Kejsaren och sultanen - Om imperier som försvinner och berättelser som återvänder

Det är möjligt att berätta Europas historia som en berättelse om två imperiers återkomst. I norr sitter en president i Kreml under den dubbelhövdade örn som en gång var den ryske kejsarens. Hans land har återtagit Krim, annekterat territorier som tillhör Ukraina och för ett krig som från rysk sida återkommande placeras i en historia som är äldre än både Sovjetunionen och den moderna Ryska federationen. Peter den store har återvänt till presidentens tal. Dmitrij Donskoj, fursten som besegrade Mamajs styrkor vid Kulikovo 1380, har lämnat sin grav i form av reliker som förs till dagens soldater. Patriarken välsignar åter den ryska krigsmakten och fogar dess kamp till en ortodox berättelse om fosterlandet.

I söder regerar en annan president från Ankara. Men också kring honom har en äldre värld gjorts synlig. Mehmed II, sultanen som år 1453 erövrade Konstantinopel, återkommer i politiska ceremonier och historiska minnen. Hagia Sofia, som den kemalistiska republiken gjorde till museum, är åter moské. Erdoğan regerar från det väldiga presidentkomplexet i Ankara, vars arkitektur förenar seldjukiska, osmanska och republikanska element. Komplexet innehåller en stor moské och kallas Cumhurbaşkanlığı Külliyesi. Själva ordet külliye anknyter till den osmanska traditionen med moskén som centrum i ett större komplex av byggnader för olika samhällsfunktioner.

I presidentkomplexet tog Erdoğan sommaren 2026 emot ledare för Nato, den västliga militärallians som Turkiet tillhört sedan 1952, bokstavligen till tonerna av osmansk mehtermusik.

De seldjukiska inslagen i presidentkomplexets arkitektur för berättelsen ännu längre tillbaka. Före osmanerna hade seldjukiska härskare i tidigare östromerska territorier upprättat ett sultanat i Mindre Asien vars själva namn bar på arvet efter Rom: Sultanatet Rum. Också den dubbelhövdade örnen, som långt senare skulle bli så starkt förknippad med det ryska kejsardömet, förekom framträdande i seldjukisk konst och arkitektur.

Det romerska anspråket försvann inte heller med seldjukerna. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Sultanen hade erövrat den östromerske kejsarens stad och kunde därmed också göra anspråk på något av hans kejserliga arv.

Dubbelhövdad örn på ett seldjukiskt arkitekturfragment från Konya, 1200-talet.

En gammal karta

Kejsaren och sultanen tycks vara tillbaka och kanske även deras gamla värld. Ryssland och Turkiet möts åter i Svarta havet, Kaukasus och Mellanöstern. I Syrien stod de under inbördeskriget på motsatta sidor. Ryssland och Iran blev Assadregimens viktigaste externa militära understödjare, medan Turkiet understödde delar av oppositionen och senare intervenerade militärt i norra Syrien. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 åberopade Turkiet Montreuxkonventionen och stängde sunden för de krigförande staternas örlogsfartyg. För den ryska Svartahavsflottan innebar det att förstärkningar inte fritt kunde föras in genom Bosporen och Dardanellerna.

Det liknar en gammal karta. Det ryska och det osmanska imperiet, som på en amerikansk karta från 1800-talet kunde heta Turkey, hade under århundraden mötts längs en väldig båge från Balkan över Svarta havet till Kaukasus. Krigen mellan dem handlade om territorier och handelsvägar, men också om folk, religioner och historiska anspråk. Den ryske kejsaren kunde framträda som beskyddare av ortodoxa kristna under osmanskt styre. Den osmanske sultanen kunde samtidigt framträda som kalif och därmed göra anspråk på en religiös auktoritet som inte helt sammanföll med imperiets gränser.

Vid första världskrigets början stod de båda imperierna åter mot varandra. Ryssland kämpade tillsammans med Storbritannien och Frankrike, Osmanska riket tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern. För Ryssland öppnade kriget till sist möjligheten att nå ett mål som länge hade funnits i olika former i rysk politik och föreställningsvärld: Konstantinopel och sunden. Men just under det krig där osmanerna besegrades störtades den ryske kejsaren och kejsardömet upplöstes. Några år senare upplöstes också det osmanska. Sultanatet avskaffades 1922. Kalifatet fick leva vidare ytterligare två år, nu skilt från den världsliga tronen, innan även det avskaffades 1924.

Efterföljarstaterna försökte inte rädda de gamla världarna. Tvärtom byggde båda sina legitimiteter genom dramatiska brott med dem. Bolsjevikerna störtade tsardömet, angrep aristokratin och kyrkan och gjorde revolutionen till början på en ny historisk tid. Den kemalistiska rörelsen avskaffade först sultanatet, därefter kalifatet och byggde en sekulär republik vars politiska subjekt inte längre skulle vara ett multietniskt osmanskt imperium utan den turkiska nationen.

