15 oktober 2024

Therianer

I slutet av september utkom ett nummer av tidningen HBL Junior, som ges ut av Hufvudstadsbladet, där flera sidor tillägnades ämnet therianer. En t[h]erian eller t[h]eriantrop är enligt definitionen i HBL Junior en "människa som identifierar sig eller känner igen sig i ett djur". Fenomenet therianism är relativt nytt för mig och jag har, trots att jag jobbar som lärare i grundskola med årskurserna 1 - 9,  inga personliga erfarenheter av therianer. Däremot känns HBL Juniors sätt att bemöta therianfenomenet bekant från hur man förhåller sig till unga transpersoner eller mera allmänt hur man argumenterar inom woke-rörelsen eller dagens identitetspolitiska vänster. Woke kan sägas representera en öppenhet för olika former av självidentifiering och en vilja att respektera individers val av identitet, även då dessa är ovanliga eller bryter mot normer



Dagens barn och unga kommer i kontakt med internationella trender och likasinnade på nätet, men vissa fenomen sprids ändå bäst inom den lokala gemenskapen. Utan internet skulle det knappast finnas några therianer, men om det i en skolklass finns en therian, så är det sannolikt att det finns flera. Hbl Junior, som riktar sig till barn i åldern 7 - 14 år, beskriver therianer som modiga personer som "vågar vara sig själva". Angående Juni och Stella, som är 9 respektive 8 är gamla, skriver tidningen att de inte längre bryr sig om "hatare" eller de som "hatar" therianer. I tidningens ledare, som har rubriken "Sluta hata!", uppmanar producenten Lisa Fordell dem som vill bli en therian att bli det och säger att det borde vara lika självklart att "få vara terian som det är att jaga pokémon eller spela fotboll på fritiden".

Frågan är hur föräldrar och lärare borde förhålla sig till detta fenomen. Borde vuxna uppmuntra och bekräfta barn i deras djuridentiteter eller bör vuxna tvärtom sätta gränser och ifrågasätta terianers identitet som djur? Att en åtta- eller nioåring leker djur kan vara sunt. Dagens barn, som vuxit upp med smarta telefoner och digitala spel, leker sällan låtsaslekar. Det är en beklaglig utveckling och speciellt beklagligt är det om de barn som trots allt har förmågan att leka låtsaslekar blir rätade eller mobbade. När barn klär sig i mask och går på alla fyra kan det handla om en oskyldig lek, men när leken fortsätter eller tar över i tonåren blir det mera problematiskt.

HBL Juniors försvar eller propagering för therianer kan ses som ett uttryck för woke eller DEI (mångfald, jämlikhet och inkludering) och vara tänkt att främja förståelsen även för vissa andra minoriteter. Ur ett lärarperspektiv är det i sig välkommet att barn och ungdomar fostras till tolerans för olikheter. Tyvärr är mobbning fortfarande ett allmänt fenomen i skolor och på sociala medier och det är barn och unga som på sätt eller annat stickar ut som lättast blir utsatta. Det är även viktigt att de som utsatts för mobbning får stöd för att stärka sitt självförtroende. Det är dock inte hat då vuxna oroar sig för att identifieringen med djur går för långt, lika lite som det är hat att bekymra sig för könsdysfori hos barn och ungdomar.

En vuxen kan tolerera, lyssna, förstå och stöda utan att behöva bekräfta en ung människas självvalda identitet. Som vuxen behöver man inte gå med i leken eller genom att bekräfta en identitet bidra till att barn och unga blir förvirrade. Inom woke-rörelsen tenderar dess värre all kritik och allt ifrågasättande av självvalda identiteter att stämplas som "hat" eller "hatprat" (hate speech).

Therianism är inte bara en lek för barn. Det finns vuxna som på sin fritid klär sig i djurmasker och svans, men inte vågar "vara sig själva" och leva ut "sitt inre djur" på jobbet eller på stan. Vuxna som delar bilder eller filmsnuttar av sig själva som therianer på sociala medier lär vara en raritet, kanske för att vuxna therianer lätt blir stigmatiserade. Att det finns vuxna therianer visar dock att terierfenomenet kan handla om mera än lek.

På Amazon kan man köpa klistermärken med
theriersymbolen i transgenderflaggans färger.


