Europeiska fripassagerare och socialister: En dekonstruktion av Pete Hegseths retorik

Inom narratologi och postmodern filosofi talar man om hur stora berättelser – de narrativ som håller samman samhällen och allianser – börjar falla sönder när deras interna motsägelser blir för tydliga. När USA:s försvars- eller krigsminister Pete Hegseth den 24 april 2026 under en briefing beskrev europeiska länder som ”fripassagerare”, var det kulminationen på en retorisk offensiv där han tidigare även stämplat samma allierade som "otacksamma socialister". Det var inte bara ett uttryck för frustration. Det var också en retorisk omtolkning av det transatlantiska kontraktet.

Genom att kalla européer både "socialister" och "fripassagerare" förskjuts de retoriskt ut ur den västerländska värdegemenskapen och den amerikanska intressesfären av likasinnade. Budskapet är i första hand riktat till en inhemsk publik, men det hörs lika tydligt i Europas huvudstäder. Den återkommande kritiken från Trumpadministrationen kan i detta ljus förstås som ett sätt att legitimera ett avsteg från tidigare säkerhetspolitiska åtaganden. Till skillnad från EU och "byråkraterna i Bryssel" har Nato länge åtnjutit ett brett stöd i USA, inte minst inom det republikanska partiet. När den amerikanska regeringen i sin strävan att säkra dollarns ställning prioriterar arabiska monarkier framför europeiska allierade ser man sig kanske tvungen att devalvera den senares moraliska status.

Myten om fripassageraren

Hegseths retorik vilar på en effektiv dikotomi: det militärt starka USA kontra ett beroende Europa. Men begreppet "fripassagerare" döljer mer än det förklarar.

Europa har i praktiken fungerat som kund i ett säkerhetssystem där USA varit den dominerande leverantören. Betalningen har dock inte enbart skett genom försvarsbudgetar, utan genom vad man skulle kunna kalla en geopolitisk valuta. Genom att acceptera och upprätthålla dollarns roll som global reserv- och energivaluta har europeiska ekonomier bidragit till det som ofta beskrivs som USA:s "exorbitanta privilegium".

Europa har till stora delar utlokaliserat sin säkerhet. Under kalla kriget möjliggjorde det amerikanska säkerhetsparaplyet att europeiska stater kunde prioritera social stabilitet och ekonomisk utveckling – något som i sin tur låg i USA:s strategiska intresse. Att beskriva denna relation som ensidig snålskjuts innebär därför en betydande förenkling.

Så länge Sovjetunionen och kommunismen uppfattades som ett hot fanns det en mycket tydlig förståelse inom det amerikanska etablissemanget för att Västeuropas stabilitet byggde på social sammanhållning. Social misär i Västeuropa riskerade att föra kommunistpartier – särskilt i Frankrike och Italien – till makten genom demokratiska val.

Medan USA satsade på en enorm militärindustriell apparat byggde man i Europa välfärdssamhällen. Detta var inte snålskjuts, utan en strategisk arbetsdelning. USA fick hegemoni och dollarns dominans; Europa fick stabilitet och blev en pålitlig marknad för amerikanska varor.

Kontraktsbrott som strategi

Till ett vaktbolag betalar en kund i förväg för att skyddet ska fungera när det behövs. Men vad händer när leverantören samtidigt omprioriterar sina resurser? USA har inte övergett ambitionen att fungera som ett globalt vaktbolag, men tycks i ökande grad omdefiniera villkoren för sitt åtagande – från ett generellt ansvar för ordning till en mer selektiv och situationsbunden säkerhetsleverans.

Under våren 2026 har USA signalerat att redan avtalade vapenleveranser (HIMARS/Patriot-skydd) till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – kan försenas eller pausas, samtidigt som resurser omdirigeras till Mellanöstern. Parallellt med vad som kan uppfattas som ett kontraktsbrott har restriktioner kring rysk oljeexport lättats i en situation präglad av störningar i globala energiflöden.

I detta ljus får retoriken om “otacksamhet” en annan funktion. Den kan tolkas som ett sätt att omdefiniera relationen mellan leverantör och kund – från ett ömsesidigt beroende till en moraliserande hierarki.

Den finansiella dimensionen

En möjlig tolkning av de parallella beslut som nu träder fram är att de speglar en prioritering av systemstabilitet i en mer avgränsad mening – där energiflöden och dollarns roll i den globala ekonomin ges ökad tyngd.

Mot denna bakgrund blir Pete Hegseths påstående att det i första hand är Europa som är beroende av öppna sjövägar genom Hormuzsundet särskilt intressant. I ett snävt, energiekonomiskt perspektiv finns det en sådan asymmetri: europeiska ekonomier är mer direkt beroende av importerad energi från regionen.

