckling utvecklades rysk informationspåverkan mot omvärlden således till ett betydligt bredare och mer sofistikerat hybridkrig.

När Ryssland inledde sin offensiv torde man ha räknat med att omvärlden skulle nöja sig med protester och sanktioner, likt reaktionerna vid annekteringen av Krim 2014. De europeiska länderna hade, med Tyskland i spetsen, avrustat sina arméer och gjort sig beroende av rysk energi, speciellt i form av naturgas och det ryska statliga gasmonopolet Gazproms gaslagringsanläggningar runtom i Europa. Ryssland hade dessutom sett till att gaslagren i Europa var halvtomma i februari 2022. Med tanke på beroendet av rysk energi kalkylerade Kreml med att Tyskland och andra europeiska länder skulle vägra att gå med på hårda sanktioner och ännu mindre stöda Ukraina militärt.

Från rysk sida hävdades det att man tvingats till militära åtgärder på grund av väst, eftersom Nato, i strid med påstådda löften, hade expanderat österut och därmed hotat ryska säkerhetsintressen. Denna geostrategiska förklaringsmodell – att väst genom Natos expansion bar skulden till konflikten i Ukraina – fick även stöd av framstående amerikanska militärexperter och statsvetare, med neorealisten John Mearsheimer i spetsen. Genom att selektivt lyfta fram Mearsheimers analyser i egna och internationella kanaler kunde rysk informationspåverkan ge sina geopolitiska argument akademisk tyngd. Hans resonemang kom därmed att fungera som ett av de mest användbara argumenten i det ryska informationskriget mot sammanhållningen i väst.

Det neorealistiska budskapet att expansionen av Nato är orsaken till kriget har fått ett visst genomslag i USA, men köps inte i Europa, speciellt inte av Rysslands grannländer. Här har det behövts mera från ryskt håll för att minska beredskapen till stöd till Ukraina. Det gällde inte minst att skapa osäkerhet och rädsla.

I början av kriget var det kanske det synligaste narrativet som riktades till den europeiska befolkningen att nästa vinter skulle bli kall. Detta operativa narrativ var så briljant att det även erbjöds den ryska hemmapubliken. I ryska medier paketerades den förväntade energikrisen som ett moraliskt straff för att Europa stödde Ukraina. Västvärldens satanistiska och dekadenta ledare påstods offra sina egna medborgares värme för att stödja en nazistregim i Kiev.

Förverkligandet blev dock mindre övertygande. Energipriserna steg visserligen när rysk naturgas via rörledningar ersattes av LNG, men Europas befolkning behövde i praktiken aldrig frysa i någon större utsträckning. Det har varit betydligt kallare i ryska hem.

För att skapa osäkerhet och rädsla i Europa räckte det inte med mästerliga videoklipp på ryska mediebolaget RT:s Youtube-kanal, som blockerats av EU. En skrämmande ravin på kartan får inte alltid avsedd effekt, om den saknas i terrängen. Det gäller särskilt om den som navigerar har tillgång till egna kartor som bättre överensstämmer med topografin. När kartan inte stämmer överens med terrängen finns två möjligheter: att rita om kartan eller att förändra terrängen. Den ryska informationskrigföringen har försökt göra båda. Psykologiska operationer kan därför kräva mer substantiella åtgärder: störningar av GPS-signaler, incidenter där fartyg råkar lämna sina ankare kvar på havsbottnen eller ny militär infrastruktur vid den finska gränsen.

När det gått sämre för Ryssland både ekonomiskt och på slagfältet har den ryska hybridpåverkan i allt högre grad inriktats på att fördröja västvärldens vapenleveranser. Att de europeiska länderna nu rustar upp i snabb takt som en följd av ryska hot ligger inte i Moskvas långsiktiga intresse. Men om Ryssland inte lyckas skrämma sina grannar från att stödja Ukraina helt och hållet, så kan man åtminstone försöka fördröja hjälpen genom att skapa osäkerhet och få dem att koncentrera sig på hoten mot det egna landet.

Genom att Ryssland medvetet upprätthåller en bild av sig själv som ett omedelbart hot ökar benägenheten hos de europeiska länderna att reservera ammunition och avancerade vapensystem för det egna försvaret. Då utbudet är begränsat är varje granat som hålls kvar i nationella beredskapslager en granat mindre till den ukrainska fronten. Ändå blir det allt svårare att upprätthålla bilden av att Ukraina bara är ett viljelöst redskap i ett proxykrig. Med stark vilja, kombinerad med egen innovation och drönarteknik, har landet lyckats förvandla den militära specialoperationen till ett militärt och politiskt nederlag – åtminstone i västvärldens ögon.

Mot segerparaden

Att flera av de mest synliga ryska narrativen har fått begränsat genomslag innebär inte att den ryska informationskrigföringen varit misslyckad. Tvärtom har den under lång tid varit en av Kremls viktigaste förmågor, speciellt när den militära förmågan inte levt upp till förväntningarna. På det fysiska slagfältet har Ryssland ibland fått förlita sig på åsnor och materiel från andra världskriget. På berättelsernas slagfält har man däremot utnyttjat AI och kybernetisk återkoppling på hög nivå. När ett operativt narrativ förlorar sin trovärdighet ersätts det snabbt av ett annat, samtidigt som informationspåverkan anpassas till nya målgrupper och nya plattformar.

Den ryska armén har gjort sig skyldig till väldokumenterade krigsbrott som fått stor uppmärksamhet i västerländska medier. Likväl har rysk informationspåverkan genom sinsemellan motstridiga uppgifter och berättelser lyckats skapa osäkerhet eller åtminstone en känsla av osäkerhet kring vad som har hänt. Redan det första året av det som i väst kallats det fullskaliga kriget tvingades Ryssland dra sig tillbaka från stora områden. Ändå har rysk informationspåverkan bidragit till föreställningen, särskilt i delar av den amerikanska debatten, att Ukrainas nederlag bara är en tidsfråga och att fortsatt stöd till Ukraina är bortkastade resurser som bara leder till ett meningslöst dödande. Det ryska informationskriget har aldrig gått ut på att övertyga väst, utan bara att påverka dess agerande. I slutändan är det viktigaste inte att omvärlden tror på narrativen, utan att den ryska befolkningen fortsätter att leva som om den tror på dem.

För att den militära specialoperationen ska ha kunnat sägas följa planen har själva planen i efterhand behövt skrivas om. Det har tvingat Putin att ändra berättelsen, men det fosterländska kriget måste ändå sluta med en seger – eller åtminstone med en segerparad på Röda torget i Moskva. Ett nederlag i kriget i Ukraina får inte leda till en förlust i informationskriget.

Det stora fosterländska informationskriget handlar därför inte längre främst om att vinna ett fysiskt krig. Det handlar om att undvika att förlora berättelsen om kriget. Kriget måste fortfarande kunna legitimeras. Men ytterst handlar det om att berättelsen även inför nästa val ska kunna framställa den genialiske överbefälhavaren som just den genialiske överbefälhavaren.

Kinas kamp om verklighetsbeskrivningen

Kina vill inte bara bli starkare

Att Kina är en växande stormakt som utmanar väst och den amerikanska hegemonin har blivit allt tydligare. Vad detta egentligen innebär är däremot mindre självklart. I väst är det lätt att tänka sig att Kinas mål främst handlar om större handel, starkare ekonomi och ökad militär makt. Men Kina talar allt oftare om något annat: diskursmakt. Kina söker inte bara inflytande över territorier, naturresurser, handel och teknologi, utan också över hur världen beskrivs och förstås. För detta finns ett belysande kinesiskt begrepp: huàyǔquán (话语权).