Under närvarande höst har therianfenomenet bevakats och diskuterats livligt i finländska medier. Den stora medieuppmärksamheten hänger samman med att en del skolor i Finland har förbjudit elever att klä sig i therinianmasker. Det är närmast therianism bland barn i lågstadieåldern som uppmärksammats, vilket gett en rätt oskyldig bild av therier.. 

Jag vet inte i vilken mån identifiering med specifika djurarter kan vara skadligt för barns mentala utveckling eller vilken risken är att therianer behåller sina djuridentiteter som vuxna, men jag skulle vara mycket försiktig med att förespråka therianism. I varje fall förhåller sig många föräldrar och lärare  kritiskt till fenomenet. Därför upplever jag att HBL Junior och Hufvudstadsbladet visar prov på dålig omdömesförmåga när man direkt propagerar för therianism. Är man inte rädd för att förlora de vuxnas förtroende och i längden gå miste om prenumeranter?

31 juli 2024

OS-invigningen, woke och sekundärkränkta


Invigningen av de olympiska spelen i Paris har föranlett omfattande diskussioner. Speciellt mycket kritik har riktats mot en scen som verkar anspela på Leonardo da Vincis målning Nattvarden. Ett flertal katolska och andra kristna organisationer hävdar att det aktuella inslaget utgör ett hån mot kristen tro. Andra beklagar sig över att OS-invigningen var woke. Söder om Medelhavet censurerades de aktuella scenerna, närmast med anledning av det nakna och sexuella innehållet. Kritiken föranledde en presskonferens där arrangörerna beklagade om någon känt sig kränkt. Den ansvariga koreografen Thomas Jolly försvarade sig med att han ville "inkludera alla".





Att inkludera "alla" och förhindra utsatta grupper att känna sig kränkta är karakteristiskt för den strömning eller det tänkesätt som kallas woke. I OS-invigningen skulle alla inkluderas. I invigningsceremonin noterade man inte bara olika åldrar, mångfald av etnisk bakgrund och handikappade. Även personer tillhörande sexuella minoriteter inkluderades i ett nummer som allmänt uppfattades som "vågat". De (traditionellt) troende kristna brydde man sig dock inte om att visa respekt mot. Är det för att de kristna kommer längst ner i wokeismens eller intersektionalismens hierarki av utsatta och förtryckta? Eller för att kristna sällan tar till våld? Kristna är åtminstone i regel inte lika känsliga för blasfemi som muslimer. Med tanke på hur lätt kravaller bryter ut i Frankrike när vissa grupper känner sig kränkta var OS-invigningen kanske ändå inte så modig.






Inkluderingen av queera personer eller sexuella minoriteter var inte speciellt kontroversiell i sig. Knappast hade det blivit någon större uppståndelse om den olympiska elden tändts av en idrottare som kommit ur skåpet, om denna haft tillräckliga sportsliga meriter, eller om det avslutande musiknumret framförts av en gayikon. Inte heller har valet av en queer och homosexuell person som konstnärlig ansvarig för OS-invigningen föranlett någon noterbar kontrovers. Inte ens ett queert inslag eller en dragchow hade i sig varit speciellt kontroversiellt eller stötande, men en dragchow eller "sexuell freakchow" som parodierade på nattvarden var för mycket för en del.



De som sade sig vara kränkta eller kritiserade det kontroversiella inslaget i invigningen blev naturligtvis  kritiserade i sin tur. Lättkränktheten är stor på båda sidor, eller snarare sekundärkränktheten. Jag hör själv till de sekundärkränkta som reagerat på bristande respekt mot troende katoliker och andra kristna. Den bildade eliten, inklusive det lutherska etablissemanget i Finland, verkar däremot närmast ha blivit sekundärkränkta på de sexuella minoiriteternas vägnar. Speciellt sekundärkränkta har man blivit av att kristna och konservativa känner sig kränkta över att Den heliga måltiden gjorts till, vad en del kallat en sexuell freakshow. En sexuell show med heterosexuella cispersoner hade varit otänkbar på OS-invigningen, men när de utsatta minoriteterna skall inkluderas vill man erbjuda hela världen som arena, eller åtminstone scenen på Seine.



