Mot Nordkorea

Den 7 september 2026 invigdes Jakov Novitjenko-bron över Tumenfloden mellan Ryssland och Nordkorea. När bron öppnades körde lastbilskonvojer från båda länderna över gränsen. I spetsen för den ryska konvojen körde en röd Zaporozjets, tillverkad i Zaporizjzja i Ukraina. Bilen hade ägts av den sovjetiska officeren Jakov Novitjenko och det var hans barnbarn Nikolaj Sjtsjerbitskij som satt bakom ratten när bilen rullade mot Nordkorea.

Beslutet om bron och vägförbindelsen mellan Nordkorea och Ryssland hade tagits under Vladimir Putins besök i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang i juni 2024. Rysslands behov av ammunition till kriget i Ukraina hade då gett Nordkorea en ny betydelse som militär leverantör. I oktober samma år sprängde den nordkoreanska militären vägförbindelserna till Sydkorea.

Bron har fått sitt namn efter en sovjetisk officer som uppfattas ha räddat Kim Il Sungs liv genom att fånga en granat och täcka den med sin kropp under ett massmöte i Pyongyang 1946. Den store ledaren visade senare sin tacksamhet mot Novitjenko genom att under sitt statsbesök i Sovjetunionen år 1984 tilldela den i sitt hemland bortglömda hjälten den nordkoreanska titeln Arbetets hjälte. I övrigt har Kim Il Sung och Nordkorea tonat ner Sovjetunionens betydelse för Kim Il Sungs och familjen Kims väg till makten.

Under andra världskriget, då Korea fortfarande stod under japanskt kolonialvälde, tjänstgjorde Kim Il Sung i Röda armén. Vid Japans nederlag 1945 ockuperade Sovjetunionen halvön norr om den 38:e breddgraden, inklusive Pyongyang. Med avgörande sovjetiskt stöd etablerades Kim som ledare där och blev regeringschef när Demokratiska folkrepubliken Korea utropades 1948.

Enligt den nordkoreanska historieskrivningen hade Kim Il Sung genom sin gerillakamp befriat Korea från det japanska kolonialväldet. Hans ledarställning framställdes som ett uttryck för folkets förtroende för befriaren och den nya staten som ett resultat av hans revolutionära kamp. De sovjetiska insatserna får i denna berättelse en underordnad roll som kamratligt stöd.

I Koreakriget var det Folkrepubliken Kina som kom till Kim Il Sungs räddning då de av USA ledda FN-styrkorna hade drivit tillbaka den nordkoreanska armén och närmat sig gränsen till Kina. Trots att Kim Il Sung hade lett sitt folk in i ett krig där Pyongyang och andra städer ödelades stärkte Kim sitt grepp över folket under 1950-talet och personkulten kring den "store ledaren" antog allt större proportioner. En kombination av repression och närmast religiös vördnad för ledaren och senare även hans son, den "käre ledaren" Kim Jong Il, cementerade familjen Kims maktposition.

När jag själv tillsammans med min blivande fru år 1992 hade möjlighet att besöka Nordkorea förväntade jag mig ändå att den nordkoreanska regimen skulle falla inom några år. Året innan hade Sovjetunionen upplösts och två år tidigare hade Tyskland återförenats. Själva möjligheten att besöka Nordkorea såg jag som ett uttryck för att landet började öppna sig, även om vi från Sydkoreas huvudstad Söul måste flyga via Nagoya i Japan för att ta oss till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

Under resan till Nordkorea besökte vi bl.a. berget Kumgangsan, där man höll på att hugga in slagord i bergväggar. Vi gjorde även ett obligatoriskt besök vid "revolutionens vagga", Kim Il Sungs påstådda födelsehem i Mangyongdae. Där lät vi oss fotograferas invid det mycket enkla traditionella koreanska bondehemmet med lerväggar och halmtak där Kim Il Sung ska ha fötts den 15 april 1912, eller år 1 enligt den tideräkning som i Nordkorea officiellt infördes år 1997 efter Kristus.

I Pyongyang besökte vi även monumentet på Mansu-kullen med den 22 meter höga statyn av den store ledaren, som 20 år tidigare hade invigts för att fira Kim Il Sungs 60-årsdag. År 1992 hade statyn ännu inte fått sällskap av statyn av Kim Jong Il. Den senare tillkom först 2012. När Kim Il Sung dog i juli 1994 var det speciellt från monumentet med den avlidne ledarens staty som de spektakulära bilderna av hejdlöst gråtande koreaner kablades ut.

När Kim Il Sung dog efterträddes han som landets ledare av sonen Kim Jong Il, som redan länge hade kallats den ”käre ledaren”. Faderns ställning bestod dock: år 1998 skrevs grundlagen om och Kim Il Sung utsågs till republikens evige president. Sonen ledde landet genom andra ämbeten.

Det var inte bara jag som i början av 1990-talet föreställde mig ett återförenat Korea. Men den återförening jag tänkte mig efter Tysklands exempel hade en annan innebörd än den som utlovades i Nordkorea. Där hade Kim Il Sung, enligt den nordkoreanska historieskrivningen, befriat folket från det japanska kolonialväldet, men befrielsen framställdes som ofullbordad. Södra delen av fosterlandet stod fortfarande under den amerikanska imperialismens välde. Återföreningen skulle fullborda den nationella befrielsen.

Berättelsen om den redan vunna befrielsen kompletterades alltså av löftet om en kommande. Mellan dem kunde fortsatta prövningar och uppoffringar få sin mening. I denna mening fungerade det återförenade fosterlandet som ett förlovat land.

Vid världsmästerskapen i bordtennis 1991 hade Nordkorea och Sydkorea för första gången ett gemensamt lag. Man använde sig då av den så kallade enhetsflaggan, med en konturkarta över hela Korea i himmelsblått mot vit bakgrund. Samma flagga användes under gemensamma inmarscher vid OS i Sydney 2000, Aten 2004, Turin 2006 och vinter-OS i Pyeongchang 2018, då Nordkorea och Sydkorea hade ett gemensamt lag i damernas ishockey. Kartan med hela den koreanska halvön har i Nordkorea även använts i olika statliga sammanhang.

I en text om återföreningen från augusti 1997 återknöt Kim Jong Il till den befrielse som hans far enligt den officiella berättelsen hade skänkt nationen. Men fullständig nationell suveränitet kunde uppnås först genom återförening: det utländska herraväldet i söder skulle upphöra och nationens avbrutna band återknytas. Att fullfölja befriarens verk framställdes som en revolutionär plikt och en moralisk skyldighet, oavsett vilka svårigheter som återstod. Den vunna befrielsen gav alltså både auktoritet åt ledarskapet och riktning åt en fortsatt kamp.

Ännu i Kim Jong Uns nyårstal 2015 förenades dessa motiv. Sjuttioårsminnet av befrielsen blev ett tillfälle att uppmana hela nationen till återförening. Samtidigt framställdes USA:s fientliga politik som ett hot mot landets existens, och kärnvapenavskräckningen som ett nödvändigt försvar av suveräniteten. Den historiska befrielsen, den framtida återföreningen och försvaret mot yttre fiender rymdes således i samma tal.

Vissa auktoritära stater slår ner opposition med politiska mord, fångläger, tortyr, bestraffning av familjemedlemmar och andra former av repression. Ändå behöver de i regel legitimera sin makt, bl.a. med hjälp av historien och stora berättelser. I Nordkorea förenas brutal repression och förföljelse av kristna med systematisk indoktrinering i juche-ideologin, som betonar nationellt oberoende och självtillit samt ledarens centrala roll. Grovt förenklat kan man urskilja tre berättelser som legitimerat regimen: Kim Il Sung befriade folket ur träldomen under den japanska imperialismen; under hans och hans efterträdares ledning har folket försvarat den vunna friheten; en framtida återförening skulle fullborda befrielsen genom att göra slut på vad regimen framställde som USA:s herravälde i söder.

De tre berättelserna hänger ihop, men kompletterar även varandra genom att ha delvis olika funktioner. Det är framför allt den vunna befrielsen som ger regimen historisk legitimitet. Försvaret mot fiender förklarar varför segern ännu måste skyddas och prövningarna fortsätter. Den utlovade fullbordan av befrielsen ger fortsatt kamp och uppoffringar riktning och mening. De tre berättelserna kan även tolkas som delar av en och samma stora berättelse med samma grundstruktur som den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten, ökenvandringen och ankomsten till det utlovade landet.

Denna berättelseform är inte unik för Nordkorea. Även marxismens historiefilosofi har tolkats som en sekulariserad frälsningshistoria: revolutionen öppnar vägen till befrielse, men skapar inte i sig ännu det fullbordade kommunistiska samhället. Löftet om denna framtida fullbordan kan legitimera en diktatur som framställs som ett nödvändigt övergångsstadium. I Nordkorea har det kommunistiska framtidslöftet förenats med löftet om nationens fullständiga befrielse genom återförening. Ordet "kommunism" ströks ur grundlagen år 2009 och målet att bygga ett kommunistiskt samhälle ströks ur partistadgan 2010, innan det återinfördes där 2021. Löftet om återförening som en fullbordan av den nationella befrielsen bestod även när det kommunistiska slutmålet inte längre uttryckligen angavs. Det kunde därmed fortsatt ge riktning och mening åt folkets uppoffringar.

Parallellerna till de bibliska berättelserna behöver inte vara en tillfällighet. Kim Il Sung växte upp i ett fromt kristet hem i staden Pyongyang, som i början av 1900-talet kallades Österns Jerusalem tack vare en exceptionellt framgångsrik protestantisk missionsverksamhet och en stark andlig väckelse. Jonathan Cheng har i sin bok Korean Messiah, som utkom våren 2026, skrivit om hur Kim Il Sung var söndagsskollärare, spelade kyrkorgel och höll tal på tillställningar ordnade av KFUM (YMCA). Enligt Cheng präglades personkulten starkt av kristendomen. Cheng noterar även att  Kim Il Sung inför den kristna befolkningen i Pyongyang framställde sig som en Mosesgestalt som lett folket ur träldomen under Japan. 

