Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?

Det är över ett år sedan jag skadade mig i en cykelolycka och ett par månader senare skaffade mig en trolig överansträngningsskada. (Se "Olyckor och skador" och "Trokanterit".) För ett år sedan var jag orolig för att jag inte skulle vara i form för Vasaloppet ett par månader senare och att jag inte skulle kunne träna tillräckligt för den kommande cykelsäsongen. Nu är jag orolig för att aldrig mera bli frisk och aldrig mera ens kunna sitta på en normal stol. Så illa är det väl ändå inte, men det är ett möjligt scenario och någonting som jag bör vara beredd att acceptera.

Samtidigt som min skada i höft, säte och hamstringsmuskler begränsar mitt dagliga liv har jag fortsatt att träna så gott det går. Jag har inte cyklat eller skidat, men jag har paddlat, gått på gym och när inget annat varit möjligt har jag tränat armarna med gummiband och hantlar. Under det gångna året har mina armar utsatts för stor belastning, men jag har lyckats undvika skador i armarna.

Stakningsmaskinen på gymmet har hjälpt mig att bevara min identitet som skidlöpare. Med stolthet har jag där burit Sibbo-Vargarnas tröja och känt mig som en tävlingsskidåkare. Fortfarande finns det möjlighet till utveckling. Jag har aldrig haft större muskelstyrka eller muskelmassa än nu och visst har jag med belåtenhet kastat fåfänga blickar i spegeln i omklädningsrummet. Rörligheten bör jag däremot förbättra ordentligt.

Styrketräningen är delvis en del av min rehabilitering, men samtidigt har jag använt träningen med maskiner på gymmet som konditionsträning för att bevara så mycket som möjligt av min grundkondition. Troligen har jag även med styrketräningen tagit i för hårt, för de senaste två månaderna har min skada förvärrats. Säkert har min kondition gått ner under det gångna året, men min identitet som idrottsman har nog tagit mera stryk. Det betyder en mera realistisk självbild, men framför allt handlar det om prioriteringar. Jag har under största delen av mitt liv satsat helhjärtat på någonting. Det har kunnat handla om studier, forskning, undervisning eller bloggande. De senaste åren har jag satsat på uthållighetsidrott, fastän jag är alldeles för gammal för elitidrott. Idrottandet har gett mig själsfrid, kickar och vänner; gjort mig lycklig. Det finns någonting ljuvt i veteranidrott. Det handlar framför allt om känslan av att ännu vara i sin fulla kraft eller åtminstone i farten. Det är för mig ingen ny insikt. Jag brukar dra ut på skidsäsongen så länge det går. Vårens sista skidturer är de ljuvaste. I år har jag paddlat ännu efter jul och senhöstens paddelturer har i en blandad dos av naturupplevelse, frisk luft, endorfiner och värkmedicin på ett motsvarande sätt haft en euforisk verkan.

Jag skulle inte säga att jag tidigare direkt har misskött mitt jobb p.g.a. av idrottandet, men prioriteringen av idrotten har nog påverkat mitt arbete, om inte annars så genom att jag ofta varit trött. Under det senaste året har jag inte tränat så mycket att jag skulle ha varit trött på jobbet, men istället har min arbetsförmåga begränsats av min skada. Det är inte så många jobb som man kan sköta om man inte kan sitta, stå eller gå under längre stunder, men lärarjobbet erbjuder möjligheter till lämplig omväxling. Ändå har kollegerna fått jobba extra när jag inte klarar av alla uppgifter och det har inte alltid känts så bra, speciellt som jag håller en högre profil med mitt idrottande än med mina krämpor.

Åldern är säkert är en bidragande faktor till skadan och den långa läkningsprocessen, men jag vill fortfarande känna mig och bli sedd som en skadad idrottsman snarare än som en farbror med krämpor. Till all tur har jag kunnat paddla och under sommaren deltog jag även i flera paddellopp. Paddlingen har räddat mig på flera än ett sätt. Det var på en kajaksida på webben som jag blev tipsad om hur man tillverkar ett sittunderlag som skyddar sittknölarna och hamstringsmusklernas fästen. Småningom insåg jag att sittunderlaget fungerade även på vanliga stolar, fastän kajaksitsarna är bättre än stolar.