I analyser av kinesisk strategi beskrivs huàyǔquán som "diskursiv makt" eller "rätten att formulera berättelsen". Begreppet syftar på förmågan att sätta den internationella dagordningen, definiera centrala begrepp, forma narrativ och påverka hur andra tolkar världspolitiken.

Under de senaste årtiondena har geopolitiken gradvis utvecklats från en kamp om territorier, naturresurser och marknader till att också bli en kamp om berättelser, inramning och begrepp. I denna utveckling har Kina målmedvetet försökt stärka sina positioner. Det uttalade målet är att bryta det västerländska diskursmonopolet och skifta bilden av Kina från att vara formad av andra till att bli självdefinierad.

Från hård makt till berättelser

Kina har under de senaste decennierna gjort det till en strategisk prioritet att stärka sin internationella diskursmakt, guójì huàyǔquán (国际话语权), för att öka Kinas inflytande över hur internationella frågor beskrivs och förstås och därigenom motverka västerländska aktörers tolkningsföreträde. Diskursmakt har ibland beskrivits som en form av mjuk makt, men det finns stora skillnader mellan kinesisk huàyǔquán och hur väst och speciellt USA utövat makt genom attraktionskraft.

Kinas externa kommunikation bygger i hög grad på ett sammanhängande strategiskt narrativ som anpassas till olika mottagare. Förenklat uttryckt ställs en västlig ordning som beskrivs som obalanserad eller föråldrad mot en alternativ ordning där Kina framställs som en förespråkare för jämlikhet, ömsesidig respekt och en mer rättvis internationell struktur.

Xi Jinping har formulerat målet som att "påskynda uppbyggnaden av ett kinesiskt diskurs- och narrativsystem" (加快构建中国话语和中国叙事体系). Ambitionen handlar alltså inte enbart om att förbättra Kinas internationella kommunikation. Den handlar om att skapa ett sammanhängande system av begrepp och berättelser genom vilket världen gradvis ska beskrivas på andra sätt än genom den liberala västvärldens språk.

Inom internationell forskning talar man ibland om geopolitical storytelling, alltså hur stormakter använder berättelser för att legitimera sin utrikespolitik. Kinas ambition går emellertid längre än så. Det handlar inte bara om att berätta en annan historia, utan om att successivt etablera ett alternativt begreppssystem genom vilket världen kan beskrivas och förstås.

Foucault och diskursiv makt

Michel Foucault visade att makt inte bara utövas genom tvång, utan även genom språk, kunskap och institutioner. Kina har tagit denna insikt på stort allvar. Även om begreppet huàyǔquán har egna kinesiska rötter ligger det nära den typ av diskursiva maktanalyser som  Foucault utvecklade i väst.

Under 2000-talet har den geopolitiska kampen i allt högre grad kommit att omfatta kontrollen över verklighetsbeskrivningen. Den som kan definiera begrepp som demokrati, utveckling, mänskliga rättigheter eller internationell ordning utövar redan makt. Det är denna form av makt som Kina beskriver med begreppet huàyǔquán.

Om den västerländska liberala universalismen förlorar sin självklara ställning internationellt minskar samtidigt dess potential att fungera som ett alternativt narrativ även inom Kina. Kinas kamp om diskursen kan således förstås som ett sätt att skydda den legitimerande berättelse på vilken kommunistpartiets fortsatta ledarskap vilar.

Kinas kamp om diskursmakten handlar speciellt om att flytta diskussionen bort från det västerländska binära paret demokrati versus auktoritärt styre, som ofta används för att kritisera den kinesiska regimen. Det gör man genom att främja ett nytt motsatspar: gott styre (på engelska good governance) kontra dåligt styre.

Gott styre och god samhällsstyrning

Med gott styre, på kinesiska liángzhèng (良政), förstås en politik som levererar konkreta resultat såsom ekonomisk tillväxt, fattigdomsbekämpning och nationell stabilitet. Det handlar alltså om output eller performativitet, som förväntas ge makten legitimitet. Uttrycket liángzhèng kombineras ofta med uttrycket shànzhì (善治), som till svenska översätts till god förvaltning eller god samhällsstyrning. Tillsammans får vi alltså liángzhèng shànzhì (良政善治), gott styre och god samhällsstyrning. Till engelska översätts i regel hela det längre uttrycket till bara good governance.

När uttrycket används i kinesiska policydokument innefattar det inte maktdelning, fria val, pluralism eller skydd för civilsamhället. I stället betyder det en effektiv, centraliserad och resultatdriven statsskölsel under partiets ledning. Budskapet till omvärlden är att ett system som levererar välstånd och trygghet för sina medborgare utgör "gott styre" – oavsett om det uppfyller västerländska demokratiska standarder eller inte.

Kina betonar principen om strikt nationell suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter. Till skillnad från västerländska biståndsgivare eller Världsbanken, som ofta ställer krav på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter för att ge lån, erbjuder Kina en modell där good governance likställs med administrativ effektivitet, stark statlig kontroll och ekonomisk utveckling.

En allmän tolkning i väst är att Kina använder begreppet good governance i utrikeskommunikation som ett verktyg för ideologiskt självförsvar och diplomatiskt inflytande. Genom att visa upp sin egen modell som framgångsrik försöker Peking normalisera det auktoritära styret på den globala arenan och därigenom skapa legitimitet på hemmaplan.

Kina använder medvetet etablerade internationella utryck som good governance, democracy, rule of law och human rights, men fyller dem med ett kinesiskt innehåll. Genom att använda exakt samma engelska termer minskar de det språkliga avståndet, vilket gör att deras budskap låter mer bekant och acceptabelt i internationella organ som FN. Samtidigt avvisar Kina idén om att västvärlden har monopol på att definiera dessa begrepp.

Från diskursmakt till tianxia

När Kina eftersträvar diskursmakt eller huàyǔquán så vill man även driva en egen världsbild och ett eget narrativ. Här är begreppet tianxia (天下) centralt. Den kinesiska filosofen eller statsvetaren Zhao Tingyang är speciellt känd för att ha introducerat begreppet tianxia, som brukar översättas till "allt under himlen". Tianxia tolkas ofta i kontrast mot den västfaliska ordningen från freden i Westfalen 1648. Där Westfalen representerar suveräna stater, juridisk jämlikhet och gränser står tianxia för hierarki, centrum, civilisation och ordning.

Historiskt kom tianxia till uttryck genom det kinesiska tributsystemet, där den politiska ordningen byggde mindre på territoriell kontroll än på erkännande av ett civilisatoriskt centrum. Dagens kinesiska tänkare förespråkar inte ett återupprättande av tributsystemet som institution. Däremot används tianxia som en filosofisk referensram för en alternativ internationell ordning.

Tianxia och tributssystemet utgör idag inte den kinesiska utrikespolitikens officiella vokabulär. Däremot spelar dessa begrepp en betydande roll i den kinesiska idédebatt där man försöker formulera historiska och filosofiska alternativ till den västerländska internationella ordningen. Flera av de begrepp som officiellt används internationellt kan därför förstås som moderna översättningar eller omtolkningar av äldre kinesiska föreställningar, även om denna koppling sällan uttrycks öppet.