Samtidigt framträder en annan bild om analysen vidgas. Om Hormuzsundet stängs blir konsekvenserna omedelbara: högre oljepriser i Europa - liksom stigande kostnader vid de amerikanska bensinpumparna. Men de mer långsiktiga implikationerna är potentiellt mer betydelsefulla. En oförmåga att säkra ett sådant strategiskt nav i det globala energisystemet kan bidra till ett ökat tryck att diversifiera oljehandeln bort från dollarn och i större utsträckning denomineras i alternativa valutor, inte minst den kinesiska petroyuanen.

I detta ljus kan även hanteringen av rysk oljeexport förstås som del av ett bredare sammanhang. Att rysk olja fortsatt flödar på världsmarknaden, ofta denominerad i dollar, kan ses som ett sätt att motverka en global avdollarisering. För Washington är det paradoxalt nog viktigare att rysk olja handlas i dollar än att Ryssland förlorar sina oljeintäkter; alternativet – att oljehandeln permanent flyttar till slutna clearing-system utanför USA:s kontroll – vore ett dödligt slag mot dollarns hegemoni. Samtidigt sker detta parallellt med ukrainska attacker mot ryska oljehamnar i Finska viken, vilket ytterligare understryker spänningen mellan olika strategiska mål.

Detta innebär inte nödvändigtvis ett medvetet val mellan allierades säkerhet och finansiell stabilitet. Men det synliggör hur dessa dimensioner i praktiken kan komma att kollidera – och hur en politik som syftar till att stabilisera ett globalt system samtidigt kan uppfattas som att den devalverar säkerheten för allierade till förmån för systemets likviditet.

Mot ett nytt narrativ

Vi befinner oss sannolikt inte i en period av amerikansk reträtt i strikt mening, utan i en fas av omprioritering. Frågan är dock hur denna omprioritering uppfattas av dem som tidigare betraktat USA som en garant för stabilitet.

Europa rustar nu upp – inte nödvändigtvis för att motbevisa bilden av fripassagerare, utan därför att förutsättningarna för beroende har förändrats. Det handlar mindre om att ersätta en allierad, och mer om att hantera osäkerheten kring hur denna allians fungerar i praktiken.

Om den tidigare berättelsen handlade om ett ömsesidigt kontrakt, tycks den nu gradvis ersättas av en mer osäker ordning – där frågan inte längre är vem som betalar, utan vad betalningen egentligen garanterar. När krigsminister Hegseth omtolkar den gamla alliansen med ord om fripassagerare och socialister, tvingar han oss att dekonstruera vår egen bild av säkerhet. Den största risken är inte att vi står utan vaktbolag, utan att vi fortsätter betala för ett skydd som inte längre fungerar enligt kontraktet. 

Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet

Den transatlantiska ordningen som vuxit fram efter 1945 har i grunden vilat på ett outtalat men ömsesidigt fördelaktigt kontrakt: Europa utlokaliserar stora delar av sin militära säkerhet till USA, håller försvarsutgifterna låga, köper amerikanska vapensystem i stor skala och investerar enorma summor i amerikanska statsobligationer. Detta har indirekt subventionerat USA:s kroniska budget- och bytesbalansunderskott genom att världen, inklusive Europa, finansierar amerikansk konsumtion, militär global närvaro och låg ränta på den växande statsskulden, som i januari 2026 överstiger 38,6 biljoner dollar (38 600 000 000 000 $), vilket motsvarar över 124 % av BNP.

Från Obama till Trump

En bidragande faktor till det amerikanska budgetunderskottet, och därmed till den växande statsskulden, är federala utgifter för välfärd, särskilt genom Affordable Care Act (”Obamacare”) från 2010. Programmet har genererat enorma kostnader – över 1,5 biljoner dollar mellan 2014 och 2024 för Medicaid-expansionen och subventioner. Ironiskt nog infördes detta under Barack Obamas presidentskap, en jurist med internationell rätt som specialområde, som starkt prioriterade den regelbaserade världsordningen och USA:s roll som dess garant. Obama ville reformera och legitimera amerikanskt ledarskap genom multilateralism och principbaserad diplomati (t.ex. Parisavtalet och Iran-dealen), men hans inhemska satsningar på välfärd ökade skulden samtidigt som globala åtaganden fortsatte – en finansiell ekvation som nu motiverar, eller rent av tvingar fram, en utrikespolitisk prioritering och åtstramning.