Under det gångna året har jag lärt mig mycket nytt, bl.a. om värkmediciner. Det är kunskap som jag tidigare klarat mig utan, men som jag förr eller senare troligtvis ändå hade haft användning av. Jag har för det mesta bara obetydlig värk, men värken påminner mig om att allting inte är i sin ordning och att jag måste ta det försiktigt för att inte senare få svårare värk. Jag har, hoppas jag, även accepterat att åldern förr eller senare kommer att ta ut sin rätt. Det är en insikt och en inställning som är värdefull att ha.

Mitt sikte är ändå inte inställt på pensionsåren, utan på skid- och cykelsäsongerna om ett par år. Jag vill komma tillbaka. Jag behöver inte träna lika mycket som när jag har tränat som mest. Istället skall jag satsa mera på styrka, rörlighet och - inte minst - vila och återhämtning. Skador kommer jag säkert att ha även i framtiden, men det är inte bara en negativ sak. En vän och cykelpolare uttryckte det väl: Det är just idrotts- och träningsskador som håller oss unga. Annars skulle vi ju ha bara krämpor och åkommor som hör åldrandet till.

Lärare med specialbehov

Rubriken för detta blogginlägg kunde lika bra ha varit "specialbegåvad(e) lärare", om det inte lät allt för skrytsamt. Rubriken kunde även ha varit "elever med särskilda behov", men den rubriken hade kanske inte väckt så mycket nyfikenhet. Som lärare har jag en viss erfarenhet av elever med olika diagnoser så som autism, Aspergers syndrom, dyslexi och ADHD. Jag har även stött på allmänt omotiverade elever. Däremot är det mera sällan som jag identifierat särskilt begåvade elever, fastän jag tagit del av fortbildning om särskilt begåvade elever och fastän jag minsann undervisat mycket högt presterande elever. Eleverna som presterat mycket högt skulle jag sällan betrakta som "särskilt begåvade". De har snarare varit särskilt skötsamma och jämt begåvade.

De verkligt specialbegåvade eleverna som jag råkat ut för har varit just de med diagnoser och specialbehov: ungdomar med autism, dyslexi och ADHD samt verkligt omotiverade elever. Det lär ska hända att specialbegåvade elever felaktigt betraktas som elever med koncentrationssvårigheter när problemet egentligen är att skolan inte ger tillräckligt med utmaningar. Det kan vara att just specialbegåvningen leder till särskilda behov, men min egen erfarenhet är främst av det motsatta fallet: "specialbehoven" eller de funktionella nedsättningarna som innebär inlärningssvårigheter är de bakomliggande orsakerna till eller förutsättningarna för specialbegåvningen. Det handlar rent av om att hjärnskador möjliggör särskild begåvning. Elever med specialbegåvning är ofta just elever som har inlärningssvårigheter eller beteendestörningar.

Jag tror att många personer med inlärningssvårigheter och specialbehov kunde komma väldigt långt i livet, om de erbjöds en chans. Personer med diagnos inom autismspektrum kan vara fantastiska ingenjörer eller programmerare. Personer med ADHD eller andra former av koncentrationssvårigheter kan utöver en fenomenal iakttagelseförmåga ha en innovativ förmåga som är värdefull rent ekonomiskt. Frågan är närmast hur elever med speciella potential skall kunna vägledas för att förverkliga sina förutsättningar.

Själv fick jag diagnosen grav dyslexi under sista året i gymnasiet, fastän det redan under mitt första skolår stod klart att jag hade svårigheter med rättskrivning. Länge grämde jag mig över min dyslexi, eftersom den begränsat mina möjligheter. En akademisk karriär hade förutsatt förmåga att skriva på finska och engelska och studier över lag förutsätter ett bra visuellt minne, som dyslektiker saknar. För en dyslektiker händer det ofta att arbetsminnet eller korttidsminnet spelar dig ett spratt, vilket kan leda till både pinsamma situationer och förödande misstag. Det är inte nödvändigtvis bra för självförtroendet och självsäkerheten. Numera grämer jag mig ändå inte längre över min dyslexi.

