Staden och stolen

De förgyllda dörrarna står öppna när Vladimir Putin träder in i Alexandersalen i Stora Kremlpalatset i Moskva. Bakom honom, i Andreassalen, syns de tre kejserliga tronstolarna under dubbelörnen. Presidenten lämnar tronsalen, men tronerna förblir en del av bilden.

Det är en president som träder fram ur ett kejserligt rum. Vilken historia följer med honom genom dörren? Vilket budskap förmedlar scenografin?  För att förstå scenen behöver vi följa både staden och stolen långt tillbaka i tiden, före Moskvas anspråk på att vara det tredje Rom. 

Foto: kremlin.ru

Långt före Kremls tronstolar kunde en stol i Rom synliggöra en medborgares särskilda ställning. Enligt den romerska tjänstemannen och historikern Suetonius hörde en gyllene stol i senaten till de hedersbetygelser som Julius Caesar tog emot. För Suetonius var den ett tecken på att Caesar hade accepterat utmärkelser som gick utöver republikens hävdvunna former. Stolen upphöjde honom och bidrog samtidigt till misstanken att han ville införa kungamakt.

Augustus makt fick en försiktigare gestaltning. Enligt den romerska politikern och historikern Cassius Dio fick Augustus rätt att sitta på en kurulstol, en romersk ämbetsstol, mellan de två tjänstgörande konsulerna. Republikens ämbeten bestod, men mellan deras företrädare satt mannen vars makt vida översteg deras. Även en stol inom den gamla ordningen kunde markera en ny överordning.

Sella curulis, romersk ämbetsstol

Rom blev också säte för en annan auktoritet. Biskopens stol, hans cathedra, betecknade uppdraget att undervisa och leda kyrkan. Stolen har också gett katedralen dess namn. Petri stol kom att uttrycka de romerska biskoparnas anspråk på att föra aposteln Petrus uppdrag vidare, men den latinska kyrkan övertog också delar av det romerska rikets auktoritetsspråk. När Gregorius XIII reformerade den julianska kalendern Anno Domini 1582 kunde han också framställas som Julius Caesars efterföljare i rollen som pontifex maximus.

Då kejsarna förlade sina hov till andra städer förlorade Rom sin ställning som den politiska maktens självklara centrum, men den kyrkliga stolen bestod. Staden och stolen kunde följa olika vägar: kejsarens säte kunde flyttas, medan biskopen av Rom fortsatte att härleda sin auktoritet från Petrus, som enligt Matteusevangeliet var den klippa på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka och som hade fått himmelrikets nycklar. Enligt traditionen var Petrus stadens första biskop och led, liksom aposteln Paulus, martyrdöden i Rom. I Lateranbasilikan har biskopen av Rom fortfarande en fysisk stol. Heliga stolen är namnet på påvens kyrkliga ämbete och den romerska kurian, med säte i Vatikanstaten men juridiskt skild från denna.

Påvens stol i Lateranbasilikan

År 330 efter Kristus invigde Konstantin, den första kristna kejsaren, den stad vid Bosporen som bar hans namn. Konstantinopel blev ett nytt kejserligt centrum inom det romerska riket. Kejsaren hade inte grundat ett östromerskt rike vid sidan av ett västromerskt: efter att ha besegrat sina rivaler härskade han ensam över hela riket. Men Rom hade fått en medtävlare, en stad där den romerska makten kunde få en ny gestalt.

Konstantin hade också gett kristendomen en privilegierad ställning. Under hans efterträdare blev Konstantinopel allt tydligare ett centrum för både kejserlig makt och kristen auktoritet. Stadens politiska betydelse fick ett uttryckligt kyrkligt erkännande vid konciliet 381. Biskopen av Konstantinopel tilldelades andra platsen i kyrkans hedersordning, efter Rom, eftersom hans stad var "det nya Rom". Här gav staden stolen dess rang. Under 500-talet började dess innehavare också benämnas ekumenisk patriark, en titel med anspråk som anknöt till den kejserliga riksvärlden.

Men även Konstantinopels kyrka förankrade sin auktoritet i en apostolisk ursprungsberättelse. Enligt kyrkans tradition hade Andreas, Petrus bror och den först kallade av apostlarna, grundat församlingen i det gamla Byzantion och utsett dess förste biskop. Vid sidan av Petri stol i Rom framträdde därmed Andreas stol i Konstantinopel. Den nya kejsarstaden kunde åberopa ett ursprung långt äldre än Konstantin.

Ukrainsk ikon av aposteln Andreas

Kejsaren och biskopen hade skilda uppdrag, men deras auktoritet kom att förenas i föreställningen om ett kristet romerskt rike. Under Justinianus uppfördes på 500-talet den Hagia Sofia som ännu står kvar. Den heliga vishetens kyrka gav monumental form åt mötet mellan den kristna tron och kejsarmakten. Det rike vi brukar kalla Bysans förstod sig självt som romerskt.

Från detta kristna kejsardöme gick förbindelserna över Svarta havet till Rus, det medeltida välde vars främsta centrum var Kyjiv (även känt som Kiev). I slutet av 900-talet antog dess furste Volodymyr – Vladimir i den ryska namnformen – kristendomen och gifte sig med Anna, syster till kejsar Basileios II. Enligt traditionen döptes han i Chersonesos på Krim. Dopets exakta plats och händelsernas ordningsföljd är omdiskuterade, men förbindelsen med Bysans var både religiös och dynastisk.

Också Kyjiv fick en plats i berättelserna om Andreas. Enligt den medeltida kröniketraditionen hade aposteln besökt höjderna där staden senare skulle växa fram, rest ett kors och förutsagt att många kyrkor skulle uppföras där. Enligt denna berättelse sträckte sig den heliga historien bakåt förbi furstens kristnande, ända till apostlarnas tid.

Kyjiv blev ett centrum för den kristna tradition som förmedlades från Bysans. Präster, konst och kyrkliga förebilder knöt staden till Konstantinopel. Under Volodymyrs son Jaroslav den vise uppfördes Kyjivs Sofiakatedral, vars namn och prakt anknöt till den kejserliga staden vid Bosporen. Arvet fick därmed också en plats: när Moskva senare gjorde anspråk på Rus historia gick vägen tillbaka till Bysans genom Kyjiv.

Moskvas furstar tillhörde Rurikdynastin, samma furstesläkt som Volodymyr och Jaroslav. Deras härkomst förband dem med Kyjiv och med den furste vars dop och bysantinska äktenskap hade knutit Rus till det kristna kejsardömet. När Moskva växte i makt kunde dess expansion framställas som ett samlande av Rus länder. Härskaren gjorde anspråk på ett arv som sträckte sig långt utanför det egna furstendömet.

Också den kyrkliga stolen förflyttades. Metropoliten av Kyjiv och hela Rus förlade sitt residens till Vladimir i slutet av 1200-talet och hans efterträdare därefter till Moskva. Titeln bar med sig en vidare geografi än staden där dess innehavare bodde. Moskva blev säte för en kyrklig auktoritet som härledde sitt ursprung från Kyjiv och Konstantinopel. "Hela Rus" förenade ett minne av ursprunget med ett anspråk på räckvidd.

Under 1400-talet förändrades förhållandet till Konstantinopel. Vid konciliet i Florens 1439 hade bysantinska företrädare accepterat en kyrkounion med Rom, i hopp om att också få hjälp mot osmanerna. En av unionens främsta förespråkare var Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus med residens i Moskva. Där mötte unionen motstånd. När Isidoros återvände till Moskva 1441 lät storfursten Vasilij II fängsla honom för hans stöd för föreningen med Rom. Fursten ingrep därmed mot den metropolit som Konstantinopel hade utsett och uppträdde själv som försvarare av den rätta tron. År 1448 utsåg biskoparna i Moskva en egen metropolit utan Konstantinopels bekräftelse. Den kyrkliga självständigheten växte fram samtidigt som Moskva kunde framställa andra kyrkliga centra som komprometterade i trosfrågor.

Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus

År 1453 föll Konstantinopel för osmanerna. Det kristna romerska kejsardömets huvudstad hade gått förlorad, men andra härskare kunde fortfarande göra anspråk på dess arv. När Ivan III 1472 gifte sig med Sofia Palaiologina, brorsdotter till den siste bysantinske kejsaren, fick Moskvas furstehus ytterligare en dynastisk förbindelse med Bysans. Den kunde ge föreställningen om ett övertaget kejserligt arv både ett namn och ett släktband. 

I början av 1500-talet gav munken Filofej från Pskov denna föreställning dess mest berömda formulering: "Två Rom har fallit, det tredje står, och något fjärde skall inte finnas." Det första Roms fall var i denna berättelse ett avfall från den rätta tron; det andra hade hamnat under en muslimsk härskare. Moskva framträdde som den kvarvarande väktaren av det rättrogna kristna riket. Dess härskare fick därmed ett ansvar som sträckte sig bortom att styra ett land. Han skulle bevara den ordning som de tidigare romerska centra inte längre kunde värna.

Ivan IV, även känd som Ivan den förskräcklige

År 1547 kröntes Ivan IV till tsar, en titel vars namn går tillbaka till Caesar. År 1589 upphöjde patriarken av Konstantinopel Moskvas metropolit Job till patriark. Moskva hade nu både en tsar och en patriark, och uttrycket "hela Rus" återkom i deras titlar. Dynastisk härkomst, kyrklig succession och uppdraget att försvara den rätta tron kunde fogas samman till en berättelse där Moskva bar arvet från både Kyjiv och det kristna Rom. När Romanovdynastin tillträdde 1613 övertog den också tsarvärdigheten och dessa anspråk.

Moskvas ställning som politiskt och kyrkligt centrum har emellertid inte varit obruten. Peter den store lät bygga en ny huvudstad vid Finska viken och flyttade maktens centrum till Sankt Petersburg. Han lät också patriarkämbetet förbli obesatt och ersatte det 1721 med en statligt övervakad synod. Kejsarmakten kunde bestå samtidigt som både huvudstaden och kyrkans ledning fick en annan ordning.

Moskva behöll dock sin plats i kejsardömets heliga geografi. Kejsarna kröntes fortfarande i Uspenskijkatedralen i Kreml. När Stora Kremlpalatset uppfördes på 1800-talet blev Andreassalen dess tronsal. Härifrån utgick de kejserliga kröningsprocessionerna, och hit återvände de krönta för att ta emot hyllningar. Sankt Petersburg var huvudstad, men Moskva förblev platsen där kejsarens värdighet bekräftades genom kröningen.

Efter monarkins fall återupprättade ett kyrkomöte patriarkatet 1917. Året därpå flyttade bolsjevikregeringen huvudstaden från Petrograd till Moskva. Staden blev åter säte för både den politiska makten och patriarken, nu under en regim som snart skulle utsätta kyrkan för omfattande förföljelse. 

Rysslands president vid talarstolen framför ingången till Andreassalen
Foto: kremlin.ru

Inte heller de kejserliga rummen lämnades orörda. Under 1930-talet byggdes Andreas- och Alexandersalarna om till en gemensam sovjetisk sammanträdessal. Åren 1994–1998 återställdes de på beslut av president Boris Jeltsin. Det var den nya republiken som åter gav kejsardömets rum deras prakt. De tre tronstolarna anknyter till den sista kejsarkröningen 1896: här satt Nikolaj II tillsammans med sin hustru Alexandra Fjodorovna och sin mor, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, när de tog emot hyllningar efter kröningen. Stolarna finns också kvar i språket och metaforiken: makten har sitt säte, härskaren intar tronen och presidenten träder fram vid en talarstol.