När Trump-administrationen nu skärper kravet på att Europa ska ta ett betydligt större eget ansvar kan många i Europa med fog uppleva detta som ett ensidigt brott mot det långvariga kontraktet. Europa med Tyskland i spetsen underskattade i årtal hotet från Ryssland - trots varningar från USA - samtidigt som man försummade det egna försvaret. Ändå kan man argumentera för att Europa uppfyllde kontraktet för sin del: genom att hålla nere försvarsbudgetar har resurser frigjorts till välfärd, konsumtion och investeringar i amerikanska tillgångar, samtidigt som köp av F-35, Patriot och andra system har pumpat dollar tillbaka till amerikansk industri. President Donald Trump och vicepresident J.D. Vance framställer dock ofta relationen som ren ensidig välgörenhet från amerikanska skattebetalare – en bild som ignorerar hur USA:s hegemoni och dollarns dominans byggts just på denna asymmetri.

Det exorbitanta privilegiet under press

Den franska finansministern (senare presidenten) Valéry Giscard d'Estaing myntade på 1960-talet begreppet "exorbitanta privilegiet" (le privilège exorbitant) för den "enorma fördel" som USA åtnjöt av sin hegemoni och dollarns ställning som reservvaluta. Detta begrepp har under det gångna året använts flitigt i kritik mot Donald Trumps politik. Trump tycks inte vilja, eller förmå, erkänna de amerikanska fördelarna med att USA fungerar som världspolis – en roll som inte bara kostar pengar utan också genererar strategiskt inflytande, billig finansiering och global stabilitet. Kritiken kommer inte minst från amerikanskt håll: ekonomister oroar sig över att Trumps politik ska leda till dyrare lån, när omvärlden tappar förtroendet för USA och dollarn. Förtroende är här ingen abstraktion – det är den avgörande tillgången som gör det möjligt för USA att finansiera enorma underskott till historiskt låga räntor. När detta förtroende förbrukas genom opålitliga signaler, hot och ensidiga omförhandlingar, stiger lånekostnaderna, dollarn försvagas långsiktigt och USA:s "exorbitanta privilegium" urholkas – en kostnad som drabbar inte bara allierade, utan framför allt USA självt.

Å andra sidan är den amerikanska frustrationen över systemet – som i princip borde gynna USA – inte alls ny. Redan i ett par årtionden har det uttryckts kritik mot att USA bär en oproportionerlig börda för den "regelbaserade världsordningen" samtidigt som inflytandet i FN, WHO och andra multilaterala organ minskar i takt med Kinas framfart.

Ett försvagat ledarskap

De strukturella drivkrafterna är dessutom obönhörliga. Den exploderande statsskulden, den kroniska övervärderingen av dollarn som skadar exportindustrin och den alltmer akuta konkurrensen från Kina – särskilt inom högteknologi och kritiska råvaror – ger USA skäl att prioritera om. Ett försvagat amerikanskt ledarskap skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa. Ett mindre trovärdigt och mindre engagerat USA lämnar ett vakuum som Kina och Ryssland gärna fyller, vilket hotar den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati, rättsstat och frihandel, samt den kollektiva förmågan att möta gemensamma utmaningar. 

Exempel på hur förtroendet redan skadats är tydliga. Trump-administrationens upprepade anspråk på Grönland har setts som ett direkt hot mot en NATO-allierads (Danmarks) suveränitet, vilket underminerar alliansens trovärdighet och skapar sprickor i den transatlantiska enigheten. Likaså har den amerikanska linjen kring kriget i Ukraina – med krav på snabba uppgörelser, territoriell eftergift och minskat stöd – uppfattats som opålitlig och skadlig för Europas säkerhet. Dessa handlingar signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, vilket eroderar viljan hos allierade att investera i gemensamma strukturer.

Det gemensamma intresset

Samtidigt kvarstår det transatlantiska samarbetet synnerligen viktigt. Hotet från Ryssland är akut – särskilt i Östersjöregionen och Arktis. På längre sikt utgör Kinas växande geopolitiska påtryckningar (ekonomisk utpressning, teknologisk dominans och inflytande i multilaterala forum) ett existentiellt hot mot västerländska intressen. Ett gemensamt intresse är särskilt tydligt i det arktiska området: både USA och Europa behöver stärkt samarbete för att motverka rysk militarisering och kinesisk närvaro, skydda sjövägarn och kritiska mineraler. Att splittra denna front gynnar endast rivalerna.

