Frankensteinmonstret Kina - Om hur väst skapade sin egen strategiska utmanare

När Richard Nixon (1913 - 1994) mot slutet av sitt liv reflekterade över öppningen mot Kina med orden "We may have created a Frankenstein" fångade han en oro som först långt senare skulle bli allmänt spridd i väst. Det som 1972 framstod som ett djärvt och genialt geopolitiskt drag – att via Peking balansera Moskva – kan i efterhand tolkas som det första steget i att bygga upp den makt som i dag utmanar den USA-ledda världsordningen.

Detta är berättelsen om hur ett taktiskt mästerdrag i det kalla kriget utvecklades till en strategisk huvudvärk i det post-kalla kriget.

Två Kina – en revolution och en exil

När Mao Zedong 1949 utropade Folkrepubliken Kina var det kulmen på ett långt inbördeskrig. Chiang Kai-shek och nationalisterna drog sig tillbaka till Formosa – dagens Taiwan – där de fortsatte att kalla sig Republiken Kina.

Under de första decennierna av det kalla kriget var det Republiken Kina som representerade ”Kina” i Förenta nationerna och som innehade den permanenta platsen i FN:s säkerhetsråd. USA erkände Taipei, inte Peking. Den kommunistiska regimen i Peking var diplomatiskt isolerad från västvärlden.

Men redan tidigt stod det klart att Folkrepubliken var beredd att använda militär makt för att hävda sin roll. I Koreakriget 1950 - 1953 stred kinesiska styrkor direkt mot USA-ledda FN-trupper. Allt sedan Koreakriget är det Kina som har hållit det nordkoreanska skräckväldet vid liv. Och Kina har på ett liknande sätt backat upp andra auktoritära regimer.

Kissinger, Nixon och det strategiska skiftet

I början av 1970-talet förändrades allt. Genom Henry Kissinger hemliga diplomati och Richard Nixon historiska besök i Peking 1972 normaliserades relationerna stegvis. (Se "Idén om en omvänd Kissinger".) Motivet var tydligt: att utnyttja sprickan mellan Peking och Moskva för att försvaga Sovjetunionen.

Detta var realpolitik av klassiskt snitt. Kina var då fattigt, politiskt kaotiskt och militärt underlägset supermakterna USA och Sovjetunionen. Att integrera Peking i det internationella systemet tedde sig som ett hanterbart pris för att vinna fördelar i maktspelet med Kreml.

Hösten 1971 ersatte Folkrepubliken Kina Republiken Kina i FN och tog över platsen i säkerhetsrådet bara månader efter Kissingers legendariska resa till Peking. I slutet av 1970-talet erkände USA formellt endast Peking under den så kallade ett-Kina-politiken. Det kalla krigets schackdrag hade lyckats, men samtidigt satte man igång en långsiktig process som man inte fullt ut förstod.

Berlinmurens fall

När Berlinmurens fall följdes av Sovjetunionens upplösning uppstod i väst en närmast euforisk övertygelse: historien hade fått en riktning. (Se "Europa tillsammans".) Kommunismen föll. Marknadsekonomin och den liberala demokratin segrade. 

Jag minns själv hur självklart det framstod i början av 1990-talet att även de kvarvarande kommunistregimerna – i Kina, på Kuba och i Nordkorea – förr eller senare skulle gå samma väg. Just innan Berlinmurens fall i slutet av 1980-talet hade jag besökt både Öst- och Västberlin och sett skillnaderna i välstånd. År 1992 besökte jag både Syd- och Nordkorea och såg ännu större kontraster. Att en kommunistisk regim skulle kunna konkurrera med liberala demokratier i välstånd var svårt att föreställa sig. Antagandet var enkelt: ett kommunistiskt system var inte förenligt med långsiktigt ekonomiskt välstånd. Därför måste även kommunistiska regimer öppna upp för marknadsekonomi. Ekonomisk liberalisering skulle i sin tur förr eller senare leda till politisk liberalisering.  Detta antagande visade sig vara ett av de mest ödesdigra felsluten i modern västerländsk politik.

Massakern på Himmelska fridens torg

1989 är märkesåret för förändringens vindar och Die Wende.  I Sovjetunionen drev Michail Gorbatjov sin politik av glasnost och perestrojka. Över hela Östblocket började sprickorna i det kommunistiska systemet bli synliga.

Samma år fylldes Himmelska fridens torg i Peking av studenter som krävde reformer, öppenhet och ett mått av politisk delaktighet. Medan muren föll i Europa rullade stridsvagnar fram i Kina. Det som i väst tolkades som början på en global demokratisk våg blev i Peking ett beslut om motsatsen: partiets makt skulle aldrig riskeras. Det ville man dock inte inse i väst.

