När Russkiy mir gick förlorat

När civilisation blev geopolitik

För många är ordet civilisation kanske främst förknippat med datorspel. Men långt innan Sid Meier lanserade strategispelet Civilization 1991 hade historiefilosofer som Oswald Spengler och Arnold J. Toynbee försökt förstå världshistorien som ett samspel mellan civilisationer. Efter det kalla krigets slut återkom begreppet – inte bara i akademiska teorier utan också i stormakternas egen självförståelse.

I The End of History and the Last Man, som utkom 1992, hävdade Francis Fukuyama att de stora ideologiska konflikter som präglat 1900-talet i praktiken hade nått sitt slut genom Sovjetunionens kollaps. Den liberala demokratin framstod, enligt honom, som mänsklighetens slutliga politiska utvecklingsform snarare än bara som ännu ett alternativ bland andra.

Redan året därpå publicerade Samuel P. Huntington sin berömda artikel The Clash of Civilizations?, senare utvidgad till boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Om Fukuyama såg framtiden som en värld där ideologiernas kamp var över, såg Huntington början på en ny epok där konflikterna i stället skulle utkämpas mellan civilisationer.

Huntington utvecklade sin teori som en invändning mot Fukuyamas optimism, med avstamp i Spenglers och Toynbees syn på civilisationer som bestående och särpräglade kultursfärer. Han varnade väst för att utgå från att den liberala demokratin automatiskt skulle vinna universell acceptans. I stället menade han att framtidens avgörande konflikter främst skulle utkämpas mellan civilisationer snarare än mellan ideologier.

Ironiskt nog kom Huntingtons idéer kanske att få större genomslag utanför väst än inom väst. Medan många västerländska forskare kritiserade hans modell som alltför schematisk och essentialistisk erbjöd den ett språk som auktoritära stormakter kunde använda för att legitimera sina egna geopolitiska projekt. Huntingtons teori blev därmed inte bara en beskrivning av världen utan också ett politiskt verktyg.

Under 1990-talet diskuterades civilisationer främst som historiska och kulturella gemenskaper. Trettio år senare har de blivit berättelser som stater använder för att legitimera maktanspråk, territoriell expansion och politisk kontroll. En teori som ursprungligen presenterades som en analys av världspolitiken kom därmed att bli en del av den idévärld som flera auktoritära regimer använder för att legitimera sin egen makt.

Civilisationsstater 

Särskilt i Ryssland kom tanken på civilisationer att få politisk betydelse. Aleksandr Dugin, vars bok Geopolitikens grunder (Основы геополитики) från 1997 ofta beskrivits som ett av de mest inflytelserika geopolitiska verken i det postsovjetiska Ryssland, byggde vidare på Huntingtons teori och utvecklade en eurasisk civilisationsidé där Ryssland inte längre framställdes som en nationalstat bland andra, utan som kärnan i en egen civilisation.

Huntingtons civilisationsmodell kom också att harmoniera med den kinesiska föreställningen om en multipolär världsordning. Där Fukuyama såg en framtid där den liberala demokratin gradvis skulle bli universell, öppnade Huntington för tanken att flera civilisationer med olika värdesystem skulle fortsätta existera sida vid sida. I den meningen erbjöd hans teori en intellektuell legitimering för föreställningen att västerländsk liberalism inte utgör mänsklighetens slutpunkt utan bara ett av flera möjliga civilisatoriska projekt.

Den kinesiska ledningen har sällan hänvisat direkt till Huntington, men dess retorik om en multipolär världsordning och om Kina som en flera tusen år gammal civilisation snarare än en vanlig nationalstat ligger i flera avseenden nära det civilisatoriska språk som Huntington beskrev.

I Ryssland kom däremot Huntingtons idéer att få ett betydligt mer direkt genomslag. Aleksandr Dugin tog inte bara fasta på föreställningen om konkurrerande civilisationer utan utvecklade den till ett geopolitiskt program där Ryssland framställdes som kärnan i en eurasisk civilisation med historisk rätt att samla sina grannfolk.

Huntingtons teori kom emellertid inte bara att påverka föreställningen om den egna civilisationen. Den bidrog också till en ny syn på motståndaren. Om världen består av konkurrerande civilisationer blir det naturligt att också beskriva motparten som en civilisation i uppgång eller nedgång. I den ryska tolkningen kom väst allt oftare att framställas som en civilisation i förfall – moraliskt dekadent, feminiserad och andligt upplöst – medan Ryssland utmålades som den civilisation som fortfarande försvarade tradition, kristendom och historisk kontinuitet.

Detta blev inte bara ett budskap riktat till den egna befolkningen. Samma civilisatoriska berättelse anpassades också till olika målgrupper utanför Ryssland. Inom den ryska världen framställdes kriget som ett försvar av den ryska civilisationen. Gentemot Ukraina betonades att landet egentligen tillhörde denna civilisation och därför borde återvända till den. Gentemot konservativa grupper i väst lyftes i stället berättelsen om ett dekadent, postkristet och moraliskt upplöst Europa och Nordamerika, där Ryssland framställdes som den sista försvararen av traditionella kristna värden.

Turkiet erbjuder samtidigt ett intressant exempel på att civilisationsidéer inte alltid är entydiga. Under Recep Tayyip Erdoğan har den officiella retoriken i ökande grad kommit att beskriva Turkiet som en civilisationsstat med rötter i det osmanska rikets historia. Denna neo-osmanska berättelse framställer Turkiet som arvtagare till en månghundraårig islamisk och imperial tradition och betonar landets historiska ansvar för områden som en gång ingick i det osmanska väldet. Liksom i Ryssland fungerar civilisationen här inte bara som en beskrivning av historien, utan också som en källa till politisk legitimitet.

Samtidigt lever en annan berättelse sida vid sida med den neo-osmanska. Den panturkiska identiteten bygger inte i första hand på religion utan på språk, gemensamt ursprung och kulturell samhörighet mellan turkiska folk från Anatolien genom Kaukasus och Centralasien ända till västra Kina. För många turkiska nationalister är denna identitet minst lika viktig som den osmanska. De två berättelserna överlappar delvis men bygger på olika principer. Den neo-osmanska berättelsen är civilisatorisk och hämtar sin legitimitet ur det osmanska rikets historia och den muslimska gemenskapen. Den panturkiska är däremot i första hand språklig och etnokulturell.

Det är ingen tillfällighet att den panturkiska dimensionen väcker särskild uppmärksamhet i Moskva. En stor del av de turkisktalande folken lever i de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien eller inom dagens Ryska federation. Därmed utgör den panturkiska identiteten, åtminstone potentiellt, ett alternativt identitetsprojekt i samma geopolitiska område som Dugins eurasiska civilisation gör anspråk på. Den ena berättelsen bygger främst på språk, etnicitet och kulturell samhörighet, den andra på föreställningen om en gemensam civilisation.

Om Turkiets panturkiska orientering riktar blicken österut mot de turkiska folken i Eurasien, gör Dugins eurasiska idé anspråk på samma geografiska område, men utifrån en motsatt civilisatorisk logik. Där den ena berättelsen bygger på språk och turkiskt ursprung, bygger den andra på den rysk-ortodoxa civilisationens historiska uppdrag. Det är i denna konkurrens om Eurasiens historiska och kulturella centrum som Ukrainas roll blir särskilt betydelsefull.

Ur ett civilisationsstatsperspektiv blir en stor befolkning en viktig strategisk resurs. En utmaning för Rysslands ambitioner är att den etniskt ryska befolkningens andel minskar både absolut och relativt, medan turkiska och andra muslimska folk har en betydligt större nativitet. Om ryssar, belarusier och ukrainare betraktas som delar av samma civilisatoriska gemenskap framträder en betydligt större östslavisk befolkningsbas.

Det ryska civilisationsprojektet

Sommaren 2021, ett halvt år före den fullskaliga invasionen av Ukraina, det som av Kreml betecknades som den "militära specialoperationen", publicerade Vladimir Putin essän Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare. I essän placeras den ryska eller rusiska världens civilisatoriska vagga i Kievrus, den medeltida statsbildning som på svenska vanligen kallas Kievriket. Ryssar, belarusier och ukrainare framställs inte som tre separata nationer utan som tre grenar av samma historiska och civilisatoriska gemenskap. Att dessa grenar splittrats beskrivs som resultatet av yttre historiska ingrepp, från det polsk-litauiska samväldet till Lenins skapande av artificiella sovjetrepubliker. I essän hävdas vidare att väst inte bara separerat Ukraina från Ryssland, utan aktivt stöttat ett projekt för att förvandla Ukraina till ett "Anti-Ryssland", vilket ur ett civilisatoriskt perspektiv betraktas som en stöld av en del av den egna civilisatoriska kroppen och en omvandling av den till ett fientligt brohuvud.

Putins essä använder inte Huntingtons terminologi, men den bygger på en mycket likartad föreställning om civilisationer som historiska gemenskaper med egna kärnstater. Där Huntington presenterade modellen som en analys av världspolitiken gjorde Dugin den till ett geopolitiskt handlingsprogram. Hos Putin blir civilisationsidén inte bara en beskrivning av historien, utan ett argument för att Ukraina saknar rätt till en egen historisk utveckling.

