Republiken som bestod - Augustus, Putin och maktens legitimitet

Relik i Moskva

När man i Ryssland går till vallokalerna för att välja en ny statsduma kommer en celeber besökare att finnas i Moskva. I ett relikskrin i Kristus Frälsarens katedral ligger den helige Spyridons högra hand, utlånad från Korfu. Den omkring 1 700 år gamla reliken har under sommaren förts runt mellan tretton ryska städer och skall finnas till beskådande i huvudstaden under dumavalets samtliga tre röstningsdagar.

Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

Spyridon kommer inte att vara ensam. Den 6 september bars ett relikskrin med delar av den helige fursten Dmitrij Donskojs kvarlevor genom Moskva i en procession som leddes av patriark Kirill. Enligt det ryska inrikesministeriet deltog omkring 100 000 människor i den drygt sex kilometer långa processionen från Kristus Frälsarens katedral till Novodevitjijklostret. Från den 7 till den 20 september finns reliken att vördas i Kristus Frälsarens katedral, som en gång uppfördes till minne av Rysslands seger i det fosterländska kriget mot Napoleon år 1812.

Donskojs kvarlevor frilades i samband med restaureringsarbeten i Ärkeängelskatedralen i Kreml i juli och delar av dem har placerats i särskilda relikskrin. En del har utlovats till de ryska förband som strider i Ukraina för att ge soldaterna andligt stöd.

Under valhelgen torde två mycket olika bilder av Moskva kablas ut. Vid Kristus Frälsarens katedral köar fromma kristna för att få vörda kvarlevorna efter två helgon, medan andra moskvabor går till vallokalerna för att lägga sina röster i valurnorna i en stat som enligt konstitutionens första artikel är en "demokratisk federal rättsstat med republikanskt styrelseskick".

För sociologen Max Weber (1864–1920) var den moderna världen präglad av en lång process av rationalisering och avförtrollning, Entzauberung. Religionen och traditionen försvann inte, men allt större delar av samhällslivet kom att organiseras genom ämbeten, regler och byråkratier. Den moderna staten kom enligt Weber alltmer att organiseras kring en legal-rationell form av auktoritet.

Ryssland kan vid första anblicken tyckas erbjuda en märklig motbild. Samtidigt som väljarna utser republikens parlament träder ett betydligt äldre och mera förtrollat förflutet in i samtiden.

De två helgon som under valdagarna vördas i katedralen invid Kreml för emellertid tankarna i olika historiska riktningar. Spyridon, en undergörande biskop från Cypern, anknyter till kristendomens universella historia och lockar kyrkobesökare med förväntade mirakel. Helgonfursten Dmitrij Donskoj är framför allt ihågkommen som segraren vid Kulikovo 1380, en seger som senare kommit att få en central plats i berättelsen om Moskvas samlande av de ryska länderna och frigörelsen från mongoliskt herravälde. Donskoj tillhörde Rurikdynastin och därmed den dynastiska värld vars historia leder tillbaka mot det gamla Rus. I ryska medier har parallellen redan dragits uttryckligen mellan Donskoj och Vladimir Putin. Donskoj sägs för 650 år sedan ha gjort det Putin gör i dag: förenat landet och folket för att frigöra staten från yttre makters inflytande.

Relikerna gör därmed något mer än att föra religionen in i den moderna staten och det moderna kriget. De gör historien närvarande. I berättelsen om Donskoj kan kriget i Ukraina placeras i en månghundraårig historia om ett Ryssland som sägs samla sig, försvara sin självständighet och fullfölja en historisk uppgift.

Det moderna Ryssland är samtidigt ingen teokrati och inget kejsardöme. I valet den 18–20 september väljs statsdumans 450 ledamöter. Det ryska parlamentet, federala församlingen, består av två kamrar: federationsrådet och statsduman. Enligt konstitutionen utgör de tillsammans den lagstiftande makten. Statsduman deltar i tillsättningen av regeringen och kan rikta misstroende mot den. Dumans ledamöter innehar verkliga ämbeten och de lagar som duman antar är verkliga lagar. Det är likväl svårt att föreställa sig att duman skulle anta en politiskt betydelsefull lag mot Vladimir Putins vilja.

Såväl dumans ledamöter som presidenten väljs direkt av folket. Den formella maktordningen är tydlig. Frågan är hur väl den beskriver den verkliga makten.

Frågan hade varit begriplig också för en romare under Augustus styre. För drygt två tusen år sedan fanns en annan republik där senaten sammanträdde, konsuler utsågs och lagar fortfarande stiftades i republikanska former. Caesar Augustus hävdade att republiken bestod och rentav att han hade återställt den. De gamla institutionerna och ämbetena fanns kvar. Men den som ville förstå hur Rom faktiskt styrdes behövde veta mer än vad institutionernas namn berättade.

Makten och legitimiteten

Varför behöver den som redan har makten övertyga andra om att han har rätt att utöva den? Makt och legitimitet är inte samma sak. En härskare kan tvinga fram lydnad genom våld eller hot om våld. Men en politisk ordning som skall bestå kan knappast fungera som om varje order måste genomdrivas under vapenhot. Den behöver också en föreställning om varför makten har rätt att befalla och varför den som lyder bör acceptera dess anspråk.

Max Weber

För Weber var denna skillnad grundläggande. Han skilde mellan tre idealtypiska former av legitim auktoritet: traditionell, karismatisk och legal-rationell.

Den traditionella auktoritetens legitimitet vilar på tron på den hävdvunna ordningens helgd och på giltigheten hos traditioner som uppfattas ha bestått sedan urminnes tider. Den hör därmed hemma i en värld som ännu inte helt har genomgått den rationalisering och avförtrollning som Weber förknippade med moderniteten. Den karismatiska auktoriteten vilar i stället på tron på en ledares extraordinära personlighet, heroism eller särskilda kallelse. Den legal-rationella auktoriteten grundar sig på tron på giltigheten hos opersonliga lagar och regler och på rätten för de ämbetsmän som utsetts enligt dessa regler att utöva den makt som ämbetet ger dem.

Webers tre former är idealtyper, inte tre historiska stadier som mekaniskt avlöser varandra. Den moderna staten kan därför vara genomorganiserad av lagar, ämbeten och byråkratier utan att äldre former av legitimering försvinner.

Valurnan och relikskrinet i Moskva behöver inte uppfattas som motsatser. De representerar två olika sätt på vilka en politisk och social ordning kan förankras. Valet hämtar sin legitimitet ur den moderna republikens lagar och institutioner. Vördnaden för Spyridons 1 700 år gamla hand förutsätter däremot en värld där det förflutna inte är dött och där det heliga fortfarande kan verka i samtiden.

Dmitrij Donskojs reliker för denna förbindelse mellan det förflutna och nuet ännu ett steg vidare. Här handlar det inte bara om religiös vördnad. När kvarlevorna efter den medeltida fursten förs till Kristus Frälsarens katedral invid Kreml och delar av dem utlovas till de ryska förband som strider i Ukraina, aktiveras samtidigt en historisk berättelse om Ryssland: om kampen mot yttre fiender, om landets samling och om en historisk uppgift som sträcker sig över århundradena.

Den förtrollade världen och den traditionella legitimiteten är alltså inte samma sak. Men de kan stödja varandra. Om det förflutna fortfarande uppfattas som närvarande och verksamt blir det också möjligt att hämta legitimitet ur dess helighet och auktoritet. I reliken blir det förflutna inte bara ihågkommet. Det blir närvarande. Den nya makten legitimeras genom att framställas som bärare av något mycket äldre än sig själv.

Den återställda republiken

Också Augustus kunde hämta legitimitet ur flera källor samtidigt. Hans makt hade ytterst vuxit fram ur inbördeskrigen efter mordet på Julius Caesar år 44 f.Kr. Octavianus, som han ännu hette, hade arméer bakom sig och besegrade till sist Marcus Antonius och Kleopatra vid Actium år 31 f.Kr. När han några år senare stod som ensam herre över den romerska världen var det knappast brist på militär makt som hindrade honom från att öppet göra sig till envåldshärskare.

Ändå gjorde han inte det. Till skillnad från sin adoptivfar Julius Caesar lät han sig inte utnämnas till diktator. Tvärtom framställde han det som om den extraordinära makt som inbördeskrigen hade lagt i hans händer återlämnades till senaten och det romerska folket. År 27 f.Kr. förklarade Octavianus att han överlämnade staten åt senatens och folkets fria bestämmande. Senaten svarade med att tilldela honom hedersnamnet Augustus. Det är också här eftervärlden brukar dra gränsen mellan den romerska republiken och det romerska kejsardömet – paradoxalt nog just när Augustus hävdade att republiken hade återställts.

Det som följde brukar betraktas som början på principatet. Republiken avskaffades inte genom något högtidligt beslut. Senaten fortsatte att sammanträda. Konsuler och andra magistrater utsågs. Lagar stiftades och de gamla ämbetena behöll sina namn. Augustus själv föredrog titeln princeps, den främste medborgaren, framför en titel som öppet skulle ha gjort honom till kung.

Det betydde inte att den gamla republiken faktiskt hade återställts. Augustus samlade efter hand en kombination av befogenheter som gav honom en ställning ingen annan romare kunde mäta sig med. Augustus själv skulle senare beskriva skillnaden genom begreppet auctoritas: han överträffade alla i auktoritet, samtidigt som han hävdade att han inte hade större formell ämbetsmakt än sina kolleger.

Augustus hade kontroll över de viktigaste provinserna och därmed över huvuddelen av legionerna. Han fick tribunisk makt utan att själv inneha ämbetet som folktribun och ett överordnat imperium, alltså befälsmakt i romersk mening, som gav honom en särställning gentemot andra befälhavare och ståthållare. Till detta kom hans enorma rikedom, hans nätverk av klienter och anhängare och den personliga auktoritet som följde av att han hade besegrat sina rivaler och gjort slut på årtionden av inbördeskrig.