Ändå kunde varken geografin eller historien avskaffas lika enkelt som ämbetena. Sovjetunionen och Turkiet fortsatte att mötas kring Svarta havet och Kaukasus. Under kalla kriget hamnade de på motsatta sidor när Turkiet 1952 blev medlem av Nato. En geopolitisk rivalitet med historiska anor fortsatte, men kejsaren och sultanen hade lämnat scenen. 

1991

Sovjetunionens sammanbrott förändrade återigen förutsättningarna. För Turkiet öppnades ett geografiskt rum, samtidigt som det säkerhetspolitiska landskap som under kalla kriget hade gjort orienteringen västerut särskilt betydelsefull förändrades. Azerbajdzjan och de turkspråkiga republikerna i Centralasien var inte längre delar av Sovjetunionen. Relationer som kunde beskrivas genom språk, kultur och föreställningen om en vidare turkisk värld fick nya politiska möjligheter.

För Ryssland öppnades samtidigt en historisk tid. Det som den sovjetiska berättelsen hade placerat på andra sidan revolutionens stora brott – tsarer, ortodoxi, den dubbelhövdade örnen och det kejserliga Ryssland – kunde åter föras in i statens historia.

Turkiet fick tillgång till ett område som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens gräns. Ryssland fick tillgång till ett förflutet som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens ideologiska gräns. Några årtionden senare tycks därför de två gamla gestalterna åter stå framför oss: Vladimir Putin under örnen och Recep Tayyip Erdoğan omgiven av ett återaktiverat osmanskt kulturarv.

Kejsaren och sultanen som återvänder till scenen vore en fängslande berättelse, kanske alltför fängslande.

När historien blir berättelse

Historiska händelser behöver inte vara uppdiktade för att bilda en selektiv historieskrivning. Dmitrij Donskojs seger vid Kulikovo 1380 är verklig. Det stora fosterländska kriget är verkligt. Kriget i Ukraina är verkligt. Men när händelser från olika århundraden förs samman i samma berättelse uppstår samband, roller och kontinuiteter som inte finns färdiga i de enskilda händelserna.

Krim, den dubbelhövdade örnen, Peter den store, Donskojs reliker, den ortodoxa kyrkan och kriget i Ukraina kan på detta sätt sammanföras till en berättelse om det ryska kejsardömets återkomst. På motsvarande sätt kan Hagia Sofia, Mehmed erövraren, minnet av 1453, presidentens külliye, turkiskt inflytande på Balkan och religiöst inflytande bland muslimer utanför Turkiet sammanföras till en berättelse om sultanens och kalifens återkomst.

Men samma narrativa operation förekommer också inom det ryska historieberättandet om själva kriget i Ukraina. Kulikovo, Sovjetunionens kamp mot Nazityskland och dagens krig är skilda konflikter med skilda aktörer, orsaker och historiska sammanhang. Ändå kan de fogas samman till en återkommande berättelse om ett Ryssland som hotas utifrån, samlar sig till försvar och till sist segrar.

Sambandet blev 2026 nästan bokstavligt. När reliker av Donskoj i september fördes till Saur-Mogila i Donetskregionen motiverade den rysk-ortodoxa kyrkans egen redogörelse valet av plats och tid med en "djup historisk kontinuitet". Där hade Sovjetunionens styrkor stridit mot Nazityskland 1943, och sommaren 2014 utkämpades hårda strider mellan ukrainska styrkor och de ryskstödda separatister som då kontrollerade delar av Donbass. Donskoj från Kulikovo placerades därmed på en plats där det stora fosterländska kriget redan hade fogats samman med det krig som inleddes i Donbass 2014 och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.

Den som söker efter apokalyptiska tecken i tiden kan arbeta på ett liknande sätt. Tecknen behöver inte vara uppdiktade. Deras kraft uppstår genom urvalet och genom de samband i vilka de placeras. När tillräckligt många verkliga företeelser sammanförs kan själva berättelsen börja ge historien en riktning. Men bilden förändras om också det som passar sämre får komma med.

Stalin står bredvid Donskoj

Om Putins Ryssland vore en renodlad återkomst till tsarriket skulle en av de mest svårplacerade gestalterna heta Josef Stalin. Bolsjevikerna förstörde det kejsardöme vars symboler den ryska federationen senare har återtagit. Den ortodoxa kyrka som idag spelar en framträdande roll i den offentliga historiesymboliken utsattes för svår förföljelse. Ändå är Sovjetunionens seger över Nazityskland en av de centrala beståndsdelarna i dagens ryska historiska självframställning.

Också Stalin själv har fått en mera framträdande plats i delar av det offentliga minnet. Nya eller återställda Stalinmonument har rests samtidigt som utrymmet för minnet av terrorn och Gulag har minskat. Våren 2026 monterades bland annat ett minneskomplex över den sovjetiska repressionens offer i Tomsk ned, vilket ledde till protester från Polen och de baltiska staterna.

