Trump, Hegel och den liberala världsordningens skymning: En filosofisk kommentar till "The YOLO Presidency" i The Atlantic

Artikel i The Atlantic

Den 29 april 2026 publicerade The Atlantic en artikel av Ashley Parker och Michael Scherer under rubriken "The YOLO Presidency: Trump is focused on becoming one of history's 'great men'". Artikeln bygger på uppgifter från källor nära presidenten – en senior tjänsteman i administrationen och en långvarig förtrogen – och tecknar bilden av en president som i sin andra och sista mandatperiod har frigjort sig från de kortsiktiga politiska hänsyn som vanligen styr presidenters handlande.

Donald Trump jämför sig inte längre i första hand med George Washington eller Abraham Lincoln. I privata samtal har han börjat tänka på sig själv som ett tillskott till den treenighet av världshistoriska individer som den tyska filosofen G.W.F.  Hegel (1770 - 1831) identifierade: Alexander den store, Julius Caesar och Napoleon Bonaparte. En källa beskriver hur Trump nyligen har börjat tala om hur han är den mäktigaste person som någonsin har levat, och att han vill bli ihågkommen som den som uträttade saker andra inte kunde uträtta tack vare sin blotta makt och viljekraft.

Artikeln beskriver hur Trump i sin sista mandatperiod, befriad från väljarnas dom, koncentrerar sig på vad han beslutat verkligen spelar roll: att bli en av historiens stora män och lämna ett bestående – och i många fall fysiskt – avtryck. Resultatet har hittills kostat liv och miljarder dollar, skadat världsekonomin, belastat redan sköra allianser och radikalt sänkt presidentens opinionssiffror. Men hans omgivning framställer det som en befrielse: han är inte längre tyngd av politiska hänsyn och kan göra vad som verkligen är rätt snarare än vad som tjänar hans politiska intressen.

Artikeln anknyter till Hegels teori om världshistoriska individer – män som omdirigerade mänsklighetens gång, osannolika epokers hjältar som välte omkull etablerade ordningar som tidigare verkat orubbliga. De var praktiska, politiska män som i sin tid fördömdes för normbrytande beteende. Frågan The Atlantic ställer – om Trump hör hemma i detta sällskap – är delvis ironiskt syftad. Men den är inte filosofiskt irrelevant och behöver inte bara betraktas som satir.

Hegel om de världshistoriska individerna

I sina Föreläsningar om världshistoriens filosofi urskilde Hegel en särskild kategori av historiska gestalter som han kallade welthistorische Individuen, världshistoriska individer. Dessa individer – Alexander den store, Julius Caesar, Napoleon – förkroppsligar tidsandans anda och fungerar som redskap för det historiska framåtskridandet. Även om de drivs av personliga ambitioner och begär bidrar deras handlingar till historiens större, rationella utfällning. Hegel betecknar detta som "förnuftets list" (die List der Vernunft).

Det är viktigt att förstå exakt vad Hegel menar, för det är lätt att missförstå honom som en anhängare av "stora män". Sådana individer saknade enligt Hegel medvetenheten om den idé de förverkligade – de var praktiska, politiska handlingsmän, inte filosofer. De var stora för att de fullgjorde tidens behov. Den världshistoriske individen är med andra ord inte historiens skapare utan dess symptom och redskap – ett uttryck för en mognad i tidens inre logik som river upp det gamla och bereder mark för det nya.

Hegels behandling av de tre figurerna skiljer sig i ton och djup. Om Alexander den store skriver han nästan lyriskt: Alexander – "den friaste och finaste individualitet som den verkliga världen någonsin frambragt" – ger sig i spetsen för det ungdomliga grekiska livet och fullbordar hämnden mot Asien. Alexander framstår som den hellenistiska kulturens perfekta inkarnation, den gestalt i vilken det grekiska andens potential nådde sin historiska fullbordan.

Om Caesar är Hegel mer politiskt analytisk. Caesar stod inför faran att förlora sin jämbördiga ställning gentemot Roms övriga ledare. Hans fiender hade den formella konstitutionen och lagarnas sken på sin sida. Men segern över dessa fiender förvandlades samtidigt till erövring av hela imperiet. Utan att ändra konstitutionens form blev Caesar ensam härskare. Det avgörande för Hegel är att Caesar inte bara tjänade sina egna intressen, utan uttryckte världsandans vilja och handlade instinktivt för att förverkliga det som tiden krävde. En Zeitgeist hade uttömt sig, ett annat var redo att ta vid, och Caesar var den individ i vilken detta andesskifte förkroppsligades och blev synligt.

Starkast och mest personligt är Hegels tolkning av Napoleon. Den 13 oktober 1806, dagen innan slaget vid Jena, såg Hegel den franske kejsaren rida igenom staden och skrev till vännen Niethammer: "Jag såg kejsaren – denna världssjäl – rida ut ur staden på rekognosering. Det är verkligen en underbar känsla att se en sådan individ, som här koncentreras på en enda punkt, och sittande till häst omspänner och behärskar världen." Hegels beskrivning av Napoleon som "världssjälen till häst" (die Weltseele zu Pferde) blev bevingad. Napoleon fullbordade det den franska revolutionen inlett: likvidationen av det feodala Europa och spridningen av en ny politisk ordning grundad på individuell frihet och konstitutionell lag. Hjälten var historiens instrumentaliserade redskap – den universella konkretiseringen av världsanden.

Lyotard och den liberala berättelsens kris

Hegels spekulativa historiefilosofi övertygar föga idag. Den utgör just den typ av metaberättelse som Jean-François Lyotard i La Condition postmoderne (1979) förklarade att vi förlorat tron på: föreställningen om historien som en rationell process med en inneboende riktning. För Hegel handlade denna utveckling om frihetsmedvetandets successiva förverkligande i alltmer fullkomnade statsformer. Ändå förblir Hegels föreläsningar över världshistorien ett klassiskt idéhistoriskt verk – ett av de mest inflytelserika och berömda ramverken för att tolka stora historiska aktörer och epokala skiften. Det är ingen slump att författarna bakom artikeln "The YOLO Presidency" hittade just Hegel då de sökte efter ett verk som lyfter fram de stora historiska aktörerna Alexander den store, Caesar och Napoleon.

En metaberättelse i Lyotards bemärkelse är en övergripande narrativ som erbjuder kunskap och makt legitimitet genom det förväntade förverkligandet av ett ännu ouppnått mål. Hegels spekulativa eller idealistiska metaberättelse var som mest inflytelserik under 1800-talet och även då främst i Tyskland och Finland. De två dominerande politiska metaberättelserna under 1900-talet var marxismen och liberalismen, fastän liberalismen inte nödvändigtvis behöver förstås som en berättelse i en snäv bemärkelse. Marxismen förlorade till stor del sitt inflytande med Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet. Det är närmast liberalismens metaberättelse eller idé – den på upplysningsfilosofi baserade liberala, regelbaserade världsordningen – som tre decennier senare befinner sig i kris och vars kris förkroppsligas av Donald Trump.

Madman-theory och oberäknelighet som historisk rationalitet

Den liberala världsordningen – Pax Americana, den regelbaserade multilateralismen, den fria handeln, de transatlantiska allianserna – har vilat på en stor berättelse: att den amerikanska hegemonin är ett universellt gott, att frihandel gynnar alla och att demokratin utgör historiens mål. Trump är inte orsaken till denna kris – han är, precis som Napoleon i Hegels tolkning, dess symptom och dess agent. USA, vars hegemoni nu utmanas av Kina, tycks ha gett upp att betala priset för ledarskapet i ett system som möjliggjorde dess ställning som världens rikaste och militärt mäktigaste nation.

Men kan Trumps till synes kaotiska och oberäkneliga politik ändå ha en intern rationalitet? När en etablerad hegemon utmanas av en stigande stormakt kan det vara rationellt att bryta ned de institutioner man själv en gång skapat. En hegemon i relativ nedgång har skäl att ifrågasätta regler och strukturer som i det nya läget gynnar rivalen mer än sig själv. WTO, IMF, multilaterala handelsavtal och Nato byggdes under en era av ostridigt amerikanskt övertag. I en tid då Kina behärskar globala leveranskedjor, expanderar teknologiskt och ökar sitt inflytande i internationella organ har dessa strukturer paradoxalt nog kommit att underlätta det statskapitalistiska Kinas uppgång snarare än att säkra Amerikas fortsatta dominans.

Oberäkneligheten hos en madman är ur detta perspektiv inte ett psykologiskt drag utan ett rationellt förhandlingsmedel: en aktör vars nästa drag inte kan förutsägas tvingar motparten till defensivitet och resursbindning. Trump förlitar sig på sin kännspaka strategiska oberäknelighet som en tillgång för att skaffa sig ett övertag, och prioriteringen tycks vara en Kinapolitik som kombinerar avskräckning och attacker mot Kinas allierade, men utan direkt militär konfrontation med Kina. Under Trumps administration utnyttjar USA – utan att bry sig om internationell lag – sin makt för att trygga sin dominans åtminstone i den västra hemisfären. USA är ännu, men kanske inte så länge till, den odiskutabelt starkaste ekonomiska och militära makten. Störtar man inte de av Kina och Ryssland stödda auktoritära socialistiska regimerna på Amerikas bakgård nu, så kanske det inte kommer att ges flera tillfällen.

