Krim – återupprättelsen som legitimerade Putin

Sommaren 2026 har Krim åter blivit centrum för kriget i Ukraina. Den 26 juni utlystes nödläge. Turister lämnar halvön, transporter störs och de ukrainska angreppen når allt längre in i det område som Ryssland under ett drygt årtionde betraktat som en självklar del av federationen. Militärt är utvecklingen betydelsefull. Men dess kanske viktigaste konsekvenser är politiska.

För Vladimir Putin är Krim nämligen långt mer än en strategiskt viktig halvö i Svarta havet. Krim utgör den kanske viktigaste symbolen för den berättelse genom vilken han legitimerat sitt styre. För att förstå varför utvecklingen på Krim kan få betydelse långt utanför själva slagfältet måste man därför förstå halvöns plats i den ryska historiska föreställningsvärlden.

Krim som civilisatorisk brygga

I rysk historieskrivning har Krim länge haft en betydelse som sträcker sig långt bortom geopolitiken. Enligt den traditionella berättelsen erövrade storfurst Vladimir av Kiev omkring år 988 tillfälligt den antika grekiska kolonistaden Chersonesos på Krim, som då tillhörde det bysantinska riket. Där döptes han till kristendomen, en händelse som kommit att symbolisera den punkt där den östslaviska världen trädde in i den bysantinska kristna civilisationen. Efter att Vladimir den store gift sig med en bysantinsk prinsessa vid namn Anna återlämnade den kivevrusiske fursten staden Chersonesos till Bysans. Övriga delar av Krimhalvön kom aldrig att ingå i Kievriket.

Vladimir/Volodymyr döps på Krim

Moskva utvecklade senare föreställningen om sig självt som Bysans arvtagare och "det tredje Rom". Konstantinopel förblev visserligen utom räckhåll trots flera försök att erövra staden, men just därför fick Krim en särskild symbolisk betydelse. Om Konstantinopel var det ouppnåeliga centrumet blev Chersonesos den plats där arvet från Bysans kunde knytas till den ryska historien. Att samme furste på ryska vanligen kallas Vladimir men på ukrainska Volodymyr illustrerar hur en och samma historiska gestalt blivit en del av två konkurrerande nationella berättelser.

Från Katarina den stora till Sovjetunionens upplösning

Först under Katarina den stora införlivades Krim med Ryssland. Efter segern över Osmanska riket annekterades halvön 1783 och blev en del av Novorossija, "Nya Ryssland", ett område som även omfattade delar av dagens södra Ukraina. I rysk historieskrivning framställs Katarina den stora trots kontroverser kring hennes privatliv och styre ofta som en av de största statsbyggarna, som förvandlade Ryssland till en europeisk stormakt. Erövringen av Krim ses som ett centralt bevis på hennes storhet.

Katarina den storas triumfresa på Krim

Efter oktoberrevolutionen och Sovjetunionens bildande tillhörde Krim den ryska sovjetrepubliken fram till 1954, då Nikita Chrusjtjov överförde halvön till den ukrainska sovjetrepubliken. Beslutet motiverades främst av praktiska och administrativa skäl, men också symboliskt genom 300-årsminnet av Perejaslavfördraget från 1654, som i rysk historieskrivning länge betraktats som början på Ukrainas återförening med Ryssland. Inom Sovjetunionen fick överföringen liten politisk betydelse eftersom republikerna formellt var delar av samma statsbildning. När Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim emellertid en del av den självständiga ukrainska staten.

Putins återupprättelseberättelse

Just denna utveckling har gjort Krim till en central symbol i Vladimir Putins återupprättelseberättelse. I hans historiesyn, som han särskilt utvecklat i essän "Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare" från 2021, framställs halvön inte som ett område Ryssland erövrade 2014, utan som ett territorium som rätteligen återfördes till Ryssland efter ett historiskt misstag under sovjettiden.