Putin behöver inte välja mellan den kommunistiske diktatorn Stalin och helgonfursten Donskoj. Donskoj kan stå bredvid Stalin. Peter den store behöver inte undanröja det stora fosterländska kriget. Den dubbelhövdade örnen kan sväva över en stat vars kanske viktigaste historiska seger fortfarande är sovjetisk.

Detta kan beskrivas som inkonsekvens. Men då riskerar man att missa dess användbarhet. Den sammanhållande länken behöver inte vara en institution, en dynasti eller ens en ideologi. Den kan vara Ryssland självt som föreställt historiskt subjekt. Statsformerna förändras. Berättelsens subjekt påstås bestå.

Atatürk står bredvid Mehmed

Erdoğan har motsvarande problem, men inte samma. Den moderna turkiska staten är inte Osmanska riket. Den är resultatet av en revolution som avskaffade det.

Erdoğan regerar dessutom inte från sultanens palats i Istanbul utan som republikens president från Ankara, den huvudstad som den kemalistiska rörelsen gjorde till centrum för den nya staten. Där kan han omge presidentämbetet med ett arkitektoniskt språk som hämtar element ur just de historiska traditioner som republiken en gång försökte skapa distans till.

Men Turkiets historiska repertoarer pekar åt olika håll. Den osmanska pekar mot Balkan, östra Medelhavet och Mellanöstern. Den turkiska nationella pekar mot republiken och det anatoliska hemlandet. Föreställningen om en vidare turkisk värld pekar mot Azerbajdzjan och Centralasien, områden som inte var delar av Osmanska riket.

Och bakom sultanen finns dessutom kalifen. Den osmanske härskaren kunde bära båda rollerna eftersom ett och samma imperium kunde innehålla flera legitimitetsprinciper. Men republiken visade efter imperiets fall att rollerna kunde skiljas åt. Sultanen försvann 1922. Kalifen blev kvar till 1924.

Erdoğan har återupprättat ingendera. Men det hindrar honom inte från att använda historiska och religiösa repertoarer som en gång omgav dem.

Flera berättelser för flera publiker

En framgångsrik politisk berättelse behöver inte vara så sammanhängande som man kanske först föreställer sig. Dess motsägelser kan rentav göra den användbar, eftersom politiska samhällen inte består av en enda publik.

En ortodox relik kan för en troende vara helig. För någon annan kan den vara en symbol för nationens historia. För en tredje en militär tradition. För ytterligare någon kanske bara den sorts religiösa dekoration som omger statliga ceremonier. Samma symbol behöver inte betyda samma sak för alla.

En symbol som har stark resonans för den publik som känner igen och identifierar sig med dess historiska betydelser kan samtidigt ha låg intensitet för den som inte gör det. Den kan mobilisera en del av befolkningen utan att kräva att alla andra tolkar den på samma sätt.

Den dubbelhövdade örnen kan bära föreställningar om Bysans, tsardömet och imperial kontinuitet för den som läser den så, och helt enkelt vara Rysslands statsvapen för någon annan.

Presidentens külliye kan för den historiskt eller religiöst mottaglige aktualisera en osmansk tradition. För en annan besökare är det kanske framför allt presidentens arbetsplats, ett stort modernt presidentpalats i Ankara. Det som för den ena är en symbol kan för den andra närma sig dekoration. Mångtydigheten behöver därför inte vara ett fel. Den kan vara en del av symbolens politiska användbarhet.

Härskaren med flera roller

Att en härskare uppträder i flera roller och innehar flera titlar är inte unikt. Den osmanske härskaren kunde vara sultan och kalif. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Den ryske kejsaren kunde samtidigt vara tsar av Polen, Georgien, Kazan och Sibirien, storfurste av Finland och innehavare av en lång rad andra historiska titlar. Flera roller och legitimitetsgrunder samlade kring samma person är alltså historiskt snarare regel än undantag.

Det speciella med Putin och Erdoğan ligger därför inte i att flera historiska roller kan samlas kring samma person. Skillnaden är att de kan använda historiska härskarroller utan att formellt inneha dem. Putin behöver inte vara tsar för att ställa sig i relation till Peter den store. Han behöver inte inneha något medeltida ämbete för att aktualisera Donskoj. Han behöver inte vara generalsekreterare för ett regerande parti för att göra den sovjetiska segern till sin stats historia.

Erdoğan behöver inte vara sultan för att låta Mehmed träda in i den politiska föreställningsvärlden. Han behöver inte vara kalif för att tala till muslimska publiker utanför Turkiet.

Den historiska rollen kan vara friare än den formella titeln.

Varför inte kronan?

Jean-Bédel Bokassa lät år 1977 kröna sig till kejsare av Centralafrika i en praktfull och enormt påkostad ceremoni med Napoleon som förebild efter att året före ha döpt om Centralafrikanska republiken till Centralafrikanska kejsardömet. I en modern värld av republiker framstod spektaklet som närmast bisarrt. Men just därför är det påminnande. En modern härskare som kontrollerar staten kan mycket väl låta tillverka en krona och kalla sig kejsare. 