I Andreassalen avlägger dagens president sin ämbetsed. Efter installationen 2024 deltog Putin också i en bön ledd av patriark Kirill i Kremls Bebådelsekatedral. Det var en annan kyrka än kejsarnas kröningskatedral, men åter följdes en statlig ceremoni av en kyrklig handling.

Tacksägelsegudstjänst i samband med installationen av Rysslands president
Foto: dev.patriarchia.ru/Presstjänsten vid Rysslands presidentkansli

Putin behöver inte sätta sig på en kejsartron för att bli en del av den kejserliga bilden. När dörrarna hålls öppna förblir tronerna synliga bakom honom. Genom rummet, ceremonierna och symbolerna får makten en historia som sträcker sig längre tillbaka än den nuvarande staten. Successionen får en synlig gestalt, trots de avbrott och omdaningar som skiljer presidentens ämbete från kejsarens.

Men anspråket på "hela Rus" leder också tillbaka till den stad där detta kristna arv en gång fick sitt centrum: Kyjiv.

Kyjiv är inte bara en ursprungsort i Moskvas berättelse. Staden har också en kyrklig historia vars förbindelser med Konstantinopel och Rom inte behöver gå genom Moskva.

År 2018 beslutade det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel att gå vidare med att ge en självständig ukrainsk ortodox kyrka sitt erkännande. I december bildades Ukrainas ortodoxa kyrka genom ett föreningskoncilium i Kyjiv. Dess huvudsakliga beståndsdelar var Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka och Ukrainas ortodoxa kyrka-Kyjivpatriarkatet, som redan genom sina namn hade gjort anspråk på kyrklig självständighet från Moskva. I januari 2019 överlämnade Konstantinopels patriark Bartholomaios det dokument som bekräftade den nya kyrkans autokefali.

Patriark Bartholomaios undertecknar dokumentet om Ukrainas ortodoxa kyrkas autokefali
i Istanbul den 5 januari 2019.Bakom honom står metropolit Epifanij.

Konstantinopel uppträdde här som moderkyrka till den kristendom som en gång hade förmedlats till Rus. Moskva godtog inte Konstantinopels rätt att ge en ukrainsk kyrka självständighet och hade redan i oktober 2018 brutit den eukaristiska gemenskapen med det ekumeniska patriarkatet. Konflikten om kyrkans tillhörighet hade därmed skärpts flera år före den fullskaliga invasionen.

I Moskvas berättelse skulle det bysantinska arvet samlas under dess egen stol. Konstantinopels erkännande av en självständig ukrainsk kyrka synliggjorde arvets förgrening även i dagens kyrkliga ordning. Sett ur denna arvsberättelse kan brytningen samtidigt framstå som att Moskva sågar av en gren som dess eget auktoritetsanspråk vilar på.

Även Heliga stolen har en förbindelse med Kyjiv. År 2005 flyttade den ukrainska grekisk-katolska kyrkans överhuvud sitt säte från Lviv till Kyjiv. Kyrkan beskrev det som ett återvändande till sin ursprungsstad. Den bevarar den bysantinska ritens gudstjänstliv och står samtidigt i gemenskap med påven i Rom. Också den räknar sin historia från Volodymyrs kristnande av Rus.

Dess förbindelse med Rom fick sin bestående kyrkliga form genom unionen i Brest 1596, då en del av Kyjivmetropolitens kyrka förenades med påvestolen. Men mötena mellan Rus och påvedömet hade börjat långt tidigare. År 1253 kröntes fursten Danylo Romanovytj, även känd som Daniel av Halych, till kung av Rus av en påvlig legat. Han sökte stöd mot mongolerna. Också han tillhörde Rurikdynastin, men hans rike låg i Halych och Volynien. Ett rusiskt kungadöme kunde alltså söka sin krona från Rom.

Kröningen grundade inte den senare grekisk-katolska kyrkan. Den visar däremot att Rus historia redan under medeltiden rymde flera politiska centra och flera vägar till kristen auktoritet. När Moskva senare framträdde som arvtagare till hela Rus var det ett anspråk på att samla ett arv som hade förgrenats.

I Kyjiv möts dessa förbindelser på nytt. Konstantinopel och Rom ger inte samma slags erkännande och företräder inte samma kyrkliga ordning. Men båda gör det möjligt att föra berättelsen om Rus kristna arv vidare utan att låta Moskva vara dess enda säte.

Uspenskijkatedralen i Kyjiv-Petjerskaklostret i lågor, 15 juni 2026
Foto: mincult.gov.ua

Kriget drabbar också det heliga arv som Moskva gör anspråk på att försvara. Under det ryska luftangreppet mot Kyjiv natten till den 15 juni 2026 skadades Kyjiv-Petjerskaklostret, och en brand bröt ut i dess Uspenskijkatedral. Moskvas krig hotar därmed också de helgedomar som förbinder dess egen kyrkliga historia med Kyjiv.

Ukraina bestrider inte bara Moskvapatriarkatets anspråk på "hela Rus". Det kristna arvet ingår även i den historia som Ukraina självt åberopar när landet försvarar sin självständighet. Den 15 juli 2026, då Ukraina firade sin statsbildning och mindes kristnandet av Rus, talade Volodymyr Zelenskyj om dopet: "Det skedde här, i vår stad, på våra höjder, för mer än tusen år sedan, på vår Volodymyr den stores tid." Därefter förband han furstens treudd med Ukrainas riksvapen och märkena på de soldater som försvarar landet. Den medeltida furstens tecken fick uttrycka en förbindelse mellan det kristnade Rus och dagens Ukraina.

Dopet i Dnipro, målning av Klavdy Lebedev

Volodymyrs personliga dop förläggs enligt traditionen till Chersonesos på Krim. Men berättelsen om folkets dop har sin plats i Kyjiv och i floden Dnipro, som flyter genom staden. Floden får därmed också en biblisk geografi. I den ukrainska grekisk-katolska kyrkans katekes kallas floden Dnipro, där Kyjivs folk döptes, bildligt "den ukrainska Jordan".

När presidentparet på Ukrainas självständighetsdag den 24 augusti 2026 samlades till bön i Sofiakatedralen möttes flera av dessa arvslinjer under samma valv. Där bad företrädare för Ukrainas ortodoxa kyrka, den grekisk-katolska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan tillsammans med judiska och muslimska företrädare samt reformerta kristna, baptister och pingstvänner. Bönerna gällde fred och självständighet, landets försvarare och dem som kriget hade skilt från sina familjer.

Deltagare i firandet av Ukrainas självständighetsdag vid Sofiakatedralen 24 augusti 2026.
Foto: unian.ua

Sofiakatedralens namn förbinder Kyjiv med Konstantinopel, liksom den kyrkliga tradition som förmedlades därifrån och Ukrainas ortodoxa kyrkans förnyade band till det ekumeniska patriarkatet. Bland dem som bad fanns också kyrkliga företrädare i gemenskap med Rom. I staden vid Dnipro lever arvet vidare genom flera stolar. Och den historia som Moskva åberopar för sitt anspråk på hela Rus åberopas också av det Ukraina som försvarar sig mot den ryska invasionen.

Kejsaren och sultanen - Om imperier som försvinner och berättelser som återvänder

Det är möjligt att berätta Europas historia som en berättelse om två imperiers återkomst. I norr sitter en president i Kreml under den dubbelhövdade örn som en gång var den ryske kejsarens. Hans land har återtagit Krim, annekterat territorier som tillhör Ukraina och för ett krig som från rysk sida återkommande placeras i en historia som är äldre än både Sovjetunionen och den moderna Ryska federationen. Peter den store har återvänt till presidentens tal. Dmitrij Donskoj, fursten som besegrade Mamajs styrkor vid Kulikovo 1380, har lämnat sin grav i form av reliker som förs till dagens soldater. Patriarken välsignar åter den ryska krigsmakten och fogar dess kamp till en ortodox berättelse om fosterlandet.

I söder regerar en annan president från Ankara. Men också kring honom har en äldre värld gjorts synlig. Mehmed II, sultanen som år 1453 erövrade Konstantinopel, återkommer i politiska ceremonier och historiska minnen. Hagia Sofia, som den kemalistiska republiken gjorde till museum, är åter moské. Erdoğan regerar från det väldiga presidentkomplexet i Ankara, vars arkitektur förenar seldjukiska, osmanska och republikanska element. Komplexet innehåller en stor moské och kallas Cumhurbaşkanlığı Külliyesi. Själva ordet külliye anknyter till den osmanska traditionen med moskén som centrum i ett större komplex av byggnader för olika samhällsfunktioner.

I presidentkomplexet tog Erdoğan sommaren 2026 emot ledare för Nato, den västliga militärallians som Turkiet tillhört sedan 1952, bokstavligen till tonerna av osmansk mehtermusik.

De seldjukiska inslagen i presidentkomplexets arkitektur för berättelsen ännu längre tillbaka. Före osmanerna hade seldjukiska härskare i tidigare östromerska territorier upprättat ett sultanat i Mindre Asien vars själva namn bar på arvet efter Rom: Sultanatet Rum. Också den dubbelhövdade örnen, som långt senare skulle bli så starkt förknippad med det ryska kejsardömet, förekom framträdande i seldjukisk konst och arkitektur.

Det romerska anspråket försvann inte heller med seldjukerna. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Sultanen hade erövrat den östromerske kejsarens stad och kunde därmed också göra anspråk på något av hans kejserliga arv.

Dubbelhövdad örn på ett seldjukiskt arkitekturfragment från Konya, 1200-talet.

En gammal karta

Kejsaren och sultanen tycks vara tillbaka och kanske även deras gamla värld. Ryssland och Turkiet möts åter i Svarta havet, Kaukasus och Mellanöstern. I Syrien stod de under inbördeskriget på motsatta sidor. Ryssland och Iran blev Assadregimens viktigaste externa militära understödjare, medan Turkiet understödde delar av oppositionen och senare intervenerade militärt i norra Syrien. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 åberopade Turkiet Montreuxkonventionen och stängde sunden för de krigförande staternas örlogsfartyg. För den ryska Svartahavsflottan innebar det att förstärkningar inte fritt kunde föras in genom Bosporen och Dardanellerna.

Det liknar en gammal karta. Det ryska och det osmanska imperiet, som på en amerikansk karta från 1800-talet kunde heta Turkey, hade under århundraden mötts längs en väldig båge från Balkan över Svarta havet till Kaukasus. Krigen mellan dem handlade om territorier och handelsvägar, men också om folk, religioner och historiska anspråk. Den ryske kejsaren kunde framträda som beskyddare av ortodoxa kristna under osmanskt styre. Den osmanske sultanen kunde samtidigt framträda som kalif och därmed göra anspråk på en religiös auktoritet som inte helt sammanföll med imperiets gränser.