1989 Tiananmen Square protests (Wikipedia)

I den officiella kinesiska historieskrivningen har händelserna kring Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 utraderats. Ämnet saknas helt i nationella läroplaner och skolböcker, och regimen använder omfattande censur – inklusive blockering av sökord, datumkombinationer och relaterade bilder – för att förhindra varje offentlig diskussion eller minnesstund. Den massakern och förnekelsen av massakern på Himmelska fridens torg förhindrade dock inte väst att bjuda in Kina i den globala handeln.

WTO och den globala integrationen

Under Bill Clinton drev USA på för att integrera Kina i världsekonomin. När Kina 2001 blev medlem i Världshandelsorganisationen gavs landet full tillgång till globala marknader – samtidigt som landet behöll statusen som utvecklingsland och därmed de förmåner som var avsedda för betydligt svagare ekonomier. Tanken var återigen strategisk och påminner om Tysklands Ostpolitik – tron på Wandel durch Handel: handel skulle skapa ömsesidigt beroende, stärka medelklassen och därigenom på sikt liberalisera systemet. (Se "Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina".) I fick vi något helt annat.

Kina använde tillträdet för att snabbt bygga upp industriell kapacitet, attrahera investeringar, kopiera teknik, bedriva industrispionage och gradvis avancera från lågkostnadsproduktion till högteknologi. Samtidigt bröts eller töjdes WTO-regler på sätt som väst ofta tolererade – av bekvämlighet eller av rädsla för handelskonflikter. Västvärlden blev beroende. (Se "Den kinesiska världsordningen".)

Kina blev världens fabrik, men att industriproduktionen flyttade till lågkostnadsländer uppfattades inte som ett problem för väst, som hade tagit steget in i det postindustriella informationssamhället. Vid millennieskiftet rådde i delar av väst närmast ett förakt för ”skorstensindustrin”. De framgångsrika företagen – och de framgångsrika länderna – skulle inte längre smutsa ner händerna med stål, textil eller elektronikmontage. Framtiden ansågs tillhöra tjänster, programvara, upphovsrätt varumärken, patent  och finansiella instrument. Det man inte ville inse är att den som behärskar fabrikshallarna också behärskar leveranskedjorna, materialflödena – och i längden den strategiska makten.

Belt and Road – global infrastruktur som maktmedel

Ett av de tydligaste uttrycken för denna nya ambition är Belt and Road Initiative (BRI). Officiellt handlar det om handel, infrastruktur och utveckling. I praktiken är det ett globalt nätverk av hamnar, järnvägar, motorvägar och energiprojekt som knyter samman Asien, Afrika, Europa och Latinamerika med Kina som nav. Exempel är hamninvesteringar i Indiska oceanen och Medelhavet, järnvägskorridorer genom Centralasien och stora lån till utvecklingsländer – ofta med kinesiska företag som entreprenörer.

Belt and Road (Wikipedia) 

Kritiker menar att detta skapar ekonomiskt beroende och politisk påverkan. Infrastruktur blir geopolitik. Handelsvägar blir inflytandesfärer. Frankensteinmonstret växer – inte genom militär erövring, utan genom finansiering.

Teknologikapplöpningen – från kopiering till innovation

Under 2000-talet var Kina länge synonymt med kopiering och industrispionage. Men bilden har förändrats. I dag konkurrerar kinesiska företag i frontlinjen inom bl.a. 5G och telekommunikation, artificiell intelligens, kvantdatorer, elfordon och batteriteknik.

Detta har lett till direkta motsättningar med USA, särskilt under Donald Trump och senare under Joe Biden. Exportkontroller på avancerade halvledare, restriktioner mot tekniköverföring och försök att flytta produktion från Kina visar att konflikten nu är strukturell. Det handlar om vem som sätter standarder för framtidens teknik.

Militär upprustning – från regional makt till global aktör

Parallellt med den ekonomiska expansionen har Kina genomfört en snabb militär modernisering. Under Xi Jinping har Folkets befrielsearmé genomgått omfattande reformer med bl.a. satsningar på rymd- och cyberkapacitet och ökad närvaro i Sydkinesiska havet. Målet är tydligt: att kunna utmana USA:s militära dominans i Västra Stilla havet och att förhindra amerikansk inblandning i en eventuell konflikt kring Taiwan.

Xiamen, People's Liberation Army Navy (Wikipedia)

Detta är en avgörande skillnad mot 1970-talets Kina. Då var landet en regional aktör med begränsade resurser. I dag är det en global makt med förmåga att projicera styrka långt utanför sina gränser.

Sällsynta jordartsmetaller och strukturell hävstång

Ett tydligt exempel är kontrollen över sällsynta jordartsmetaller (REE). (Se "Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik".) Genom långsiktig planering och strategiska investeringar har Kina skapat en dominerande ställning inom utvinning och förädling. Detta är inte bara en ekonomisk fråga utan ett geopolitiskt verktyg – en potentiell hävstång mot länder vars högteknologiska industri är beroende av dessa material.