Den formella maktordningen var inte fiktiv. Men den beskrev inte längre fullständigt var makten fanns. Det var inte heller likgiltigt att den bestod. Julius Caesars öde hade visat hur farligt det kunde vara för en romersk härskare att alltför öppet placera sig ovanför republiken. Caesar hade låtit utnämna sig till diktator på livstid och mördades av män som åtminstone själva kunde framställa sitt dåd som ett försvar för den republikanska friheten. Octavianus hade byggt en del av sin makt på arvet efter Caesar och det namn han fått genom adoption. Men han hade också anledning att lära av adoptivfaderns död.

Augustus lösning blev därför inte att ersätta republiken med en ny författning som öppet stadfäste monarkin. I stället koncentrerades makten inom en ordning vars gamla institutioner fortfarande kunde sägas bestå. Den nya makten kläddes i den gamla republikens språk.

Men Augustus nöjde sig inte med republikens institutioner. Också han gjorde det förflutna närvarande. Hans styre präglades av en stark betoning på återställelse. Gamla religiösa kulter och prästämbeten fick förnyad betydelse. Tempel restaurerades. Traditionella romerska dygder framhölls. Augustus presenterade sig inte som grundaren av en helt ny värld, utan som den som efter inbördeskrigens sönderfall återförde Rom till dess rätta ordning.

Denna återställelse sträckte sig längre tillbaka än till den republik som Augustus sade sig ha räddat. I Vergilius epos Aeneiden bands Augustus samtid samman med Roms mytiska förhistoria. Aeneas flykt från Troja och hans ankomst till Italien blev början på en historia som genom hans efterkommande skulle leda fram till Romulus, Roms förste kung, grundandet av Rom och, i diktens stora historiska perspektiv, Augustus egen tid. Det nya styret kunde därmed framställas som fullbordandet av en historia som hade börjat långt innan Augustus föddes.

Här finns en likhet med relikerna i Moskva som inte kräver att Augustus och Putin görs till samma slags härskare. I båda fallen kan den samtida makten placeras i en mycket äldre historia. Det förflutna erbjuder ett språk med vilket den nya ordningen kan beskrivas som något annat än bara ny.

För Augustus var detta särskilt betydelsefullt. Han hade kommit till makten genom ett inbördeskrig som förstört den politiska ordning han sade sig återställa. Den unge Octavianus hade varit en hänsynslös aktör i denna kamp. Augustus blev däremot härskaren som lovade ordning, fred och kontinuitet. Det var inte bara ett byte av namn. Det var också ett sätt att berätta vad hans makt betydde.

Med Webers begrepp kan man urskilja flera legitimeringsformer på en gång, även om det vore anakronistiskt att helt enkelt beskriva den romerska republiken som en modern legal-rationell stat. Augustus makt fick en rättslig och institutionell form genom republikens ämbeten och befogenheter. Den förankrades i traditionen genom religionen, förfädernas seder och föreställningen om återställelse. Och den vilade på Augustus egen personliga auktoritet som Caesars arvtagare, segraren i inbördeskriget och mannen som hade återgett Rom freden.

Legionerna gjorde Augustus makt möjlig. Institutionerna gav den form. Berättelserna gav den mening. Tiden gjorde den normal.

Augustus regerade i mer än fyrtio år efter uppgörelsen år 27 f.Kr. Generationer av romare hann växa upp utan att ha upplevt den gamla republikens politiska liv men med senaten, konsulerna och de republikanska ämbetena fortfarande omkring sig. Det som från början hade varit en extraordinär koncentration av makt blev med tiden den normala ordningen.

När Augustus dog år 14 e.Kr. försvann därför inte systemet med honom. Tiberius kunde överta den ledande ställningen utan att någon behövde utropa ett nytt kungadöme eller kejsardöme. Även han kunde regera inom de republikanska former som nu hade kommit att bära en helt annan maktordning än den gamla republiken.

Det var kanske Augustus märkligaste politiska prestation. Han hade kommit till makten som en extraordinär person i en extraordinär tid. Men han efterlämnade en ordning som inte längre krävde just Augustus för att bestå.

Personen och ämbetet

Här framträder en avgörande skillnad. Augustus hade samlat en extraordinär makt i sin egen person, men den ordning som växte fram under hans långa styre blev till sist möjlig att överföra till någon annan. Tiberius kunde överta den ställning Augustus hade skapat utan att själv ha skapat den. I en institutionaliserad maktordning tillhör makten i princip ämbetet snarare än personen. Putins Ryssland erbjuder ett intressant test på hur långt denna princip gäller.

Det blev särskilt tydligt år 2008. Den ryska konstitutionen tillät då inte presidenten att inneha ämbetet under en tredje mandatperiod i följd. Putin lämnade därför presidentposten. Dmitrij Medvedev valdes till president och Putin blev premiärminister.

Formellt var maktordningen tydlig. Medvedev var statschef och innehade presidentämbetets omfattande konstitutionella befogenheter. Putin ledde regeringen. Ändå innebar bytet inte att den politiska tyngd som Putin hade samlat under sina åtta år som president helt enkelt överfördes till Medvedev tillsammans med presidentämbetet. En betydande del av den tycktes i stället följa Putin från det ena ämbetet till det andra. Det var då det blev tydligt att Vladimir Putin hade blivit något mera än den man som råkade inneha presidentämbetet.

Att denna makt kunde följa personen betyder inte att de formella institutionerna saknade betydelse. Men vid sidan av den konstitutionella maktordningen hade det vuxit fram en annan karta över makten. Där spelade personliga lojaliteter och informella nätverk en central roll, liksom kontrollen över säkerhetsorgan, statsföretag och stora ekonomiska resurser – faktorer vars betydelse inte kunde utläsas ur konstitutionen. Politisk makt och ekonomisk rikedom var inte heller helt skilda världar. Tillgången till stora förmögenheter kunde bero på relationen till maktens centrum, samtidigt som förlusten av politiskt beskydd kunde få ekonomiska konsekvenser. Presidentämbetets befogenheter förklarade därför mycket av Putins makt, men inte allt.

Efter fyra år som premiärminister återvände Putin till presidentposten. Under Medvedev hade presidentens mandatperiod dessutom förlängts från fyra till sex år. År 2020 ändrades konstitutionen på nytt. Begränsningen skärptes formellt från högst två mandatperioder i följd till högst två mandatperioder sammanlagt. Samtidigt infördes en bestämmelse enligt vilken Putins tidigare mandatperioder inte skulle räknas när den nya begränsningen tillämpades. Han kunde därmed ställa upp på nytt 2024 och kan enligt den nuvarande konstitutionen göra det ännu en gång 2030.

År 2008 anpassade sig Putin till konstitutionen. År 2020 anpassades konstitutionen till Putin.

När konstitutionen ändrades 2020 behövde ändringarna enligt den tidigare gällande ordningen inte underställas en folkomröstning. Ändringslagen gjorde ändå en särskild landsomfattande omröstning till villkor för att de skulle träda i kraft. Författningsdomstolen beskrev själv omröstningen som ett sätt att ge beslutet konstitutionell legitimitet. Det juridiska kravet på godkännande hade därmed kompletterats med ett politiskt behov av folkligt godkännande.

För ändringarnas juridiska giltighet spelade det ingen roll om de godkändes med knapp eller överväldigande majoritet. Det officiella resultatet blev 77,92 procent ja. Skillnaden mellan en knapp majoritet och 77,92 procent var därför obetydlig för ändringarnas rättsliga verkan men betydande för den berättelse som kunde byggas kring resultatet. Det ena hade inneburit att förslaget godkändes. Det andra kunde framställas som ett överväldigande folkligt mandat.

Putins politiska dominans gjorde således inte den moderna republikens legitimerande former betydelselösa. Konstitutionen och den folkliga omröstningen gav tvärtom maktens fortsättning en legal och demokratisk form. Också den som redan har makten kan behöva en berättelse om varför han har rätt att behålla den.

En stat med många förflutna

Den moderna republiken är emellertid bara en av de historiska världar ur vilka Putins Ryssland hämtar sin legitimitet. Den som rör sig genom Kreml möter en betydligt brokigare historia.

Där finns katedralerna från storfurstarnas och tsarernas Moskva. Där finns palatsen från det ryska kejsardömet och den dubbelhövdade örn som efter Sovjetunionens upplösning åter blev statens symbol. Där finns samtidigt Leninmausoleet vid Kremlmuren och gravarna efter ledare för den stat som störtade tsaren, förföljde kyrkan och ersatte den dubbelhövdade örnen med hammaren och skäran. Ovanför Kremls torn lyser fortfarande de röda stjärnor som sattes upp under Stalin.

Det är svårt att tänka sig en mera motsägelsefull samling politiska symboler. Tsarens örn och Sovjetstatens röda stjärna tillhörde en gång regimer som förnekade varandras legitimitet. Den ortodoxa kyrka som åter fått en framträdande ställning i dagens Ryssland förföljdes av den stat vars seger i det stora fosterländska kriget samtidigt utgör en av de starkaste historiska referenspunkterna för den ryska staten.

Ändå behöver motsägelserna inte vara ett hinder för en legitimerande berättelse. Historisk kontinuitet är inte detsamma som ideologisk konsekvens. Det som förenar de olika epokerna behöver inte vara deras föreställningar om hur staten skall styras. Det kan i stället vara föreställningen om att det genom alla omvälvningar finns ett historiskt Ryssland som består.

Därmed blir också helgonfursten Dmitrij Donskoj begriplig i ett större sammanhang. Han tillhörde inte det ryska kejsardömet, ännu mindre Sovjetunionen eller den moderna Ryska federationen. Han var en furste av Rurikdynastin i en medeltida värld som inte utan vidare kan översättas till dagens nationalstater. Men i den senare berättelsen om Rysslands historia har segern vid Kulikovo kunnat få en annan betydelse. Donskoj blir den furste som samlar de ryska länderna kring Moskva och leder motståndet mot en yttre makt.

När hans reliker nu är framlagda i Moskva behöver därför nästan sju århundraden av statsrättsliga och ideologiska brott inte stå i vägen för identifikationen. Tvärtom kan avståndet överbryggas av berättelsen. Rurikfursten, tsarerna, det ryska imperiet, Sovjetunionen och den moderna federationen kan placeras i olika kapitel av en och samma långa historia.

