Mot medlemskap i Nato

Då Ryssland anföll Ukraina i februari svängde opinionen för ett finskt Nato-medlemskap. Man har förundrat sig över att finländarna ändrade åsikt så snabbt, men man borde kanske snarare fråga sig varför stödet för ett finländskt medlemskap i Nato inte har varit större förut. Ryssland har, för dem som velat se, varit ett hot långt före den 24 februari i år, men först i vintras insåg man allmänt att Finland behöver Nato för att trygga sin säkerhet.

En motsvarande svängning av opinionen skedde samtidigt i Sverige, men den var inte lika radikal. I Sverige är stödet för ett medlemskap i Nato för tillfället inte lika stort som i Finland, men i Sverige hade man inte heller från tidigare uttalat en "Nato-option". Det är speciellt regeringspartiet Socialdemokraterna och den övriga vänstern som motsatt sig en Nato-option, men lika väl var den svenska socialdemokratiska regeringen i maj färdig att ansöka om ett medlemskap samtidigt med Finland.

I både Finland och Sverige gjorde man konklusioner av det förändrade säkerhetsläge som kriget i Ukraina ansågs innebära, men trots att man tog likadana beslut drog man inte nödvändigtvis samma slutsatser. Grovt förenklat och starkt generaliserat fick man i Finland och Sverige motsatta insikter av kriget i Ukraina. I Sverige insåg man att Nato eller dess medlemmar i fall av krig med kärnkraftmakten Ryssland inte skickar trupper till länder som inte är medlemmar i försvarsalliansen Nato. I Sverige har man föreställt sig att man genom att förklara sig neutral eller alliansfri kan hålla sig utanför krig, samtidigt som man litat på att stödet från USA och övriga väst skulle avskräcka Ryssland från att anfalla. Anfallskriget mot Ukraina strider mot dessa föreställningar. I Finland insåg man tvärtom att ett europeiskt land som anfalls av Ryssland inte lämnas ensamt, utan kan räkna med massivt stöd från väst. I Finland har man länge självömkande föreställt sig att Finland måste klara sig själv och vid behov förvara sig ensam liksom man gjorde under vinterkriget. Det massiva stöd som Ukraina har fått strider mot även den föreställningen.

Att Finland och Sverige hittills stannat utanför Nato kan delvis förklaras av vänsterideologiska orsaker. I Sverige handlar önskan om att förbli alliansfritt även om identitet och nostalgi från Olof Palmes dagar, då Sverige kunde kritisera så väl USA som Sovjetunionen - samtidigt som man hade hemliga eller inofficiella försvarsavtal med USA. I 200 år har Sverige hållits utanför krig och det har präglat den svenska nationella identiteten på liknande sätt som krigen präglat den finska identiteten. I Finland bygger alliansfriheten på politiken under kalla kriget, då Finland påtvingades en pakt med Sovjetunionen, men önskade att bli betraktat som ett neutralt land och kunde stå värd för europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen år 1975. I stället för att känna sig förnedrad av att ha tvingats till undfallenhet kom man i Finland att uppfatta neutralitetspolitiken som en framgång så till den grad att man ville bevara den även efter Sovjetunionens upplösning. Fast egentligen gav man upp neutraliteten redan på 1990-talet, men Finland förblev liksom Sverige alliansfritt. Tänkesättet från kalla krigets dagar har levt kvar, då man i Finland inte gjort upp med undfallenhetspolitiken eller finlandiseringen. I Finland har undfallenhetspolitiken rötter som går tillbaka ända till 1800-talet, då prästerskapet och de finsknationalistiska fennomanerna förespråkade och drog fördel av undfallenhetslinjen.

I Sverige tänkte man under det kalla kriget även på Finland. En orsak till att Sverige valde att inte gå med i Nato var att man inte ville lämna Finland ensamt utanför försvarsalliansen. Tanken var att Sverige skulle ansluta sig till Nato i fall Sovjetunionen skärpte greppet om Finland och att Sovjetunionen räknade med detta. Ett neutralt Sverige var således i Finlands intresse och Finlands sak var Sveriges även under det kalla kriget. Det handlade inte bara om omtanke om brödrafolket. Det var även i Sveriges eget intresse att bevara Finland som en buffert mot Sovjetunionen och östblocket. När man i Finland nu säger att "Sveriges sak är vår" handlar det på motsvarande sätt även om att det är i Finlands säkerhetspolitiska intresse att även Sverige går med i Nato samtidigt som Finland.

