Den 7 september 2026 invigdes Jakov Novitjenko-bron över Tumenfloden mellan Ryssland och Nordkorea. När bron öppnades körde lastbilskonvojer från båda länderna över gränsen. I spetsen för den ryska konvojen körde en röd Zaporozjets, tillverkad i Zaporizjzja i Ukraina. Bilen hade ägts av den sovjetiska officeren Jakov Novitjenko och det var hans barnbarn Nikolaj Sjtsjerbitskij som satt bakom ratten när bilen rullade mot Nordkorea.
Beslutet om bron och vägförbindelsen mellan Nordkorea och Ryssland hade tagits under Vladimir Putins besök i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang i juni 2024. Rysslands behov av ammunition till kriget i Ukraina hade då gett Nordkorea en ny betydelse som militär leverantör. I oktober samma år sprängde den nordkoreanska militären vägförbindelserna till Sydkorea.
Bron har fått sitt namn efter en sovjetisk officer som uppfattas ha räddat Kim Il Sungs liv genom att fånga en granat och täcka den med sin kropp under ett massmöte i Pyongyang 1946. Den store ledaren visade senare sin tacksamhet mot Novitjenko genom att under sitt statsbesök i Sovjetunionen år 1984 tilldela den i sitt hemland bortglömda hjälten den nordkoreanska titeln Arbetets hjälte. I övrigt har Kim Il Sung och Nordkorea tonat ner Sovjetunionens betydelse för Kim Il Sungs och familjen Kims väg till makten.
Under andra världskriget, då Korea fortfarande stod under japanskt kolonialvälde, tjänstgjorde Kim Il Sung i Röda armén. Vid Japans nederlag 1945 ockuperade Sovjetunionen halvön norr om den 38:e breddgraden, inklusive Pyongyang. Med avgörande sovjetiskt stöd etablerades Kim som ledare där och blev regeringschef när Demokratiska folkrepubliken Korea utropades 1948.
Enligt den nordkoreanska historieskrivningen hade Kim Il Sung genom sin gerillakamp befriat Korea från det japanska kolonialväldet. Hans ledarställning framställdes som ett uttryck för folkets förtroende för befriaren och den nya staten som ett resultat av hans revolutionära kamp. De sovjetiska insatserna får i denna berättelse en underordnad roll som kamratligt stöd.
I Koreakriget var det Folkrepubliken Kina som kom till Kim Il Sungs räddning då de av USA ledda FN-styrkorna hade drivit tillbaka den nordkoreanska armén och närmat sig gränsen till Kina. Trots att Kim Il Sung hade lett sitt folk in i ett krig där Pyongyang och andra städer ödelades stärkte Kim sitt grepp över folket under 1950-talet och personkulten kring den "store ledaren" antog allt större proportioner. En kombination av repression och närmast religiös vördnad för ledaren och senare även hans son, den "käre ledaren" Kim Jong Il, cementerade familjen Kims maktposition.
När jag själv tillsammans med min blivande fru år 1992 hade möjlighet att besöka Nordkorea förväntade jag mig ändå att den nordkoreanska regimen skulle falla inom några år. Året innan hade Sovjetunionen upplösts och två år tidigare hade Tyskland återförenats. Själva möjligheten att besöka Nordkorea såg jag som ett uttryck för att landet började öppna sig, även om vi från Sydkoreas huvudstad Söul måste flyga via Nagoya i Japan för att ta oss till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.
Under resan till Nordkorea besökte vi bl.a. berget Kumgangsan, där man höll på att hugga in slagord i bergväggar. Vi gjorde även ett obligatoriskt besök vid "revolutionens vagga", Kim Il Sungs påstådda födelsehem i Mangyongdae. Där lät vi oss fotograferas invid det mycket enkla traditionella koreanska bondehemmet med lerväggar och halmtak där Kim Il Sung ska ha fötts den 15 april 1912, eller år 1 enligt den tideräkning som i Nordkorea officiellt infördes år 1997 efter Kristus.