En del sekundärkränkta har speciellt reagerat på användningen av uttrycket "freakshow". Uttrycket är ändå träffande speciellt för den skäggige dragartisten, som leder tankarna till Conchita Wurst. Tidigare visades skäggiga damer och andra missfoster på cirkus. Det känns i vår tid som fruktansvärt fel, men en del väljer idag, utan medfödda missbildningar, frivilligt att uppfattas som freak, eller åtminstone som skäggiga damer.



Nytt i beskyllningen av lättkränkta försvarare av kristendom och traditionella familjevärden är att de kränkta beskylls för att vara obildade då de inte känner igen de grekiska gudarna, utan istället ser en nidbild av Jesus och lärjungarna. Jag har själv skrivit en prograduavhandling om den apolliniska och den dionysiska principen, men jag klarade inte av att på egen hand identifiera den mulliga damen med gloria som Apollon. En del bildade hävdar att scenen på Sein inte alls var inspirerad av Nattvarden, utan istället av Jan van Bijlerts målning av Dionysus fest med de olympiska gudarna, men på ett franskt programbladet skall inslaget ha getts namnet "La Cène Sur La Scène Sur La Seine", vilket Google translate översätter till "Den sista måltiden på en scen på Seine". På franskan heter da Vincis målning just La Cène. Medlemmar som uppförde tablån, som i TV-sändningen bar namnet Festivité, lär ha bekräftat att den aktuella scenen uttryckligen skulle föreställa Nattvarden. Hur som helst så lär van Bijlerts målning anspela på da Vincis Nattvarden.



 

Redan van Bijlert skall alltså ha vänt Den heliga måltiden till en dionysisk orgie eller backanal. Av de två målningarna är endast da Vincis allmänt känd och koreografen Thomas Jolly måste ha förstått att publiken i första hand skulle se Nattvarden. Det är lite som om man i OS-öppningen skulle korsfästa en dragquine och ursäkta sig med att inspirationen ingalunda kom från Golgata, utan från Monty Pythons film Life of Brian.

 


23 juli 2024

Kulturmarxism - en konspirationsteori?

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_Marxism_conspiracy_theory

Det sägs ibland att man inte skall lita på Wikipedia, eftersom vem som helst kan redigera texter på denna encyklopedi. Jag skulle säga att Wikipedia tvärtom är pålitlig just för att vem som helst kan rätta och redigera. Speciellt tillförlitliga är texter i naturvetenskapliga ämnen. Eventuella fel korrigeras och är man ändå osäker så kan man kolla referenser, textens historia och eventuella diskussioner om ändringar. Dessutom kan man jämföra texter på olika språk. När det gäller samhällsvetenskapliga texter och artiklar i historia är tillförlitligheten inte lika stor. Dels råder det inom dessa områden sällan någon konsensus. Dels har textförfattarna och bidragarna ofta egna agendor. Och ibland är är möjligheten att redigera begränsad.

Mitt eget bidrag till Wikipedia är obetydligt, men på Wikipedia finns några fotnoter med referenser till texter som jag skrivit. På Wikipedias engelskspråkiga sida om marxism-leninism finns t.ex. en hänvisning och länk till min text om materialistisk dialektik, som jag skrev som min första proseminarieuppsats i filosofi. Året var 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. Efter det har marxism-leninismen, den dialektiska materialismen och materialistisk dialektik enbart varit av historiskt intresse, fastän marxism-leninismen fortfarande har en officiell ställning i en del kommunistiska länder.

Trots Sovjetunionens upplösning har marxismen och speciellt den historiska materialismen fortfarande aktualitet. Det finns fortfarande aktivister, tänkare och forskare som kallar sig marxister, även i väst. Redan under det kalla kriget fanns det vid sidan om marxism-leninismen i de så kallade öststaterna även en västerländsk marxism, som delvis bygger på Frankfurtskolans kritiska teori. Det är emellertid ofta öppet för tolkning vad som skall klassificeras som marxism, nymarxism eller postmarxism. En del teoribildningar och politiska rörelser som influerats av Frankfurtskolan och kritisk teori är inte entydigt marxistiska, men den idéhistoriska kopplingen till marxismen kan ändå vara relevant att notera.

Marxismen har i väst influerat så väl kulturvetenskap som samhällsvetenskap. Typiskt för representanter för den västerländska marxismen är att man i första hand intresserat sig för att förstå och påverka kulturen, i ordet vidaste bemärkelse. Av denna orsak förefaller benämningen kulturmarxism vara träffande för västerländska idériktningar med kopplingar till marxismen.