Vid första världskrigets början stod de båda imperierna åter mot varandra. Ryssland kämpade tillsammans med Storbritannien och Frankrike, Osmanska riket tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern. För Ryssland öppnade kriget till sist möjligheten att nå ett mål som länge hade funnits i olika former i rysk politik och föreställningsvärld: Konstantinopel och sunden. Men just under det krig där osmanerna besegrades störtades den ryske kejsaren och kejsardömet upplöstes. Några år senare upplöstes också det osmanska. Sultanatet avskaffades 1922. Kalifatet fick leva vidare ytterligare två år, nu skilt från den världsliga tronen, innan även det avskaffades 1924.

Efterföljarstaterna försökte inte rädda de gamla världarna. Tvärtom byggde båda sina legitimiteter genom dramatiska brott med dem. Bolsjevikerna störtade tsardömet, angrep aristokratin och kyrkan och gjorde revolutionen till början på en ny historisk tid. Den kemalistiska rörelsen avskaffade först sultanatet, därefter kalifatet och byggde en sekulär republik vars politiska subjekt inte längre skulle vara ett multietniskt osmanskt imperium utan den turkiska nationen.

Ändå kunde varken geografin eller historien avskaffas lika enkelt som ämbetena. Sovjetunionen och Turkiet fortsatte att mötas kring Svarta havet och Kaukasus. Under kalla kriget hamnade de på motsatta sidor när Turkiet 1952 blev medlem av Nato. En geopolitisk rivalitet med historiska anor fortsatte, men kejsaren och sultanen hade lämnat scenen. 

1991

Sovjetunionens sammanbrott förändrade återigen förutsättningarna. För Turkiet öppnades ett geografiskt rum, samtidigt som det säkerhetspolitiska landskap som under kalla kriget hade gjort orienteringen västerut särskilt betydelsefull förändrades. Azerbajdzjan och de turkspråkiga republikerna i Centralasien var inte längre delar av Sovjetunionen. Relationer som kunde beskrivas genom språk, kultur och föreställningen om en vidare turkisk värld fick nya politiska möjligheter.

För Ryssland öppnades samtidigt en historisk tid. Det som den sovjetiska berättelsen hade placerat på andra sidan revolutionens stora brott – tsarer, ortodoxi, den dubbelhövdade örnen och det kejserliga Ryssland – kunde åter föras in i statens historia.

Turkiet fick tillgång till ett område som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens gräns. Ryssland fick tillgång till ett förflutet som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens ideologiska gräns. Några årtionden senare tycks därför de två gamla gestalterna åter stå framför oss: Vladimir Putin under örnen och Recep Tayyip Erdoğan omgiven av ett återaktiverat osmanskt kulturarv.

Kejsaren och sultanen som återvänder till scenen vore en fängslande berättelse, kanske alltför fängslande.

När historien blir berättelse

Historiska händelser behöver inte vara uppdiktade för att bilda en selektiv historieskrivning. Dmitrij Donskojs seger vid Kulikovo 1380 är verklig. Det stora fosterländska kriget är verkligt. Kriget i Ukraina är verkligt. Men när händelser från olika århundraden förs samman i samma berättelse uppstår samband, roller och kontinuiteter som inte finns färdiga i de enskilda händelserna.

Krim, den dubbelhövdade örnen, Peter den store, Donskojs reliker, den ortodoxa kyrkan och kriget i Ukraina kan på detta sätt sammanföras till en berättelse om det ryska kejsardömets återkomst. På motsvarande sätt kan Hagia Sofia, Mehmed erövraren, minnet av 1453, presidentens külliye, turkiskt inflytande på Balkan och religiöst inflytande bland muslimer utanför Turkiet sammanföras till en berättelse om sultanens och kalifens återkomst.

Men samma narrativa operation förekommer också inom det ryska historieberättandet om själva kriget i Ukraina. Kulikovo, Sovjetunionens kamp mot Nazityskland och dagens krig är skilda konflikter med skilda aktörer, orsaker och historiska sammanhang. Ändå kan de fogas samman till en återkommande berättelse om ett Ryssland som hotas utifrån, samlar sig till försvar och till sist segrar.

Sambandet blev 2026 nästan bokstavligt. När reliker av Donskoj i september fördes till Saur-Mogila i Donetskregionen motiverade den rysk-ortodoxa kyrkans egen redogörelse valet av plats och tid med en "djup historisk kontinuitet". Där hade Sovjetunionens styrkor stridit mot Nazityskland 1943, och sommaren 2014 utkämpades hårda strider mellan ukrainska styrkor och de ryskstödda separatister som då kontrollerade delar av Donbass. Donskoj från Kulikovo placerades därmed på en plats där det stora fosterländska kriget redan hade fogats samman med det krig som inleddes i Donbass 2014 och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.

Den som söker efter apokalyptiska tecken i tiden kan arbeta på ett liknande sätt. Tecknen behöver inte vara uppdiktade. Deras kraft uppstår genom urvalet och genom de samband i vilka de placeras. När tillräckligt många verkliga företeelser sammanförs kan själva berättelsen börja ge historien en riktning. Men bilden förändras om också det som passar sämre får komma med.

Stalin står bredvid Donskoj

Om Putins Ryssland vore en renodlad återkomst till tsarriket skulle en av de mest svårplacerade gestalterna heta Josef Stalin. Bolsjevikerna förstörde det kejsardöme vars symboler den ryska federationen senare har återtagit. Den ortodoxa kyrka som idag spelar en framträdande roll i den offentliga historiesymboliken utsattes för svår förföljelse. Ändå är Sovjetunionens seger över Nazityskland en av de centrala beståndsdelarna i dagens ryska historiska självframställning.

Också Stalin själv har fått en mera framträdande plats i delar av det offentliga minnet. Nya eller återställda Stalinmonument har rests samtidigt som utrymmet för minnet av terrorn och Gulag har minskat. Våren 2026 monterades bland annat ett minneskomplex över den sovjetiska repressionens offer i Tomsk ned, vilket ledde till protester från Polen och de baltiska staterna.

Putin behöver inte välja mellan den kommunistiske diktatorn Stalin och helgonfursten Donskoj. Donskoj kan stå bredvid Stalin. Peter den store behöver inte undanröja det stora fosterländska kriget. Den dubbelhövdade örnen kan sväva över en stat vars kanske viktigaste historiska seger fortfarande är sovjetisk.

Detta kan beskrivas som inkonsekvens. Men då riskerar man att missa dess användbarhet. Den sammanhållande länken behöver inte vara en institution, en dynasti eller ens en ideologi. Den kan vara Ryssland självt som föreställt historiskt subjekt. Statsformerna förändras. Berättelsens subjekt påstås bestå.

Atatürk står bredvid Mehmed

Erdoğan har motsvarande problem, men inte samma. Den moderna turkiska staten är inte Osmanska riket. Den är resultatet av en revolution som avskaffade det.

Erdoğan regerar dessutom inte från sultanens palats i Istanbul utan som republikens president från Ankara, den huvudstad som den kemalistiska rörelsen gjorde till centrum för den nya staten. Där kan han omge presidentämbetet med ett arkitektoniskt språk som hämtar element ur just de historiska traditioner som republiken en gång försökte skapa distans till.

Men Turkiets historiska repertoarer pekar åt olika håll. Den osmanska pekar mot Balkan, östra Medelhavet och Mellanöstern. Den turkiska nationella pekar mot republiken och det anatoliska hemlandet. Föreställningen om en vidare turkisk värld pekar mot Azerbajdzjan och Centralasien, områden som inte var delar av Osmanska riket.

Och bakom sultanen finns dessutom kalifen. Den osmanske härskaren kunde bära båda rollerna eftersom ett och samma imperium kunde innehålla flera legitimitetsprinciper. Men republiken visade efter imperiets fall att rollerna kunde skiljas åt. Sultanen försvann 1922. Kalifen blev kvar till 1924.

Erdoğan har återupprättat ingendera. Men det hindrar honom inte från att använda historiska och religiösa repertoarer som en gång omgav dem.

Flera berättelser för flera publiker

En framgångsrik politisk berättelse behöver inte vara så sammanhängande som man kanske först föreställer sig. Dess motsägelser kan rentav göra den användbar, eftersom politiska samhällen inte består av en enda publik.

En ortodox relik kan för en troende vara helig. För någon annan kan den vara en symbol för nationens historia. För en tredje en militär tradition. För ytterligare någon kanske bara den sorts religiösa dekoration som omger statliga ceremonier. Samma symbol behöver inte betyda samma sak för alla.

En symbol som har stark resonans för den publik som känner igen och identifierar sig med dess historiska betydelser kan samtidigt ha låg intensitet för den som inte gör det. Den kan mobilisera en del av befolkningen utan att kräva att alla andra tolkar den på samma sätt.

Den dubbelhövdade örnen kan bära föreställningar om Bysans, tsardömet och imperial kontinuitet för den som läser den så, och helt enkelt vara Rysslands statsvapen för någon annan.

Presidentens külliye kan för den historiskt eller religiöst mottaglige aktualisera en osmansk tradition. För en annan besökare är det kanske framför allt presidentens arbetsplats, ett stort modernt presidentpalats i Ankara. Det som för den ena är en symbol kan för den andra närma sig dekoration. Mångtydigheten behöver därför inte vara ett fel. Den kan vara en del av symbolens politiska användbarhet.

Härskaren med flera roller

Att en härskare uppträder i flera roller och innehar flera titlar är inte unikt. Den osmanske härskaren kunde vara sultan och kalif. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Den ryske kejsaren kunde samtidigt vara tsar av Polen, Georgien, Kazan och Sibirien, storfurste av Finland och innehavare av en lång rad andra historiska titlar. Flera roller och legitimitetsgrunder samlade kring samma person är alltså historiskt snarare regel än undantag.

Det speciella med Putin och Erdoğan ligger därför inte i att flera historiska roller kan samlas kring samma person. Skillnaden är att de kan använda historiska härskarroller utan att formellt inneha dem. Putin behöver inte vara tsar för att ställa sig i relation till Peter den store. Han behöver inte inneha något medeltida ämbete för att aktualisera Donskoj. Han behöver inte vara generalsekreterare för ett regerande parti för att göra den sovjetiska segern till sin stats historia.

Erdoğan behöver inte vara sultan för att låta Mehmed träda in i den politiska föreställningsvärlden. Han behöver inte vara kalif för att tala till muslimska publiker utanför Turkiet.

Den historiska rollen kan vara friare än den formella titeln.

Varför inte kronan?

Jean-Bédel Bokassa lät år 1977 kröna sig till kejsare av Centralafrika i en praktfull och enormt påkostad ceremoni med Napoleon som förebild efter att året före ha döpt om Centralafrikanska republiken till Centralafrikanska kejsardömet. I en modern värld av republiker framstod spektaklet som närmast bisarrt. Men just därför är det påminnande. En modern härskare som kontrollerar staten kan mycket väl låta tillverka en krona och kalla sig kejsare. 

Det materiella hindret för att krönas till kejsare behöver inte vara stort. Det är inte svårt att föreställa sig en rysk kejserlig ceremoni. Kreml finns kvar. Örnen finns kvar. Kyrkan finns kvar. Patriarken finns kvar. Historien erbjuder kronor, ritualer och förebilder.

En kejsartitel skulle inte i sig göra det nätverk genom vilket makten koncentrerats starkare. Däremot skulle det göra makthavarens historiska roll mera bestämd och därmed minska möjligheten att samtidigt röra sig mellan den ryska federationens president, den ortodoxa statstraditionens beskyddare, tsarernas arvtagare och förvaltaren av Sovjetunionens seger.

