Tio år till

Det har redan gått ett årtionde sedan jag skrev mitt blogginlägg "50". Den som vill kan försöka utföra en addition. Det heter att ålder bara är en siffra, men jag kan avslöja att min ålder redan i femtio år har varit ett tvåsiffrigt tal.

Födelsedagsgäster för tio år sedan

De första åren som femtioplussare satsade jag helhjärtat på uthållighetsidrottande, främst längdåkning och landsvägscykling. Det blev även några blogginlägg om mitt idrottande och tränande: "Träning inför skidsäsongen", "Skidsäsongen 2017 - 15 eller 51?", "Cykelsäsongen 2017" och "Träning istället för viktigare sysslor".

Det största som hänt mig under de senaste tio åren är att min idrottskarriär, åtminstone tillfälligt, fick ett abrupt slut i samband med en olycka under en cykeltävling i augusti 2018. Om detta har jag skrivit i mina blogginlägg "Olycka och skador", "Trokanterit", "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?" och "Vinnare på pandemin". Hälsoproblemen har även inneburit andra begränsningar, bl.a. att jag inte kunnat resa pga. svårigheter att sitta längre stunder. Den största förlusten har dock varit att jag inte kunnat umgås med mina idrottskompisar.

Fortfarande har jag skador och hälsoproblem som är relaterade till överansträngning efter cykelolyckan, men problemen har blivit mindre. Samtidigt har jag tack vare rehabilitering förbättrat min rörlighet och muskelbalans. Skadorna har lärt mig mycket och gett mig nya möjligheter, som jag är tacksam över. Senaste år var jag i så pass gott skick att jag på hösten för första gången på över sex år kunde delta i ett par relativt tuffa grupprundor med mina gamla cykelpolare. Den comebacken gläder jag mig över, men även om kroppens skulle hålla, så kommer jag knappast någonsin längre att sätta ner lika mycket tid på träning som då jag tränade som mest före olyckan 2018. Jag vill även hinna och orka med annat utöver träning och jobb, inte minst följa med nyhetsflödet och kommentera det.

Kaffepaus vid Gumbo kiosk i oktober 2024. Foto Niko B.

De senaste fem åren har nyhetsutbudet dominerats av coronapandemin och kriget i Ukraina. Jag har inte den utbildning som krävs för att som sakkunnig kunna bidra till diskussioner om pandemier, men ändå engagerade jag mig då det begav sig så mycket att jag bl.a. skrev hela sex blogginlägg om covid-19:  "Informationsflödet om det kinesiska viruset", "Den svenska coronastrategin", "Konspirationsteoriernas år 2020", "Vinnare på pandemin", "Hypoteser om coronavirusets ursprung" och "Virusets ursprung". Egentligen är jag inte expert på någonting, men jag har en önskan och kanske även förmåga att se samband och gestalta helhetsbilder som binder samman olika ämnesområden.

När pandemin pågått ett par år togs nyhetsflödet över av kriget i Ukraina. De tre senaste åren har vad utrikesnyheterna beträffar varit bedrövliga, men naturligtvis även intressanta med tanke på allt som hänt på den internationella arenan. Kriget har även fått följder för Finland, inte minst i form av medlemskapet i Nato. Jag har naturligtvis även skrivit blogginlägg om Natomedlemskapet och Finlands förändrade utrikespolitik: "Mot medlemskap i Nato", "Från finlandisering till estlandisering" och "Natomedlemskap i grevens tid". Mera allmänt om hur man i Europa och i USA förhållit sig till kriget har jag skrivit om i bl.a. inläggen "Kulturkriget och kriget i Ukraina" och "Europa tillsammans". Den sistnämnda texten är en delvis självbiografisk 35-årsrapport och mycket mera välskriven än detta sammanfattande inlägg.