Civilisationsidén legitimerar territoriella anspråk därför att staten inte längre främst sägs representera ett territorium eller en nation, utan en civilisation. Om civilisationens historiska kärnområde ligger utanför statens nuvarande gränser kan territoriell expansion framställas som en återförening snarare än en erövring.

Civilisationsidén är dock inte bara avsedd att legitimera kriget och införliva Ukraina i den tänkta "treeniga ryska nationen" (ryssar, belarusier och ukrainare), utan också att legitimera den egna regimen. I denna berättelse framträder Vladimir Putin inte bara som statschef utan som den ryska civilisationens beskyddare och historiska återupprättare. På så sätt blir civilisationen inte bara en historisk gemenskap utan också ett politiskt legitimeringsverktyg. Den legitimerar samtidigt territoriell expansion utåt och maktkoncentration inåt.

Den militära specialoperation, som enligt planerna skulle få den ukrainska staten att falla samman inom några dagar, misslyckades som bekant. Samtidigt kollapsade projektet att "återförena" Ukraina med den ryska världen. Därmed tvingades Kreml gradvis ersätta det offensiva civilisationsnarrativet om att återupprätta den ryska världen (Russkiy mir) med ett defensivt narrativ om att försvara fosterlandet och den heliga ryska civilisationen mot väst. Trots att Ryssland inte har övergett sina territoriella ambitioner handlar den officiella berättelsen inte längre om expansion, utan om ett existentiellt försvar. I praktiken handlar den officiella berättelsen inte längre om att legitimera återupprättandet av en historisk ordning, utan om att legitimera försvaret av Ryssland mot en yttre fiende.

Från återförening till försvar

Denna förskjutning från ett offensivt civilisationsnarrativ till ett försvarsnarrativ blottlägger samtidigt en viktig motsägelse. Under åren 2014–2021 motiverade Kreml annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina med att den ryskspråkiga befolkningen utgjorde en särskild etnisk grupp vars rättigheter måste skyddas från den ukrainska staten. I Putins essä från 2021 försvinner denna distinktion nästan helt. Där framställs ryssar, belarusier och ukrainare i stället som delar av ett och samma folk. Den befolkning som tidigare beskrevs som en rysk minoritet med behov av skydd beskrivs nu som en integrerad del av den ryska civilisationen.

Invasionen fick motsatt effekt än den som civilisationsnarrativet förutsatte. I stället för att återföra Ukraina till Russkiy mir stärktes den ukrainska nationella identiteten. Användningen av ukrainska språket ökade, avståndstagandet från rysk kultur och historia blev tydligare och allt fler ukrainare kom att definiera sin nationella identitet i kontrast till Ryssland.

När specialoperationen  misslyckades och inte längre handlade om att snabbt erövra hela Ukraina, utan åtminstone tillfälligt om att endast ansluta regioner med ryskspråkig majoritet till Ryssland, återgick man delvis till narrativet från 2014, inte minst i kommunikationen med omvärlden. Detta illustrerar hur den narrativa legitimeringen förändras när de politiska målen förändras. Narrativen är inte fasta historiska tolkningar utan strategiska verktyg som anpassas efter politiska mål.

Berättelsen om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen i Donbas fyllde efter 2014 en konkret politisk funktion. Den erbjöd ett internationellt begripligt motiv för de ryska åtgärderna och kunde anknyta till etablerade föreställningar om minoritetsskydd. Ur den ryska civilisationstatens perspektiv var Donbas däremot aldrig slutmålet. Berättelsen om Donbas fungerade som ett operativt narrativ, medan återupprättandet av Russkiy mir utgjorde det strategiska narrativet.

Narrativens föränderliga funktion

Om Ukraina i grunden utgjorde en del av samma historiska och civilisatoriska gemenskap låg målet längre än till kontrollen över Donbas. Det handlade om att återintegrera Ukraina i den treeniga ryska nationen eller i den unionsstat som Ryssland och Belarus redan hade påbörjat. I detta perspektiv kan folkomröstningen om ändringar i den belarusiska grundlagen den 27 februari 2022 – tre dagar efter invasionen och medan ryska trupper fortfarande befann sig i Belarus – också tolkas som en institutionell förberedelse för ett framtida ukrainskt anslutande till unionsstaten. Dessa planer kunde dock aldrig förverkligas.

När försöket att snabbt underkuva Ukraina misslyckades kollapsade detta strategiska projekt. Civilisationsidén övergavs däremot inte helt. Den fick en ny funktion. I stället för att legitimera återintegreringen av Russkiy mir kom den att legitimera försvaret av den ryska civilisationen mot det förfallna väst.

Trots att Putin i sin essä tydligt hade uttryckt de ryska målen att återförena den ryska världen verkar narrativet om försvaret av den ryska minoritetens rättigheter att ha varit lättare att ta till sig i väst. Det operativa narrativet om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen kan samtidigt ha bidragit till att de mer långtgående ambitioner som kom till uttryck i Putins essä från 2021 fick mindre uppmärksamhet. Om man läser essän som ett uttryck för den ryska civilisationstatens långsiktiga självförståelse framstår skyddet av de ryskspråkiga inte som det egentliga slutmålet.

I told President Zelenskyy @ZelenskyyUa the truth. I used to believe Ukraine was a country full of Nazis, and as a Jewish America, I opposed sending a dime of taxpayer money to Ukraine.

Then I traveled to Ukraine and learned first hand how Ukraine has
one of the strongest laws… pic.twitter.com/ZndNXGPeMm

— Laura Loomer (@LauraLoomer) July 26, 2026

I väst har civilisationsidén främst fått genomslag inom alternativa högermedier och den så kallade civilisationshögern, där föreställningen om ett dekadent väst länge har varit central. I vissa av dessa miljöer har även Aleksandr Dugins idéer uppmärksammats, och Dugin har medverkat i amerikanska alt-right-poddar. Dessa mediemiljöer har samtidigt fungerat som arenor där ryska narrativ och direkt desinformation om Ukraina kunnat få spridning och resonans, ibland också utanför den mest renodlade alternativhögern. Detta har uppmärksammats särskilt efter att internetprofilen Laura Loomer gjorde en helomvändning i Ukrainafrågan och besökte Ukraina i juli 2026. Loomer har själv framhållit sina kontakter med president Donald Trump, och hennes omsvängning har därför av vissa tolkats som ett tecken på en bredare omprövning inom delar av den amerikanska högern.

Samtidigt tycks även Trumpadministrationens hållning till kriget successivt ha förändrats. Om den ryska civilisationsberättelsen endast vann begränsad resonans utanför den alternativa högern, fick det operativa krigsnarrativet om ett ryskt övertag desto större spridning. Föreställningen att Ukraina förr eller senare skulle tvingas ge upp kom länge att prägla delar av den amerikanska debatten, men har blivit allt svårare att upprätthålla i takt med Ukrainas fortsatta motstånd.

Civilisationsprojektets sammanbrott

Det ryska civilisationsprojektet misslyckades redan under krigets första dagar. Oavsett hur kriget avslutas militärt blev Ukraina genom invasionen politiskt, kulturellt och identitetsmässigt allt svårare att införliva i Russkiy mir. 

I strategispelet Sid Meiers Civilization kan civilisationer expandera genom att flytta gränser på en karta. I den verkliga världen följer människor inte samma logik. Rysslands ledning kunde flytta frontlinjer, men inte återupprätta den civilisatoriska gemenskap som Russkiy mir förutsatte.

Man kan erövra territorier med våld. Man kan inte tvinga människor att uppleva sig som en del av en civilisation.

Det stora fosterländska informationskriget

Finland 1939

Under hösten 1939 genomförde Sovjetunionen storskaliga beredskapsövningar längs gränsen mot Finland. Enligt den officiella motiveringen utgjorde fientliga imperialistiska makter ett växande hot mot Sovjetunionen. Den 26 november 1939 hördes några explosioner från den sovjetiska byn Mainila nära den dåvarande gränsen på Karelska näset. I en diplomatisk nota till Finlands ambassad i Moskva hävdade Sovjetunionen att granateld från finskt territorium hade träffat en sovjetisk militärförläggning. Den 29 november bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna med Finland och följande morgon, den 30 november, gick Röda armén – utan krigsförklaring – till attack längs hela den 1 300 kilometer långa gränsen.

Dagen efter att invasionen hade inletts bildade den finska kommunisten Otto Wille Kuusinen, som i ett par årtionden varit i exil i Sovjetunionen, Finlands demokratiska regering i gränsorten Terijoki, som just hade intagits av Röda armén. Samtidigt sände sovjetisk radio ut Terijokiregeringens officiella deklaration. I sändningen påstods att regeringen i Helsingfors eller Helsingfors-klicken i panik hade flytt från huvudstaden.

Följande dag, den 2 december erkände Sovjetunionen officiellt Kuusinens regering som Finlands enda lagliga styre. Samma dag undertecknade Kuusinen och Josef Stalin ett biståndsavtal genom vilket Kuusinens regering officiellt bad Röda armén om militär hjälp för att slå ner de fascistiska rebeller som påstods ha kapat makten i Helsingfors.