När jag undersöktes för min dyslexi gjordes det även intelligenstest. Enligt psykologen var det långt under en procent som har lika hög iq som jag. Kanske överdrev psykologen min intelligenskvot för att försöka stärka mitt självförtroende, men bristande intelligens är i varje fall inte mitt problem, fastän jag ibland kan verka lite dum. Frågan var länge hur det kom sig att jag begåvats med ett så starkt intellekt, varifrån hade jag fått de rätta generna? Idag vet jag bättre: Jag är inte intelligent trots min dyslexi, utan tack vare den. Dyslexin är ett uttryck för en hjärnskada eller funktionell störning, som möjliggör en särskild begåvning. Framför allt har jag en förmåga att se oväntade och komplexa sammanhang. Det här är en förmåga som jag haft användning av när jag skrivit min blogg om "fallet Sibbo" och då jag skrivit min doktorsavhandling om "stora och små europeiska historier", men det är ingenting som garanterar rikedom och berömmelse.

Det är inte nödvändigtvis den viktigaste egenskapen för en lärare i fysik och matematik att kunna se komplexa kulturella och politiska sammanhang. Snarare har dyslexin nog varit en utmaning. Den betyder även att jag inte så lätt kan ta modell av andra lärare, utan väljer att göra saker på mitt eget sätt. Jag ska inte skylla alla mina brister som lärare på dyslexin, men visst har jag ibland upplevt att det snarare är jag än mina elever med specialbehov som behövt en assistent eller skolgångshandledare med på lektionerna. Det är ändå elevens och inte lärarens diagnos som berättigat till extra resurser, så min arbetsgivare eller arbetsplats drar inga ekonomiska fördelar av mina svårigheter.

Dyslexi tar sig uttryck på många andra sätt än läs- och skrivsvårigheter och allmänna relaterade inlärningssvårigheter. Ett typiskt symptom på dyslexi är att en person har svårt att uppfatta ord och blandar på vänster och höger. Idag blir personer med dyslexi inte automatiskt stämplade som dumma, åtminstone inte i skolan. Annat var det på 1800-talet. Jag vet att Runebergs dikt om Sven Duva är en fiktion, men kanske Runeberg trots allt missförstod sin hjälte. Om Sven Duva heter det att han hade en "klen och arm panna" och det var inte så lätt när han skulle bli soldat:

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Bättre blev det inte när kriget bröt ut och en fientlig trupp ville över älven:

Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Jag är visserligen befriad från militärtjänst på medicinska skäl (se IBS), men jag har lätt att känna igen mig i Sven Duva. Om soldat Duva heter det att "Den kulan visste hur den tog" när den träffade honom i hjärtat, för "Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott." Jag skulle ändå påstå att styrkan satt i hans "panna". Sven Duva hade visserligen svårt att skilja på höger och vänster och svårt att uppfatta ord, men han var ett strategiskt geni, som såg möjligheter som fältmarskalken Sandels inte såg.

Om jag har någon nytta av min dyslexi som lärare så är det kanske att jag har förutsättningar att se förutsättningar hos en klumpig, missförstådd elev. Åtminstone tycker jag att jag har lätt att kommunicera med och vara på samma våglängd som elever med specialbehov, även om det handlar om autism eller ADHD. Många gånger går det att vända svagheter till styrka. Det borde jag kanske bättre lära mig själv, men framför allt mina elever.

Simsalö runt

År 1981 ordnade naturskyddsföreningen Sibbo naturskyddare för första gången motionstävlingen Simsalö runt. Initiativet togs av föreningens ordförande professor Matts Roos, som själv rodde. Även kajaker och kanoter var välkomna att delta, men i början var det roddbåtarna som dominerade.

Jag deltog själv i roddbåt i Simsalö runt en gång på 80-talet. På den tiden brukade jag på somrarna ro utöver att jag tränade löpning och skidåkning. Till min besvikelse var jag ändå chanslös i roddtävlingen. Min lilla roddbåt av skärgårdsmodell var lätt att ro i lägre hastigheter, men när jag försökte ta i för fullt kom väggen emot. Det var en praktisk lektion i strömningsmekanik.