Vladimir Putin har själv återkommande rört sig mellan dessa historiska lager. Sovjetunionens upplösning har i hans historiska berättelse framstått som en katastrofal söndring av ett historiskt rum. Segern över Nazityskland 1945 har fått en central plats i den samtida statens politiska symbolvärld. Samtidigt har den ortodoxa kyrkan återtagit en offentlig ställning som hade varit otänkbar under stora delar av Sovjettiden. Och när Putin har velat placera dagens territoriella konflikter i ett längre historiskt perspektiv har han kunnat gå ännu längre tillbaka, till tsarer och furstar.

Ett särskilt tydligt exempel gav han år 2022, när han jämförde det samtida Rysslands uppgift med Peter den stores. Peter hade enligt Putin inte erövrat territorier från Sverige, utan återtagit dem. Nu hade det, antydde Putin, än en gång fallit på Rysslands lott att återta det som förlorats och stärka landet.

Här blir kontinuiteten nästan paradoxal. Peter den store byggde ett kejsardöme som bolsjevikerna störtade. Bolsjevikerna skapade en sovjetstat vars upplösning gav upphov till den Ryska federation som Putin leder. Denna federation är enligt sin konstitution en demokratisk republik. Ändå kan dess president samtidigt framställa sig som arvtagare till en historisk uppgift som föregår såväl republiken som Sovjetunionen.

Legitimerande historia behöver inte vara ideologiskt konsekvent för att skapa kontinuitet. Därför kan Donskoj få en plats bredvid Peter den store, segern över Napoleon 1812 och segern över Nazityskland 1945. De representerar olika epoker och olika politiska ordningar, men de kan fogas in i samma stora berättelse: Ryssland splittras eller hotas, Ryssland samlar sig, Ryssland besegrar den yttre fienden och återtar sin rättmätiga plats.

Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

I september 2026 blir denna berättelse ovanligt konkret. Medan väljarna går till valurnorna för att utse den moderna republikens parlament finns kvarlevorna efter den medeltida fursten några kilometer från den plats där republikens president utövar sin makt. En del av relikerna har samtidigt utlovats till soldaterna i Ukraina. Avståndet mellan Kulikovo och dagens krig överbryggas inte av någon obruten institutionell tradition. Det överbryggas av berättelsen.

Det är därför relikerna i Kristus Frälsarens katedral är mer än ett pittoreskt möte mellan religion och politik. De visar hur en modern stat kan leva i flera historiska tider samtidigt. Valurnan tillhör republiken. Donskoj tillhör den medeltida furstevärlden. Den dubbelhövdade örnen för tankarna till tsardömet och imperiet. Segern 1945 tillhör Sovjetunionen. Alla kan ändå göras till delar av berättelsen om samma Ryssland.

När berättelsen möter verkligheten

En politisk berättelse kan emellertid inte leva enbart av det förflutna. Den måste också kunna ge mening åt det som händer i samtiden. Där finns en viktig skillnad mellan Augustus berättelse om Rom och den berättelse om Rysslands återupprättelse som kommit att förknippas med Vladimir Putin.

Augustus kunde framställa sig som mannen som efter årtionden av inbördeskrig hade återgett Rom ordning och fred. Berättelsen var legitimerande, men den fick också stöd av den verklighet som romarna efter hand kom att leva i. Inbördeskrigen upphörde. Den nya maktordningen stabiliserades. Det som hade börjat som en extraordinär koncentration av makt kunde med tiden uppfattas som den ordning som hade återgett Rom freden.

Också berättelsen om Putins Ryssland har haft sina ögonblick av bekräftelse. Efter 1990-talets politiska och ekonomiska kaos kunde Putin framställas som den ledare som återställde staten och dess handlingsförmåga. Annekteringen av Krim 2014 kunde infogas i samma berättelse som ett återtagande av vad som framställdes som historiskt ryskt land och som ett tecken på att Ryssland åter hade blivit en stormakt vars vilja omvärlden måste ta på allvar.

Den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 innebar ett betydligt större prov för denna berättelse. Putin gjorde själv beslutet till sitt. I talet den 24 februari förklarade han att han hade fattat beslutet om den "militära specialoperationen". Kriget placerades samtidigt i flera av de historiska berättelser som den ryska staten under hans styre hade gjort till sina: Ryssland försvarade sig mot yttre makter, historiskt ryska områden skulle återförenas med Ryssland och kampen mot nazismen från det stora fosterländska kriget fick en fortsättning i samtiden.

Det var en berättelse med välbekanta roller. Ryssland hotas utifrån. Landet samlar sig. Den historiske ledaren återupprättar det som gått förlorat. Fienden besegras och Ryssland återtar sin rättmätiga plats.

Men en berättelse om återupprättelse ställer också krav på verkligheten. Den måste förr eller senare kunna visa vad som har återupprättats.

Kriget i Ukraina har därför skapat ett problem som inte bara är militärt och ekonomiskt utan också narrativt. Ett krig som kunde ha bekräftat bilden av den återupprättade ryska stormakten har blivit långvarigt. Ett projekt som motiverats med den historiska gemenskapen mellan ryssar och ukrainare har samtidigt bidragit till att fördjupa Ukrainas politiska och nationella avstånd från Ryssland. Och ju tydligare beslutet om kriget knyts till Putin personligen, desto svårare blir det att helt skilja krigets utgång från berättelsen om honom som Rysslands återupprättare.

Det betyder inte att berättelsen har upphört att fungera. Politiska berättelser överges inte automatiskt därför att verkligheten motsäger delar av dem. De kan omtolkas. Målen kan förändras, motgångar kan förklaras och nya fiender kan fogas in i berättelsen. Ett krig som började som ett angrepp på Ukraina kan berättas som ett försvarskrig mot ett mycket större västligt hot.

Här får Dmitrij Donskoj en ny aktualitet. Ju längre dagens krig kan placeras i en berättelse om en århundraden lång kamp mot yttre makter, desto mindre behöver dess mening avgöras av det omedelbara förhållandet mellan Ryssland och Ukraina. Kulikovo kan då bli föregångaren till ännu en version av samma historiska kamp, där Ryssland på nytt sägs kämpa för sin självständighet mot övermäktiga yttre krafter.

Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

Denna förbindelse behöver inte konstrueras av en utomstående betraktare. I samband med processionen i Moskva den 6 september knöt ryska krigsanhängare själva Donskojs reliker till föreställningen om en kommande rysk seger.

Det är därför kanske ingen tillfällighet att Donskoj passar så väl in i den samtida berättelsen. Men man behöver inte anta att någon i Kreml har regisserat varje symbol för att konstatera funktionen. Reliken ger den samtida konflikten historiskt djup. Den gör det möjligt att se dagens soldat som deltagare i en kamp som började långt före honom själv.

Men här finns också berättelsens risk. Motståndaren kan i berättelsen växa från Ukraina till ett helt västligt maktsystem. Det är svårare att på motsvarande sätt lösgöra beslutet om kriget från den ledare som själv gjorde anspråk på det. Personifierad framgång innebär också personifierat ansvar för misslyckandet.

Augustus lyckades skapa en maktordning som inte längre behövde Augustus. Under Putins långa styre har den ryska maktordningen i stället blivit allt starkare knuten till Putin själv. Den stora frågan är därför inte om någon kan efterträda honom som president. Det kan någon naturligtvis göra. Frågan är om någon kan överta den informella maktposition som har vuxit fram kring honom och framför allt om de nätverk och beroendeförhållanden som Putin har hållit samman kan samordnas kring någon annan. Det återstår att se om den ordningen kan överleva honom.

Det är kanske inte bara maktordningen som har ett successionsproblem. Också den stora berättelsen kan ha det. En efterträdare kan överta presidentämbetet. Det är mindre självklart att han också kan överta Putins plats i berättelsen om mannen som efter 1990-talets sönderfall återupprättade staten, återförde Ryssland till stormakternas krets och tog på sig uppgiften att fullfölja dess historiska mission. Ämbetet kan ärvas. Det är mindre säkert att rollen i berättelsen kan det.

Berättelser som vapen

Den 12 juli 2021 publicerade Vladimir Putin en lång historisk essä om Russkyi mir, den ryska världen, med titeln "Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet". Det ovanliga var inte bara innehållet. Texten publicerades samtidigt på ryska, engelska och ukrainska. Trots att en av textens centrala teser är att ryssar och ukrainare historiskt utgör "ett folk", publicerades just denna text undantagsvis även på ukrainska. Texten gjordes därmed tillgänglig för tre olika publiker: ryssar, ukrainare och omvärlden. Men berättelsen behövde inte fylla samma funktion för dem.

Historien som vapen

Putins essä utgör ett exempel på hur historien instrumentaliseras genom att formas till ett narrativ, som i sin tur används som ett vapen. Fenomenet har på engelska också beskrivits som weaponization of history.

Rysslands krig mot Ukraina har inte bara utkämpats med soldater, robotar och drönare. Det har från början också utkämpats med berättelser. Enligt en av dem, som kommer särskilt tydligt till uttryck i Putins essä, är Ukraina historiskt en del av den ryska världen, ett land vars skiljande från Ryssland är resultatet av historiska misstag och främmande makters manipulation. Enligt en annan är kriget resultatet av Natos expansion österut: Ryssland protesterade under årtionden, väst vägrade lyssna och till slut tvingades Moskva agera.

De båda berättelserna kan användas för att legitimera samma krig, men de berättar inte riktigt samma historia och riktar sig inte nödvändigtvis till samma mottagare. Berättelsen om den ryska världen sträcker sig århundraden bakåt och handlar om historia, identitet och tillhörighet. Berättelsen om Natos expansion är kortare och mera kausal: en rad västliga beslut ledde fram till en situation där Ryssland påstås ha tvingats reagera. Den första säger framför allt vilka ryssar och ukrainare egentligen är. Den andra förklarar varför Ryssland måste handla.