Den sovjetiska verklighetsbeskrivningen övertygade emellertid varken finländarna eller omvärlden. Det finska proletariatet välkomnade inte sina befriare och anslöt sig inte till Kuusinens regering. Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas Förbund, trots att utrikesminister Vjatjeslav Molotov förnekade att man var i krig och framhöll att Sovjetunionen bara assisterade Finlands legitima regering. I stället lyckades Finland genom flygblad, högtalare och radiosändningar få sovjetiska soldater att tvivla på att de verkligen hade kommit för att befria det finska arbetarfolket från kapitalisternas förtryck.

Mässingsinstrument, noter till seger- och marschmusik samt paradvimplar och fanor som finska trupper erövrade kom aldrig till användning av de ryska befriarna. I stället ställdes instrumenten och paradutrustningen ut för finländsk och internationell press som konkreta bevis på den sovjetiska ledningens hybris. Den sovjetiska pressen tvingades därför gradvis justera sitt budskap och beskriva hela det finska samhället som genomsyrat av fascism och kapitalistisk indoktrinering.

Ukraina 2022

Under vintern 2022 genomförde Ryssland omfattande militärövningar längs gränsen mot Ukraina. Ryska försvarsministeriet motiverade övningarna med att Nato-länderna höll på att militarisera Östeuropa och att västmakterna planerade att provocera fram en internationell konflikt vid gränsen. Den 21 februari publicerade den ryska säkerhetstjänsten FSB ett pressmeddelande med tillhörande mindre övertygande videomaterial, där man hävdade att en ukrainsk artillerigranat hade förstört en rysk gränspostering. Tidigt på morgonen den 24 februari sändes ett förinspelat tv-tal av Vladimir Putin där han tillkännagav starten för en militär specialoperation. Omedelbart efter att talet hade sänts avfyrade Ryssland kryssningsrobotar och ballistiska missiler mot mål över hela Ukraina, däribland huvudstaden Kiev. Samtidigt gick ryska marktrupper över gränsen från norr, öster och söder.

Dagen efter att specialoperationen hade inletts började ryska parlamentariker sprida uppgiften att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i panik hade flytt från Kiev till Lviv i västra Ukraina. Genom denna arbetsfördelning kunde budskapet få stor spridning utan att omedelbart behöva framföras som ett officiellt uttalande från Kreml. När ryska styrkor följande dag närmade sig Kievs utkanter fick påståenden om att Zelenskyj hade lämnat landet och gömde sig i Polen stor spridning i ryska statliga och statskontrollerade medier. Via selfie-videor visade Zelenskyj att han, liksom den ukrainska regeringen, fortfarande befann sig i huvudstaden. Samtidigt bad han USA om ammunition i stället för transport bort från Kiev.

Enligt uppgifter från ukrainska och västliga underrättelsekällor, senare återgivna bland annat av The Washington Post, var den ryska operativa planen att, så snart ryska elitförband hade tagit Kiev, avsätta Zelenskyj och föra in Viktor Janukovytj. Därefter skulle Janukovytj utropas till Ukrainas enda legitima president med motiveringen att han olagligt avsatts 2014. Janukovytj förväntades därefter underteckna ett kapitulationsavtal och officiellt begära rysk militär hjälp för att återställa ordningen. Eftersom Zelenskyj stannade kvar i Kiev och de ryska styrkorna aldrig lyckades inta huvudstaden blev planen aldrig verklighet. Därmed kollapsade också det operativa narrativ som skulle ha legitimerat invasionen inför både den egna befolkningen och omvärlden.

När ukrainska förband erövrade ryska militära transportfordon publicerade de filmer och fotografier som visade innehållet i soldaternas packning. I lastbilarna fanns bland annat ryska paraduniformer, blankputsade paradskor, paradbälten och medaljaskar. Enligt uppgifter som senare bekräftades av bland annat The Washington Post samt ukrainska och västliga underrättelsekällor hade officerare och enheter ur Rosgvardija fått instruktioner att förbereda sig för ordningshållning och deltagande i en segerparad på Kievs paradgata Chresjtjatyk bara några dagar efter invasionens början.

Denazifieringen som strategiskt narrativ

Samtidigt levde det strategiska narrativet vidare. Redan från den första dagen hade invasionen motiverats med en denazifiering av Ukraina. Men detta var inte det enda eller ens det ursprungliga legitimerande narrativet. Inledningsvis handlade den officiella retoriken i hög grad om att återupprätta den ryska världen med rötter i det historiska Kievriket och korrigera de historiska orättvisor som enligt Kreml uppstått efter Sovjetunionens fall.

Alltsedan Majdanrevolutionen 2014 hade ryska statsmedier beskrivit den ukrainska regeringen som en fascistisk junta, men först i sitt tal den 24 februari 2022 gjorde Vladimir Putin denazifieringen till ett uttryckligt politiskt och militärt huvudmål för invasionen.

I början framställdes denazifieringen som riktad mot en begränsad krets av ukrainska nationalister och den politiska ledningen. Men omkring två månader efter invasionen, samtidigt som de ryska styrkorna tvingades dra sig tillbaka från Kievområdet, skedde en tydlig omtolkning av narrativet. Den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerade då den uppmärksammade artikeln Vad Ryssland bör göra med Ukraina. Där argumenterades för att en betydande del av den ukrainska befolkningen också måste betraktas som nazister, eftersom den stödde sin regering. Denazifiering kom därmed att innebära betydligt mer än ett regimskifte: artikeln förespråkade en långtgående "deukrainisering", ideologisk omskolning, censur och i förlängningen möjligheten att själva namnet Ukraina skulle försvinna.

Specialoperationen blir ett krig

De två första åren under den militära specialoperationen fick man i Ryssland inte kalla specialoperationen för ett krig. Ändå drogs från specialoperationens första dag paralleller till Det stora fosterländska kriget. Eftersom Putins uttalade huvudmål var denazifiering aktiverades omedelbart Sovjetunionens historiska minneskultur och myter kring segern över Nazityskland. I sitt tal under Segerdagen den 9 maj 2022 noterade Putin att de ryska soldaterna i Donbas stred på samma mark och för samma sak som deras förfäder gjorde 1945. I ryska militära manualer och skolor började man använda begreppet ”Det stora fosterländska kriget 2.0”, vars budskapet var att den samtida militära specialoperationen var en direkt fortsättning på kampen mot fascismen.

Under andra hälften av 2023 blev parallellerna mera strukturella. Istället för att bara prata om nazister började Putin och ryska statsmedier jämföra den ryska krigsekonomin och mobiliseringen med hemmafrontens uppoffringar under Det stora fosterländska. Man lyfte fram hur kvinnor, äldre och barn slet i fabrikerna på 1940-talet för att ingjuta en känsla av att hela det ryska samhället nu måste enas och acceptera ekonomiska uppoffringar för en långvarig konflikt.

I rysk historiesyn har de två första åren av andra världskriget en undanskymd roll. Att Sovjetunionen i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten annekterade östra Polen, de baltiska länderna och en del av Finland, alltså områden som hade tillhört det ryska imperiet före ryska revolutionen, noteras inte. Däremot har det sovjetiska försvarskriget mot Nazityskland, Det stora fosterländska kriget 1941–1945, en närmast upphöjd ställning. Till skillnad från Röda arméns specialoperationer 1939–1940 handlar Det stora fosterländska kriget inte om revolutionskrig eller befrielse i kommunismens namn, utan om försvaret mot nazismen och befrielsen av den heliga ryska jorden.

I samband med Det stora fosterländska kriget återskapade Stalin år 1943 den ryska ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet. Det främsta motivet bedöms av historiker ha varit att mobilisera rysk nationalism och moral. När den kommunistiska ideologin inte räckte för att motivera folket till de enorma uppoffringar som krävdes byttes narrativet om klasskamp ut mot ett traditionellt ryskt nationalistiskt och fosterländskt narrativ.

Under kriget i Ukraina har den officiella ryska historieskrivningen i allt högre grad rehabiliterat Stalin. Den officiella ryska historieskrivningen har raderat eller marginaliserat Stalins utrensningar, Gulag-lägren och terror. Istället lyfts Stalin fram som den genialiske överbefälhavaren som ledde Sovjetunionen eller det ryska folket till seger över nazisterna i det stora fosterländska kriget. Att kritisera Stalin har i praktiken blivit straffbart, eftersom kritik av Stalin och hans arv kan tolkas som kritik av det nuvarande styret.

Kriget mot det satanistiska väst

Redan i april 2022, när det definitivt visat sig att det ryska blixtkriget mot Kiev hade misslyckats och västvärlden började skicka tunga vapen till Ukraina, gick Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ut i rysk stats-tv och anklagade Nato för att i praktiken använda Ukraina som ett ombud i ett proxykrig mot Ryssland. Narrativet om ett proxykrig, där väst offrade ukrainare som kanonmat, kom därefter länge att fungera som ett argument för att Ukraina inte var en självständig aktör och det fungerade samtidigt som en förklaringsmodell till de stora ryska förlusterna och det utdragna skedet på slagfältet.