Det är här Frankenstein-metaforen blir särskilt träffande: den skapelse som skulle tjäna ett taktiskt syfte har vuxit sig stark, självständig och med egna ambitioner.

Partiets mål

Det kinesiska kommunistpartiet har aldrig övergett sin maktmonopolställning. Tvärtom har det under senare år konsoliderat den. Målet är inte nödvändigtvis global ideologisk revolution i maoistisk mening, utan snarare att säkra partiets överlevnad, att återupprätta Kina som central stormakt, att minska beroendet av väst och att stegvis omforma den internationella ordningen så att den bättre speglar kinesiska intressen.

Utmaningen mot den USA-dominerade världsordningen är därmed strukturell snarare än retorisk. Den handlar om teknik, handel, finansiella system, militära kapaciteter och normbildning. (Se "Den multipolära världen".)

Kontrollen över människan

Ett av de största misstagen i västerländsk analys av Kina har varit antagandet att ekonomisk liberalisering gradvis skulle mjuka upp systemet. Men parallellt med marknadsekonomins expansion har det kinesiska kommunistpartiet förstärkt sin kontroll över samhällets mest grundläggande dimensioner: identitet, kultur och tro.

Under Xi Jinping har denna kontroll blivit mer ideologiskt uttalad. Partiet tolererar ingen lojalitet som står över eller vid sidan av dess egen.

Omskolningsläger i Xinjiang

I den västliga regionen Xinjiang har detta blivit särskilt tydligt. Där har hundratusentals – enligt vissa bedömningar över en miljon – uigurer och andra muslimska minoriteter internerats i omskolningsläger. Människorättsorganisationer har dokumenterat massövervakning, tvångsarbete, indoktrinering, religiösa restriktioner och separation av barn från familjer.

Pekings officiella linje är att det rör sig om åtgärder mot extremism och terrorism. Kritiker beskriver det som systematisk kulturell utplåning. Oavsett terminologi är det ett tydligt uttryck för att partiet inte accepterar någon kollektiv identitet som kan konkurrera med den statligt definierade kinesiskheten.

Falun Gong – rörelsen som blev regimens fiende

Ett tidigare exempel är förföljelsen av Falun Gong. Rörelsen, som kombinerar meditation och moraliska läror, växte snabbt under 1990-talet och samlade miljontals utövare.

Falun Gong (Wikipedia)

När ledningen år 1999 uppfattade rörelsens organisatoriska självständighet som ett hot, inleddes en omfattande repression med massgripanden, arbetsläger, propaganda- och smutskastningskampanjer och systematiska övergrepp. Det centrala var inte läran, utan självständigheten. En organisation som kunde mobilisera miljontals människor utan partiets kontroll blev per definition oacceptabel.

Katolska kyrkan – när partiet vill utse biskopar

Den katolska kyrkan har hamnat i en närmast tragikomisk situation. I katolsk tradition vigs biskopar in i den apostoliska successionen och står i gemenskap med påven i Rom – inte med världsliga makthavare. Men i Kina har partiet länge krävt att religiösa samfund ska stå under statlig kontroll. Resultatet har varit två parallella strukturer: dels en statligt godkänd ”patriotisk” kyrka, dels en underjordisk kyrka lojal med påven.

Att ett ateistiskt kommunistparti gör anspråk på inflytande över biskopsutnämningar är i sig en illustration av systemets logik: ingen auktoritet får stå utanför partiets räckvidd.

Den tibetanska buddismen – vem äger reinkarnationen?

Än mer symboliskt laddad är frågan om den tibetansk buddhism som kallats lamaism. Kommunistpartiet nöjer sig inte bara med att garantera att ledaren för Gandenklostret – ett av den tibetanska buddhismens mest centrala kloster – är politiskt pålitlig och godkänd av staten. När den nuvarande Dalai Lama en dag avlider uppstår frågan om hans reinkarnation.

Peking har redan gjort klart att staten förbehåller sig rätten att godkänna – i praktiken utse – nästa Dalai Lama. Det innebär att ett kommunistiskt parti administrerar återfödelsen av en Bodhisattva. Men bakom det absurda ligger en konsekvent princip: även det utomvärldsliga måste underordnas staten - eller Kinas kommunistiska parti.

Ett mönster – inte undantag

Uigurer, tibetaner, kristna husförsamlingar, Falun Gong-utövare – fallen skiljer sig i form men följer samma mönster: tolerans så länge lojaliteten är tydlig, integration i statligt kontrollerade strukturer och repression när självständighet uppstår.

Detta är inte tillfälliga övertramp. Det är uttryck för ett system där partiets maktmonopol är överordnat alla andra normer – kulturella, religiösa eller universella.

Den normativa dimensionen av rivaliteten

Konflikten med väst är djupare än handel och teknik. Det handlar även om människosyn. Den västerländska modellen – hur bristfällig den än är – bygger på föreställningen om individens rättigheter gentemot staten. Den kinesiska partistaten bygger på motsatsen: statens primat över individen.