Ett av mina tydligaste minnen från Nordkorea är en bussresa på en praktiskt taget tom motorväg. De få fordon som vi mötte var huvudsakligen lastbilar med passagerare på flaken. Vägen hölls ren av människor som sopade den för hand med riskvastar. Samma år, 1992, hade man till den store ledarens 80-årsdag invigt motorvägen mellan Pyongyang och Kaesong, nära gränsen till Sydkorea. Bland utländska besökare blev vägen känd som Spökvägen eller The Ghost Highway på grund av den nästan obefintliga trafiken, men i Nordkorea kallades den Återföreningsmotorvägen eller Tongil Gosokdoro. År 2001 invigdes Återföreningsbågen, officiellt Monumentet över de tre stadgarna för fäderneslandets återförening, över Återföreningsmotorvägen i de södra utkanterna av Pyongyang.

I januari 2024 revs Återföreningsbågen. Monumentet över den store ledarens framtidsmål hade blivit ett hinder för hans sonsons nya politik. Satellitbilder visade att bågen hade försvunnit senast den 23 januari.

Vid ett partimöte i slutet av december 2023 hade Kim Jong Un förklarat att förhållandet mellan Nord- och Sydkorea inte längre skulle förstås som en relation inom samma nation, utan mellan två fientliga stater. I ett tal inför Högsta folkförsamlingen den 15 januari 2024 drog han konsekvenserna av denna omdefinition. Återföreningsorganen avvecklades, och han krävde att grundlagens hänvisningar till fredlig återförening skulle strykas. Befolkningen skulle i stället fostras till att betrakta Sydkorea som landets främsta och bestående fiende.

Det var en brytning med ett mål som hade framställts som både grundarens sista vilja och nationens historiska uppgift. Den vunna befrielsen skulle fortfarande vördas och staten fortfarande försvaras, men försvaret behövde inte längre tjäna målet om ett återförenat fosterland. Det förlovade landet hade avförts från färdplanen.

Brytningen innebar dock inte att Kim avstod från möjligheten att erövra södern. I samma tal föreslog han att grundlagen skulle föreskriva att Sydkorea ockuperas och införlivas om krig bryter ut. Skillnaden låg i hur målet berättades: södern skulle inte längre återförenas med norr som en del av samma nation, utan kunde underkuvas som en fientlig stat.

Förändringen fick ett konkret uttryck när Nordkorea i oktober 2024 sprängde vägförbindelserna till Sydkorea. Samma månad slutade statliga medier använda tideräkningen från Kim Il Sungs födelse. Detta har tolkats som ett försök av Kim Jong Un att etablera en auktoritet mindre beroende av föregångarnas arv. Kärnvapnen kan ha gjort det lättare att överge återföreningsmålet och koncentrera legitimeringen kring försvaret av den egna staten. Även samarbetet med Ryssland kan ha underlättat denna omläggning.

Ju större uppoffringar som krävs av folket, desto viktigare kan löftet om ett framtida mål bli för att rättfärdiga uppoffringarna och ge kampen mening. När återföreningen inte längre utlovas uppstår därför frågan vad som ska motivera fortsatta prövningar. Försvaret mot yttre fiender kan fortfarande åberopas, men regimen kan också behöva visa resultat i den stat som nu framställs som folkets hela fosterland.

Att återföreningsmålet överges under en period av ekonomiskt och diplomatiskt uppsving behöver inte vara resultatet av en medveten kalkyl. Men om eliten i Pyongyang upplever att landet utvecklas positivt och möts med större respekt av omvärlden kan det underlätta brytningen med ett mål som varit en central del av Kim Il Sungs arv.

Trots juche-ideologins betoning av nationellt oberoende har Nordkorea länge varit beroende av stöd från större grannar. Sovjetunionen hjälpte Kim Il Sung till makten och Kina räddade hans regim under Koreakriget. Kriget i Ukraina har däremot gett Nordkorea någonting som Ryssland behöver: ammunition och soldater. Det gamla beroendeförhållandet har därmed fått ett tydligare inslag av ömsesidighet.

Samarbetet med Ryssland kan därmed ha gjort det lättare att legitimera regimen utan löftet om hela fosterlandets befrielse. Militär styrka, ekonomiska framsteg och en upplevelse av större internationellt erkännande kan ge ledarskapet andra framgångar att åberopa och folkets fortsatta uppoffringar mening.

Men detta handlingsutrymme kan visa sig vara beroende av Rysslands fortsatta behov och betalningsförmåga. Om utbytet minskar och prövningarna åter tilltar blir frågan vad som ska ge dem mening sedan återföreningen upphört att vara den utlovade fullbordan av det koreanska folkets befrielse. Försvarsberättelsen kan motivera fortsatt kamp, men den lovar inte i sig något slut på den.

Nordkorea är ett tacksamt studieobjekt eftersom regimens extrema drag gör de legitimerande berättelsernas funktioner ovanligt tydliga. Ryssland är mer komplicerat. Där kombineras arvet efter gamla rusiska furstar med arvet efter både Peter den store och Stalin. Föreställningar om Sovjetunionens förlorade stormaktsställning överlappar med det kejserliga arvet, anspråk på en rysk civilisationsgemenskap, Russkij mir, och Moskvapatriarkatets kyrkliga anspråk på hela Rus. Dessa föreställningar bildar ingen entydig berättelse och behöver inte innebära samma territoriella mål.

När kriget i Ukraina blivit långvarigt och det utlovade återupprättandet mött motstånd har försvarsberättelsen fått större tyngd. Ryssland framställs som angripet av en fientlig omvärld, med Ukraina som redskap för väst. Det innebär inte att de expansiva målen har övergetts. Både i Ryssland och Nordkorea kan försvarsberättelsen förenas med anspråk på grannlandets territorium.

Skillnaden är att Nordkorea uttryckligen har avfört återföreningen som nationellt mål, medan Ryssland fortsätter att kombinera återupprättande och försvar. Försvarsberättelsen kan samtidigt göra motgångarna begripliga: det är inte längre bara Ukraina som måste besegras, utan ett övermäktigt väst som måste motstås. Fortsatta uppoffringar kan därmed framställas som nödvändiga även när den utlovade framgången dröjer.

Här får de historiska fiendebilderna en särskild funktion. Om dagens motståndare framställs som arvtagare till gårdagens nazister kan den tidigare segern ge moralisk auktoritet åt den fortsatta kampen. Befrielseberättelsen och försvarsberättelsen binds då samman genom bilden av en fiende som ständigt återkommer.

För Nordkorea har Rysslands krig öppnat en väg ut ur den diplomatiska isoleringen. En stat som länge behandlats som en internationell paria har blivit en efterfrågad militär partner. Förbindelserna med omvärlden kan i denna begränsade mening bli mer normala, samtidigt som indoktrineringen och den brutala repressionen består.

Rysslands utveckling går i andra avseenden åt motsatt håll. Kriget och brytningen med väst har ökat beroendet av ett mindre antal partner, däribland Nordkorea. Inåt får repression, indoktrinering och militarisering större betydelse. Regimens legitimering får samtidigt allt starkare stöd av berättelsen om en hotfull omvärld. Grannländernas historia används för att framställa dem som bestående fiender, med ett ”nazistiskt” förflutet som påstås leva vidare i deras nutida politik.

Ryssland får därmed allt tydligare nordkoreanska drag. Den nordkoreanska modellen renodlar en utveckling där maktens bevarande får företräde framför befolkningens välfärd och ett utlovat återupprättande kompletteras alltmer av kravet att försvara landet mot yttre fiender. Berättelsen om framtida framgång kan skjutas framåt, medan hotet motiverar uppoffringar här och nu.

Jakov Novitjenko-bron förenar således mer än två länder. Nordkorea får genom Ryssland en öppning mot omvärlden, medan Ryssland i vissa avseenden rör sig mot Nordkorea. Den sovjetiske officeren som räddade Kim Il Sung har fått ge namn åt en förbindelse med ett Ryssland som nu självt behöver den nordkoreanska regimen.

Den röda Zaporozjetsen rullade mot Nordkorea. Ryssland följer efter.

 

Staden och stolen

De förgyllda dörrarna står öppna när Vladimir Putin träder in i Alexandersalen i Stora Kremlpalatset i Moskva. Bakom honom, i Andreassalen, syns de tre kejserliga tronstolarna under dubbelörnen. Presidenten lämnar tronsalen, men tronerna förblir en del av bilden.

Det är en president som träder fram ur ett kejserligt rum. Vilken historia följer med honom genom dörren? Vilket budskap förmedlar scenografin?  För att förstå scenen behöver vi följa både staden och stolen långt tillbaka i tiden, före Moskvas anspråk på att vara det tredje Rom. 

Foto: kremlin.ru

Långt före Kremls tronstolar kunde en stol i Rom synliggöra en medborgares särskilda ställning. Enligt den romerska tjänstemannen och historikern Suetonius hörde en gyllene stol i senaten till de hedersbetygelser som Julius Caesar tog emot. För Suetonius var den ett tecken på att Caesar hade accepterat utmärkelser som gick utöver republikens hävdvunna former. Stolen upphöjde honom och bidrog samtidigt till misstanken att han ville införa kungamakt.

Augustus makt fick en försiktigare gestaltning. Enligt den romerska politikern och historikern Cassius Dio fick Augustus rätt att sitta på en kurulstol, en romersk ämbetsstol, mellan de två tjänstgörande konsulerna. Republikens ämbeten bestod, men mellan deras företrädare satt mannen vars makt vida översteg deras. Även en stol inom den gamla ordningen kunde markera en ny överordning.

Sella curulis, romersk ämbetsstol

Rom blev också säte för en annan auktoritet. Biskopens stol, hans cathedra, betecknade uppdraget att undervisa och leda kyrkan. Stolen har också gett katedralen dess namn. Petri stol kom att uttrycka de romerska biskoparnas anspråk på att föra aposteln Petrus uppdrag vidare, men den latinska kyrkan övertog också delar av det romerska rikets auktoritetsspråk. När Gregorius XIII reformerade den julianska kalendern Anno Domini 1582 kunde han också framställas som Julius Caesars efterföljare i rollen som pontifex maximus.