När Ukraina hösten 2022 genomförde framgångsrika motoffensiver i Charkiv och Cherson insåg Kreml att nazism-narrativet inte räckte till för att motivera de ryska motgångarna och behovet av en rysk mobilisering. Ryska politiker såsom Dmitrij Medvedev och ryska statstjänstemän började beskriva kriget som ett heligt krig mot det korrupta och gudlösa västvärlden. Man började prata om att Ukraina var besatt av satanism och att det ryska målet hade uppgraderats från denazifiering till desatanisering av Ukraina.

Medan en vanlig rysk medborgare eller oberoende journalist riskerade upp till 15 års fängelse för att använda ordet ”krig” (война) i politiska eller kritiska sammanhang, använde den ryska staten och kyrkan samtidigt flitigt uttrycket ”heligt krig” (священная война) nar man syftade på desataniseringen av Ukraina eller den ryska invasionen i Ukraina. Patriark Kirill förkunnade att ryska soldater som dör i Ukraina får sina synder borttvättade genom att ha offrat sig för sin militära plikt. När det Heliga kriget (Священная война) skrivs med kyrilliska bokstäver och stor begynnelsebokstav fungerar det som en referens till den berömda sovjetiska kampsången eller "heliga krigssången" från 1941 med samma namn, som skrevs för att mobilisera folket mot Hitlers invasion. Genom att återanvända just de orden aktiverade Kreml den historiska känslomassan från andra världskriget på hemmafronten.

Genom att skifta till begrepp som "desatanisering” och ”heligt krig” lyfte Kreml konflikten från en militär specialoperation till ett civilisatoriskt och existentiellt krig. Ukraina beskrevs inte längre som den huvudsakliga motståndaren, utan som ett viljelöst redskap för väst, som nu framställdes som den egentliga fienden – en civilisation som i rysk och ortodox retorik målades upp som andligen förfallen, dekadent och direkt satanistisk. Denna narrativa eskalering tjänade ett dubbelt syfte: den förklarade för hemmafronten varför kriget krävde så enorma uppoffringar, samtidigt som den förvandlade en militär specialoperation för att återupprätta den ryska världen till ett heligt, existentiellt försvarskrig för att rädda den ryska civilisationen från västvärldens moraliska undergång.

Det heliga kriget mot de satanistiska krafterna fördes även i väst, långt utanför den ryska världen. Genom bl.a. trollfabriker spreds berättelser om hur Ukraina förföljer kristna och genomför satanistiska ritualer i ortodoxa kyrkor. Målgruppen var främst konservativa och djupt religiösa grupper i väst och det främsta syftet med informationen var att minska villigheten att skicka militärt stöd till Ukraina.

Hybridkriget

Budskapet om satanism visade sig emellertid inte minska Europas stöd till Ukraina. Samtidigt som de narrativ som riktades till den egna befolkningen fortlöpande anpassades efter krigets utveckling utvecklades rysk informationspåverkan mot omvärlden således till ett betydligt bredare och mer sofistikerat hybridkrig.

När Ryssland inledde sin offensiv torde man ha räknat med att omvärlden skulle nöja sig med protester och sanktioner, likt reaktionerna vid annekteringen av Krim 2014. De europeiska länderna hade, med Tyskland i spetsen, avrustat sina arméer och gjort sig beroende av rysk energi, speciellt i form av naturgas och det ryska statliga gasmonopolet Gazproms gaslagringsanläggningar runtom i Europa. Ryssland hade dessutom sett till att gaslagren i Europa var halvtomma i februari 2022. Med tanke på beroendet av rysk energi kalkylerade Kreml med att Tyskland och andra europeiska länder skulle vägra att gå med på hårda sanktioner och ännu mindre stöda Ukraina militärt.

Från rysk sida hävdades det att man tvingats till militära åtgärder på grund av väst, eftersom Nato, i strid med påstådda löften, hade expanderat österut och därmed hotat ryska säkerhetsintressen. Denna geostrategiska förklaringsmodell – att väst genom Natos expansion bar skulden till konflikten i Ukraina – fick även stöd av framstående amerikanska militärexperter och statsvetare, med neorealisten John Mearsheimer i spetsen. Genom att selektivt lyfta fram Mearsheimers analyser i egna och internationella kanaler kunde rysk informationspåverkan ge sina geopolitiska argument akademisk tyngd. Hans resonemang kom därmed att fungera som ett av de mest användbara argumenten i det ryska informationskriget mot sammanhållningen i väst.

Det neorealistiska budskapet att expansionen av Nato är orsaken till kriget har fått ett visst genomslag i USA, men köps inte i Europa, speciellt inte av Rysslands grannländer. Här har det behövts mera från ryskt håll för att minska beredskapen till stöd till Ukraina. Det gällde inte minst att skapa osäkerhet och rädsla.

I början av kriget var det kanske det synligaste narrativet som riktades till den europeiska befolkningen att nästa vinter skulle bli kall. Detta operativa narrativ var så briljant att det även erbjöds den ryska hemmapubliken. I ryska medier paketerades den förväntade energikrisen som ett moraliskt straff för att Europa stödde Ukraina. Västvärldens satanistiska och dekadenta ledare påstods offra sina egna medborgares värme för att stödja en nazistregim i Kiev.

Förverkligandet blev dock mindre övertygande. Energipriserna steg visserligen när rysk naturgas via rörledningar ersattes av LNG, men Europas befolkning behövde i praktiken aldrig frysa i någon större utsträckning. Det har varit betydligt kallare i ryska hem.

För att skapa osäkerhet och rädsla i Europa räckte det inte med mästerliga videoklipp på ryska mediebolaget RT:s Youtube-kanal, som blockerats av EU. En skrämmande ravin på kartan får inte alltid avsedd effekt, om den saknas i terrängen. Det gäller särskilt om den som navigerar har tillgång till egna kartor som bättre överensstämmer med topografin. När kartan inte stämmer överens med terrängen finns två möjligheter: att rita om kartan eller att förändra terrängen. Den ryska informationskrigföringen har försökt göra båda. Psykologiska operationer kan därför kräva mer substantiella åtgärder: störningar av GPS-signaler, incidenter där fartyg råkar lämna sina ankare kvar på havsbottnen eller ny militär infrastruktur vid den finska gränsen.

När det gått sämre för Ryssland både ekonomiskt och på slagfältet har den ryska hybridpåverkan i allt högre grad inriktats på att fördröja västvärldens vapenleveranser. Att de europeiska länderna nu rustar upp i snabb takt som en följd av ryska hot ligger inte i Moskvas långsiktiga intresse. Men om Ryssland inte lyckas skrämma sina grannar från att stödja Ukraina helt och hållet, så kan man åtminstone försöka fördröja hjälpen genom att skapa osäkerhet och få dem att koncentrera sig på hoten mot det egna landet.

Genom att Ryssland medvetet upprätthåller en bild av sig själv som ett omedelbart hot ökar benägenheten hos de europeiska länderna att reservera ammunition och avancerade vapensystem för det egna försvaret. Då utbudet är begränsat är varje granat som hålls kvar i nationella beredskapslager en granat mindre till den ukrainska fronten. Ändå blir det allt svårare att upprätthålla bilden av att Ukraina bara är ett viljelöst redskap i ett proxykrig. Med stark vilja, kombinerad med egen innovation och drönarteknik, har landet lyckats förvandla den militära specialoperationen till ett militärt och politiskt nederlag – åtminstone i västvärldens ögon.

Mot segerparaden

Att flera av de mest synliga ryska narrativen har fått begränsat genomslag innebär inte att den ryska informationskrigföringen varit misslyckad. Tvärtom har den under lång tid varit en av Kremls viktigaste förmågor, speciellt när den militära förmågan inte levt upp till förväntningarna. På det fysiska slagfältet har Ryssland ibland fått förlita sig på åsnor och materiel från andra världskriget. På berättelsernas slagfält har man däremot utnyttjat AI och kybernetisk återkoppling på hög nivå. När ett operativt narrativ förlorar sin trovärdighet ersätts det snabbt av ett annat, samtidigt som informationspåverkan anpassas till nya målgrupper och nya plattformar.

Den ryska armén har gjort sig skyldig till väldokumenterade krigsbrott som fått stor uppmärksamhet i västerländska medier. Likväl har rysk informationspåverkan genom sinsemellan motstridiga uppgifter och berättelser lyckats skapa osäkerhet eller åtminstone en känsla av osäkerhet kring vad som har hänt. Redan det första året av det som i väst kallats det fullskaliga kriget tvingades Ryssland dra sig tillbaka från stora områden. Ändå har rysk informationspåverkan bidragit till föreställningen, särskilt i delar av den amerikanska debatten, att Ukrainas nederlag bara är en tidsfråga och att fortsatt stöd till Ukraina är bortkastade resurser som bara leder till ett meningslöst dödande. Det ryska informationskriget har aldrig gått ut på att övertyga väst, utan bara att påverka dess agerande. I slutändan är det viktigaste inte att omvärlden tror på narrativen, utan att den ryska befolkningen fortsätter att leva som om den tror på dem.