Xi Jinping citerar inte Zhao Tingyang och lär inte heller använda tianxia som centralt utrikespolitiskt begrepp. Däremot ger Zhao en ovanligt tydlig filosofisk formulering av en världsbild vars grunddrag återkommer i Kinas officiella språk om en "gemensam framtid för mänskligheten", global styrning och en reformerad internationell ordning.

Många av föreställningar i den av Zhao formulerade världsbilden har sina rötter i den konfucianska traditionen, även om dagens kinesiska stat sällan presenterar dem som konfucianism i officiella policydokument. Begrepp som harmoni, ordning, meritokrati och moraliskt ledarskap har emellertid länge varit centrala inom konfucianskt tänkande och återkommer i moderniserad form i den samtida kinesiska politiska retoriken.

Det är knappast en tillfällighet att Kina under 2000-talet valde att ge sina internationella kulturinstitut namnet Konfuciusinstitut. Valet signalerade att Kina inte bara ville exportera språk och kultur utan också knyta sin internationella profil till en äldre civilisatorisk tradition.

Multipolaritet och civilisationsstaten

Om tianxia beskriver den internationella ordning som Kina föreställer sig, beskriver begreppet civilisationsstat den identitet genom vilken Kina legitimerar sin egen roll i denna ordning. Tianxia fungerar därför att Kina inte ser sig som en nationalstat, utan en civilisationsstat. Redan Folkrepublikens officiella namn Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó (中华人民共和国) antyder denna dubbelhet. Staten definierar sig inte bara som ett territorium utan som den politiska företrädaren för Zhōnghuá, den kinesiska civilisationen. Därmed vilar den kinesiska självförståelsen delvis på en civilisationsidé som är äldre än den västfaliska nationalstaten. Multipolaritet handlar inte bara om flera stormakter. Den handlar också om flera civilisationer, där varje civilisation förväntas ha rätt att definiera sina egna normer och institutioner. 

Den strategiska översättningen lämnar samtidigt ett betydande tolkningsutrymme. Begrepp som multipolaritet, ömsesidig respekt och civilisationernas jämlikhet kan därför uppfattas som uttryck för västerländska föreställningar om pluralism och jämlikhet, samtidigt som de i kinesisk kontext kan vila på delvis andra historiska erfarenheter och politiska målsättningar. Just denna semantiska öppenhet kan göra kommunikationen särskilt effektiv.

Samtidigt som Kina internationellt försvarar olika civilisationers rätt att utvecklas på egna villkor betonas inom landets egna gränser allt starkare vikten av en gemensam kinesisk nationell identitet. Den lag om etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法) som antogs den 12 mars och trädde i kraft den 1 juli 2026 illustrerar denna dubbla logik. Internationellt avvisas västerländska anspråk på universella normer, medan staten internt i ökande grad söker integrera olika etniska och kulturella grupper i en gemensam nationell berättelse.

Den aktuella lagen illustrerar också hur den kinesiska ledningen tycks prioritera intern sammanhållning och politisk kontroll framför hur reformerna uppfattas internationellt. Ur ett västerländskt perspektiv riskerar lagen att skada Kinas internationella anseende, men ur den kinesiska regimens perspektiv väger den interna stabiliteten tyngre. För många västerländska iakttagare framstår Kinas politik gentemot tibetaner och uigurer som ett uttryck för förtryck eller intern kolonialism. Ur den kinesiska regimens perspektiv är det däremot ett uttryck för västerländsk imperialism när omvärlden ifrågasätter hur Kina organiserar sina egna angelägenheter.

Kina behöver inte ensamt driva sitt narrativ. Antiimperialismen är ett språk som används tillsammans av Kina och Ryssland och dessutom av delar av den islamiska världen och yttervänster i väst. Man har visserligen mycket olika mål och världsbilder, men man har en gemensam motståndare: ett föreställt imperialistiskt väst.

Den kinesiska kritiken av västerländsk universalism har dessutom delvis kunnat hämta argument från västerländsk teori. Sedan 1980-talet har kinesiska forskare ingående studerat postmodern filosofi och postkolonial teori. Den tidiga kinesiska receptionen av postmodernismen förmedlades dessutom i hög grad genom den amerikanske marxisten Fredric Jameson, vars föreläsningar i Kina under 1980-talet fick stort inflytande över den fortsatta kinesiska debatten. Under slutet av 1980-talet inspirerade hans analyser delar av den kinesiska intellektuella oppositionen, men efter den 4 juni 1989 kom samma tankegods allt oftare att användas för att kritisera västerländska anspråk på universella normer.

Föreställningen att mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism utgör universella normer har därigenom inom kinesisk teoribildning kunnat beskrivas som uttryck för en kulturellt och historiskt situerad västerländsk metaberättelse. När denna kritik kombineras med antiimperialistiska argument uppstår ett kraftfullt språk genom vilket västerländska anspråk på universella värden kan beskrivas som ytterligare ett uttryck för kulturell och politisk dominans.

Liksom Xi:s Kina ser sig Putins Ryssland som företrädare för en egen civilisation eller "den ryska världen". Båda förespråkar en multipolär världsordning. Men deras strategier skiljer sig åt. Där Ryssland främst undergräver tilltron till den liberala världsordningens berättelser försöker Kina successivt etablera ett alternativt språk genom vilket en ny internationell ordning kan beskrivas och legitimeras. Medan Ryssland river ned försöker Kina bygga upp och ta kontrollen över begreppen. Även om Kina och Ryssland i många avseenden skiljer sig åt visar båda hur kontrollen över berättelser, begrepp och historiska tolkningar blivit en central del av 2000-talets stormaktspolitik.

Alla dessa begrepp – gott styre, multipolaritet, civilisation och tianxia – bildar tillsammans ett alternativt politiskt språk genom vilket Kina kan beskriva både den internationella ordningen och sin egen plats i den. Frågan blir då varför behovet av ett sådant alternativt begreppssystem blivit så centralt för dagens kinesiska ledarskap.

Behov av narrativ legitimering

Den yttersta konflikten gäller kanske inte vem som blir världens största ekonomi eller ens vem som har starkast militär. Den gäller vem som får definiera vad demokrati är, vad utveckling är eller vad internationell rätt är. Den som kontrollerar dessa begrepp kontrollerar också i hög grad den politiska verkligheten. Och just därför har kampen om diskursen blivit en central del av stormaktspolitiken.

Ur ett västerländskt perspektiv handlar kampen om narrativ och diskurs i hög grad om att vinna stöd i det globala syd, särskilt i internationella organ. För den kinesiska ledningen framstår internationell makt och globalt inflytande i hög grad som instrument för ett annat syfte.

Kampen om diskursen handlar inte bara om hur omvärlden uppfattar Kina. Den handlar också om vilka alternativa berättelser det kinesiska folket tillåts se. Kinas kamp om diskursmakt syftar till att skapa ett internationellt idéklimat där kommunistpartiets egen berättelse framstår som legitim och självklar. Om liberala idéer inte längre framstår som universellt giltiga internationellt blir det också svårare för kinesiska medborgare att uppfatta dem som självklara alternativ till det egna systemet.

Under Xi Jinping har denna legitimering dessutom blivit alltmer personcentrerad. I takt med att makten koncentrerats till Xi själv och flera av kommunistpartiets tidigare normer för kollektivt ledarskap och ordnad succession satts åt sidan, har berättelsen om den kinesiska civilisationens återupprättelse också kommit att bli nära förknippad med hans eget ledarskap. Därmed blir skyddet av den officiella berättelsen inte bara en fråga om partiets legitimitet utan också om Xi Jinpings personliga auktoritet.