Det går med god vilja att se en rationalitet i USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin och dess tillämpning, men samtidigt är inkonsekvensen och kortsiktigheten frapperande. Trumps taktlösa uttalanden och nyckfulla politik förbrukar förtroendet för USA, men gör för stunden den amerikanska presidenten till världens mäktigaste man. På längre sikt riskerar USA att förlora inte bara attraktionskraft och allierade utan även dollarns roll som global reservvaluta. Utan petrodollarn blir det mycket svårt att upprätthålla den amerikanska dominansen på ett globalt plan, kanske även mera regionalt.

Symptom på uppgång eller nedgång?

Och här är det som The Atlantics jämförelse – elak men inte osökt – sviktar filosofiskt på ett avgörande sätt. För Hegel var de världshistoriska individerna stora inte bara för att de var destruktiva, utan för att deras destruktion bar på ett progressivt innehåll. De förverkligade nästa steg i frihetens historia. Caesar ersatte en uttömd republikansk oligarki med en universellare statsform. Napoleon spred revolutionens rättsliga landvinningar – Code civil, konstitutionell ordning, likhet inför lagen – över ett feodalt Europa. Deras sönderbrytande tjänade konstruktionen av en ny och friare ordning. Förnuftet använde dem som sina redskap.

Trump destruerar inte en gammal ordning för att bereda plats för en friare. Han river ned den ordning som faktiskt, om än ofullkomligt, institutionaliserade de liberala principerna på global nivå. Om Napoleon bar Hegels Weltgeist framåt bär Trump den möjligen bakåt – eller, korrektare uttryckt: han bär på ett innehåll vars logiska destination är ett multipolärt system dominerat av stater för vilka frihet i Hegels mening inte är något vägledande värde. Det förnuft Trumps politik objektivt tjänar är inte det liberala förnuftet – det är det kinesiska och det ryska.

Jämförelsen med Caesar haltar därför. De historiska paralleller som lyser klarast är i stället Commodus och Honorius – två i sig ganska olika kejsare, som kompletterande spegelbilder av var sin dimension i det vi nu bevittnar.

Commodus och Honorius

Commodus illustrerar den inre dynamiken. Med Marcus Aurelius död år 180 e.Kr. upphörde de fem goda kejsarnas epok och med den Pax Romana. Den förste av de kejsare som följde var Commodus, son till den filosof-kejsare – en man som enligt de flesta historiker inte bara var korrumperad och utsvävande utan också megaloman, och som såg sig som en reinkarnation av Hercules. Han ärvde en stormakt på höjden av sin makt och lät sin regeringstid urholka de institutioner som bar upp Roms styrka inifrån – inte genom att ersätta dem med något bättre utan genom att låta dem vittra av försumlighet, korruption och personkult. Han lät uppföra otaliga statyer av sig själv runt hela imperiet i Hercules gestalt, döpte om Rom till Colonia Commodiana – Commodus koloni – och lät inskriften på Colosseum ropa ut hans bedrifter som gladiator.

Honorius illustrerar den geopolitiska konsekvensen. År 410, under Honorius passiva och dysfunktionella styre, plundrades Rom av goterna – en händelse som skakade antikens värld i grunden och drev Augustinus att skriva Gudsstaten. Men det kanske mest emblematiska draget i Honorius regeringstid var ett annat: när Britannien sände böneskrifter till kejsaren om militärt stöd mot saxarnas allt djärvare räder svarade han att de fick sköta sitt eget försvar.

Det är inte svårt att här se paralleller till Trumps budskap till Nato-allierade om att betala sin del eller klara sig utan amerikanskt skydd, på övervägandena om att lämna Ukraina åt sitt öde, på signalerna om att Taiwan i sista hand är Taiwans eget problem. Honorius förstod inte – eller brydde sig inte om – att det imperium han ärvt vilade på en ständig närvaro i periferin, och att reträtten från den närvaron inte var en besparing utan en likvidering.

Commodus och Honorius belyser alltså var sin dimension av samma historiska mönster: inre förfall och yttre reträtt som ömsesidigt förstärker varandra. Det är i skärningspunkten mellan dessa två rörelser som Pax Americanas kris tar sin mest påtagliga form.

Det finns förstås en komplikation i analogin värd att nämna. Hegel hävdade att även Roms fall i det långa loppet tjänade förnuftet – det germanska folkens inträde i historien, kristendomens universalism och den syntes som i Hegels egen tid framstod som historiens högsta utvecklingsstadium. Men detta kräver ett tidsperspektiv på sekler, och det är ingalunda givet att den multipolära värld som nu framträder leder till någon högre syntes av frihet. Tvärtom riskerar den nya multipolariteten, som kan följa av den amerikanska världsordningens förfall, skapa gynnsamma förutsättningar för auktoritära makter att behålla och exportera sina samhällssystem. I hegelianska termer tar världsanden – med hjälp av Trump – kanske steget över Stilla havet till Peking.

YOLO – You Only Live Once – är en betecknande formeln för Hegels världshistoriska individ. Den store mannen lever bara en gång, handlar utan hänsyn till konventioner och eftermäle, och efterlämnar en värld han själv inte längre skulle ha igenkänt. Men Hegels världshistoriske individ lämnar en friare värld efter sig. Om Trump under sin andra och sista mandatperiod liknar någon föregångare i det stora historiska galleriet är det inte Caesar, som korsade Rubicon för att föda ett imperium, utan Commodus – son till ett gyllene arv, ivrig att förgylla det ytterligare och oförmögen att se att förgyllningen täckte ett allt djupare förfall – och Honorius, som svarade på periferin rop om hjälp med att uppmana den att hjälpa sig själv, och som inte förstod att ett imperium som slutar försvara sin periferi snart inte längre har något centrum att försvara.

Texten anknyter till artikeln "The YOLO Presidency: Trump is focused on becoming one of history's 'great men'" (The Atlantic, 29 april 2026, av Ashley Parker och Michael Scherer).

Europeiska fripassagerare och socialister: En dekonstruktion av Pete Hegseths retorik

Inom narratologi och postmodern filosofi talar man om hur stora berättelser – de narrativ som håller samman samhällen och allianser – börjar falla sönder när deras interna motsägelser blir för tydliga. När USA:s försvars- eller krigsminister Pete Hegseth den 24 april 2026 under en briefing beskrev europeiska länder som ”fripassagerare”, var det kulminationen på en retorisk offensiv där han tidigare även stämplat samma allierade som "otacksamma socialister". Det var inte bara ett uttryck för frustration. Det var också en retorisk omtolkning av det transatlantiska kontraktet.

Genom att kalla européer både "socialister" och "fripassagerare" förskjuts de retoriskt ut ur den västerländska värdegemenskapen och den amerikanska intressesfären av likasinnade. Budskapet är i första hand riktat till en inhemsk publik, men det hörs lika tydligt i Europas huvudstäder. Den återkommande kritiken från Trumpadministrationen kan i detta ljus förstås som ett sätt att legitimera ett avsteg från tidigare säkerhetspolitiska åtaganden. Till skillnad från EU och "byråkraterna i Bryssel" har Nato länge åtnjutit ett brett stöd i USA, inte minst inom det republikanska partiet. När den amerikanska regeringen i sin strävan att säkra dollarns ställning prioriterar arabiska monarkier framför europeiska allierade ser man sig kanske tvungen att devalvera den senares moraliska status.

Myten om fripassageraren

Hegseths retorik vilar på en effektiv dikotomi: det militärt starka USA kontra ett beroende Europa. Men begreppet "fripassagerare" döljer mer än det förklarar.

Europa har i praktiken fungerat som kund i ett säkerhetssystem där USA varit den dominerande leverantören. Betalningen har dock inte enbart skett genom försvarsbudgetar, utan genom vad man skulle kunna kalla en geopolitisk valuta. Genom att acceptera och upprätthålla dollarns roll som global reserv- och energivaluta har europeiska ekonomier bidragit till det som ofta beskrivs som USA:s "exorbitanta privilegium".

Europa har till stora delar utlokaliserat sin säkerhet. Under kalla kriget möjliggjorde det amerikanska säkerhetsparaplyet att europeiska stater kunde prioritera social stabilitet och ekonomisk utveckling – något som i sin tur låg i USA:s strategiska intresse. Att beskriva denna relation som ensidig snålskjuts innebär därför en betydande förenkling.

Så länge Sovjetunionen och kommunismen uppfattades som ett hot fanns det en mycket tydlig förståelse inom det amerikanska etablissemanget för att Västeuropas stabilitet byggde på social sammanhållning. Social misär i Västeuropa riskerade att föra kommunistpartier – särskilt i Frankrike och Italien – till makten genom demokratiska val.

Medan USA satsade på en enorm militärindustriell apparat byggde man i Europa välfärdssamhällen. Detta var inte snålskjuts, utan en strategisk arbetsdelning. USA fick hegemoni och dollarns dominans; Europa fick stabilitet och blev en pålitlig marknad för amerikanska varor.

Kontraktsbrott som strategi

Till ett vaktbolag betalar en kund i förväg för att skyddet ska fungera när det behövs. Men vad händer när leverantören samtidigt omprioriterar sina resurser? USA har inte övergett ambitionen att fungera som ett globalt vaktbolag, men tycks i ökande grad omdefiniera villkoren för sitt åtagande – från ett generellt ansvar för ordning till en mer selektiv och situationsbunden säkerhetsleverans.