I en snäv bemärkelse kan kulturmarxism betecknas som riktningar inom kulturvetenskap som baserar sig på marxistisk teori eller marxistisk kulturanalys, på engelska Marxist cultural analysis. Den marxistiska kulturanalysen bygger på Frankfurtskolan, men framför allt på Antonio Gramskis teori om kulturell hegemony. Utövare av marxistisk kulturanalys tenderar att i enlighet med Karl Marx historiska materialism se kulturen som ett uttryck för den materiella basen, alltså egendomsförhållanden och produktionsmetoder. Representanter för marxistisk kulturanalys är liksom marxister i allmänhet i regel antikapitalistiska. Själv har jag speciellt bekantat mig med den amerikanska litteraturvetaren Fredrik Jameson, vars essä med den betecknande rubriken "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik" jag kort behandlat i min doktorsavhandling. Kulturmarxismen i denna bemärkelse är mycket allmän, ställvis rent av dominerande och har naturligtvis även tillämpats av så väl politiker som aktivister. 

Ursprunget till uttrycket kulturmarxism, på engelska cultural marxism finns det olika förklaringar till. Uttrycket användes tidigare av marxister, medan det numera används främst av motståndare till marxismen och vänsterideologi i allmänhet. Idag brukas uttrycket kulturmarxism kanske främst som ett nedsättande paraplybegrepp för olika löst sammanhängande fenomen, rörelser och ideologier så som politisk korrekthet, multikulturalism, Black Life Matters, queerteori, genderideologi, intersektionell feminism och wokeism. I konservativ retorik kan benämningen kulturmarxism delvis sägas ha ersatt ordet kommunism som allmänt skällsord. I det amerikanska kulturkriget är kulturmarxister ett namn som den konservativa sidans använder på sina fiender. Som sådan är användningen av benämningen kulturmarxism inte speciellt analytisk, men det är ändå mera träffande att beteckna representanter för dagens vänsterliberala etablissemang som kulturmarxister än som kommunister. De som beskylls för kulturmarxism identifierar sig i regel dock inte själva med begreppet, utan har tvärtom bannlyst det.


https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Cultural_marxism&redirect=no


På engelska Wikipedia är sidan med rubriken "Cultural marxism" tom på innehåll och skyddad så att den inte går att redigeras. Istället dirigeras man från denna sida till en sida med rubriken "Cultural Marxism conspiracy theory", där det hävdas att kulturmarxism är en antisemitistisk konspirationsteori. På svenska har motsvarande sida om (konspirationsteorin) kulturmarxism kort och gott rubriken "Kulturmarxism". Här kan man inledningsvis läsa att "Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term som bygger på en antisemitisk konspirationsteori baserad på föreställningar om att 'judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm.'" Trots (det inre) citationstecknet saknas det här direkta referenser, men i övrigt backas påståendet om att kulturmarxismen står för en konspirationsteori upp av ett stort antal källhänvisningar.

Det torde ha formulerats konspirationsteorier om "kulturmarxismen", men användningen av begreppet eller benämningen som en konspirationsteori är marginell. De som argumenterar mot kulturmarxismen och utpekar den som en fara anser kanske att det finns en agenda eller rent av en dold agenda bakom Frankfurtskolan och den teori eller ideologi som kulturmarxismen förväntas representera, men härifrån är steget långt till en antisemitistisk konspirationsteori.  

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturmarxism


Kulturmarxim är inte det enda ordet som avfärdats som en konspirationsteori. Ett annat ord som stämplats som så väl en kospirationsteori som ett fascistiskt begrepp är folkutbyte, men ordet kulturmarxim används betydligt mera allmänt, inte minst bland kristna som försvarar traditionella kristna värden. I egenskap av ett allmänt skällsord är dess betydelse obestämt eller kontextbundet. Lika väl är det en marginell högerextrem konspiratorisk användning av uttrycket som på engelska, svenska och norska Wikipedia får definiera begreppet. Konspirationsteorier är spekulativa och tenderar att vara orimliga. Historiskt sett har de ofta handlat om judiska sammansvärjningar, vilket gör att konspirationsteorier uppfattas suspekta i sig. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Stämpeln "antisemitism" är synnerligen stigmatiserande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Som för att göra användningen av benämningen kulturmarxism ännu mera suspekt refererar Wikipedia till den norska terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. Enligt Wikipedia vara det i och med hans manifest som begreppet kulturmarxism slog igenom. I verkligheten torde termen redan tidigare ha varit lätt att hitta i så väl moderata konservativa och nationalistiska som nynazistiska diskussionsforum. 