Medan man i väst blivit alltmer skeptiskt till stora legitimerande berättelserna har Kina under Xi Jinping i stället försökt återupprätta en sådan. Den ekonomiska utvecklingen framställs inte enbart som ett resultat i sig, utan som ett bevis på att den kinesiska civilisationens historiska återupprättelse redan är på väg att fullbordas.

I sin berömda rapport La condition postmoderne hävdade den franske filosofen Jean-François Lyotard att de stora legitimerande berättelserna i de mest utvecklade informationssamhällena successivt förlorade sin auktoritet och ersattes av performativitet – effektivitet, nytta och resultat – som grund för legitimitet. Kinas utveckling pekar emellertid mot en annan möjlighet. Med hjälp av avancerad informationsteknik och kontroll över informationsflödet försöker staten inte avskaffa den performativa legitimeringen, utan integrera den i en ny civilisatorisk metaberättelse.

Under Xi Jinping har Kina successivt utvecklat ett strategiskt narrativ som samtidigt fungerar som en ny legitimerande metaberättelse. Det beskriver inte bara Kinas plats i världen utan ger också kommunistpartiets och Xi Jinpings eget ledarskap en historisk och civilisatorisk legitimitet.

Informationsteknologins nya roll

Kinas strategi begränsas inte till officiell diplomati eller statliga medier. Under senare år har kinesiska myndigheter och statligt knutna aktörer även kopplats till omfattande digitala påverkansoperationer, såsom det nätverk som i väst brukar benämnas Spamouflage eller Dragonbridge. Syftet har inte enbart varit att sprida positiva budskap om Kina utan också att undergräva kritiska berättelser, påverka internationell opinion och förstärka de alternativa narrativ som Kina söker etablera.

Medan Lyotard beskrev hur informationsteknologin bidrog till att underminera de stora legitimerande berättelserna i väst, förefaller den kinesiska staten använda samma teknologiska utveckling för motsatt syfte: att genom digital kommunikation, utbildning, informationskontroll samt AI-baserade språkmodeller och informationssystem åter skapa en sammanhängande berättelse om nationen, civilisationen och partiets historiska uppdrag.

Den tekniska utvecklingen har samtidigt förändrat själva förutsättningarna för diskursmakten. Med generativ AI och stora språkmodeller (LLM) kan budskap produceras och anpassas i en omfattning som tidigare varit omöjlig. Statligt stödda informationskampanjer kan idag generera stora mängder nyhetsliknande innehåll på ett stort antal språk, samtidigt som egna språkmodeller tränas för att återge kinesiska politiska och ideologiska utgångspunkter. 

Kampen om diskursen handlar därmed inte längre bara om medier och diplomati, utan också om vem som formar framtidens digitala kunskapsinfrastruktur. Samma utveckling märks också institutionellt genom Kinas initiativ att etablera nya internationella organ för AI-samarbete och AI-styrning, såsom World Artificial Intelligence Cooperation Organization (WAICO), som formellt grundades genom ett avtal mellan 29 länder i Shanghai den 16 juli 2026. Även AI-styrningen blir därmed en arena där Kina försöker formulera alternativa internationella normer och institutioner.

Informationspåverkan har därmed blivit allt mer kybernetisk, i betydelsen att budskap produceras, sprids, mäts och fortlöpande justeras genom återkoppling från användarnas beteenden. Med generativ AI och LLM kan denna process automatiseras i en omfattning som tidigare varit omöjlig.

Om Kinas försök att skapa ett eget diskurs- och narrativsystem lyckas handlar det inte främst om hur väst beskriver Kina. Det handlar om huruvida den kinesiska staten kan skapa en internationell idévärld där dess egen berättelse framstår som legitim – också inför den egna befolkningen. Kampen om den globala diskursen blir därmed ytterst inte en kamp om hur väst uppfattar Kina, utan om hur Kina kan fortsätta legitimera sitt eget politiska system inför den egna befolkningen.

Frihet eller frigörelse? Om den franska revolutionens arv

Frigörelse eller frihet?

Där USA den 4 juli firar sin nationaldag eller självständighetsdag till minne av självständighetsförklaringen firar Frankrike sin nationaldag den 14 juli till minne av stormningen av Bastiljen år 1789. Bastiljen var en fästning och ett fängelse som kommit att symbolisera den franska kungamaktens godtycke, och stormningen kom att inleda den franska revolutionen. I augusti samma år som Bastiljen stormades antog den franska nationalförsamlingen en deklaration om "människans och medborgarens rättigheter", Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, som liksom den amerikanska självständighetsförklaringen formulerade universella anspråk om frihet, rättigheter och politisk legitimitet. Tillsammans med den amerikanska självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen kom deklarationen att bli en viktig referenspunkt för senare formuleringar av universella mänskliga rättigheter, inte minst i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter

När amerikaner och européer talar om frihet utgår de ofta från att de talar om samma sak. Båda hänvisar till demokrati, mänskliga rättigheter och folkstyre. Båda ser gärna sina samhällen som arvtagare till upplysningen. Men bakom denna gemensamma vokabulär döljer sig delvis olika historiska erfarenheter och olika sätt att förstå relationen mellan individ, stat och samhälle.

De två händelser som mer än några andra kommit att prägla den moderna västerländska självförståelsen är den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen. Båda utmanade den gamla ordningen. Båda hävdade att makten ytterst måste legitimeras av folket snarare än av Gud eller traditionen. Men där den amerikanska revolutionen i hög grad byggde på föreställningen att individen redan äger sina friheter och att statens uppgift är att skydda dem, kom den franska revolutionen att utveckla en annan berättelse. Där stod emancipation, frigörelse, i centrum.

Skillnaden kan vid första anblicken verka subtil, men den har fått långtgående konsekvenser. Frihet och frigörelse är inte samma sak. Friheten utgår från att individen redan besitter vissa rättigheter som ingen legitim makt får kränka. Frigörelsen utgår från att individen ännu inte är fri och därför måste befrias från de krafter som begränsar henne. I det ena fallet blir den centrala politiska frågan hur makten ska begränsas. I det andra blir frågan vilka hinder som måste undanröjas för att människan ska kunna bli fri.

Revolutionen och den sekulära staten

Den franska revolutionen växte fram ur upplysningens kritik av privilegiesamhället, kyrkans makt och den absoluta monarkin. Filosofer som Voltaire, Diderot och Rousseau hade under årtionden ifrågasatt den gamla ordningens legitimitet. När revolutionen bröt ut 1789 riktades angreppet inte bara mot en viss kung eller regering utan mot ett helt samhällssystem.

Till skillnad från den amerikanska revolutionen, som i första hand legitimerade de tretton koloniernas självständighet och deras rätt att styra sig själva, gjorde den franska revolutionen anspråk på att formulera principer giltiga för alla människor. Redan i deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 framträdde ett universellt anspråk som senare kom att prägla såväl den franska republiken som stora delar av Europas politiska utveckling. Föreställningen om universella mänskliga rättigheter var visserligen inte ny. Den hade vuxit fram genom en lång idéhistorisk tradition där romersk rätt, stoisk filosofi och kristen naturrätt samverkade. Men revolutionen gjorde dessa principer till grund för en ny politisk ordning.