Men alla berättelser som används i ett informationskrig behöver inte vara stora berättelser om folk, historia och krigets orsaker. Ibland kan de handla om en enda explosion, en massaker, ett sabotagedåd eller en drönare. Och ibland behöver berättelsen inte ens vara trovärdig nog för att övertyga. Det kan räcka att den får mottagaren att tvivla på den andra berättelsen.

Berättelser kan alltså legitimera krig, skapa identitet, förklara händelser och påverka hur en motståndare handlar. Men när blev berättelsen ett vapen? När begreppet strategiskt narrativ började etableras inom strategiska studier för omkring två årtionden sedan hade berättelser redan använts som medel i krig i tusentals år.

Berättelser i krig

År 480 f.Kr. stod den grekiska flottan inför Xerxes väldiga persiska flotta. Sedan Kyros den store år 546 f.Kr. hade erövrat Lydia och lagt de grekiska stadsstaterna i Jonien i dagens västra Turkiet under persiskt välde hade Perserriket utgjort ett växande hot mot den grekiska världen.

Themistokles

Redan före Salamis hade Themistokles försökt påverka de joniska greker som stred i den persiska flottan. Vid vattenställen längs kusten lät han enligt historieskrivningens fader Herodotos hugga in budskap som påminde jonerna om att de själva var greker och nu stred mot sina egna. Helst skulle de byta sida; om detta inte var möjligt skulle de åtminstone hålla tillbaka i striden. Herodotos tillskriver Themistokles en dubbel avsikt: antingen skulle budskapet påverka jonerna, eller också skulle det nå Xerxes och få honom att börja tvivla på deras lojalitet.

Vid Salamis använde Themistokles en annan metod. Han ville få perserna att gå till anfall i de trånga sunden. Han skickade, enligt Herodotos, sin tjänare Sikinnos till perserna med budskapet att grekerna var splittrade, att de tänkte fly och att Themistokles egentligen stod på den persiske kungens sida.

Xerxes behövde inte tvingas in i sundet. Han handlade själv utifrån den verklighetsbild han fått. Två och ett halvt årtusende före den sovjetiska teorin om reflexiv kontroll finner vi alltså hos Herodotos en berättelse om samma grundläggande mekanism: ge motståndaren den information som får honom att själv fatta det beslut du önskar.

Vi kan inte veta hur Europas historia hade utvecklats om perserna hade segrat i slaget vid Salamis. Men föreställningen att Salamis räddade något större än de grekiska stadsstaterna blev själv en mäktig historisk berättelse. Redan Alexander den store kunde knyta sitt eget krig till de persiska invasionerna. När Alexander anföll Persien ett och ett halvt århundrade senare framställdes kriget som vedergällning för Xerxes invasion och persernas skändning av grekiska helgedomar.

När Alexander väl hade besegrat den persiske storkungen Dareios III och erövrat Perserriket räckte berättelsen om grekisk hämnd inte längre. Han var inte längre bara den makedonske kungen som ledde grekerna mot Persien, utan härskare över det väldiga rike han hade erövrat. Alexander började därför också uppträda som arvtagare till den persiska kungamakten. Han övertog delar av hovceremonielet, tog persiska stormän i sin tjänst och använde symboler och praktiker som kunde legitimera honom inför rikets persiska elit. Berättelsen hade förändrats därför att det politiska behovet hade förändrats: erövraren skulle nu framstå som legitim härskare över dem han hade besegrat.

Berättelsen kunde alltså riktas både inåt och utåt. Genom historien har berättelser om ursprung, gudar, hjältar, fiender, offer, segrar och nederlag använts för att legitimera makt, skapa gemenskap, ge mening och mobilisera de egna, men också för att påverka hur motståndaren uppfattar situationen och väljer att handla.

Den narrativa vändningen

Med den europeiska upplysningen växte visserligen föreställningen fram att myten tillhörde ett tidigare stadium. Berättelserna levde ändå vidare. De kunde handla om nationens födelse, revolutionen, proletariatets frigörelse, civilisationens framsteg, den kommunistiska framtiden, den fria världen – eller befrielse från myter. Moderna samhällen som uppfattade sig ha lämnat myterna bakom sig producerade några av historiens mäktigaste politiska berättelser.

Berättelsen började mot slutet av 1900-talet förstås som något mer än en litterär form eller ett sätt att återge redan inträffade händelser. Den ordnar händelser temporalt och kausalt. Den avgör vad som hör ihop med vad, vad som är början och följden, vem som är offer och förövare och vilken mening händelserna får. Inom historievetenskapen och humaniora i allmänhet växte insikten fram att berättelser inte bara återger verkligheten, utan också är med och formar hur den blir begriplig.

Inom psykologin började man se hur människor konstruerar sin identitet genom berättelser om sina liv. Inom sociologin uppmärksammades berättelsernas betydelse för hur ett "vi" definieras i förhållande till andra. Inom internationell politik började man på motsvarande sätt studera hur stater berättar vilka de är, hur världen ser ut och vilken framtid som bör eftersträvas. Härav följer en närmast självklar strategisk slutsats: den som kan påverka berättelsen kan också påverka hur andra uppfattar sina handlingsalternativ.

Från berättelse till strategiskt narrativ

Några årtionden efter den narrativa vändningen inom humaniora fick berättelsen också en tydligare plats i den moderna strategiska teorin. År 2006 introducerade den brittiske militärhistorikern Lawrence Freedman begreppet strategic narrative inom säkerhets- och strategiska studier. För Freedman låg det strategiska i att berättelsen medvetet konstrueras eller förstärks för att påverka hur andra reagerar på händelser.

Begreppet togs några år senare upp av Alister Miskimmon, Ben O'Loughlin och Laura Roselle. I Strategic Narratives: Communication Power and the New World Order från 2013 utvecklade de det till ett bredare analytiskt ramverk för internationell politik. Miskimmon, O’Loughlin och Roselle skiljer mellan tre typer av strategiska narrativ: berättelser om det internationella systemet, om aktörers identitet och om enskilda politiska frågor. Indelningen beskriver framför allt vad berättelserna handlar om. Men ordet strategisk har samtidigt en äldre och mera specifik innebörd inom militär teori. Där skiljer man mellan strategisk, operativ och taktisk nivå.

Strategin handlar förenklat om hur militära maktmedel används för att uppnå övergripande politiska mål, medan taktiken handlar om hur förband och vapensystem används i striden. Mellan dessa nivåer finns den operativa nivån, som handlar om hur enskilda strider och operationer fogas samman till större militära förlopp som tjänar de strategiska målen.

Den operativa nivån är den yngsta av de tre. Medan strategi och taktik har antika rötter utvecklades föreställningen om en särskild operativ nivå framför allt inom ryskt och sovjetiskt militärt tänkande. Under 1920-talet gav den ryske generalen, militärhistorikern och militärteoretikern Aleksandr Svetjin den operativa konsten en tydlig teoretisk formulering som länken mellan taktikens enskilda slag och strategins övergripande krigsmål. Svetjin uttryckte själv att taktiken bildar de steg som de operativa sprången byggs av, medan strategin pekar ut vägen.

Om krigföringen kan analyseras på strategisk, operativ och taktisk nivå ligger det nära till hands att tillämpa samma indelning på krigsnarrativ. Indelningen i strategiska, operativa och taktiska narrativ är inte lika etablerad inom narrativ forskning, men den bygger på en sedan länge etablerad indelning inom militär teori.

Berättelser på tre nivåer

De ryska krigsnarrativen kring Ukraina verkar på samtliga tre nivåer. För det första har vi den historiska identitetsberättelsen om Russkyi mir. Det är en berättelse som har begränsad övertygande kraft utanför Rysslands gränser, men som ändå bär på ett budskap till omvärlden: väst bör förstå att Ukraina inte är vilket främmande land som helst för Ryssland och att västlig integration av Ukraina därför berör fundamentala ryska intressen.

Ett annat strategiskt narrativ är berättelsen om Natos expansion, berättelsen om hur den internationella ordningen efter kalla kriget och västs handlande steg för steg skapade en situation där Ryssland till slut tvingades reagera. Här arbetar staten genom tal, essäer, statsmedier och diplomati, medan sociala medier ger berättelsen internationell spridning och gör det möjligt att återberätta den i otaliga variationer.

På den operativa nivån finner vi berättelser om röda linjer och eskalation. De är avsedda att påverka västliga beslut om vapenleveranser, räckvidd och användningsbegränsningar. De behöver inte få mottagaren att acceptera Rysslands strategiska berättelse om varför kriget pågår. Det räcker att de påverkar hur kriget bedrivs, vilka vapen som levereras, när de levereras och hur de får användas.

På den taktiska nivån finner vi berättelser kring enskilda händelser, exempelvis massakern i Bucha, enskilda attacker, sabotagedåd eller drönarincidenter. Här kan flera sinsemellan oförenliga versioner användas för att skapa osäkerhet snarare än övertygelse. Målet behöver inte vara att en viss version slutligen ska framstå som sann. Det kan räcka att försvåra fastställandet av ansvar, vinna tid eller skapa tvivel om vad som faktiskt har hänt.

När varje soldat blir en berättare

Internet och de sociala medierna förändrade inte berättelsens grundläggande funktion, men de förändrade radikalt villkoren för hur berättelser kunde produceras och spridas. Tidigare hade stater och stora medieorganisationer i hög grad kontrollerat distributionskanalerna. Nu kunde samma berättelse spridas genom statsmedier, Telegramkanaler, Facebook, Twitter (X), YouTube och TikTok, återberättas av tusentals användare och anpassas till olika publiker.

För informationskrigföringen innebar detta nya möjligheter. En berättelse behövde inte längre förmedlas i en enda officiell version. Den kunde produceras i otaliga variationer, förstärkas genom nätverk av konton och få ytterligare spridning genom algoritmer som premierade innehåll som väckte uppmärksamhet och engagemang. Under kriget i Ukraina använde ryska statsmedier och statsanknutna aktörer dessa möjligheter för att sprida och förstärka redan etablerade narrativ.