För Europa innebär detta en dubbel utmaning: å ena sidan ett brutet kontrakt som kräver snabb upprustning och större självständighet, å andra sidan en realistisk insikt om att USA:s reträtt delvis är oundviklig – men att ett totalt avståndstagande skulle vara katastrofalt. Den gamla Pax Americana ersätts inte av isolationism, utan av en mer transaktionell, neomerkantilistisk stormakt som kräver tydligare motprestationer för skyddet.

Att möta denna nya era kräver från europeiskt (och finskt) håll inte bara fördömanden, utan strategisk anpassning: stärka det egna försvaret, diversifiera beroenden, förhandla hårt om säkerhetsgarantier och samtidigt bevara dollarns roll och transatlantiska band så länge de gynnar global stabilitet och västerländska värderingar. USA försvinner inte – men dess roll har förändrats från liberal hegemoni till en stormakt som sätter "America First" även i allianspolitiken. Realism blir nyckeln till överlevnad i den multipolära världen som nu tar form.

Förbrukat förtroende som straff

Det finns ingen internationell domstol som kan utdöma straff för det som i Europa kan uppfattas som ett amerikanskt kontraktsbrott. Inga sanktioner kommer att införas mot USA för att landet omdefinierar sina säkerhetsåtaganden eller gör dem mer villkorade. Den internationella ordningen saknar i detta avseende en överordnad makt. Men frånvaron av formella sanktioner innebär inte frånvaro av konsekvenser.

Det straff som följer är potentiellt mer långtgående: förbrukat förtroende. När USA signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas, relativiseras eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, minskar viljan hos allierade och partner att investera politiskt, ekonomiskt och militärt i långsiktiga samarbeten med USA. Förtroende är en ackumulerad tillgång i internationell politik – och när det väl eroderar tar det decennier att återuppbygga.

I detta ligger en viktig skillnad mellan kortsiktig maktutövning och långsiktig hegemoni. Pax Americana vilade inte främst på militär styrka, utan på förutsägbarhet. Allierade kunde planera sin säkerhet, sin industri och sin utrikespolitik utifrån antagandet att amerikanska löften gällde även bortom enskilda valcykler.

Dealmakern Trump

Här blir Donald Trumps personliga sätt att utöva politik avgörande. Trump agerar i hög grad som en deal maker i affärsmässig mening: han förhandlar hårt, hotar med att lämna bordet och ser varje överenskommelse som preliminär och omförhandlingsbar. Detta kan vara effektivt i bilaterala, kortsiktiga affärer. Men det är problematiskt i ett internationellt system som bygger på institutionell kontinuitet.

Trump tycks inte se sig själv som förvaltare av en institution, utan som en fristående aktör med eget mandat. Han upplever sig inte bunden av löften som tidigare presidenter gett, av avtal som ratificerats av kongressen eller av internationella normer som USA själv varit med och utformat. I Trumps logik är varje överenskommelse ett uttryck för motpartens styrka eller svaghet i stunden – inte ett bindande åtagande över tid.

Konsekvensen blir att det inte bara är USA:s utrikespolitik som uppfattas som opålitlig, utan den amerikanska presidentinstitutionen som sådan. Om varje ny president kan förkasta tidigare utfästelser, upphör USA att vara en trovärdig motpart för långsiktiga strategiska projekt – oavsett om det gäller försvarsintegration, industriella investeringar eller gemensam teknologisk utveckling.

Detta är kanske den mest underskattade kostnaden i Trumps politik. Genom att maximera det kortsiktiga förhandlingsutrymmet undergräver han den strukturella makt som gjort USA unikt inflytelserikt. Allierade börjar försäkra sig mot amerikansk oförutsägbarhet genom att diversifiera sina säkerhetspolitiska samarbeten, bygga egen militär kapacitet och minska beroendet av amerikanska teknologier och finansiella instrument.

Slutet på Pax Americana

Ironiskt nog bidrar detta till exakt det Trump säger sig vilja motverka: minskat amerikanskt inflytande och ökad strategisk autonomi hos andra makter. Ett försvagat och opålitligt USA skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa, genom att undergräva den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati och rättsstat, samt den kollektiva förmågan att möta hot från Ryssland och Kina.

America First är inte bara ett avsteg från liberal hegemoni, utan också från idén om staten som en kontinuerlig aktör över tid. När den amerikanska presidenten upphör att vara en institution man kan planera kring, utan istället blir en person man måste gardera sig mot, förändras hela kalkylen för USA:s allierade.

Man kan hävda att Pax Americana trots allt inte föll därför att USA var för svagt för att upprätthålla den amerikanska hegemonin, utan därför att det blev politiskt ovilligt att bära de institutionella kostnader som verkligt ledarskap kräver.