Det materiella hindret för att krönas till kejsare behöver inte vara stort. Det är inte svårt att föreställa sig en rysk kejserlig ceremoni. Kreml finns kvar. Örnen finns kvar. Kyrkan finns kvar. Patriarken finns kvar. Historien erbjuder kronor, ritualer och förebilder.

En kejsartitel skulle inte i sig göra det nätverk genom vilket makten koncentrerats starkare. Däremot skulle det göra makthavarens historiska roll mera bestämd och därmed minska möjligheten att samtidigt röra sig mellan den ryska federationens president, den ortodoxa statstraditionens beskyddare, tsarernas arvtagare och förvaltaren av Sovjetunionens seger.

Dmitrij Donskojs ben behöver inte besvara dessa frågor. En krona skulle göra dem svårare att undvika. Samma sak gäller Erdoğan. Att högtidlighålla 1453 är en sak. Att bli sultan vore att återupprätta ett ämbete som republiken avskaffade. Att dessutom göra anspråk på kalifatet skulle förvandla ett diffust religiöst och historiskt inflytande till ett explicit anspråk på muslimskt ledarskap som andra stater och muslimska samhällen skulle tvingas förhålla sig till.

Den vaga rollen kan därför i vissa avseenden nå längre än det preciserade ämbetet.

Imperiet innanför republiken

Resonemanget avgör inte frågan om hur långt Putins eller Erdoğans territoriella och geopolitiska ambitioner sträcker sig. Symbolerna kan inte ge oss det svaret. Det intressanta här är att imperiets institutionella återkomst inte är nödvändig för att delar av det imperiala arvet skall bli politiskt verksamma.

Putins maktställning har länge varit större än vad presidentämbetets formella befogenheter ensamma kan förklara. När han 2008–2012 var premiärminister försvann inte det maktsystem som byggts upp kring honom för att presidenttiteln bars av Dmitrij Medvedev. Den ryska maktkoncentrationen är beroende av institutioner men också av ett nätverk av personliga, politiska, ekonomiska, administrativa och säkerhetspolitiska beroenden.

På motsvarande sätt var Erdoğans faktiska politiska ställning inte en enkel funktion av presidentämbetets konstitutionella befogenheter innan Turkiet övergick till presidentsystemet 2018.

Men själva maktens funktionssätt behöver inte kronan. Republiken kan rentav ge större utrymme åt delar av det kejserliga arvet än ett återupprättat kejsardöme.

Kejsaren och sultanen

Det var möjligt att börja denna berättelse med två återvändande imperier. Nästan allt som behövdes fanns där: örnen och moskén, Moskva och Konstantinopel, Peter och Mehmed, Krim och Syrien, ortodoxi och islam, förlorade territorier och gamla intressesfärer.

Kejsaren och sultanen. AI-genererad illustration.

Det var bara nödvändigt att välja rätt. När också det som passade sämre fick komma med blev bilden en annan. Stalin ställde sig bredvid Donskoj, Atatürk bredvid Mehmed, Ankara bredvid Istanbul, den turkiska nationen bredvid det osmanska imperiet, den sovjetiska segern bredvid den kejserliga örnen, republiken bredvid imperiet.

Den första berättelsen upplöstes inte helt. Men den förlorade sin entydighet. Det behöver inte göra de historiska berättelserna politiskt svagare.

En stor historisk berättelse behöver inte vara strategisk, och ett strategiskt narrativ behöver inte omfatta hela historien. Politiska aktörer kan välja ur berättelser som redan finns, aktualisera vissa delar och låta andra ligga kvar för ett annat sammanhang och en annan publik.

Mångtydigheten behöver inte vara konstruerad för att kunna användas strategiskt. Den politiska berättelsens styrka behöver därför inte alltid ligga i dess konsekvens. Ibland ligger den i dess förmåga att göra flera roller möjliga.

Putin är president. Erdoğan är president. Kejsaren och sultanen har inte återvänt som ämbeten. Men omkring dem finns historiska rum som inte försvann när ämbetena gjorde det: territorier, religioner, symboler, minnen, städer och föreställningar om statens plats i världen.

Det kan vara just genom att inte bli kejsare som Putin kan använda ett större antal delar av kejsarens arv, och just genom att inte bli sultan som Erdoğan kan låta det osmanska arvet få olika betydelser för olika publiker. Den formella titeln skulle göra rollen tydligare men samtidigt smalare. Den skulle tvinga fram svar där symbolen kan lämna frågor öppna.

Kejsaren och sultanen är borta. Rummen de lämnade efter sig finns kvar. Deras symboler kan vara mångtydiga och berättelserna tillräckligt vaga för att rymma flera förflutna. Men i dagens Moskva och Ankara råder knappast någon oklarhet om vem som har intagit rummen.

Vilket Turkiet möter Nato i Ankara?

Ankara och Turkiets plats i Nato

När Natos stats- och regeringschefer samlas i Ankara möts de av ett land som i över sjuttio år varit en viktig medlem av den västliga försvarsalliansen. För Finland och Sverige blir toppmötet först det andra där de deltar som fullvärdiga medlemmar efter den utdragna process där Turkiet fördröjde de nordiska ländernas inträde.