Dmitrij Donskojs ben behöver inte besvara dessa frågor. En krona skulle göra dem svårare att undvika. Samma sak gäller Erdoğan. Att högtidlighålla 1453 är en sak. Att bli sultan vore att återupprätta ett ämbete som republiken avskaffade. Att dessutom göra anspråk på kalifatet skulle förvandla ett diffust religiöst och historiskt inflytande till ett explicit anspråk på muslimskt ledarskap som andra stater och muslimska samhällen skulle tvingas förhålla sig till.

Den vaga rollen kan därför i vissa avseenden nå längre än det preciserade ämbetet.

Imperiet innanför republiken

Resonemanget avgör inte frågan om hur långt Putins eller Erdoğans territoriella och geopolitiska ambitioner sträcker sig. Symbolerna kan inte ge oss det svaret. Det intressanta här är att imperiets institutionella återkomst inte är nödvändig för att delar av det imperiala arvet skall bli politiskt verksamma.

Putins maktställning har länge varit större än vad presidentämbetets formella befogenheter ensamma kan förklara. När han 2008–2012 var premiärminister försvann inte det maktsystem som byggts upp kring honom för att presidenttiteln bars av Dmitrij Medvedev. Den ryska maktkoncentrationen är beroende av institutioner men också av ett nätverk av personliga, politiska, ekonomiska, administrativa och säkerhetspolitiska beroenden.

På motsvarande sätt var Erdoğans faktiska politiska ställning inte en enkel funktion av presidentämbetets konstitutionella befogenheter innan Turkiet övergick till presidentsystemet 2018.

Men själva maktens funktionssätt behöver inte kronan. Republiken kan rentav ge större utrymme åt delar av det kejserliga arvet än ett återupprättat kejsardöme.

Kejsaren och sultanen

Det var möjligt att börja denna berättelse med två återvändande imperier. Nästan allt som behövdes fanns där: örnen och moskén, Moskva och Konstantinopel, Peter och Mehmed, Krim och Syrien, ortodoxi och islam, förlorade territorier och gamla intressesfärer.

Kejsaren och sultanen. AI-genererad illustration.

Det var bara nödvändigt att välja rätt. När också det som passade sämre fick komma med blev bilden en annan. Stalin ställde sig bredvid Donskoj, Atatürk bredvid Mehmed, Ankara bredvid Istanbul, den turkiska nationen bredvid det osmanska imperiet, den sovjetiska segern bredvid den kejserliga örnen, republiken bredvid imperiet.

Den första berättelsen upplöstes inte helt. Men den förlorade sin entydighet. Det behöver inte göra de historiska berättelserna politiskt svagare.

En stor historisk berättelse behöver inte vara strategisk, och ett strategiskt narrativ behöver inte omfatta hela historien. Politiska aktörer kan välja ur berättelser som redan finns, aktualisera vissa delar och låta andra ligga kvar för ett annat sammanhang och en annan publik.

Mångtydigheten behöver inte vara konstruerad för att kunna användas strategiskt. Den politiska berättelsens styrka behöver därför inte alltid ligga i dess konsekvens. Ibland ligger den i dess förmåga att göra flera roller möjliga.

Putin är president. Erdoğan är president. Kejsaren och sultanen har inte återvänt som ämbeten. Men omkring dem finns historiska rum som inte försvann när ämbetena gjorde det: territorier, religioner, symboler, minnen, städer och föreställningar om statens plats i världen.

Det kan vara just genom att inte bli kejsare som Putin kan använda ett större antal delar av kejsarens arv, och just genom att inte bli sultan som Erdoğan kan låta det osmanska arvet få olika betydelser för olika publiker. Den formella titeln skulle göra rollen tydligare men samtidigt smalare. Den skulle tvinga fram svar där symbolen kan lämna frågor öppna.

Kejsaren och sultanen är borta. Rummen de lämnade efter sig finns kvar. Deras symboler kan vara mångtydiga och berättelserna tillräckligt vaga för att rymma flera förflutna. Men i dagens Moskva och Ankara råder knappast någon oklarhet om vem som har intagit rummen.

När slaget vid Kulikovo återvänder – Dmitrij Donskoj och Rysslands historiska krig

I början av september 2026 skickades en liten del av den moskovitiska fursten Dmitrij Donskojs kvarlevor ut i kriget i Ukraina. I ett relikskrin som överlämnats till Kristi uppståndelses katedral i Kubinka utanför Moskva, den ryska krigsmaktens centrala kyrka, hade enligt den rysk-ortodoxa kyrkan ett fragment av den medeltida furstens högra hand legat framställd. Det var inte vilken kroppsdel som helst. Metropolit Kirill av Stavropol, chef för Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna, förklarade dess betydelse: "I denna hand höll han svärdet när han ledde hären på Kulikovofältet och i andra slag." I slaget vid Kulikovo 1380 hade Donskoj besegrat Mamajs armé från den mongoliska Gyllene horden.

Relikens destination var fronten. Och kyrkan gjorde själv innebörden av resan explicit. Donskoj skulle inte bara påminna dagens soldater om en avlägsen seger. Den helige fursten skulle själv osynligt stå tillsammans med dem. Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna förklarade: "Den helige fältherren beger sig dit där fosterlandets öde avgörs i dag, för att osynligt ställa sig i samma stridsled som våra försvarare."

Mer än sex århundraden hade därmed dragits samman. Kulikovo 1380 och Ukraina 2026 hade blivit delar av samma berättelse. Den 8 september meddelade Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna att relikskrinet var på väg till fronten.

Här behöver den historiska kontinuiteten inte uttolkas. Kyrkan formulerar den själv. Donskoj skall inte bara inspirera dagens soldater genom minnet av Kulikovo. Han sägs osynligt ställa sig i samma stridsled som dem.

Men vad är det egentligen för historia som följer med denna lilla benbit till fronten? Svaret är större än berättelsen om ett medeltida slag.

Kulikovo och samlandet av Rus

Dmitrij Donskoj var storfurste av Moskva och Vladimir när hans styrkor 1380 besegrade Mamajs armé från den mongoliska Gyllene horden vid Kulikovo. Under hans regering hade Moskva också fått sitt första kreml i sten, en befäst citadell som utgjorde stadens politiska och militära centrum. Den vita kalkstensmuren, uppförd på 1360-talet, blev ett konkret uttryck för Moskvas växande betydelse som politiskt och militärt centrum. I senare rysk historieskrivning och minneskultur har slaget vid Kulikovo fått ställning som en avgörande etapp på vägen från splittrade rusiska furstendömen och främmande överhöghet till Moskva som centrum för ett självständigt ryskt rike.

Den historiska verkligheten var mindre rätlinjig. Slaget vid Kulikovo gjorde inte slut på Hordens överhöghet. Redan 1382 intog och brände mongolerna Moskva, och tributbetalningen fortsatte. Men det gör inte Kulikovos senare betydelse obegriplig. Ett historiskt slag kan få representera en process som var mycket längre än själva slaget.

Betydelsen av Donskoj och slaget vid Kulikovo ligger i dagens ryska historieskrivning inte bara i att Donskoj besegrade en yttre motståndare. Slaget kan placeras i en mycket större historia: Moskvas framväxt som centrum för samlandet av de rusiska länderna.

Den berättelsen fanns hos Vladimir Putin redan före den fullskaliga invasionen av Ukraina. I sin essä om ryssars och ukrainares historiska enhet 2021 beskrev han ryssar, ukrainare och belarusier som arvtagare till ett gemensamt Rus och återkom till hur dess områden genom historien splittrats, hamnat under olika makter och åter samlats. Ukraina framställdes inte bara som en grannstat med vilken Ryssland hade historiska förbindelser, utan som en del av ett gemensamt historiskt och andligt rum.

Donskoj behöver därför inte göras till en direkt förebild för invasionen 2022 för att passa in i denna historiesyn. Han tillhör redan dess historiska grammatik. Ett splittrat Rus samlas kring Moskva; en yttre överhöghet utmanas; politisk handlingsförmåga återupprättas.

Den 25 augusti återpublicerades Tsargrads intervju med historikern Viktor Shohin tillsammans med en AI-genererad bild där Dmitrij Donskoj och Vladimir Putin står sida vid sida. Formuleringen är ovanligt explicit: "Dmitrij Donskoj gjorde för 650 år sedan samma sak som Putin gör i dag – han förenade landet och folket för att föra staten ut ur underkastelsen under yttre krafter."

Jämförelsen gäller alltså inte i första hand två personer. Den gäller deras narrativa positioner. Donskoj och Putin placeras som ledare för samma återkommande historiska situation: landet måste samlas därför att yttre krafter hotar dess självständighet.

En västlig proxyarmé år 1380

Men om Putin kan inta Donskojs position måste också den andra sidan av berättelsen ges en modern motsvarighet. Den 24 augusti gjorde den ryska TV-kanalen Rossija 1 just detta. Mamaj beskrevs som ledare för en västlig "proxyarmé". Från nordväst trängde enligt inslaget det katolska Litauen på, från söder genuesarna. Genuesiska köpmän och påven sades ha placerat Mamaj i spetsen för denna proxyarmé, varefter han "beväpnad av väst" drog österut.

«Россия 1» рассказала о битве Дмитрия Донского с «прокси-армией Запада» во главе с Мамаем

«Россия 1» в вечерних «Вестях» в воскресенье в сюжете про «второе обретение» мощей князя Дмитрия Донского рассказала о Куликовской битве как о противостоянии Руси с Западом. Мамай в сюжете… pic.twitter.com/wXBUTtItSM

— Новости «Агентства» (@agents_media) August 24, 2026

Formuleringen låter först närmast absurd. Begreppet proxykrig hör till vår tids internationella politik, inte till 1300-talet. Den maktstruktur som uppstod genom en mongolisk erövring från öster berättas sex och ett halvt sekel senare som ett instrument för ett angrepp från väster.

Mamaj, som inte var chinggisid, kunde inte själv göra anspråk på khantiteln och utövade i stället sin makt genom chinggisidiska khaner som han förde fram och stödde. Det ger den moderna beskrivningen av Mamajs styrkor som en "västlig proxyarmé" en särskild ironi. Mamaj var knappast själv någon proxy för väst. Snarare var det han som utövade makt genom andra.

När angriparen blir försvarare

Begreppet proxy är inte bara intressant därför att det är anakronistiskt när det används om slaget vid Kulikovo. Det har blivit ett av de centrala orden också i berättelsen om det pågående kriget. Att Ukraina får omfattande militärt och ekonomiskt stöd från väst är ett faktum. Därifrån är steget ändå långt till påståendet att Ukraina därför för ett västligt proxykrig mot Ryssland. Det senare är inte bara en beskrivning av varifrån vapnen kommer. Det förändrar vem som görs till krigets egentliga aktör.

Om kriget beskrivs som Rysslands krig mot Ukraina är Ukraina ett politiskt subjekt: en stat som angripits av en annan stat och som med utländskt stöd försvarar sig. Om samma krig beskrivs som ett västligt proxykrig mot Ryssland förändras rollerna. Ukraina blir ett instrument. Väst blir den egentliga angriparen. Och Ryssland kan åter inta den roll som dess historiska krigsberättelser gång på gång erbjuder: den försvarande makten som utsätts för ett angrepp utifrån.