Under våren 2026 har USA signalerat att redan avtalade vapenleveranser (HIMARS/Patriot-skydd) till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – kan försenas eller pausas, samtidigt som resurser omdirigeras till Mellanöstern. Parallellt med vad som kan uppfattas som ett kontraktsbrott har restriktioner kring rysk oljeexport lättats i en situation präglad av störningar i globala energiflöden.

I detta ljus får retoriken om “otacksamhet” en annan funktion. Den kan tolkas som ett sätt att omdefiniera relationen mellan leverantör och kund – från ett ömsesidigt beroende till en moraliserande hierarki.

Den finansiella dimensionen

En möjlig tolkning av de parallella beslut som nu träder fram är att de speglar en prioritering av systemstabilitet i en mer avgränsad mening – där energiflöden och dollarns roll i den globala ekonomin ges ökad tyngd.

Mot denna bakgrund blir Pete Hegseths påstående att det i första hand är Europa som är beroende av öppna sjövägar genom Hormuzsundet särskilt intressant. I ett snävt, energiekonomiskt perspektiv finns det en sådan asymmetri: europeiska ekonomier är mer direkt beroende av importerad energi från regionen.

Samtidigt framträder en annan bild om analysen vidgas. Om Hormuzsundet stängs blir konsekvenserna omedelbara: högre oljepriser i Europa - liksom stigande kostnader vid de amerikanska bensinpumparna. Men de mer långsiktiga implikationerna är potentiellt mer betydelsefulla. En oförmåga att säkra ett sådant strategiskt nav i det globala energisystemet kan bidra till ett ökat tryck att diversifiera oljehandeln bort från dollarn och i större utsträckning denomineras i alternativa valutor, inte minst den kinesiska petroyuanen.

I detta ljus kan även hanteringen av rysk oljeexport förstås som del av ett bredare sammanhang. Att rysk olja fortsatt flödar på världsmarknaden, ofta denominerad i dollar, kan ses som ett sätt att motverka en global avdollarisering. För Washington är det paradoxalt nog viktigare att rysk olja handlas i dollar än att Ryssland förlorar sina oljeintäkter; alternativet – att oljehandeln permanent flyttar till slutna clearing-system utanför USA:s kontroll – vore ett dödligt slag mot dollarns hegemoni. Samtidigt sker detta parallellt med ukrainska attacker mot ryska oljehamnar i Finska viken, vilket ytterligare understryker spänningen mellan olika strategiska mål.

Detta innebär inte nödvändigtvis ett medvetet val mellan allierades säkerhet och finansiell stabilitet. Men det synliggör hur dessa dimensioner i praktiken kan komma att kollidera – och hur en politik som syftar till att stabilisera ett globalt system samtidigt kan uppfattas som att den devalverar säkerheten för allierade till förmån för systemets likviditet.

Mot ett nytt narrativ

Vi befinner oss sannolikt inte i en period av amerikansk reträtt i strikt mening, utan i en fas av omprioritering. Frågan är dock hur denna omprioritering uppfattas av dem som tidigare betraktat USA som en garant för stabilitet.

Europa rustar nu upp – inte nödvändigtvis för att motbevisa bilden av fripassagerare, utan därför att förutsättningarna för beroende har förändrats. Det handlar mindre om att ersätta en allierad, och mer om att hantera osäkerheten kring hur denna allians fungerar i praktiken.

Om den tidigare berättelsen handlade om ett ömsesidigt kontrakt, tycks den nu gradvis ersättas av en mer osäker ordning – där frågan inte längre är vem som betalar, utan vad betalningen egentligen garanterar. När krigsminister Hegseth omtolkar den gamla alliansen med ord om fripassagerare och socialister, tvingar han oss att dekonstruera vår egen bild av säkerhet. Den största risken är inte att vi står utan vaktbolag, utan att vi fortsätter betala för ett skydd som inte längre fungerar enligt kontraktet. 

När offernarrativet blir geopolitik: Om resonansbottnar, koalitioner och USA:s ompositionering

Kriget i Iran är inte bara en enskild utrikespolitisk kris. Det erbjuder även ett tillfälle att analysera och synliggöra de inre spänningarna i den politiska koalition som formerats kring Donald Trump, liksom den narrativa logik som bidragit till dess sammanhållning. I mötet mellan inrikespolitisk mobilisering och utrikespolitisk praktik framträder en dynamik där berättelser om orättvisa och förlust inte bara formar väljarnas självförståelse, utan också omtolkar USA:s roll i världen.

Resonans utan självupplevt offerskap

En vanlig uppfattning är att valet av Trump till amerikansk president bygger på en populism som tilltalar en väljarbas präglad av självupplevd marginalisering. Denna förklaring fångar dock endast en del av fenomenet. Mer centralt är en kulturell backlash – en motreaktion mot den progressiva värderingsförskjutning som präglat elitinstitutioner under de senaste decennierna. Man kan rentav tala om en radikalisering av eliten, vars värderingar fjärmat den från en mera konservativt och traditionellt tänkande "tyst majoritet".

Denna motreaktion behöver inte bygga på personlig offerkänsla. Den kan istället ta formen av en indirekt identifikation: en upplevelse av att den egna referensgruppen – kulturellt, socialt eller nationellt definierad – förlorar status och inflytande i ett samhälle där normer och institutioner förändras utan bred förankring.

Trumps framställning av sig själv som orättvist behandlad fungerar då som en symbolisk spegling. Angrepp på honom blir angrepp på ett bredare kollektiv. Därigenom vinner ett offernarrativ gehör även bland väljare som inte själva upplever sig direkt utsatta.

Denna resonansbotten förstärks av strukturella värderingsklyftor som sammanfaller med utbildning, geografi och yrkesmiljö. I medier, akademi, underhållningsindustrin och delar av offentlig förvaltning upplevs progressiva normer – ofta sammanfattade som DEI och samtida synsätt på identitet och kön – som inte bara dominerande utan som informella villkor för legitimitet.

Traditionellt manliga värderingar under press

En viktig drivkraft i den kulturella motreaktionen är uppfattningen att traditionellt manliga tankemönster – konkurrens, stoicism och meritbaserad hierarki – har trängts undan till förmån för en feminisering av institutionerna, där cancelkultur och krav på emotionell korrekthet straffar det som tidigare betraktades som normala maskulina uttryck. Feminiseringen bidrar till en bred känsla av att spelreglerna har förändrats ensidigt.

Denna utveckling förkroppsligades på ett symboliskt plan i de två presidentval där Trump besegrade progressiva kvinnliga motkandidater – Hillary Clinton 2016 och Kamala Harris 2024. Båda kandidaterna representerade i hög grad den nya normen med stark betoning på inkludering, omsorgsetik och könsidentitetsfrågor, vilket bidrog till att mobilisera väljare som upplevde en kulturell förskjutning där den tidigare dominerande kulturella huvudfåran – och då särskilt dess maskulina komponent – förlorade status och inflytande.

En heterogen koalition

Mot denna bakgrund framträder Trumps politiska projekt som en form av populistisk syntes. Paroller som “America First” fungerar mindre som ett sammanhållet program än som öppna betydelsebärare, inom vilka olika typer av missnöje kan artikuleras. Ekonomisk nationalism, kulturell konservatism och institutionell misstro kan därigenom samexistera utan att fullt ut integreras i en sammanhållen ideologi.

Detta innebär att rörelsen inte bör förstås som ideologiskt homogen, utan som en koalition av delvis motstridiga projekt. Lojaliteten till Trump kan i detta sammanhang förstås inte enbart som ett uttryck för övertygelse eller rädsla för bestraffning, utan också som en form av strategisk investering. Olika fraktioner söker inflytande genom att signalera lojalitet i förhoppning om att därigenom kunna påverka den politiska riktningen.

När sådana förväntningar inte infrias – exempelvis i frågor om militärt engagemang i Mellanöstern – uppstår inte nödvändigtvis ett abrupt avståndstagande, men väl en mer villkorad och selektiv uppslutning.

Iran som stresstest

Kriget i Iran har tydliggjort dessa inre spänningar. Kriget fungerar som ett stresstest för den heterogena koalition som Trump har byggt. För den ekonomiskt nationalistiska falangen framstår engagemanget som ett avsteg från löftena om att undvika nya eviga – och ekonomiskt belastande – krig. Samtidigt finns starka röster, särskilt inom dispensationalistiskt influerad evangelikalism, som tolkar konflikten genom en profetisk lins: stöd för Israel – och därmed militära insatser mot Iran – ses som en biblisk imperativ kopplad till apokalyptiska profetior. För dessa grupper kan ett aktivt amerikanskt engagemang i Mellanöstern framstå som både legitimt och önskvärt.

Här blottläggs koalitionens kärna: sammanhållningen vilar mindre på enhetliga policypositioner än på en gemensam orientering mot ett upplevt etablissemang – den urbana, kosmopolitiska eliten som driver "woke"-normer inrikes och globalistiska strukturer utrikes. När denna orientering möter konkreta vägval, som åtkomst till baser i Spanien eller fördelning av militära utgifter inom Nato, blir de underliggande spänningarna synliga: mellan kulturell backlash mot inhemsk elit och olika former av suveränitetsnationalism, protektionism och religiös profetism.

