5 juli 2024

Från finlandisering till estlandisering


https://www.youtube.com/live/E8eWCklcH6g?si=YmoTCvjw9X75ccnT&t=4964

Vid Primakov Readings International Forum, som ordnades i Moskva den 26 juni, fick Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov en fråga om "finlandisering" versus "estlandisering" av Europa. (Se "Foreign Minister Sergey Lavrov’s remarks and answers to questions at the Primakov Readings International Forum, Moscow, June 26, 2024".) Frågan ställdes av den ryska ekonomen Alexander Dynkin, som fungerade som moderator, och simultantolkades till engelska:

Many years ago, journalists raised the issue of the “Finlandisation” of Europe. Opinions on it may differ, but its meaning is clear. I believe that today we are witnessing the “Estonianisation” of Europe, including in light of the latest appointments in the EU bodies. Would you comment on this? 

Med utnämningen inom EU syftar Dynkin på valet av Estlands premiärminister Kaja Kallas till EU:s utrikesrepresentant. I sitt svar valde Lavrov att upprepa uttrycken "finlandisering" och "estlandisering":

The “Finlandisation” of Europe did not catch on. Americans prevented Europe from becoming an independent player operating on the principles of neutrality, even though many European countries were NATO members. But at that time the term “Finlandisation” meant that NATO countries should honestly cooperate with Russia, and that the sides should not pose threat to each other. Today, we see the “Estonianisation” of Europe. The most ardent Russophobes have been chosen for leading posts in the EU.

Lavrovs uttalande om finlandisering och estlandisering har i Finland noterats av åtminstone Itlasanomat ("Sergei Lavrovilta kovaa puhetta suomettumisesta"). Begreppet "finlandiserig" lanserades ursprungligen som kritik av Västtysklands Ostpoliktik, som var ämnat att normalisera relationerna med DDR och Östeuropa i allmänhet. Det nedsättande uttrycket tillämpades under det kalla kriget mera allmänt på en politik som gick ut på att dra ekonomiska fördelar av vänskapliga relationer med Sovjetunioner eller en mäktig granne i allmänhet. I Finland kom begreppet att tillämpas uttryckligen på finsk undfallenhetspolitik i förhållande till Sovjetunionen. Här var undfallenheten delvis påtvingad utifrån, men finlandiseringen av Finland kännetecknas även av självcensur, "röda bergsråd" (koncernchefer som ivrigt satsade på östhandeln) och så kallade hemryssar, som var sovjetiska kontaktpersoner för finländare med politiskt inflytande.

Efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet trodde man i väst allmänt på möjligheten att normalisera relationerna med Ryssland. Efter att Putin kommit till makten förändrades relationerna med Ryssland småningom, men Tyskland kan sägas ha fortsatt sin Ostpolitik. Ett ömsesidigt beroende mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Tyskland och Europa skulle gynna fred och stabilitet och integrera Ryssland i den globala ekonomin. Man kan hävda att finlandsiseringen av Tyskland fortsatte fram till 2022.

Även i Norden och speciellt i Finland och Sverige fortsatte man fram till det ryska anfallskriget med en utrikespolitik som kan betecknas som finlandiserad i enlighet med Lavrovs tolkning av begreppet. För Finlands del var finlandiseringen inte längre påtvingad utifrån, utan man valde frivilligt att satsa på goda relationer och ekonomiskt samarbete med Ryssland. Annat var fallet i Estland och i de baltiska länderna. Handeln mellan Ryssland och de baltiska länderna har visserligen varit betydande, men medan Sverige och Finland förblev alliansfria gick de baltiska länderna med i Nato så fort det var möjligt. Skillnaden i synen på Ryssland var speciellt tydlig under Tarja Halonens tid som Finlands president, men även Sauli Niinistö värnade länge om relationerna till Ryssland.

Kaja Kallas (Wikipedia)

Kaja Kallas, som Lavrov utan att nämna namn betecknar som russofob, har profilerat sig med en kritisk hållning till Ryssland och ett starkt stöd till Ukraina. Benämningen "estlandisering" representerar dock inte bara Estlands politik under Kallas ledning. Denna Rysslandspolitik motsvaraer politiken i Rysslands övriga europeiska grannländer efter att det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina, men i Estland går den "russofoba" politiken tillbaka ända till 1990-talet.

Efter Sovjetunionens upplösning fortsatte Finland en utrikespolitik som har stora likheter med Tysklands Ostpolitik. (Om den sentida finlandiseringen av Finland har jag skrivit i mitt blogginlägg Finlandisering från 2014.) I detta sammanhang talas det även om nyfinlandisering, på finska uussuomettuminen. Finland utnyttjade ekonomiskt både sitt geografiska läge och sin specialrelation till Ryssland. Det tydligaste exemplet är väl Fortums investeringar i Ryssland och Tyskland, som kom att stå bolaget och finska staten dyrt.