Putins historiesyn handlar inte enbart om Krim. Den anknyter också till den äldre ryska föreställningen om sobiraniye russkikh zemel, "samlandet av de ryska länderna" efter det mongoliska väldet. Moskvas härskare framställde sig inte som erövrare av främmande territorier utan som återförenare av ett historiskt splittrat rike, fastän Moskva aldrig varit en del av det historiska Kievrus. Att Polen-Litauen på motsvarande sätt samlade de västra delarna av det forna Kievriket, inklusive stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland, har däremot fått betydligt mindre plats i den ryska historieskrivningen. I Putins historiska berättelse får samma motiv en modern innebörd: de historiska ryska områden som gått förlorade genom Sovjetunionens upplösning ska återföras till den ryska världen. Återupprättelsen handlar därmed inte enbart om den ryska staten utan också om den civilisation som enligt Putin vuxit fram ur Kievrus, den ortodoxa kristendomen och det bysantinska arvet. I sitt tal till nationen år 2005 kallade Putin Sovjetunionens upplösning för 1900-talets störta katastrof. Därefter återkom Putin ofta till temat om förlust av inflytande, ekonomisk kris och splittring av det ryska folket, något som han beskrev som en tragedi och ett nederlag.

"Vi är tillsammans!" 2014

När Ryssland annekterade Krim 2014 framställdes detta därför inte som en territoriell erövring, utan som ett historiskt återställande. Det handlade inte bara om att en liten del av tidigare sovjetiskt territorium återförenats med Ryssland, utan om att Putin blev den ledare som rättade till ett historiskt misstag som skett redan 1954 och återförde en helig del av den ryska historien. Just därför stärktes hans legitimitet som nationell återupprättare kraftigt efter annekteringen.

Krim som legitimerande symbol

För många ryssar var annekteringen av Krim inte bara en militär framgång. Den framstod som den händelse som återgav Ryssland stolthet efter decennier av upplevd förödmjukelse och bekräftade att landet åter kunde uppträda som stormakt. Om Krim däremot utvecklas till ett militärt och ekonomiskt sänke riskerar samma symbol att få motsatt betydelse.

Att makt legitimeras med återupprättelse är inte unikt, men Putins legitimerande narrativ skiljer sig på ett väsentligt sätt från till exempel det kinesiska narrativet om återupprättelse av Mittens rike. Det kinesiska återupprättelsenarrativet legitimerar i första hand kommunistpartiet som institution. Putins berättelse legitimerar däremot i hög grad honom själv och dessutom till stor del på ett återupprättande som påstås redan ha fullbordats.

Införlivandet av Krim blev inte bara en symbol för Rysslands återkomst utan också det främsta beviset på att Vladimir Putin fullgjort sitt historiska uppdrag. Därför blev Krim inte bara ett territorium att försvara utan också ett monument över Putins historiska roll. Om detta monument börjar falla sönder riskerar även den berättelse som legitimerar Vladimir Putin som Rysslands återupprättare att förlora sin bärkraft. Just därför handlar striden om Krim inte bara om militär kontroll över en halvö i Svarta havet. Den handlar också om den berättelse som bär upp Putins anspråk på politisk legitimitet.

Mittens rike och berättelsen om Kinas återupprättelse

Från marxism till nationell återupprättelse

När Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina år 1949 var det i marxismens och den socialistiska revolutionens namn. Kinas kommunistiska parti (KKP) framställde sig som en del av en internationell rörelse vars mål var att befria mänskligheten från kapitalismen. I dagens Kina är situationen annorlunda. Marxismen finns fortfarande kvar i den officiella retoriken, men den berättelse som i praktiken legitimerar KKP:s makt handlar allt mindre om klasskamp och allt mer om nationell återupprättelse.

Mao Zedong (毛泽东)

Att en kommunistisk regim byter ut det universella marxistiska narrativet mot ett nationellt narrativ är i sig ingenting unikt. Det är snarare en regel än ett undantag. Exempelvis talade man i Sovjetunionen redan under Josef Stalins tid om det "stora fosterländska kriget" och i Nordkorea utvecklade Kim Il-sung Juche till en extrem nationalistisk ideologi.

När man i väst försöker förstå dagens Kina ligger fokus ofta på ekonomi, militär upprustning eller stormaktsrivaliteten med USA. Men för att förstå Folkrepubliken Kinas långsiktiga ambitioner räcker det inte att studera landets växande maktresurser. Man måste också förstå den berättelse genom vilken Kina förstår sig självt.

