Den multipolära världen

Den regelbaserade världsordningen framstår i dag som ett minne från en gången tid. Det som länge uppfattades som ett stabilt ramverk för internationellt samarbete visar sig i efterhand ha varit mer skört än många velat tro. Budskapet i Kanadas premiärminister Mark Carneys uppmärksammade tal vid vid World Economic Forum in Davos 2026 var att vi måste sluta delta i låtsasleken att vi tror på en regelbaserad internationell ordningen och medge att vi lever i en brutal verklighet där stormakternas geopolitik inte längre har några begränsningar.

Under ytan vilade den regelbaserade, liberala ordning på en obekväm men avgörande sanning: den var inte bara regelbaserad, utan även maktbaserad. Multilateral till formen, men hegemonisk till sitt innehåll. Pax Americana var inte frånvaron av maktpolitik, utan dess disciplinering. USA fungerade som systemets garant – ibland inkonsekvent, ibland hycklande, men ändå som den aktör som ytterst såg till att reglerna hade konsekvenser. När denna roll nu ifrågasätts, blottläggs ett tomrum.

Donald Trumps presidentskap har gjort detta tomrum synligt. Hans America First-politik är inte ett tillbakadragande från världen, utan en omformulering av USA:s relation till den. Allianser reduceras till affärer, normer till förhandlingspositioner. Mjuk makt – förtroende, förutsägbarhet, institutionell kontinuitet – ses inte som strategiska tillgångar utan som bördor.

Trumps utrikespolitik och arroganta uttalanden har fått USA:s förtroendekapital att erodera. Hot om tullar och uttalanden om att göra Kanada till en amerikansk delstat har inte minst påverkat förtroendet för USA i grannlandet Kanada. När Kanada som en följd av Trumps politik förhandlade fram ett begränsat handelsavtal med Kina – med sänkta tullar på kinesiska elbilar mot kinesiska eftergifter för kanadensiska jordbruksprodukter – hotade Trump den 24 januari 2026 med 100-procentiga tullar på alla kanadensiska varor om avtalet fullföljs. Dylika hot minskar naturligtvis inte de kanadensiska behoven av diversifiering.

Trump talar oftare och tydligare än många av sina företrädare om Kina som USA:s huvudsakliga rival. Han varnar för kinesiskt inflytande, för beroende av kinesisk teknologi och kritiska mineraler, speciell sällsynta jordartsmetaller. Men samtidigt river hans politik ner just de strukturer som kunde ha fungerat som motvikt: multilaterala institutioner, stabila allianser och gemensamma spelregler. USA har pekat på det kinesiska hotet – och ironiskt nog banat väg för kinesisk dominans.

När den amerikanska hegemonin och den unipolära världsordningen fallit sönder har man börja tala om en multipolär värld. Men multipolaritet är inte nödvändigtvis ett tillstånd av balans. Den kan även ses som ett interregnum där gamla normer försvagas innan nya maktstrukturer och hunnit ta form kring ett nytt maktcentrum.

Bara veckor innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 publicerade Moskva och Peking en gemensam deklaration om en ny internationell ordning: en multipolär värld, byggd på ett ”gränslöst” samarbete mellan de två stormakterna. Texten talade om suveränitet, om respekt, om ett slut på västlig dominans.

Putin och Xi under OS i februari 2022 (Wikimedia)

I efterhand framstår deklarationen mindre som ett fredsmanifest och mera som en vision av en värld där makt ersätter rätt, där inflytandesfärer ersätter universella normer. Kriget i Ukraina blev ett brutalt prov på vad denna vision kan innebära i praktiken.

Kina har valt en annan väg än Ryssland. Strategin är lågmäld, långsiktig, ofta teknokratisk. Genom handel, investeringar och institutioner som BRICS söker Kina forma ett nät av beroenden. Den globala södern framställs som partner, men behandlas ofta som instrument.

Beroendeskapandet är inte en abstrakt möjlighet, utan ett prövat verktyg. När Australien år 2020 efterlyste en internationell granskning av Kinas agerande i inledningen av coronapandemin möttes det inte av diplomatiska invändningar, utan av ekonomiska repressalier: tullar, importstopp och informella handelshinder riktade mot australiska nyckelsektorer. Budskapet var enkelt, om än outtalat: politisk illojalitet har ett pris.