Estlandiseringen är i högsta grad en följd av Rysslands agerande, men Europa har trots kriget i Ukraina endast delvis estlandiserats. Europas Rysslandspolitik betecknas ännu av både försiktighet och bristande beredskap att stöda Ukraina. Däremot har Finlands Rysslansdspolitik genomgått en radikal förändring för vilken estlandiasering är en träffande benämning. Denna nya politik baserar sig på insikter om Ryssland som var allmänna i Estland redan för ett par årtionden sedan, men som saknades i Finland fram till år 2022.



26 juni 2024

Rättsstatsprincipen och maktfördelning

Under de senaste åren har det talats mycket om rättsstatsprincipen, som egentligen innefattar flera olika principer som kännetecknar en rättsstat. Att termen "rättstatsprincip" slagit igenom inom vänsterpolitisk retorik torde hänga samman med att det inom EU under senare år främst är högerregeringar i Polen och Ungern som ansetts bryta mot rättsstatens principer, som utgör ett grundläggande värde för Europeiska unionen. För några år sedan tog EU i bruk en så kallad rättstatsmekanism med vilken man kan stoppa EU-pengar till medlemsländer som bryter mot rättsstatens principer.

Domstolarnas oberoende är en av de mest centrala principerna för en rättsstat. När Polen år 2018 sänkte pensionsåldern för domare i högsta domstolen från 70 till 65 år stoppades lagen av EU-domstolen, eftersom pensionsreformen ansågs strida mot domstolsväsendets oberoende. Underförstått var tanken med pensionsreformen att påskynda utnämnandet av domare som hade regeringens eller det regerande partiets stöd.

Avsättande av domare strider mot EU-rätten, men det finns andra sätt att äventyra domstolarnas oberoende. Antal domare kan utökas eller så kan man utnämna tillfälliga domare, vilket är möjligt åtminstone i Finland. (Om en speciell utnämningen av en tillfällig domare vid högsta förvaltningsdomstolen i Finland har jag skrivit på min blogg Fallet Sibbo i inlägget Snuttjobbande förvaltningsråd. Den 5 maj 2008.)

I vårt land kan man till högsta förvaltningsdomstolen besvära sig över regeringens administrativa beslut. Finland har i likhet med Sverige och övriga nordiska länder däremot ingen författningsdomstol som kunde ogiltigförklara lagar. Istället är det riksdagens grundlagsutskott som bedömer om en lag eller ett lagförslag är i enlighet med grundlagen. I Finland liksom i övriga Norden gäller folksuveränitet framom maktfördelning. Så var det åtminstone före medlemskapet i Europeiska unionen. I Finlands grundlag heter det att "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen."


Hbl 26.6,2024

Diskussionen om Finland skulle behöva en författnings- eller grundlagsdomstol aktualiserades efter att grundlagsutskottet, trots stark kritik från experter i juridik, godkände den så kallade avvisningslagen. (Se t.ex. "Adlercreutz föreslår grundlagsdomstol i Finland".) Lagen anses stå i konflikt med så väl grundlagen som  internationella avtal som Finland ingått. Att lagen går emot lagar som ingår i grundlagen bestrider väl ingen, men den aktuella lagen är tänkt som en undantagslag, som skall antas i grundlagsenlig ordning. Att undantagslagen skulle strida mot EU-rätt och människorättskonventioner är ett juridiskt problem, men grundlagsutskottet avgjorde alltså att undantagslagen är möjlig att stifta. Dock var utskottet tvunget att rösta och 2 av 17 medlemmar röstade emot ett godkännande.

En författningsdomstol hade kanske dömt annorlunda, men hade det varit önskvärt? Vid behov, om det vore nödvändigt för rikets säkerhet, skulle man troligtvis även utan den aktuella lagen ta i bruk ett förfarande enligt vilket asylsökanden direkt kan avvisas. Så gör man åtminstone i en del andra länder. Eller så skulle man fortsättningsvis hålla gränsövergångsställena stängda för alla och bygga en mur längs hela östgränsen. Det skulle vara betydligt värre med tanke på rättssäkerheten och rättsstatens principer och speciellt illa för de potentiella asylsökande som sökt sig till Ryssland.