Det är denna kombination – ekonomisk dynamik, teknologisk kapacitet, militär styrka och intern total kontroll – som gör Frankenstein-metaforen så relevant. Det är inte bara en stark stat. Det är en stat som visat att den kan förena modernitet med repression – och överleva.

Den kinesiska brandmuren

Om 1900-talets totalitära system byggde på angiveri, hemlig polis och fysisk rädsla, bygger det kinesiska systemet i allt högre grad på algoritmer, databaser och realtidsövervakning.

Den kinesiska brandmuren eller digitala brandväggen – Kinas system för internetcensur – filtrerar, blockerar och styr informationsflöden. Globala plattformar är blockerade eller strikt kontrollerade. Inhemska alternativ verkar under statlig tillsyn. Innehåll som anses politiskt känsligt försvinner snabbt.

Men det handlar inte bara om censur, det handlar om arkitektur. Genom bl.a. ansiktsigenkänning i offentlig miljö, omfattande kameraövervakning, AI-baserad dataanalys, biometriska databaser och integrering av digitala betalningssystem, kommunikation och identitet har staten skapat ett system där individens rörelser, kontakter och uttryck i princip kan kartläggas i realtid. Detta är särskilt tydligt i Xinjiang, där digital övervakning kombinerats med fysisk kontroll. Tekniken är inte ett komplement till repressionen – den är dess möjliggörare.

Social kredit och beteendestyrning

Kina har med hjälp av avancerad informationsteknik infört ett socialt kreditsystem där man samlar och använder data för att belöna eller bestraffa medborgarnas beteende. Ekonomiska, juridiska och administrativa register har kopplats samman för att påverka människors möjligheter att resa, ta lån, starta företag eller få tillgång till tjänster.

Detta är en modell för styrning som går bortom klassisk diktatur. Den är teknokratisk. Den är datadriven. Frankensteinmonstret har inte bara muskler – den har även intelligens, åtminstone artificiell.

Övervakning bortom gränserna

Den digitala kontrollen stannar inte nödvändigtvis vid Kinas gränser. Det finns dokumenterade fall där kinesiska myndigheter har utövat påtryckningar mot diaspora-grupper, hotat släktingar i hemlandet för att tysta kritik utomlands och bedrivit cyberintrång mot akademiska institutioner, företag och myndigheter i andra länder.

I vissa fall har även icke-kinesiska medborgare – forskare, journalister, aktivister – blivit föremål för cyberövervakning eller påverkansoperationer när deras arbete uppfattats som skadligt för kinesiska intressen. Detta innebär att partistatens säkerhetsapparat i praktiken fått en transnationell dimension. Kritik mot regimen kan få konsekvenser även utanför dess territorium.

How Silicon Valley enabled the digital police state in China (AP/Youtube)

Västerländska bolag har sålt övervakningsteknik till Kina, men Kina har utvecklat ett system av övervakning som saknar motstycke i väst. Samtidigt exporter Kina delar av denna teknologiska infrastruktur till andra stater. Kinesiska företag levererar övervakningssystem, telekomutrustning och smarta stads-lösningar till länder i Afrika, Asien och Latinamerika.

Det är inte bara hårdvara som exporteras – utan ett styrningsideal. På så sätt blir den digitala auktoritarismen inte bara ett kinesiskt fenomen, utan en potentiell global norm.

Den nya totalitarismen

Sovjetunionen var militärt farlig men ekonomiskt ineffektiv. Kina är ekonomiskt dynamiskt och teknologiskt avancerat – samtidigt som det behåller ett auktoritärt enpartisystem.

Kombinationen av: ekonomisk styrka, teknologisk innovation, militär modernisering, ideologisk disciplin och digital totalövervakning skapar en regimtyp som 1900-talets dissidenter knappt kunde föreställa sig. Det är inte en återgång till det förflutna. Det är en moderniserad variant av politisk kontroll – kompatibel med globalisering och högteknologi.

Hot mot  amerikansk hegemoni - och mot hela väst

Kina är inte nödvändigtvis ett existentiellt hot mot Europa i militär mening. Men det är ett hot mot amerikansk hegemoni – och därmed indirekt mot den ordning som västvärldens fred och välstånd vilat på sedan 1945. (Se "Är Pax Americana över?")

I sin iver att vinna det kalla kriget och därefter i sin tro på historiens slut underskattade man i väst det kommunistiska systemets motståndskraft och överskattade sin egen attraktionskraft. Nixons sena självrannsakan om att han kanske varit med och skapat ett monster är mer klarsynt än många kunde ana då hans reflektioner om ett Frankensteins monster publicerades i en kolumn av William Safire i The New York Times år 2000.

Frankensteinmonstret Kina är inte en berättelse om ondskefull genialitet från Pekings sida. Det är i lika hög grad en berättelse om västerländsk strategisk kortsiktighet, ideologiskt övermod och ekonomisk girighet. Det är också en påminnelse om att geopolitikens beslut ofta får konsekvenser långt bortom sin ursprungliga kontext.