Följande gång jag deltog i Simsalö runt var för sex år sedan. Liksom för de flesta andra deltagarna var det då kajak som gällde. Jag deltog i en kajak som jag hyrt och paddlade lätt knappt 10 km till Simsalö med en fart på kanske 7 km/h, men då jag i själva tävlingen försökte öka på takten kom jag inte upp till högre hastighet än kanske 8 km/h. Igen fick jag lära mig någonting nytt om strömningsmekanik, att det finns någonting som heter skrovhastighet, att en kajak liksom en båt har en hastighet som är svår att överskrida hur man än anstränger sig. Jag var flera minuter långsammare än den snabbaste, som torde ha varit Kari Torniainen.

Det viktiga var ändå att delta. Jag är född på Simsalö och gick första klassen i skola på Simsalö. Att delta i Simsalö runt var lite av en hemkomst. Följande år hyrde jag en lite bättre kajak, men fortfarande var jag chanslös. Våren 2015 kom jag över en förmånlig motionskajak. Det var samma modell som Mikael "Gusse" Andersson en gång vunnit Simsalö runt med. Det är ingen speciellt dyr kajak, men den har en form som möjliggör en fart på över 10 km/h. Det blev även genast seger i kajakklassen med en tid som var 6 minuter bättre än jag hade i Simsalö runt året förut. Vad man vinner i skrovhastighet förlorar man dock i sjöduglighet. För två år sedan förlorade jag på nytt mot Kari, som då paddlade en havskajak, som bättre klarade av vågorna på upploppet.

Fastän Simsalö runt inte är en speciellt seriös tävling har det känts fint att vinna på hemmaplan. Simsalö runt arrangeras som ett inslag i Simsalödagen, som ordnas av Sibbo skärgårds öförening. Det betyder förutom trogna lokala deltagare även en trogen publik bestående huvudsakligen av lokalbefolkning och sommargäster. Simsalödagen ordnas vid Sibbo förbindelsebrygga, men även Simsalö gamla skola är öppen under Simsalödagen. Varje gång jag deltagit i Simsalö runt har jag besökt skolan innan starten. Under min barndom gick jag inte bara i skola, utan jag bodde även på skolan, så besöket laddar mig med nostalgiska känslor.

Inför årets Simsalö runt hade jag paddlat mera än tidigare år, eftersom jag på grund av en muskelinflammation inte kunnat cykla, vilket jag vanligtvis gör sommartid. I ett tidigt skede blev det ändå klart att även årets tävling skulle bli en jämn kamp. Tack vare den höga havsvattennivån och de obefintliga vågorna gick det att gina i en kurva där man vanligtvis måste runda en del stenar. Kari och Gusse åkte förbi mig när de förstod att ta en någon kortare väg än jag. Länge låg jag och Gusse i Karis kölvatten, men med en tredje del av den 5 km långa rundan kvar hamnade vi i stora svallvågor som aldrig ville ta slut. Kari var skickligare än jag och Gusse och hade kanske även en något sjödugligare kajak. Då min och Gusses kajaker svängde sig i fel riktning lyckades Kari surfa iväg från oss. Avståndet till Kari var plötsligt några tiotal meter och det minskade inte förrän vi var över mållinjen vid förbindelsebryggan.

Vissa inslag i Simsalö runt är bestående: Carita Tillander vinner damklassen i rodd, vilket hon har gjort närmare 40 gånger. Henrik Strand är snabbast av alla i en kajak som är ombyggd till roddbåt. I år lyckades ändå Kari slå Henrik med några sekunder. Jag hade gärna själv varit den första med den bedriften. De tre första i kajakklassen har de senaste fem åren varit Kari, Gusse och jag, men i varierande ordningsföljd.

Simsalö runt har under årens lopp även genomgått förändringar. Roddbåtarna har blivit färre medan kajakerna tagit över. Samtidigt har ansvaret för arrangemanget tagits över av Sibbo kanotklubb, om det överhuvudtaget finns en officiell arrangör. I många år var det i praktiken Henrik Westermark som ansvarade för arrangemangen. För några år sedan tog Jan von Hartman över ansvaret medan han var ordförande för Sibbo kanotklubb. För två år sedan ersatte Henrik tillfälligt Jan, fastän det nu var kanotklubben som annonserade evenemanget.