Behandlingen av förslaget till en avvisningslag är i själva verket ett bra exempel på att systemet med ett grundlagsutskott har fördelar i förhållande till ett system med en grundlagsdomstol. Domare är liksom de lagkunniga som ger expertutlåtanden till grundlagsutskottet jurister, som förväntas se grundlagsenligheten hos ett lagförslag ur ett rent juridiskt perspektiv. I det aktuella fallet med förslaget till avvisningslag torde medlemmarna i ghrundlagsutskottet i sin bedömning ha sett utanför de rent juridiska aspekterna, fastän utskottet formellt sett inte bedömer lagar ur ett politiskt perspektiv. Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då kan grundlagsutskottet välja en tolkning som bäst tjänar politiska prioriteringar.  Avvisningslagen torde strida mot internationella avtal, men folkvalda beslutsfattare kan ta ansvar för de konsekvenser som en undantagslag i strid mot internationella avtal kan medföra. Ett dylikt ansvar kan domstolsväsendet eller justitiekanslern inte ta. Domare är inte heller experter på säkerhet och har inte tillgång till all underrättelseinformation.

En rättsstatsprincip som hänger nära samman med domstolarnas oberoende är maktfördelningsprincipen. I samband med stängningen av östgränsen senaste höst beskyllde högsta förvaltningsdomstolens president politiker för att "ifrågasätta grundprinciperna om maktens tredelning". (Se mitt blogginlägg Justitiekanslerns makt och roll.) Det räckte med att politiker kritiserade biträdande justitiekanslerns lagtolkning för att HFD:s president Kari Kuusiniemi skulle se ett hot mot domstolarnas oberoende, eftersom justitiekanslersämbetet har till uppgift att bevaka domstolarnas verksamhet.

Även domstolarnas verksamhet övervakas. Justitiekanslerns uppgift är speciellt att övervaka dess oberoende. Med tanke på domstolsväsendets oberoende förväntas ministrar och riksdagsledamöter inte kritisera enskilda domstolsbeslut, men någon egentlig oberoende statsmakt är domstolsväsendet inte i Norden.


Montesquieu

Tanken att makten bör delas går tillbaka till den antika grekiska filosofen Aristoteles, medan det var den franska upplysningsfilosofen Montesquieu som lanserade idén om maktens tredelning. Montesquieus principer om tredelning har långt förverkligats i USA, men inte i strikt bemärkelse i Finland eller de andra nordiska länderna.

Suomi Areena föreslog Svenska folkpartiets nyvalda ordförande Anders Adlercreutz den 25 juni en grundlagsdomstol som ett komplement till grundlagsutskottet. Förslaget refererades i Hufvudstadsbladet 26.6.2024. Om jag tolkat Adlercreutz rätt skulle enligt hans förslag grundlagsutskottet fortfarande granska lagförslag medan grundlagsdomstolen skulle ta ställning till grundlagsenligheten i redan stiftade lagar. Detta skulle ge domstolen sista ordet och i princip skulle man, liksom i USA, inte med säkerhet alltid veta om en nystiftad lag gäller eller inte.


Anders Adlercreutz på Suomi Areena 2024

Även domare är naturligtvis människor med varierande syn på hur lagar skall tolkas. Speciellt uppenbart är detta i USA där domarna i den federala högsta domstolen i regel antingen är konservativa originalister tillsatta av en republikansk president eller liberala anhängare av idén om en levande konstitution och tillsatta av en demokratisk president. Speciellt från republikanskt håll har de (i amerikansk betydelse) liberala domarna beskyllts för domaraktrivism, alltså för att genom politiskt motiverade domslut skapa prejudikat för lagstiftningen. Då högsta domstolen för har en majoritet av konservativa domare är det dock de senare som för tillfället har förutsättningar att bedriva domaraktivism, även om de genom sin syn på konstitutionen inte kan vara lika flexibla i sin tolkning.

Även Europadomstolens eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har beskyllts för domaraktivism, senast när domstolen fällde Schweiz för att inte ha tagit tillräckliga åtgärder mot klimatförändringen. Domstolens domslut är bindande för alla medlemmar i Europarådet och alltså även för Finland.

Att grundlagsutskottet varit oenigt har tolkats som ett tecken på en politisering av utskottet, men flyttar grundlagsutskottets makt över till en grundlagsdomstol finns det en risk för att domstolen politiseras. Den ursprungliga tanken med delning av makten var att minska risken för maktmissbruk. Även en domstol kan missbruka sin makt. Fram till att Recep Tayyip Erdoğan kom till makten och införde presidentstyre i Turkiet var det den kemalistiska sekulära eliten eller den "djupa staten" som via den turkiska författningsdomstolen hade den yttersta makten och kunde räkna med arméns stöd om så behövdes för att avsätta en regering. Så stor makt skulle en finsk grundlagsdomstol knappast kunna utöva, men alla system har sina svagheter.