Från allians till transaktion

Iran-konflikten har också aktualiserat en förändrad relation mellan USA och dess traditionella allierade. När flera medlemsstater i NATO avstått från att stödja kriget och i Spaniens fall ställa baser till förfogande har detta mötts av skarp kritik. I denna retorik omtolkas alliansrelationer i termer av ekonomisk nytta, snarare än som långsiktiga säkerhetspolitiska åtaganden.

Här förskjuts också distinktionen mellan olika typer av internationella arrangemang. I amerikansk konservativ tradition har stöd för Nato länge kunnat förenas med skepsis mot mer långtgående former av överstatlighet, såsom EU. I en mer transaktionell diskurs tenderar dock denna åtskillnad att försvagas. Referenser till "Bryssel" som symbol för byråkratisk överstatlighet bidrar till en mer generell misstro mot både internationella institutioner och europeiska allierade.

Denna omorientering blir särskilt tydlig i konkreta prioriteringsbeslut. Under kriget i Iran har USA meddelat att avtalade vapenleveranser till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – pausas då resurserna omdirigeras till Mellanöstern. Samtidigt skapar kriget och stängningen av Hormuzsundet en akut global energikris. För att säkra tillgången på olja globalt – och dämpa inhemska bränslepriser – lättar USA på restriktionerna mot rysk oljeexport. Detta sker parallellt med att Ukraina styr drönare mot ryska oljehamnar i Finska viken för att stoppa de transporter som Washington nu valt att tolerera.

Besluten illustrerar hur en mer transaktionell och situationsbunden utrikespolitik inte enbart omformar retoriken kring allianser, utan också påverkar deras praktiska funktion. För europeiska stater, som uppmanats att öka sina inköp av amerikansk materiel, aktualiserar detta frågan om förutsägbarheten i amerikanska åtaganden.

Ett dubbelriktat offernarrativ

Den narrativa struktur som präglar Trumps politiska projekt kan förstås som dubbelriktad. Å ena sidan riktas den utåt, mot det internationella systemet. Här framställs USA som en aktör som systematiskt missgynnas av handelsarrangemang, säkerhetsåtaganden och multilaterala institutioner. Allierade beskrivs nu konsekvent som fripassagerare och internationella avtal som uttryck för en ordning där USA bär en oproportionerligt stor ekonomisk börda.

Å andra sidan riktas narrativet inåt, mot den inhemska politiska sfären. Här framträder Trump som en outsider, utsatt för vad som ofta beskrivs som en samordnad kampanj från politiska, mediala och institutionella eliter. I denna framställning är det emellertid inte i första hand individen Trump som står i centrum, utan det kollektiv han påstår sig representera. Angrepp på honom omtolkas därmed som angrepp på hans väljare.

Det är i samspelet mellan dessa två nivåer som narrativets kraft uppstår. Föreställningen om ett yttre utnyttjande av USA speglas i bilden av ett inre etablissemang som motarbetar Trump, som står upp för amerikanska intressen och det amerikanska folkets väl.

Konvergerande skepsis mot det multilaterala

I detta sammanhang framträder hur olika idéströmmar konvergerar i en gemensam omtolkning av USA:s globala roll. Skepsis mot internationell rätt rotad i common law och en stark betoning av nationell suveränitet, sammanfaller med ekonomisk kritik mot globaliseringens konsekvenser. I delar av det amerikanska industribältet – eller "rostbältet – framstår protektionism som ett medel att återställa social och ekonomisk balans.

Denna ekonomiska nationalism överlappar med mer principiella former av politisk nationalism, där multilaterala åtaganden betraktas med misstro. Parallellt existerar religiöst färgade tolkningsramar, där internationella organisationer som FN och EU ges en bredare, ibland rentav eskatologisk betydelse.

Det som förenar dessa perspektiv är inte en gemensam teori, utan en gemensam riktning: en förskjutning bort från multilaterala ordningar och mot en mer uttalat suveränitetsorienterad hållning. I denna konfiguration får också narrativet om Trump som en exceptionell förhandlare en central funktion. Tron på möjligheten att ersätta komplexa institutionella arrangemang med bilaterala överenskommelser bidrar till att legitimera en mer selektiv och transaktionell utrikespolitik.

En förskjuten global roll

Denna omorientering har konsekvenser som sträcker sig bortom den inrikespolitiska mobiliseringen. När internationella relationer i ökande grad förstås i termer av kortsiktig nytta och omförhandling, riskerar den långsiktiga förutsägbarheten i USA:s allianssystem att försvagas. Detta innebär inte nödvändigtvis en omedelbar isolering, men det kan bidra till att skapa utrymme för andra aktörer och speciellt Kina att stärka sina positioner som globala aktörer i en "mulipolär" värld.

Den i första hand inrikespolitiska berättelsen om orättvisa och återupprättelse får därmed konsekvenser långt utanför USA:s gränser. Den narrativa logik som möjliggör att förena en heterogen koalition – genom att rikta uppmärksamheten mot ett upplevt etablissemang och lova omförhandling – tenderar också att omforma landets relation till omvärlden.

Det är inte en sammanhållen ideologi, utan en gemensam berättelse om förlust och orättvisa som håller samman den trumpska koalitionen – och just denna berättelse, när den omsätts i utrikespolitik, bidrar till att försvaga de institutionella strukturer som länge burit USA:s globala ledarskap. Kriget i Iran framstår därmed som ett klargörande ögonblick: en punkt där den inrikespolitiska narrativbildningen och den geopolitiska praktiken möts – och där konsekvenserna av denna berättelse blir tydligt synliga.

"Bye bye" till Nato — och vad det berättar om Trumps narrativa logik

En återkommande frestelse i samtida politisk analys är att översätta politiska aktörers offentliga beteenden till kliniska kategorier. Detta gäller i synnerhet Donald Trump, som många har försökt diagnostisera som narcissist, baserat på uttalanden i offentligheten eller på sociala medier. En sådan ansats är dock problematisk. Den strider mot etablerade yrkesetiska riktlinjer inom psykologi och psykiatri och den är metodologiskt tveksam: det offentliga talet är inte ett transparent fönster in i en persons psyke, utan ett strategiskt och ofta performativt uttryck.

Däremot finns det goda skäl att analysera vad Trump säger ur ett narrativt perspektiv. Här handlar det om hur Trump berättar: vilka återkommande motiv, strukturer och figurer som präglar hans sätt att framställa sig själv, sina motståndare och världen. Ett sådant perspektiv öppnar för psykologiserande tolkningar i vidare mening - som tolkningar av meningsskapande och självframställning - utan att göra anspråk på klinisk diagnos. En narrativ analys av Trump kan åtminstone bidra till att förklara hans självmotsägande uttalanden.

Den två veckor långa vapenvilan med Iran, som tillkom efter ett ultimatum och med flera centrala frågor olösta, har av utomstående tolkats som ett begränsat eller osäkert utfall i ett i övrigt kostsamt krig. Därtill misslyckades Trump-administrationen med att få centrala allierade att ge militärt stöd i konflikten, vilket ytterligare kan uppfattas som ett tecken på politisk svaghet. (Se "Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning".) Samtidigt framställde Trump själv både vapenvilan och det bredare händelseförloppet som en tydlig framgång, en bekräftelse på hans förhandlingsförmåga och på att USA genom styrka hade tvingat fram eftergifter.

Under en presskonferens den 6 april 2026 kritiserade Trump USA:s allierade för att inte stödja USA i den militära konflikten med Iran. Presskonferensen avslutades med att Trump hävdade att det började med att "de" inte ville ge Grönland och därmed sade “bye bye” till Nato. Sett ur ett konventionellt perspektiv kan de allierades ovilja att ställa upp för USA i den aktuella militära konflikten åtminstone till en del förstås som en följd just av Trumps agerande och bemötande av USA:s allierade. Trumps egen logik och narrativ följer dock en annan ordning, där denna motsägelse upplöses.

I denna episod framträder en struktur där Trump konsekvent placerar sig själv i ett övertag. Händelser ordnas så att hans tidigare ställningstaganden framstår som förutseende och bekräftade i efterhand. Konflikten kring Grönland presenteras som ett tidigt tecken på alliansens bristande tillförlitlighet, medan senare oenighet, såsom allierades ovilja att stödja USA i den militära konflikten med Iran, inte framstår som nya politiska avvägningar, utan som bekräftelser på något Trump redan har identifierat.

Denna struktur samspelar med två återkommande och ömsesidigt förstärkande berättelser. Den första är ett offernarrativ, där USA eller mer specifikt ”det amerikanska folket” och ”skattebetalarna” framställs som missgynnade av globalisering, ogynnsamma avtal och allierade som åker snålskjuts. Den andra är narrativet om Trump som mästerförhandlaren: den aktör som identifierar dessa orättvisor och genom beslutsamma åtgärder omförhandlar villkoren till USA:s fördel. (Se "När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet".)

Dessa två narrativ fungerar tillsammans. Offernarrativet etablerar problemet och legitimerar behovet av handling, medan mästerförhandlar-narrativet tillhandahåller lösningen och placerar Trump i centrum som handlingskraftig aktör. Ett exempel är beslutet att lämna kärnenergiavtalet med Iran 2018, vilket motiverades med att avtalet var dåligt för USA och därför behövde ersättas av ett bättre. Oavsett hur man värderar beslutet politiskt passar det in i samma narrativa struktur: ett dåligt avtal identifieras, avvisas och ersätts, eller utlovas bli ersatt, av ett bättre genom Trumps förhandlingsförmåga.