Då kejsarna förlade sina hov till andra städer förlorade Rom sin ställning som den politiska maktens självklara centrum, men den kyrkliga stolen bestod. Staden och stolen kunde följa olika vägar: kejsarens säte kunde flyttas, medan biskopen av Rom fortsatte att härleda sin auktoritet från Petrus, som enligt Matteusevangeliet var den klippa på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka och som hade fått himmelrikets nycklar. Enligt traditionen var Petrus stadens första biskop och led, liksom aposteln Paulus, martyrdöden i Rom. I Lateranbasilikan har biskopen av Rom fortfarande en fysisk stol. Heliga stolen är namnet på påvens kyrkliga ämbete och den romerska kurian, med säte i Vatikanstaten men juridiskt skild från denna.

Påvens stol i Lateranbasilikan

År 330 efter Kristus invigde Konstantin, den första kristna kejsaren, den stad vid Bosporen som bar hans namn. Konstantinopel blev ett nytt kejserligt centrum inom det romerska riket. Kejsaren hade inte grundat ett östromerskt rike vid sidan av ett västromerskt: efter att ha besegrat sina rivaler härskade han ensam över hela riket. Men Rom hade fått en medtävlare, en stad där den romerska makten kunde få en ny gestalt.

Konstantin hade också gett kristendomen en privilegierad ställning. Under hans efterträdare blev Konstantinopel allt tydligare ett centrum för både kejserlig makt och kristen auktoritet. Stadens politiska betydelse fick ett uttryckligt kyrkligt erkännande vid konciliet 381. Biskopen av Konstantinopel tilldelades andra platsen i kyrkans hedersordning, efter Rom, eftersom hans stad var "det nya Rom". Här gav staden stolen dess rang. Under 500-talet började dess innehavare också benämnas ekumenisk patriark, en titel med anspråk som anknöt till den kejserliga riksvärlden.

Samme Konstantin hade också låtit uppföra den första Peterskyrkan i Rom, över den plats som vördades som aposteln Petrus grav. Basilikan blev den heliga medelpunkten i det område som långt senare skulle bli Vatikanstaten. Kejsaren som gav det nya Rom dess politiska tyngd bidrog därmed också till att befästa det gamla Roms kyrkliga auktoritet.

Men även Konstantinopels kyrka förankrade sin auktoritet i en apostolisk ursprungsberättelse. Enligt kyrkans tradition hade Andreas, Petrus bror och den först kallade av apostlarna, grundat församlingen i det gamla Byzantion och utsett dess förste biskop. Vid sidan av Petri stol i Rom framträdde därmed Andreas stol i Konstantinopel. Den nya kejsarstaden kunde åberopa ett ursprung långt äldre än Konstantin.

Ukrainsk ikon av aposteln Andreas

Kejsaren och biskopen hade skilda uppdrag, men deras auktoritet kom att förenas i föreställningen om ett kristet romerskt rike. Under Justinianus uppfördes på 500-talet den Hagia Sofia som ännu står kvar. Den heliga vishetens kyrka gav monumental form åt mötet mellan den kristna tron och kejsarmakten. Det rike vi brukar kalla Bysans förstod sig självt som romerskt.

Från detta kristna kejsardöme gick förbindelserna över Svarta havet till Rus, det medeltida välde vars främsta centrum var Kyjiv (även känt som Kiev). I slutet av 900-talet antog dess furste Volodymyr – Vladimir i den ryska namnformen – kristendomen och gifte sig med Anna, syster till kejsar Basileios II. Enligt traditionen döptes han i Chersonesos på Krim. Dopets exakta plats och händelsernas ordningsföljd är omdiskuterade, men förbindelsen med Bysans var både religiös och dynastisk.

Också Kyjiv fick en plats i berättelserna om Andreas. Enligt den medeltida kröniketraditionen hade aposteln besökt höjderna där staden senare skulle växa fram, rest ett kors och förutsagt att många kyrkor skulle uppföras där. Enligt denna berättelse sträckte sig den heliga historien bakåt förbi furstens kristnande, ända till apostlarnas tid.

Kyjiv blev ett centrum för den kristna tradition som förmedlades från Bysans. Präster, konst och kyrkliga förebilder knöt staden till Konstantinopel. Under Volodymyrs son Jaroslav den vise uppfördes Kyjivs Sofiakatedral, vars namn och prakt anknöt till den kejserliga staden vid Bosporen. Arvet fick därmed också en plats: när Moskva senare gjorde anspråk på Rus historia gick vägen tillbaka till Bysans genom Kyjiv.

Moskvas furstar tillhörde Rurikdynastin, samma furstesläkt som Volodymyr och Jaroslav. Deras härkomst förband dem med Kyjiv och med den furste vars dop och bysantinska äktenskap hade knutit Rus till det kristna kejsardömet. När Moskva växte i makt kunde dess expansion framställas som ett samlande av Rus länder. Härskaren gjorde anspråk på ett arv som sträckte sig långt utanför det egna furstendömet.

Också den kyrkliga stolen förflyttades. Metropoliten av Kyjiv och hela Rus förlade sitt residens till Vladimir i slutet av 1200-talet och hans efterträdare därefter till Moskva. Titeln bar med sig en vidare geografi än staden där dess innehavare bodde. Moskva blev säte för en kyrklig auktoritet som härledde sitt ursprung från Kyjiv och Konstantinopel. "Hela Rus" förenade ett minne av ursprunget med ett anspråk på räckvidd.

Under 1400-talet förändrades förhållandet till Konstantinopel. Vid konciliet i Florens 1439 hade bysantinska företrädare accepterat en kyrkounion med Rom, i hopp om att också få hjälp mot osmanerna. En av unionens främsta förespråkare var Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus med residens i Moskva. Där mötte unionen motstånd. När Isidoros återvände till Moskva 1441 lät storfursten Vasilij II fängsla honom för hans stöd för föreningen med Rom. Fursten ingrep därmed mot den metropolit som Konstantinopel hade utsett och uppträdde själv som försvarare av den rätta tron. År 1448 utsåg biskoparna i Moskva en egen metropolit utan Konstantinopels bekräftelse. Den kyrkliga självständigheten växte fram samtidigt som Moskva kunde framställa andra kyrkliga centra som komprometterade i trosfrågor.

Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus

År 1453 föll Konstantinopel för osmanerna. Det kristna romerska kejsardömets huvudstad hade gått förlorad, men andra härskare kunde fortfarande göra anspråk på dess arv. När Ivan III 1472 gifte sig med Sofia Palaiologina, brorsdotter till den siste bysantinske kejsaren, fick Moskvas furstehus ytterligare en dynastisk förbindelse med Bysans. Den kunde ge föreställningen om ett övertaget kejserligt arv både ett namn och ett släktband. 

I början av 1500-talet gav munken Filofej från Pskov denna föreställning dess mest berömda formulering: "Två Rom har fallit, det tredje står, och något fjärde skall inte finnas." Det första Roms fall var i denna berättelse ett avfall från den rätta tron; det andra hade hamnat under en muslimsk härskare. Moskva framträdde som den kvarvarande väktaren av det rättrogna kristna riket. Dess härskare fick därmed ett ansvar som sträckte sig bortom att styra ett land. Han skulle bevara den ordning som de tidigare romerska centra inte längre kunde värna.

Ivan IV, även känd som Ivan den förskräcklige

År 1547 kröntes Ivan IV till tsar, en titel vars namn går tillbaka till Caesar. År 1589 upphöjde patriarken av Konstantinopel Moskvas metropolit Job till patriark. Moskva hade nu både en tsar och en patriark, och uttrycket "hela Rus" återkom i deras titlar. Dynastisk härkomst, kyrklig succession och uppdraget att försvara den rätta tron kunde fogas samman till en berättelse där Moskva bar arvet från både Kyjiv och det kristna Rom. När Romanovdynastin tillträdde 1613 övertog den också tsarvärdigheten och dessa anspråk.

Moskvas ställning som politiskt och kyrkligt centrum har emellertid inte varit obruten. Peter den store lät bygga en ny huvudstad vid Finska viken och flyttade maktens centrum till Sankt Petersburg. Han lät också patriarkämbetet förbli obesatt och ersatte det 1721 med en statligt övervakad synod. Kejsarmakten kunde bestå samtidigt som både huvudstaden och kyrkans ledning fick en annan ordning.

Moskva behöll dock sin plats i kejsardömets heliga geografi. Kejsarna kröntes fortfarande i Uspenskijkatedralen i Kreml. När Stora Kremlpalatset uppfördes på 1800-talet blev Andreassalen dess tronsal. Härifrån utgick de kejserliga kröningsprocessionerna, och hit återvände de krönta för att ta emot hyllningar. Sankt Petersburg var huvudstad, men Moskva förblev platsen där kejsarens värdighet bekräftades genom kröningen.

Efter monarkins fall återupprättade ett kyrkomöte patriarkatet 1917. Året därpå flyttade bolsjevikregeringen huvudstaden från Petrograd till Moskva. Staden blev åter säte för både den politiska makten och patriarken, nu under en regim som snart skulle utsätta kyrkan för omfattande förföljelse. 

Rysslands president vid talarstolen framför ingången till Andreassalen
Foto: kremlin.ru

Inte heller de kejserliga rummen lämnades orörda. Under 1930-talet byggdes Andreas- och Alexandersalarna om till en gemensam sovjetisk sammanträdessal. Åren 1994–1998 återställdes de på beslut av president Boris Jeltsin. Det var den nya republiken som åter gav kejsardömets rum deras prakt. De tre tronstolarna anknyter till den sista kejsarkröningen 1896: här satt Nikolaj II tillsammans med sin hustru Alexandra Fjodorovna och sin mor, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, när de tog emot hyllningar efter kröningen. Stolarna finns också kvar i språket och metaforiken: makten har sitt säte, härskaren intar tronen och presidenten träder fram vid en talarstol.