Men samma förändring innebar också att staten förlorade en del av kontrollen över informationen från kriget. Smartphones gjorde soldater och civila till potentiella fotografer, filmare och publicister. Bilder av militära förband, förstörda fordon, döda soldater och civila offer kunde nå en internationell publik innan de hade passerat någon militär eller politisk informationsapparat. Ett krig kunde nu dokumenteras nästan i realtid av dem som befann sig mitt i det.

Algoritmerna gjorde dessutom spridningen selektiv. Det material som väckte starka reaktioner kunde förstärkas långt utanför den ursprungliga mottagarkretsen. Men redan när den fullskaliga invasionen inleddes 2022 hade telefoner och sociala medier skapat en informationsmiljö där den enskilde soldaten eller civilpersonen kunde påverka berättelsen om ett helt krig.

Den strategiske korpralen

Den amerikanske generalen Charles Krulak hade redan 1999 beskrivit ett besläktat fenomen med uttrycket the strategic corporal. Den moderna stridsmiljön ställde enligt Krulak allt större krav på omdöme och självständigt beslutsfattande långt nere i befälskedjan. Unga gruppchefer kunde ställas inför komplexa situationer utan möjlighet att invänta detaljerade order uppifrån och måste därför förstå inte bara sin omedelbara uppgift, utan också de övergripande mål som den tjänade. Ett beslut på taktisk nivå kunde därmed få konsekvenser på strategisk nivå.

När Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 blev skillnaden mellan två militära ledningskulturer snabbt synlig. Den ryska armén präglades av en starkt hierarkisk ledning där initiativ och beslutsfattande koncentrerades uppåt. Den ukrainska försvarsmakten hade däremot under åren efter 2014 rört sig mot ett mera decentraliserat mission command, där lägre befäl gavs större ansvar att anpassa genomförandet efter situationen på marken.

Global nyhetsrapportering och senare sociala medier gav samtidigt den strategiske korpralen ytterligare en dimension. Enskilda handlingar och misstag på marken kunde omedelbart spridas över hela världen och påverka ett lands politiska legitimitet eller det strategiska narrativ som krigsmakten försökte upprätthålla. I det sociala medielandskapet kunde det räcka att den strategiske korpralen tog fram sin telefon. Ryssland hade emellertid ett centraliserat militärt system i en decentraliserad informationsmiljö.

Källa: Ukrainas försvarsministerium, mil.gov.ua, CC BY 4.0.

Skillnaden mellan ledningskulturerna blev betydelsefull redan under invasionens första dygn, då ukrainska förband tvingades reagera snabbt och lokalt på ett anfall som utvecklades på flera fronter samtidigt. Men skillnaden gällde inte bara beslutsfattandet på slagfältet. Ukrainska soldater och förband visade tidigt en betydande förmåga att använda den nya informationsmiljön. Bilder och filmer från striderna spreds genom sociala medier och visade inte bara att Ukraina gjorde motstånd, utan att ryska förband faktiskt kunde besegras. Material från den taktiska nivån blev därmed en del av Ukrainas strategiska berättelse om kriget.

Men informationsflödet bestod inte bara av material som ukrainska soldater och myndigheter medvetet spred. Kriget dokumenterades också av civila och journalister, medan kommersiella satellitbilder och andra öppna källor gjorde det möjligt att kontrollera och komplettera materialet från marken. När ryska styrkor våren 2022 lämnat Bucha utanför den ukrainska huvudstaden spreds bilder och filmer av kropparna på gatorna snabbt via sociala medier. Den ryska informationsapparaten svarade med flera delvis oförenliga berättelser: ukrainarna skulle ha dödat människorna, kropparna skulle ha placerats ut efter den ryska reträtten, filmerna skulle ha varit iscensatta osv.

Material från mobiltelefoner kunde jämföras med kommersiella satellitbilder. Satellitbilder från Maxar, tagna medan ryska styrkor fortfarande kontrollerade Bucha, visade kroppsliknande föremål på samma platser där kropparna senare dokumenterades från marken. Dessutom hade en lokal Telegramkanal publicerat film av kropparna redan den 1 april. Därmed blev den ryska berättelsen om att kropparna placerats där efter reträtten mycket svår att upprätthålla.

Berättelsen möter verkligheten

En central premiss i berättelsen om Russkyi mir var föreställningen om Ukraina som ett land vars naturliga historiska och kulturella förbindelse med Ryssland hade brutits av nationalism och västligt inflytande. Under invasionens första dagar och veckor cirkulerade emellertid filmer av ukrainare som ställde sig framför ryska pansarfordon, skällde ut ryska soldater och demonstrerade mot ockupationen. I det ryskockuperade Kherson gick civila ut med ukrainska flaggor och demonstrerade öppet mot de soldater som enligt den ryska berättelsen hade kommit för att befria dem.

Redan under de första veckorna fylldes sociala medier av fotografier och filmer av övergivna eller förstörda ryska fordon, långa stillastående kolonner, tillfångatagna soldater och materiel som ukrainarna tagit över. Öppen information från Telegramkanaler innehöll också bilder av identifierbara förbandsmärken, utrustning och till och med dokument, vilket gjorde det möjligt att identifiera ryska förband och rekonstruera delar av deras verksamhet och förflyttningar.

Den ryska invasionen var iscensatt som en begränsad "specialoperation" genomförd av en modern stormaktsarmé. Genom de digitala bilderna från slagfältet började denna bild snabbt falla sönder. Världen såg övergivna fordon och logistiskt kaos, tillfångatagna soldater, plundring och snart också dokumenterade övergrepp mot civila.

Den ryska modellen byggde i hög grad på produktion och distribution av berättelser, men den nya informationsmiljön hade också skapat en decentraliserad produktion av bevis. Sociala medier hade gjort varje soldat och civilperson till en potentiell berättare, men de hade samtidigt gjort dem till potentiella producenter av bevis som kunde bekräfta eller kullkasta andras berättelser.

Därmed kom också avståndet mellan den taktiska, operativa och strategiska nivån att krympa. En bild från en enskild händelse på slagfältet kunde inom några timmar få betydelse för berättelsen om hela kriget.

Fenomenet har beskrivits som strategisk kompression. Avståndet mellan en handling på taktisk nivå och dess konsekvenser på strategisk nivå har krympt. Den militära befälskedjan kan fortfarande vara hierarkisk, men informationen behöver inte följa samma väg. En bild från slagfältet kan nå en global publik innan den högre ledningen ens känner till att den existerar. En taktisk händelse kan därmed påverka ett operativt narrativ och i förlängningen också berättelsen om hela kriget.

Detta gör det svårare att upprätthålla ett strategiskt narrativ när utvecklingen på marken motsäger det. Enskilda bilder bevisar sällan något om ett helt krig, och även de kan väljas, beskäras och sättas in i berättelser som ger dem olika mening. Men när tusentals bilder, filmer, vittnesmål och andra digitala spår under lång tid pekar i samma riktning blir avståndet mellan berättelsen och den observerbara verkligheten allt svårare att upprätthålla.

Ryssland kunde kalla invasionen en begränsad specialoperation, beskriva Ukraina som en del av den ryska världen och framställa kriget som ett nödvändigt svar på Natos expansion. Men berättelserna kunde inte erövra Kyiv, hålla Hostomels flygplats eller få ukrainarna i Kherson att välkomna de ryska soldaterna som befriare. Till slut ställdes också det strategiska narrativet inför ett strategiskt misslyckande.

När Ryssland vilseledde sig själv

När Ryssland i februari 2022 anföll Ukraina räknade den ryska ledningen med en snabb operation mot en ukrainsk stat som antogs vara politiskt och psykologiskt bräcklig. Antagandet visade sig vara fatalt felaktigt. Den verklighet som de ryska styrkorna mötte i Ukraina motsvarade inte alls den bild man hade i Kreml. Hur kunde en stat med en lång tradition av att studera manipulation av motståndarens beslutsfattande själv fatta ett av sina viktigaste strategiska beslut på grundval av en förvrängd verklighetsbild? Vem hade egentligen vilselett vem?

Konsten att styra motståndarens beslut

Förmågan att vilseleda fienden genom bland annat kamouflering och maskering, maskirovka, har långa traditioner i rysk och sovjetisk militärdoktrin. Ett annat centralt ryskt militärteoretiskt begrepp från sovjettiden är reflexiv kontroll (refleksivnoe upravlenie). Reflexiv kontroll innebär att man försöker styra motståndarens beslutsfattande genom att påverka hans verklighetsuppfattning.

Skillnaden mellan refleksivnoe upravlenie och maskirovka är viktig. Reflexiv kontroll går ett steg längre än den traditionella militära vilseledningen. Den handlar inte bara om att dölja de egna avsikterna eller få motståndaren att tro på en lögn. Målet är att påverka den information och de föreställningar som ligger till grund för hans beslut, så att han själv väljer att handla på ett sätt som gynnar den som försöker påverka honom. Beslutet upplevs som hans eget.

Ett enkelt militärt exempel är att få motståndaren att tro att ett anfall kommer på en annan plats än den verkliga. Om vilseledningen lyckas behöver man inte tvinga honom att flytta sina styrkor. Han gör det själv, eftersom det framstår som det rationella beslutet utifrån den verklighetsbild han fått.

Under Operation Bagration, täcknamnet för Röda arméns stora offensiv sommaren 1944, fick maskirovka en av sina mest framgångsrika tillämpningar. Samtidigt som Sovjetunionen i hemlighet koncentrerade enorma styrkor mot den tyska armégruppen Mitte i Belarus förstärktes tyskarnas föreställning att sommarens stora sovjetiska offensiv skulle komma längre söderut. Stora pansarstyrkor lämnades kvar i Ukraina, medan den verkliga styrkeuppbyggnaden i Belarus noggrant kamouflerades. Den tyska ledningen höll därför en stor del av sina mobila reserver i söder när det sovjetiska huvudanfallet inleddes mot armégruppen Mitte.