En del av dessa texter har jag satt ner en hel del tid på. Jag kunde ha försökt publicera någon artikel mot ersättning och har även blivit uppmanad att göra det, men det är inte mitt motiv med skrivandet. Det finns många fördelar med att ha skrivande som hobby framom att leva på att skriva. Största nackdelen med att blogga är att det inte är så många som läser mina texter. Då jag vid sekelskiftet regelbundet publicerade artiklar i Hufvudstadsbladet hade jag mycket flera läsare, men det är en stor frihet att i skrivandet inte vara beroende av någon.

Med åldern kan det komma stress att behöva uträtta någonting betydelsefullt i livet. Den stressen har jag inte riktigt känt av. Tvärtom känner jag mig nöjd över att vara okänd och vid slumpmässiga samtal och diskussioner kunna överraska med skarpa analyser och i enstaka fall kanske även med goda råd. Skrivandet är för mig även ett sätt att prata av mig, så att jag skall ha mindre behov att i samtal briljera och istället ha lättare att lyssna. Där har jag dock ännu lite att jobba på.

Tack vare mina jämna år får jag en dag ledigt från jobbet. Den dagen utnyttjar jag till att bjuda på kaffe och tiramisù i mina föräldrars gamla hem på Byträskvägen 105 A i Kalkstrand. Titta gärna in mellan 13 och 19 tisdagen den 8 april.

50

Det är ingen större bedrift att fyll år, men femtio år är ett jubileum som man förväntas fira. Det finns väl inte några andra alternativ än att antingen vara bortrest eller att ordna kalas. En del är kanske bortresta på sin födelsedag för att inte behöva bjuda en massa gäster. Själv funderade jag på en Lapplandssemester, men av andra orsaker. Det är inte så lätt att ställa till ett gästabud när man är en ensamvarg. Det blev ändå ingen Lapplandsresa. Istället har jag under påsken skidat ett tiotal mil i det kilometerlånga kanonsnöspåret i Svarta backen i Nordsjö. Kaffebjudning blir det på Träskberga på onsdag mellan fyra och åtta. Titta gärna in!

Att jag kommit att bli en enstöring har flera orsaker. Det handlar inte bara om att jag skulle vara blyg eller att jag trivs med ensamhet. Det beror även på så konkreta saker som att jag sällan kan äta eller dricka det som bjuds och att jag i många år jobbade på kvällar och veckoslut. När jag för några år sedan äntligen lämnade kvällsarbetet fick jag för mig att jag igen skulle satsa på en idrottskarriär ... När jag går in för någonting, så brukar jag göra det helhjärtat. Då får socialt umgänge inte hög prioritet. Några julkort har jag inte skickat på många år. Det betyder inte att vänner och bekanta inte skulle vara viktiga för mig. Tvärtom är släktingar, grannar, gamla klasskamrater, kollegor och motsvarande bekanta extra viktiga.

Halvvägs till hundra är det lämpligt att reflektera över sitt liv. Jag kan notera att förutsättningarna inte alltid varit de bästa. Under skoltiden fick jag jobba extra mycket för att jag har dyslexi. Dyslexin begränsar fortfarande mina möjligheter. Finska har jag aldrig lärt mig ordentligt, vilket i sig föranlett ett visst utanförskap. Mina bristande förmåga att skriva på engelska har begränsat möjligheterna till en akademisk karriär. Mina filosofiska texter på Internet har haft en miljon besök, men besökarna är huvudsakligen rikssvenskar, som sällan tar kontakt. I varje fall var jag med min skepticism, traditionalism och postmodernism dömd att förbli en outsider även bland filosofer.

Det var minsann ingen självklarhet att jag efter gymnasiet skulle komma in på universitetet. I studentskrivningarna presterade jag dock så mycket över min egen nivå att jag inte bara fick det allmänna vitsordet Laudatur, utan även kom in Helsingfors universitet utan att behöva delta i några inträdesförhör. Studierna vid universitetet har inte alltid förlöpt så väl, men jag har uppnått mera än jag väntat mig.