För att den militära specialoperationen ska ha kunnat sägas följa planen har själva planen i efterhand behövt skrivas om. Det har tvingat Putin att ändra berättelsen, men det fosterländska kriget måste ändå sluta med en seger – eller åtminstone med en segerparad på Röda torget i Moskva. Ett nederlag i kriget i Ukraina får inte leda till en förlust i informationskriget.

Det stora fosterländska informationskriget handlar därför inte längre främst om att vinna ett fysiskt krig. Det handlar om att undvika att förlora berättelsen om kriget. Kriget måste fortfarande kunna legitimeras. Men ytterst handlar det om att berättelsen även inför nästa val ska kunna framställa den genialiske överbefälhavaren som just den genialiske överbefälhavaren.

Krim – återupprättelsen som legitimerade Putin

Sommaren 2026 har Krim åter blivit centrum för kriget i Ukraina. Den 26 juni utlystes nödläge. Turister lämnar halvön, transporter störs och de ukrainska angreppen når allt längre in i det område som Ryssland under ett drygt årtionde betraktat som en självklar del av federationen. Militärt är utvecklingen betydelsefull. Men dess kanske viktigaste konsekvenser är politiska.

För Vladimir Putin är Krim nämligen långt mer än en strategiskt viktig halvö i Svarta havet. Krim utgör den kanske viktigaste symbolen för den berättelse genom vilken han legitimerat sitt styre. För att förstå varför utvecklingen på Krim kan få betydelse långt utanför själva slagfältet måste man därför förstå halvöns plats i den ryska historiska föreställningsvärlden.

Krim som civilisatorisk brygga

I rysk historieskrivning har Krim länge haft en betydelse som sträcker sig långt bortom geopolitiken. Enligt den traditionella berättelsen erövrade storfurst Vladimir av Kiev omkring år 988 tillfälligt den antika grekiska kolonistaden Chersonesos på Krim, som då tillhörde det bysantinska riket. Där döptes han till kristendomen, en händelse som kommit att symbolisera den punkt där den östslaviska världen trädde in i den bysantinska kristna civilisationen. Efter att Vladimir den store gift sig med en bysantinsk prinsessa vid namn Anna återlämnade den kivevrusiske fursten staden Chersonesos till Bysans. Övriga delar av Krimhalvön kom aldrig att ingå i Kievriket.

Vladimir/Volodymyr döps på Krim

Moskva utvecklade senare föreställningen om sig självt som Bysans arvtagare och "det tredje Rom". Konstantinopel förblev visserligen utom räckhåll trots flera försök att erövra staden, men just därför fick Krim en särskild symbolisk betydelse. Om Konstantinopel var det ouppnåeliga centrumet blev Chersonesos den plats där arvet från Bysans kunde knytas till den ryska historien. Att samme furste på ryska vanligen kallas Vladimir men på ukrainska Volodymyr illustrerar hur en och samma historiska gestalt blivit en del av två konkurrerande nationella berättelser.

Från Katarina den stora till Sovjetunionens upplösning

Först under Katarina den stora införlivades Krim med Ryssland. Efter segern över Osmanska riket annekterades halvön 1783 och blev en del av Novorossija, "Nya Ryssland", ett område som även omfattade delar av dagens södra Ukraina. I rysk historieskrivning framställs Katarina den stora trots kontroverser kring hennes privatliv och styre ofta som en av de största statsbyggarna, som förvandlade Ryssland till en europeisk stormakt. Erövringen av Krim ses som ett centralt bevis på hennes storhet.

Katarina den storas triumfresa på Krim

Efter oktoberrevolutionen och Sovjetunionens bildande tillhörde Krim den ryska sovjetrepubliken fram till 1954, då Nikita Chrusjtjov överförde halvön till den ukrainska sovjetrepubliken. Beslutet motiverades främst av praktiska och administrativa skäl, men också symboliskt genom 300-årsminnet av Perejaslavfördraget från 1654, som i rysk historieskrivning länge betraktats som början på Ukrainas återförening med Ryssland. Inom Sovjetunionen fick överföringen liten politisk betydelse eftersom republikerna formellt var delar av samma statsbildning. När Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim emellertid en del av den självständiga ukrainska staten.

Putins återupprättelseberättelse

Just denna utveckling har gjort Krim till en central symbol i Vladimir Putins återupprättelseberättelse. I hans historiesyn, som han särskilt utvecklat i essän "Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare" från 2021, framställs halvön inte som ett område Ryssland erövrade 2014, utan som ett territorium som rätteligen återfördes till Ryssland efter ett historiskt misstag under sovjettiden.

Putins historiesyn handlar inte enbart om Krim. Den anknyter också till den äldre ryska föreställningen om sobiraniye russkikh zemel, "samlandet av de ryska länderna" efter det mongoliska väldet. Moskvas härskare framställde sig inte som erövrare av främmande territorier utan som återförenare av ett historiskt splittrat rike, fastän Moskva aldrig varit en del av det historiska Kievrus. Att Polen-Litauen på motsvarande sätt samlade de västra delarna av det forna Kievriket, inklusive stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland, har däremot fått betydligt mindre plats i den ryska historieskrivningen. I Putins historiska berättelse får samma motiv en modern innebörd: de historiska ryska områden som gått förlorade genom Sovjetunionens upplösning ska återföras till den ryska världen. Återupprättelsen handlar därmed inte enbart om den ryska staten utan också om den civilisation som enligt Putin vuxit fram ur Kievrus, den ortodoxa kristendomen och det bysantinska arvet. I sitt tal till nationen år 2005 kallade Putin Sovjetunionens upplösning för 1900-talets störta katastrof. Därefter återkom Putin ofta till temat om förlust av inflytande, ekonomisk kris och splittring av det ryska folket, något som han beskrev som en tragedi och ett nederlag.

"Vi är tillsammans!" 2014

När Ryssland annekterade Krim 2014 framställdes detta därför inte som en territoriell erövring, utan som ett historiskt återställande. Det handlade inte bara om att en liten del av tidigare sovjetiskt territorium återförenats med Ryssland, utan om att Putin blev den ledare som rättade till ett historiskt misstag som skett redan 1954 och återförde en helig del av den ryska historien. Just därför stärktes hans legitimitet som nationell återupprättare kraftigt efter annekteringen.

Krim som legitimerande symbol

För många ryssar var annekteringen av Krim inte bara en militär framgång. Den framstod som den händelse som återgav Ryssland stolthet efter decennier av upplevd förödmjukelse och bekräftade att landet åter kunde uppträda som stormakt. Om Krim däremot utvecklas till ett militärt och ekonomiskt sänke riskerar samma symbol att få motsatt betydelse.

Att makt legitimeras med återupprättelse är inte unikt, men Putins legitimerande narrativ skiljer sig på ett väsentligt sätt från till exempel det kinesiska narrativet om återupprättelse av Mittens rike. Det kinesiska återupprättelsenarrativet legitimerar i första hand kommunistpartiet som institution. Putins berättelse legitimerar däremot i hög grad honom själv och dessutom till stor del på ett återupprättande som påstås redan ha fullbordats.

Införlivandet av Krim blev inte bara en symbol för Rysslands återkomst utan också det främsta beviset på att Vladimir Putin fullgjort sitt historiska uppdrag. Därför blev Krim inte bara ett territorium att försvara utan också ett monument över Putins historiska roll. Om detta monument börjar falla sönder riskerar även den berättelse som legitimerar Vladimir Putin som Rysslands återupprättare att förlora sin bärkraft. Just därför handlar striden om Krim inte bara om militär kontroll över en halvö i Svarta havet. Den handlar också om den berättelse som bär upp Putins anspråk på politisk legitimitet.

Narrativ om kriget mot Iran

Med hjälp av underrättelsetjänsternas imponerande förmåga har den amerikanska armén agerat med stor precision och överväldigande styrka då man attackerat mål i Iran. Samtidigt framstår Trump-administrationen som inkompetent både i sitt beslutsfattande och framför allt i sin kommunikation till omvärlden. 

Budskapet från Washington förefaller anmärkningsvärt oklart, fastän Donald Trump var relativt tydlig om ett flertal motiv och mål i sitt tal den 28 februari, samma dag som Israel och USA hade bombat Iran. På sociala medier och som svar på journalisters frågor kom Trump och hans administration dock därefter att ge flera olika förklaringar till attackerna, vilket i medier gett en kaotisk bild av läget. I vissa uttalanden framhålls Irans långsiktiga kärnvapenprogram. I andra betonas skyddet av Israel mot ett akut militärt hot. I ytterligare uttalanden talas det om regimskifte i Iran, vilket förstås som en befrielse av det iranska folket från det shiamuslimska prästerskapets förtryck. Medan kritiker ser det splittrade budskapet som uttryck för inkompetens tolkar anhängare av Trump det dock som taktisk mångsidighet eller rentav som 4D-schack.