Efter mer än fyra års krig har denna rollförskjutning fått ytterligare betydelse. Om kriget framför allt är Rysslands krig mot Ukraina måste den ryska ledningen förklara varför invasionen av en betydligt mindre grannstat inte ledde till den snabba politiska och militära framgång som den ursprungliga operationen tycks ha förutsatt. Om kriget däremot är ett försvarskrig mot det samlade väst förändras måttstocken. Ett långvarigt och kostsamt krig behöver då inte bara framstå som ett misslyckande att besegra Ukraina. Det kan berättas som bevis på Rysslands förmåga att stå emot en mycket större motståndare.

Det är denna försvarsposition som de historiska berättelserna hjälper till att aktualisera. Ryssland angriper inte. Ryssland försvarar sig ännu en gång.

Det är kanske därför Rossija 1:s märkliga beteckning på Mamais styrkor som en "västlig proxyarmé" är så avslöjande. Den gör samma narrativa operation på medeltiden. Mamai hade egna politiska mål. Litauen hade egna mål. De italienska handelsstäderna hade sina ekonomiska intressen. Ingen av dessa aktörer behöver förstås som ett passivt redskap för ett enhetligt "väst". Men när de samlas under ordet proxy förändras relationerna. De olika aktörernas egna mål underordnas en större konflikt: västs kamp mot Moskva. Proxybegreppet gör i båda fallen den närmaste motståndaren mindre självständig och den avlägsnare understödjaren mera verklig.

Det är därför värt att notera hur lätt samma begrepp har fått fäste också utanför Ryssland. Att kalla kriget ett proxykrig behöver inte innebära att man accepterar Kremls historieskrivning eller dess rättfärdigande av invasionen. Begreppet har en etablerad plats i studiet av internationella konflikter, men ordet är inte oskyldigt. Om Ukraina huvudsakligen förstås som västs proxy blir det lättare att samtidigt acceptera en av grundpremisserna i den ryska berättelsen: att krigets verkliga konflikt står mellan Ryssland och väst och att Ukraina framför allt är den plats och det instrument genom vilket denna konflikt utkämpas.

Michail Avilov, Peresvets envig med Tjelubej på Kulikovofältet, 1943.
Den medeltida Kulikovo-berättelsen mobiliserades på nytt mitt under det stora fosterländska kriget.
Olja på duk, Ryska museet, Sankt Petersburg.

När medeltiden blir geopolitik

Parallellen mellan det historiska slagfältet vid Kulikovo och dagens krigsfält i Ukraina skapas därför inte bara genom att Donskoj och Putin ges motsvarande roller. Också motståndaren måste placeras i samma berättelse. Mamai blir västs proxy medan Ukraina blir västs proxy. Bakom den synliga fienden finns i båda fallen en större motståndare. Proxybegreppet gör det möjligt att byta fiende utan att byta berättelse.

Att beskriva Mamais här som en "västlig proxyarmé" är uppenbart anakronistiskt, men inte helt gripet ur luften. Mamai hade förbindelser med de italienska handelskolonierna vid Svarta havet och räknade enligt den traditionella historieskrivningen med stöd från den litauiske storfursten Jogaila. Genuesiska legosoldater uppges också ha funnits i hans här. Det narrativa greppet består därför inte nödvändigtvis i att uppfinna förbindelser som aldrig existerat, utan i att översätta medeltidens komplicerade nätverk av allianser, handel och maktkamp till vår tids geopolitiska kategorier: "väst", "Ryssland" och "proxykrig".

Litauen var dessutom inte bara en "västlig" makt utanför Rus. Storfurstendömet hade självt samlat stora delar av de områden som tidigare tillhört Kievriket och kunde under en period framstå som en möjlig arvtagare till det gamla Rus. Moskva och Litauen representerade därmed konkurrerande politiska centra för delar av samma historiska rum. 

Om Putin 2021 beskriver historien som en berättelse om ett ursprungligen gemensamt Rus som splittrats och vars delar kommit under olika makter, kan 1300-talets konkurrens mellan Moskva och Litauen retrospektivt placeras i samma struktur. Moskva representerar samlandet; den konkurrerande makten representerar splittringen. När Litauen i dag är medlem av Nato blir det möjligt att låta en modern geopolitisk motsättning färga också tolkningen av dess medeltida föregångare. I denna berättelse är konflikten med väst äldre än väst självt.

Men berättelsen är intressant just därför att den inte behöver hitta på alla sina beståndsdelar. Problemet uppstår när dessa historiska förbindelser fogas samman till en modern geopolitisk berättelse. Vem var egentligen proxy för vem?

Mamai företrädde en maktstruktur som hade sitt ursprung i mongolernas erövring av Rus. Det var denna erövring, inte någon västlig expansion, som hade bidragit till Kievs fall som politiskt centrum och fördjupat uppdelningen mellan Rus olika områden. Litauen kunde därefter lägga under sig stora delar av de västra och sydvästra delarna av det forna Kievrus, medan de nordöstra furstendömena förblev under Hordens överhöghet.

Inte heller Moskva var ännu det självklara centrum för ett Ryssland som väntade på att återförenas. Moskva och Litauen blev snarare två konkurrerande politiska centra i den värld som uppstod efter Kievrikets sönderfall och mongolinvasionen.

När Mamai i en nutida rysk berättelse görs till ledare för en "västlig proxyarmé" sker därför något mer än en enkel historisk analogi. 1300-talets komplicerade trianglar mellan Horden, Moskva, Litauen och de italienska handelsstäderna ordnas om efter 2000-talets axel Ryssland -– väst. Resultatet är en märklig historisk inversion. Den makt som hade sitt ursprung i en erövring från öster kan framställas som redskap för ett angrepp från väster.

Nutidens geopolitiska karta projiceras bakåt på medeltiden, varefter den omtolkade medeltiden kan användas för att förklara nutiden. "Väst" blir då mindre en geografisk beteckning än en narrativ roll: den yttre kraft som försöker splittra, underordna eller förhindra samlandet av Ryssland.

En glasmålning föreställande munkkrigaren Alexander Peresvet välsignas i Kristi uppståndelses katedral i Kubinka 2022. Enligt den patriotiska kvinnorörelsen Katjusja tillverkades den av glasskärvor som dess aktivister samlat på stridsplatserna i Mariupol. 

Kulikovo mobiliseras på nytt

Relikfyndet skapade emellertid inte denna parallell. Redan under krigets första år hade Kulikovo förflyttats till Ukraina. Hösten 2022 invigdes i den ryska försvarsmaktens huvudkatedral Kristi uppståndelses katedral ett glasmåleri föreställande munken och krigaren Alexander Peresvet, en av Kulikovoberättelsens legendariska gestalter. Det hade tillverkats av glassplitter som samlats på stridsplatser i Mariupol. Den patriotiska kvinnorörelsen Katjusja, som stod bakom glasmålningen, förklarade dess innebörd: "I dag är Mariupol vårt nya Kulikovofält." Mariupol beskrevs som platsen där en "förnyad rysk statsbildning" hade tagit sin början och där sanningen hade segrat. Fyra år senare skickades Donskoj själv till samma krig.

Inte heller återanvändningen av Donskoj i ett modernt krig är någon uppfinning från Putins tid. När Stalin den 7 november 1941 talade till Röda armén på Röda torget, medan den tyska armén stod nära Moskva, uppmanade han soldaterna att inspireras av sina "stora förfäder". Bland dem som Stalin räknade upp fanns Dmitrij Donskoj. Därefter åkallade Stalin ”den store Lenins segerrika fana”.

Kombinationen är anmärkningsvärd. Den revolutionära stat som hade störtat tsardömet och bekämpat kyrkan kunde när existensen stod på spel göra den medeltida ortodoxa fursten, tsartidens generaler och Lenin till delar av samma fosterländska historia. En regim kan bryta med det förflutnas institutioner och samtidigt göra anspråk på det förflutnas segrar.

Donskoj leder hären vid Kulikovo 1380. Stalin åkallar honom 1941. Hans namn sätts på sovjetiska stridsvagnar 1944. Mariupol blir "vårt nya Kulikovofält" 2022. År 2026 förs ett fragment av hans påstådda svärdshand till den ukrainska fronten. Putinregimen återaktiverar alltså inte bara Donskoj. Den återaktiverar också en äldre tradition av att återaktivera Donskoj.

Donskoj har också fått en plats i den moderna ryska krigsmakten på ett betydligt mindre bokstavligt sätt. Den sista ubåten av den sovjetiska Typhoon-klassen bar hans namn. Redan innan den togs ur tjänst 2023 hade namnet Dmitrij Donskoj också givits åt en ny strategisk kärnvapenubåt av Borej-A-klassen, kölsträckt 2021. Där återfinns Donskoj i ett märkligt historiskt sällskap där andra ubåtar bär namn som Vladimir, Oleg, Suvorov, Alexander III, Pozjarskij och Potemkin.

Två krig på samma slagfält

Det ryska narrativet om Ukraina kan rymma flera historiska krig samtidigt. Det stora fosterländska kriget 1941 - 1945 erbjuder en berättelse om existentiellt försvar mot nazismen. Den har varit central redan från invasionens början genom talet om "denazifiering", Bandera, ukrainska nationalister och den sovjetiska segern 1945. Kulikovo erbjuder något delvis annat och äldre. Här står inte nazismen i centrum. Berättelsen handlar om splittring och samling, främmande överhöghet och självständighet, Moskva som politiskt centrum och en ledare som samlar de rusiska furstendömena inför en historisk kamp.

Det stora fosterländska kriget hjälper framför allt till att identifiera fienden. Kulikovo hjälper till att identifiera Ryssland självt. Det ena narrativet säger att vi är det folk som besegrade nazismen. Det andra säger något ännu äldre, att vi är det historiska kollektiv som gång på gång samlas kring sitt centrum när yttre makter försöker splittra eller underordna oss.

Ukraina kan samtidigt vara det nya Nazityskland och det nya Kulikovofältet. Väst kan samtidigt vara arvtagare till Hitlers angrepp och den ”yttre kraft” som redan på Donskojs tid sägs ha försökt hålla Rus underordnat.

Historiefilosofen Hayden White ägnade sitt verk Metahistory från 1973 åt hur historiskt material ges form som berättelse. Bland hans redskap fanns retorikens klassiska troper metafor, metonymi, synekdoke och ironi. Man behöver inte acceptera Whites omfattande klassifikationssystem för att se hur användbara några av dessa begrepp är här.

"Mariupol är vårt nya Kulikovofält" är en metafor. Det ena slagfältet förstås genom det andra. Men Kulikovo fungerar också närmast synekdokiskt. Ett slag får representera en mycket större historisk helhet: Moskvas uppstigande, samlandet av de rusiska länderna och den långa process som senare kom att berättas som frigörelsen från främmande överhöghet.

Reliken koncentrerar rörelsen ytterligare. Ett litet benfragment får representera Donskoj. Handen förbinds med svärdet, svärdet med Kulikovo, Kulikovo med segern och segern med Rysslands historiska återupprättelse. En stor historisk berättelse har koncentrerats till en liten benbit.