Frågan är om väst förstår hur Kina blev en stormakt som utmanar den västerländska ordningen – och vad det innebär. Liksom Victor Frankenstein inte kunde kontrollera sin skapelse, har väst tappat greppet om det monster man hjälpte till att väcka till liv – och nu måste leva med konsekvenserna.

Den multipolära världen

Den regelbaserade världsordningen framstår i dag som ett minne från en gången tid. Det som länge uppfattades som ett stabilt ramverk för internationellt samarbete visar sig i efterhand ha varit mer skört än många velat tro. Budskapet i Kanadas premiärminister Mark Carneys uppmärksammade tal vid vid World Economic Forum in Davos 2026 var att vi måste sluta delta i låtsasleken att vi tror på en regelbaserad internationell ordningen och medge att vi lever i en brutal verklighet där stormakternas geopolitik inte längre har några begränsningar.

Under ytan vilade den regelbaserade, liberala ordning på en obekväm men avgörande sanning: den var inte bara regelbaserad, utan även maktbaserad. Multilateral till formen, men hegemonisk till sitt innehåll. Pax Americana var inte frånvaron av maktpolitik, utan dess disciplinering. USA fungerade som systemets garant – ibland inkonsekvent, ibland hycklande, men ändå som den aktör som ytterst såg till att reglerna hade konsekvenser. När denna roll nu ifrågasätts, blottläggs ett tomrum.

Donald Trumps presidentskap har gjort detta tomrum synligt. Hans America First-politik är inte ett tillbakadragande från världen, utan en omformulering av USA:s relation till den. Allianser reduceras till affärer, normer till förhandlingspositioner. Mjuk makt – förtroende, förutsägbarhet, institutionell kontinuitet – ses inte som strategiska tillgångar utan som bördor.

Trumps utrikespolitik och arroganta uttalanden har fått USA:s förtroendekapital att erodera. Hot om tullar och uttalanden om att göra Kanada till en amerikansk delstat har inte minst påverkat förtroendet för USA i grannlandet Kanada. När Kanada som en följd av Trumps politik förhandlade fram ett begränsat handelsavtal med Kina – med sänkta tullar på kinesiska elbilar mot kinesiska eftergifter för kanadensiska jordbruksprodukter – hotade Trump den 24 januari 2026 med 100-procentiga tullar på alla kanadensiska varor om avtalet fullföljs. Dylika hot minskar naturligtvis inte de kanadensiska behoven av diversifiering.

Trump talar oftare och tydligare än många av sina företrädare om Kina som USA:s huvudsakliga rival. Han varnar för kinesiskt inflytande, för beroende av kinesisk teknologi och kritiska mineraler, speciell sällsynta jordartsmetaller. Men samtidigt river hans politik ner just de strukturer som kunde ha fungerat som motvikt: multilaterala institutioner, stabila allianser och gemensamma spelregler. USA har pekat på det kinesiska hotet – och ironiskt nog banat väg för kinesisk dominans.

När den amerikanska hegemonin och den unipolära världsordningen fallit sönder har man börja tala om en multipolär värld. Men multipolaritet är inte nödvändigtvis ett tillstånd av balans. Den kan även ses som ett interregnum där gamla normer försvagas innan nya maktstrukturer och hunnit ta form kring ett nytt maktcentrum.

Bara veckor innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 publicerade Moskva och Peking en gemensam deklaration om en ny internationell ordning: en multipolär värld, byggd på ett ”gränslöst” samarbete mellan de två stormakterna. Texten talade om suveränitet, om respekt, om ett slut på västlig dominans.

Putin och Xi under OS i februari 2022 (Wikimedia)

I efterhand framstår deklarationen mindre som ett fredsmanifest och mera som en vision av en värld där makt ersätter rätt, där inflytandesfärer ersätter universella normer. Kriget i Ukraina blev ett brutalt prov på vad denna vision kan innebära i praktiken.

Kina har valt en annan väg än Ryssland. Strategin är lågmäld, långsiktig, ofta teknokratisk. Genom handel, investeringar och institutioner som BRICS söker Kina forma ett nät av beroenden. Den globala södern framställs som partner, men behandlas ofta som instrument.

Beroendeskapandet är inte en abstrakt möjlighet, utan ett prövat verktyg. När Australien år 2020 efterlyste en internationell granskning av Kinas agerande i inledningen av coronapandemin möttes det inte av diplomatiska invändningar, utan av ekonomiska repressalier: tullar, importstopp och informella handelshinder riktade mot australiska nyckelsektorer. Budskapet var enkelt, om än outtalat: politisk illojalitet har ett pris.