När Kim Il Sung dog efterträddes han som landets ledare av sonen Kim Jong Il, som redan länge hade kallats den ”käre ledaren”. Faderns ställning bestod dock: år 1998 skrevs grundlagen om och Kim Il Sung utsågs till republikens evige president. Sonen ledde landet genom andra ämbeten.
Det var inte bara jag som i början av 1990-talet föreställde mig ett återförenat Korea. Men den återförening jag tänkte mig efter Tysklands exempel hade en annan innebörd än den som utlovades i Nordkorea. Där hade Kim Il Sung, enligt den nordkoreanska historieskrivningen, befriat folket från det japanska kolonialväldet, men befrielsen framställdes som ofullbordad. Södra delen av fosterlandet stod fortfarande under den amerikanska imperialismens välde. Återföreningen skulle fullborda den nationella befrielsen.
Berättelsen om den redan vunna befrielsen kompletterades alltså av löftet om en kommande. Mellan dem kunde fortsatta prövningar och uppoffringar få sin mening. I denna mening fungerade det återförenade fosterlandet som ett förlovat land.
Vid världsmästerskapen i bordtennis 1991 hade Nordkorea och Sydkorea för första gången ett gemensamt lag. Man använde sig då av den så kallade enhetsflaggan, med en konturkarta över hela Korea i himmelsblått mot vit bakgrund. Samma flagga användes under gemensamma inmarscher vid OS i Sydney 2000, Aten 2004, Turin 2006 och vinter-OS i Pyeongchang 2018, då Nordkorea och Sydkorea hade ett gemensamt lag i damernas ishockey. Kartan med hela den koreanska halvön har i Nordkorea även använts i olika statliga sammanhang.
I en text om återföreningen från augusti 1997 återknöt Kim Jong Il till den befrielse som hans far enligt den officiella berättelsen hade skänkt nationen. Men fullständig nationell suveränitet kunde uppnås först genom återförening: det utländska herraväldet i söder skulle upphöra och nationens avbrutna band återknytas. Att fullfölja befriarens verk framställdes som en revolutionär plikt och en moralisk skyldighet, oavsett vilka svårigheter som återstod. Den vunna befrielsen gav alltså både auktoritet åt ledarskapet och riktning åt en fortsatt kamp.
Ännu i Kim Jong Uns nyårstal 2015 förenades dessa motiv. Sjuttioårsminnet av befrielsen blev ett tillfälle att uppmana hela nationen till återförening. Samtidigt framställdes USA:s fientliga politik som ett hot mot landets existens, och kärnvapenavskräckningen som ett nödvändigt försvar av suveräniteten. Den historiska befrielsen, den framtida återföreningen och försvaret mot yttre fiender rymdes således i samma tal.
Vissa auktoritära stater slår ner opposition med politiska mord, fångläger, tortyr, bestraffning av familjemedlemmar och andra former av repression. Ändå behöver de i regel legitimera sin makt, bl.a. med hjälp av historien och stora berättelser. I Nordkorea förenas brutal repression och förföljelse av kristna med systematisk indoktrinering i juche-ideologin, som betonar nationellt oberoende och självtillit samt ledarens centrala roll. Grovt förenklat kan man urskilja tre berättelser som legitimerat regimen: Kim Il Sung befriade folket ur träldomen under den japanska imperialismen; under hans och hans efterträdares ledning har folket försvarat den vunna friheten; en framtida återförening skulle fullborda befrielsen genom att göra slut på vad regimen framställde som USA:s herravälde i söder.
De tre berättelserna hänger ihop, men kompletterar även varandra genom att ha delvis olika funktioner. Det är framför allt den vunna befrielsen som ger regimen historisk legitimitet. Försvaret mot fiender förklarar varför segern ännu måste skyddas och prövningarna fortsätter. Den utlovade fullbordan av befrielsen ger fortsatt kamp och uppoffringar riktning och mening. De tre berättelserna kan även tolkas som delar av en och samma stora berättelse med samma grundstruktur som den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten, ökenvandringen och ankomsten till det utlovade landet.