Från maskirovka till reflexiv kontroll

Att dölja den verkliga styrkeuppbyggnaden var maskirovka. Men syftet var inte bara att göra de sovjetiska avsikterna osynliga. Genom att samtidigt förstärka den verklighetsbild som tyskarna redan hade försökte Sovjetunionen få den tyska ledningen att själv disponera sina styrkor på ett sätt som gynnade det sovjetiska anfallet. Där närmar vi oss den logik som senare skulle formaliseras som reflexiv kontroll.

Det är denna indirekta styrning som gör begreppet reflexiv kontroll särskilt intressant. I stället för att kontrollera motståndarens handlingar försöker man kontrollera de förutsättningar utifrån vilka han väljer sina handlingar.

För att förstå varför denna idé fick en så framträdande plats i sovjetiskt militärt tänkande måste man gå tillbaka till cybernetikens genombrott under 1950- och 1960-talen. Cybernetiken handlar i grunden om styrning genom information och återkoppling.

I Sovjetunionen kom dessa idéer också att tillämpas på militära problem. Om motståndarens beslut kunde förstås som resultatet av den information han hade tillgång till, öppnades möjligheten att påverka hans handlande genom att manipulera själva beslutsunderlaget. Reflexiv kontroll, som under 1960-talet utvecklades teoretiskt av den sovjetiske matematikern och psykologen Vladimir Lefebvre, blev ett sätt att beskriva just denna möjlighet.

Att påverka genom hotbilder

Under kriget i Ukraina kan Rysslands påverkan mot både Ukraina och väst i flera avseenden förstås i termer av reflexiv kontroll. Ryssland har sedan 2022 återkommande signalerat att vissa former av västligt stöd skulle kunna korsa ryska "röda linjer" och medföra allvarlig eskalation, ytterst kärnvapenanvändning. Effekten var inte att väst accepterade den ryska beskrivningen av kriget. Tvärtom fortsatte stödet till Ukraina. Men farhågan för eskalation påverkade hur, när och med vilka begränsningar stödet gavs.

Ryssland behövde inte övertyga Bidenadministrationen om att Ryssland hade rätt. Det räckte med att påverka dess bedömning av konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Ryska hot och signaler bidrog därmed till att forma den riskbild inom vilken de västliga besluten fattades.

Under Trumpadministrationen har flera ryska narrativ om bland annat krigets orsaker återkommit i den amerikanska politiska debatten och även i administrationens sätt att beskriva kriget. Samtidigt har Ryssland fortsatt med en mera sofistikerad hybridpåverkan mot Europa. En möjlig funktion hos denna påverkan har varit att förstärka hotbilder som får europeiska länder att prioritera den egna säkerheten framför stödet till Ukraina.

En sprängladdad drönare vid Leipzigs flygplats kan ha varit avsedd att detonera och därmed konkret störa transporter till Ukraina. Men den kan också ha varit avsedd att upptäckas, eller ha haft flera funktioner samtidigt. Om syftet var att förstärka den tyska föreställningen om ett växande ryskt hybridhot och därigenom påverka tyska säkerhetsprioriteringar närmar vi oss reflexiv kontroll. Problemet är att detta knappast går att belägga. Just osäkerheten om avsändare, avsikt och nästa steg är samtidigt en del av hybridoperationernas politiska verkan.

Om den reflexiva kontrollen fungerar väl ser mottagaren inte nödvändigtvis ett ryskt budskap alls. Han ser en situation, gör sin egen riskbedömning och fattar vad han uppfattar som sitt eget rationella beslut. Först i efterhand, om ens då, klarnar det att beslutsprocessen har manipulerats.

När återkopplingen korrumperas

Men reflexiv kontroll förutsätter inte bara förmågan att manipulera den information som når motståndaren. Ett system som försöker styra sin omvärld genom information är samtidigt beroende av att den information som återvänder till den egna ledningen motsvarar verkligheten. Här fanns en grundläggande svaghet redan i det sovjetiska systemet.

I den sovjetiska planekonomin belönades underordnade för att uppfylla de mål som ledningen hade fastställt. När verkligheten inte motsvarade planerna fanns därför starka incitament att anpassa rapporterna efter planerna snarare än planerna efter verkligheten. Fenomenet fick ett eget namn: pripiski, ungefär ”tillskrivningar”, att på papperet lägga till sådant som egentligen inte fanns genom att blåsa upp produktionssiffror och rapportera resultat som aldrig uppnåtts.

Ett av de mest spektakulära exemplen var den uzbekiska bomullsaffären, som avslöjades under 1980-talet. Sovjetrepubliken Uzbekistan förväntades år efter år leverera allt större mängder bomull till den sovjetiska ekonomin. När produktionsmålen blev allt svårare att uppnå började den rapporterade skörden skilja sig från den verkliga. Bomull som aldrig hade odlats eller skördats existerade på papperet, medan pengar och belöningar för den fiktiva produktionen fördelades genom ett omfattande nätverk av korruption.

Eftersom den sovjetiska planekonomin var beroende av rapporterade produktionssiffror fick pripiski konsekvenser långt utanför den enskilda fabriken eller kolchosen. Om produktion som inte existerade ändå redovisades som verklig kunde nästa led i planeringen bygga på felaktiga förutsättningar. Fiktiva resultat på papperet kunde därmed bidra till verkliga brister på råvaror, varor och resurser längre fram i systemet.

Fusket fungerade därför inte bara som vanlig stöld. Det förvrängde själva återkopplingen i systemet. Informationen som steg uppåt genom den sovjetiska hierarkin tenderade därmed att bli alltmer lik den verklighet som överordnade förväntade sig att få rapporterad. Till slut fattade ledningen beslut utifrån en bild av ekonomin som systemet självt hade producerat. Uttryckt i cybernetiska termer hade återkopplingen korrumperats.

Det märkliga var att systemet inte förutsatte att alla trodde på siffrorna. Många visste att rapporteringen var friserad. Men varje nivå i hierarkin hade skäl att föra den förskönade bilden vidare. Därmed kunde ett system där många enskilda aktörer visste att informationen var felaktig ändå producera en felaktig verklighetsbild för den högsta ledningen.

Armén på papperet

Sovjetunionen upplöstes, men incitamentet att rapportera uppåt vad den överordnade ville höra försvann inte. Samma mekanism skulle långt senare visa sig inom den ryska försvarsmakten. Förband kunde vara fulltaliga på papperet men inte i verkligheten, materiel kunde vara redovisad men saknas och beredskap kunde rapporteras som högre än den faktiskt var. I cybernetiska termer fungerar möjligheten till korruption som en belöningsmekanism för lojalitet, samtidigt som korruptionen förvränger informationssignalen uppåt.

När den ryska armén gick in i Ukraina i februari 2022 blev skillnaden mellan redovisad och faktisk förmåga plötsligt synlig. Förbandens verkliga bemanning och beredskap motsvarade inte alltid den styrka som organisationen på papperet gav intryck av. Fordon bröt samman på grund av bristande underhåll, försörjningen med bränsle och reservdelar fungerade dåligt och den ryska armén fick stora logistiska problem redan under invasionens första veckor. Korruption var dock inte den enda orsaken. Operationen var illa planerad och mötte ett betydligt starkare ukrainskt motstånd än väntat. Men skillnaden mellan den militära förmåga som hade rapporterats och den som faktiskt kunde sättas in hade djupare systemiska orsaker.

Korruptionen är inte bara ett problem i systemet, utan också en del av systemet: möjligheten att tillgodogöra sig en begränsad del av de offentliga resurserna fungerar som belöning för lojalitet, samtidigt som vetskapen om korruptionen gör den underordnade sårbar om lojaliteten upphör. Korruptionen bidrar således till att hålla systemet samman, samtidigt som den gör det dysfunktionellt. Korruptionen producerar inte bara materiella brister; den producerar också en förvrängd bild av dem.

Ett särskilt talande exempel var det moderna krypterade radiosystemet Azart. Stora summor hade satsats på systemet, men upphandlingen hade redan före invasionen blivit föremål för en omfattande korruptionsutredning. När kriget började hade ryska förband samtidigt allvarliga problem med säker taktisk kommunikation och använde bland annat civila radioapparater. Den moderna kommunikationsförmåga som den reformerade ryska armén skulle förfoga över motsvarade alltså inte fullt ut den förmåga som faktiskt stod till förbandens förfogande när de gick in i Ukraina.

Samma dysfunktionella mönster framträdde senare i betydligt enklare ting. Ryska militärfordon observerades med däck i dåligt skick, långa fordonskolonner fick problem med underhåll och försörjning och bränslebrist bidrog till att fordon blev stående. Den ryska logistiken utsattes samtidigt för hårt ukrainskt motstånd och operationen byggde på felaktiga antaganden om hur snabbt kriget skulle avgöras. Men skillnaden mellan redovisad och faktisk beredskap blev svår att bortförklara.

Problemet var därför större än att pengar hade förskingrats eller materiel stulits. Om exempelvis en radioapparat som saknas ändå är redovisad som levererad, ett förband som saknar soldater rapporteras som fulltaligt eller materiel som inte underhållits rapporteras som stridsduglig, förvrängs informationen som går tillbaka upp genom organisationen. På papperet förfogar ledningen över en armé som inte helt existerar i verkligheten.

Den förvrängda bilden av Ukraina

Den farligaste skillnaden mellan papperet och verkligheten gällde kanske inte den egna armén, utan Ukraina. Inför invasionen hade den ryska säkerhetstjänsten FSB under flera år byggt upp sin verksamhet i Ukraina. Den avdelning som arbetade med Ukraina expanderade kraftigt, officerare tilldelades olika ukrainska regioner och nätverk av agenter och potentiella kollaboratörer byggdes upp. Moskva hade också nära kontakter med ukrainska politiker som Viktor Medvedtjuk och den tidigare presidenten Viktor Janukovytj. Planeringen tycks ha utgått från att den ukrainska staten snabbt skulle kunna destabiliseras och att delar av den politiska och administrativa eliten skulle kunna förmås att samarbeta med Ryssland.