När berättelsen blir materiell

Att helgonreliker förs till ryska militära förband är i sig inget unikt för Donskoj. Det ovanliga ligger i den specifika betydelse som gavs åt just detta benfragment. Till den traditionellt religiösa innebörden av en helgonrelik fogades här en specifikt historisk och militär betydelse. Det avgörande är inte bara att benfragmentet kommer från helgonet Donskoj, utan att det utpekades som en del av den hand som hade hållit svärdet vid Kulikovo. Reliken kunde därmed bära ett budskap också för den som inte var kyrkligt troende. Det utgör en förbindelse med en skyddande historisk gestalt, en tidigare seger och föreställningen om ett Ryssland som återigen skall segra.

Den färdiga berättelsen har emellertid sina störande detaljer. Två år efter Donskojs seger på Kulikovofältet brändes Moskva av den mongoliske khanen Tokhtamysj, som i sin tur besegrat Mamaj. Det betyder inte att slaget saknade långsiktig betydelse, men det visar hur selektiv den historiska formen måste vara för att 1380 skall kunna bli det tydliga ögonblick då Rus reser sig mot främmande herravälde.

Historien är full av sådana komplikationer. Berättelsen måste välja vilka av dem som skall bära mening. Donskoj var ingen tsar. Än mindre kejsare. Hans plats i denna berättelse ligger före den ryska kejsarmaktens senare genealogi. Han representerar snarare Moskva som centrum och ett historiskt subjekt som senare statsformer kan göra anspråk på att fortsätta.

Kampen kan därför ledas av fursten, tsaren, kejsaren, generalsekreteraren eller presidenten. Statsformen förändras. Berättelsens subjekt påstås bestå. Det subjektet kan kallas Rus, ryska landet, imperiet, Sovjetunionen eller Ryska federationen. Det betyder inte att dessa historiskt är samma stat. Det är just berättelsen som skapar kontinuiteten.

Sergij av Radonezj välsignar Dmitrij Donskoj inför slaget vid Kulikovo.
Målning av Aleksej Kivsjenko från 1880

Kulikovo för berättelsen ännu längre tillbaka än den sovjetiska segern och det ryska imperiet. Den når ett medeltida och kristet Rus. Donskoj är inte bara en härskare och krigare utan sedan 1988 ett helgon. Berättelsen om Kulikovo är förbunden med Sergij av Radonezj och munkkrigarna Peresvet och Osljabja. När en relik av Donskoj förs till fronten är historien därför inte bara nationell och militär. Den är sakral.

Kyrkans eget språk gör detta tydligt. I september beskrev den kampen som ett försvar av både fosterlandet och den ortodoxa kyrkan, samtidigt som Donskoj skulle bistå dagens soldater.

Här kan två historiska berättelser smälta samman i samma religiösa språk. "Nazismen" för in 1941 - 1945. Donskoj och svärdshanden för in 1380. "Satanismen" placerar båda i en ännu större kosmisk kamp mellan gott och ont.

Tsargrads bild av Donskoj och Putin gör nästan samma sak visuellt. På ena sidan den medeltida fursten och hans krigare, på den andra presidenten och dagens soldater. Bilden behöver inte säga att Putin är Donskoj. Den placerar dem i motsvarande positioner.

Men reliken går ett steg längre än bilden. Ett porträtt kan ställa två epoker bredvid varandra. Reliken kan föras från den ena till den andra. När Mariupol 2022 kallades "vårt nya Kulikovofält" var relationen metaforisk. När ett fragment som 2026 beskrivs som Donskojs svärdshand förs till dagens front får den historiska analogin materiell och rituell form.

Ett fragment av ett nästan 650 år gammalt skelett kan tyckas vara en märklig sak att föra till ett modernt krig. Men just därför visar Donskojs svärdshand ovanligt tydligt hur historiska berättelser fungerar.

Reliken för inte bara minnet av en medeltida furste till fronten. Med den följer Kulikovo, berättelsen om Moskvas samlande av de tidigare kievrusiska områdena, motståndet mot främmande överhöghet och föreställningen om en seger som redan en gång har vunnits.

Samtidigt pågår ett annat gammalt krig. När Ukraina skall "denazifieras" och dagens ryska soldater framställs som arvtagare till dem som besegrade Nazityskland återkommer det stora fosterländska kriget. När Mariupol blir det nya Kulikovofältet, Mamai blir ledare för en västlig proxyarmé och Donskoj själv sägs ställa sig i samma stridsled som dagens soldater återkommer en ännu äldre historia.

Berättelserna fletas samman

I berättelsernas värld utkämpas därför inte bara ett krig i Ukraina. Kulikovo och det stora fosterländska kriget kan pågå där samtidigt.

De två berättelserna gör delvis olika arbete. Det stora fosterländska kriget berättar framför allt vem fienden är: nazisten, angriparen, det existentiella hotet. Kulikovo berättar något mer grundläggande om vem Ryssland är tänkt att vara: ett historiskt kollektiv som splittras men åter samlas kring sitt centrum, utmanar främmande överhöghet och återupprättar sin handlingsfrihet. I kriget i Ukraina flätas de båda berättelserna samman.

Ledaren kan vara furste, tsar, kejsare, generalsekreterare eller president. Motståndaren kan vara Mamai, Napoleon, Hitler eller ett väst som påstås föra proxykrig genom Ukraina. Det är inte historisk identitet som skapar kontinuiteten. Det är berättelsen som tilldelar nya människor gamla roller.

När Dmitrij Donskojs svärdshand förs till fronten har denna berättelse fått en ovanligt konkret form. Sex och ett halvt sekel skiljer Kulikovo från kriget i Ukraina. I relikskrinet ryms de nästan i samma hand.

Republiken som bestod - Augustus, Putin och maktens legitimitet

Relik i Moskva

När man i Ryssland går till vallokalerna för att välja en ny statsduma kommer en celeber besökare att finnas i Moskva. I ett relikskrin i Kristus Frälsarens katedral ligger den helige Spyridons högra hand, utlånad från Korfu. Den omkring 1 700 år gamla reliken har under sommaren förts runt mellan tretton ryska städer och skall finnas till beskådande i huvudstaden under dumavalets samtliga tre röstningsdagar.

Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

Spyridon kommer inte att vara ensam. Den 6 september bars ett relikskrin med delar av den helige fursten Dmitrij Donskojs kvarlevor genom Moskva i en procession som leddes av patriark Kirill. Enligt det ryska inrikesministeriet deltog omkring 100 000 människor i den drygt sex kilometer långa processionen från Kristus Frälsarens katedral till Novodevitjijklostret. Från den 7 till den 20 september finns reliken att vördas i Kristus Frälsarens katedral, som en gång uppfördes till minne av Rysslands seger i det fosterländska kriget mot Napoleon år 1812.

Donskojs kvarlevor frilades i samband med restaureringsarbeten i Ärkeängelskatedralen i Kreml i juli och delar av dem har placerats i särskilda relikskrin. En del har utlovats till de ryska förband som strider i Ukraina för att ge soldaterna andligt stöd.

Under valhelgen torde två mycket olika bilder av Moskva kablas ut. Vid Kristus Frälsarens katedral köar fromma kristna för att få vörda kvarlevorna efter två helgon, medan andra moskvabor går till vallokalerna för att lägga sina röster i valurnorna i en stat som enligt konstitutionens första artikel är en "demokratisk federal rättsstat med republikanskt styrelseskick".

För sociologen Max Weber (1864–1920) var den moderna världen präglad av en lång process av rationalisering och avförtrollning, Entzauberung. Religionen och traditionen försvann inte, men allt större delar av samhällslivet kom att organiseras genom ämbeten, regler och byråkratier. Den moderna staten kom enligt Weber alltmer att organiseras kring en legal-rationell form av auktoritet.

Ryssland kan vid första anblicken tyckas erbjuda en märklig motbild. Samtidigt som väljarna utser republikens parlament träder ett betydligt äldre och mera förtrollat förflutet in i samtiden.

De två helgon som under valdagarna vördas i katedralen invid Kreml för emellertid tankarna i olika historiska riktningar. Spyridon, en undergörande biskop från Cypern, anknyter till kristendomens universella historia och lockar kyrkobesökare med förväntade mirakel. Helgonfursten Dmitrij Donskoj är framför allt ihågkommen som segraren vid Kulikovo 1380, en seger som senare kommit att få en central plats i berättelsen om Moskvas samlande av de ryska länderna och frigörelsen från mongoliskt herravälde. Donskoj tillhörde Rurikdynastin och därmed den dynastiska värld vars historia leder tillbaka mot det gamla Rus. I ryska medier har parallellen redan dragits uttryckligen mellan Donskoj och Vladimir Putin. Donskoj sägs för 650 år sedan ha gjort det Putin gör i dag: förenat landet och folket för att frigöra staten från yttre makters inflytande.

Relikerna gör därmed något mer än att föra religionen in i den moderna staten och det moderna kriget. De gör historien närvarande. I berättelsen om Donskoj kan kriget i Ukraina placeras i en månghundraårig historia om ett Ryssland som sägs samla sig, försvara sin självständighet och fullfölja en historisk uppgift.

Det moderna Ryssland är samtidigt ingen teokrati och inget kejsardöme. I valet den 18–20 september väljs statsdumans 450 ledamöter. Det ryska parlamentet, federala församlingen, består av två kamrar: federationsrådet och statsduman. Enligt konstitutionen utgör de tillsammans den lagstiftande makten. Statsduman deltar i tillsättningen av regeringen och kan rikta misstroende mot den. Dumans ledamöter innehar verkliga ämbeten och de lagar som duman antar är verkliga lagar. Det är likväl svårt att föreställa sig att duman skulle anta en politiskt betydelsefull lag mot Vladimir Putins vilja.

Såväl dumans ledamöter som presidenten väljs direkt av folket. Den formella maktordningen är tydlig. Frågan är hur väl den beskriver den verkliga makten.

Frågan hade varit begriplig också för en romare under Augustus styre. För drygt två tusen år sedan fanns en annan republik där senaten sammanträdde, konsuler utsågs och lagar fortfarande stiftades i republikanska former. Caesar Augustus hävdade att republiken bestod och rentav att han hade återställt den. De gamla institutionerna och ämbetena fanns kvar. Men den som ville förstå hur Rom faktiskt styrdes behövde veta mer än vad institutionernas namn berättade.

Makten och legitimiteten

Varför behöver den som redan har makten övertyga andra om att han har rätt att utöva den? Makt och legitimitet är inte samma sak. En härskare kan tvinga fram lydnad genom våld eller hot om våld. Men en politisk ordning som skall bestå kan knappast fungera som om varje order måste genomdrivas under vapenhot. Den behöver också en föreställning om varför makten har rätt att befalla och varför den som lyder bör acceptera dess anspråk.

Max Weber

För Weber var denna skillnad grundläggande. Han skilde mellan tre idealtypiska former av legitim auktoritet: traditionell, karismatisk och legal-rationell.

