Olycka och skador

Trafikmärke i Borgby

Landsvägsloppet Helsinki Velotour (kategori 2) sista söndagen i augusti blev min sista tävling och sista cykelrunda i år. Jag hade aldrig tidigare åkt omkull i ett cykellopp, men nu var jag tvungen att väja för ett par cyklister som kolliderade framför mig. Då jag väjde körde jag av vägen och på ett trafikmärke. Medan cyklisterna som krockat framför mig fortsatte tävlingen blev det ambulansskjuts till Borgå sjukhus för min del. Jag hade förstås osannolik otur när jag träffade trafikmärket, men det kunde ha gått värre. Cykelgaffeln gick av på båda sidorna, hjälmen blev förstörd, men jag fick inte hjärnskakning. Däremot skadade jag axeln och fick kompressionsfrakturer på ett bar ryggkotor. Läkaren gav mig "idrottsförbud" på tre månader, vilket betydde att åtminstone den kommande skidsäsongen var förstörd.

En olycka kommer sällan ensam, heter det. Mindre än två veckor efter kraschen fick jag blodpropp i vänstra vaden. Jag har visserligen genetiska förutsättningar för blodpropp, men blodproppen torde ha ett samband med olyckan, om inte annars så för att den tvingade mig till vila. Ändå ordinerades jag medicin mot blodpropp för resten av livet, vilket inte var så roligt. Till all tur finns det moderna antikoagulantia eller "bloduttunnande" mediciner som är mycket lättare att använda än Marevan, som ännu för några år sedan var den vanligaste medicinen mot blodpropp. Jag valde Xarelto, vars fördel är att det räcker med en tablett i dagen efter de tre första veckorna efter en propp, trotsa att den har en relativt kort halveringstid. Ett problem med Xarelto, vars verksamma ämne heter Rivaroxaban, är att det, liksom alla antikoagulantia, ökar risken för blödningar, då dess uppgift ju är att förhindra blodet att koagulera. Tidigare har det inte funnits en antidot som tar bort medicinens antikoagulerande verkan, men sedan i våras finns det en motgift vi namn Andexxa på marknaden. Dess värre lär en dos kosta tiotals tusen euro och jag vet inte om medlet finns tillgängligt på alla sjukhus.

Det är bäst att försöka undvika olyckor som kan förorsaka blödningar. Som tur är försvinner verkan av Xarelto eller Rivaroxaban i praktiken på ett dygn, så framöver gäller det att bara inte ta medicinen på morgnarna före en cykeltävling. Framför allt gäller det väl ändå att med tanke på risken för hjärnblödning att se till att blodtrycket inte blir för högt. En annan möjlighet skulle vara att byta till Pradaxa, till vilket det funnits en antidot redan i några år, men Pradaxa skall man av någon anledning ta två gånger i dygnet, trots att  halveringstiden för dess verkande ämne är något längre än för Rivaroxaban, som alltså är det verkande ämnet i Xarelto.

Mindre än två veckor efter att jag började ta antikoagulantia fick jag akut inflammaation i en tand. Enligt den tandläkare som jag först besökte kunde inflammationen ha ett samband med att jag bara kunnat sova på högra sidan eftersom jag skadat axeln i cykelolyckan. Bakterierna frodas i värmen. För att stoppa inflammationen måste tanden ut och för att man skulle kunna dra ut tanden måste jag avbryta Xarelto-kuren för ett par dagar. Inflammationen i tanden var akutare än blodproppen, som i sig var allvarlig om än av det lindrigare slaget. Vill man se någonting positivt i det hela, så är det att jag klarade av flera åkommor på en gång utan att behöva göra extra avbrott i träningen.

Idrottsförbud är naturligtvis ett relativt begrepp. Jag fick även olika direktiv från olika läkare. En månad efter cykelolyckan började jag promenera, först gjorde jag en halv timme långa rundor, senare över två timmar långa. Relativt tidigt började jag även cykla på traditionell motionscykel. På en motionscykel kan man sitta med rak rygg utan att belasta bröstryggen, där jag hade frakturerna, men de breda sadlarna är inte gjorda för långa träningspass och gjorde knappast gott åt mina sätesmuskler. Ungefär samtidigt med spinning på motionscykel började jag med vattenlöpning, som borde vara skonsamt, inte bara för ryggen, men som kanske trots allt belastade vissa muskler för mycket. Troligtvis var det ändå ett träningspass på gymmet drygt två månader efter olyckan som i första hand förorsakade en besvärlig skada.