När invasionen inleddes visade sig denna bild vara gravt missvisande. Det fanns kollaboratörer och ryska agentnätverk, men den ukrainska staten föll inte samman. Presidenten flydde inte, regeringen fortsatte fungera och stora delar av befolkningen slöt i stället upp bakom motståndet. Det land som den ryska underrättelseapparaten hade försökt påverka under många år visade sig vara något helt annat än det land som den ryska krigsplaneringen tycks ha räknat med.

I ett auktoritärt system finns svaga incitament att föra obekväma sanningar uppåt. Problemet blir särskilt allvarligt när samma organisation som fått resurser för att bygga inflytande också ska rapportera hur framgångsrikt detta inflytande blivit. Misslyckanden riskerar då att förskönas på vägen upp genom hierarkin, samtidigt som den högsta ledningens egna föreställningar påverkar vilken information som tas på allvar.

Exakt hur den felaktiga verklighetsbilden uppstod är svår att fastställa. Underrättelsetjänsterna kan ha rapporterat vad den politiska ledningen ville höra, lokala agenter kan ha överdrivit sin egen betydelse och Putin själv kan ha varit mer mottaglig för information som bekräftade hans redan etablerade föreställning om Ukraina. Sannolikt verkade flera sådana mekanismer samtidigt.

Det sovjetiska problemet hade därmed återkommit i en ny och betydligt farligare form. Ett system som utvecklat sofistikerade metoder för att manipulera motståndarens verklighetsbild hade samtidigt skapat en informationsmiljö där den egna ledningens verklighetsbild kunde manipuleras underifrån. Den reflexiva kontrollens återkopplingsproblem hade vänt systemet mot sig självt.

När planen mötte verkligheten

Det ryska angreppet var inte dömt att misslyckas bara därför att beslutsunderlaget var felaktigt. Den felaktiga lägesbilden gjorde inte den ryska planen omöjlig, men den fick Kreml att ta en enorm strategisk risk utifrån felaktiga antaganden om sannolikheten för framgång.

Ingenstans blev mötet mellan den ryska planeringen och verkligheten tydligare än vid Antonovs flygplats i Hostomel. Den ryska planen byggde på föreställningen att det ukrainska motståndet snabbt skulle kunna paralyseras och att statsledningen skulle falla eller fly. Ett annat förlopp vid Hostomel under invasionens första timmar kunde emellertid ha fått dramatiska följder.

Om de ryska elittrupperna hade lyckats säkra flygplatsen och hålla landningsbanan öppen kunde de väntande transportplanen ha fört in ytterligare ett tusental luftburna soldater nära huvudstaden. Samtidigt avancerade mekaniserade förband söderut från Belarus. Om dessa styrkor hade kunnat förenas och snabbt tränga in i Kyiv kunde den ukrainska regeringen ha ställts inför en helt annan situation under krigets första dygn. Men det ukrainska försvaret av Hostomel hindrade Ryssland från att etablera den luftbro som den ryska planen byggde på. Transportplanen som skulle föra in den ryska huvudstyrkan kunde aldrig landa.

Ryssland hade utvecklat sofistikerade metoder för att påverka den information som låg till grund för motståndarens beslut. Men det auktoritära systemets egen informationskultur gjorde samtidigt att den information som återvände till ledningen förvrängdes. Systemet som hade lärt sig manipulera motståndarens verklighetsbild hade till slut manipulerat sin egen. Frågan var inte längre vem som hade vilselett vem, utan hur systemet hade vilselett sig självt.

När Russkiy mir gick förlorat

När civilisation blev geopolitik

För många är ordet civilisation kanske främst förknippat med datorspel. Men långt innan Sid Meier lanserade strategispelet Civilization 1991 hade historiefilosofer som Oswald Spengler och Arnold J. Toynbee försökt förstå världshistorien som ett samspel mellan civilisationer. Efter det kalla krigets slut återkom begreppet – inte bara i akademiska teorier utan också i stormakternas egen självförståelse.

I The End of History and the Last Man, som utkom 1992, hävdade Francis Fukuyama att de stora ideologiska konflikter som präglat 1900-talet i praktiken hade nått sitt slut genom Sovjetunionens kollaps. Den liberala demokratin framstod, enligt honom, som mänsklighetens slutliga politiska utvecklingsform snarare än bara som ännu ett alternativ bland andra.

Redan året därpå publicerade Samuel P. Huntington sin berömda artikel The Clash of Civilizations?, senare utvidgad till boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Om Fukuyama såg framtiden som en värld där ideologiernas kamp var över, såg Huntington början på en ny epok där konflikterna i stället skulle utkämpas mellan civilisationer.

Huntington utvecklade sin teori som en invändning mot Fukuyamas optimism, med avstamp i Spenglers och Toynbees syn på civilisationer som bestående och särpräglade kultursfärer. Han varnade väst för att utgå från att den liberala demokratin automatiskt skulle vinna universell acceptans. I stället menade han att framtidens avgörande konflikter främst skulle utkämpas mellan civilisationer snarare än mellan ideologier.

Ironiskt nog kom Huntingtons idéer kanske att få större genomslag utanför väst än inom väst. Medan många västerländska forskare kritiserade hans modell som alltför schematisk och essentialistisk erbjöd den ett språk som auktoritära stormakter kunde använda för att legitimera sina egna geopolitiska projekt. Huntingtons teori blev därmed inte bara en beskrivning av världen utan också ett politiskt verktyg.

Under 1990-talet diskuterades civilisationer främst som historiska och kulturella gemenskaper. Trettio år senare har de blivit berättelser som stater använder för att legitimera maktanspråk, territoriell expansion och politisk kontroll. En teori som ursprungligen presenterades som en analys av världspolitiken kom därmed att bli en del av den idévärld som flera auktoritära regimer använder för att legitimera sin egen makt.

Civilisationsstater 

Särskilt i Ryssland kom tanken på civilisationer att få politisk betydelse. Aleksandr Dugin, vars bok Geopolitikens grunder (Основы геополитики) från 1997 ofta beskrivits som ett av de mest inflytelserika geopolitiska verken i det postsovjetiska Ryssland, byggde vidare på Huntingtons teori och utvecklade en eurasisk civilisationsidé där Ryssland inte längre framställdes som en nationalstat bland andra, utan som kärnan i en egen civilisation.

Huntingtons civilisationsmodell kom också att harmoniera med den kinesiska föreställningen om en multipolär världsordning. Där Fukuyama såg en framtid där den liberala demokratin gradvis skulle bli universell, öppnade Huntington för tanken att flera civilisationer med olika värdesystem skulle fortsätta existera sida vid sida. I den meningen erbjöd hans teori en intellektuell legitimering för föreställningen att västerländsk liberalism inte utgör mänsklighetens slutpunkt utan bara ett av flera möjliga civilisatoriska projekt.

Den kinesiska ledningen har sällan hänvisat direkt till Huntington, men dess retorik om en multipolär världsordning och om Kina som en flera tusen år gammal civilisation snarare än en vanlig nationalstat ligger i flera avseenden nära det civilisatoriska språk som Huntington beskrev.

I Ryssland kom däremot Huntingtons idéer att få ett betydligt mer direkt genomslag. Aleksandr Dugin tog inte bara fasta på föreställningen om konkurrerande civilisationer utan utvecklade den till ett geopolitiskt program där Ryssland framställdes som kärnan i en eurasisk civilisation med historisk rätt att samla sina grannfolk.

Huntingtons teori kom emellertid inte bara att påverka föreställningen om den egna civilisationen. Den bidrog också till en ny syn på motståndaren. Om världen består av konkurrerande civilisationer blir det naturligt att också beskriva motparten som en civilisation i uppgång eller nedgång. I den ryska tolkningen kom väst allt oftare att framställas som en civilisation i förfall – moraliskt dekadent, feminiserad och andligt upplöst – medan Ryssland utmålades som den civilisation som fortfarande försvarade tradition, kristendom och historisk kontinuitet.

Detta blev inte bara ett budskap riktat till den egna befolkningen. Samma civilisatoriska berättelse anpassades också till olika målgrupper utanför Ryssland. Inom den ryska världen framställdes kriget som ett försvar av den ryska civilisationen. Gentemot Ukraina betonades att landet egentligen tillhörde denna civilisation och därför borde återvända till den. Gentemot konservativa grupper i väst lyftes i stället berättelsen om ett dekadent, postkristet och moraliskt upplöst Europa och Nordamerika, där Ryssland framställdes som den sista försvararen av traditionella kristna värden.

Turkiet erbjuder samtidigt ett intressant exempel på att civilisationsidéer inte alltid är entydiga. Under Recep Tayyip Erdoğan har den officiella retoriken i ökande grad kommit att beskriva Turkiet som en civilisationsstat med rötter i det osmanska rikets historia. Denna neo-osmanska berättelse framställer Turkiet som arvtagare till en månghundraårig islamisk och imperial tradition och betonar landets historiska ansvar för områden som en gång ingick i det osmanska väldet. Liksom i Ryssland fungerar civilisationen här inte bara som en beskrivning av historien, utan också som en källa till politisk legitimitet.

Samtidigt lever en annan berättelse sida vid sida med den neo-osmanska. Den panturkiska identiteten bygger inte i första hand på religion utan på språk, gemensamt ursprung och kulturell samhörighet mellan turkiska folk från Anatolien genom Kaukasus och Centralasien ända till västra Kina. För många turkiska nationalister är denna identitet minst lika viktig som den osmanska. De två berättelserna överlappar delvis men bygger på olika principer. Den neo-osmanska berättelsen är civilisatorisk och hämtar sin legitimitet ur det osmanska rikets historia och den muslimska gemenskapen. Den panturkiska är däremot i första hand språklig och etnokulturell.

Det är ingen tillfällighet att den panturkiska dimensionen väcker särskild uppmärksamhet i Moskva. En stor del av de turkisktalande folken lever i de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien eller inom dagens Ryska federation. Därmed utgör den panturkiska identiteten, åtminstone potentiellt, ett alternativt identitetsprojekt i samma geopolitiska område som Dugins eurasiska civilisation gör anspråk på. Den ena berättelsen bygger främst på språk, etnicitet och kulturell samhörighet, den andra på föreställningen om en gemensam civilisation.