Mot denna bakgrund blir även episoder som "bye bye" till Nato begripliga. Även när Trump möter motstånd såsom allierades ovilja att stödja USA i en konflikt omtolkas situationen så att initiativet förblir hans. Avvisande eller oenighet integreras i berättelsen som ytterligare bevis på att hans tidigare bedömning varit korrekt. På så sätt undviks en narrativ position där han framstår som den som blivit avvisad, förlorat inflytande eller gjort en felbedömning.

Detta pekar på en viktig funktion i berättandet: det skyddar och stabiliserar en identitet som framgångsrik förhandlare. Det bidrar till en form av narrativ immunitet. Händelser organiseras så att Trump inte framstår som den som blir lurad eller besegrad, utan som den som identifierar problem, tar initiativ och i slutändan vinner, eller åtminstone har rätt.

Samtidigt har denna typ av narrativ tydliga begränsningar i ett internationellt sammanhang. Internationella relationer präglas av ömsesidiga beroenden, institutionella ramar och långsiktiga förtroendestrukturer som inte utan vidare låter sig reduceras till enskilda transaktioner. Ett strikt transaktionellt narrativ riskerar därför att kollidera med andra aktörers sätt att förstå allianser och åtaganden.

Det innebär dock inte att narrativet inte behöver tas i beaktande. Tvärtom är det centralt för att förstå både Trumps politiska handlande och förutsättningarna för förhandlingar med honom. För aktörer som söker nå resultat i förhandlingar med den amerikanska administrationen kan det vara avgörande att beakta denna narrativa logik. Utfallet behöver kunna presenteras som en framgångsrik affär, där Trump framstår som den som har tagit initiativet och förbättrat villkoren för USA.

Avtal och överenskommelser kan därmed behöva utformas och kommuniceras på ett sätt som ger utrymme för Trump att inför sin väljarbas - och kanske för sig själv - framställa dem som tydliga segrar. I praktiken handlar det om att förstå att förhandlingen inte enbart sker på en materiellt plan, utan också på en narrativ nivå. Utmaningen är att även politiskt valda ledare från andra länder måste ta en hemmaopinion i beaktande. Ett alltför tydligt tillmötesgående av Trump riskerar att vara politiskt kostsamt för andra regeringschefer, men det är ett problem som inte berör Natos generalsekreterare Mark Rutte, vars betydelse i de transatlantiska relationerna därför inte bör underskattas. Detta skapar en sorts diplomatisk teater: Rutte ger Trump segern inom Trumps politisk mytologi i utbyte mot att Nato behåller sin materiella substans.

Episoden om hur Trumps sade "bye bye" till Nato redan före han begärde stöd från Nato i samband med kriget mot Iran kan förstås som en konsekvent form av meningsskapande med en tydlig struktur: ett initialt identifierande av orättvisa (offernarrativ), en handlingsfas där dåliga arrangemang avvisas, samt en slutlig positionering av Trump som framgångsrik förhandlare. Att identifiera detta mönster är centralt för att förstå både Trumps politiska kommunikation och de praktiska villkoren för internationell interaktion med honom.

I detta perspektiv framstår Trumps återkommande berättelse där USA är utsatt, där dåliga avtal avslöjas och där Trump själv återtar initiativet inte som ett avvikande inslag, utan som ett konsekvent organiserat narrativ med tydlig funktion. Att förstå och förhålla sig till denna narrativa logik blir därmed inte bara en analytisk uppgift, utan en praktisk förutsättning för att uppnå politiska resultat i interaktionen med den nuvarande amerikanska administrationen.

Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning

Från bördefördelning till värdegemenskap

De senaste dagarnas utspel från USA:s president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio om att USA kan komma att omvärdera sitt medlemskap i Nato är i sak inte nya. Trump har länge velat omförhandla säkerhetssamarbetet med USA:s allierade för att göra det mer “rättvist” – eller mer fördelaktigt för USA.

Det nya ligger i sammanhanget. Kritiken riktas nu mot allierade som påstås svika USA i det pågående kriget i Iran. Rubio har varnat för att USA efter konflikten måste ”re-examine the value of NATO” och Trump har talat om att dra sig ur alliansen, som han kallar en papperstiger. Därmed förskjuts retoriken från en fråga om ekonomisk börda till en fråga om ömsesidig lojalitet – och i förlängningen till en fråga om huruvida det överhuvudtaget finns en gemensam värdegemenskap värd att försvara.

Trump har haft svårt att motivera kriget för sina europeiska allierade, inte bara för vänsterregeringarna i Spanien och Storbritannien, utan även för ledare som Giorgia Meloni i Italien. Samtidigt har Trump-administrationen haft det svårt att förklara krigets syfte inför väljarbasen i USA. Kritiken mot Nato kan tolkas som ett sätt att pressa USA:s allierade, men även som en variant av ett inrikespolitiskt offernarrativ där USA framställs som utnyttjat av sina partners. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Ett ömsesidigt men asymmetriskt samarbete

Ett återkommande påstående från Trump och hans administration är att USA har spenderat “triljoner dollar” på Nato. Det är en retorisk överdrift som förtjänar att granskas. Natos gemensamma budget är relativt liten, några miljarder dollar per år. Det som avses är istället USA:s totala försvarsutgifter, där en del av kapaciteten används inom alliansens ram. Men dessa utgifter har i första hand tjänat amerikanska strategiska intressen.

USA:s militära närvaro i Europa har möjliggjort global maktprojektion, säkrat handelsflöden och stärkt dollarns ställning. Amerikanska baser i Europa har varit avgörande för operationer i Mellanöstern och Afrika. Till detta kommer att europeiska länder i stor utsträckning köper amerikansk försvarsmateriel. Detta innebär inte att Europa inte dragit nytta av USA:s roll – tvärtom. Men det innebär att relationen är ömsesidig, om än asymmetrisk. Nato har aldrig varit välgörenhet. Det har varit ett system av ömsesidiga intressen. (Se "Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet".)

I takt med att USA:s strategiska fokus förskjuts mot Asien och rivaliteten med Kina intensifieras, ökar trycket på Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta gäller inte minst Östersjöområdet och i Arktis, där hotbilden förändras snabbt. Europa är fortfarande militärt svagt och fragmenterat, men riktningen är tydlig: ökade försvarsanslag, större samordning och en gradvis minskning av beroendet av USA. Detta är inte bara ett svar på amerikanska krav. Det är även en anpassning till en värld där resurserna är begränsade och där USA inte längre ensamt kan eller vill bära huvudansvaret för västvärldens säkerhet.

Natos officiella värdegrund består av ett fåtal grundläggande principer: individuell frihet, demokrati och rättsstat. Dessa värden har medvetet hållits på en hög abstraktionsnivå för att möjliggöra politisk mångfald inom alliansen och t.ex. Turkiets medlemskap. Försvarsamarbetet har i praktiken varit pragmatiskt och strategiskt. För befolkningens försvarsvilja behövs det dock någon form av sammanhållning, inte minst i dagens informationslandskap.

När geopolitik blir ideologi

Under Trumps andra mandatperiod har värdefrågorna inom det transatlantiska samarbetet fått förnyad aktualitet. Vicepresident J.D. Vance använde sitt tal vid säkerhetskonferensen i München vintern 2025 till en hård kritik av Europas bristande yttrandefrihet och okontrollerade immigration och frågade sig rakt ut vad som återstod av värdegemenskapen. Ett år senare valde Marco Rubio vid samma konferens i München en mera diplomatisk ton och beskrev USA och Europa som delar av en och samma västerländska civilisation – förenade av historia, kristen tro och gemensamt kulturarv. Samtidigt varnade han för att Europa höll på att överge detta arv genom självpåtagna skuldkänslor, misslyckad migrationspolitik och bristande stolthet över sin egen civilisation.

Det mest långtgående i Rubios argumentation är inte kritiken mot Europas försvarspolitik eller bristande bidrag till den gemensamma säkerheten, utan påståendet att Europa håller på att lämna den västerländska värdegemenskapen. Här förskjuts konflikten från geopolitik till ideologi. Frågan är om detta narrativ i första hand syftar till att väcka Europa – eller till att legitimera ett amerikanskt tillbakadragande från kontinenten.

Från amerikanskt håll, särskilt inom den rörelse som vuxit fram kring Trump, riktas kritik mot Europas migrationspolitik, dess gränskontroll och dess kulturella utveckling. Narrativet handlar om ett Europa som tappat kontrollen och som rör sig bort från sina egna traditioner, men även om nätcensur och isolering av högerpolitisk opposition.

Denna kritik utgår från en amerikansk inrikespolitisk kontext som i sig är djupt splittrad. USA är inte ideologiskt sammanhållet, utan tvärtom högst polariserat. På ena sidan finns en religiöst präglad nationalism kombinerad med tro på tradition, kulturell sammanhållning och social ordning men misstro mot statlig inblandning. På den andra sidan står en progressivism med auktoritära tendenser, som vill använda statlig makt även för att reglera språk och åsiktsyttringar.