Den traditionella auktoritetens legitimitet vilar på tron på den hävdvunna ordningens helgd och på giltigheten hos traditioner som uppfattas ha bestått sedan urminnes tider. Den hör därmed hemma i en värld som ännu inte helt har genomgått den rationalisering och avförtrollning som Weber förknippade med moderniteten. Den karismatiska auktoriteten vilar i stället på tron på en ledares extraordinära personlighet, heroism eller särskilda kallelse. Den legal-rationella auktoriteten grundar sig på tron på giltigheten hos opersonliga lagar och regler och på rätten för de ämbetsmän som utsetts enligt dessa regler att utöva den makt som ämbetet ger dem.

Webers tre former är idealtyper, inte tre historiska stadier som mekaniskt avlöser varandra. Den moderna staten kan därför vara genomorganiserad av lagar, ämbeten och byråkratier utan att äldre former av legitimering försvinner.

Valurnan och relikskrinet i Moskva behöver inte uppfattas som motsatser. De representerar två olika sätt på vilka en politisk och social ordning kan förankras. Valet hämtar sin legitimitet ur den moderna republikens lagar och institutioner. Vördnaden för Spyridons 1 700 år gamla hand förutsätter däremot en värld där det förflutna inte är dött och där det heliga fortfarande kan verka i samtiden.

Dmitrij Donskojs reliker för denna förbindelse mellan det förflutna och nuet ännu ett steg vidare. Här handlar det inte bara om religiös vördnad. När kvarlevorna efter den medeltida fursten förs till Kristus Frälsarens katedral invid Kreml och delar av dem utlovas till de ryska förband som strider i Ukraina, aktiveras samtidigt en historisk berättelse om Ryssland: om kampen mot yttre fiender, om landets samling och om en historisk uppgift som sträcker sig över århundradena.

Den förtrollade världen och den traditionella legitimiteten är alltså inte samma sak. Men de kan stödja varandra. Om det förflutna fortfarande uppfattas som närvarande och verksamt blir det också möjligt att hämta legitimitet ur dess helighet och auktoritet. I reliken blir det förflutna inte bara ihågkommet. Det blir närvarande. Den nya makten legitimeras genom att framställas som bärare av något mycket äldre än sig själv.

Den återställda republiken

Också Augustus kunde hämta legitimitet ur flera källor samtidigt. Hans makt hade ytterst vuxit fram ur inbördeskrigen efter mordet på Julius Caesar år 44 f.Kr. Octavianus, som han ännu hette, hade arméer bakom sig och besegrade till sist Marcus Antonius och Kleopatra vid Actium år 31 f.Kr. När han några år senare stod som ensam herre över den romerska världen var det knappast brist på militär makt som hindrade honom från att öppet göra sig till envåldshärskare.

Ändå gjorde han inte det. Till skillnad från sin adoptivfar Julius Caesar lät han sig inte utnämnas till diktator. Tvärtom framställde han det som om den extraordinära makt som inbördeskrigen hade lagt i hans händer återlämnades till senaten och det romerska folket. År 27 f.Kr. förklarade Octavianus att han överlämnade staten åt senatens och folkets fria bestämmande. Senaten svarade med att tilldela honom hedersnamnet Augustus. Det är också här eftervärlden brukar dra gränsen mellan den romerska republiken och det romerska kejsardömet – paradoxalt nog just när Augustus hävdade att republiken hade återställts.

Det som följde brukar betraktas som början på principatet. Republiken avskaffades inte genom något högtidligt beslut. Senaten fortsatte att sammanträda. Konsuler och andra magistrater utsågs. Lagar stiftades och de gamla ämbetena behöll sina namn. Augustus själv föredrog titeln princeps, den främste medborgaren, framför en titel som öppet skulle ha gjort honom till kung.

Det betydde inte att den gamla republiken faktiskt hade återställts. Augustus samlade efter hand en kombination av befogenheter som gav honom en ställning ingen annan romare kunde mäta sig med. Augustus själv skulle senare beskriva skillnaden genom begreppet auctoritas: han överträffade alla i auktoritet, samtidigt som han hävdade att han inte hade större formell ämbetsmakt än sina kolleger.

Augustus hade kontroll över de viktigaste provinserna och därmed över huvuddelen av legionerna. Han fick tribunisk makt utan att själv inneha ämbetet som folktribun och ett överordnat imperium, alltså befälsmakt i romersk mening, som gav honom en särställning gentemot andra befälhavare och ståthållare. Till detta kom hans enorma rikedom, hans nätverk av klienter och anhängare och den personliga auktoritet som följde av att han hade besegrat sina rivaler och gjort slut på årtionden av inbördeskrig.

Den formella maktordningen var inte fiktiv. Men den beskrev inte längre fullständigt var makten fanns. Det var inte heller likgiltigt att den bestod. Julius Caesars öde hade visat hur farligt det kunde vara för en romersk härskare att alltför öppet placera sig ovanför republiken. Caesar hade låtit utnämna sig till diktator på livstid och mördades av män som åtminstone själva kunde framställa sitt dåd som ett försvar för den republikanska friheten. Octavianus hade byggt en del av sin makt på arvet efter Caesar och det namn han fått genom adoption. Men han hade också anledning att lära av adoptivfaderns död.

Augustus lösning blev därför inte att ersätta republiken med en ny författning som öppet stadfäste monarkin. I stället koncentrerades makten inom en ordning vars gamla institutioner fortfarande kunde sägas bestå. Den nya makten kläddes i den gamla republikens språk.

Men Augustus nöjde sig inte med republikens institutioner. Också han gjorde det förflutna närvarande. Hans styre präglades av en stark betoning på återställelse. Gamla religiösa kulter och prästämbeten fick förnyad betydelse. Tempel restaurerades. Traditionella romerska dygder framhölls. Augustus presenterade sig inte som grundaren av en helt ny värld, utan som den som efter inbördeskrigens sönderfall återförde Rom till dess rätta ordning.

Denna återställelse sträckte sig längre tillbaka än till den republik som Augustus sade sig ha räddat. I Vergilius epos Aeneiden bands Augustus samtid samman med Roms mytiska förhistoria. Aeneas flykt från Troja och hans ankomst till Italien blev början på en historia som genom hans efterkommande skulle leda fram till Romulus, Roms förste kung, grundandet av Rom och, i diktens stora historiska perspektiv, Augustus egen tid. Det nya styret kunde därmed framställas som fullbordandet av en historia som hade börjat långt innan Augustus föddes.

Här finns en likhet med relikerna i Moskva som inte kräver att Augustus och Putin görs till samma slags härskare. I båda fallen kan den samtida makten placeras i en mycket äldre historia. Det förflutna erbjuder ett språk med vilket den nya ordningen kan beskrivas som något annat än bara ny.

För Augustus var detta särskilt betydelsefullt. Han hade kommit till makten genom ett inbördeskrig som förstört den politiska ordning han sade sig återställa. Den unge Octavianus hade varit en hänsynslös aktör i denna kamp. Augustus blev däremot härskaren som lovade ordning, fred och kontinuitet. Det var inte bara ett byte av namn. Det var också ett sätt att berätta vad hans makt betydde.

Med Webers begrepp kan man urskilja flera legitimeringsformer på en gång, även om det vore anakronistiskt att helt enkelt beskriva den romerska republiken som en modern legal-rationell stat. Augustus makt fick en rättslig och institutionell form genom republikens ämbeten och befogenheter. Den förankrades i traditionen genom religionen, förfädernas seder och föreställningen om återställelse. Och den vilade på Augustus egen personliga auktoritet som Caesars arvtagare, segraren i inbördeskriget och mannen som hade återgett Rom freden.

Legionerna gjorde Augustus makt möjlig. Institutionerna gav den form. Berättelserna gav den mening. Tiden gjorde den normal.

Augustus regerade i mer än fyrtio år efter uppgörelsen år 27 f.Kr. Generationer av romare hann växa upp utan att ha upplevt den gamla republikens politiska liv men med senaten, konsulerna och de republikanska ämbetena fortfarande omkring sig. Det som från början hade varit en extraordinär koncentration av makt blev med tiden den normala ordningen.

När Augustus dog år 14 e.Kr. försvann därför inte systemet med honom. Tiberius kunde överta den ledande ställningen utan att någon behövde utropa ett nytt kungadöme eller kejsardöme. Även han kunde regera inom de republikanska former som nu hade kommit att bära en helt annan maktordning än den gamla republiken.

Det var kanske Augustus märkligaste politiska prestation. Han hade kommit till makten som en extraordinär person i en extraordinär tid. Men han efterlämnade en ordning som inte längre krävde just Augustus för att bestå.

Personen och ämbetet

Här framträder en avgörande skillnad. Augustus hade samlat en extraordinär makt i sin egen person, men den ordning som växte fram under hans långa styre blev till sist möjlig att överföra till någon annan. Tiberius kunde överta den ställning Augustus hade skapat utan att själv ha skapat den. I en institutionaliserad maktordning tillhör makten i princip ämbetet snarare än personen. Putins Ryssland erbjuder ett intressant test på hur långt denna princip gäller.

Det blev särskilt tydligt år 2008. Den ryska konstitutionen tillät då inte presidenten att inneha ämbetet under en tredje mandatperiod i följd. Putin lämnade därför presidentposten. Dmitrij Medvedev valdes till president och Putin blev premiärminister.

Formellt var maktordningen tydlig. Medvedev var statschef och innehade presidentämbetets omfattande konstitutionella befogenheter. Putin ledde regeringen. Ändå innebar bytet inte att den politiska tyngd som Putin hade samlat under sina åtta år som president helt enkelt överfördes till Medvedev tillsammans med presidentämbetet. En betydande del av den tycktes i stället följa Putin från det ena ämbetet till det andra. Det var då det blev tydligt att Vladimir Putin hade blivit något mera än den man som råkade inneha presidentämbetet.

Att denna makt kunde följa personen betyder inte att de formella institutionerna saknade betydelse. Men vid sidan av den konstitutionella maktordningen hade det vuxit fram en annan karta över makten. Där spelade personliga lojaliteter och informella nätverk en central roll, liksom kontrollen över säkerhetsorgan, statsföretag och stora ekonomiska resurser – faktorer vars betydelse inte kunde utläsas ur konstitutionen. Politisk makt och ekonomisk rikedom var inte heller helt skilda världar. Tillgången till stora förmögenheter kunde bero på relationen till maktens centrum, samtidigt som förlusten av politiskt beskydd kunde få ekonomiska konsekvenser. Presidentämbetets befogenheter förklarade därför mycket av Putins makt, men inte allt.

Efter fyra år som premiärminister återvände Putin till presidentposten. Under Medvedev hade presidentens mandatperiod dessutom förlängts från fyra till sex år. År 2020 ändrades konstitutionen på nytt. Begränsningen skärptes formellt från högst två mandatperioder i följd till högst två mandatperioder sammanlagt. Samtidigt infördes en bestämmelse enligt vilken Putins tidigare mandatperioder inte skulle räknas när den nya begränsningen tillämpades. Han kunde därmed ställa upp på nytt 2024 och kan enligt den nuvarande konstitutionen göra det ännu en gång 2030.

År 2008 anpassade sig Putin till konstitutionen. År 2020 anpassades konstitutionen till Putin.

När konstitutionen ändrades 2020 behövde ändringarna enligt den tidigare gällande ordningen inte underställas en folkomröstning. Ändringslagen gjorde ändå en särskild landsomfattande omröstning till villkor för att de skulle träda i kraft. Författningsdomstolen beskrev själv omröstningen som ett sätt att ge beslutet konstitutionell legitimitet. Det juridiska kravet på godkännande hade därmed kompletterats med ett politiskt behov av folkligt godkännande.