Som värdland kommer Turkiet att omges av den diplomatiska artighet som präglar internationella toppmöten. Men den bild av Turkiet som då förmedlas riskerar att bli ensidig. Få medlemsländer har under de senaste årtiondena väckt lika många frågor om sin relation till väst som just Turkiet.

Att toppmötet hålls i huvudstaden Ankara och inte i Istanbul är i sig symboliskt. När Turkiet senast stod värd för ett Nato-toppmöte år 2004 hölls mötet i Istanbul, den historiska metropolen vid Bosporen och den stad som för många européer fortfarande förkroppsligar Turkiets historia. Istanbul är det gamla Konstantinopel, den kejserliga huvudstaden som förenar Europa och Asien och vars historiska centrum ligger på den europeiska sidan av Bosporen. Ankara representerar något annat. Staden blev huvudstad för den republik som Mustafa Kemal Atatürk skapade ur Osmanska rikets ruiner efter första världskriget.

Istanbul bär fortfarande spåren av det osmanska och islamiska imperiet, men också av Bysans, det vill säga det Östromerska riket, och den grekisk-romerska kristenheten. Den ekumiska patriarken av Konstantinopel, under vars ledarskap även den ortodoxa kyrkan i Finland står, har fortfarande sitt säte i Istanbul. Där ligger också Hagia Sofia, den kyrka som uppfördes som centrum för den bysantinska kristenheten, som senare blev moské efter den osmanska erövringen, omvandlades till museum under Atatürk och åter gjordes till moské under Recep Tayyip Erdoğan. Få byggnader illustrerar tydligare de motsatta krafter som format det moderna Turkiet. Att en del av landet, inklusive dess största stad, ligger i Europa har samtidigt länge haft en symbolisk betydelse. Turkiet har inte bara velat vara en bro mellan Europa och Asien, utan också uppfattas som en del av Europa.

Hagia Sofia

Turkiet blev medlem av Nato 1952 samtidigt som Grekland. Att de två ärkefienderna upptogs samtidigt illustrerar alliansens strategiska logik under det tidiga kalla kriget. För USA och Västeuropa handlade medlemskapet framför allt om att säkra den sydöstra flanken mot Sovjetunionen. De turkiska sunden mellan Svarta havet och Medelhavet hade en enorm strategisk betydelse, och Turkiet gränsade direkt till Sovjetunionen.

Men Turkiets väg in i Nato handlade inte enbart om geografi. Efter andra världskriget ville den turkiska ledningen också demonstrera att landet hörde till västvärlden. När Koreakriget bröt ut skickade Turkiet betydande styrkor för att delta på FN:s och USA:s sida. Insatsen blev ett viktigt argument för medlemskap i Nato och uppfattades som ett bevis på Turkiets västliga orientering.

Republikens grund och den kemalistiska moderniteten

För att förstå denna orientering måste man gå tillbaka till republikens grundande. När Osmanska riket föll samman efter första världskriget hotades Anatolien av uppdelning mellan flera segrarmakter. Under Atatürks ledning lyckades den turkiska nationalistiska rörelsen besegra bland annat de grekiska styrkor som ryckt långt in i Anatolien. Ur denna seger växte den moderna turkiska republiken fram.

Den nya republikens grundprincip sammanfattades i mottot "Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir" – "Suveräniteten tillhör ovillkorligen nationen". Formuleringen uttryckte den grundläggande legitimeringsförskjutningen från dynasti och kalifat till nationen som politiskt subjekt. Liksom den franska revolutionens princip om nationell suveränitet markerade den att den yttersta politiska auktoriteten inte längre ansågs härstamma från Gud, dynastin eller kalifen, utan från nationen själv.

Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir - Anıtkabir, mausoleet över Atatürk

Atatürk blev inte bara republikens grundare utan också dess främsta legitimerande hjältegestalt, inte minst genom segern i det turkiska självständighetskriget mot Grekland. Samtidigt var hans projekt mycket radikalt. Kalifatet avskaffades. Religiösa institutioner underställdes staten. Reformerna omfattade inte bara statens institutioner utan även språket. Det arabiska alfabetet ersattes av ett latinskt alfabet, inklusive bokstaven ö, samtidigt som tusentals ord med arabisk och persisk bakgrund successivt ersattes av turkiska motsvarigheter.

För många innebar reformen att banden till det osmanska förflutna försvagades, eftersom yngre generationer inte längre utan vidare kunde läsa äldre texter och dokument. Klädreformer genomfördes och religionens plats i det offentliga livet begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras efter europeisk modell. I praktiken innebar detta en turkisk variant av den franska laïcité-principen, där religionen inte skulle styra staten utan tvärtom underställas den.

Det Europa som inspirerade Atatürk var inte det kristna Europa utan snarare det sekularistiska och republikanska Europa. I många avseenden hämtades förebilderna från Frankrike och den franska traditionen av laïcité. Turkiet skulle bli en modern nationalstat där religionen förlorade sin politiska roll.