Kina uppfattas i den globala södern ofta som en attraktiv partner, eftersom Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och inte blandar sig i sina partners inrikespolitik. Detta icke-ingripande gäller dock endast så länge grundläggande kinesiska intressen inte ifrågasätts. När Litauen tillät ett taiwanesiskt representationskontor under namnet ”Taiwan” svarade Kina med att frysa de diplomatiska relationerna och pressa både litauiska och europeiska företag genom handel och leveranskedjor. Även här var åtgärderna formellt främst ekonomiska, men i grunden politiska.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur Kina utnyttjar sin ekonomiska makt i politiskt syfte är Kinas handelsministeriums meddelande från den 6 januari 2026 om ett exportförbud för dual-use-varor till Japan. Exportförbudet var ett svar på ett uttalande av Japans premiärminister Sanae Takaichi i början av november 2025 där hon beskrev en potentiell kinesisk attack mot Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan.

I Ryssland ses den multipolära värden som en möjlighet för Moskva att dominera åtminstone det slaviska språkområdet och den grekisk-ortodoxa civilisationen, men helst hela Europa. Den 19 januari 2026 återvände Putin till temat i ett möte med Ryska säkerhetsrådet, där han underströk Rysslands centrala roll i byggandet av en multipolär värld och föreslog en ny eurasisk säkerhetsordning – ett fortsatt tecken på att Moskva ser multipolaritet som ett aktivt projekt. I praktiken har strävandena att utvidga den ryska världen resulterat i ett allt djupare beroende av Kina. Mot denna bakgrund framstår multipolariteten allt mindre som ett slutmål, och allt mer som en övergång. För Kina är multipolariteten ett verktyg för att bryta ner den ordning som ännu vilar på västerländska liberala normer, för att därefter forma något nytt.

Detta ställer Europa och Finland inför ett obekvämt men oundvikligt val. USA är oberäkneligt. Dess politik kan svänga, dess ledarskap kan vara inkonsekvent. Men USA är också en konstitutionell federation, byggd på rättsstatens principer, maktdelning och individuella fri- och rättigheter. Trump säger sig inte vara bunden av internationell lag, men han står inte över den amerikanska konstitutionen. Det är ingen tillfällighet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den liberala världsordningen i hög grad vilar på samma idégrund som den amerikanska konstitutionen. Kina styrs av ett kommunistiskt parti. Dess globala ambitioner är inte värdeneutrala, utan djupt sammanflätade med ett auktoritärt system som inte erkänner individens primat över staten.

USA leds i dag av en president som avvisar USA:s roll som världspolis, som aggressivt kringgår WTO:s förbud mot ensidiga tullar som politiskt vapen och som nonchalerar diplomatisk etikett. Men Trumps burdusa retorik och transaktionella hot bleknar i jämförelse med det fullskaliga krig Ryssland för i Ukraina – ett krig som förs med diskret, men avgörande, stöd från Kina

I valet mellan dessa två alternativ är neutralitet inte ett alternativ. För Europa och Finland innebär den värdebaserade realismen inte att acceptera den starkes rätt, utan att – trots allt – välja den ofullkomliga ordning som bygger på regler framför den till synes stabila makt som saknar dem. Multipolaritet kan låta lockande, men utan normer riskerar den att bli en värld där endast de starkaste hörs. Trots all oberäknelighet är det därför mot USA – dess konstitution och dess idéarv – Europa måste luta sig.

Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik

Världspolitiken beskrivs ofta som en kamp mellan idéer, värderingar och intressen. Men bakom dessa abstraktioner döljer sig nästan alltid något mer handfast: material, energi och kontroll över fysiska processer. I dag, när den liberala och regelbaserade världsordning som länge präglade västvärldens självbild allt tydligare utmanas och delvis ersätts av geopolitik, transaktionalism och ett återuppväckt merkantilistiskt tänkande, har detta blivit svårare att bortse från.

Det är slående hur nära denna utveckling ligger skolans naturvetenskapliga innehåll. I fysik och kemi undervisar vi om lagar och principer som förefaller tidlösa. Magnetism fungerar som den alltid gjort. Kemiska separationer följer samma regler oavsett epok. Ändå har deras betydelse förändrats i grunden.

lantanoiderna

De sällsynta jordartsmetallerna – i huvudsak lantanoiderna i det periodiska systemet – illustrerar detta väl. På engelska benämns de Rare Earth Elements, som förkortas till REE. Förkortningen används även i svenskspråkiga texter. Kemiskt är REE märkligt lika varandra, och just därför är de svåra att separera. För den som undervisar i kemi är detta nästan en självklarhet: ämnen med snarlika egenskaper kräver avancerade och resurskrävande separationsmetoder.