Ett av de vanligaste argumenten mot ett Nato-medlemskap som lyftes fram efter det ryska anfallet mot Ukraina är att tiden mellan en ansökan om medlemskap och ett förverkligat medlemskap är riskfylld. Både i Sverige och Finland ansåg många, speciellt i ett tidigt skede av kriget, att en ansökan om ett medlemskap under pågående krig skulle upplevas som en provokation som kunde leda till en eskalering. För att förkorta denna så kallade gråzon sökte Finland och Sverige bekräftelse på att samtliga nuvarande Nato-länder skulle godkänna Finland och Sverige som nya medlemsländer. Före Finland och Sverige lämnade in sina medlemsansökningar lät samtliga nuvarande medlemmar inklusive Turkiet förstå att de inte skulle stoppa ett medlemskap. Så fort ansökan var gjord meddelade ändå Turkiets president Recep Erdoğan att Turkiet inte kommer att säga ja till ett svenskt eller finskt medlemskap i Nato.

Om man utgår ifrån att  Erdoğan agerat det minsta rationellt, så hade Turkiet ingenting emot att Finland och Sverige ansökte om medlemskap. Tvärtom var det väl vad Erdoğan önskade, eftersom en ansökan skulle ge Turkiet möjligheter att ställa krav i olika riktningar. Ser man att en gråzon mellan en ansökan  och ett förverkligat medlemskap är en speciellt riskfylld period, så förefaller Turkiet med flit ha gillrat en fälla. 

Man kan ändå även se det som en positiv sak att Turkiet kom med sina krav först efter att medlemsansökan var ett faktum. I själva verket torde perioden fram till att beslutet om en medlemsansökan var gjord ha varit den bästa chansen för en rysk hybridpåverkan. Nu blev perioden från att diskussionen om ett medlemskap i Nato kom i gång fram till att en ansökan lämnades in kort och en rysk direkt påverkan var obefintlig. Dessutom har man från ryskt håll redan stängt gaskranen och stoppat leveransen av elektricitet, så Ryssland har redan förbrukat sina främsta möjligheter till påtryckning. Finland är till skillnad från en del centraleuropeiska länder inte heller beroende av gas för varmvatten och uppvärmning av hus.

Före kriget mot Ukraina hade Ryssland goda möjligheter till hybridpåverkan. Möjligheterna att påverka Finland begränsas visserligen av Finlands medlemskap i EU, som långt styr Finlands utrikespolitik, men 2015-2016 förmådde Ryssland tvinga Finland till bilaterala förhandlingar genom att låta transportera asylsökande till den finska gränsen. För sex år sedan lyckades Ryssland av allt att döma ha en avgörande inverkan på så väl presidentvalet i USA som på folkomröstningen om "brexit" i Storbritannien. Man kan bara föreställa sig hur en rysk påverkan i en folkomröstning om ett finskt eller svenskt medlemskap i Nato kunde ha sett ut. 

Ett vanligt argument mot ett finskt Nato-medlemskap har varit att det skulle provocera Ryssland. Georgien och Ukraina är exempel på länder vars medlemskap i Nato Ryssland har försökt stoppa med militära medel. I verkligheten har man kanske inte föreställt sig att en provokation skulle leda till ett militärt angrepp på Finland, utan tänkt sig att Ryssland kunde bestraffa ett finskt medlemskap i Nato med mjukare medel, främst ekonomiska. En del finska företag har varit mycket beroende av Ryssland. Hit hör statsägda bolag så som Finnair och Fortum. Via företag med intressen i Ryssland hade det kunnat vara relativt lätt för Ryssland att utöva påtryckningar mot Finland. Den möjligheten finns inte längre eller åtminstone inte för tillfället.

Personligen är jag särskilt nöjd över att Finland och Sverige genom medlemskap i Nato kommer att kunna bidra till säkerheten i hela Europa och speciellt i Baltikum. Det tidigare valet att stanna utanför Nato har inte bara varit beklagligt med tanke på Finlands och Sveriges egen säkerhet, utan även osolidariskt med tanke på Estlands, Lettlands och Litauens utsatta läge. Vill man se något positivt med att Finland tills i år valt att stanna utanför Nato så kan det noteras att alliansfriheten har tvingat Finland att behålla en stark armé baserad på allmän värnplikt. Det gör att Finland nu är starkt välkommet i Nato.

Den svenska coronastrategin

Folkhälsomyndigheten

Den svenska coronastrategin har väckt stor internationell uppmärksamhet, men alldeles speciellt har vi i Finland med en starkt kritisk blick följt med hur man i Sverige "låtit" åldringarna dö på äldreboenden. Då man saknat så väl skyddsutrustning som kompetens på särskilda boende har det inte varit möjligt att skydda de "äldre äldre" samtidigt som smittan fått spridas relativt fritt bland befolkningen inklusive vårdpersonalen. Man kan spekulera över i vilken grad det utilitaristiska arvet och betonandet av samhällsnyttan framom plikten att ta hand om de anhöriga har påverkat den svenska linjen, men den främsta förklaringen till att Sverige sticker ut är ändå att man hållit huvudet kallt och låtit experterna istället för politikerna ta ansvar.

