Om västs legitimeringskris, trumpismen och behovet av nya strategiska berättelser i konkurrensen med auktoritära makter
Den fria världens narrativ
Västvärldens förenande narrativ har sedan slutet av andra världskriget handlat om försvaret av individuella friheter och öppna samhällen mot auktoritära makter. USA har inom denna inramning haft en ledande roll, vilket bidragit till att legitimera såväl amerikansk hegemoni som militära ingripanden.
Narrativet om frihet fick under kalla kriget sin mest offensiva form genom neokonservatismen. Neokonservatismen radikaliserade narrativet genom att betona moralisk klarhet, aktiv demokrati-export och USA:s plikt att upprätthålla en "välvillig global hegemoni". Även om neokonservatismen drev en starkt ideologiska version, fungerade frihetsnarrativet som ett brett strategiskt verktyg som kunde ena både amerikansk höger och vänster samt västeuropeiska allierade under hotet från Sovjetunionen. Det gav USA legitimitet som ledare för "den fria världen".
Ännu efter Sovjetunionens upplösning användes frihetsnarrativet och dess neokonservativa tolkning som grund för amerikanska militära ingripanden, speciellt i samband med kriget mot terrorismen och Irakkriget. Det långt utdragna Irakkriget, vars premisser visade sig vara falska och vars konsekvenser bidrog till ökad instabilitet i Mellanöstern, kom att påskynda narrativets förlust av trovärdighet och bana väg för en mer nationalistisk och transaktionell amerikansk utrikespolitik av det slag som Trump senare kom att representera.
Trump och den transaktionella geopolitiken
Trump har i sin retorik och förhandlingsstil i hög grad distanserat sig från frihetsnarrativet. Istället driver Trump narrativ som ensidigt riktar sig till den egna amerikanska väljarbasen. Trump är allt annat än anspråkslös, men han gör till skillnad från tidigare amerikanska presidenter inga anspråk på att vara ledare för väst eller den fria världen. Trumps möte med Xi Jinping den 13–15 maj illustrerar en "America First"-pragmatism som prioriterar transaktionella uppgörelser framför värdebaserat ledarskap.
Under Trump riskerar Taiwan att uppfattas som en förhandlingsfråga snarare än som ett långsiktigt säkerhetsåtagande. Detta underminerar avskräckningen mot Kina och skapar tvivel inte bara hos USA:s indo-pacifiska allierade utan även i Europa. I Europa har man under de senaste åren accepterat att man måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet medan USA koncentrerar sina resurser till Asien, men om inte heller de amerikanska åtagandena i Kinas närområde längre framstår som självklara riskerar osäkerheten att bli mer grundläggande.
Även om USA:s engagemang för Taiwan kan motiveras med Taiwansundets stora geopolitiska betydelse har den amerikanska retoriken angående Taiwan traditionellt handlat om samhällssystem, demokrati och frihet. Trump tonar ned den normativa och principiella dimension som länge varit central för USA:s legitimering av sitt stöd till Taiwan.
Trump-administrationen har samtidigt varit aktiv mot auktoritära regimer som är nära Kina: stora militära operationer mot Iran, hårda sanktioner och hot om intervention mot Kuba och fortsatt press mot såväl Nicaragua som Venezuela. Dessa åtgärder kan objektivt stärka USA:s geopolitiska ställning gentemot Kina. Inom Pentagon och bland traditionella säkerhetspolitiker ses detta troligen som del av en bredare strategi mot auktoritär expansion.
Trots detta använder Trump inte det klassiska frihetsnarrativet. Hans retorik är nationalistisk och transaktionell snarare än ett ideologiskt försvar av liberal ordning, demokrati och individuella friheter. Trumps förhållningssätt visar ett mönster: smickrande ton gentemot Xi Jinping och andra auktoritära ledare när det passar hans förhandlingsstil, samtidigt som han riktar avvisande kritik mot traditionella västliga allierade och beskyller dem för att åka snålskjuts. Trump tycks inte heller se något större behov av att vinna sina allierades stöd vare sig genom diplomatisk stil eller genom ett narrativ som skulle hjälpa europeiska ledare att stödja USA i konflikter som den med Iran.
Västs splittring och auktoritära narrativ
Det är främst traditionella republikaner, neokonservativa och internationalister som upplever att Trump sviker både väst och USA:s långsiktiga intressen. De ser hans transaktionella stil som ett övergivande av Reagans arv och USA:s roll som ledare för den fria världen. Kritik kommer också från delar av Pentagon som föredrar en samlad, värdebaserad strategi mot Kina.
Bland västliga allierade i Europa och USA:s indo-pacifiska allierade växer oron. Många ser Trump som en president som prioriterar relationer till auktoritära ledare framför solidaritet med demokratier. Detta förstärker skillnaderna mellan Trumps nationalistiska och suveränitetsorienterade syn på internationell politik och många europeiska regeringars mer liberala och internationalistiska orientering.
Ett klassiskt västerländskt frihetsnarrativ skulle kunna samla Pentagon, traditionella republikaner, neokonservativa och demokratiska allierade i Europa och Asien. Ändå väljer Trump att inte använda det. Trump överger inte nödvändigtvis kampen mot vissa auktoritära hot, men han överger det narrativ som under efterkrigstiden bidrog till västlig sammanhållning. Hans politik mot Iran, Kuba och Venezuela kunde ha ramats in som försvar av frihet mot ett auktoritärt block, vilket hade stärkt legitimitet hos både inhemska traditionalister och internationella allierade. Men inom trumpismen ges denna typ av universalistisk legitimering inte längre samma centrala betydelse.
Konflikten handlar därmed inte enbart om geopolitik utan också om vilken typ av legitimerande berättelser som fortfarande kan upprätthålla västlig sammanhållning. Det västerländska frihetsnarrativet var historiskt starkt just därför att det kunde förena olika ideologiska traditioner: religiös samvetsfrihet, liberal individualism och antitotalitär demokrati. Under kalla kriget skapade detta en koalition mellan konservativa, liberaler och socialdemokrater. Narrativet tillämpades aldrig helt konsekvent och samexisterade ofta med realpolitiska kompromisser. Trots detta fungerade det som en central legitimerande berättelse för västlig sammanhållning och amerikanskt ledarskap.
Efter universalismen
Trumpismen markerar ett skifte från en legitimeringstradition med universella anspråk till en mer explicit intresse- och maktbaserad syn på internationell politik. Samtidigt innebär detta inte att behovet av gemensamma berättelser försvinner. Tvärtom driver både Kina och Ryssland egna strategiska narrativ om civilisatorisk ordning, suveränitet och politisk stabilitet
Frågan är inte om väst kan återvända till äldre former av universalism, utan om liberala demokratier fortfarande kan formulera en tillräckligt stark gemensam berättelse för att upprätthålla strategisk sammanhållning och motstå inflytandet från auktoritära regimer. En sådan berättelse behöver inte bygga på föreställningen om historiens förutbestämda riktning. Det kan räcka med en gemensam vilja att försvara samhällen där individuella friheter, pluralism och öppna institutioner fortfarande existerar.
Utan någon form av sammanhållande berättelse riskerar västliga demokratier att framstå som strategiskt fragmenterade och därmed mer sårbara i konkurrensen med auktoritära makter som i högre grad lyckas integrera geopolitik, identitet och narrativ legitimering.