Om Turkiets panturkiska orientering riktar blicken österut mot de turkiska folken i Eurasien, gör Dugins eurasiska idé anspråk på samma geografiska område, men utifrån en motsatt civilisatorisk logik. Där den ena berättelsen bygger på språk och turkiskt ursprung, bygger den andra på den rysk-ortodoxa civilisationens historiska uppdrag. Det är i denna konkurrens om Eurasiens historiska och kulturella centrum som Ukrainas roll blir särskilt betydelsefull.

Ur ett civilisationsstatsperspektiv blir en stor befolkning en viktig strategisk resurs. En utmaning för Rysslands ambitioner är att den etniskt ryska befolkningens andel minskar både absolut och relativt, medan turkiska och andra muslimska folk har en betydligt större nativitet. Om ryssar, belarusier och ukrainare betraktas som delar av samma civilisatoriska gemenskap framträder en betydligt större östslavisk befolkningsbas.

Det ryska civilisationsprojektet

Sommaren 2021, ett halvt år före den fullskaliga invasionen av Ukraina, det som av Kreml betecknades som den "militära specialoperationen", publicerade Vladimir Putin essän Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare. I essän placeras den ryska eller rusiska världens civilisatoriska vagga i Kievrus, den medeltida statsbildning som på svenska vanligen kallas Kievriket. Ryssar, belarusier och ukrainare framställs inte som tre separata nationer utan som tre grenar av samma historiska och civilisatoriska gemenskap. Att dessa grenar splittrats beskrivs som resultatet av yttre historiska ingrepp, från det polsk-litauiska samväldet till Lenins skapande av artificiella sovjetrepubliker. I essän hävdas vidare att väst inte bara separerat Ukraina från Ryssland, utan aktivt stöttat ett projekt för att förvandla Ukraina till ett "Anti-Ryssland", vilket ur ett civilisatoriskt perspektiv betraktas som en stöld av en del av den egna civilisatoriska kroppen och en omvandling av den till ett fientligt brohuvud.

Putins essä använder inte Huntingtons terminologi, men den bygger på en mycket likartad föreställning om civilisationer som historiska gemenskaper med egna kärnstater. Där Huntington presenterade modellen som en analys av världspolitiken gjorde Dugin den till ett geopolitiskt handlingsprogram. Hos Putin blir civilisationsidén inte bara en beskrivning av historien, utan ett argument för att Ukraina saknar rätt till en egen historisk utveckling.

Civilisationsidén legitimerar territoriella anspråk därför att staten inte längre främst sägs representera ett territorium eller en nation, utan en civilisation. Om civilisationens historiska kärnområde ligger utanför statens nuvarande gränser kan territoriell expansion framställas som en återförening snarare än en erövring.

Civilisationsidén är dock inte bara avsedd att legitimera kriget och införliva Ukraina i den tänkta "treeniga ryska nationen" (ryssar, belarusier och ukrainare), utan också att legitimera den egna regimen. I denna berättelse framträder Vladimir Putin inte bara som statschef utan som den ryska civilisationens beskyddare och historiska återupprättare. På så sätt blir civilisationen inte bara en historisk gemenskap utan också ett politiskt legitimeringsverktyg. Den legitimerar samtidigt territoriell expansion utåt och maktkoncentration inåt.

Den militära specialoperation, som enligt planerna skulle få den ukrainska staten att falla samman inom några dagar, misslyckades som bekant. Samtidigt kollapsade projektet att "återförena" Ukraina med den ryska världen. Därmed tvingades Kreml gradvis ersätta det offensiva civilisationsnarrativet om att återupprätta den ryska världen (Russkiy mir) med ett defensivt narrativ om att försvara fosterlandet och den heliga ryska civilisationen mot väst. Trots att Ryssland inte har övergett sina territoriella ambitioner handlar den officiella berättelsen inte längre om expansion, utan om ett existentiellt försvar. I praktiken handlar den officiella berättelsen inte längre om att legitimera återupprättandet av en historisk ordning, utan om att legitimera försvaret av Ryssland mot en yttre fiende.

Från återförening till försvar

Denna förskjutning från ett offensivt civilisationsnarrativ till ett försvarsnarrativ blottlägger samtidigt en viktig motsägelse. Under åren 2014–2021 motiverade Kreml annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina med att den ryskspråkiga befolkningen utgjorde en särskild etnisk grupp vars rättigheter måste skyddas från den ukrainska staten. I Putins essä från 2021 försvinner denna distinktion nästan helt. Där framställs ryssar, belarusier och ukrainare i stället som delar av ett och samma folk. Den befolkning som tidigare beskrevs som en rysk minoritet med behov av skydd beskrivs nu som en integrerad del av den ryska civilisationen.

Invasionen fick motsatt effekt än den som civilisationsnarrativet förutsatte. I stället för att återföra Ukraina till Russkiy mir stärktes den ukrainska nationella identiteten. Användningen av ukrainska språket ökade, avståndstagandet från rysk kultur och historia blev tydligare och allt fler ukrainare kom att definiera sin nationella identitet i kontrast till Ryssland.

När specialoperationen  misslyckades och inte längre handlade om att snabbt erövra hela Ukraina, utan åtminstone tillfälligt om att endast ansluta regioner med ryskspråkig majoritet till Ryssland, återgick man delvis till narrativet från 2014, inte minst i kommunikationen med omvärlden. Detta illustrerar hur den narrativa legitimeringen förändras när de politiska målen förändras. Narrativen är inte fasta historiska tolkningar utan strategiska verktyg som anpassas efter politiska mål.

Berättelsen om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen i Donbas fyllde efter 2014 en konkret politisk funktion. Den erbjöd ett internationellt begripligt motiv för de ryska åtgärderna och kunde anknyta till etablerade föreställningar om minoritetsskydd. Ur den ryska civilisationstatens perspektiv var Donbas däremot aldrig slutmålet. Berättelsen om Donbas fungerade som ett operativt narrativ, medan återupprättandet av Russkiy mir utgjorde det strategiska narrativet.

Narrativens föränderliga funktion

Om Ukraina i grunden utgjorde en del av samma historiska och civilisatoriska gemenskap låg målet längre än till kontrollen över Donbas. Det handlade om att återintegrera Ukraina i den treeniga ryska nationen eller i den unionsstat som Ryssland och Belarus redan hade påbörjat. I detta perspektiv kan folkomröstningen om ändringar i den belarusiska grundlagen den 27 februari 2022 – tre dagar efter invasionen och medan ryska trupper fortfarande befann sig i Belarus – också tolkas som en institutionell förberedelse för ett framtida ukrainskt anslutande till unionsstaten. Dessa planer kunde dock aldrig förverkligas.

När försöket att snabbt underkuva Ukraina misslyckades kollapsade detta strategiska projekt. Civilisationsidén övergavs däremot inte helt. Den fick en ny funktion. I stället för att legitimera återintegreringen av Russkiy mir kom den att legitimera försvaret av den ryska civilisationen mot det förfallna väst.

Trots att Putin i sin essä tydligt hade uttryckt de ryska målen att återförena den ryska världen verkar narrativet om försvaret av den ryska minoritetens rättigheter att ha varit lättare att ta till sig i väst. Det operativa narrativet om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen kan samtidigt ha bidragit till att de mer långtgående ambitioner som kom till uttryck i Putins essä från 2021 fick mindre uppmärksamhet. Om man läser essän som ett uttryck för den ryska civilisationstatens långsiktiga självförståelse framstår skyddet av de ryskspråkiga inte som det egentliga slutmålet.

I told President Zelenskyy @ZelenskyyUa the truth. I used to believe Ukraine was a country full of Nazis, and as a Jewish America, I opposed sending a dime of taxpayer money to Ukraine.

Then I traveled to Ukraine and learned first hand how Ukraine has
one of the strongest laws… pic.twitter.com/ZndNXGPeMm

— Laura Loomer (@LauraLoomer) July 26, 2026

I väst har civilisationsidén främst fått genomslag inom alternativa högermedier och den så kallade civilisationshögern, där föreställningen om ett dekadent väst länge har varit central. I vissa av dessa miljöer har även Aleksandr Dugins idéer uppmärksammats, och Dugin har medverkat i amerikanska alt-right-poddar. Dessa mediemiljöer har samtidigt fungerat som arenor där ryska narrativ och direkt desinformation om Ukraina kunnat få spridning och resonans, ibland också utanför den mest renodlade alternativhögern. Detta har uppmärksammats särskilt efter att internetprofilen Laura Loomer gjorde en helomvändning i Ukrainafrågan och besökte Ukraina i juli 2026. Loomer har själv framhållit sina kontakter med president Donald Trump, och hennes omsvängning har därför av vissa tolkats som ett tecken på en bredare omprövning inom delar av den amerikanska högern.

Samtidigt tycks även Trumpadministrationens hållning till kriget successivt ha förändrats. Om den ryska civilisationsberättelsen endast vann begränsad resonans utanför den alternativa högern, fick det operativa krigsnarrativet om ett ryskt övertag desto större spridning. Föreställningen att Ukraina förr eller senare skulle tvingas ge upp kom länge att prägla delar av den amerikanska debatten, men har blivit allt svårare att upprätthålla i takt med Ukrainas fortsatta motstånd.

Civilisationsprojektets sammanbrott

Det ryska civilisationsprojektet misslyckades redan under krigets första dagar. Oavsett hur kriget avslutas militärt blev Ukraina genom invasionen politiskt, kulturellt och identitetsmässigt allt svårare att införliva i Russkiy mir. 

I strategispelet Sid Meiers Civilization kan civilisationer expandera genom att flytta gränser på en karta. I den verkliga världen följer människor inte samma logik. Rysslands ledning kunde flytta frontlinjer, men inte återupprätta den civilisatoriska gemenskap som Russkiy mir förutsatte.

Man kan erövra territorier med våld. Man kan inte tvinga människor att uppleva sig som en del av en civilisation.