Vinnare på pandemin

De flesta kriser har förlorare och vinnare. Vapenindustrin vinner på krig, liksom läkemedelsbolagen kan vinna på epidemier. Även den aktuella coronapandemin har sina vinnare. Dit torde bl.a. näthandelsbolag och teknologibolag höra. Under nedstängningen har ju väldigt mycket flyttat till nätet. Ibland är fördelarna som en del drar av kriser så stora att konspiratoriskt lagda misstänker att vinnarna i själva verket ligger bakom krisen. Så behöver det naturligtvis inte vara. Åtminstone är det inte jag som skapat viruset SARS-CoV-2, fastän jag dragit nytta av covid-19.

Gymmet saknar jag trots allt.

För många har utmaningen med pandemin varit att stanna hemma och isolera sig. Bristen på socialt umgänge har för många varit psykiskt mycket tungt. Själv är jag något av en enstöring, speciellt efter att jag för snart tre år sedan först skadade mig i en cykelolycka och efter olyckan drog på mig andra skador, då jag hade för bråttom att komma tillbaka. (Se "Olyckor och skador", "Trokanterit" och "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?".) I över ett års tid har jag haft svårt att sitta, stå och ligga annat än på mage.

Det är klart att det inte är så lätt att leva ett socialt liv, om man bara kan ligga på mage. Dessutom är det även tungt att ligga på mage längre stunder, speciellt då man samtidigt skriver på datorn. Jag har under det senaste året trots allt inte varit sjukledig en enda dag. Det förklaras långt av effekten av värkmedicin, men framför allt av att möten och fortbildningar har flyttat till nätet tack vare coronan. Just när mina problem har varit som värst har undervisningen flyttat till nätet och jag har liksom miljontals med mig värden över i egenskap av lärare fått jobba på distans.

If you cannot sit, you have to stand up paddle boarding.
SUP är utmärkt träning för längdåkare!

När hela världen har stannat hemma har även jag gjort det. Det hade jag varit tvungen att göra även utan pandemin. Jag hade i ingen händelse kunnat gå på bio för att se Bondfilmen No time to Die, gå på släktbjudningar eller skida Vasaloppet. När människor världen över sitter hemma och känner sig ensamma har jag känt mig vara i gott sällskap. Det är inte bara jobbet som flyttat hem eller till internet, utan även mycket annat stremas och visas på nätet. Jag har visserligen regelbundet gått på fysioterapeutisk behandling, men tack vara pandemin har fysioterapi online slagit igenom. Har man lite ovanligare och svårbehandlade problem är det en tillgång att många fysioterapeuter nu mera än någonsin tidigare presenterar introduktionsvideor och provbitar ur nätkurser på Youtube.

Till skillnad från förra våren bjuder Europort och andra kanaler på sportevenemang i direktsändning. Själv följer jag speciellt med längdåkning och cykeltävlingar och jag ser på sändningarna medan jag kör rehabilitering eller ersättande träning med gummiband. Att det saknas egentlig publik spelar ingen större roll i landsvägslopp på cykel. Tvärtom är det en fördel att det inte trängs för mycket publik i uppförsbackarna i bergsetapper. Hittills i år har pandemin inte märkbart påverkat tävlingskalendern för proffscykling, så det går ingen nöd på mig som bänkidrottare.

Det är mycket behagligare att dela en pandemi med sina medmänniskor och hela världen än att låsa in sig med egna ovanliga och lite pinsamma fysiska problem. På nätet finns det visserligen facebookgruppar för olycksbröder- och systrar som lider av liknande problem. Jag är medlem bl.a. i grupper för personer med trokanterit, proximal hamstringtendinopati och reflux. Jo, refluxproblemen har blivit värre av att jag ligger på mage. Här har det dock skett en förbättring via fysisk träning och Facebook bjuder på framgångsberättelser om personer som arbetat bort sina refluxproblem. Annars är det mest deprimerande att ta del av människors berättelser av hur de inte har kunnat sitta på flera år eller t.o.m. årtionden. Skulle mitt problem bara vara att jag har svårt att sitta, men när jag tidvis inte heller klarar av att stå längre stunder...

I början av april ser det ut att vara bara några månader kvart av nedstängningen pga. coronan. Skolorna torde återgå till närundervisning före det och därmed är det slut med jobbande på distans för min del. Mina hälsoproblem kommer däremot inte att vara över. Kanske måste jag sjukskriva mig, eller så klarar jag mig med värkmedicin. Jag kommer att sakna pandemin!

Fast även när det gäller min tendinaopati - eller kanske snarare mina tendinopatier - ser jag ett slut, om än lite längre fram. Tack vare mina problem har jag fått upp ögonen för begränsningar i min rörlighet och problem med hållningen, som jag lidit av under största delen av mitt liv. Det var egentligen bara en tidsfråga när den tidsinställda bomben skulle explodera. Hade det inte varit för cykelolyckan och de där påföljande överansträngningsskadorna skulle paketet kanske ha brustit ett årtionde senare när det pga. åldern hade varit ännu svårare att rätta till problemen. Att rätta till obalans mellan muskler, stärka svaga och kroniskt spända muskler och öka rörligheten tar tid, inte minst då man inte kan stretcha skadade senor. Tendinopati tar i sig lång tid att övervinna, även i fall där senskadan inte bottnar i bakomliggande problem. Och det hade varit lättare att rätta till problemen om jag varit yngre.

Mina nyvunna insikteter i hur kroppen fungerar känns så värdefulla att jag - trots mina tillfälliga fysiska problem - nästan fasar vid tanken på hur illa det hade förblivit med min hållning och rörlighet, om jag inte hade skadat mig. Jag har haft lite skolios, men framför allt har jag haft en iögonfallande lordos (överdriven svank), som långt kan förklaras av svaga och spända hamstringsmuskler (bakre lårmuskler) och mycket starka men lika så strama främre lårmuskler. Jag hoppas kunna återkomma med ett blogginlägg om hur man jobbar bort fel i hållningen och bristande rörlighet och övervinner tendinopati. Tills dess hoppas jag att jag åtminstone kan fungera som ett varnande exempel. Bara jag blir kvitt mina nuvarande akuta problem kommer jag att ha en bättre fysik än jag någonsin haft förut.