Egentligen har annonseringen och förhandsinformationen varit obefintlig. Simsalö runt ordnas i samband med Simsalödagen den första söndagen i juli. Det vet de trogna deltagarna och den trogna publiken och det behöver det inte ändras på. Däremot skulle det nog finnas utrymme för flera kanoter och roddbåtar och varför inte även SUP-bräden. Någon måste trots allt ta ansvar för arrangemangen. Jag tror att det är Sibbo kanotklubb som måste se till att det finns ett par funktionärer på plats och att även nya kanotister och roddare får veta om evenemanget.

IBS

Vid en cykeltävling förra sommaren kollade en bekant cyklist innehållsförteckningen på en proteinstång. Han förklarade i förbifarten att han hade IBS. Av någon anledning hade begreppet IBS gått mig förbi, men jag insåg snart att det var namnet på en sjukdom som jag själv lidit av sedan tonåren. Jo, det var ingen nyhet att jag hade en irritabel tarm, men det låter inte som en diagnos, fastän det kanske betyder samma sak som IBS.

IBS är en förkortning av irritable bowel syndrome. För finländska cyklister har den den besläktade sjukdomen IBD blivit känd via cykelföreningen IBD, som grundades just för att göra sjukdomen IBD känd. IBD är en förkortning av inflammatory bowel disease och IBD är en betydligt allvarligare eller åtminstone besvärligare sjukdom än IBS. Medan IBD behandlas med medicin kan man ifrågasätta om IBS överhuvudtaget är en sjukdom. Med rätt diet eller kost behöver en person med IBS överhuvudtaget inte ha några symptom.

Flera av de aktiva inom cykelföreningen IBD lider personligen av sjukdomen IBD och har även gått ut i offentligheten med sin sjukdom. Detta gäller åtminstone fjolårets finska mästare i landsvägslopp på cykel, Anders Bäckman och föreningens grundare, ishockeyspelaren Tomas Ramstedt. Men jag vet även toppidrottare som valt att inte gå ut med sin sjukdom, eftersom den upplevs som allt för privat eller "komplicerad". Personer med IBS lär sällan ha lika besvärliga symptom, men framför allt kan symptomen oftast undvikas med lämplig kost. IBS kan snarare jämföras med laktosintolerans, som i sig eventuellt kan betraktas som en forn av IBS. Symptomen på laktosintolerans och IBS är långt de samma. Att vara laktosintolerant är inte en sjukdom, utan ett normalt tillstånd, som gäller majoriteten av jordens vuxna befolkning. Liksom en laktosintolerant är symptomfri om hon eller han undviker laktos kan i princip en person med IBS vara symptomfri genom att undvika livsmedel med vissa kolhydrater. Riktigt så enkelt är det ändå inte.

Anders Bäckman, IBD Cycling

Irritabel tarm ansågs länge förorsakas av psykisk stress. För mig var det ändå tidigt uppenbart att mina problem berodde på störd tarmflora till följd av att jag prövat på att vara vegetarian på 1980-talet. Min lösning på problemet var att jag började undvika grönsaker, frukt och fullkornsprodukter, eftersom de innehåller rikligt med fibrer. Småningom insåg jag ändå att jag tål potatis, fastän det naturligtvis även innehåller en del fibrer, medan redan små mängder av lök gav svåra symptom. Varför jag brukade få problem med magen när jag var förkyld förstod jag inte. Det tog lång tid innan jag såg ett samband mellan sötningsmedlen i halspastiller och problem med magen. Fortfarande torde jag i onödan undvika fiberrika livsmedel som i verkligheten inte är ett problem. Det är nämligen skillnad på olika fibrer, liksom på olika mono- di- och oligosackarider. Kostfiber består inte alls bara av cellulosa, vilket jag länge trott.

Begreppet FODMAP för fermeterande kolhydrater, som kan förorsaka jäsningsprocesser i tjocktarmen, lanserades för mindre än två årtionden sedan. FODMAP är en förkortning för fermentable oligo-, di-, mono-saccharides and polyols, där polyols kan översättas till sockeralkoholer. Exempel på sockeralkoholer är sorbitol och xylitol, som används som sötningsmedel i sockerfria produkter. En person med IBS kan bli symptomfri genom att hålla sig till en kost låg på FOFMAP.