Franska revolutionens universalism handlade inte enbart om individuella rättigheter. Den uttryckte också en strävan att skapa institutioner, lagar och normer som ansågs bygga på förnuft snarare än på tradition, privilegier eller religion. Samma anda återfinns senare i allt från metersystemet och den moderna statsförvaltningen till Code Napoléon och den franska republikens syn på medborgarskap.

Deklarationen formulerade många av de principer som senare skulle bli centrala för modern demokrati och mänskliga rättigheter. Men revolutionen handlade samtidigt om mer än individuella rättigheter. Den handlade om att skapa ett nytt samhälle och i viss mån också en ny människa. Det gamla Frankrike skulle inte bara reformeras utan omvandlas.

Det är också här som den franska revolutionens förhållande till religionen blir särskilt betydelsefullt. Revolutionärerna såg inte enbart kyrkan som en religiös institution utan också som en politisk maktfaktor. Kyrkan ägde enorma tillgångar, kontrollerade utbildningen och utgjorde en central del av den gamla samhällsordningen. Att begränsa kyrkans inflytande framstod därför som en nödvändig del av frigörelseprojektet.

Under revolutionens mest radikala skede gick utvecklingen långt längre än vad många av upplysningsfilosoferna sannolikt hade föreställt sig. Präster förföljdes, kyrkor stängdes och försök gjordes att skapa nya former av republikansk medborgarreligion. Även om denna radikala avkristning blev kortvarig kom den att lämna ett bestående avtryck i den franska politiska kulturen. Det centrala var inte bara att religionen skulle skiljas från staten. Det centrala var att staten skulle befrias från religionens makt.

Det var Napoleon Bonaparte som kom att ge många av revolutionens idéer deras mest varaktiga institutionella form. Napoleon var ingen demokrat i modern mening och lät kröna sig själv till kejsare. Ändå blev han kanske den främste exportören av revolutionens arv.

Napoleon kröner sig själv till kejsare i påvens närvaro.

Genom Napoleons lagbok skapades ett rättssystem som byggde på principen om lika lag för alla medborgare. Feodala privilegier avskaffades. Staten centraliserades. Meritokratiska ideal stärktes. På många håll i Europa blev de napoleonska reformerna mer bestående än de politiska ordningar som föregick eller följde dem.

Paradoxalt nog byggde delar av den nya ordningen på äldre intellektuella traditioner. Den romerska rätten, som under århundraden förvaltats och utvecklats inom Europas universitet och kyrkliga institutioner, blev en viktig inspirationskälla för den lagstiftning som Napoleon senare lät kodifiera.

Napoleon försonades visserligen med den katolska kyrkan genom konkordatet med påven 1801, men kyrkan återfick aldrig sin tidigare ställning. Religionen tolererades och erkändes, men underställdes samtidigt den världsliga makten. I detta avseende blev Napoleon en viktig föregångare till senare former av sekulär statsmakt.

De lutherska furstarna i norra Europa hade redan under 1500-talet underställt kyrkan den världsliga makten. Även Peter den store gjorde detsamma inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Frankrikes situation var emellertid annorlunda. Där riktades den statliga kontrollen mot en universell kyrka med sitt centrum utanför nationen. Under revolutionen och senare under Napoleon underställdes därför den katolska kyrkan den franska staten, samtidigt som påvens inflytande kraftigt begränsades.

Påven Pius VII grips och deporteras på order av Napoleon.

Under 1800-talet fortsatte konflikten mellan republik och kyrka att prägla Frankrike. När den tredje republiken under slutet av seklet byggde ut det offentliga skolsystemet blev skolan ett centralt redskap för att forma republikens medborgare. Undervisningen skulle vara sekulär. Barn skulle fostras till republikaner snarare än till katoliker. Staten övertog därmed en del av de funktioner som tidigare hade legat hos kyrkan.

Laïcité – den franska modellen

Den definitiva brytpunkten kom genom lagen om separation mellan kyrka och stat år 1905. Därmed upphörde den katolska kyrkan att vara underställd staten på det sätt som varit fallet sedan revolutionen och Napoleon. Samtidigt förlorade den också sin tidigare offentliga särställning. Den moderna franska laïcité-modellen utgår från att kyrkan är institutionellt självständig samtidigt som religionen hålls åtskild från staten och det offentliga rummet.

Här framträder en skillnad som fortfarande påverkar relationen mellan Europa och USA. I den amerikanska traditionen har separationen mellan kyrka och stat syftat till att både skydda religionen från staten och staten från religionen. I den franska traditionen har separationen i högre grad syftat till att skydda det offentliga från religionens inflytande, för att därigenom möjliggöra frihet och emancipation.

Den franska universalismen har också haft en geopolitisk dimension. Frankrike har ofta betraktat sig självt som bärare av universella värden snarare än som en nation bland andra. Därför har relationen till USA tidvis präglats av ambivalens. Frankrike har varit en central del av den västliga gemenskapen men samtidigt återkommande hävdat sin självständighet gentemot amerikanskt ledarskap. Charles de Gaulles beslut 1966 att lämna Natos integrerade militära kommando kan också ses som ett uttryck för denna tradition. I dagens diskussioner om europeisk strategisk autonomi lever delar av samma föreställning fortfarande kvar.

Även inom Nato lever detta dubbla arv vidare. Organisationen har fortfarande engelska och franska som sina två officiella språk och toppmöten marknadsförs konsekvent som både NATO Summit och Sommet de l'OTAN. Att franskan fortfarande har denna formella ställning speglar inte främst dagens språkliga maktförhållanden utan den historiska roll som Frankrike spelat i utformningen av den västliga institutionella ordningen.

Föreställningen om den franska modellens universalitet har också ett visst historiskt stöd. Den franska modellen kom att få stort inflytande långt utanför Frankrikes gränser. Många stater inspirerades av den franska republikanismen, den centraliserade statsförvaltningen och principen om laïcité. Ett av de mest intressanta exemplen är Turkiet.

Från Frankrike till Turkiet

När Mustafa Kemal Atatürk grundade den turkiska republiken efter Osmanska rikets fall hämtade han i många avseenden sina förebilder från Frankrike snarare än från USA. Kalifatet avskaffades. Religionens politiska roll begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras. Men precis som i Frankrike under 1800-talet innebar sekulariseringen inte att staten drog sig tillbaka från religionen. Tvärtom skapades genom myndigheten Diyanet ett system där staten fick omfattande inflytande över det religiösa livet. Religionen skulle inte styra staten. Staten skulle i stället definiera religionens plats i samhället.

Den kemalistiska republikens statsideal kom därmed att ligga närmare den franska republikanska och sekularistiska traditionen än den federala och kristdemokratiska statsmodell som efter andra världskriget kom att prägla Västtyskland och senare stora delar av Europeiska unionen. Turkiets tidiga europeiska orientering riktades i hög grad mot ett integrationsprojekt där just den franska republikanska traditionen ännu spelade en betydande roll.

Den amerikanska och den franska republiken framstår ofta som två uttryck för samma västerländska frihetstradition. Men deras legitimerande berättelser skiljer sig i viktiga avseenden. I USA har staten ytterst legitimerats genom individens redan existerande frihet och genom institutioner som begränsar makten. I Frankrike har staten i högre grad legitimerats genom sin förmåga att frigöra medborgaren från de maktstrukturer som ansetts hindra friheten. Därför har också den franska staten historiskt tilldelats en mer aktiv roll i att forma det offentliga rummet och den republikanska medborgaren.