Under senare år har begreppet "den kinesiska drömmen" (中国梦) blivit centralt i den kinesiska politiska retoriken. Sedan Xi Jinping tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare år 2012 har han återkommande framhållit målet om "den kinesiska nationens stora återupprättelse" (Zhonghua Minzu Weida Fuxing, 中华民族伟大复兴) som sin generations historiska uppgift. Bakom dessa formuleringar döljer sig inte bara politiska mål utan ett strategiskt och legitimerande narrativ som ger mening åt Kinas moderna historia och legitimerar kommunistpartiets fortsatta maktinnehav. Även om uttrycket Zhonghua Minzu Weida Fuxing vanligen översätts som "den kinesiska nationens stora återupprättelse", på engelska The Great Rejuvenation of the Chinese Nation, syftar det kinesiska begreppet Zhonghua minzu på en bredare historisk och kulturell gemenskap än vad ordet "nation" vanligtvis gör i europeiska sammanhang.

Förnedringens århundrade

Berättelsen tar sin utgångspunkt i det som i Kina ofta kallas förnedringens århundrade. Perioden brukar räknas från det första opiumkriget år 1839 fram till Folkrepubliken Kinas grundande år 1949. Under dessa drygt hundra år utsattes Kina för upprepade nederlag, ojämlika fördrag, territoriella förluster och utländsk dominans. Brittiska, franska, ryska, tyska och japanska maktanspråk trängde undan den kinesiska statens kontroll över det egna territoriet. Opiumkrigen kom att symbolisera denna utveckling och fungerar fortfarande som en central referenspunkt i kinesisk historieskrivning.

Nederlaget i det första opiumkriget ledde till Nanjingfördraget år 1842. Fördraget blev det första av de så kallade ojämlika fördragen genom vilka Kina tvingades acceptera villkor som landet uppfattade som djupt ofördelaktiga och påtvingade utifrån. I den kinesiska berättelsen framstår de ojämlika fördragen inte bara som diplomatiska dokument utan som symboler för en internationell ordning där andra makter dikterade villkoren. 

I den kinesiska historieskrivningen framställs hela perioden 1839 – 1949 som en epok av nationellt förfall. Det är inte bara de utländska makterna som ges rollen som ansvariga för Kinas förnedring. Även de egna härskarna framställs som misslyckade. Varken Qingdynastin eller den republik som grundades efter revolutionen 1911 förmådde återupprätta landets styrka och självständighet. Först det kommunistiska partiet lyckades bryta förnedringen.

Kommunistpartiet som återupprättare

Det är här narrativet får sin legitimerande funktion. Kinas kommunistiska parti framställs inte främst som förvaltare av marxismen utan som den kraft som återgav Kina dess värdighet, enhet och självständighet. Det är genom denna berättelse som KKP legitimerar sin ställning som Folkrepubliken Kinas regerande och enda tillåtna parti.

Att förnedringens århundrade avslutades sammanföll inte bara med det kommunistiska partiets maktövertagande utan också med en genomgripande förändring av den internationella ordningen efter andra världskriget. De europeiska kolonialmakternas tillbakagång och Japans nederlag i andra världskriget skapade förutsättningar för kinesisk återhämtning och ett återtagande av stormaktsstatus, oavsett vilken regim som kom att styra Kina. I den officiella kinesiska berättelsen framstår dock kommunistpartiet som den avgörande aktören bakom denna återupprättelse och därmed som den kraft som gjorde slut på förnedringens århundrade.

Från klasskamp till civilisationsberättelse

Samtidigt har berättelsen förändrats över tid. Under Mao Zedong stod klasskampen och den socialistiska revolutionen i centrum. Kommunismen presenterades som mänsklighetens framtid. I dagens Kina spelar marxismen fortfarande en viktig symbolisk roll, men framtidsvisionen har förändrats. Fokus ligger inte längre på ett klasslöst samhälle, utan på nationell styrka, teknologisk utveckling, ekonomiskt välstånd och internationell respekt.

Man kunde säga att den kinesiska berättelsen har behållit den marxistiska beskrivningen av det förflutna men ersatt den marxistiska visionen om framtiden med en nationalistisk och civilisatorisk berättelse. Antiimperialismen lever kvar, fastän klasskampen har fått ge plats åt nationell återupprättelse.  Kinesiska företrädare framställer ofta Kina som ett land som rest sig ur kolonialt förtryck och som därför bättre än väst förstår erfarenheterna hos länder i Afrika, Asien och Mellanöstern. Berättelsen om den hundraåriga nationella förnedringen gör det möjligt att framställa Kina som ett offer för imperialismen snarare än som en stormakt bland andra.