Den svenska strategin är i grunden den samma som man valt i de flesta europeiska länder. Dagligen har man under pressträffen om covid-19 presenterat det schematiska diagrammet som illustrerar den svenska strategin att platta till kurvan. Det gäller att förhindra en exponentiell ökning av smittan, så att sjukvården inte överbelastas. I Sverige har åtgärderna för detta i första hand varit rekommendationer, upplysning och individuellt ansvarstagande. Det gäller att tvätta händerna, stanna hemma även om man endast är lindrigt sjuk och hålla avstånd, om det är möjligt. Allt för stänga åtgärder skulle i längden skada både folkhälsan och ekonomin. Frånsett den stora dödligheten på särskilda boenden har den svenska strategin i princip fungerat, då platserna på intensivvården hela tiden räckt till, om än situationen varit utmanande för vårdpersonalen.

Bakom den svenska strategin finn även antagandet att de flesta förr eller senare kommer att smittas av covid-19 tills befolkningen uppnått en flockimmunitet. Detta antog man även i andra europeiska länder då man i mars valde restriktioner för att dämpa epidemin. Utan åtgärder skulle sjukvårdens kapacitet inte räcka till, men i gengäld skulle befolkningen relativt snabbt uppnå flockimmunitet och epidemin därmed gå över. Med allt för strikta restriktioner skulle sjukvården inte hotas av överbelastning, men istället skulle epidemin pågå desto länge. I Sverige valde man en medelväg, som betydde relativt snabb spridning med relativt höga dödssiffror i början av epidemin, men som i längden skulle visa sig vara framgångsrik, trodde man.

Nu i början av juni kan vi se att epidemin, trots påfrestningar på sjukvården, inte spritt sig så snabbt, inte heller i länder med begränsade restriktioner. Inte ens i Madrid eller Stockholm är man ens nära en flockimmunitet som skulle skydda befolkningen mot en eventuell andra våg av covid-19. Ingenstans i värden torde man uppnå flockimmunitet innan vi har ett vaccin mot sjukdomen. I stället har kurvan svängt neråt i länder som valde striktare restriktioner. När man i grannländerna nu går in för att hålla smittan under kontroll med hjälp av spårning och lokala ingrepp samtidigt som man öppnar upp samhället befinner sig smittspridningen i Sverige ännu på en hög nivå. Istället för att motsvara den blåa kurvan i diagrammet ovan motsvarar utvecklingen i Sveriges grannländer snarare av den gröna kurvan i diagrammet nedan.

https://www.healthwise.org/blog/slowing-the-spread-of-covid-19.aspx

Om man i Sverige misslyckats med att skydda sina åldringar, har man i Finland hittills lyckats bättre än förväntat med att begränsa smittan. Även finska experter uttryckte under våren oro för att man lyckats till och med för bra och att en eventuell andra våg därför kunde bli extra svår under kommande höst och vinter då sjukvården samtidigt belastas av säsongsinfluensa. Inofficiellt var denna oro kanske till och med en orsak till att man övervägde att öppna grundskolorna i miten av maj, fastän de officiella motiveringarna till beslutet att upphöra med distansundervisningen var helt andra. Den finska regeringen har lika väl hållit fast vid att den finska strategin går ut på att begränsa smittspridningen så mycket om möjligt, även om det inte går att utrota smittan helt innan vi har ett vaccin. Flockimmunitet satsar man i varje fall inte på.

Hur coronaläget i höst kommer att se ut globalt är det ingen som vet. Inför sommaren förefaller det ändå som om man i Finland och i Sveriges övriga grannländer valt en strategi som fungerat bättre än den svenska. Nu förhindras svenskar att resa till länder som tar emot turister från de övriga nordiska länderna och det kan få svenskarna att ändra sin inställning till den av folkhälsomyndigheten och svenska regeringen valda strategin. Nu är det ändå för sent att inför sommarledigheterna ändra strategi. I själva verket är det ingreppen i ett tidigt skede av epidemin som verkar ha den största inverkan på begränsningen av smittspridningen. Kanske hade Sverige och Stockholm otur med sportlov i ett skede då man ännu inte kände till den höga smittspridningen i Alperna. Det finns dock nya rön som pekar på att smittan i ett tidigt skede främst kom från Storbritannien och USA.

Är vi pessimister och fortfarande räknar med att majoriteten av befolkningen kommer att smittas, så kan vi förvänta oss att man i Sverige i slutändan trots allt klarar sig relativt bra, fastän det med tanke på bristen på skyddsutrustning och kunskap om covid-19 hade varit skäl att försöka vinna tid med tidiga ingrepp mot smittan. Förhoppningsvis kommer vi ändå att ha vaccin mot covid-19 långt innan vi uppnått flockimmunitet på naturlig väg. Vi får hoppas att det visar sig att Sverige valt fel väg och - för uttrycka det krasst - att tusentals svenska åldringar dött i onödan för att man i Sverige under våren valde allt för begränsade åtgärder.