I Andreassalen avlägger dagens president sin ämbetsed. Efter installationen 2024 deltog Putin också i en bön ledd av patriark Kirill i Kremls Bebådelsekatedral. Det var en annan kyrka än kejsarnas kröningskatedral, men åter följdes en statlig ceremoni av en kyrklig handling.

Tacksägelsegudstjänst i samband med installationen av Rysslands president
Foto: dev.patriarchia.ru/Presstjänsten vid Rysslands presidentkansli

Putin behöver inte sätta sig på en kejsartron för att bli en del av den kejserliga bilden. När dörrarna hålls öppna förblir tronerna synliga bakom honom. Genom rummet, ceremonierna och symbolerna får makten en historia som sträcker sig längre tillbaka än den nuvarande staten. Successionen får en synlig gestalt, trots de avbrott och omdaningar som skiljer presidentens ämbete från kejsarens.

Men anspråket på "hela Rus" leder också tillbaka till den stad där detta kristna arv en gång fick sitt centrum: Kyjiv.

Kyjiv är inte bara en ursprungsort i Moskvas berättelse. Staden har också en kyrklig historia vars förbindelser med Konstantinopel och Rom inte behöver gå genom Moskva.

År 2018 beslutade det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel att gå vidare med att ge en självständig ukrainsk ortodox kyrka sitt erkännande. I december bildades Ukrainas ortodoxa kyrka genom ett föreningskoncilium i Kyjiv. Dess huvudsakliga beståndsdelar var Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka och Ukrainas ortodoxa kyrka-Kyjivpatriarkatet, som redan genom sina namn hade gjort anspråk på kyrklig självständighet från Moskva. I januari 2019 överlämnade Konstantinopels patriark Bartholomaios det dokument som bekräftade den nya kyrkans autokefali.

Patriark Bartholomaios undertecknar dokumentet om Ukrainas ortodoxa kyrkas autokefali
i Istanbul den 5 januari 2019.Bakom honom står metropolit Epifanij.

Konstantinopel uppträdde här som moderkyrka till den kristendom som en gång hade förmedlats till Rus. Moskva godtog inte Konstantinopels rätt att ge en ukrainsk kyrka självständighet och hade redan i oktober 2018 brutit den eukaristiska gemenskapen med det ekumeniska patriarkatet. Konflikten om kyrkans tillhörighet hade därmed skärpts flera år före den fullskaliga invasionen.

I Moskvas berättelse skulle det bysantinska arvet samlas under dess egen stol. Konstantinopels erkännande av en självständig ukrainsk kyrka synliggjorde arvets förgrening även i dagens kyrkliga ordning. Sett ur denna arvsberättelse kan brytningen samtidigt framstå som att Moskva sågar av en gren som dess eget auktoritetsanspråk vilar på.

Även Heliga stolen har en förbindelse med Kyjiv. År 2005 flyttade den ukrainska grekisk-katolska kyrkans överhuvud sitt säte från Lviv till Kyjiv. Kyrkan beskrev det som ett återvändande till sin ursprungsstad. Den bevarar den bysantinska ritens gudstjänstliv och står samtidigt i gemenskap med påven i Rom. Också den räknar sin historia från Volodymyrs kristnande av Rus.

Dess förbindelse med Rom fick sin bestående kyrkliga form genom unionen i Brest 1596, då en del av Kyjivmetropolitens kyrka förenades med påvestolen. Men mötena mellan Rus och påvedömet hade börjat långt tidigare. År 1253 kröntes fursten Danylo Romanovytj, även känd som Daniel av Halych, till kung av Rus av en påvlig legat. Han sökte stöd mot mongolerna. Också han tillhörde Rurikdynastin, men hans rike låg i Halych och Volynien. Ett rusiskt kungadöme kunde alltså söka sin krona från Rom.

Kröningen grundade inte den senare grekisk-katolska kyrkan. Den visar däremot att Rus historia redan under medeltiden rymde flera politiska centra och flera vägar till kristen auktoritet. När Moskva senare framträdde som arvtagare till hela Rus var det ett anspråk på att samla ett arv som hade förgrenats.

I Kyjiv möts dessa förbindelser på nytt. Konstantinopel och Rom ger inte samma slags erkännande och företräder inte samma kyrkliga ordning. Men båda gör det möjligt att föra berättelsen om Rus kristna arv vidare utan att låta Moskva vara dess enda säte.

Uspenskijkatedralen i Kyjiv-Petjerskaklostret i lågor, 15 juni 2026
Foto: mincult.gov.ua

Kriget drabbar också det heliga arv som Moskva gör anspråk på att försvara. Under det ryska luftangreppet mot Kyjiv natten till den 15 juni 2026 skadades Kyjiv-Petjerskaklostret, och en brand bröt ut i dess Uspenskijkatedral. Moskvas krig hotar därmed också de helgedomar som förbinder dess egen kyrkliga historia med Kyjiv.

Ukraina bestrider inte bara Moskvapatriarkatets anspråk på "hela Rus". Det kristna arvet ingår även i den historia som Ukraina självt åberopar när landet försvarar sin självständighet. Den 15 juli 2026 firade Ukraina sin statlighetsdag och minnet av Rus kristnande, då Volodymyr enligt traditionen lät döpa Kyjivs folk i Dnipro. Om detta dop sade Volodymyr Zelenskyj i sitt tal: "Det skedde här, i vår stad, på våra höjder, för mer än tusen år sedan, på vår Volodymyr den stores tid." Därefter förband han furstens treudd med Ukrainas riksvapen och märkena på de soldater som försvarar landet. Den medeltida furstens tecken fick uttrycka en förbindelse mellan det kristnade Rus och dagens Ukraina.

Dopet i Dnipro, målning av Klavdy Lebedev

Volodymyrs personliga dop förläggs enligt traditionen till Chersonesos på Krim. Men berättelsen om folkets dop har sin plats i Kyjiv och i floden Dnipro, som flyter genom staden. Floden får därmed också en biblisk geografi. I den ukrainska grekisk-katolska kyrkans katekes kallas floden Dnipro, där Kyjivs folk döptes, bildligt "den ukrainska Jordan".

När presidentparet på Ukrainas självständighetsdag den 24 augusti 2026 samlades till bön i Sofiakatedralen möttes flera av dessa arvslinjer under samma valv. Där bad företrädare för Ukrainas ortodoxa kyrka, den grekisk-katolska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan tillsammans med judiska och muslimska företrädare samt reformerta kristna, baptister och pingstvänner. Bönerna gällde fred och självständighet, landets försvarare och dem som kriget hade skilt från sina familjer.

Deltagare i firandet av Ukrainas självständighetsdag vid Sofiakatedralen 24 augusti 2026.
Foto: unian.ua

Sofiakatedralens namn förbinder Kyjiv med Konstantinopel, liksom den kyrkliga tradition som förmedlades därifrån och Ukrainas ortodoxa kyrkans förnyade band till det ekumeniska patriarkatet. Bland dem som bad fanns också kyrkliga företrädare i gemenskap med Rom. I staden vid Dnipro lever arvet vidare genom flera stolar. Och den historia som Moskva åberopar för sitt anspråk på hela Rus åberopas också av det Ukraina som försvarar sig mot den ryska invasionen.

Kejsaren och sultanen - Om imperier som försvinner och berättelser som återvänder

Det är möjligt att berätta Europas historia som en berättelse om två imperiers återkomst. I norr sitter en president i Kreml under den dubbelhövdade örn som en gång var den ryske kejsarens. Hans land har återtagit Krim, annekterat territorier som tillhör Ukraina och för ett krig som från rysk sida återkommande placeras i en historia som är äldre än både Sovjetunionen och den moderna Ryska federationen. Peter den store har återvänt till presidentens tal. Dmitrij Donskoj, fursten som besegrade Mamajs styrkor vid Kulikovo 1380, har lämnat sin grav i form av reliker som förs till dagens soldater. Patriarken välsignar åter den ryska krigsmakten och fogar dess kamp till en ortodox berättelse om fosterlandet.

I söder regerar en annan president från Ankara. Men också kring honom har en äldre värld gjorts synlig. Mehmed II, sultanen som år 1453 erövrade Konstantinopel, återkommer i politiska ceremonier och historiska minnen. Hagia Sofia, som den kemalistiska republiken gjorde till museum, är åter moské. Erdoğan regerar från det väldiga presidentkomplexet i Ankara, vars arkitektur förenar seldjukiska, osmanska och republikanska element. Komplexet innehåller en stor moské och kallas Cumhurbaşkanlığı Külliyesi. Själva ordet külliye anknyter till den osmanska traditionen med moskén som centrum i ett större komplex av byggnader för olika samhällsfunktioner.

I presidentkomplexet tog Erdoğan sommaren 2026 emot ledare för Nato, den västliga militärallians som Turkiet tillhört sedan 1952, bokstavligen till tonerna av osmansk mehtermusik.

De seldjukiska inslagen i presidentkomplexets arkitektur för berättelsen ännu längre tillbaka. Före osmanerna hade seldjukiska härskare i tidigare östromerska territorier upprättat ett sultanat i Mindre Asien vars själva namn bar på arvet efter Rom: Sultanatet Rum. Också den dubbelhövdade örnen, som långt senare skulle bli så starkt förknippad med det ryska kejsardömet, förekom framträdande i seldjukisk konst och arkitektur.

Det romerska anspråket försvann inte heller med seldjukerna. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Sultanen hade erövrat den östromerske kejsarens stad och kunde därmed också göra anspråk på något av hans kejserliga arv.

Dubbelhövdad örn på ett seldjukiskt arkitekturfragment från Konya, 1200-talet.

En gammal karta

Kejsaren och sultanen tycks vara tillbaka och kanske även deras gamla värld. Ryssland och Turkiet möts åter i Svarta havet, Kaukasus och Mellanöstern. I Syrien stod de under inbördeskriget på motsatta sidor. Ryssland och Iran blev Assadregimens viktigaste externa militära understödjare, medan Turkiet understödde delar av oppositionen och senare intervenerade militärt i norra Syrien. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 åberopade Turkiet Montreuxkonventionen och stängde sunden för de krigförande staternas örlogsfartyg. För den ryska Svartahavsflottan innebar det att förstärkningar inte fritt kunde föras in genom Bosporen och Dardanellerna.