Flera av dessa grundämnen har magnetiska egenskaper som saknar praktiska ersättare. Neodym är det mest kända exemplet. Utan neodymmagneter skulle elmotorer, vindkraftverk, generatorer och mycket av den moderna elektroniken bli klumpigare, ineffektivare eller tekniskt ogenomförbara. Den gröna omställningen, som ofta beskrivs i termer av politik och ekonomi, vilar i själva verket på dessa diskreta men avgörande materialegenskaper.

neodymmagneter

Neodym tillhör de lätta sällsynta jordartsmetallerna, som utgör basen i de starkaste magneterna. För att magneterna ska tåla höga temperaturer i elmotorer eller vindkraftverk tillsätts dock ofta små mängder tunga sällsynta jordartsmetaller som dysprosium och terbium – ämnen som är ännu mer sällsynta och nästan helt kontrollerade av Kina.

Även det periodiska systemets utformning bär på en tyst berättelse. Lantanoiderna, tillsammans med aktinoiderna, har klippts loss från huvudtabellen och placerats längst ner som ett slags appendix. Skälet är praktiskt: annars skulle tabellen bli för bred. Men effekten är pedagogiskt och symboliskt intressant.

I undervisningen framstår lantanoiderna lätt som något avvikande, nästan exotiskt. I kemiböcker som använts i undervisningen i finländska grundskolor har det rent av hänt att man helt glömt bort att ta med lantanoiderna i tabellen över det periodiska systemet. Det är ett märkligt öde för grundämnen som i dag är oumbärliga för allt från elmotorer till försvarsteknik.

I klassrummet separerar vi ämnen och visar hur olika egenskaper kan utnyttjas för att skilja ett ämne från ett annat. Där och då uppfattas det som en abstrakt princip. I verkligheten, när samma process appliceras industriellt på lantanoider, blir separationen ett geopolitiskt maktmedel. De ämnen som placeras längst ner i det periodiska systemets appendix, ibland bortglömda i läroboken, har i dag en makt som vida överstiger deras plats i klassrummet.

F-35 Lightning II

Om vi försöker omsätta abstrakta mängder till något mer gripbart kan man betrakta Finlands beställning av F-35A-jaktplan. Varje plan innehåller uppskattningsvis drygt 400 kilogram förädlade REE, oumbärliga i sensorer, styrmekanismer och starka magneter som får flygplanet att fungera. Multiplicerar man detta med 64, som är antalet plan Finland beställt, handlar det om mer än 25 ton sällsynta jordartsmetaller. För att framställa denna mängd krävs uppskattningsvis 500–1000 ton malm, som i dag i huvudsak bryts och förädlas i Kina – såvida Kina inte väljer att begränsa exporten av de strategiska mineralerna. I moderna svenska Saab Gripen-plan, vars storlek är mindre än de amerikanska F-35, kan behovet av REE uppskattas till ungefär hälften. Men även här är beroendet av sällsynta jordartsmetaller och andra strategiska mineraler, som i stor utsträckning kontrolleras av Kina, ofrånkomligt.

Här finns också en vetenskapshistorisk ironi. En stor del av de sällsynta jordartsmetallerna identifierades i Skandinavien. I Ytterby gruva i Stockholms skärgård påträffades i slutet av 1700-talet mineral som senare skulle leda till upptäckten av flera nya grundämnen. Namn som yttrium, terbium, erbium, ytterbium, holmium och skandium bär ännu spår av detta ursprung. I dag återfinns dessa ämnen i mobiltelefoner, elmotorer och vapensystem världen över – men produktionen sker nästan uteslutande någon helt annanstans.

Ytterby gruva

De största kända fyndigheterna av malm för framställning av REE finns i dag i Inre Mongoliet, som trots namnet är en autonom region inom Kina. Under flera decennier byggde Kina målmedvetet upp hela värdekedjor för brytning, separation och vidareförädling av sällsynta jordartsmetaller. Det som i väst betraktades som miljömässigt besvärligt och ekonomiskt marginellt blev i Kina en strategisk tillgång. Separationen av sällsynta jordartsmetaller är nämligen en kemiskt aggressiv process som kräver enorma mängder starka syror och lämnar efter sig giftigt, ibland radioaktivt, lakvatten. Genom att acceptera dessa miljömässiga kostnader – som västvärlden vid tidpunkten inte var beredd att hantera – kunde Kina monopolisera produktionen.

Denna utveckling var ingen historisk tillfällighet. Redan 1992 sammanfattade Deng Xiaoping Kinas strategiska syn med den ofta citerade formuleringen: ”Mellanöstern har olja, Kina har sällsynta jordartsmetaller.” Uttalandet var mer än en träffsäker liknelse; det pekade ut riktningen för en långsiktig industripolitik.

Deng Xiaoping

Från 1990-talet och framåt blev den kinesiska politiken allt mer medveten. Exportkvoter infördes, statliga bolag konsoliderades och kontrollen över raffinering och separation stärktes, både inom landet och genom investeringar utomlands. Samtidigt utnyttjade Kina frihandelns logik genom att dumpa priser och locka till sig västerländsk industri, medan man själv behöll restriktioner över de mest kritiska leden i värdekedjan.