Den kemalistiska statens laïcité-ordning

Denna vision kom att försvaras av vad som ofta kallats den kemalistiska eliten. Armén såg sig som republikens väktare, men försvarade i första hand den kemalistiska ordningen snarare än principen att den politiska makten ytterst utgår från folket. Det är också i Turkiet som uttrycket "den djupa staten" först fick bred politisk betydelse. Det betecknade framför allt de nätverk inom militär, säkerhetsapparat och statsförvaltning som ansågs skydda den kemalistiska ordningen oberoende av valresultat.

Torget Tören Meydanı framför Anıtkabir, som syns i bakgrunden

Domstolarna, särskilt författningsdomstolen, fungerade på liknande sätt och försvarade den kemalistiska ordningen, inte minst laïcité-principen, med arméns stöd i bakgrunden. Under republikens historia förbjöds flera religiöst orienterade partier, och militären ingrep vid upprepade tillfällen när den ansåg att den sekulära ordningen var hotad. För den kemalistiska eliten handlade laïcité inte bara om att skilja religion från politik utan också om att skydda staten från religiöst inflytande via politiska partier.

Till skillnad från vad många idag förknippar med sekularism innebar den kemalistiska modellen inte en fullständig åtskillnad mellan religion och stat. Genom myndigheten Diyanet kom staten inte bara att övervaka det religiösa livet utan också att standardisera och kanalisera den sunnimuslimska praktiken genom centralt utformade predikningar och ett omfattande administrativt kontrollsystem över moskéväsendet. Den kemalistiska sekularismen byggde i själva verket på statens rätt att definiera religionens plats i samhället. Att den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk gjorde det möjligt för staten att genom Diyanet utöva ett inflytande över religionens offentliga uttryck som hade varit svårare i ett mer religiöst pluralistiskt samhälle.

Turkiets moderna historia präglas i detta avseende av en återkommande spänning mellan en statligt formad sekulär idealberättelse och en övervägande sunnimuslimsk samhällsstruktur. Den religiösa dimensionen försvann trots sekulariseringen aldrig helt ur samhällslivet. Det stora folkutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 genomfördes inte utifrån språkliga eller nationella kriterier, utan huvudsakligen utifrån religion. Turkisktalande ortodoxa kristna fördrevs till Grekland medan grekisktalande muslimer flyttades till Turkiet. Före det hade, i vad som idag allmänt betraktas som det armeniska folkmordet 1915–1917, ungturkarna, vars revolution och nationalism banade väg för Atatürk och den moderna turkiska republiken, dödat eller fördrivit största delen av den kristna armeniska befolkningen.

Således växte den nya republiken fram i ett land där den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk, även om betydande kurdiska och alevitiska minoriteter levde utanför den nationella berättelsens idealtyp. Den kemalistiska berättelsen om ett sekulärt och västorienterat Turkiet fungerade under större delen av republikens historia som statens viktigaste legitimerande berättelse. Men den kom samtidigt att samexistera med andra sätt att förstå nationens identitet, en spänning som fortfarande präglar turkisk politik.

Från kemalism till Erdoğan

Så sent som 1997 tvingades den islamistiskt orienterade premiärministern Necmettin Erbakan att avgå efter påtryckningar från militären. För många konservativa och religiösa turkar blev detta ytterligare ett exempel på hur den kemalistiska eliten begränsade folkmajoritetens politiska inflytande. Händelserna 1997 bidrog därmed till att ge näring åt den politiska rörelse som några år senare skulle föra Erdoğan till makten.

Året därpå dömdes även Istanbuls borgmästare Recep Tayyip Erdoğan till fängelse och politiskt yrkesförbud efter att offentligt ha reciterat en dikt som domstolen ansåg uppviglande och oförenlig med den sekulära statens principer. För många av hans anhängare gjorde detta honom till en symbol för hur den kemalistiska ordningen använde staten för att begränsa religiöst inspirerad politik.

Trots sitt grepp om institutionerna lyckades den kemalistiska eliten inte stoppa Erdoğan och hans parti Rättvise- och utvecklingspartiet AKP från att vinna valet och bilda regering 2002. Vid denna tid hade den kemalistiska berättelsen redan förlorat en del av sin attraktionskraft. Många väljare uppfattade den sekulära eliten som avskild från folkmajoriteten, samtidigt som ekonomiska problem och politisk instabilitet undergrävde förtroendet för det gamla systemet. Paradoxalt nog bidrog även Turkiets strävan efter medlemskap i Europeiska unionen till att minska militärens och andra icke-valda institutioners politiska inflytande.