När den amerikanska administrationen inte kontrollerar narrativet har det uppstått ett vakuum, som fyllts med ett mångfald av alternativa narrativ. I brist på större narrativ får mindre berättelser som den om bombandet av en flickskola i den iranska staden Minab prägla bilden av attacken den 28 mars. Att Trump-administrationen inte har koll på läget är i sig ett narrativ som spridits efter bombningarna av Iran, liksom narrativet att Trump skapar meningslöst kaos och att Trump håller på att upprepa George W. Bushs misstag i Irak – trots löften om det motsatta.

Krig har sällan en enda orsak. Beslut om militära operationer av den aktuella storleken fattas sällan på grundval av ett enda motiv. I praktiken krävs det att flera olika faktorer sammanfaller och förstärker varandra. För USA innebär det ofta att tre typer av villkor uppfylls samtidigt. För det första krävs det en moralisk eller politisk legitimering som kan accepteras av stora grupper i USA och bland allierade. För det andra förutsätts det en strategisk eller geopolitisk rationalitet. För det tredje måste det finnas förväntningar om en ekonomisk nytta eller åtminstone hållbarhet. Därför blir de berättelser som försöker förklara krig alltid förenklingar – de reducerar en komplex samverkan av moraliska, strategiska och ekonomiska faktorer till en eller ett fåtal huvudorsaker.

Varje narrativ lyfter fram en faktor och gör den till huvudförklaringen. Just nu cirkulerar flera sådana narrativ kring kriget mot Iran. Vid en militär aktion behöver motiven och motiveringarna inte sammanfalla, men det brukar höra till den amerikanska presidentens uppgifter att kommunicera klara motiveringar och mål, som legitimerar militära insatser.

Ett narrativ som man stöter på i amerikanska medier är geopolitiskt. Här tolkas attackerna främst som ett led i den globala maktkampen mellan USA och Kina. Iran är en strategisk partner till Kina. Genom att försvaga Iran kan USA indirekt försvaga ett viktigt element i Kinas geopolitiska nätverk. Konflikten framstår ur detta perspektiv som ett led i en större global rivalitet mellan olika politiska system och Trump betraktas här rentav som en strategisk mästare i geopolitik.

Ett annat narrativ tolkar den amerikanska inblandningen som ett led i det iranska folkets frihetskamp mot mullornas välde. Trump har de facto vid flera tillfällen uttryckt stöd för protester mot regimen.

Det kanske mest etablerade narrativet handlar om Irans kärnvapenprogram. Här framställs attackerna som ett för sök att stoppa utvecklingen av iranska kärnvapen innan det är för sent. Detta narrativ har länge varit centralt i både amerikansk och israelisk säkerhetspolitik och i den mån det dominerar har Trump-administrationen kanske trots allt nått ut med sitt budskap.

I mer kritiska versioner av konflikten framställs kriget dessvärre som ett resultat av israeliskt inflytande över amerikanska beslut. Här beskrivs USA som draget in i konflikten främst för att försvara Israel. I mer radikala versioner av detta narrativ talas det också om starka judiska och sionistiska lobbygrupper i Washington.

Den iranska staten sprider samtidigt ett eget narrativ. Här framställs konflikten som ett angrepp från västerländsk imperialism mot folkrätten och en självständig nation. I denna berättelse framstår Iran som en stat som försvarar sin suveränitet mot yttre illegitim aggression. Religiösa och rentav apokalyptiska motiv om den tolfte imamens återkomst eller om ett shiamuslimskt martyrskap förekommer ibland, men ofta betonas snarare nationell självständighet och motstånd, åtminstone i kommunikationen utåt.

Även i USA hittar man apokalyptiska narrativ. Vissa evangelikala kristna tolkar konflikter i Mellanöstern i ljuset av bibliska profetior om Jesu återkomst och staten Israels roll i den yttersta tiden. Denna grupp utgör en betydelsefull del av den republikanska väljarbasen och har länge haft inflytande över amerikansk politik i Mellanöstern.

Speciellt på svenskt håll har ytterligare ett narrativ med anknytning till det sistnämnda apokalyptiska eller eskatologiskt motiverade narrativet fått spridning. Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf har framhållit att USA:s agerande bäst kan förstås genom begreppet apokalyptisk sionism. Detta framförde han i en intervju i SVT Aktuellt veckan efter bombningarna i Iran, vilket snabbt väckte en livlig debatt och svensk strid om narrativ. Ett par dagar tidigare hade han publicerat en text med titeln "Den apokalyptiska sionismens betydelse för USA:s krig mot Iran", som han avslutar med påståendet att "Kvar i maktens korridorer finns bara en ideologi som kan förklara Trumps agerande i Iran: den apokalyptiska sionismen."  Här har vi ett narrativ där amerikansk krigspolitik framställs som driven av en religiös fanatism eller fundamentalism. Precis som andra narrativ isolerar det en enda möjlig bidragande faktor och gör den till huvudförklaring.

Den amerikanska politiska scenen rymmer inte en enda dominerande berättelse om Iran. Inte heller inom det republikanska partiet eller ens inom MAGA-rörelsen dominerar ett enskilt narrativ om den militära konflikten med Iran. Här finns det både isolationistiska nationalister som motsätter sig amerikansk inblandning i militära konflikter och evangelikala kristna som alltid är beredda att försvara Israel. Deras narrativ är sinsemellan oförenliga. Dessutom finns det republikaner som främst tänker i termer av rivaliteten med Kina.

På den amerikanska vänsterkanten dominerar i stället narrativ om "vit" imperialism och västerländsk dominans. Det är ett narrativ som väcker resonans bland anhängare av BLM och backas upp inte bara av Iran, utan även av Ryssland och Kina.

Denna mångfald av narrativ skapar en särskilt sårbar informationsmiljö. När politiska ledare själva inte kontrollerar berättelsen om en konflikt uppstår ett narrativt vakuum. Ett sådant tomrum kan lätt utnyttjas av andra aktörer.

Under flera år har både Kina och Ryssland arbetat systematiskt med informationspåverkan i väst och inte minst i USA. Med hjälp av sociala medier och i ökande grad artificiell intelligens, som matar AI-språkmodeller, har man förstärkt befintliga motstridiga berättelser och därigenom fördjupat politiska motsättningar. Syftet är att göra verkligheten mer osäker och skapa tvivel, men även att splittra och därigenom försvaga väst. Västerländsk självkritik (som i grunden är hälsosam för en demokrati) och oikofobi kapas och omformas av auktoritära stater för att destabilisera mottagaren.

Konflikten kring Iran visar något mer allmänt om vår tids geopolitik. Militära operationer avgörs inte bara av vapensystem, underrättelser och strategiska beslut. De formas också av strategiska narrativ – av hur människor tolkar vad som händer, varför det händer och vad som kan komma att hända härnäst.

När narrativen splittras undergrävs direkt USA:s förmåga att uppfylla de tre grundvillkoren för krig. Rysk och kinesisk AI-stödd informationspåverkan som stöder narrativet om västerländsk imperialism slår direkt mot den moraliska legitimeringen. När politiska ledare misslyckas med att formulera en sammanhängande berättelse om sina egna handlingar kommer andra snabbt att göra det i deras ställe.

Krigsnarrativ om vem som vinner kriget i Ukraina

I söndagens avsnitt av SVT:s program Agenda (den 1 mars 2026) gav Finlands president Alexander Stubb en ovanligt tydlig inblick i hur en statsledare själv tänker kring krigsnarrativ – alltså de berättelser som formar uppfattningen av ett krig och därmed också dess möjliga utfall. I intervjun förklarade Stubb varför han offentligt, just i detta skede har sagt att Ukraina håller på att vinna kriget: det handlar om krigsnarrativ – om vem som vinner och vem som förlorar. Det är ovanligt att en statschef öppet erkänner att han medvetet försöker ”pressa på” ett narrativ i ett pågående krig.

Ett narrativ är inte bara en åsikt, utan en tolkningsram: en berättelse som gör världen begriplig genom att strukturera orsak, ansvar, mening och riktning. En berättelse är alltid subjektivt formulerad, men för att vinna genomslag bör den uppfattas som trovärdig. Ett krigsnarrativ beskriver vem som har initiativet, vem som är stark, vem som är moralisk och – avgörande nog – vem som håller på att vinna. Det är en psykologisk resurs lika mycket som en kommunikativ. De som ansvarar för modern psykologisk krigföring vet att narrativ bör riktas mot flera olika målgrupper samtidigt: den egna befolkningen och de egna soldaterna, fiendens befolkning och militär och inte minst omvärlden, som ofta är den viktigaste politiska arenan.

"Vi måste pressa på narrativet att Ukraina håller på att vinna kriget", sade Stubb i den aktuella intervjun. Hans motivering var att det i USA finns ett starkt narrativ om att Ukraina inte klarar av situationen. Om det narrativet får fäste riskerar det att underminera stödet till Ukraina. Genom att ändra berättelsen kan man, enligt Stubb, förbättra Ukrainas förhandlingsposition. Det markerar en ovanlig grad av öppenhet kring hur politiska ledare arbetar med berättelser som strategiskt verktyg.