Denna spänning är inte helt unik för USA. Även i Europa har frågor om yttrandefrihet medfört splittring och ökad polarisering, vilket rättsprocessen kring Päivi Räsänen i Finland är ett exempel på. I Europa dominerar dock tänkande och värderingar som står närmare det demokratiska partiet än den nationalism som präglar MAGA-rörelsen.

Yttrandefriheten som spricklinje

I en tid då Trump-administrationen – genom både presidenten själv och utrikesminister Marco Rubio – starkt betonar den västerländska värdegemenskapens betydelse och särskilt yttrandefriheten som en grundläggande princip för Nato-samarbetet kommer domen mot Räsänen extra olägligt. Den 26 mars 2026 dömde Finlands högsta domstol i en dom där domarna var oense den kritsdemokratiska riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen samt biskop Juhana Pohjola skyldiga till hets mot folkgrupp för att ha hållit en 22 år gammal väckelsekyrklig pamflett om äktenskapssyn tillgänglig för allmänheten.

Domen har fått stor internationell spridning, inte minst via konservativa amerikanska medier. När USA nu ifrågasätter allierades lojalitet och ideologiska tillförlitlighet kan en uppfattning om att Finland inte fullt ut delar alliansens kärnvärden (individuell frihet och yttrandefrihet) i värsta fall försvaga Finlands ställning i försvarssamarbetet.

Mycket av det Trump uttrycker om USA:s allierade torde främst vara riktat till en hemmapublik. Det skulle lika väl vara ett misstag att på denna grund avfärda den amerikanska kritiken i sin helhet. Europa står inför reella utmaningar kopplade till migration från Nordafrika och Mellanöstern. Dessa frågor har länge hanterats på ett sätt som präglats mer av politisk beröringsskräck än av öppen analys. När etablerade partier och medier försöker isolera eller delegitimera kritiska röster snarare än att bemöta dem uppstår ett vakuum. Detta tomrum fylls av mer radikala krafter, vilket i sig stärker polariseringen.

Det är i frågan just om yttrandefrihet som den ideologiska sprickan blir som tydligast. I flera europeiska länder har rättsfall och lagförslag väckt frågor om var gränsen går för tillåten åsiktsyttring. Diskussioner om "hatbrott" och nätreglering riskerar att glida över i bredare begränsningar av det offentliga samtalet.

Fallet Päivi Räsänen har blivit symboliskt i detta avseende. Oavsett hur man bedömer hennes uttalanden väcker processen en principiell fråga: ska staten avgöra vilka uppfattningar som är tillåtna att uttrycka? Det är här den västerländska värdegemenskapen sätts på prov – inte i enighet, utan i tolerans.

Friheten som västs sammanhållande kraft

Om det finns en princip som historiskt har kunnat hålla samman väst, så är det inte gemensamma värderingar i sakfrågor – utan en gemensam princip om individuell frihet, som åtminstone formellt även är en av Natos hörnstenar. Denna princip har starka europeiska rötter, men den är framför allt manifesterad i USA genom konstitutionens första tillägg.

Den individuella friheten måste vara konsekvent och därmed omfatta rätten att uttrycka en religiöst grundad, konservativ syn på sex och familjeliv – även när den uppfattas som kränkande eller förlegad. Men den måste lika självklart omfatta rätten att leva i samkönade relationer, att forma sin identitet bortom traditionella normer och att öppet uttrycka livsval som kan väcka anstöt hos konservativa.

Det är just denna dubbla frihet – rätten att uttrycka sig och leva annorlunda och rätten att kritisera det som uppfattas som fel – som utgör västvärldens mest fundamentala idé. Ett samhälle som bara accepterar den ena sidan av denna spännvidd är inte längre ett fritt samhälle. Det är ett samhälle som ersatt en inskränkande morallära med en annan.

Principen om individens frihet är inte bara moralisk. Den är framför allt strategisk. I konkurrensen med auktoritära stater som Kina är det just öppenheten – möjligheten att tänka, tala och leva fritt – som ger väst dess långsiktiga styrka. När politiska motståndare beskrivs som hot mot demokratin – eller till och med kriminaliseras för sina åsikter – förstärks polariseringen, vilket i sin tur skapar förutsättningar för informationspåverkan från fientliga makter.

Individens frihet är också en sårbarhet. Auktoritära aktörer har ett tydligt intresse av att förstärka interna motsättningar i väst – att fördjupa klyftor mellan värdeliberala och moralkonservativa, mellan sekulära och religiösa, mellan majoritet och minoritet. Stater som Kina verkar i denna riktning genom att gynna narrativ där statlig kontroll över religion, språk och livsstil framstår som legitim och nödvändig. I längden är det dock inte bara frikyrkliga samfund eller religiösa "kulter" som förlorar då samhället utvecklas i auktoritär riktning. Begränsningar av yttrandefriheten riskerar att underminera skyddet för alla – även de grupper som man med lagstiftning mot "hat" vill värna.

Varje gång yttrandefriheten begränsas i syfte att skydda samhället från "fel" åsikter riskerar man att i praktiken göra motsatsen: att fördjupa polariseringen och försvaga det öppna samhällets motståndskraft. Det skapar förutsättningar för länder som Iran, Ryssland och Kina att via olika slag av informationspåverkan bidra till en ökad splittring,  såväl nationellt, som transatlantiskt. Alldeles speciellt ä det naturligtvis i de ovannämnda auktoritära ländernas intresse att splittra och försvaga Nato.

Det väst behöver idag är inte större enighet i livsstilsfrågor, utan en bättre förståelse om frihetens ömsesidighet: Att du har laglig rätt att leva på ett sätt som jag upplever omoraliskt; att jag har rätt att säga saker som du uppfattar stötande. Och att staten inte ska tysta någon av oss. En gemensam transatlantisk eller västerländsk narrativ förutsätter inte en gemensam morallära. Det räcker med det klassiska strategiska narrativet om hur det fria väst står upp mot hotet från auktoritära makter. 

Individens frihet är en svår princip. Den kräver tolerans för det obekväma och en beredskap att leva med konflikter utan att försöka lagstifta bort dem. Av beslutsfattare krävs det förmåga att bevara lugn och tänka kallt analytiskt. Men det är just den ömsesidiga friheten som kan hålla samman väst i en tid av ökande inre splittring och yttre påverkan.

Om väst förmår återknyta till denna idé – och tillämpa den konsekvent – finns det fortfarande en grund för en stark och sammanhållen transatlantisk gemenskap. Om inte, riskerar de ideologiska sprickorna att bli djupare än de geopolitiska hoten som förenar väst.

När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet

I västerländsk debatt talas det ofta med en viss självklarhet om “fanatiskt religiösa” aktörer som om deras världsbild vore så sluten att de saknar förmåga till strategisk anpassning. Föreställningen säger dock mer om betraktaren än om de betraktade. Även hängivna, kompromisslösa och militanta religiösa och politiska rörelser uppvisar ofta en påfallande kommunikativ flexibilitet. De förmår tala på olika sätt till olika publiker. De upprätthåller vad som kan kallas en narrativ dualitet: ett språk för de egna, ett annat för omvärlden.

Detta är tydligt i fallet Iran. Inrikes präglas den politiska retoriken av religiösa referenser inklusive föreställningen om martyrskap. Det shiamuslimska martyrskapet – rotat i Husains offer vid Karbala – är inte bara ett historiskt minne utan en levande identitetsskapande kraft som alltjämt präglar iransk religion, kultur och politik, inte minst efter den iranska revolutionen 1979. Utåt, i internationella sammanhang, betonas i stället suveränitet, internationell rätt och motstånd mot västerländsk imperialism. Samma politiska handling kan därmed ges olika betydelser beroende på mottagare.

Liknande mönster kan observeras hos Hamas, där kommunikationen växlar mellan religiös mobilisering och ett mer sekulärt språk om rättigheter och självbestämmande. (Se "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) Det handlar inte om inkonsekvens, utan om anpassning. Denna typ av anpassningsförmåga förefaller däremot vara mindre utvecklad i dagens USA, vilket har framgått extra tydligt i kriget mot Iran. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Historiskt har USA visat en betydande förmåga att hantera kommunikativ differentiering. Under kalla kriget formulerades olika narrativ för olika publiker: ett för allierade, ett för utvecklingsländer och ett för den egna befolkningen. Denna förmåga var inte tillfällig, utan en del av landets hegemoniska kompetens. Mot denna bakgrund framstår den nuvarande kommunikationen som ett brott snarare än en kontinuitet.

I dag är problemet inte att USA saknar narrativ, utan att ett och samma narrativ tenderar att dominera oavsett publik. Det inrikespolitiska offernarrativet – föreställningen om ett USA som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning – riktar sig i första hand till den egna väljarkåren. Men det får samtidigt fungera som de facto utrikespolitisk kommunikation.

Till detta kommer ett nära relaterat narrativ: bilden av Donald Trump som en skicklig förhandlare, kapabel att genom bättre avtal återupprätta USA:s ställning. Detta narrativ fungerar väl i en ekonomisk kontext, där internationella relationer framställs som transaktioner. Narrativet om mästarförhandlaren Trump och offernarrativet är kompatibla. För väljarbasen smälter de två narrativen samman till en större berättelse om hur USA utnyttjats på en global marknad och en värld där USA betalat för sina allierades säkerhet, men där dealmaker Trump genom sin förhandlingsförmåga lyckas ge USA bättre avtal.