Själv diagnostiserades jag för länge sedan för laktosintolerans. Det är ingenting jag gör ett nummer av. Jag håller mig om möjligt till laktosfria eller låg laktoshaltiga produkter, men en tablett med enzymen laktaid fungerar även bra. Tyvärr finns det inga tabletter att ta för personer med IBS. Inte heller finns det några direkta motsvarigheter till laktosfria eller låg laktoshaltiga mjölkprodukter. Medan det finns vegetariska alternativ för veganer och vegetarianer, laktosfria alternativ för laktosintoleranta och glutenfria alternativ för de kanske 2 procent av befolkningen som är glutenintoleranta eller lider av celiaki så hittar man aldrig FODMAP-fria alternativ för de kanske över 10 procent som lider av IBS.

Trots att medierna under de allra senaste åren uppmärksammat FODMAP och IBS, så har livsmedelproducenterna inte ännu kommit på att marknadsföra produkter som låg FODMAP-haltiga. Tvärtom ingår lök, soja, kli, spannmålsfibrer och sockeralkoholer som tillverkningsämnen eller tillsatsämnen i många livsmedel där de inte skulle behövas. Det går inte att köpa färdiga köttbullar utan lök och det kan vara svårt att hitta bröd som inte är rikligt på vätefiber. Däremot marknadsförs produkter ofta som sockerfria och rikliga på fibrer. Så länge en person med IBS själv tillreder sin mat är IBS inget större problem, om man vet vilka FODMAP man speciellt bör undvika. Om jag däremot skall gå ut och äta eller blir bjuden på middag så är det inte så lätt.

Jag kritiserar gärna livsmedelproducenter och restauranger för att helt nonchalera personer med IBS. I ärlighetens namn skall dock sägas att personer med IBS ofta saknar en diagnos och inte själva vet vad de tål och inte tål. Många personer med IBS väljer gärna ett glutenfritt alternativ. I verkligheten torde de må bra av glutenfria alternativ, för att de inte tål större mängder av vätefibrer, men det vet de ofta inte om. Därtill kommer att personer med IBS tål olika slag av fermeterande kolhydrater, så ingen låghaltig FODMAP-kost passar alla. Helt kan och bör de fermeterande kolhydraterna inte heller lämnas bort. Ändå är det häpnadsväckande hur dåligt experter på kost och näring fortfarande verkar känna till IBS och problemen med FODMAP. Men visst har t.ex. läkare börjat förstå att fiberrik kost snarare kan vara orsaken till än lösningen på problem med irritabel tarm. För egen del skulle det gälla att bättre ta reda på vilka kolhydrater, fibrer och livsmedel jag trots allt tål, för det är även viktigt med en mångsidig kost.

Damidrott och transideologi

Nej, jag är ingen expert på damidrott. Inte heller är jag speciellt intresserad av just damidrott, men jag är intresserad av uthållighetssporter och friidrott. Fastän både standarden och konkurrensen är högre i herrklasserna i längdåkning, cykling och långdistanslöpning, så är jag lika intresserad av att följa med damernas tävlingar som motsvarande tävlingar för herrar.

Det allmänna intresset för damidrott eller snarare tävlingar för damer bygger på att det finns två kön: kvinnor och män. I de flesta idrottsgrenar är de bästa kvinnorna chanslösa mot de bästa männen, eftersom manlig kroppsbyggnad och speciellt de manliga könshormonerna ger männen fördelar. Dess värre kan inte alla individer entydigt klassificeras som antingen män eller kvinnor. Det har hittills varit ett marginellt problem, även om intersexuella kvinnor kan ha en stor fördel framför andra kvinnor, speciellt inom medeldistanslöpning.

Så länge intersexuella kvinnor inte är överlägsna eller dominerar är deras deltagande i tävlingar för damer väl inget större problem. Ändå behövs det klara och bestående regler, speciellt med tanke på de intersexuella kvinnornas rättssäkerhet och integritet. Fallet Caster Semenya visar att det finns brister i regelsystemet. Samtidigt är Semenya ett relativt unikt fall. Dels har hon utmanat regelverket, dels verkar hon inte bry sig om att socialisera sig som kvinna eller kompensera sin maskulina fysisk med en (traditionell) kvinnlig stil. Detta torde ha bidragit till den bristande finkänsligheten i diskussionen om hennes kön och hennes rätt att delta i tävlingar för kvinnor.