Kina uppfattas i den globala södern ofta som en attraktiv partner, eftersom Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och inte blandar sig i sina partners inrikespolitik. Detta icke-ingripande gäller dock endast så länge grundläggande kinesiska intressen inte ifrågasätts. När Litauen tillät ett taiwanesiskt representationskontor under namnet ”Taiwan” svarade Kina med att frysa de diplomatiska relationerna och pressa både litauiska och europeiska företag genom handel och leveranskedjor. Även här var åtgärderna formellt främst ekonomiska, men i grunden politiska.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur Kina utnyttjar sin ekonomiska makt i politiskt syfte är Kinas handelsministeriums meddelande från den 6 januari 2026 om ett exportförbud för dual-use-varor till Japan. Exportförbudet var ett svar på ett uttalande av Japans premiärminister Sanae Takaichi i början av november 2025 där hon beskrev en potentiell kinesisk attack mot Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan.

I Ryssland ses den multipolära värden som en möjlighet för Moskva att dominera åtminstone det slaviska språkområdet och den grekisk-ortodoxa civilisationen, men helst hela Europa. Den 19 januari 2026 återvände Putin till temat i ett möte med Ryska säkerhetsrådet, där han underströk Rysslands centrala roll i byggandet av en multipolär värld och föreslog en ny eurasisk säkerhetsordning – ett fortsatt tecken på att Moskva ser multipolaritet som ett aktivt projekt. I praktiken har strävandena att utvidga den ryska världen resulterat i ett allt djupare beroende av Kina. Mot denna bakgrund framstår multipolariteten allt mindre som ett slutmål, och allt mer som en övergång. För Kina är multipolariteten ett verktyg för att bryta ner den ordning som ännu vilar på västerländska liberala normer, för att därefter forma något nytt.

Detta ställer Europa och Finland inför ett obekvämt men oundvikligt val. USA är oberäkneligt. Dess politik kan svänga, dess ledarskap kan vara inkonsekvent. Men USA är också en konstitutionell federation, byggd på rättsstatens principer, maktdelning och individuella fri- och rättigheter. Trump säger sig inte vara bunden av internationell lag, men han står inte över den amerikanska konstitutionen. Det är ingen tillfällighet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den liberala världsordningen i hög grad vilar på samma idégrund som den amerikanska konstitutionen. Kina styrs av ett kommunistiskt parti. Dess globala ambitioner är inte värdeneutrala, utan djupt sammanflätade med ett auktoritärt system som inte erkänner individens primat över staten.

USA leds i dag av en president som avvisar USA:s roll som världspolis, som aggressivt kringgår WTO:s förbud mot ensidiga tullar som politiskt vapen och som nonchalerar diplomatisk etikett. Men Trumps burdusa retorik och transaktionella hot bleknar i jämförelse med det fullskaliga krig Ryssland för i Ukraina – ett krig som förs med diskret, men avgörande, stöd från Kina

I valet mellan dessa två alternativ är neutralitet inte ett alternativ. För Europa och Finland innebär den värdebaserade realismen inte att acceptera den starkes rätt, utan att – trots allt – välja den ofullkomliga ordning som bygger på regler framför den till synes stabila makt som saknar dem. Multipolaritet kan låta lockande, men utan normer riskerar den att bli en värld där endast de starkaste hörs. Trots all oberäknelighet är det därför mot USA – dess konstitution och dess idéarv – Europa måste luta sig.

Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.

Amerikansk mjuk makt i förfall

"If you don't fund the State Department fully, then I need to buy more ammunition, ultimately." De ofta citerade orden yttrades av Jim Mattis år 2013, då han ännu var befälhavare för USA:s centralkommando. Då Donald Trump tillträdde som president 2017 blev Mattis försvarsminister. Mattis ord från 2013 rimmar dåligt med Trumps försvars- och utrikespolitik. Visserligen har USA under Trump ökat försvarsanslagen medan man dragit in på anslagen till U.S. Department of State, som ansvarar för landets utrikespolitik och internationella relationer, men om målet är att USA både ska behålla sin globala ledarställning och minska sina utgifter framstår Trumps politik som synnerligen motsägelsefull.