Denna berättelseform är inte unik för Nordkorea. Även marxismens historiefilosofi har tolkats som en sekulariserad frälsningshistoria: revolutionen öppnar vägen till befrielse, men skapar inte i sig ännu det fullbordade kommunistiska samhället. Löftet om denna framtida fullbordan kan legitimera en diktatur som framställs som ett nödvändigt övergångsstadium. I Nordkorea har det kommunistiska framtidslöftet förenats med löftet om nationens fullständiga befrielse genom återförening. Ordet "kommunism" ströks ur grundlagen år 2009 och målet att bygga ett kommunistiskt samhälle ströks ur partistadgan 2010, innan det återinfördes där 2021. Löftet om återförening som en fullbordan av den nationella befrielsen bestod även när det kommunistiska slutmålet inte längre uttryckligen angavs. Det kunde därmed fortsatt ge riktning och mening åt folkets uppoffringar.
Parallellerna till de bibliska berättelserna behöver inte vara en tillfällighet. Kim Il Sung växte upp i ett fromt kristet hem i staden Pyongyang, som i början av 1900-talet kallades Österns Jerusalem tack vare en exceptionellt framgångsrik protestantisk missionsverksamhet och en stark andlig väckelse. Jonathan Cheng har i sin bok Korean Messiah, som utkom våren 2026, skrivit om hur Kim Il Sung var söndagsskollärare, spelade kyrkorgel och höll tal på tillställningar ordnade av KFUM (YMCA). Enligt Cheng präglades personkulten starkt av kristendomen. Cheng noterar även att Kim Il Sung inför den kristna befolkningen i Pyongyang framställde sig som en Mosesgestalt som lett folket ur träldomen under Japan.
I januari 2024 revs Återföreningsbågen. Monumentet över den store ledarens framtidsmål hade blivit ett hinder för hans sonsons nya politik. Satellitbilder visade att bågen hade försvunnit senast den 23 januari.
Vid ett partimöte i slutet av december 2023 hade Kim Jong Un förklarat att förhållandet mellan Nord- och Sydkorea inte längre skulle förstås som en relation inom samma nation, utan mellan två fientliga stater. I ett tal inför Högsta folkförsamlingen den 15 januari 2024 drog han konsekvenserna av denna omdefinition. Återföreningsorganen avvecklades, och han krävde att grundlagens hänvisningar till fredlig återförening skulle strykas. Befolkningen skulle i stället fostras till att betrakta Sydkorea som landets främsta och bestående fiende.
Det var en brytning med ett mål som hade framställts som både grundarens sista vilja och nationens historiska uppgift. Den vunna befrielsen skulle fortfarande vördas och staten fortfarande försvaras, men försvaret behövde inte längre tjäna målet om ett återförenat fosterland. Det förlovade landet hade avförts från färdplanen.
Brytningen innebar dock inte att Kim avstod från möjligheten att erövra södern. I samma tal föreslog han att grundlagen skulle föreskriva att Sydkorea ockuperas och införlivas om krig bryter ut. Skillnaden låg i hur målet berättades: södern skulle inte längre återförenas med norr som en del av samma nation, utan kunde underkuvas som en fientlig stat.
Förändringen fick ett konkret uttryck när Nordkorea i oktober 2024 sprängde vägförbindelserna till Sydkorea. Samma månad slutade statliga medier använda tideräkningen från Kim Il Sungs födelse. Detta har tolkats som ett försök av Kim Jong Un att etablera en auktoritet mindre beroende av föregångarnas arv. Kärnvapnen kan ha gjort det lättare att överge återföreningsmålet och koncentrera legitimeringen kring försvaret av den egna staten. Även samarbetet med Ryssland kan ha underlättat denna omläggning.
Ju större uppoffringar som krävs av folket, desto viktigare kan löftet om ett framtida mål bli för att rättfärdiga uppoffringarna och ge kampen mening. När återföreningen inte längre utlovas uppstår därför frågan vad som ska motivera fortsatta prövningar. Försvaret mot yttre fiender kan fortfarande åberopas, men regimen kan också behöva visa resultat i den stat som nu framställs som folkets hela fosterland.