De intersexuella idrotterna är ett marginellt fenomen, som inte utgör ett hot mot damidrotten i allmänhet. Det samma skulle jag inte säga om transgenderideologin eller transideologin. Det här är en diskussionsämne där man måste hålla tungan rätt i mun för att inte beskyllas eller stämplas för transfobi, men damidrotten bygger i hög grad på könssegregering och "binära" könskategorier. Könssegregering har naturligtvis genom historien utnyttjats och missbrukats för diskriminering och förtryck av kvinnor, men inom idrott är könssegregering med skilda tävlingsklasser och omklädningsrum för kvinnor i första hand i kvinnornas intresse.

Internationella friidrottsförbundet IAAF:s beslut om testosterongränser för kvinnliga medeldistanslöpare kritiserades i Finland av bl.a. organisationen Seta. Frågan är om man inom Seta verkligen är så intresserad av Semenyas och intersexuella idrottares rättigheter i sig eller om man inte här såg en större fråga. Om den nuvarande trenden håller i sig kommer det i framtiden att vara betydligt vanligare med transsexuella idrottare, som bytt kön från manligt till kvinnligt kön, än med intersexuella idrottare, som alltså är födda med ett inte helt entydigt kön. En transkvinna behöver inte ha steriliserats eller opererat bort sina manliga könsorgan. Tvärtom anses "tvångssteriliseringen" av transpersoner, som innebär att transpersoner varit tvungna att avstå från sin fertilitet för att byta juridiskt kön, vara ett brott mot mänskliga rättigheter. I regeringsprogrammet för regeringen Rinne ingår att avskaffa denna "tvångssterilisering". I Sverige betalar staten ersättning till de transpersoner som "tvångssteriliserats" innan kravet på sterilisering för juridiskt könsbyte avskaffades.

I princip kan transkvinnor med bevarade manliga könsorgan och könskörtlar redan nu kräva att få tävla i tävlingar eller klasser för kvinnor. Rättigheter eller krävda rättigheter för transpersoner brukar, åtminstone av dess förespråkare, betraktas som mänskliga rättigheter och idrottsförbund har orsak att inte kränka mänskliga rättigheter eller bli beskyllda för transfobi. Radikalfeminister har protesterat då transkvinnor gjord anspråk till tillträde till rum som tidigare varit reserverade för (cis)kvinnor, men mainstreamfeminismen har tvärtom välkomnat transkvinnor och icke-binära personer i sammanhang där män är utestängda.

Månne man inte även inom IAAF har haft transkvinnor i tankarna när man skapat regler som berör Semenya och intersexuella kvinnliga medeldistanslöpare. Det gäller att trygga rättvisa för kvinnliga idrottare och bevara intresset för damidrott. En man in spe som genomgår hormonell könsbehandling för att bli (trans)man kan jämföras med en dopad idrottare, men det är ett marginellt problem. Enligt rådande dopingregler bör en transman ha genomgått könskorrigering och bytt juridiskt kön för att få dispens för testosteron, men könskorrigering är ett relativt begrepp och trenden går mot avskaffande av "tvångssterilisering" för juridiskt könsbyte. Det finns inte just några principiella hinder för transmän att tävla i klasser för män, om de skulle vara tillräckligt bra. För transkvinnor som vill tävla i damklassen är reglerna strängare, men enligt internationella olympiska kommitténs nuvarande riktlinjer räcker det med att en transkvinna har uppvisat tillräckligt låga testosteronvärden under det senaste året för att hen skall få tävla i damklass. Kravet på könskorrigering och byte av juridiskt kön har man redan frångått.