Joseph Nye (1937–2025)

I maj dog den amerikanska statsvetaren Joseph Nye, som lanserade begreppet "mjuk makt" (soft power). Med mjuk makt syftade Nye på förmågan att locka och övertala andra genom kulturell attraktionskraft, politiska värderingar och diplomati snarare än att tvinga med militära eller ekonomiska medel. USA är en dominerande stormakt genom sin militära förmåga och sina ekonomiska resurser, men även genom att den amerikanska kulturen i vid bemärkelse har, eller åtminstone haft, starkt internationellt inflytande. 

Med tanke på att Trump velat ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina, ansett att USA bör hålla sig utanför väpnade konflikter och påtalat nödvändigheten av drastiska nedskärningar i den federala budgeten kan det förefalla något paradoxalt att han förespråkat militär upprustning. Önskade målsättningar kan ofta uppnås mycket kostnadseffektivare med mjuk makt än med militära medel. Det förefaller som om Trump saknar förståelse för värdet av mjuk makt och det är kanske fallet, men Trump har i sin kabinett haft personer som den ovannämnda Mattis, som uppenbart förstått betydelsen av mjuk makt. Även om Trump har visat oförmåga eller ovilja att lyssna till kompetenta rådgivare kan det knappast bara handla om ignorans från Trumps sida då han vägrar att erkänna värdet av amerikansk mjuk makt.

Trumps utrikespolitik, som han brandat under namnet America First, har av många tolkats som en återgång till traditionell amerikansk isolationism och ett bristande intresse för omvärlden kunde förklara ointresset för mjuk makt, men man kan även argumentera för att Trumps utrikespolitik inte alls varit så isolationistisk. Ekonomisk protektionism är inte detsamma som politisk isolationism. 

Trump och en stor del av hans anhängare ogillar globalisering, internationella organisationer och multilaterala avtal, vilket kan tolkas som uttryck både för nationalism och amerikansk rättstradition. Däremot har Trump varit mycket aktiv i att försöka ingå bilaterala avtal och göra påtryckningar mot enskilda länder, framför allt med hjälp av tullar. Enligt Nyes definition är även tullar som påtryckningsmedel ett uttryck för hård makt. Strafftullar skadar även relationerna mellan länder och förtroendet för Världshandelsorganisationen WTO. Trump har undergrävt den amerikanska världsordningen, som kallats Pax Americana (se mitt blogginlägg "Är Pax Americana över?"), men samtidigt har han agerat för att förhindra Kina att ta över rollen som ledande supermakt. 

Trumps utrikespolitik har beskrivits med termen "transaktionell". Trump agerar inom utrikespolitiken som om det handlade om en fastighetsmarknad där det gäller att göra bra affärer och kontrakt, som åtminstone kortsiktigt gynnar amerikanerna eller väljarkåren. På längre sikt skadar dessvärre Trumps politik amerikanska intressen, speciellt genom omvärldens förlorade förtroende.

Då Trump helt saknar förståelse för diplomati kunde man tänka sig att hans ointresse för mjuk makt i allmänhet bygger på bristande insikter. Men det finns andra förklaringar. Trumps och republikanernas svala engagemang för amerikansk mjuk makt hänger även ihop med uppfattningen att den samtida amerikanska kulturen i hög grad är liberal, progressivistisk och präglad av woke. Därmed ses mjuk makt inte som ett opolitiskt verktyg för nationell attraktionskraft, utan som en ideologisk exportapparat som arbetar mot konservativa värden. 

Eftersom den amerikanska kulturproduktionen i regel inte finansieras med offentliga medel är den svår att styra politiskt. En amerikansk president har föga makt över Hollywood liksom inte heller över amerikansk nyhetsmedia. Public service-kanaler är marginella i USA, där nästan alla etermedier länge varit kommersiella eller åtminstone privata. Presidenten kan inte ge dekret eller verkställande order åt privata företag, men indirekt har Trump lika väl försökt komma åt woke även inom den privata sektorn.