Det liknar en gammal karta. Det ryska och det osmanska imperiet, som på en amerikansk karta från 1800-talet kunde heta Turkey, hade under århundraden mötts längs en väldig båge från Balkan över Svarta havet till Kaukasus. Krigen mellan dem handlade om territorier och handelsvägar, men också om folk, religioner och historiska anspråk. Den ryske kejsaren kunde framträda som beskyddare av ortodoxa kristna under osmanskt styre. Den osmanske sultanen kunde samtidigt framträda som kalif och därmed göra anspråk på en religiös auktoritet som inte helt sammanföll med imperiets gränser.

Vid första världskrigets början stod de båda imperierna åter mot varandra. Ryssland kämpade tillsammans med Storbritannien och Frankrike, Osmanska riket tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern. För Ryssland öppnade kriget till sist möjligheten att nå ett mål som länge hade funnits i olika former i rysk politik och föreställningsvärld: Konstantinopel och sunden. Men just under det krig där osmanerna besegrades störtades den ryske kejsaren och kejsardömet upplöstes. Några år senare upplöstes också det osmanska. Sultanatet avskaffades 1922. Kalifatet fick leva vidare ytterligare två år, nu skilt från den världsliga tronen, innan även det avskaffades 1924.

Efterföljarstaterna försökte inte rädda de gamla världarna. Tvärtom byggde båda sina legitimiteter genom dramatiska brott med dem. Bolsjevikerna störtade tsardömet, angrep aristokratin och kyrkan och gjorde revolutionen till början på en ny historisk tid. Den kemalistiska rörelsen avskaffade först sultanatet, därefter kalifatet och byggde en sekulär republik vars politiska subjekt inte längre skulle vara ett multietniskt osmanskt imperium utan den turkiska nationen.

Ändå kunde varken geografin eller historien avskaffas lika enkelt som ämbetena. Sovjetunionen och Turkiet fortsatte att mötas kring Svarta havet och Kaukasus. Under kalla kriget hamnade de på motsatta sidor när Turkiet 1952 blev medlem av Nato. En geopolitisk rivalitet med historiska anor fortsatte, men kejsaren och sultanen hade lämnat scenen. 

1991

Sovjetunionens sammanbrott förändrade återigen förutsättningarna. För Turkiet öppnades ett geografiskt rum, samtidigt som det säkerhetspolitiska landskap som under kalla kriget hade gjort orienteringen västerut särskilt betydelsefull förändrades. Azerbajdzjan och de turkspråkiga republikerna i Centralasien var inte längre delar av Sovjetunionen. Relationer som kunde beskrivas genom språk, kultur och föreställningen om en vidare turkisk värld fick nya politiska möjligheter.

För Ryssland öppnades samtidigt en historisk tid. Det som den sovjetiska berättelsen hade placerat på andra sidan revolutionens stora brott – tsarer, ortodoxi, den dubbelhövdade örnen och det kejserliga Ryssland – kunde åter föras in i statens historia.

Turkiet fick tillgång till ett område som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens gräns. Ryssland fick tillgång till ett förflutet som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens ideologiska gräns. Några årtionden senare tycks därför de två gamla gestalterna åter stå framför oss: Vladimir Putin under örnen och Recep Tayyip Erdoğan omgiven av ett återaktiverat osmanskt kulturarv.

Kejsaren och sultanen som återvänder till scenen vore en fängslande berättelse, kanske alltför fängslande.

När historien blir berättelse

Historiska händelser behöver inte vara uppdiktade för att bilda en selektiv historieskrivning. Dmitrij Donskojs seger vid Kulikovo 1380 är verklig. Det stora fosterländska kriget är verkligt. Kriget i Ukraina är verkligt. Men när händelser från olika århundraden förs samman i samma berättelse uppstår samband, roller och kontinuiteter som inte finns färdiga i de enskilda händelserna.

Krim, den dubbelhövdade örnen, Peter den store, Donskojs reliker, den ortodoxa kyrkan och kriget i Ukraina kan på detta sätt sammanföras till en berättelse om det ryska kejsardömets återkomst. På motsvarande sätt kan Hagia Sofia, Mehmed erövraren, minnet av 1453, presidentens külliye, turkiskt inflytande på Balkan och religiöst inflytande bland muslimer utanför Turkiet sammanföras till en berättelse om sultanens och kalifens återkomst.

Men samma narrativa operation förekommer också inom det ryska historieberättandet om själva kriget i Ukraina. Kulikovo, Sovjetunionens kamp mot Nazityskland och dagens krig är skilda konflikter med skilda aktörer, orsaker och historiska sammanhang. Ändå kan de fogas samman till en återkommande berättelse om ett Ryssland som hotas utifrån, samlar sig till försvar och till sist segrar.

Sambandet blev 2026 nästan bokstavligt. När reliker av Donskoj i september fördes till Saur-Mogila i Donetskregionen motiverade den rysk-ortodoxa kyrkans egen redogörelse valet av plats och tid med en "djup historisk kontinuitet". Där hade Sovjetunionens styrkor stridit mot Nazityskland 1943, och sommaren 2014 utkämpades hårda strider mellan ukrainska styrkor och de ryskstödda separatister som då kontrollerade delar av Donbass. Donskoj från Kulikovo placerades därmed på en plats där det stora fosterländska kriget redan hade fogats samman med det krig som inleddes i Donbass 2014 och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.

Den som söker efter apokalyptiska tecken i tiden kan arbeta på ett liknande sätt. Tecknen behöver inte vara uppdiktade. Deras kraft uppstår genom urvalet och genom de samband i vilka de placeras. När tillräckligt många verkliga företeelser sammanförs kan själva berättelsen börja ge historien en riktning. Men bilden förändras om också det som passar sämre får komma med.

Stalin står bredvid Donskoj

Om Putins Ryssland vore en renodlad återkomst till tsarriket skulle en av de mest svårplacerade gestalterna heta Josef Stalin. Bolsjevikerna förstörde det kejsardöme vars symboler den ryska federationen senare har återtagit. Den ortodoxa kyrka som idag spelar en framträdande roll i den offentliga historiesymboliken utsattes för svår förföljelse. Ändå är Sovjetunionens seger över Nazityskland en av de centrala beståndsdelarna i dagens ryska historiska självframställning.

Också Stalin själv har fått en mera framträdande plats i delar av det offentliga minnet. Nya eller återställda Stalinmonument har rests samtidigt som utrymmet för minnet av terrorn och Gulag har minskat. Våren 2026 monterades bland annat ett minneskomplex över den sovjetiska repressionens offer i Tomsk ned, vilket ledde till protester från Polen och de baltiska staterna.

Putin behöver inte välja mellan den kommunistiske diktatorn Stalin och helgonfursten Donskoj. Donskoj kan stå bredvid Stalin. Peter den store behöver inte undanröja det stora fosterländska kriget. Den dubbelhövdade örnen kan sväva över en stat vars kanske viktigaste historiska seger fortfarande är sovjetisk.

Detta kan beskrivas som inkonsekvens. Men då riskerar man att missa dess användbarhet. Den sammanhållande länken behöver inte vara en institution, en dynasti eller ens en ideologi. Den kan vara Ryssland självt som föreställt historiskt subjekt. Statsformerna förändras. Berättelsens subjekt påstås bestå.

Atatürk står bredvid Mehmed

Erdoğan har motsvarande problem, men inte samma. Den moderna turkiska staten är inte Osmanska riket. Den är resultatet av en revolution som avskaffade det.

Erdoğan regerar dessutom inte från sultanens palats i Istanbul utan som republikens president från Ankara, den huvudstad som den kemalistiska rörelsen gjorde till centrum för den nya staten. Där kan han omge presidentämbetet med ett arkitektoniskt språk som hämtar element ur just de historiska traditioner som republiken en gång försökte skapa distans till.

Men Turkiets historiska repertoarer pekar åt olika håll. Den osmanska pekar mot Balkan, östra Medelhavet och Mellanöstern. Den turkiska nationella pekar mot republiken och det anatoliska hemlandet. Föreställningen om en vidare turkisk värld pekar mot Azerbajdzjan och Centralasien, områden som inte var delar av Osmanska riket.

Och bakom sultanen finns dessutom kalifen. Den osmanske härskaren kunde bära båda rollerna eftersom ett och samma imperium kunde innehålla flera legitimitetsprinciper. Men republiken visade efter imperiets fall att rollerna kunde skiljas åt. Sultanen försvann 1922. Kalifen blev kvar till 1924.

Erdoğan har återupprättat ingendera. Men det hindrar honom inte från att använda historiska och religiösa repertoarer som en gång omgav dem.

Flera berättelser för flera publiker

En framgångsrik politisk berättelse behöver inte vara så sammanhängande som man kanske först föreställer sig. Dess motsägelser kan rentav göra den användbar, eftersom politiska samhällen inte består av en enda publik.

En ortodox relik kan för en troende vara helig. För någon annan kan den vara en symbol för nationens historia. För en tredje en militär tradition. För ytterligare någon kanske bara den sorts religiösa dekoration som omger statliga ceremonier. Samma symbol behöver inte betyda samma sak för alla.

En symbol som har stark resonans för den publik som känner igen och identifierar sig med dess historiska betydelser kan samtidigt ha låg intensitet för den som inte gör det. Den kan mobilisera en del av befolkningen utan att kräva att alla andra tolkar den på samma sätt.

Den dubbelhövdade örnen kan bära föreställningar om Bysans, tsardömet och imperial kontinuitet för den som läser den så, och helt enkelt vara Rysslands statsvapen för någon annan.

Presidentens külliye kan för den historiskt eller religiöst mottaglige aktualisera en osmansk tradition. För en annan besökare är det kanske framför allt presidentens arbetsplats, ett stort modernt presidentpalats i Ankara. Det som för den ena är en symbol kan för den andra närma sig dekoration. Mångtydigheten behöver därför inte vara ett fel. Den kan vara en del av symbolens politiska användbarhet.