Att återföreningsmålet överges under en period av ekonomiskt och diplomatiskt uppsving behöver inte vara resultatet av en medveten kalkyl. Men om eliten i Pyongyang upplever att landet utvecklas positivt och möts med större respekt av omvärlden kan det underlätta brytningen med ett mål som varit en central del av Kim Il Sungs arv.
Trots juche-ideologins betoning av nationellt oberoende har Nordkorea länge varit beroende av stöd från större grannar. Sovjetunionen hjälpte Kim Il Sung till makten och Kina räddade hans regim under Koreakriget. Kriget i Ukraina har däremot gett Nordkorea någonting som Ryssland behöver: ammunition och soldater. Det gamla beroendeförhållandet har därmed fått ett tydligare inslag av ömsesidighet.
Samarbetet med Ryssland kan därmed ha gjort det lättare att legitimera regimen utan löftet om hela fosterlandets befrielse. Militär styrka, ekonomiska framsteg och en upplevelse av större internationellt erkännande kan ge ledarskapet andra framgångar att åberopa och folkets fortsatta uppoffringar mening.
Men detta handlingsutrymme kan visa sig vara beroende av Rysslands fortsatta behov och betalningsförmåga. Om utbytet minskar och prövningarna åter tilltar blir frågan vad som ska ge dem mening sedan återföreningen upphört att vara den utlovade fullbordan av det koreanska folkets befrielse. Försvarsberättelsen kan motivera fortsatt kamp, men den lovar inte i sig något slut på den.
Nordkorea är ett tacksamt studieobjekt eftersom regimens extrema drag gör de legitimerande berättelsernas funktioner ovanligt tydliga. Ryssland är mer komplicerat. Där kombineras arvet efter gamla rusiska furstar med arvet efter både Peter den store och Stalin. Föreställningar om Sovjetunionens förlorade stormaktsställning överlappar med det kejserliga arvet, anspråk på en rysk civilisationsgemenskap, Russkij mir, och Moskvapatriarkatets kyrkliga anspråk på hela Rus. Dessa föreställningar bildar ingen entydig berättelse och behöver inte innebära samma territoriella mål.
När kriget i Ukraina blivit långvarigt och det utlovade återupprättandet mött motstånd har försvarsberättelsen fått större tyngd. Ryssland framställs som angripet av en fientlig omvärld, med Ukraina som redskap för väst. Det innebär inte att de expansiva målen har övergetts. Både i Ryssland och Nordkorea kan försvarsberättelsen förenas med anspråk på grannlandets territorium.
Skillnaden är att Nordkorea uttryckligen har avfört återföreningen som nationellt mål, medan Ryssland fortsätter att kombinera återupprättande och försvar. Försvarsberättelsen kan samtidigt göra motgångarna begripliga: det är inte längre bara Ukraina som måste besegras, utan ett övermäktigt väst som måste motstås. Fortsatta uppoffringar kan därmed framställas som nödvändiga även när den utlovade framgången dröjer.
Här får de historiska fiendebilderna en särskild funktion. Om dagens motståndare framställs som arvtagare till gårdagens nazister kan den tidigare segern ge moralisk auktoritet åt den fortsatta kampen. Befrielseberättelsen och försvarsberättelsen binds då samman genom bilden av en fiende som ständigt återkommer.
Rysslands utveckling går i andra avseenden åt motsatt håll. Kriget och brytningen med väst har ökat beroendet av ett mindre antal partner, däribland Nordkorea. Inåt får repression, indoktrinering och militarisering större betydelse. Regimens legitimering får samtidigt allt starkare stöd av berättelsen om en hotfull omvärld. Grannländernas historia används för att framställa dem som bestående fiender, med ett ”nazistiskt” förflutet som påstås leva vidare i deras nutida politik.
Ryssland får därmed allt tydligare nordkoreanska drag. Den nordkoreanska modellen renodlar en utveckling där maktens bevarande får företräde framför befolkningens välfärd och ett utlovat återupprättande kompletteras alltmer av kravet att försvara landet mot yttre fiender. Berättelsen om framtida framgång kan skjutas framåt, medan hotet motiverar uppoffringar här och nu.
Den röda Zaporozjetsen rullade mot Nordkorea. Ryssland följer efter.