När Erdoğan och hans parti kom till makten framställde de sig som representanter för de grupper som länge hållits utanför den kemalistiska makteliten. Erdoğan presenterade sig inledningsvis som en reformator som ville förena konservativa muslimska värderingar med demokrati och ekonomisk modernisering, snarare än som en motståndare till demokrati eller Europa. Mellan åren 2003 och 2014 var Erdoğan premiärminister, samtidigt som makten alltmer koncentrerades till honom som person. När Erdoğan år 2014 valdes till president överfördes makten till presidentämbetet, först de facto och efter folkomröstningen 2017 även formellt.

Den nya presidentanläggningen eller byggnadskomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, som invigdes av Erdoğan samma år som han tillträdde som president, blev inte bara säte för den verkställande makten utan också ett monument över den nya politiska ordning som växte fram under Erdoğan. Tanken hade först varit att det skulle bli det nya kansliet för premiärministern, eftersom det gamla högkvarteret Başbakanlık ansågs omodernt och avlyssningskänsligt. Men när Erdoğan bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet och omdefiniera presidentrollens makt, beslöt han att byggnaden i stället skulle tillfalla presidentämbetet. Den sittande premiärministern fick flytta in i det gamla, betydligt mindre presidentpalatset Çankaya Köşkü, vilket var en enorm symbolisk förflyttning av maktens centrum i turkisk politik. Presidentkomplexets huvudbyggnad är byggd i neo-osmansk stil och själva namnet på det nya presidentkomplexet, Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, anknyter medvetet till det osmanska kulturarvet snarare än till den västerländska statstraditionens palatsarkitektur.

Huvudbyggnaden till residentkomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi i Ankara

Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 genomförde Erdoğan omfattande utrensningar inom militär, rättsväsende och statsförvaltning. De institutioner som länge fungerat som väktare av den kemalistiska ordningen förlorade gradvis sin självständiga ställning. Samtidigt fick den maktkoncentration som redan vuxit fram kring Erdoğan konstitutionell legitimitet genom övergången till presidentstyre. Successivt växte också nya eliter fram vars karriärer, erfarenheter och lojaliteter i högre grad formats under Erdoğans styre.

För Nato innebar detta inte bara en förändring av Turkiets inrikespolitiska maktbalans. En betydande del av den officerskår som under decennier byggt nära relationer till västliga militärstrukturer försvann. I dess ställe växte en ny generation befälhavare fram, vars erfarenheter i större utsträckning präglats av ett Turkiet som vuxit fram under Erdoğans styre.

Natos egen doktrinära kommunikation efter 2022 visar samtidigt att alliansen själv inte endast är en militär struktur utan också en berättelse om sin egen legitimitet. I det så kallade institutionella narrativet beskrivs Nato som "a democratic, multinational alliance uniting across borders to guard, with courage and competence, against threats to our home". Detta narrativ fungerar inte som operativ strategi utan som en övergripande legitimeringsram för alliansens existens. Å andra sidan har betoningen i praktiken förskjutits från demokratiska värden till kompetens och funktionell förmåga. Detta gör att medlemskap i högre grad framstår som beroende av kapacitet än av intern politisk identitet, vilket gör Turkiets fortsatta plats i alliansen lättare att förstå ur ett institutionellt perspektiv. Samtidigt har den berättelse genom vilken Turkiet förstår sin egen roll i världen förändrats.

Genom sin betoning av det osmanska arvet och sin återkommande ambition att tala för muslimska grupper långt utanför Turkiets gränser har Erdoğan stundvis odlat en symbolisk roll som påminner om det ledarskap som historiskt förknippades med kalifatet, även om han aldrig gjort anspråk på att återupprätta institutionen. Därmed har också den gemenskap som Turkiet främst identifierar sig med gradvis förändrats. Medan den kemalistiska republiken i första hand definierade sig som en del av det västerländska moderniseringsprojektet framträder Erdoğans Turkiet allt oftare som en självständig civilisationell aktör med historiska och kulturella band till en bredare muslimsk värld.

Till vänster Beştepe Millet-moskén inom presidentkomplexet i Ankara

Den förändrade självbilden märks också i Turkiets relation till Israel. Under 1990-talet utvecklade Turkiet och Israel ett nära säkerhets- och försvarssamarbete, men under Erdoğan har Palestinafrågan blivit en allt viktigare del av Turkiets utrikespolitiska identitet. Genom sitt starka stöd för den palestinska saken har Ankara samtidigt stärkt sina anspråk på att uppträda som en ledande röst i den muslimska världen. Utvecklingen illustrerar hur Turkiets utrikespolitik gradvis kommit att präglas mindre av västlig allianspolitik och mer av ambitionen att återta en självständig regional och civilisatorisk roll.

Denna förskjutning står i kontrast till den orientering som länge präglade den turkiska republiken. Under lång tid strävade Turkiet efter medlemskap i Europeiska unionen. Inte minst sekularister i Europa såg länge Turkiet som ett argument för tanken att europeisk identitet ytterst byggde på politiska principer snarare än religion eller kultur. Men Erdoğans Turkiet har gradvis rört sig bort från denna självbild.