Trump utfärdade genast i början av sin andra mandatperiod en exekutiv order som påbjöd federativa organisationer att frångå de DEI-program som Biden administrationen utfärdade med det uttalade syftet att främja mångfald, jämlikhet, inkludering och tillgänglighet inom den federala arbetsstyrkan. Trumps krav på att avstå från DEI (Diversity, Equity, and Inclusion) inkluderade även de federala myndigheternas leverantörer. Avskaffande av DEI motiverades med att "utrikespolitiska positioner bör fyllas av de mest kvalificerade individerna, inte av diskriminerande kvoter eller ideologiska krav" (se "Ending Radical And Wasteful Government DEI Programs And Preferencing"), men då kravet riktar sig till leverantörer i form av privata företag är det i sig ideologiskt. Lite ironisk är den ovannämnda motiveringen även med tanke på att Trump inte fyllt sin egen administration med speciellt kvalificerade individer. Kravet på att avskaffa DEI-program har även riktat sig till icke-amerikanska privata företag som levererar till amerikanska ambassader. Här förefaller Trump-administrationen bedriva kulturkrig utanför Förenta staternas gränser. Det är allt annat än isolationism eller ens att sätta Amerika först.

Amerikansk mjuk makt i form av kultur är alltså i hög grad oberoende av statlig eller federal styrning. Lika väl är kulturen inte opolitisk. Detta har synts inom film och speciellt då det gäller Disneys produktion. Även den amerikanska journalistiken uppfattas som starkt vänsterorienterad. Då Trump-administrationen dragit in finansieringen av bl.a. radiokanalerna Voice of America och Radio Free Asia och slutat stöda brittiska BBC World Srvice handlar det inte bara om att man inte förstår mediernas makt, utan även om att de aktuella kanalerna uppfattas som spridare av "liberala" perspektiv eller narrativ. (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

De amerikanska universiteten har haft en viktig roll då det gäller USA:s attraktionskraft och därmed amerikansk mjuk makt. Trump-administrationen har inte bara dragit in finansiering till universitet. Man har även gjort det svårare för utländska forskare och studerande att få visum. Det verkar oförnuftigt om man vill slå vakt om amerikanskt inflytande, men även de amerikanska universiteten domineras idag av demokrater och vänsterideologi. 

Att USA i tiden initierat grundandet av internationella organisationer med uppgift att upprätthålla en internationell avtalsbaserad ordning är lite paradoxalt med tanke på att den anglosaxiska rätten, common law är svår att kombinera med internationella avtal och internationell lag. Detta är en förklaring till att USA aldrig gått med i internationella brottsdomstolen ICC. (En annan torde vara att USA har haft makten att stå utanför.) Lika väl har organisationer som FN och WTO tjänat amerikanska intressen. Dess värre lär Kina, sedan landet antogs i WTO systematiskt brutit mot handelsavtal utan att bestraffas, medan Kina fått ett större inflytande i FN och Världshälsoorganisationen WHO. Samtidigt har deklarationen om mänskliga rättigheter och internationella avtal kommit att användas som redskap för vänsterpolitik, så väl internationellt som nationellt. Så upplevs det åtminstone på konservativt håll.

Demokraterna och den amerikanska eliten har ideologiskt glidit vänsterut, men USA har fortsatt att utöva kulturellt inflytande genom export av idéer och idéströmningar så som woke, BLM, intersektionell feminism och genderideologi. Detta kulturella eller ideologiska inflytande har främst påverkat den bildade eliten i Västeuropa. Den kristna högern, republikanerna och amerikanska konservativa har i Europa närmast utövat inflytande på anhängare av mindre nationalistiska partier, som i många europeiska länder med mediernas hjälp isolerats av de etablerade partierna. Detta torde vara en bidragande orsak till Trump-administrationens bristande intresse för transatlantiskt samarbete.  

USA:s försvagade kulturella makt hänger långt samman med polariseringen av det amerikanska samhället, som starkt splittrar USA. De interna konflikterna ger en oattraktiv och motsägelsefull bild av det amerikanska samhället och av amerikansk politik.  Trump har bidragit till att stärka polariseringen, men stödet för Trump kan i sin tur delvis förklaras av att demokraterna och den liberala eliten radikaliserats eller glidit ideologiskt vänsterut, bort från traditionella amerikanska och västerländska värden. 

Även utan Trumps America First-politik hade den amerikanska dominansen, Pax Americana, sannolikt varit hotad som en följd av polariseringen i USA, Kinas frammarsch och nya allianser som Brics. Men Trumps politik har accelererat denna utveckling genom att undergräva såväl internationella institutioner som amerikansk mjuk makt och det globala förtroendet för USA.

Är Pax Americana över?