Några dagar efter träningspasset på gymmet hade jag muskelvärk, som dock snart gick över. Värre var det att jag plötsligt fick en intensiv men övergående värk i vänstra höften. Första gången det högg till i höften satt jag vid skrivbordet efter en träningspass i simbassängen.  Nästa gång hände motsvarande ett dygn senare när jag tränade vattenlöpning. Under en veckas tid högg det till i höften någon gång per dag. Smärtan var så stark att jag skrek till varje gång det högg till oberoende av var jag befann mig. Utöver lite öm känsla i sätesmusklerna när jag var på lång promenad hade jag inga andra symptom på någon relaterad skada. Efter en vecka med hugg i höften en gång i dagen började det hugga till flera gånger i rad. Nu förstod jag att sluta träna, men värken fortsatte. Under några dagar besökte jag två gånger läkardejour, där jag ordinerades stark värkmedicin, och dessutom en ortoped, som ordinerade mig fysioterapi.

Ortopeden trodde inte att jag hade ischias, inte ens falsk ischias, som anses kunna bero på en spänd eller svullen piriformismuskel. Smärtan var allt för lokal för att bero på ischiasnärven, ansåg ortopeden. Under den första behandlingen av en fysioterapeut kändes det ingenstans, fastän jag både tänjde på och ansträngde relevanta muskler. På kvällen efter behandlingen brakade istället helvetet löst.

Den huggande värken fortsatte några dagar, men upphörde sedan helt. Kvar blev en svårdiagnostiserad svag värk i höften och sätesmusklerna, som verkade bli värre av träning. Speciellt verkar skadan bli värre av skidåkning, medan cykling fungerar bättre, så länge jag inte höjer tempot. I en månads tid har jag nu försökt träna så mångsidigt som möjligt på gym och endast gjort korta rundor på skidor. Till saken hör att jag i början av december lyckade  skära bort en bit av tummen, vilket naturligtvis ytterligare försvårade träningen.

Inflammation i en eller flera muskler misstänkte jag från från första början. Dess värre får man inte kombinera antikoagulantia med antiinflammatorisk medicin. Ortopeden trodde inte att antiinflammatorisk medicin skulle vara till någon nytta, men kanske ville han bara inte avbryta Xarelto-kuren.

Efter julen, då jag redan hade tagit Xarelto i över tre månader besökte jag en annan ortoped, som även borde ha varit insatt i idrottsskador. Han ifrågasatte det förnuftiga i förebyggande medicinering mot blodpropp med tanke på riskerna för blödning. Ändå fick jag inget svar på om det skulle löna sig att pröva på antiinflammatorisk medicin. Den här ortopeden trodde inte på inflammation utan föreslog istället att jag hade ischias.

Knappast beror min värk på ischias. Om min finska varit bättre hade jag knappast fått den diagnosen, för speciellt efter att den intensiva värken upphört motsvarar symptomen inte alls ischias. Däremot är jag rädd för att ortopeden har rätt i att problemen kan vara relaterade till slitage, som cykelolyckan förorsakat. Det var kanske inte bara ett par ryggkotor och en axel som fick stryk.

Trots olyckan och skadorna har jag betalat deltagaravgiften till Vasaloppet. Min ursprungliga plan var att i år satsa på att diagonala, eftersom jag inte kunde träna överkroppen under hösten. Ett par rundor med traditionell klassisk åkstil visade sig dock vara illa med tanke på den aktuella skadan. Däremot fungerar det relativt bra med stakning, åtminstone med stakmaskinen på gymmet.

Vila skulle kanske vara den bästa medicinen, men det är svårt att låta bli att träna under julledigheten, då jag för en gångs skull har tid att träna. Dessutom har jag ju redan under hösten varit tvingad till längre avbrott i träningen. Men det här är naturligtvis bara ett lyxproblem.