För Ukraina är det naturligtvis viktigt att berättelsen om framgång får genomslag i det egna samhället, i Europa och till och med i Ryssland. Men det som gör Stubbs uttalande särskilt intressant är att han så tydligt pekar ut USA – och specifikt Trump – som huvudmålgrupp. I alla krig arbetar parterna med att sprida narrativ som stärker den egna sidans moral, sår tvivel hos fienden och skapar politiskt stöd hos partnerländer. Men Stubb pekar på något mer strategiskt: krigsnarrativet om att Ukraina håller på att vinna kriget måste vinna gehör i USA.

USA:s nuvarande administration, som dragit in bidrag till kanaler som Voice of America och U.S. Agency for Global Media, förefaller inte fullt ut förstå betydelsen av narrativ, vilket kanske bidrar till att man i USA själv låter sig påverkas av ryska narrativ och rysk informationspåverkan. (Se "Amerikansk mjuk makt i förfall".) I Kreml förstår man sig däremot mycket väl på psykologiska operationer (PSYOPS) och betydelsen av att sprida narrativ som väcker önskad resonans. Ryssland har under flera år lyckats sprida eller förstärka narrativ i USA och därmed åtminstone indirekt påverkat amerikansk Ukraina‑politik. (Se "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) I detta ljus blir Stubbs uttalande ett slags motdrag: ett försök att återta initiativet i en narrativ kamp där Ryssland länge varit proaktivt.

I modern geopolitik är det inte bara territorium som står på spel, utan även verklighetsuppfattningen. Vem är på väg att vinna? Vad är möjligt? Vad är meningslöst? Den som lyckas definiera konfliktens riktning påverkar inte bara opinionen, utan även de strategiska besluten. När en president öppet talar om krigsnarrativ har narrativen blivit en erkänd del av politiken. Krig avgörs inte bara på det militära slagfältet, utan också på narrativens slagfält.

Den multipolära världen

Den regelbaserade världsordningen framstår i dag som ett minne från en gången tid. Det som länge uppfattades som ett stabilt ramverk för internationellt samarbete visar sig i efterhand ha varit mer skört än många velat tro. Budskapet i Kanadas premiärminister Mark Carneys uppmärksammade tal vid vid World Economic Forum in Davos 2026 var att vi måste sluta delta i låtsasleken att vi tror på en regelbaserad internationell ordningen och medge att vi lever i en brutal verklighet där stormakternas geopolitik inte längre har några begränsningar.

Under ytan vilade den regelbaserade, liberala ordning på en obekväm men avgörande sanning: den var inte bara regelbaserad, utan även maktbaserad. Multilateral till formen, men hegemonisk till sitt innehåll. Pax Americana var inte frånvaron av maktpolitik, utan dess disciplinering. USA fungerade som systemets garant – ibland inkonsekvent, ibland hycklande, men ändå som den aktör som ytterst såg till att reglerna hade konsekvenser. När denna roll nu ifrågasätts, blottläggs ett tomrum.

Donald Trumps presidentskap har gjort detta tomrum synligt. Hans America First-politik är inte ett tillbakadragande från världen, utan en omformulering av USA:s relation till den. Allianser reduceras till affärer, normer till förhandlingspositioner. Mjuk makt – förtroende, förutsägbarhet, institutionell kontinuitet – ses inte som strategiska tillgångar utan som bördor.

Trumps utrikespolitik och arroganta uttalanden har fått USA:s förtroendekapital att erodera. Hot om tullar och uttalanden om att göra Kanada till en amerikansk delstat har inte minst påverkat förtroendet för USA i grannlandet Kanada. När Kanada som en följd av Trumps politik förhandlade fram ett begränsat handelsavtal med Kina – med sänkta tullar på kinesiska elbilar mot kinesiska eftergifter för kanadensiska jordbruksprodukter – hotade Trump den 24 januari 2026 med 100-procentiga tullar på alla kanadensiska varor om avtalet fullföljs. Dylika hot minskar naturligtvis inte de kanadensiska behoven av diversifiering.

Trump talar oftare och tydligare än många av sina företrädare om Kina som USA:s huvudsakliga rival. Han varnar för kinesiskt inflytande, för beroende av kinesisk teknologi och kritiska mineraler, speciell sällsynta jordartsmetaller. Men samtidigt river hans politik ner just de strukturer som kunde ha fungerat som motvikt: multilaterala institutioner, stabila allianser och gemensamma spelregler. USA har pekat på det kinesiska hotet – och ironiskt nog banat väg för kinesisk dominans.

När den amerikanska hegemonin och den unipolära världsordningen fallit sönder har man börja tala om en multipolär värld. Men multipolaritet är inte nödvändigtvis ett tillstånd av balans. Den kan även ses som ett interregnum där gamla normer försvagas innan nya maktstrukturer och hunnit ta form kring ett nytt maktcentrum.

Bara veckor innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 publicerade Moskva och Peking en gemensam deklaration om en ny internationell ordning: en multipolär värld, byggd på ett ”gränslöst” samarbete mellan de två stormakterna. Texten talade om suveränitet, om respekt, om ett slut på västlig dominans.

Putin och Xi under OS i februari 2022 (Wikimedia)

I efterhand framstår deklarationen mindre som ett fredsmanifest och mera som en vision av en värld där makt ersätter rätt, där inflytandesfärer ersätter universella normer. Kriget i Ukraina blev ett brutalt prov på vad denna vision kan innebära i praktiken.

Kina har valt en annan väg än Ryssland. Strategin är lågmäld, långsiktig, ofta teknokratisk. Genom handel, investeringar och institutioner som BRICS söker Kina forma ett nät av beroenden. Den globala södern framställs som partner, men behandlas ofta som instrument.

Beroendeskapandet är inte en abstrakt möjlighet, utan ett prövat verktyg. När Australien år 2020 efterlyste en internationell granskning av Kinas agerande i inledningen av coronapandemin möttes det inte av diplomatiska invändningar, utan av ekonomiska repressalier: tullar, importstopp och informella handelshinder riktade mot australiska nyckelsektorer. Budskapet var enkelt, om än outtalat: politisk illojalitet har ett pris.

Kina uppfattas i den globala södern ofta som en attraktiv partner, eftersom Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och inte blandar sig i sina partners inrikespolitik. Detta icke-ingripande gäller dock endast så länge grundläggande kinesiska intressen inte ifrågasätts. När Litauen tillät ett taiwanesiskt representationskontor under namnet ”Taiwan” svarade Kina med att frysa de diplomatiska relationerna och pressa både litauiska och europeiska företag genom handel och leveranskedjor. Även här var åtgärderna formellt främst ekonomiska, men i grunden politiska.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur Kina utnyttjar sin ekonomiska makt i politiskt syfte är Kinas handelsministeriums meddelande från den 6 januari 2026 om ett exportförbud för dual-use-varor till Japan. Exportförbudet var ett svar på ett uttalande av Japans premiärminister Sanae Takaichi i början av november 2025 där hon beskrev en potentiell kinesisk attack mot Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan.

I Ryssland ses den multipolära värden som en möjlighet för Moskva att dominera åtminstone det slaviska språkområdet och den grekisk-ortodoxa civilisationen, men helst hela Europa. Den 19 januari 2026 återvände Putin till temat i ett möte med Ryska säkerhetsrådet, där han underströk Rysslands centrala roll i byggandet av en multipolär värld och föreslog en ny eurasisk säkerhetsordning – ett fortsatt tecken på att Moskva ser multipolaritet som ett aktivt projekt. I praktiken har strävandena att utvidga den ryska världen resulterat i ett allt djupare beroende av Kina. Mot denna bakgrund framstår multipolariteten allt mindre som ett slutmål, och allt mer som en övergång. För Kina är multipolariteten ett verktyg för att bryta ner den ordning som ännu vilar på västerländska liberala normer, för att därefter forma något nytt.

Detta ställer Europa och Finland inför ett obekvämt men oundvikligt val. USA är oberäkneligt. Dess politik kan svänga, dess ledarskap kan vara inkonsekvent. Men USA är också en konstitutionell federation, byggd på rättsstatens principer, maktdelning och individuella fri- och rättigheter. Trump säger sig inte vara bunden av internationell lag, men han står inte över den amerikanska konstitutionen. Det är ingen tillfällighet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den liberala världsordningen i hög grad vilar på samma idégrund som den amerikanska konstitutionen. Kina styrs av ett kommunistiskt parti. Dess globala ambitioner är inte värdeneutrala, utan djupt sammanflätade med ett auktoritärt system som inte erkänner individens primat över staten.

USA leds i dag av en president som avvisar USA:s roll som världspolis, som aggressivt kringgår WTO:s förbud mot ensidiga tullar som politiskt vapen och som nonchalerar diplomatisk etikett. Men Trumps burdusa retorik och transaktionella hot bleknar i jämförelse med det fullskaliga krig Ryssland för i Ukraina – ett krig som förs med diskret, men avgörande, stöd från Kina

I valet mellan dessa två alternativ är neutralitet inte ett alternativ. För Europa och Finland innebär den värdebaserade realismen inte att acceptera den starkes rätt, utan att – trots allt – välja den ofullkomliga ordning som bygger på regler framför den till synes stabila makt som saknar dem. Multipolaritet kan låta lockande, men utan normer riskerar den att bli en värld där endast de starkaste hörs. Trots all oberäknelighet är det därför mot USA – dess konstitution och dess idéarv – Europa måste luta sig.

Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina

Begreppet ”finlandisering” har åter dykt upp i debatten om ett tänkbart fredsavtal för Ukraina. Flera så kallade realister har lyft fram Finlands modell under kalla kriget – formell neutralitet, avståndstagande från allianser och stor försiktighet gentemot Sovjetunionen i utbyte mot inre självstyre och gynnsam handel – som en möjlig väg framåt. Tanken är att Ukraina efter ett fredsavtal skulle avstå från Nato-medlemskap och genom en påtvingad neutralitet därmed tillgodse Rysslands säkerhetsintressen. Denna parallell håller dock inte. De strategiska, politiska och samhälleliga förutsättningarna är fundamentalt annorlunda för dagens Ukraina. 

1. Den svenska faktorn

Under kalla kriget var Sovjetunionens handlingsutrymme mot Finland begränsat av risken för att Sverige skulle gå med i Nato. Ett öppet hårdare grepp om Finland – ockupation eller grov inblandning i inrikespolitiken – hade med stor sannolikhet drivit det neutrala men västvänliga Sverige in i alliansen och därmed bl.a. försvagat Sovjetunionens strategiska position i Östersjöregionen. Denna yttre faktor var en av de avgörande anledningarna till att Paasikivi-Kekkonen-linjen överhuvudtaget kunde fungera för Finland.

Idag är både Sverige och Finland medlemmar i Nato. Det finns ingen motsvarande extern spärr kvar som kan avskräcka Ryssland från att stegvis bryta ett framtida avtal med Ukraina.

2. Det ekonomiska och politiska intresset

Sovjetunionen hade en annan anledning att hålla handen borta från alltför grova ingrepp i Finland: landet användes aktivt som ett skyltfönster gentemot Västeuropa. Finland framställdes i sovjetisk propaganda och diplomati som ett levande bevis på att ”fredlig samexistens” och vänskapliga relationer med Moskva gav välstånd och säkerhet. Ett öppet militärt hårdare grepp eller alltför flagrant inblandning i finsk inrikespolitik hade förstört denna bild och undergrävt det propagandavärde som det ”finska undantaget” gav. Därför fanns det ett direkt sovjetiskt egenintresse av att finlandiseringen förblev en fasad av frivillighet snarare än en brutal ockupation.

Under kalla kriget och långt in på 2000-talet fanns i Västeuropa – särskilt i Västtyskland och senare det förenade Tyskland – en vilja att normalisera relationerna med öst och minska spänningarna genom dialog och handel. Willy Brandts Ostpolitik handlade främst om att underlätta kontakter med Östtyskland och erkänna efterkrigstidens gränser, men innehöll också ett underliggande hopp om att ekonomiskt samarbete på sikt skulle mildra och liberalisera östblocket. Efter 1991 levde denna tanke kvar i den tyska strategin ”Wandel durch Handel”, där man medvetet byggde upp ett ömsesidigt beroende i tron att det skulle ge Berlin hävstång att moderera ryskt beteende.

Det var just Västtyskland som först anklagades för ”finlandisering”. Redan under 1960- och 1970-talet använde konservativa kritiker i både USA och Västtyskland termen ”Finlandisierung” som ett varningens ord för att Brandts Ostpolitik och vilja att närma sig Sovjetunionen skulle leda till en farlig eftergiftspolitik och förlust av handlingsfrihet, liknande Finlands situation. Skillnaden är slående när man ser det i backspegeln: det som på 1970-talet var en överdriven skrämselbild om Västtyskland var i praktiken verklighet för Finland, medan Tyskland, tack vare sin ekonomiska tyngd och Natomedlemskap och amerikanska trupper stationerade på sitt territorium, aldrig behövde underkasta sig på samma sätt.

Även efter 1991 fanns det i Rysslandspolitiken en tydlig skillnad mellan Finland och Tyskland. Finland valde en frivillig nyfinlandisering (uussuomettuminen) och satsade på en särställning i relationerna med Ryssland. Dels handlade det om att politiker som under kalla kriget byggt sin karriär på nära relationer med Moskva stannade kvar i politiken efter Sovjetunionens upplösning, dels handlade det om att finskt näringsliv – särskilt skogs-, metall- och verkstadsindustrin – hade starka ekonomiska intressen i den ryska marknaden och gynnades av en förutsägbar och vänskaplig politik. Nyfinlandiseringen yttrade sig tydligast i att Finland – till skillnad från de baltiska staterna och de flesta tidigare östblocksländer – aktivt valde att stå utanför Nato.

Tyskland däremot hade ett reellt övertag: landet var Rysslands i särklass största köpare av gas och olja. Nord Stream-projekten skapade ett ömsesidigt beroende som Berlin hoppades använda som hävstång. Det fungerade delvis. Ett exempel på detta är hur Tyskland 2020 kunde pressa Moskva att släppa den förgiftade Aleksej Navalnyj för vård i Berlin.

Kriget 2022 krossade denna tyska strategi över en natt. Tyskland stängde Nord Stream 2, byggde LNG-terminaler och ersatte rysk energi med andra källor. Tyska påtryckningar kunde inte längre rädda livet på Navalnyj. Europa i stort har gjort sig av med beroendet av ryska energileveranser. Det finns ingen större europeisk aktör kvar som är beredd att behålla dialog och ömsesidigt beroende med Moskva. Ryssland har därmed förlorat det sista betydande incitamentet att hålla sig till spelreglerna gentemot sina grannar.

Till detta kommer en avgörande skillnad i själva objektet för stormaktens intresse. Finland var aldrig en del av Sovjetunionens historiska självbild eller imperialistiska projekt; det var en yttre buffert som man gärna visade upp som ett bevis på ”fredlig samexistens”. Ukraina däremot ses av Putin som en oskiljaktig del av ”den ryska världen” – historiskt, kulturellt och religiöst. Den stora rysktalande befolkningen, den gemensamma ortodoxa traditionen och århundraden av gemensam historia gör att Ryssland är berett att betala ett oerhört högt pris, både militärt och ekonomiskt, för att återinförliva eller åtminstone permanent neutralisera och dominera Ukraina. Där Sovjetunionen hade incitament att låta Finland vara ett framgångsrikt skyltfönster, har dagens Ryssland ett existentiellt intresse av att krossa ett självständigt, västorienterat Ukraina

3. Korruption som smörjmedel – en avgörande skillnad

Både den ursprungliga finlandiseringen och den senare tyska Rysslandspolitiken underlättades av korruption, personliga nätverk och attraktiva handelskontrakt. I Finland erbjöds en del politiker och tjänstemän välbetalda styrelseposter och konsultkontrakt i bolag med kopplingar till Ryssland. I Tyskland rekryterades före detta förbundskanslern Gerhard Schröder och flera andra högt uppsatta politiker öppet av Gazprom och Rosneft. Korruptionen var dock begränsad till en liten elit och kunde inte hota statens institutionella stabilitet.

I Ukraina är korruptionen systemisk. Före 2022 låg Ukraina på plats 122 av 180 i Transparency Internationals index. Även landet stigit i rankingen sedan dess är det fortfarande långt efter Finland och Tyskland. Ett ”finlandiserat” Ukraina utan Natos artikel 5-skydd skulle bli extremt sårbart för ryskt inflytande genom mutor, utköp av politiker, oligarker, domare och säkerhetstjänst – så som det skedde under Janukovytj-eran och i delar av östra Ukraina före 2022. Där Finland och Tyskland kunde hålla korruptionen inom kontrollerbara gränser skulle samma mekanism i Ukraina snabbt urholka landets faktiska självständighet.

Slutsats

Den finska modellen vilade på tre pelare som inte kan tillämpas på Ukraina:

1. En extern motvikt (det neutrala men Nato-benägna Sverige) som höll stormakten tillbaka.
2. Ett europeiskt ekonomiskt och politiskt intresse av fungerande relationer och ömsesidigt beroende.
3. En samhällsstruktur där korruption som smörjmedel kunde hållas inom hanterbara gränser.

Ingen av dessa spärrar finns för Ukrainas del. Ryssland har redan brutit mot Budapestmemorandet, Minskavtalen och en lång rad andra överenskommelser – och har mycket lite goodwill eller ekonomiska incitament att förlora på att bryta ännu ett avtal.

Utan dessa mekanismer skulle ett framtida Ryssland kunna nöta ner ett ”finlandiserat” Ukraina steg för steg, med korruption och hybridmetoder istället för öppet krig. Ukraina skulle då hamna i en gråzon där man varken har Natos skydd eller reell möjlighet att försvara sin suveränitet.

Finlandisering är därför inte ett realistiskt eller trovärdigt alternativ för Ukraina. Det är en historisk analogi vars bärande pelare har rasat eller aldrig har funnits.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.