Förenta staternas president Donald Trumps uttalanden och ageranden under början av sin andra mandatperiod har föranlett oro för den regelbaserade världsordningen. Efter andra världskriget har vi till vissa delar haft en världsordning som baserar sig på internationella regler. Brott mot internationell lag och internationella avtal har fått följder, men för det har det krävts en världspolis, och ansvaret som världspolis har huvudsakligen tagits av USA. Man kan tala om två parallella världsordningar som överlappat varandra och som varit beroende av varandra: den av FN och internationella avtal definierade världsordningen och Pax Americana, en ordning som de facto bygger på amerikansk hegemoni.

Amerikanska soldater i Koreakriget
Wikimedia Commons

USA har mera än några andra stormakter varit en garant för internationell stabilitet och för att internationell rätt respekteras. Amerikanerna har tidvis även varit beredda att betala ett högt pris för sin roll som världspolis. I Koreakriget stred sammanlagt 1,8 miljoner amerikanska soldater under FN:s flagga för att försvara Sydkorea. Även i Gulfkriget efter Iraks invasion av Kuwait år 1990 stred USA med FN:s mandat. De officiella motiveringarna till Gulfkriget var folkrättsliga, då Iraks invasion stred mot principen om staters suveränitet och territoriella integritet, men USA hade även ekonomiska skäl att befria oljemakten Kuwait.

USA har även agerat världspolis utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. T.ex. bombade amerikanerna tillsammans med andra Natoländer Serbien år 1999 för att få slut på Kosovokriget, där serbiska styrkor anklagades för bl.a. etnisk rensning. USA har även konsekvent stött Israel i konflikter och krig medan FN-organ kommit med fördömande av Israel. I många konflikter har FN:s säkerhetsråd varit splittrat, då utöver Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike även Ryssland (tidigare Sovjetunionen) och Kina är permanenta medlemmar. Föga överraskande har Ryssland med sitt veto blockerat resolutioner som fördömer Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Betydligt mera överraskande och för USA:s europeiska allierade chockerande var det att även USA i början av mars i år i FN:s generalförsamling röstade emot en resolution som fördömde Rysslands invasion. 

Utöver sin militära överlägsenhet har USA haft politiska och ekonomiska medel att vid behov sanktionera och utöva påtryckningar. Det har varit i Washingtons intresse att inte framhäva sig själv och betona internationell rätt istället för att blotta amerikanska ekonomiska och militära intressen. Globaliseringen med internationella avtal och spelregler har haft ett starkt stöd hos den amerikanska eliten och det amerikanska etablissemanget. Efter kalla krigets slut trodde man allmänt att den globala marknaden, frihandel och frihandelsavtal skulle binda ihop världen så att krig mellan länder skulle kunna undvikas. Allt förändrades med Trump, som istället för hos eliten baserar sin makt på stödet från ett bredare folklager, som uppfattar att de missgynnats av globaliseringen och inte sett värdet av sitt lands roll som världspolis. En central del av Trumps anhängare är protektionister och antiglobalister, som vill ställa "Amerika först". Trump verkar inte ha några problem med att att helt öppet prioritera kortsiktiga amerikanska ekonomiska intressen på bekostnad av internationell rätt, förtroende och stabilitet.

Redan för åtta år sedan då Trump första gången tillträdde som president talades det om slutet på Pax Americana. Även början på Trumps första mandatperiod var kaotisk och omskakande för omvärlden, men inte lika hektisk som början på hans andra period har varit. Även om Trump under sin första period som president kritiserade tidigare amerikanska presidenter för att blanda sig i konflikter ute i världen tog Trump inga större steg mot amerikansk isolationism. Det viktigaste agerandet i denna riktning var väl att dra tillbaka merparten av de amerikanska styrkorna från Syrien år 2019. Därtill påbörjade Trump processen med att minska Amerikas närvaro i Afghanistan, men det var president Joe Biden som tog det slutliga beslutet att helt dra bort de amerikanska trupperna. De främsta uttrycken för antiglobalism och amerikansk isolationism under Trumps första administration var kanske att USA lämnade Parisavtalet om klimatåtgärder och drog sig ur Världshälsoorganisationen WHO när det visade sig att organisationen i samband med coronapandemin var mycket lyhörd mot Kina. (Se mina blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" och "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Ara Pacis Augustae, Augustus fredsaltare i Rom
Wikimedia Commons 

Begreppet Pax Americana anspelar på Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Man har på ett motsvarande sätt även talat om Pax Britannica för den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget. Pax Americana, som utgör en fortsättning på den anglosaxiska hegemonin, anses börja vid andra världskrigets slut 1945. Från slutet av första världskriget fram till attacken på Peral Harbor 1941 karakteriserades den amerikanska utrikespolitiken närmast av isolationism, en politik vars rötter kan härledas ända tillbaka till George Washington. Amerikas förenta stater var aldrig medlem i Nationernas förbund, som grundades år 1920.