Här uppstår emellertid en spänning. På Maos tid betraktades imperialismen, enligt leninistisk teori, som kapitalismens högsta stadium, en epok där monopolkapitalet i de rika västländerna systematiskt exploaterade kolonier och fattiga kolonialiserade folk. Dagens statskapitalistiska Kina är inte längre ett fattigt utvecklingsland, utan en av världens ledande ekonomiska och militära makter.

Likväl har delar av den marxistiska vokabulären levt vidare och KKP refererar fortfarande till Vladimir Lenins doktrin. Begrepp som "imperialism" och "antiimperialism" används fortfarande flitigt i kinesisk retorik. Men medan Lenin beskrev imperialismen som ett globalt ekonomiskt system knutet till monopolkapitalismen används begreppet idag ofta för att beskriva amerikansk och västerländsk dominans.

Samtidigt som antiimperialistisk retorik fortfarande används för att kritisera västerländsk dominans talar kinesiska företrädare betydligt mindre om de maktanspråk som följer av Kinas egen växande styrka. Antiimperialismen har därmed delvis förskjutits från att vara en kritik av kapitalism och stormaktsbeteende i allmänhet till att främst fungera som en kritik av västerländskt inflytande.

Berättelsen innehåller därmed en viss spänning. Medan Japan, som 1931 – 1945 ockuperade delar av Kina, länge spelade rollen som den främsta yttre fienden i den kinesiska historieskrivningen har den amerikanska hegemonin gradvis blivit det centrala hindret i dagens återupprättelseberättelse. Samtidigt har Kinas ekonomiska uppgång i hög grad skett inom den globala ekonomiska ordning som skapades och upprätthållits av just de västmakter som berättelsen ofta framställer som motparter.

Zhongguo i traditionella och förenklade tecken

Idén om nationen är i sig i hög grad ett västerländskt begrepp som Kina under modern tid tvingats förhålla sig till. Den kinesiska drömmen handlar inte enbart om nationalism i vanlig mening. För kineser handlar den lika mycket om civilisation som om nation. Kina har historiskt inte främst uppfattat sig som en nationalstat bland andra, utan som en civilisation med en central position i världen. Själva det kinesiska namnet för Kina, Zhongguo (中国) betyder ungefär riket i mitten eller mittens rike. I den traditionella kinesiska världsbilden utgjorde Kina civilisationens centrum snarare än en stat bland andra.

Återupprättelsens politiska program

Ur detta perspektiv framstår dagens ambitioner i ett nytt ljus. Den nya sidenvägen kan tolkas som mer än ett ekonomiskt projekt. Den symboliserar återknytandet av handelsvägar och förbindelser som en gång gjorde Kina till ett centrum för utbyte mellan öst och väst. Strävan efter teknologisk självständighet handlar inte bara om konkurrenskraft utan också om att undvika det beroende som i den officiella berättelsen möjliggjorde förnedringen under 1800-talet.

Ambitionen att uppnå en fullständig inkorporering, inklusive Taiwan, framställs på motsvarande sätt som ett steg mot en ännu ofullbordad återupprättelse. I detta perspektiv blir Taiwan inte bara en territoriell fråga utan också en symbolisk fråga. Så länge Taiwan står utanför Folkrepubliken kan berättelsen om den fullständiga återupprättelsen inte anses avslutad. Som en följd av detta förblir "återföreningen" (tongyi, 统一) en central komponent i den berättelse genom vilken kommunistpartiet legitimerar sin historiska roll.

Xi Jinping (习近平)

Berättelsen riktar sig inte bara till det kinesiska folket utan också till omvärlden. Internationellt betonar Folkrepubliken Kina ofta multipolaritet, nationell suveränitet och motstånd mot västerländsk dominans eller amerikansk hegemoni. I många delar av Afrika, Asien och Mellanöstern har denna retorik funnit en mottaglig publik. Kina framställer sig som en aktör som rest sig ur kolonialt förtryck och därför bättre än väst förstår andra utvecklingsländers erfarenheter, fastän riket aldrig var helt koloniserat, utan snarare underkastat kolonialmakternas diktat. Två århundraden efter opiumkrigen framstår därför Kinas berättelse om sig självt inte bara som en historisk tolkning utan som ett politiskt program.

Under Mao Zedong legitimerades kommunistpartiets makt genom löftet om den socialistiska revolutionen. Under Xi Jinping legitimeras makten allt oftare genom löftet om Kinas återupprättelse. I denna berättelse är KKP inte bara partiet som styr folkrepubliken, utan framför allt den kraft som avslutade förnedringens århundrade och leder Mittens rike mot dess historiska återupprättelse.