Som expert på begreppsanalys och idéströmningar klarar jag mig personligen bra utan benämningen kulturmarxism. Jag ogillar att använda skällsord och att kategorisera människor enligt politisk åsikt. Jag föredrar i regel väldefinierade begrepp med avgränsad betydelseomfång, men kan av retoriska eller pedagogiska skäl ibland använda ord i tvetydig eller utvidgad betydelse. Kulturmarxism kunde i vissa sammanhang vara ett lämpligt mångbottnat ord, om det inte stämplats som högerextremt, antisemitistiskt och konspiratoriskt.

Liksom på den motsvarande engelska sidan kan man på den svenska sidan om kulturmarxism på Wikipedia hitta en lång och tidvis hätsk diskussion om innehållet på sidan. Bl.a. argumenteras det mot kopplingen till antisemitism, men tesen att kulturmarxismen syftar på en antisemitistisk konspirationsteori har förblivit gällande. Användare med avvikande åsikt torde rentav ha blockerats. Själv ser jag det som synnerligen ologiskt att inte skilja mellan å ena sidan ett ord eller ett begrepp och å andra sidan ett ting som ordet kan syfta på. Det är som om man inte kunde ha en allmän sida om ett namn då det finns en specifik person med det aktuella namnet.

Woke eller wokeism kan ses som en radikalisering av politisk korrekthet. (Se mitt inlägg "Woke och könsdysfori".) Skälen till att just politisk korrekthet betecknats som uttryck för kulturmarxism är inte helt uppenbara. Att uttrycka sig diplomatiskt och visa hänsyn så att man inte sårar är inte specifikt marxistiskt. Det förefaller dock just vara vänsteraktivister som stämplar ord som inkorrekta eller "hatiska" och försöker cansellera och deplattformera personer som använder sig av olämpliga ord. När det gäller woke är det mera uppenbart att målet är att förhindra att just personer som tillhör diskriminerade eller förtryckta grupper inte skall behöva känna sig kränkta eller exkluderade. Kritiken mot hatprat (hate speech) verkar inte gälla hets mot medlemmar i priviligierade grupper. Eller åtminstone inte motståndare till Woke. En orsak till att wokeism betraktas som kulturmarxism är att man uppfattar att bl.a. olika kulturella minoriteter har intagit proletariatets plats. 

Just kapningen av sidan om kulturmarxism visar väl att det finns människor som har en gemensam agenda att påverka opinionen genom att göra vissa ord obrukbara. Motsvarande fenomen torde förekomma även på annat håll. Det är knappast någon som blir kränkt av ordet kulturmarxism, men ändå har det varit viktigt för en del att få begreppet att förefalla högerextremt eller suspekt. Vad skulle vara ett lämpligt ord för att beteckna denna typ av aktivism? Kulturmarxism? 

5 juli 2024

Från finlandisering till estlandisering


https://www.youtube.com/live/E8eWCklcH6g?si=YmoTCvjw9X75ccnT&t=4964

Vid Primakov Readings International Forum, som ordnades i Moskva den 26 juni, fick Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov en fråga om "finlandisering" versus "estlandisering" av Europa. (Se "Foreign Minister Sergey Lavrov’s remarks and answers to questions at the Primakov Readings International Forum, Moscow, June 26, 2024".) Frågan ställdes av den ryska ekonomen Alexander Dynkin, som fungerade som moderator, och simultantolkades till engelska:

Many years ago, journalists raised the issue of the “Finlandisation” of Europe. Opinions on it may differ, but its meaning is clear. I believe that today we are witnessing the “Estonianisation” of Europe, including in light of the latest appointments in the EU bodies. Would you comment on this? 