För att kvinnor skall satsa fullt på idrott måste de få tävla på villkor som de uppfattar som rättvisa. För att publiken skall uppfatta damidrott som intressant krävs det att publiken även uppfattar idrottarna som kvinnor. En enskild framgångsrik transkvinna kan kanske upplevas som en hjälte eller hjältinna, men om transkvinnorna tar över damidrotten lär intresset nog svalna. För tillfället ser det här inte ut som ett aktuellt problem, men om de nuvarande trenderna håller i så kan transideologin och transkvinnornas dominans bli ett hot mot damidrotten. Hittills har transkvinnor varit undantag, men ökningen av könsdysfori bland barn och ungdomar har ökat explosionsartat under detta århundrade och t.ex. i Sverige, där pedagoger uppmuntrar barn att själva välja sitt kön, lär antalet personer som vill göra en könsutredning öka med 100 % per år. Det kan vara skäl att slå fast strängare regler nu, innan försök att begränsa transsexuellas rättigheter tolkas som hets mot folkgrupp.

Trokanterit

I mitt senaste inlägg "Olycka och skador" berättade jag om en cykelolycka i augusti och en relaterad höftskada. Nu har det gått över nio månader sedan cykelolyckan, där jag fick kompressionsfraktur på ett par bröstkotor (ryggkotor i bröstryggen) och över sju månader sedan smärtan i höften började, men tyvärr har inflammationen varit värre den senaste månaden än tidigare. Jag var t.o.m. tvungen att ta sjukledigt en vecka i maj.

Det goda är att jag nu har en diagnos: trokanterit eller GTPS (Greater Trochanteric Pain Syndrome). Det är en diagnos som jag gett mig själv och den finns inte i några läkarutlåtanden. Efter självbekostade besök hos tre olika ortopeder fick jag i januari en relevant remiss till magnetundersökning. Undersökningen, som i sig kostade över 500 euro, visade att jag hade ödem i bursan (slemsäcken) i vänstra höften och inflammation i närliggande muskelfästen. Även i högra höften syntes tecken på inflammation. Dess värre är inflammationen en följd av en skada, troligtvis en överansträngningsskada. Jag har troligtvis överansträngt mig i två olika skeden, först på hösten och senare på våren, då jag redan var på bättringsvägen.

Några klara direktiv för hur man blir av med trokanterit finns inte. Själva inflammationen kan man försöka bota med antiinflammatorisk medicin eller kortison, men åtgärdas inte orsaken, så kommer inflammationen lätt tillbaka. För mycket vila är inte bra, för då försvagas senorna eller muskelfästen, men naturligtvis är inte för mycket ansträngning heller bra. Eftersom det inte tillförs mycket blod till muskelfästen, så tar det i varje fall tid att bli av med inflammation. Styrketräning, speciellt excentrisk och statisk, rekommenderas för att stärka de skadade vävnaderna samtidigt som blodtillförseln ökar. Angående töjning eller stretchning har fysioterapeuterna olika åsikter. De senaste veckorna har jag ändå satsat mera på stretchning.

Hittills har jag provat på vila, statisk och excentrisk styrketräning, stretchning, olika antiinflammatoriska kurer både oralt och utvärtes, kortisonspruta, specialdynor, ergonomiska stolar, kinesiotejp, stötvågsbehandlaing, fascial manipulation, massage, skumrulle, massageboll, varma och kalla bad, ispåse. Har jag glömt något? Hos kiropraktikern blev det bara ett besök, då "skannern" med vilken han påstod sig analysera nervsignalerna i ryggraden förstörde den potentiella placeboeffekten av behandlingen. Totalt har jag säkert satsat närmare tvåtusen euro av egna medel på olika undersökningar och behandlingar, fastän idrottsförsäkringen täckte vården efter frakturerna i ryggkotorna och en sjuk axel efter cykelolyckan.

Trokanterit är inte dödligt, men skadan har gjort mig medveten om min egen dödlighet, på flera sätt och i flera bemärkelser. Från att ha haft målsättningen att bli en ännu bättre cyklist och skidåkare och kunna utmana ungdomarna hoppas jag nu på att så fort som möjligt kunna gå, sitta och ligga normalt utan värk. Och att även om tjugo år kunna motionera. Men jag har utnyttjat möjligheten att sätta ner mera tid på paddling. Jag har skaffat mig en vingpaddel och har t.o.m. funderat på att skaffa mig tävlingslicens för paddling...