Denna berättelses räckvidd är begränsad. Ett narrativ om deals erbjuder ingen tydlig grund för att legitimera militära konflikter. Krig kräver en annan typ av berättelse – en som knyter an till säkerhet, värderingar eller överlevnad. När ett transaktionellt narrativ används i en sådan kontext uppstår en diskrepans mellan handling och förklaring.

Aktörer i underläge – minoriteter, oppositionella rörelser och till och med grupper som stämplas som sekter – utvecklar paradoxalt ofta en hög grad av flexibilitet och narrativ anpassningsförmåga. De måste tala till flera publiker samtidigt. Dominanta aktörer behöver däremot mer sällan denna förmåga. Majoriteter, mainstream-institutioner och stormakter blir lätt narrativt bekväma – de antar att deras världsbild är universell och inte behöver översättas. Under Trumps ledarskap uppstår en ovanlig situation där USA, trots sin ställning som hegemon, retoriskt intar en offerposition, men utan att utveckla den flexibilitet som normalt följer av ett sådant läge.

Samtidigt finns en annan avgörande skillnad mellan utsatta minoritetsgrupper och USA. När den amerikanska presidenten talar till den egna väljarkåren lyssnar hela världen. Engelskan fungerar som globalt medium, och USA:s politiska kommunikation står ständigt i omvärldens fokus. Gränsen mellan intern och extern kommunikation tenderar därmed att upplösas. Det som i andra system kan hållas isär – ett budskap för de egna och ett för omvärlden – flyter här samman. Denna effekt förstärks kraftigt av internet och sociala medier. När den amerikanska presidenten talar på lokala valmöten eller gör en uppdatering på den sociala medieplattformen Truth Social nås hans budskap ofiltrerat ut i hela världen i realtid.

Detta gör narrativ dualitet svårare att upprätthålla, men desto viktigare. Förmågan att formulera budskap som fungerar på flera nivåer samtidigt – både inrikes och internationellt – är i praktiken en del av hegemonisk kompetens. När denna förmåga brister blir konsekvenserna globala.

I samband med kriget mot Iran blir denna brist särskilt tydlig. Ett offernarrativ riktat till en amerikansk väljarkår har begränsad trovärdighet i omvärlden, där USA fortsatt uppfattas som en dominerande aktör. Men det visar sig också inför den egna väljarbasen ha begränsad förmåga att legitimera konkreta militära åtgärder, när kostnaderna blir synliga och målen oklara. Resultatet är inte bara ett externt trovärdighetsproblem, utan även ett internt legitimitetsproblem.

Här framträder vad som kan beskrivas som en form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiella resurser, utan om en begränsning i den narrativa handlingsförmågan. I en värld där makt  utövas genom legitimitet, tolkningar och berättelser blir detta avgörande.

En hegemon har inte lyxen att tala i olika rum. Den talar alltid inför världen. Just därför blir dess oförmåga att formulera ett narrativ som kan röra sig mellan publiker – från den egna väljarkåren till det internationella samfundet – inte bara ett kommunikativt problem, utan ett strategiskt.

I denna mening riskerar supermakten att hamna i en situation där den, trots sin globala räckvidd, i praktiken talar allt mer bara till sig själv - medan världen lyssnar utan att övertygas.

Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser

När USA under Donald Trumps ledarskap den 28 februari 2026 inledde ett begränsat krig mot Iran blev det snabbt tydligt att USA inte bara hade militära utmaningar, utan även narrativa problem. USA visade sin militära överlägsenhet, men samtidigt även sin oförmåga att förklara sitt syfte med kriget.

Det räcker visserligen inte med ett avancerat vapensystem och luftvärnsrobotar som kostar miljoner för att bekämpa Irans svärmar av billiga kamikazedrönare, men USA:s akilleshäl är inte brist på militär förmåga. För att säkra trafiken genom Hormuzsundet bad Trump allierade och andra länder som är beroende av oljetransporter genom Persiska viken om hjälp i form av minröjare och krigsfartyg som kunde eskortera tankfartyg. Viljan att ställa upp har dock varit svag. USA har svårigheter att mobilisera sina allierade, vilket långt torde kunna förklaras av en bristande förmåga att kommunicera tydliga och trovärdiga motiv till kriget i Iran.

Frånvaron av ett tydligt amerikanskt narrativ om kriget skapade ett vakuum, som snabbt fylldes av en mångfald av konkurrerande tolkningar. (Se "Narrativ om kriget mot Iran".) Det handlar dock inte bara om ett tomrum, utan om att flera delvis motstridiga narrativ samexisterar – även inom den amerikanska administrationens egen kommunikation.

Inom Trump-administrationen saknar man i praktiken ett narrativ som kan översättas till en internationell publik. Det klassiska västerländska narrativet om en kamp mellan demokrati och auktoritarism med vilken USA ännu under Joe Bidens presidentskap för omvärlden motiverade och legitimerade amerikanska militära aktioner finns inte på Trumps repertoar. I stället legitimeras även utrikespolitiken nästan uteslutande bara inför den egna väljarkåren. Lika väl torde narrativet om kampen mellan demokrati och auktoritarism leva starkt kvar på institutionell nivå, särskilt i Pentagon. Även bland Trumps försvarare och anhängare är det relativt vanligt att kriget i Iran ses som ett drag i ett större geopolitiskt spel.

En kamp mellan demokrati och auktoritarism är inte oförenligt med geopolitisk rivalitet mellan USA och Kina och behovet att trygga tillgången till strategiska produkter. Tvärtom är det möjligt att formulera den nuvarande globala situationen som en konflikt mellan två block: å ena sidan en USA-ledd allians av liberala demokratier, å andra sidan en konstellation av auktoritära stater, där Kina intar en central position. Ett sådant narrativ skulle kunna förena värdebaserad legitimitet med strategisk tydlighet och är begripligt även utanför USA. Detta narrativ verkar dock inte duga för Trump.

Istället dominerar helt ett narrativ som ensidigt riktar sig till en amerikansk väljarbas: föreställningen om USA som ett land som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning. Inom denna inramning riktas kritiken inte bara mot externa aktörer som Kina, utan i hög grad även mot inhemska eliter och “globalistiska” strukturer som anses ha tillåtit amerikansk industriproduktion att flytta utomlands och Kina att stäla jobben. Kina blir i denna berättelse mindre en självständig geopolitisk motståndare och mer en symbol för en globalisering som gått fel. Kina är inte ens huvudfiende, utan de skyldiga till orättvisorna mot det amerikanska folket hittas främst inom det demokratiska partiet i USA. Här är även USA:s allierade inom Nato otacksamma snyltgäster, vars hjälp Trump i mitten av mars sade att USA inte behöver, fastän han några dagar tidigare uttryckligen bett om hjälp. Den av kriget i Iran förorsakade brist på ammunition och vapenföråd som nu tvingar Pentagon att be kongressen om extra finansiering har Trump skylt på att "Sleepy Joe Biden" skänkt bort materiel till Zelenskyj.

Detta kan beskrivas som en form av offernarrativ. Trumps narrativ fungerar i en inrikeskontext, där det knyter an till erfarenheter av arbetslöshet och svag privatekonomi. Men utrikespolitiskt är offernarrativet problematiskt. För allierade i Europa och andra delar av världen framstår USA knappast som ett offer, utan fortsatt som en dominerande och privilegierad aktör i det globala systemet. (Se "Det exorbitantaprivilegiet och det brutna kontraktet".)

Offerberättelsen om att USA missgynnats i en global ordning, där industrin flyttat till Kina och USA:s Nato-allierade åker snålskjuts fungerar inte heller för en hemmapublik då det gäller att motivera kriget i Iran. Även Trump vill trots allt att handeln med olja fortsättningsvis sker i dollar och att de globala handelsvägarna hålls öppna. Petrodollar warfare rimmar dess värre dåligt med America First-politiken och Trumps offernarrativ. Kostnaderna för USA:s krig mot Iran ökar och Pentagon uppges ett par veckor efter att kriget inletts vilja ha 200 miljarder dollar för att kunna fortsätta krigföringen eller åtminstone fylla på de lager som man tömt i attackerna mot Iran. När man skyllt USA:s problem på globalister och Pentagon nu behöver enorma summor för att kunna fortsätta krigföringen mot Iran kan krigsminister Pete Hegseth inte plötsligt säga att det kostar att vara världspolis eller försvara oljedollarn, utan tar till ett betydligt banalare budskap: "It takes money to kill bad guys."

Under det gångna året har det ofta noterats att den regelbaserade världsordningen inte längre existerar, men även att den aldrig funnits på riktigt, även om regeringar låtsats att den existerat. Om inte tidigare så under Trumps andra mandatperiod har narrativet eller föreställningen om en regelbaserad världsordning förlorat mycket av sin trovärdighet. Det är delvis en följd av Rysslands krig i Ukraina och Trumps ovilja att stöda Ukraina, men mera allmänt en följd av att Trump-administrationen inte bryr sig om att försöka motivera sin utrikespolitik med internationell rätt. Att USA kan vinna ekonomiskt på att anfalla andra länder kan fungera som inramning för budskapet till en amerikansk hemmapublik, men legitimerar naturligtvis inte militära angrepp i omvärldens ögon. 