Med utnämningen inom EU syftar Dynkin på valet av Estlands premiärminister Kaja Kallas till EU:s utrikesrepresentant. I sitt svar valde Lavrov att upprepa uttrycken "finlandisering" och "estlandisering":

The “Finlandisation” of Europe did not catch on. Americans prevented Europe from becoming an independent player operating on the principles of neutrality, even though many European countries were NATO members. But at that time the term “Finlandisation” meant that NATO countries should honestly cooperate with Russia, and that the sides should not pose threat to each other. Today, we see the “Estonianisation” of Europe. The most ardent Russophobes have been chosen for leading posts in the EU.

Lavrovs uttalande om finlandisering och estlandisering har i Finland noterats av åtminstone Itlasanomat ("Sergei Lavrovilta kovaa puhetta suomettumisesta"). Begreppet "finlandiserig" lanserades ursprungligen som kritik av Västtysklands Ostpoliktik, som var ämnat att normalisera relationerna med DDR och Östeuropa i allmänhet. Det nedsättande uttrycket tillämpades under det kalla kriget mera allmänt på en politik som gick ut på att dra ekonomiska fördelar av vänskapliga relationer med Sovjetunioner eller en mäktig granne i allmänhet. I Finland kom begreppet att tillämpas uttryckligen på finsk undfallenhetspolitik i förhållande till Sovjetunionen. Här var undfallenheten delvis påtvingad utifrån, men finlandiseringen av Finland kännetecknas även av självcensur, "röda bergsråd" (koncernchefer som ivrigt satsade på östhandeln) och så kallade hemryssar, som var sovjetiska kontaktpersoner för finländare med politiskt inflytande.

Efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet trodde man i väst allmänt på möjligheten att normalisera relationerna med Ryssland. Efter att Putin kommit till makten förändrades relationerna med Ryssland småningom, men Tyskland kan sägas ha fortsatt sin Ostpolitik. Ett ömsesidigt beroende mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Tyskland och Europa skulle gynna fred och stabilitet och integrera Ryssland i den globala ekonomin. Man kan hävda att finlandsiseringen av Tyskland fortsatte fram till 2022.

Även i Norden och speciellt i Finland och Sverige fortsatte man fram till det ryska anfallskriget med en utrikespolitik som kan betecknas som finlandiserad i enlighet med Lavrovs tolkning av begreppet. För Finlands del var finlandiseringen inte längre påtvingad utifrån, utan man valde frivilligt att satsa på goda relationer och ekonomiskt samarbete med Ryssland. Annat var fallet i Estland och i de baltiska länderna. Handeln mellan Ryssland och de baltiska länderna har visserligen varit betydande, men medan Sverige och Finland förblev alliansfria gick de baltiska länderna med i Nato så fort det var möjligt. Skillnaden i synen på Ryssland var speciellt tydlig under Tarja Halonens tid som Finlands president, men även Sauli Niinistö värnade länge om relationerna till Ryssland.

Kaja Kallas (Wikipedia)

Kaja Kallas, som Lavrov utan att nämna namn betecknar som russofob, har profilerat sig med en kritisk hållning till Ryssland och ett starkt stöd till Ukraina. Benämningen "estlandisering" representerar dock inte bara Estlands politik under Kallas ledning. Denna Rysslandspolitik motsvaraer politiken i Rysslands övriga europeiska grannländer efter att det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina, men i Estland går den "russofoba" politiken tillbaka ända till 1990-talet.

Efter Sovjetunionens upplösning fortsatte Finland en utrikespolitik som har stora likheter med Tysklands Ostpolitik. (Om den sentida finlandiseringen av Finland har jag skrivit i mitt blogginlägg Finlandisering från 2014.) I detta sammanhang talas det även om nyfinlandisering, på finska uussuomettuminen. Finland utnyttjade ekonomiskt både sitt geografiska läge och sin specialrelation till Ryssland. Det tydligaste exemplet är väl Fortums investeringar i Ryssland och Tyskland, som kom att stå bolaget och finska staten dyrt.

Estlandiseringen är i högsta grad en följd av Rysslands agerande, men Europa har trots kriget i Ukraina endast delvis estlandiserats. Europas Rysslandspolitik betecknas ännu av både försiktighet och bristande beredskap att stöda Ukraina. Däremot har Finlands Rysslansdspolitik genomgått en radikal förändring för vilken estlandiasering är en träffande benämning. Denna nya politik baserar sig på insikter om Ryssland som var allmänna i Estland redan för ett par årtionden sedan, men som saknades i Finland fram till år 2022.