Medan Erdoğan allt tydligare använder osmansk och sunnimuslimsk symbolik för att stärka Turkiets inflytande i den muslimska världen har staten behållit ett omfattande inflytande över det religiösa livet genom den statliga religionsmyndigheten Diyanet. Under Erdoğan har Diyanet inte bara vuxit till en av Turkiets största statliga myndigheter utan också blivit ett viktigt instrument för turkisk mjuk makt. Genom moskéer, religiös utbildning och imamutsändning verkar myndigheten långt utanför Turkiets gränser, inte minst i Europa, på Balkan och i Centralasien. Denna politik beskrivs ofta som en del av Turkiets neo-osmanska ambition att återta kulturellt och religiöst inflytande i områden som en gång tillhörde Osmanska riket.

Samtidigt har den turkiska staten fortsatt att begränsa det ekumeniska patriarkatets internationella ställning. Under perioder har Ankara rentav samarbetat med Moskva när det gällt att begränsa patriarkatets internationella handlingsutrymme. Turkiet har dock inte konsekvent försökt hindra den ekumeniske patriarken av Konstantinopel från att utöva sitt ämbete som primus inter pares inom den ortodoxa kyrkan, vilket blev tydligt när patriark Bartolomeus år 2019 beviljade den ukrainska kyrkan autocefali (självständighet från Moskvapatriarkatet). Samtidigt erkänner den turkiska staten fortfarande inte patriarkens ekumeniska ställning i juridisk mening, utan betraktar honom formellt endast som ledare för den lilla grekisk-ortodoxa minoriteten i Turkiet. Därigenom förenas en pragmatisk tolerans med en konsekvent ovilja att ge en religiös institution självständig offentlig auktoritet.

Helige Georgios kyrka, säte för Konstantinopels ekumeniska patriarkat

Erdoğans politik har likväl inneburit en tydlig förändring av religionens plats i det offentliga rummet. Begränsningar av religiös klädsel, såsom huvudduk inom universitet och offentlig förvaltning, har successivt avskaffats och religiösa symboler har blivit betydligt mer synliga i det offentliga livet. Där den kemalistiska laïcité-modellen eftersträvade ett offentligt rum fritt från religiösa uttryck har Erdoğan i högre grad accepterat och uppmuntrat religionens offentliga närvaro.

Erdoğans kursändring innebär inte att staten avstår från kontrollen över religionen. Tvärtom har Diyanet fått en allt viktigare roll som statligt instrument för att forma den religiösa identiteten. Det som förändrats är alltså inte statens kontroll över religionen, utan den legitimeringsberättelse genom vilken denna kontroll motiveras.

Västerlandet som spegel: legitimitet, allians och berättelse

Turkiets agerande under Finlands och Sveriges Nato-process illustrerade denna förändring. Frågan handlade inte enbart om kurdiska organisationer, amerikanska vapenleveranser eller andra konkreta säkerhetspolitiska frågor. Den blev också ett sätt för Ankara att demonstrera att Turkiet inte längre såg sig som en kandidat till väst utan som en aktör som kunde ställa egna villkor för alliansen.

Paradoxalt nog finns det vissa likheter mellan Erdoğans Turkiet och Donald Trumps USA. Trots stora skillnader bygger båda rörelserna delvis på föreställningen att en nation har svikits av en kosmopolitisk elit och att dess styrka, självförtroende och historiska identitet måste återupprättas. Där Atatürks Turkiet legitimerades genom modernisering legitimeras Erdoğans Turkiet allt oftare genom restaurering.

När Nato möts i Ankara samlas alliansen därför i en stad som symboliserar en berättelse som inte längre helt sammanfaller med dagens turkiska verklighet. Turkiet är fortfarande en strategiskt oumbärlig medlem av Nato. Men landet är inte längre det sekulära och västinriktade Turkiet som en gång upptogs i alliansen under det kalla kriget.

Turkiet illustrerar därmed en paradox i dagens västliga självförståelse. Samma politiska krafter som varnar för att Europas kulturella identitet håller på att försvagas genom invandring har sällan betraktat Erdoğans alltmer religiöst präglade Turkiet som ett motsvarande problem, trots att Turkiets sunnimuslimska inflytande genom Diyanet också sträcker sig in i Europa. Det kan delvis förklaras av Turkiets strategiska betydelse och av att Nato i ökande grad betraktas som en allians grundad på kapacitet snarare än på gemensamma värderingar.

Det finns dock även en annan förklaring. För många nationalister framstår Erdoğans betoning av religion, nationell suveränitet och kulturell kontinuitet som mindre främmande än den sekularisering och postnationella självförståelse som ofta förknippas med den liberala amerikanska eliten och delar av Västeuropa.

Den kanske viktigaste frågan är emellertid inte om Turkiet fortfarande tillhör väst. Den handlar snarare om vilken berättelse som idag legitimerar den turkiska staten. Under större delen av republikens historia vilade dess institutioner på den kemalistiska berättelsen om nationell befrielse, modernisering och sekularisering. I dagens Turkiet konkurrerar denna berättelse med andra sätt att förstå nationens identitet och historiska uppdrag.