Kanske blir denna skillnad särskilt tydlig i vår egen tid. Samtidigt som USA alltmer präglas av konflikter kring den berättelse som länge gav nationen legitimitet, bygger den franska republiken fortfarande i hög grad sin självförståelse på staten som garant för republikens gemensamma värden. 

Skillnaden mellan den amerikanska och den franska förståelsen av statens roll märks fortfarande i dagens Europa, inte minst på EU-nivå. Även samtida europeiska diskussioner om yttrandefrihet, sociala medier, desinformation och hatbrott kan delvis förstås mot denna historiska bakgrund. Där många amerikaner instinktivt frågar hur staten ska begränsas för att skydda friheten frågar många européer vilka samhälleliga villkor som krävs för att friheten ska kunna förverkligas. Bakom dessa skillnader finns inte bara olika lagar utan också olika traditioner.

Olika traditioner och berättelser

För nordbor torde motsättningen mellan den amerikanska och den franska modellen inte vara så uppenbar. Historiskt har de nordiska länderna utvecklat en tredje modell, där den lutherska kyrkan länge varit integrerad i staten och där religiösa symboler och ceremonier senare kommit att uppfattas som nationellt kulturarv snarare än som uttryck för religionsutövning. Debatten kring Sommarpsalmen i finländska skolor visar hur argument hämtade från en mer kontinentaleuropeisk förståelse av sekularism ibland kolliderar med en nordisk tradition där kristna inslag ofta uppfattas som kulturarv snarare än som konfession. I Norden har kyrkan och religionen inte på samma sätt som på kontinenten uppfattats som hinder för upplysning och emancipation, utan tvärtom ofta förknippats med folkbildning, nationell sammanhållning och statens modernisering.

Västerlandet har från början formats av flera olika legitimerande berättelser och olika förhållningssätt till begreppet frihet. Den amerikanska berättelsen handlar i stor utsträckning om den frihet som på engelska brukar betecknas liberty, där det är den enskilda individens rätt att själv tolka vad frihet innebär. Den franska berättelsen handlar i hög grad om emancipation, där staten i stor utsträckning fått uppgiften att befria sina medborgare från de hinder som anses stå i vägen för deras frihet. Båda traditionerna har bidragit till framväxten av demokrati, mänskliga rättigheter och moderna västerländska samhällen. Men de ger olika svar på frågan om vad som ytterst gör politisk makt legitim.

Vilket Turkiet möter Nato i Ankara?

Ankara och Turkiets plats i Nato

När Natos stats- och regeringschefer samlas i Ankara möts de av ett land som i över sjuttio år varit en viktig medlem av den västliga försvarsalliansen. För Finland och Sverige blir toppmötet först det andra där de deltar som fullvärdiga medlemmar efter den utdragna process där Turkiet fördröjde de nordiska ländernas inträde.

Som värdland kommer Turkiet att omges av den diplomatiska artighet som präglar internationella toppmöten. Men den bild av Turkiet som då förmedlas riskerar att bli ensidig. Få medlemsländer har under de senaste årtiondena väckt lika många frågor om sin relation till väst som just Turkiet.

Att toppmötet hålls i huvudstaden Ankara och inte i Istanbul är i sig symboliskt. När Turkiet senast stod värd för ett Nato-toppmöte år 2004 hölls mötet i Istanbul, den historiska metropolen vid Bosporen och den stad som för många européer fortfarande förkroppsligar Turkiets historia. Istanbul är det gamla Konstantinopel, den kejserliga huvudstaden som förenar Europa och Asien och vars historiska centrum ligger på den europeiska sidan av Bosporen. Ankara representerar något annat. Staden blev huvudstad för den republik som Mustafa Kemal Atatürk skapade ur Osmanska rikets ruiner efter första världskriget.

Istanbul bär fortfarande spåren av det osmanska och islamiska imperiet, men också av Bysans, det vill säga det Östromerska riket, och den grekisk-romerska kristenheten. Den ekumiska patriarken av Konstantinopel, under vars ledarskap även den ortodoxa kyrkan i Finland står, har fortfarande sitt säte i Istanbul. Där ligger också Hagia Sofia, den kyrka som uppfördes som centrum för den bysantinska kristenheten, som senare blev moské efter den osmanska erövringen, omvandlades till museum under Atatürk och åter gjordes till moské under Recep Tayyip Erdoğan. Få byggnader illustrerar tydligare de motsatta krafter som format det moderna Turkiet. Att en del av landet, inklusive dess största stad, ligger i Europa har samtidigt länge haft en symbolisk betydelse. Turkiet har inte bara velat vara en bro mellan Europa och Asien, utan också uppfattas som en del av Europa.

Hagia Sofia

Turkiet blev medlem av Nato 1952 samtidigt som Grekland. Att de två ärkefienderna upptogs samtidigt illustrerar alliansens strategiska logik under det tidiga kalla kriget. För USA och Västeuropa handlade medlemskapet framför allt om att säkra den sydöstra flanken mot Sovjetunionen. De turkiska sunden mellan Svarta havet och Medelhavet hade en enorm strategisk betydelse, och Turkiet gränsade direkt till Sovjetunionen.

Men Turkiets väg in i Nato handlade inte enbart om geografi. Efter andra världskriget ville den turkiska ledningen också demonstrera att landet hörde till västvärlden. När Koreakriget bröt ut skickade Turkiet betydande styrkor för att delta på FN:s och USA:s sida. Insatsen blev ett viktigt argument för medlemskap i Nato och uppfattades som ett bevis på Turkiets västliga orientering.

Republikens grund och den kemalistiska moderniteten

För att förstå denna orientering måste man gå tillbaka till republikens grundande. När Osmanska riket föll samman efter första världskriget hotades Anatolien av uppdelning mellan flera segrarmakter. Under Atatürks ledning lyckades den turkiska nationalistiska rörelsen besegra bland annat de grekiska styrkor som ryckt långt in i Anatolien. Ur denna seger växte den moderna turkiska republiken fram.

Den nya republikens grundprincip sammanfattades i mottot "Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir" – "Suveräniteten tillhör ovillkorligen nationen". Formuleringen uttryckte den grundläggande legitimeringsförskjutningen från dynasti och kalifat till nationen som politiskt subjekt. Liksom den franska revolutionens princip om nationell suveränitet markerade den att den yttersta politiska auktoriteten inte längre ansågs härstamma från Gud, dynastin eller kalifen, utan från nationen själv.

Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir - Anıtkabir, mausoleet över Atatürk

Atatürk blev inte bara republikens grundare utan också dess främsta legitimerande hjältegestalt, inte minst genom segern i det turkiska självständighetskriget mot Grekland. Samtidigt var hans projekt mycket radikalt. Kalifatet avskaffades. Religiösa institutioner underställdes staten. Reformerna omfattade inte bara statens institutioner utan även språket. Det arabiska alfabetet ersattes av ett latinskt alfabet, inklusive bokstaven ö, samtidigt som tusentals ord med arabisk och persisk bakgrund successivt ersattes av turkiska motsvarigheter.

För många innebar reformen att banden till det osmanska förflutna försvagades, eftersom yngre generationer inte längre utan vidare kunde läsa äldre texter och dokument. Klädreformer genomfördes och religionens plats i det offentliga livet begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras efter europeisk modell. I praktiken innebar detta en turkisk variant av den franska laïcité-principen, där religionen inte skulle styra staten utan tvärtom underställas den.