När återupprättaren prövas: Iran, Trump och berättelsens trovärdighet

USA och Iran har enats om ett preliminärt ramverk för fortsatta förhandlingar om Irans kärntekniska program och relaterade säkerhetsfrågor. Ramavtalet har redan mött kritik, inte minst inom det republikanska partiet. Debatten har snabbt kommit att handla om hur bra eller dåligt avtalet är för Donald Trump. Minst lika intressant är dock vad det betyder för den berättelse som Trump-administrationen under lång tid byggt sin politiska legitimitet på. Den militära konflikten med Iran har i sig varit en utmaning för enigheten inom MAGA-rörelsen, men fredsförhandlingarna är det ultimata testet för bilden av Trump som mästerförhandlare.

I tidigare texter har jag beskrivit hur trumpismen vilar på ett dubbelriktat offernarrativ. Utåt framställs USA som missgynnat av en internationell ordning där landet bär oproportionerliga kostnader för handel och säkerhet. Inåt framställs det amerikanska folket som sviket av politiska, mediala och kulturella eliter som prioriterat globala intressen framför nationella. Dessa offernarrativ är emellertid inte isolerade, utan delar av en större struktur, som också innehåller en tredje komponent: återupprättelsen.

I denna logik är lösningen nära knuten till Trump själv. Han framträder inte bara som den som identifierar problem och utmanar etablissemangets förklaringar, utan också som den som ska återställa det som gått förlorat. Berättelsen kan därför förstås som en kedja av tre element: offer, svek och återupprättelse. Det är i detta ljus som slagordet Make America Great Again bör förstås – inte som löfte om förändring, utan om återställande av ett förlorat tillstånd.

Återupprättelsen har flera dimensioner. Trump framställs som den som ser problem andra inte ser, som utmanar etablerade institutioner och som genom styrka och förhandling kan förbättra USA:s position. Rollen som förhandlare är därmed inte ett separat narrativ utan ett centralt verktyg för återupprättelsen.

Just därför blir Iranavtalet intressant. Om det uppfattas som svagt och misslyckat utmanas inte bara bilden av Trump som mästerförhandlaren, utan också de övriga komponenter som återupprättelsen bygger på. Återupprättelseberättelser förutsätter nämligen en särskild form av klarsyn: att återupprättaren från början ser verkligheten tydligare än etablissemanget, identifierar hot andra missar och agerar där andra tvekar.

Om de hotbilder och strategiska antaganden som motiverade attacken mot Iran den 28 februari visar sig vara felbedömda, eller om de utlovade resultaten inte materialiseras, uppstår därför inte bara frågor om politikens utfall utan också om berättelsens centrala anspråk. För det första utmanas bilden av Trump som den ledare som identifierar hot och möjligheter bättre än etablissemanget. För det andra ifrågasätts föreställningen om att styrka automatiskt kan återställa ordningen, särskilt om USA:s förmåga att mobilisera allierade visat sig mer begränsad än antaget. För det tredje aktualiseras själva resultatdimensionen: även ett starkt offernarrativ kan bestå, men återupprättelseberättelsen är beroende av att faktiska resultat levereras.

Detta är centralt eftersom den trumpska koalitionen omfattar grupper med delvis skilda sakpolitiska prioriteringar. Det som främst håller koalitionen samman är därför inte en gemensam ideologi, utan en berättelse om förlust och behovet av återställande. Många väljare identifierar sig inte nödvändigtvis som direkta offer, men delar upplevelsen av att något värdefullt gått förlorat.

Därför blir återupprättelsen avgörande. Utan tron på att någon kan återställa ordningen riskerar koalitionen att fragmenteras i konkurrerande intressen. Iranavtalet väcker därmed en större fråga än ett enskilt politiskt beslut: i vilken utsträckning berättelsen om Trump som återupprättare fortfarande framstår som trovärdig. Det är inte bara om en politisk kris, utan även en utmaning för den berättelse som hållit samman koalitionen.

Det är i detta perspektiv Iranavtalet kan visa sig vara mer betydelsefullt än många först antar. Det prövar inte bara amerikansk utrikespolitik. Det prövar om berättelsen om offer, svek och återupprättelse fortfarande har kraft nog att hålla samman den koalition som byggts kring den.