När jag började mina studier vid Helsingfors universitet var planen att bli lärare i fysik och matematik - ifall jag inte skulle bli en ny Einstein. Mina fysikstudier avbröts dock efter att jag inte klarade av en liten obetydlig kurs i strålskydd, som undantagsvis undervisades enbart på finska. Istället bytte jag huvudämne till filosofi, trots att jag två gånger misslyckades med att få studierätt via inträdesförhör.

Studier i filosofi är sällan speciellt matnyttiga, men jag har haft tur. I snart 25 år har jag varit timlärare i filosofi vid universitetet. De senaste åren har jag undervisat vetenskapsfilosofi i Vik. Jag har de senaste 15 åren dessutom undervisat filosofi på gymnasienivå, de två senaste åren över Internet via GNet. Filosofistudierna och mina examina i filosofi gav mig även möjlighet att skaffa mig behörighet som lärare i fysik och matematik. Sedan snart fem år tillbaka har jag ett lektorat i matematik, fysik och kemi i Borgå. Vägen hit blev längre än jag tänkt mig, men jag har ingenting att ångra.

Min långa väg till att bli lektor och behörig lärare i matematik och fysik är en orsak till att jag inte riktigt upplever mig vara "mitt i livet", så som man något förskönande kallar högre medelålder. Jag har ju just kommit igång, åtminstone med det som jag mest sysslar med just nu. Jag gifte mig vid knappt trettio, köpte bostad som 35 år, blev förälder och skaffade körkort vid 36, var över 40 då jag skaffade min första bil, blev behörig lärare som fyrtioplussare, fick min första fasta anställning vid 45. Jag var en god bit över fyrtio när jag upptäckte de stora hårdrockbanden ACDC och Scorpions, fastän Scorpions grundades samma år som jag föddes och ACDC inte så mycket senare.

En vadmuskelskada gjorde att jag måste sluta med löpning vid 30 års ålder, men femton år senare börjad jag satsa på skidåkning och cykling. Rullskridskoåkning, rullskidning och paddling blev viktiga träningsformer. Som ung hade jag aldrig råd med dyr idrottsutrustning, men nu har jag ekonomiska möjligheter att satsa på utrustningen. På detta område är jag ännu ung och oerfaren och har mycket att lära av andra. Idrotten och skidåkningen har även gett mig möjligheter att återvända till rötterna och gamla bekantskapskretsar. För en månad sedan deltog jag för första gången i Vasaloppet. Det var en speciell känsla att stå på startlinjen bredvid gamla klasskamrater och tävlingskumpaner från över trettio år tillbaka i tiden. Lite som att vara tillbaka på 80-talet. Så mycket äldre känner jag mig inte heller.

Fysiskt är jag på många sett i bättre skick än för tjugo år sedan. Håret har visserligen blivit tunnare - mycket tunt på hjässan - och jag behöver numera läsglasögon, men jag har mera haba än jag haft som yngre och sixpacken är trimmad. Själen har inte heller åldrats speciellt mycket, men visst ser jag på världen och människorna omkring mig med lite annorlunda ögon än jag gjorde som yngre. En intressant förändring som en ökad ålder för med sig är att det finns allt färre tanter och allt flera attraktiva kvinnor. Det börjar bli brist på tanter i min omgivning. Jag saknar dem.

Själv har jag kanske mera swag nu än jag hade när jag fyllde fyrtio, men i allt fleras ögon är jag en farbror eller rent av en bisi. Det bekommer mig dock allt mindre om jag uppfattas som ungdomlig eller ej. I själva verket är det skönt att inte behöv verka ung. Min egen son är lika gammal som de elever jag är klassföreståndare för och många på klassen har yngre pappor än min son har. Det har vissa fördelar.

Det blir inga tal på min födelsedag, åtminstone inte från min sida. Må detta blogginlägg fungera som ersättning. Tack för att du gav dig tid för min livsbetraktelse. Välkommen på espresso.