Det Europa som inspirerade Atatürk var inte det kristna Europa utan snarare det sekularistiska och republikanska Europa. I många avseenden hämtades förebilderna från Frankrike och den franska traditionen av laïcité. Turkiet skulle bli en modern nationalstat där religionen förlorade sin politiska roll.

Den kemalistiska statens laïcité-ordning

Denna vision kom att försvaras av vad som ofta kallats den kemalistiska eliten. Armén såg sig som republikens väktare, men försvarade i första hand den kemalistiska ordningen snarare än principen att den politiska makten ytterst utgår från folket. Det är också i Turkiet som uttrycket "den djupa staten" först fick bred politisk betydelse. Det betecknade framför allt de nätverk inom militär, säkerhetsapparat och statsförvaltning som ansågs skydda den kemalistiska ordningen oberoende av valresultat.

Torget Tören Meydanı framför Anıtkabir, som syns i bakgrunden

Domstolarna, särskilt författningsdomstolen, fungerade på liknande sätt och försvarade den kemalistiska ordningen, inte minst laïcité-principen, med arméns stöd i bakgrunden. Under republikens historia förbjöds flera religiöst orienterade partier, och militären ingrep vid upprepade tillfällen när den ansåg att den sekulära ordningen var hotad. För den kemalistiska eliten handlade laïcité inte bara om att skilja religion från politik utan också om att skydda staten från religiöst inflytande via politiska partier.

Till skillnad från vad många idag förknippar med sekularism innebar den kemalistiska modellen inte en fullständig åtskillnad mellan religion och stat. Genom myndigheten Diyanet kom staten inte bara att övervaka det religiösa livet utan också att standardisera och kanalisera den sunnimuslimska praktiken genom centralt utformade predikningar och ett omfattande administrativt kontrollsystem över moskéväsendet. Den kemalistiska sekularismen byggde i själva verket på statens rätt att definiera religionens plats i samhället. Att den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk gjorde det möjligt för staten att genom Diyanet utöva ett inflytande över religionens offentliga uttryck som hade varit svårare i ett mer religiöst pluralistiskt samhälle.

Turkiets moderna historia präglas i detta avseende av en återkommande spänning mellan en statligt formad sekulär idealberättelse och en övervägande sunnimuslimsk samhällsstruktur. Den religiösa dimensionen försvann trots sekulariseringen aldrig helt ur samhällslivet. Det stora folkutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 genomfördes inte utifrån språkliga eller nationella kriterier, utan huvudsakligen utifrån religion. Turkisktalande ortodoxa kristna fördrevs till Grekland medan grekisktalande muslimer flyttades till Turkiet. Före det hade, i vad som idag allmänt betraktas som det armeniska folkmordet 1915–1917, ungturkarna, vars revolution och nationalism banade väg för Atatürk och den moderna turkiska republiken, dödat eller fördrivit största delen av den kristna armeniska befolkningen.

Således växte den nya republiken fram i ett land där den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk, även om betydande kurdiska och alevitiska minoriteter levde utanför den nationella berättelsens idealtyp. Den kemalistiska berättelsen om ett sekulärt och västorienterat Turkiet fungerade under större delen av republikens historia som statens viktigaste legitimerande berättelse. Men den kom samtidigt att samexistera med andra sätt att förstå nationens identitet, en spänning som fortfarande präglar turkisk politik.

Från kemalism till Erdoğan

Så sent som 1997 tvingades den islamistiskt orienterade premiärministern Necmettin Erbakan att avgå efter påtryckningar från militären. För många konservativa och religiösa turkar blev detta ytterligare ett exempel på hur den kemalistiska eliten begränsade folkmajoritetens politiska inflytande. Händelserna 1997 bidrog därmed till att ge näring åt den politiska rörelse som några år senare skulle föra Erdoğan till makten.

Året därpå dömdes även Istanbuls borgmästare Recep Tayyip Erdoğan till fängelse och politiskt yrkesförbud efter att offentligt ha reciterat en dikt som domstolen ansåg uppviglande och oförenlig med den sekulära statens principer. För många av hans anhängare gjorde detta honom till en symbol för hur den kemalistiska ordningen använde staten för att begränsa religiöst inspirerad politik.

Trots sitt grepp om institutionerna lyckades den kemalistiska eliten inte stoppa Erdoğan och hans parti Rättvise- och utvecklingspartiet AKP från att vinna valet och bilda regering 2002. Vid denna tid hade den kemalistiska berättelsen redan förlorat en del av sin attraktionskraft. Många väljare uppfattade den sekulära eliten som avskild från folkmajoriteten, samtidigt som ekonomiska problem och politisk instabilitet undergrävde förtroendet för det gamla systemet. Paradoxalt nog bidrog även Turkiets strävan efter medlemskap i Europeiska unionen till att minska militärens och andra icke-valda institutioners politiska inflytande.

När Erdoğan och hans parti kom till makten framställde de sig som representanter för de grupper som länge hållits utanför den kemalistiska makteliten. Erdoğan presenterade sig inledningsvis som en reformator som ville förena konservativa muslimska värderingar med demokrati och ekonomisk modernisering, snarare än som en motståndare till demokrati eller Europa. Mellan åren 2003 och 2014 var Erdoğan premiärminister, samtidigt som makten alltmer koncentrerades till honom som person. När Erdoğan år 2014 valdes till president överfördes makten till presidentämbetet, först de facto och efter folkomröstningen 2017 även formellt.

Den nya presidentanläggningen eller byggnadskomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, som invigdes av Erdoğan samma år som han tillträdde som president, blev inte bara säte för den verkställande makten utan också ett monument över den nya politiska ordning som växte fram under Erdoğan. Tanken hade först varit att det skulle bli det nya kansliet för premiärministern, eftersom det gamla högkvarteret Başbakanlık ansågs omodernt och avlyssningskänsligt. Men när Erdoğan bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet och omdefiniera presidentrollens makt, beslöt han att byggnaden i stället skulle tillfalla presidentämbetet. Den sittande premiärministern fick flytta in i det gamla, betydligt mindre presidentpalatset Çankaya Köşkü, vilket var en enorm symbolisk förflyttning av maktens centrum i turkisk politik. Presidentkomplexets huvudbyggnad är byggd i neo-osmansk stil och själva namnet på det nya presidentkomplexet, Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, anknyter medvetet till det osmanska kulturarvet snarare än till den västerländska statstraditionens palatsarkitektur.

Huvudbyggnaden till residentkomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi i Ankara

Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 genomförde Erdoğan omfattande utrensningar inom militär, rättsväsende och statsförvaltning. De institutioner som länge fungerat som väktare av den kemalistiska ordningen förlorade gradvis sin självständiga ställning. Samtidigt fick den maktkoncentration som redan vuxit fram kring Erdoğan konstitutionell legitimitet genom övergången till presidentstyre. Successivt växte också nya eliter fram vars karriärer, erfarenheter och lojaliteter i högre grad formats under Erdoğans styre.

För Nato innebar detta inte bara en förändring av Turkiets inrikespolitiska maktbalans. En betydande del av den officerskår som under decennier byggt nära relationer till västliga militärstrukturer försvann. I dess ställe växte en ny generation befälhavare fram, vars erfarenheter i större utsträckning präglats av ett Turkiet som vuxit fram under Erdoğans styre.