För ändringarnas juridiska giltighet spelade det ingen roll om de godkändes med knapp eller överväldigande majoritet. Det officiella resultatet blev 77,92 procent ja. Skillnaden mellan en knapp majoritet och 77,92 procent var därför obetydlig för ändringarnas rättsliga verkan men betydande för den berättelse som kunde byggas kring resultatet. Det ena hade inneburit att förslaget godkändes. Det andra kunde framställas som ett överväldigande folkligt mandat.

Putins politiska dominans gjorde således inte den moderna republikens legitimerande former betydelselösa. Konstitutionen och den folkliga omröstningen gav tvärtom maktens fortsättning en legal och demokratisk form. Också den som redan har makten kan behöva en berättelse om varför han har rätt att behålla den.

En stat med många förflutna

Den moderna republiken är emellertid bara en av de historiska världar ur vilka Putins Ryssland hämtar sin legitimitet. Den som rör sig genom Kreml möter en betydligt brokigare historia.

Där finns katedralerna från storfurstarnas och tsarernas Moskva. Där finns palatsen från det ryska kejsardömet och den dubbelhövdade örn som efter Sovjetunionens upplösning åter blev statens symbol. Där finns samtidigt Leninmausoleet vid Kremlmuren och gravarna efter ledare för den stat som störtade tsaren, förföljde kyrkan och ersatte den dubbelhövdade örnen med hammaren och skäran. Ovanför Kremls torn lyser fortfarande de röda stjärnor som sattes upp under Stalin.

Det är svårt att tänka sig en mera motsägelsefull samling politiska symboler. Tsarens örn och Sovjetstatens röda stjärna tillhörde en gång regimer som förnekade varandras legitimitet. Den ortodoxa kyrka som åter fått en framträdande ställning i dagens Ryssland förföljdes av den stat vars seger i det stora fosterländska kriget samtidigt utgör en av de starkaste historiska referenspunkterna för den ryska staten.

Ändå behöver motsägelserna inte vara ett hinder för en legitimerande berättelse. Historisk kontinuitet är inte detsamma som ideologisk konsekvens. Det som förenar de olika epokerna behöver inte vara deras föreställningar om hur staten skall styras. Det kan i stället vara föreställningen om att det genom alla omvälvningar finns ett historiskt Ryssland som består.

Därmed blir också helgonfursten Dmitrij Donskoj begriplig i ett större sammanhang. Han tillhörde inte det ryska kejsardömet, ännu mindre Sovjetunionen eller den moderna Ryska federationen. Han var en furste av Rurikdynastin i en medeltida värld som inte utan vidare kan översättas till dagens nationalstater. Men i den senare berättelsen om Rysslands historia har segern vid Kulikovo kunnat få en annan betydelse. Donskoj blir den furste som samlar de ryska länderna kring Moskva och leder motståndet mot en yttre makt.

När hans reliker nu är framlagda i Moskva behöver därför nästan sju århundraden av statsrättsliga och ideologiska brott inte stå i vägen för identifikationen. Tvärtom kan avståndet överbryggas av berättelsen. Rurikfursten, tsarerna, det ryska imperiet, Sovjetunionen och den moderna federationen kan placeras i olika kapitel av en och samma långa historia.

Vladimir Putin har själv återkommande rört sig mellan dessa historiska lager. Sovjetunionens upplösning har i hans historiska berättelse framstått som en katastrofal söndring av ett historiskt rum. Segern över Nazityskland 1945 har fått en central plats i den samtida statens politiska symbolvärld. Samtidigt har den ortodoxa kyrkan återtagit en offentlig ställning som hade varit otänkbar under stora delar av Sovjettiden. Och när Putin har velat placera dagens territoriella konflikter i ett längre historiskt perspektiv har han kunnat gå ännu längre tillbaka, till tsarer och furstar.

Ett särskilt tydligt exempel gav han år 2022, när han jämförde det samtida Rysslands uppgift med Peter den stores. Peter hade enligt Putin inte erövrat territorier från Sverige, utan återtagit dem. Nu hade det, antydde Putin, än en gång fallit på Rysslands lott att återta det som förlorats och stärka landet.

Här blir kontinuiteten nästan paradoxal. Peter den store byggde ett kejsardöme som bolsjevikerna störtade. Bolsjevikerna skapade en sovjetstat vars upplösning gav upphov till den Ryska federation som Putin leder. Denna federation är enligt sin konstitution en demokratisk republik. Ändå kan dess president samtidigt framställa sig som arvtagare till en historisk uppgift som föregår såväl republiken som Sovjetunionen.

Legitimerande historia behöver inte vara ideologiskt konsekvent för att skapa kontinuitet. Därför kan Donskoj få en plats bredvid Peter den store, segern över Napoleon 1812 och segern över Nazityskland 1945. De representerar olika epoker och olika politiska ordningar, men de kan fogas in i samma stora berättelse: Ryssland splittras eller hotas, Ryssland samlar sig, Ryssland besegrar den yttre fienden och återtar sin rättmätiga plats.

Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

I september 2026 blir denna berättelse ovanligt konkret. Medan väljarna går till valurnorna för att utse den moderna republikens parlament finns kvarlevorna efter den medeltida fursten några kilometer från den plats där republikens president utövar sin makt. En del av relikerna har samtidigt utlovats till soldaterna i Ukraina. Avståndet mellan Kulikovo och dagens krig överbryggas inte av någon obruten institutionell tradition. Det överbryggas av berättelsen.

Det är därför relikerna i Kristus Frälsarens katedral är mer än ett pittoreskt möte mellan religion och politik. De visar hur en modern stat kan leva i flera historiska tider samtidigt. Valurnan tillhör republiken. Donskoj tillhör den medeltida furstevärlden. Den dubbelhövdade örnen för tankarna till tsardömet och imperiet. Segern 1945 tillhör Sovjetunionen. Alla kan ändå göras till delar av berättelsen om samma Ryssland.

När berättelsen möter verkligheten

En politisk berättelse kan emellertid inte leva enbart av det förflutna. Den måste också kunna ge mening åt det som händer i samtiden. Där finns en viktig skillnad mellan Augustus berättelse om Rom och den berättelse om Rysslands återupprättelse som kommit att förknippas med Vladimir Putin.

Augustus kunde framställa sig som mannen som efter årtionden av inbördeskrig hade återgett Rom ordning och fred. Berättelsen var legitimerande, men den fick också stöd av den verklighet som romarna efter hand kom att leva i. Inbördeskrigen upphörde. Den nya maktordningen stabiliserades. Det som hade börjat som en extraordinär koncentration av makt kunde med tiden uppfattas som den ordning som hade återgett Rom freden.

Också berättelsen om Putins Ryssland har haft sina ögonblick av bekräftelse. Efter 1990-talets politiska och ekonomiska kaos kunde Putin framställas som den ledare som återställde staten och dess handlingsförmåga. Annekteringen av Krim 2014 kunde infogas i samma berättelse som ett återtagande av vad som framställdes som historiskt ryskt land och som ett tecken på att Ryssland åter hade blivit en stormakt vars vilja omvärlden måste ta på allvar.

Den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 innebar ett betydligt större prov för denna berättelse. Putin gjorde själv beslutet till sitt. I talet den 24 februari förklarade han att han hade fattat beslutet om den "militära specialoperationen". Kriget placerades samtidigt i flera av de historiska berättelser som den ryska staten under hans styre hade gjort till sina: Ryssland försvarade sig mot yttre makter, historiskt ryska områden skulle återförenas med Ryssland och kampen mot nazismen från det stora fosterländska kriget fick en fortsättning i samtiden.

Det var en berättelse med välbekanta roller. Ryssland hotas utifrån. Landet samlar sig. Den historiske ledaren återupprättar det som gått förlorat. Fienden besegras och Ryssland återtar sin rättmätiga plats.

Men en berättelse om återupprättelse ställer också krav på verkligheten. Den måste förr eller senare kunna visa vad som har återupprättats.

Kriget i Ukraina har därför skapat ett problem som inte bara är militärt och ekonomiskt utan också narrativt. Ett krig som kunde ha bekräftat bilden av den återupprättade ryska stormakten har blivit långvarigt. Ett projekt som motiverats med den historiska gemenskapen mellan ryssar och ukrainare har samtidigt bidragit till att fördjupa Ukrainas politiska och nationella avstånd från Ryssland. Och ju tydligare beslutet om kriget knyts till Putin personligen, desto svårare blir det att helt skilja krigets utgång från berättelsen om honom som Rysslands återupprättare.

Det betyder inte att berättelsen har upphört att fungera. Politiska berättelser överges inte automatiskt därför att verkligheten motsäger delar av dem. De kan omtolkas. Målen kan förändras, motgångar kan förklaras och nya fiender kan fogas in i berättelsen. Ett krig som började som ett angrepp på Ukraina kan berättas som ett försvarskrig mot ett mycket större västligt hot.

Här får Dmitrij Donskoj en ny aktualitet. Ju längre dagens krig kan placeras i en berättelse om en århundraden lång kamp mot yttre makter, desto mindre behöver dess mening avgöras av det omedelbara förhållandet mellan Ryssland och Ukraina. Kulikovo kan då bli föregångaren till ännu en version av samma historiska kamp, där Ryssland på nytt sägs kämpa för sin självständighet mot övermäktiga yttre krafter.

Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

Denna förbindelse behöver inte konstrueras av en utomstående betraktare. I samband med processionen i Moskva den 6 september knöt ryska krigsanhängare själva Donskojs reliker till föreställningen om en kommande rysk seger.

Det är därför kanske ingen tillfällighet att Donskoj passar så väl in i den samtida berättelsen. Men man behöver inte anta att någon i Kreml har regisserat varje symbol för att konstatera funktionen. Reliken ger den samtida konflikten historiskt djup. Den gör det möjligt att se dagens soldat som deltagare i en kamp som började långt före honom själv.

Men här finns också berättelsens risk. Motståndaren kan i berättelsen växa från Ukraina till ett helt västligt maktsystem. Det är svårare att på motsvarande sätt lösgöra beslutet om kriget från den ledare som själv gjorde anspråk på det. Personifierad framgång innebär också personifierat ansvar för misslyckandet.

Augustus lyckades skapa en maktordning som inte längre behövde Augustus. Under Putins långa styre har den ryska maktordningen i stället blivit allt starkare knuten till Putin själv. Den stora frågan är därför inte om någon kan efterträda honom som president. Det kan någon naturligtvis göra. Frågan är om någon kan överta den informella maktposition som har vuxit fram kring honom och framför allt om de nätverk och beroendeförhållanden som Putin har hållit samman kan samordnas kring någon annan. Det återstår att se om den ordningen kan överleva honom.

Det är kanske inte bara maktordningen som har ett successionsproblem. Också den stora berättelsen kan ha det. En efterträdare kan överta presidentämbetet. Det är mindre självklart att han också kan överta Putins plats i berättelsen om mannen som efter 1990-talets sönderfall återupprättade staten, återförde Ryssland till stormakternas krets och tog på sig uppgiften att fullfölja dess historiska mission. Ämbetet kan ärvas. Det är mindre säkert att rollen i berättelsen kan det.