Härskaren med flera roller

Att en härskare uppträder i flera roller och innehar flera titlar är inte unikt. Den osmanske härskaren kunde vara sultan och kalif. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Den ryske kejsaren kunde samtidigt vara tsar av Polen, Georgien, Kazan och Sibirien, storfurste av Finland och innehavare av en lång rad andra historiska titlar. Flera roller och legitimitetsgrunder samlade kring samma person är alltså historiskt snarare regel än undantag.

Det speciella med Putin och Erdoğan ligger därför inte i att flera historiska roller kan samlas kring samma person. Skillnaden är att de kan använda historiska härskarroller utan att formellt inneha dem. Putin behöver inte vara tsar för att ställa sig i relation till Peter den store. Han behöver inte inneha något medeltida ämbete för att aktualisera Donskoj. Han behöver inte vara generalsekreterare för ett regerande parti för att göra den sovjetiska segern till sin stats historia.

Erdoğan behöver inte vara sultan för att låta Mehmed träda in i den politiska föreställningsvärlden. Han behöver inte vara kalif för att tala till muslimska publiker utanför Turkiet.

Den historiska rollen kan vara friare än den formella titeln.

Varför inte kronan?

Jean-Bédel Bokassa lät år 1977 kröna sig till kejsare av Centralafrika i en praktfull och enormt påkostad ceremoni med Napoleon som förebild efter att året före ha döpt om Centralafrikanska republiken till Centralafrikanska kejsardömet. I en modern värld av republiker framstod spektaklet som närmast bisarrt. Men just därför är det påminnande. En modern härskare som kontrollerar staten kan mycket väl låta tillverka en krona och kalla sig kejsare. 

Det materiella hindret för att krönas till kejsare behöver inte vara stort. Det är inte svårt att föreställa sig en rysk kejserlig ceremoni. Kreml finns kvar. Örnen finns kvar. Kyrkan finns kvar. Patriarken finns kvar. Historien erbjuder kronor, ritualer och förebilder.

En kejsartitel skulle inte i sig göra det nätverk genom vilket makten koncentrerats starkare. Däremot skulle det göra makthavarens historiska roll mera bestämd och därmed minska möjligheten att samtidigt röra sig mellan den ryska federationens president, den ortodoxa statstraditionens beskyddare, tsarernas arvtagare och förvaltaren av Sovjetunionens seger.

Dmitrij Donskojs ben behöver inte besvara dessa frågor. En krona skulle göra dem svårare att undvika. Samma sak gäller Erdoğan. Att högtidlighålla 1453 är en sak. Att bli sultan vore att återupprätta ett ämbete som republiken avskaffade. Att dessutom göra anspråk på kalifatet skulle förvandla ett diffust religiöst och historiskt inflytande till ett explicit anspråk på muslimskt ledarskap som andra stater och muslimska samhällen skulle tvingas förhålla sig till.

Den vaga rollen kan därför i vissa avseenden nå längre än det preciserade ämbetet.

Imperiet innanför republiken

Resonemanget avgör inte frågan om hur långt Putins eller Erdoğans territoriella och geopolitiska ambitioner sträcker sig. Symbolerna kan inte ge oss det svaret. Det intressanta här är att imperiets institutionella återkomst inte är nödvändig för att delar av det imperiala arvet skall bli politiskt verksamma.

Putins maktställning har länge varit större än vad presidentämbetets formella befogenheter ensamma kan förklara. När han 2008–2012 var premiärminister försvann inte det maktsystem som byggts upp kring honom för att presidenttiteln bars av Dmitrij Medvedev. Den ryska maktkoncentrationen är beroende av institutioner men också av ett nätverk av personliga, politiska, ekonomiska, administrativa och säkerhetspolitiska beroenden.

På motsvarande sätt var Erdoğans faktiska politiska ställning inte en enkel funktion av presidentämbetets konstitutionella befogenheter innan Turkiet övergick till presidentsystemet 2018.

Men själva maktens funktionssätt behöver inte kronan. Republiken kan rentav ge större utrymme åt delar av det kejserliga arvet än ett återupprättat kejsardöme.

Kejsaren och sultanen

Det var möjligt att börja denna berättelse med två återvändande imperier. Nästan allt som behövdes fanns där: örnen och moskén, Moskva och Konstantinopel, Peter och Mehmed, Krim och Syrien, ortodoxi och islam, förlorade territorier och gamla intressesfärer.

Kejsaren och sultanen. AI-genererad illustration.

Det var bara nödvändigt att välja rätt. När också det som passade sämre fick komma med blev bilden en annan. Stalin ställde sig bredvid Donskoj, Atatürk bredvid Mehmed, Ankara bredvid Istanbul, den turkiska nationen bredvid det osmanska imperiet, den sovjetiska segern bredvid den kejserliga örnen, republiken bredvid imperiet.

Den första berättelsen upplöstes inte helt. Men den förlorade sin entydighet. Det behöver inte göra de historiska berättelserna politiskt svagare.

En stor historisk berättelse behöver inte vara strategisk, och ett strategiskt narrativ behöver inte omfatta hela historien. Politiska aktörer kan välja ur berättelser som redan finns, aktualisera vissa delar och låta andra ligga kvar för ett annat sammanhang och en annan publik.

Mångtydigheten behöver inte vara konstruerad för att kunna användas strategiskt. Den politiska berättelsens styrka behöver därför inte alltid ligga i dess konsekvens. Ibland ligger den i dess förmåga att göra flera roller möjliga.

Putin är president. Erdoğan är president. Kejsaren och sultanen har inte återvänt som ämbeten. Men omkring dem finns historiska rum som inte försvann när ämbetena gjorde det: territorier, religioner, symboler, minnen, städer och föreställningar om statens plats i världen.

Det kan vara just genom att inte bli kejsare som Putin kan använda ett större antal delar av kejsarens arv, och just genom att inte bli sultan som Erdoğan kan låta det osmanska arvet få olika betydelser för olika publiker. Den formella titeln skulle göra rollen tydligare men samtidigt smalare. Den skulle tvinga fram svar där symbolen kan lämna frågor öppna.

Kejsaren och sultanen är borta. Rummen de lämnade efter sig finns kvar. Deras symboler kan vara mångtydiga och berättelserna tillräckligt vaga för att rymma flera förflutna. Men i dagens Moskva och Ankara råder knappast någon oklarhet om vem som har intagit rummen.

När slaget vid Kulikovo återvänder – Dmitrij Donskoj och Rysslands historiska krig

I början av september 2026 skickades en liten del av den moskovitiska fursten Dmitrij Donskojs kvarlevor ut i kriget i Ukraina. I ett relikskrin som överlämnats till Kristi uppståndelses katedral i Kubinka utanför Moskva, den ryska krigsmaktens centrala kyrka, hade enligt den rysk-ortodoxa kyrkan ett fragment av den medeltida furstens högra hand legat framställd. Det var inte vilken kroppsdel som helst. Metropolit Kirill av Stavropol, chef för Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna, förklarade dess betydelse: "I denna hand höll han svärdet när han ledde hären på Kulikovofältet och i andra slag." I slaget vid Kulikovo 1380 hade Donskoj besegrat Mamajs armé från den mongoliska Gyllene horden.

Relikens destination var fronten. Och kyrkan gjorde själv innebörden av resan explicit. Donskoj skulle inte bara påminna dagens soldater om en avlägsen seger. Den helige fursten skulle själv osynligt stå tillsammans med dem. Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna förklarade: "Den helige fältherren beger sig dit där fosterlandets öde avgörs i dag, för att osynligt ställa sig i samma stridsled som våra försvarare."

Mer än sex århundraden hade därmed dragits samman. Kulikovo 1380 och Ukraina 2026 hade blivit delar av samma berättelse. Den 8 september meddelade Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna att relikskrinet var på väg till fronten.

Här behöver den historiska kontinuiteten inte uttolkas. Kyrkan formulerar den själv. Donskoj skall inte bara inspirera dagens soldater genom minnet av Kulikovo. Han sägs osynligt ställa sig i samma stridsled som dem.

Men vad är det egentligen för historia som följer med denna lilla benbit till fronten? Svaret är större än berättelsen om ett medeltida slag.

Kulikovo och samlandet av Rus

Dmitrij Donskoj var storfurste av Moskva och Vladimir när hans styrkor 1380 besegrade Mamajs armé från den mongoliska Gyllene horden vid Kulikovo. Under hans regering hade Moskva också fått sitt första kreml i sten, en befäst citadell som utgjorde stadens politiska och militära centrum. Den vita kalkstensmuren, uppförd på 1360-talet, blev ett konkret uttryck för Moskvas växande betydelse som politiskt och militärt centrum. I senare rysk historieskrivning och minneskultur har slaget vid Kulikovo fått ställning som en avgörande etapp på vägen från splittrade rusiska furstendömen och främmande överhöghet till Moskva som centrum för ett självständigt ryskt rike.

Den historiska verkligheten var mindre rätlinjig. Slaget vid Kulikovo gjorde inte slut på Hordens överhöghet. Redan 1382 intog och brände mongolerna Moskva, och tributbetalningen fortsatte. Men det gör inte Kulikovos senare betydelse obegriplig. Ett historiskt slag kan få representera en process som var mycket längre än själva slaget.

Betydelsen av Donskoj och slaget vid Kulikovo ligger i dagens ryska historieskrivning inte bara i att Donskoj besegrade en yttre motståndare. Slaget kan placeras i en mycket större historia: Moskvas framväxt som centrum för samlandet av de rusiska länderna.

Den berättelsen fanns hos Vladimir Putin redan före den fullskaliga invasionen av Ukraina. I sin essä om ryssars och ukrainares historiska enhet 2021 beskrev han ryssar, ukrainare och belarusier som arvtagare till ett gemensamt Rus och återkom till hur dess områden genom historien splittrats, hamnat under olika makter och åter samlats. Ukraina framställdes inte bara som en grannstat med vilken Ryssland hade historiska förbindelser, utan som en del av ett gemensamt historiskt och andligt rum.

Donskoj behöver därför inte göras till en direkt förebild för invasionen 2022 för att passa in i denna historiesyn. Han tillhör redan dess historiska grammatik. Ett splittrat Rus samlas kring Moskva; en yttre överhöghet utmanas; politisk handlingsförmåga återupprättas.