Natos egen doktrinära kommunikation efter 2022 visar samtidigt att alliansen själv inte endast är en militär struktur utan också en berättelse om sin egen legitimitet. I det så kallade institutionella narrativet beskrivs Nato som "a democratic, multinational alliance uniting across borders to guard, with courage and competence, against threats to our home". Detta narrativ fungerar inte som operativ strategi utan som en övergripande legitimeringsram för alliansens existens. Å andra sidan har betoningen i praktiken förskjutits från demokratiska värden till kompetens och funktionell förmåga. Detta gör att medlemskap i högre grad framstår som beroende av kapacitet än av intern politisk identitet, vilket gör Turkiets fortsatta plats i alliansen lättare att förstå ur ett institutionellt perspektiv. Samtidigt har den berättelse genom vilken Turkiet förstår sin egen roll i världen förändrats.

Genom sin betoning av det osmanska arvet och sin återkommande ambition att tala för muslimska grupper långt utanför Turkiets gränser har Erdoğan stundvis odlat en symbolisk roll som påminner om det ledarskap som historiskt förknippades med kalifatet, även om han aldrig gjort anspråk på att återupprätta institutionen. Därmed har också den gemenskap som Turkiet främst identifierar sig med gradvis förändrats. Medan den kemalistiska republiken i första hand definierade sig som en del av det västerländska moderniseringsprojektet framträder Erdoğans Turkiet allt oftare som en självständig civilisationell aktör med historiska och kulturella band till en bredare muslimsk värld.

Till vänster Beştepe Millet-moskén inom presidentkomplexet i Ankara

Den förändrade självbilden märks också i Turkiets relation till Israel. Under 1990-talet utvecklade Turkiet och Israel ett nära säkerhets- och försvarssamarbete, men under Erdoğan har Palestinafrågan blivit en allt viktigare del av Turkiets utrikespolitiska identitet. Genom sitt starka stöd för den palestinska saken har Ankara samtidigt stärkt sina anspråk på att uppträda som en ledande röst i den muslimska världen. Utvecklingen illustrerar hur Turkiets utrikespolitik gradvis kommit att präglas mindre av västlig allianspolitik och mer av ambitionen att återta en självständig regional och civilisatorisk roll.

Denna förskjutning står i kontrast till den orientering som länge präglade den turkiska republiken. Under lång tid strävade Turkiet efter medlemskap i Europeiska unionen. Inte minst sekularister i Europa såg länge Turkiet som ett argument för tanken att europeisk identitet ytterst byggde på politiska principer snarare än religion eller kultur. Men Erdoğans Turkiet har gradvis rört sig bort från denna självbild.

Medan Erdoğan allt tydligare använder osmansk och sunnimuslimsk symbolik för att stärka Turkiets inflytande i den muslimska världen har staten behållit ett omfattande inflytande över det religiösa livet genom den statliga religionsmyndigheten Diyanet. Under Erdoğan har Diyanet inte bara vuxit till en av Turkiets största statliga myndigheter utan också blivit ett viktigt instrument för turkisk mjuk makt. Genom moskéer, religiös utbildning och imamutsändning verkar myndigheten långt utanför Turkiets gränser, inte minst i Europa, på Balkan och i Centralasien. Denna politik beskrivs ofta som en del av Turkiets neo-osmanska ambition att återta kulturellt och religiöst inflytande i områden som en gång tillhörde Osmanska riket.

Samtidigt har den turkiska staten fortsatt att begränsa det ekumeniska patriarkatets internationella ställning. Under perioder har Ankara rentav samarbetat med Moskva när det gällt att begränsa patriarkatets internationella handlingsutrymme. Turkiet har dock inte konsekvent försökt hindra den ekumeniske patriarken av Konstantinopel från att utöva sitt ämbete som primus inter pares inom den ortodoxa kyrkan, vilket blev tydligt när patriark Bartolomeus år 2019 beviljade den ukrainska kyrkan autocefali (självständighet från Moskvapatriarkatet). Samtidigt erkänner den turkiska staten fortfarande inte patriarkens ekumeniska ställning i juridisk mening, utan betraktar honom formellt endast som ledare för den lilla grekisk-ortodoxa minoriteten i Turkiet. Därigenom förenas en pragmatisk tolerans med en konsekvent ovilja att ge en religiös institution självständig offentlig auktoritet.

Helige Georgios kyrka, säte för Konstantinopels ekumeniska patriarkat

Erdoğans politik har likväl inneburit en tydlig förändring av religionens plats i det offentliga rummet. Begränsningar av religiös klädsel, såsom huvudduk inom universitet och offentlig förvaltning, har successivt avskaffats och religiösa symboler har blivit betydligt mer synliga i det offentliga livet. Där den kemalistiska laïcité-modellen eftersträvade ett offentligt rum fritt från religiösa uttryck har Erdoğan i högre grad accepterat och uppmuntrat religionens offentliga närvaro.

Erdoğans kursändring innebär inte att staten avstår från kontrollen över religionen. Tvärtom har Diyanet fått en allt viktigare roll som statligt instrument för att forma den religiösa identiteten. Det som förändrats är alltså inte statens kontroll över religionen, utan den legitimeringsberättelse genom vilken denna kontroll motiveras.

Västerlandet som spegel: legitimitet, allians och berättelse

Turkiets agerande under Finlands och Sveriges Nato-process illustrerade denna förändring. Frågan handlade inte enbart om kurdiska organisationer, amerikanska vapenleveranser eller andra konkreta säkerhetspolitiska frågor. Den blev också ett sätt för Ankara att demonstrera att Turkiet inte längre såg sig som en kandidat till väst utan som en aktör som kunde ställa egna villkor för alliansen.

Paradoxalt nog finns det vissa likheter mellan Erdoğans Turkiet och Donald Trumps USA. Trots stora skillnader bygger båda rörelserna delvis på föreställningen att en nation har svikits av en kosmopolitisk elit och att dess styrka, självförtroende och historiska identitet måste återupprättas. Där Atatürks Turkiet legitimerades genom modernisering legitimeras Erdoğans Turkiet allt oftare genom restaurering.

När Nato möts i Ankara samlas alliansen därför i en stad som symboliserar en berättelse som inte längre helt sammanfaller med dagens turkiska verklighet. Turkiet är fortfarande en strategiskt oumbärlig medlem av Nato. Men landet är inte längre det sekulära och västinriktade Turkiet som en gång upptogs i alliansen under det kalla kriget.

Turkiet illustrerar därmed en paradox i dagens västliga självförståelse. Samma politiska krafter som varnar för att Europas kulturella identitet håller på att försvagas genom invandring har sällan betraktat Erdoğans alltmer religiöst präglade Turkiet som ett motsvarande problem, trots att Turkiets sunnimuslimska inflytande genom Diyanet också sträcker sig in i Europa. Det kan delvis förklaras av Turkiets strategiska betydelse och av att Nato i ökande grad betraktas som en allians grundad på kapacitet snarare än på gemensamma värderingar.

Det finns dock även en annan förklaring. För många nationalister framstår Erdoğans betoning av religion, nationell suveränitet och kulturell kontinuitet som mindre främmande än den sekularisering och postnationella självförståelse som ofta förknippas med den liberala amerikanska eliten och delar av Västeuropa.

Den kanske viktigaste frågan är emellertid inte om Turkiet fortfarande tillhör väst. Den handlar snarare om vilken berättelse som idag legitimerar den turkiska staten. Under större delen av republikens historia vilade dess institutioner på den kemalistiska berättelsen om nationell befrielse, modernisering och sekularisering. I dagens Turkiet konkurrerar denna berättelse med andra sätt att förstå nationens identitet och historiska uppdrag.