USA och Iran har enats om ett preliminärt ramverk för fortsatta förhandlingar om Irans kärntekniska program och relaterade säkerhetsfrågor. Ramavtalet har redan mött kritik, inte minst inom det republikanska partiet. Debatten har snabbt kommit att handla om hur bra eller dåligt avtalet är för Donald Trump. Minst lika intressant är dock vad det betyder för den berättelse som Trump-administrationen under lång tid byggt sin politiska legitimitet på. Den militära konflikten med Iran har i sig varit en utmaning för enigheten inom MAGA-rörelsen, men fredsförhandlingarna är det ultimata testet för bilden av Trump som mästerförhandlare.
I tidigare texter har jag beskrivit hur trumpismen vilar på ett dubbelriktat offernarrativ. Utåt framställs USA som missgynnat av en internationell ordning där landet bär oproportionerliga kostnader för handel och säkerhet. Inåt framställs det amerikanska folket som sviket av politiska, mediala och kulturella eliter som prioriterat globala intressen framför nationella. Dessa offernarrativ är emellertid inte isolerade, utan delar av en större struktur, som också innehåller en tredje komponent: återupprättelsen.
I denna logik är lösningen nära knuten till Trump själv. Han framträder inte bara som den som identifierar problem och utmanar etablissemangets förklaringar, utan också som den som ska återställa det som gått förlorat. Berättelsen kan därför förstås som en kedja av tre element: offer, svek och återupprättelse. Det är i detta ljus som slagordet Make America Great Again bör förstås – inte som löfte om förändring, utan om återställande av ett förlorat tillstånd.
Återupprättelsen har flera dimensioner. Trump framställs som den som ser problem andra inte ser, som utmanar etablerade institutioner och som genom styrka och förhandling kan förbättra USA:s position. Rollen som förhandlare är därmed inte ett separat narrativ utan ett centralt verktyg för återupprättelsen.
Just därför blir Iranavtalet intressant. Om det uppfattas som svagt och misslyckat utmanas inte bara bilden av Trump som mästerförhandlaren, utan också de övriga komponenter som återupprättelsen bygger på. Återupprättelseberättelser förutsätter nämligen en särskild form av klarsyn: att återupprättaren från början ser verkligheten tydligare än etablissemanget, identifierar hot andra missar och agerar där andra tvekar.
Om de hotbilder och strategiska antaganden som motiverade attacken mot Iran den 28 februari visar sig vara felbedömda, eller om de utlovade resultaten inte materialiseras, uppstår därför inte bara frågor om politikens utfall utan också om berättelsens centrala anspråk. För det första utmanas bilden av Trump som den ledare som identifierar hot och möjligheter bättre än etablissemanget. För det andra ifrågasätts föreställningen om att styrka automatiskt kan återställa ordningen, särskilt om USA:s förmåga att mobilisera allierade visat sig mer begränsad än antaget. För det tredje aktualiseras själva resultatdimensionen: även ett starkt offernarrativ kan bestå, men återupprättelseberättelsen är beroende av att faktiska resultat levereras.
Detta är centralt eftersom den trumpska koalitionen omfattar grupper med delvis skilda sakpolitiska prioriteringar. Det som främst håller koalitionen samman är därför inte en gemensam ideologi, utan en berättelse om förlust och behovet av återställande. Många väljare identifierar sig inte nödvändigtvis som direkta offer, men delar upplevelsen av att något värdefullt gått förlorat.
Därför blir återupprättelsen avgörande. Utan tron på att någon kan återställa ordningen riskerar koalitionen att fragmenteras i konkurrerande intressen. Iranavtalet väcker därmed en större fråga än ett enskilt politiskt beslut: i vilken utsträckning berättelsen om Trump som återupprättare fortfarande framstår som trovärdig. Det är inte bara om en politisk kris, utan även en utmaning för den berättelse som hållit samman koalitionen.
Det är i detta perspektiv Iranavtalet kan visa sig vara mer betydelsefullt än många först antar. Det prövar inte bara amerikansk utrikespolitik. Det prövar om berättelsen om offer, svek och återupprättelse fortfarande har kraft nog att hålla samman den koalition som byggts kring den.