Den 25 augusti återpublicerades Tsargrads intervju med historikern Viktor Shohin tillsammans med en AI-genererad bild där Dmitrij Donskoj och Vladimir Putin står sida vid sida. Formuleringen är ovanligt explicit: "Dmitrij Donskoj gjorde för 650 år sedan samma sak som Putin gör i dag – han förenade landet och folket för att föra staten ut ur underkastelsen under yttre krafter."

Jämförelsen gäller alltså inte i första hand två personer. Den gäller deras narrativa positioner. Donskoj och Putin placeras som ledare för samma återkommande historiska situation: landet måste samlas därför att yttre krafter hotar dess självständighet.

En västlig proxyarmé år 1380

Men om Putin kan inta Donskojs position måste också den andra sidan av berättelsen ges en modern motsvarighet. Den 24 augusti gjorde den ryska TV-kanalen Rossija 1 just detta. Mamaj beskrevs som ledare för en västlig "proxyarmé". Från nordväst trängde enligt inslaget det katolska Litauen på, från söder genuesarna. Genuesiska köpmän och påven sades ha placerat Mamaj i spetsen för denna proxyarmé, varefter han "beväpnad av väst" drog österut.

«Россия 1» рассказала о битве Дмитрия Донского с «прокси-армией Запада» во главе с Мамаем

«Россия 1» в вечерних «Вестях» в воскресенье в сюжете про «второе обретение» мощей князя Дмитрия Донского рассказала о Куликовской битве как о противостоянии Руси с Западом. Мамай в сюжете… pic.twitter.com/wXBUTtItSM

— Новости «Агентства» (@agents_media) August 24, 2026

Formuleringen låter först närmast absurd. Begreppet proxykrig hör till vår tids internationella politik, inte till 1300-talet. Den maktstruktur som uppstod genom en mongolisk erövring från öster berättas sex och ett halvt sekel senare som ett instrument för ett angrepp från väster.

Mamaj, som inte var chinggisid, kunde inte själv göra anspråk på khantiteln och utövade i stället sin makt genom chinggisidiska khaner som han förde fram och stödde. Det ger den moderna beskrivningen av Mamajs styrkor som en "västlig proxyarmé" en särskild ironi. Mamaj var knappast själv någon proxy för väst. Snarare var det han som utövade makt genom andra.

När angriparen blir försvarare

Begreppet proxy är inte bara intressant därför att det är anakronistiskt när det används om slaget vid Kulikovo. Det har blivit ett av de centrala orden också i berättelsen om det pågående kriget. Att Ukraina får omfattande militärt och ekonomiskt stöd från väst är ett faktum. Därifrån är steget ändå långt till påståendet att Ukraina därför för ett västligt proxykrig mot Ryssland. Det senare är inte bara en beskrivning av varifrån vapnen kommer. Det förändrar vem som görs till krigets egentliga aktör.

Om kriget beskrivs som Rysslands krig mot Ukraina är Ukraina ett politiskt subjekt: en stat som angripits av en annan stat och som med utländskt stöd försvarar sig. Om samma krig beskrivs som ett västligt proxykrig mot Ryssland förändras rollerna. Ukraina blir ett instrument. Väst blir den egentliga angriparen. Och Ryssland kan åter inta den roll som dess historiska krigsberättelser gång på gång erbjuder: den försvarande makten som utsätts för ett angrepp utifrån.

Efter mer än fyra års krig har denna rollförskjutning fått ytterligare betydelse. Om kriget framför allt är Rysslands krig mot Ukraina måste den ryska ledningen förklara varför invasionen av en betydligt mindre grannstat inte ledde till den snabba politiska och militära framgång som den ursprungliga operationen tycks ha förutsatt. Om kriget däremot är ett försvarskrig mot det samlade väst förändras måttstocken. Ett långvarigt och kostsamt krig behöver då inte bara framstå som ett misslyckande att besegra Ukraina. Det kan berättas som bevis på Rysslands förmåga att stå emot en mycket större motståndare.

Det är denna försvarsposition som de historiska berättelserna hjälper till att aktualisera. Ryssland angriper inte. Ryssland försvarar sig ännu en gång.

Det är kanske därför Rossija 1:s märkliga beteckning på Mamais styrkor som en "västlig proxyarmé" är så avslöjande. Den gör samma narrativa operation på medeltiden. Mamai hade egna politiska mål. Litauen hade egna mål. De italienska handelsstäderna hade sina ekonomiska intressen. Ingen av dessa aktörer behöver förstås som ett passivt redskap för ett enhetligt "väst". Men när de samlas under ordet proxy förändras relationerna. De olika aktörernas egna mål underordnas en större konflikt: västs kamp mot Moskva. Proxybegreppet gör i båda fallen den närmaste motståndaren mindre självständig och den avlägsnare understödjaren mera verklig.

Det är därför värt att notera hur lätt samma begrepp har fått fäste också utanför Ryssland. Att kalla kriget ett proxykrig behöver inte innebära att man accepterar Kremls historieskrivning eller dess rättfärdigande av invasionen. Begreppet har en etablerad plats i studiet av internationella konflikter, men ordet är inte oskyldigt. Om Ukraina huvudsakligen förstås som västs proxy blir det lättare att samtidigt acceptera en av grundpremisserna i den ryska berättelsen: att krigets verkliga konflikt står mellan Ryssland och väst och att Ukraina framför allt är den plats och det instrument genom vilket denna konflikt utkämpas.

Michail Avilov, Peresvets envig med Tjelubej på Kulikovofältet, 1943.
Den medeltida Kulikovo-berättelsen mobiliserades på nytt mitt under det stora fosterländska kriget.
Olja på duk, Ryska museet, Sankt Petersburg.

När medeltiden blir geopolitik

Parallellen mellan det historiska slagfältet vid Kulikovo och dagens krigsfält i Ukraina skapas därför inte bara genom att Donskoj och Putin ges motsvarande roller. Också motståndaren måste placeras i samma berättelse. Mamai blir västs proxy medan Ukraina blir västs proxy. Bakom den synliga fienden finns i båda fallen en större motståndare. Proxybegreppet gör det möjligt att byta fiende utan att byta berättelse.

Att beskriva Mamais här som en "västlig proxyarmé" är uppenbart anakronistiskt, men inte helt gripet ur luften. Mamai hade förbindelser med de italienska handelskolonierna vid Svarta havet och räknade enligt den traditionella historieskrivningen med stöd från den litauiske storfursten Jogaila. Genuesiska legosoldater uppges också ha funnits i hans här. Det narrativa greppet består därför inte nödvändigtvis i att uppfinna förbindelser som aldrig existerat, utan i att översätta medeltidens komplicerade nätverk av allianser, handel och maktkamp till vår tids geopolitiska kategorier: "väst", "Ryssland" och "proxykrig".

Litauen var dessutom inte bara en "västlig" makt utanför Rus. Storfurstendömet hade självt samlat stora delar av de områden som tidigare tillhört Kievriket och kunde under en period framstå som en möjlig arvtagare till det gamla Rus. Moskva och Litauen representerade därmed konkurrerande politiska centra för delar av samma historiska rum. 

Om Putin 2021 beskriver historien som en berättelse om ett ursprungligen gemensamt Rus som splittrats och vars delar kommit under olika makter, kan 1300-talets konkurrens mellan Moskva och Litauen retrospektivt placeras i samma struktur. Moskva representerar samlandet; den konkurrerande makten representerar splittringen. När Litauen i dag är medlem av Nato blir det möjligt att låta en modern geopolitisk motsättning färga också tolkningen av dess medeltida föregångare. I denna berättelse är konflikten med väst äldre än väst självt.

Men berättelsen är intressant just därför att den inte behöver hitta på alla sina beståndsdelar. Problemet uppstår när dessa historiska förbindelser fogas samman till en modern geopolitisk berättelse. Vem var egentligen proxy för vem?

Mamai företrädde en maktstruktur som hade sitt ursprung i mongolernas erövring av Rus. Det var denna erövring, inte någon västlig expansion, som hade bidragit till Kievs fall som politiskt centrum och fördjupat uppdelningen mellan Rus olika områden. Litauen kunde därefter lägga under sig stora delar av de västra och sydvästra delarna av det forna Kievrus, medan de nordöstra furstendömena förblev under Hordens överhöghet.

Inte heller Moskva var ännu det självklara centrum för ett Ryssland som väntade på att återförenas. Moskva och Litauen blev snarare två konkurrerande politiska centra i den värld som uppstod efter Kievrikets sönderfall och mongolinvasionen.

När Mamai i en nutida rysk berättelse görs till ledare för en "västlig proxyarmé" sker därför något mer än en enkel historisk analogi. 1300-talets komplicerade trianglar mellan Horden, Moskva, Litauen och de italienska handelsstäderna ordnas om efter 2000-talets axel Ryssland -– väst. Resultatet är en märklig historisk inversion. Den makt som hade sitt ursprung i en erövring från öster kan framställas som redskap för ett angrepp från väster.

Nutidens geopolitiska karta projiceras bakåt på medeltiden, varefter den omtolkade medeltiden kan användas för att förklara nutiden. "Väst" blir då mindre en geografisk beteckning än en narrativ roll: den yttre kraft som försöker splittra, underordna eller förhindra samlandet av Ryssland.

En glasmålning föreställande munkkrigaren Alexander Peresvet välsignas i Kristi uppståndelses katedral i Kubinka 2022. Enligt den patriotiska kvinnorörelsen Katjusja tillverkades den av glasskärvor som dess aktivister samlat på stridsplatserna i Mariupol. 