Sönderfallet av den stora berättelsen om kampen mellan demokrati och auktoritarism påskyndas av att medier förmedlar en bild av att USA rör sig i auktoritär riktning, fastän det främst handlar om en auktoritär ledarstil hos den sittande presidenten. Det öppnar också för externa aktörer. Både rysk och kinesisk informationspåverkan har syftat till att så tvivel kring den liberala världsordningens sammanhållning för att driva igenom en "multipolär värld". När interna västerländska narrativ förstärker bilden av splittring och normativ osäkerhet behöver denna påverkan inte ens vara speciellt sofistikerad för att få effekt.

Resultatet är en märklig form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiell kapacitet, utan om oförmåga att formulera ett narrativ som andra aktörer finner trovärdigt. I en värld där geopolitik återigen spelar en avgörande roll räcker det inte med att kontrollera resurser och militära styrkor. Man måste också kunna erbjuda en tolkning av världen som andra är villiga att acceptera. När dessa två dimensioner – den materiella och den narrativa – glider isär – uppstår USA:s kanske största strategiska problem: att kunna agera globalt utan att kunna förklara varför.

Narrativ om kriget mot Iran

Med hjälp av underrättelsetjänsternas imponerande förmåga har den amerikanska armén agerat med stor precision och överväldigande styrka då man attackerat mål i Iran. Samtidigt framstår Trump-administrationen som inkompetent både i sitt beslutsfattande och framför allt i sin kommunikation till omvärlden. 

Budskapet från Washington förefaller anmärkningsvärt oklart, fastän Donald Trump var relativt tydlig om ett flertal motiv och mål i sitt tal den 28 februari, samma dag som Israel och USA hade bombat Iran. På sociala medier och som svar på journalisters frågor kom Trump och hans administration dock därefter att ge flera olika förklaringar till attackerna, vilket i medier gett en kaotisk bild av läget. I vissa uttalanden framhålls Irans långsiktiga kärnvapenprogram. I andra betonas skyddet av Israel mot ett akut militärt hot. I ytterligare uttalanden talas det om regimskifte i Iran, vilket förstås som en befrielse av det iranska folket från det shiamuslimska prästerskapets förtryck. Medan kritiker ser det splittrade budskapet som uttryck för inkompetens tolkar anhängare av Trump det dock som taktisk mångsidighet eller rentav som 4D-schack.

När den amerikanska administrationen inte kontrollerar narrativet har det uppstått ett vakuum, som fyllts med ett mångfald av alternativa narrativ. I brist på större narrativ får mindre berättelser som den om bombandet av en flickskola i den iranska staden Minab prägla bilden av attacken den 28 mars. Att Trump-administrationen inte har koll på läget är i sig ett narrativ som spridits efter bombningarna av Iran, liksom narrativet att Trump skapar meningslöst kaos och att Trump håller på att upprepa George W. Bushs misstag i Irak – trots löften om det motsatta.

Krig har sällan en enda orsak. Beslut om militära operationer av den aktuella storleken fattas sällan på grundval av ett enda motiv. I praktiken krävs det att flera olika faktorer sammanfaller och förstärker varandra. För USA innebär det ofta att tre typer av villkor uppfylls samtidigt. För det första krävs det en moralisk eller politisk legitimering som kan accepteras av stora grupper i USA och bland allierade. För det andra förutsätts det en strategisk eller geopolitisk rationalitet. För det tredje måste det finnas förväntningar om en ekonomisk nytta eller åtminstone hållbarhet. Därför blir de berättelser som försöker förklara krig alltid förenklingar – de reducerar en komplex samverkan av moraliska, strategiska och ekonomiska faktorer till en eller ett fåtal huvudorsaker.

Varje narrativ lyfter fram en faktor och gör den till huvudförklaringen. Just nu cirkulerar flera sådana narrativ kring kriget mot Iran. Vid en militär aktion behöver motiven och motiveringarna inte sammanfalla, men det brukar höra till den amerikanska presidentens uppgifter att kommunicera klara motiveringar och mål, som legitimerar militära insatser.

Ett narrativ som man stöter på i amerikanska medier är geopolitiskt. Här tolkas attackerna främst som ett led i den globala maktkampen mellan USA och Kina. Iran är en strategisk partner till Kina. Genom att försvaga Iran kan USA indirekt försvaga ett viktigt element i Kinas geopolitiska nätverk. Konflikten framstår ur detta perspektiv som ett led i en större global rivalitet mellan olika politiska system och Trump betraktas här rentav som en strategisk mästare i geopolitik.

Ett annat narrativ tolkar den amerikanska inblandningen som ett led i det iranska folkets frihetskamp mot mullornas välde. Trump har de facto vid flera tillfällen uttryckt stöd för protester mot regimen.

Det kanske mest etablerade narrativet handlar om Irans kärnvapenprogram. Här framställs attackerna som ett för sök att stoppa utvecklingen av iranska kärnvapen innan det är för sent. Detta narrativ har länge varit centralt i både amerikansk och israelisk säkerhetspolitik och i den mån det dominerar har Trump-administrationen kanske trots allt nått ut med sitt budskap.

I mer kritiska versioner av konflikten framställs kriget dessvärre som ett resultat av israeliskt inflytande över amerikanska beslut. Här beskrivs USA som draget in i konflikten främst för att försvara Israel. I mer radikala versioner av detta narrativ talas det också om starka judiska och sionistiska lobbygrupper i Washington.

Den iranska staten sprider samtidigt ett eget narrativ. Här framställs konflikten som ett angrepp från västerländsk imperialism mot folkrätten och en självständig nation. I denna berättelse framstår Iran som en stat som försvarar sin suveränitet mot yttre illegitim aggression. Religiösa och rentav apokalyptiska motiv om den tolfte imamens återkomst eller om ett shiamuslimskt martyrskap förekommer ibland, men ofta betonas snarare nationell självständighet och motstånd, åtminstone i kommunikationen utåt.

Även i USA hittar man apokalyptiska narrativ. Vissa evangelikala kristna tolkar konflikter i Mellanöstern i ljuset av bibliska profetior om Jesu återkomst och staten Israels roll i den yttersta tiden. Denna grupp utgör en betydelsefull del av den republikanska väljarbasen och har länge haft inflytande över amerikansk politik i Mellanöstern.

Speciellt på svenskt håll har ytterligare ett narrativ med anknytning till det sistnämnda apokalyptiska eller eskatologiskt motiverade narrativet fått spridning. Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf har framhållit att USA:s agerande bäst kan förstås genom begreppet apokalyptisk sionism. Detta framförde han i en intervju i SVT Aktuellt veckan efter bombningarna i Iran, vilket snabbt väckte en livlig debatt och svensk strid om narrativ. Ett par dagar tidigare hade han publicerat en text med titeln "Den apokalyptiska sionismens betydelse för USA:s krig mot Iran", som han avslutar med påståendet att "Kvar i maktens korridorer finns bara en ideologi som kan förklara Trumps agerande i Iran: den apokalyptiska sionismen."  Här har vi ett narrativ där amerikansk krigspolitik framställs som driven av en religiös fanatism eller fundamentalism. Precis som andra narrativ isolerar det en enda möjlig bidragande faktor och gör den till huvudförklaring.

Den amerikanska politiska scenen rymmer inte en enda dominerande berättelse om Iran. Inte heller inom det republikanska partiet eller ens inom MAGA-rörelsen dominerar ett enskilt narrativ om den militära konflikten med Iran. Här finns det både isolationistiska nationalister som motsätter sig amerikansk inblandning i militära konflikter och evangelikala kristna som alltid är beredda att försvara Israel. Deras narrativ är sinsemellan oförenliga. Dessutom finns det republikaner som främst tänker i termer av rivaliteten med Kina.

På den amerikanska vänsterkanten dominerar i stället narrativ om "vit" imperialism och västerländsk dominans. Det är ett narrativ som väcker resonans bland anhängare av BLM och backas upp inte bara av Iran, utan även av Ryssland och Kina.

Denna mångfald av narrativ skapar en särskilt sårbar informationsmiljö. När politiska ledare själva inte kontrollerar berättelsen om en konflikt uppstår ett narrativt vakuum. Ett sådant tomrum kan lätt utnyttjas av andra aktörer.

Under flera år har både Kina och Ryssland arbetat systematiskt med informationspåverkan i väst och inte minst i USA. Med hjälp av sociala medier och i ökande grad artificiell intelligens, som matar AI-språkmodeller, har man förstärkt befintliga motstridiga berättelser och därigenom fördjupat politiska motsättningar. Syftet är att göra verkligheten mer osäker och skapa tvivel, men även att splittra och därigenom försvaga väst. Västerländsk självkritik (som i grunden är hälsosam för en demokrati) och oikofobi kapas och omformas av auktoritära stater för att destabilisera mottagaren.

Konflikten kring Iran visar något mer allmänt om vår tids geopolitik. Militära operationer avgörs inte bara av vapensystem, underrättelser och strategiska beslut. De formas också av strategiska narrativ – av hur människor tolkar vad som händer, varför det händer och vad som kan komma att hända härnäst.

När narrativen splittras undergrävs direkt USA:s förmåga att uppfylla de tre grundvillkoren för krig. Rysk och kinesisk AI-stödd informationspåverkan som stöder narrativet om västerländsk imperialism slår direkt mot den moraliska legitimeringen. När politiska ledare misslyckas med att formulera en sammanhängande berättelse om sina egna handlingar kommer andra snabbt att göra det i deras ställe.