26 juni 2024

Rättsstatsprincipen och maktfördelning

Under de senaste åren har det talats mycket om rättsstatsprincipen, som egentligen innefattar flera olika principer som kännetecknar en rättsstat. Att termen "rättstatsprincip" slagit igenom inom vänsterpolitisk retorik torde hänga samman med att det inom EU under senare år främst är högerregeringar i Polen och Ungern som ansetts bryta mot rättsstatens principer, som utgör ett grundläggande värde för Europeiska unionen. För några år sedan tog EU i bruk en så kallad rättstatsmekanism med vilken man kan stoppa EU-pengar till medlemsländer som bryter mot rättsstatens principer.

Domstolarnas oberoende är en av de mest centrala principerna för en rättsstat. När Polen år 2018 sänkte pensionsåldern för domare i högsta domstolen från 70 till 65 år stoppades lagen av EU-domstolen, eftersom pensionsreformen ansågs strida mot domstolsväsendets oberoende. Underförstått var tanken med pensionsreformen att påskynda utnämnandet av domare som hade regeringens eller det regerande partiets stöd.

Avsättande av domare strider mot EU-rätten, men det finns andra sätt att äventyra domstolarnas oberoende. Antal domare kan utökas eller så kan man utnämna tillfälliga domare, vilket är möjligt åtminstone i Finland. (Om en speciell utnämningen av en tillfällig domare vid högsta förvaltningsdomstolen i Finland har jag skrivit på min blogg Fallet Sibbo i inlägget Snuttjobbande förvaltningsråd. Den 5 maj 2008.)

I vårt land kan man till högsta förvaltningsdomstolen besvära sig över regeringens administrativa beslut. Finland har i likhet med Sverige och övriga nordiska länder däremot ingen författningsdomstol som kunde ogiltigförklara lagar. Istället är det riksdagens grundlagsutskott som bedömer om en lag eller ett lagförslag är i enlighet med grundlagen. I Finland liksom i övriga Norden gäller folksuveränitet framom maktfördelning. Så var det åtminstone före medlemskapet i Europeiska unionen. I Finlands grundlag heter det att "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen."


Hbl 26.6,2024

Diskussionen om Finland skulle behöva en författnings- eller grundlagsdomstol aktualiserades efter att grundlagsutskottet, trots stark kritik från experter i juridik, godkände den så kallade avvisningslagen. (Se t.ex. "Adlercreutz föreslår grundlagsdomstol i Finland".) Lagen anses stå i konflikt med så väl grundlagen som  internationella avtal som Finland ingått. Att lagen går emot lagar som ingår i grundlagen bestrider väl ingen, men den aktuella lagen är tänkt som en undantagslag, som skall antas i grundlagsenlig ordning. Att undantagslagen skulle strida mot EU-rätt och människorättskonventioner är ett juridiskt problem, men grundlagsutskottet avgjorde alltså att undantagslagen är möjlig att stifta. Dock var utskottet tvunget att rösta och 2 av 17 medlemmar röstade emot ett godkännande.

En författningsdomstol hade kanske dömt annorlunda, men hade det varit önskvärt? Vid behov, om det vore nödvändigt för rikets säkerhet, skulle man troligtvis även utan den aktuella lagen ta i bruk ett förfarande enligt vilket asylsökanden direkt kan avvisas. Så gör man åtminstone i en del andra länder. Eller så skulle man fortsättningsvis hålla gränsövergångsställena stängda för alla och bygga en mur längs hela östgränsen. Det skulle vara betydligt värre med tanke på rättssäkerheten och rättsstatens principer och speciellt illa för de potentiella asylsökande som sökt sig till Ryssland.

Behandlingen av förslaget till en avvisningslag är i själva verket ett bra exempel på att systemet med ett grundlagsutskott har fördelar i förhållande till ett system med en grundlagsdomstol. Domare är liksom de lagkunniga som ger expertutlåtanden till grundlagsutskottet jurister, som förväntas se grundlagsenligheten hos ett lagförslag ur ett rent juridiskt perspektiv. I det aktuella fallet med förslaget till avvisningslag torde medlemmarna i ghrundlagsutskottet i sin bedömning ha sett utanför de rent juridiska aspekterna, fastän utskottet formellt sett inte bedömer lagar ur ett politiskt perspektiv. Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då kan grundlagsutskottet välja en tolkning som bäst tjänar politiska prioriteringar.  Avvisningslagen torde strida mot internationella avtal, men folkvalda beslutsfattare kan ta ansvar för de konsekvenser som en undantagslag i strid mot internationella avtal kan medföra. Ett dylikt ansvar kan domstolsväsendet eller justitiekanslern inte ta. Domare är inte heller experter på säkerhet och har inte tillgång till all underrättelseinformation.