Kulikovo mobiliseras på nytt

Relikfyndet skapade emellertid inte denna parallell. Redan under krigets första år hade Kulikovo förflyttats till Ukraina. Hösten 2022 invigdes i den ryska försvarsmaktens huvudkatedral Kristi uppståndelses katedral ett glasmåleri föreställande munken och krigaren Alexander Peresvet, en av Kulikovoberättelsens legendariska gestalter. Det hade tillverkats av glassplitter som samlats på stridsplatser i Mariupol. Den patriotiska kvinnorörelsen Katjusja, som stod bakom glasmålningen, förklarade dess innebörd: "I dag är Mariupol vårt nya Kulikovofält." Mariupol beskrevs som platsen där en "förnyad rysk statsbildning" hade tagit sin början och där sanningen hade segrat. Fyra år senare skickades Donskoj själv till samma krig.

Inte heller återanvändningen av Donskoj i ett modernt krig är någon uppfinning från Putins tid. När Stalin den 7 november 1941 talade till Röda armén på Röda torget, medan den tyska armén stod nära Moskva, uppmanade han soldaterna att inspireras av sina "stora förfäder". Bland dem som Stalin räknade upp fanns Dmitrij Donskoj. Därefter åkallade Stalin ”den store Lenins segerrika fana”.

Kombinationen är anmärkningsvärd. Den revolutionära stat som hade störtat tsardömet och bekämpat kyrkan kunde när existensen stod på spel göra den medeltida ortodoxa fursten, tsartidens generaler och Lenin till delar av samma fosterländska historia. En regim kan bryta med det förflutnas institutioner och samtidigt göra anspråk på det förflutnas segrar.

Donskoj leder hären vid Kulikovo 1380. Stalin åkallar honom 1941. Hans namn sätts på sovjetiska stridsvagnar 1944. Mariupol blir "vårt nya Kulikovofält" 2022. År 2026 förs ett fragment av hans påstådda svärdshand till den ukrainska fronten. Putinregimen återaktiverar alltså inte bara Donskoj. Den återaktiverar också en äldre tradition av att återaktivera Donskoj.

Donskoj har också fått en plats i den moderna ryska krigsmakten på ett betydligt mindre bokstavligt sätt. Den sista ubåten av den sovjetiska Typhoon-klassen bar hans namn. Redan innan den togs ur tjänst 2023 hade namnet Dmitrij Donskoj också givits åt en ny strategisk kärnvapenubåt av Borej-A-klassen, kölsträckt 2021. Där återfinns Donskoj i ett märkligt historiskt sällskap där andra ubåtar bär namn som Vladimir, Oleg, Suvorov, Alexander III, Pozjarskij och Potemkin.

Två krig på samma slagfält

Det ryska narrativet om Ukraina kan rymma flera historiska krig samtidigt. Det stora fosterländska kriget 1941 - 1945 erbjuder en berättelse om existentiellt försvar mot nazismen. Den har varit central redan från invasionens början genom talet om "denazifiering", Bandera, ukrainska nationalister och den sovjetiska segern 1945. Kulikovo erbjuder något delvis annat och äldre. Här står inte nazismen i centrum. Berättelsen handlar om splittring och samling, främmande överhöghet och självständighet, Moskva som politiskt centrum och en ledare som samlar de rusiska furstendömena inför en historisk kamp.

Det stora fosterländska kriget hjälper framför allt till att identifiera fienden. Kulikovo hjälper till att identifiera Ryssland självt. Det ena narrativet säger att vi är det folk som besegrade nazismen. Det andra säger något ännu äldre, att vi är det historiska kollektiv som gång på gång samlas kring sitt centrum när yttre makter försöker splittra eller underordna oss.

Ukraina kan samtidigt vara det nya Nazityskland och det nya Kulikovofältet. Väst kan samtidigt vara arvtagare till Hitlers angrepp och den ”yttre kraft” som redan på Donskojs tid sägs ha försökt hålla Rus underordnat.

Historiefilosofen Hayden White ägnade sitt verk Metahistory från 1973 åt hur historiskt material ges form som berättelse. Bland hans redskap fanns retorikens klassiska troper metafor, metonymi, synekdoke och ironi. Man behöver inte acceptera Whites omfattande klassifikationssystem för att se hur användbara några av dessa begrepp är här.

"Mariupol är vårt nya Kulikovofält" är en metafor. Det ena slagfältet förstås genom det andra. Men Kulikovo fungerar också närmast synekdokiskt. Ett slag får representera en mycket större historisk helhet: Moskvas uppstigande, samlandet av de rusiska länderna och den långa process som senare kom att berättas som frigörelsen från främmande överhöghet.

Reliken koncentrerar rörelsen ytterligare. Ett litet benfragment får representera Donskoj. Handen förbinds med svärdet, svärdet med Kulikovo, Kulikovo med segern och segern med Rysslands historiska återupprättelse. En stor historisk berättelse har koncentrerats till en liten benbit.

När berättelsen blir materiell

Att helgonreliker förs till ryska militära förband är i sig inget unikt för Donskoj. Det ovanliga ligger i den specifika betydelse som gavs åt just detta benfragment. Till den traditionellt religiösa innebörden av en helgonrelik fogades här en specifikt historisk och militär betydelse. Det avgörande är inte bara att benfragmentet kommer från helgonet Donskoj, utan att det utpekades som en del av den hand som hade hållit svärdet vid Kulikovo. Reliken kunde därmed bära ett budskap också för den som inte var kyrkligt troende. Det utgör en förbindelse med en skyddande historisk gestalt, en tidigare seger och föreställningen om ett Ryssland som återigen skall segra.

Den färdiga berättelsen har emellertid sina störande detaljer. Två år efter Donskojs seger på Kulikovofältet brändes Moskva av den mongoliske khanen Tokhtamysj, som i sin tur besegrat Mamaj. Det betyder inte att slaget saknade långsiktig betydelse, men det visar hur selektiv den historiska formen måste vara för att 1380 skall kunna bli det tydliga ögonblick då Rus reser sig mot främmande herravälde.

Historien är full av sådana komplikationer. Berättelsen måste välja vilka av dem som skall bära mening. Donskoj var ingen tsar. Än mindre kejsare. Hans plats i denna berättelse ligger före den ryska kejsarmaktens senare genealogi. Han representerar snarare Moskva som centrum och ett historiskt subjekt som senare statsformer kan göra anspråk på att fortsätta.

Kampen kan därför ledas av fursten, tsaren, kejsaren, generalsekreteraren eller presidenten. Statsformen förändras. Berättelsens subjekt påstås bestå. Det subjektet kan kallas Rus, ryska landet, imperiet, Sovjetunionen eller Ryska federationen. Det betyder inte att dessa historiskt är samma stat. Det är just berättelsen som skapar kontinuiteten.

Sergij av Radonezj välsignar Dmitrij Donskoj inför slaget vid Kulikovo.
Målning av Aleksej Kivsjenko från 1880

Kulikovo för berättelsen ännu längre tillbaka än den sovjetiska segern och det ryska imperiet. Den når ett medeltida och kristet Rus. Donskoj är inte bara en härskare och krigare utan sedan 1988 ett helgon. Berättelsen om Kulikovo är förbunden med Sergij av Radonezj och munkkrigarna Peresvet och Osljabja. När en relik av Donskoj förs till fronten är historien därför inte bara nationell och militär. Den är sakral.

Kyrkans eget språk gör detta tydligt. I september beskrev den kampen som ett försvar av både fosterlandet och den ortodoxa kyrkan, samtidigt som Donskoj skulle bistå dagens soldater.

Här kan två historiska berättelser smälta samman i samma religiösa språk. "Nazismen" för in 1941 - 1945. Donskoj och svärdshanden för in 1380. "Satanismen" placerar båda i en ännu större kosmisk kamp mellan gott och ont.

Tsargrads bild av Donskoj och Putin gör nästan samma sak visuellt. På ena sidan den medeltida fursten och hans krigare, på den andra presidenten och dagens soldater. Bilden behöver inte säga att Putin är Donskoj. Den placerar dem i motsvarande positioner.

Men reliken går ett steg längre än bilden. Ett porträtt kan ställa två epoker bredvid varandra. Reliken kan föras från den ena till den andra. När Mariupol 2022 kallades "vårt nya Kulikovofält" var relationen metaforisk. När ett fragment som 2026 beskrivs som Donskojs svärdshand förs till dagens front får den historiska analogin materiell och rituell form.

Ett fragment av ett nästan 650 år gammalt skelett kan tyckas vara en märklig sak att föra till ett modernt krig. Men just därför visar Donskojs svärdshand ovanligt tydligt hur historiska berättelser fungerar.

Reliken för inte bara minnet av en medeltida furste till fronten. Med den följer Kulikovo, berättelsen om Moskvas samlande av de tidigare kievrusiska områdena, motståndet mot främmande överhöghet och föreställningen om en seger som redan en gång har vunnits.

Samtidigt pågår ett annat gammalt krig. När Ukraina skall "denazifieras" och dagens ryska soldater framställs som arvtagare till dem som besegrade Nazityskland återkommer det stora fosterländska kriget. När Mariupol blir det nya Kulikovofältet, Mamai blir ledare för en västlig proxyarmé och Donskoj själv sägs ställa sig i samma stridsled som dagens soldater återkommer en ännu äldre historia.

Berättelserna fletas samman

I berättelsernas värld utkämpas därför inte bara ett krig i Ukraina. Kulikovo och det stora fosterländska kriget kan pågå där samtidigt.

De två berättelserna gör delvis olika arbete. Det stora fosterländska kriget berättar framför allt vem fienden är: nazisten, angriparen, det existentiella hotet. Kulikovo berättar något mer grundläggande om vem Ryssland är tänkt att vara: ett historiskt kollektiv som splittras men åter samlas kring sitt centrum, utmanar främmande överhöghet och återupprättar sin handlingsfrihet. I kriget i Ukraina flätas de båda berättelserna samman.

Ledaren kan vara furste, tsar, kejsare, generalsekreterare eller president. Motståndaren kan vara Mamai, Napoleon, Hitler eller ett väst som påstås föra proxykrig genom Ukraina. Det är inte historisk identitet som skapar kontinuiteten. Det är berättelsen som tilldelar nya människor gamla roller.

När Dmitrij Donskojs svärdshand förs till fronten har denna berättelse fått en ovanligt konkret form. Sex och ett halvt sekel skiljer Kulikovo från kriget i Ukraina. I relikskrinet ryms de nästan i samma hand.