Att denna strategi stod i spänningsförhållande till den liberala handelsordningen blev tydligt först i efterhand. År 2014 slog Världshandelsorganisationen fast, efter klagomål från USA, EU och Japan, att Kinas exportkvoter på sällsynta jordartsmetaller stred mot WTO:s regler. Men vid det laget hade beroendet redan cementerats.

Att den kinesiska kontrollen av REE också kunde användas politiskt visade sig redan 2010, när Kina i samband med en diplomatisk konflikt begränsade exporten av sällsynta jordartsmetaller till Japan. Den utlösande konflikten i sig var i det stora hela obetydlig, men effekten blev desto större. Priserna steg kraftigt, japansk industri drabbades och världen fick upp ögonen för hur sårbart systemet var.

I efterhand kan man hävda att Kina därigenom delvis förbrukade sitt maktmedel. Genom att använda exportbegränsningar så tidigt och i ett sammanhang med begränsad strategisk betydelse avslöjades vapnet. Det som hade kunnat vara ett latent, ännu kraftfullare påtryckningsmedel blev synligt. Västvärlden började tala om beroenden, risker och behovet av alternativ.

Samtidigt är det slående hur långsam denna reaktion varit. Trots att insikten funnits i över ett decennium har USA och EU haft svårt att minska sitt beroende. Nya gruvprojekt har dragits i långbänk, raffinering har förblivit flaskhalsen och hela värdekedjor har visat sig svåra att återskapa. Det räcker inte att känna till ett problem; man måste också vara beredd att bära kostnaderna för att lösa det.

Särskilt de tunga sällsynta jordartsmetallerna, som dysprosium och terbium, är strategiskt känsliga eftersom de används som tillsatser för att göra neodymmagneter värmetåliga – utan dem skulle många moderna applikationer som elbilar och försvarsteknik inte fungera lika effektivt.

filtreing

Här återvänder vi till skolans kemiundervisning. I grundskolan lär vi eleverna om separationsmetoder: filtrering, destillation, extraktion, kromatografi. Vi lär dem att ämnen kan skiljas åt om man utnyttjar skillnader i egenskaper. Men vi visar sällan att samma principer, uppskalade till industriell nivå, kräver komplexa kemiska bad och resulterar i enorma mängder surt avfall. Att separera lantanoider är en kamp mot kemisk likhet som kräver hundratals steg av vätske-vätske-extraktion med frätande kemikalier. Separation är inte bara en laboration på en bänk. Den är en industriell process, en miljöfråga och i dag även ett geopolitiskt maktmedel.

Handelskonflikterna mellan USA och Kina under Trumps första presidentperiod gjorde geopolitiken ännu tydligare. När tullar hotade svarade Kina inte bara med handelspolitiska motåtgärder, utan också med påminnelser om sin kontroll över sällsynta jordartsmetaller. Frihandeln visade sig, återigen, vara villkorad.

Donald Trump möter Xi Jinping i Sydkorea 2025

När USA under början av Trumps andra mandatperiod år 2025 åter försökte pressa Kina med kraftigt höjda tullar blev också Kinas svar talande. I stället för att enbart svara med motåtgärder i form av tullar markerade Kina sin kontroll genom exportrestriktioner på tunga REE, som är extra strategiskt känsliga, då Kina här svarar för 95–99 % av raffineringen. Signalen var tydlig: i en värld där industriproduktion bygger på komplexa värdekedjor kan kontroll över råvaror väga tyngre än tullsatser. Även Europa påverkades, genom ökad osäkerhet och ett tydligare blottlagt beroende.

Detta säger något grundläggande om vår tid. Globaliseringen har inte upphört, men dess logik har förändrats. Frihandeln tjänar inte längre i samma utsträckning väst eller den amerikanska hegemonin, i synnerhet när Kina kombinerar överproduktion av industrivaror med kontroll över kritiska och strategiska mineraler. Det ömsesidiga beroendet betraktas därför inte längre enbart som stabiliserande, utan också som en potentiell sårbarhet. I samband med klimatpolitik och den gröna omställningen måste man beakta beroendet av Kina och miljöproblemen som hittills långt sopats under mattan i Inre Mongoliet. Geopolitiken har återvänt – inte främst genom territoriell expansion, utan genom kontroll över material, teknik och processer.

I detta sammanhang blir naturvetenskaplig kunskap något mer än allmänbildning. Den blir ett redskap för att förstå samtiden. När vi talar om magnetism, grundämnen och separation talar vi också – vare sig vi vill eller inte – om makt, ekonomi och framtid.

Kanske är det därför värt att ibland stanna upp i undervisningen och försöka kasta en blick på de stora sammanhangen. För i en värld där starka magneter driver både energisystem och geopolitik har fysik och kemi blivit undervisningsämnen utan vilka vi inte kan förstå de världspolitiska omvälvningarna i vår tid. Kanske är det dags att lyfta upp lantanoiderna från appendixet – både i periodiska systemet och i vår förståelse av världen.