En rättsstatsprincip som hänger nära samman med domstolarnas oberoende är maktfördelningsprincipen. I samband med stängningen av östgränsen senaste höst beskyllde högsta förvaltningsdomstolens president politiker för att "ifrågasätta grundprinciperna om maktens tredelning". (Se mitt blogginlägg Justitiekanslerns makt och roll.) Det räckte med att politiker kritiserade biträdande justitiekanslerns lagtolkning för att HFD:s president Kari Kuusiniemi skulle se ett hot mot domstolarnas oberoende, eftersom justitiekanslersämbetet har till uppgift att bevaka domstolarnas verksamhet.

Även domstolarnas verksamhet övervakas. Justitiekanslerns uppgift är speciellt att övervaka dess oberoende. Med tanke på domstolsväsendets oberoende förväntas ministrar och riksdagsledamöter inte kritisera enskilda domstolsbeslut, men någon egentlig oberoende statsmakt är domstolsväsendet inte i Norden.


Montesquieu

Tanken att makten bör delas går tillbaka till den antika grekiska filosofen Aristoteles, medan det var den franska upplysningsfilosofen Montesquieu som lanserade idén om maktens tredelning. Montesquieus principer om tredelning har långt förverkligats i USA, men inte i strikt bemärkelse i Finland eller de andra nordiska länderna.

Suomi Areena föreslog Svenska folkpartiets nyvalda ordförande Anders Adlercreutz den 25 juni en grundlagsdomstol som ett komplement till grundlagsutskottet. Förslaget refererades i Hufvudstadsbladet 26.6.2024. Om jag tolkat Adlercreutz rätt skulle enligt hans förslag grundlagsutskottet fortfarande granska lagförslag medan grundlagsdomstolen skulle ta ställning till grundlagsenligheten i redan stiftade lagar. Detta skulle ge domstolen sista ordet och i princip skulle man, liksom i USA, inte med säkerhet alltid veta om en nystiftad lag gäller eller inte.


Anders Adlercreutz på Suomi Areena 2024

Även domare är naturligtvis människor med varierande syn på hur lagar skall tolkas. Speciellt uppenbart är detta i USA där domarna i den federala högsta domstolen i regel antingen är konservativa originalister tillsatta av en republikansk president eller liberala anhängare av idén om en levande konstitution och tillsatta av en demokratisk president. Speciellt från republikanskt håll har de (i amerikansk betydelse) liberala domarna beskyllts för domaraktrivism, alltså för att genom politiskt motiverade domslut skapa prejudikat för lagstiftningen. Då högsta domstolen för har en majoritet av konservativa domare är det dock de senare som för tillfället har förutsättningar att bedriva domaraktivism, även om de genom sin syn på konstitutionen inte kan vara lika flexibla i sin tolkning.

Även Europadomstolens eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har beskyllts för domaraktivism, senast när domstolen fällde Schweiz för att inte ha tagit tillräckliga åtgärder mot klimatförändringen. Domstolens domslut är bindande för alla medlemmar i Europarådet och alltså även för Finland.

Att grundlagsutskottet varit oenigt har tolkats som ett tecken på en politisering av utskottet, men flyttar grundlagsutskottets makt över till en grundlagsdomstol finns det en risk för att domstolen politiseras. Den ursprungliga tanken med delning av makten var att minska risken för maktmissbruk. Även en domstol kan missbruka sin makt. Fram till att Recep Tayyip Erdoğan kom till makten och införde presidentstyre i Turkiet var det den kemalistiska sekulära eliten eller den "djupa staten" som via den turkiska författningsdomstolen hade den yttersta makten och kunde räkna med arméns stöd om så behövdes för att avsätta en regering. Så stor makt skulle en finsk grundlagsdomstol knappast kunna utöva, men alla system har sina svagheter.