Även under början av första världskriget förde Förenta staterna en isolationistisk utrikespolitik, trots att man hade starka ekonomiska och kulturella band till Storbritannien och Frankrike. Woodrow Wilson använde sloganen "America First" under sin presidentkampanj 1916 för att betona Amnerikas neutralitet i världskriget. Följande år bad Wilson i egenskap av president dock kongressen att förklara krig mot Tyskland efter att det avslöjats att Tyskland försökte locka Mexiko med i kriget.

Efter första världskriget återgick USA till isolationism, men det gjorde man inte efter det andra världskriget. År 1945 grundades Förenta nationerna, som blev ett viktigt organ för internationell rätt och därmed för hela den regelbaserade världsordningen. I grundandet av efterföljaren till Nationernas förbund hade USA en central roll och landet blev en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. USA var värd för den konferens i San Francisco 1945 där FN-stadgan utarbetades och undertecknades och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter var långt inspirerad av the Bill of Rights i den amerikanska konstitutionen. FN:s högkvarter byggdes på Manhattan i New York och utgör en symbol för Förenta staternas engagemang för internationellt samarbete.

FN:s högkvarter i New York Ad Meskens

De närmaste årtiondena efter andra världskriget kom långt att karakteriseras av det kalla krigets tävling mellan två block, det "fria" väst för vilket USA var en obestridlig ledare och det socialistiska östblocket, som dominerades av Sovjetunionen. Av de två blocken var väst det starkare och det var väst som under Förenta staternas ledning kom att gå segrande ur det kalla kriget. Eftersom Sovjetunionen och senare även Folkrepubliken Kina var permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd var USA:s möjligheter att med FN:s mandat förhindra spridningen av världskommunismen begränsade. Koreakriget var här ett undantag. Istället hade underrättelsetjänsten CIA en viktig roll i att motarbeta socialistiskt maktövertagande och prosovjetiska regimer.

Motiven till att motarbeta världskommunismen torde ha varit så väl ideologiska och moraliska som krasst militärstrategiska och ekonomiska. Efter det kalla krigets slut fortsatte USA delvis med att i det fördolda stöda liberala demokratier och motarbeta auktoritära regimer. Även Radio Free Europe/Radio Liberty och Voice of America fortsatte sina sändningar efter det kalla krigets slut. Men nu hotar kanalerna tystna efter att det rådgivande organet DOGE, som leds av Elon Musk, föreslår att den federala finansieringen skall upphöra.

Förenta staterna har aldrig haft någon motsvarighet till BBC eller BBC World Service, men USA har genom U.S. Agency for Global Media ekonomiskt stött utländska medier, under de senaste åren bl.a. just BBC World Service, för sändningar på språk som uiguriska (i Kina), koreanska (för Nordkorea) och ryska, som en del av sin mediestrategi gentemot auktoritära stater. Nu hotas även denna finansiering att dras in. Samtidigt har den ryska kanalen RT (tidigare Russia Today) stärkt sin globala närvaro. RT tvingades år 2022 upphöra med sina sändningar så väl i Amerika som i Europa, men via internet når RT fortfarande en amerikansk publik. Via internetbaserade ny medier verkar rysk informationspåverkan nå sin målgrupp i Amerika och indirekt rent av Vita huset. Om detta har jag skrivit i mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina" från 2023.

Wikimedia Commons

I mitt blogginlägg "Natomedlemskap i grevens tid" från ifjol noterar jag att Finland gick med i Nato i sista minuten. Detsamma kan sägas om de bilaterala försvarsavtal som Finland ingått med USA. Betydelsen av Natomedlemskapet och försvarssamarbetet med USA har inte minskat av att landet inte längre ses som en lika säker bundsförvant som förut. Tvärtom är det ännu viktigare med ett medlemskap nu när amerikanerna antytt att de inte vill agera världspolis ens för att försvara västerländska demokratier mot auktoritära fiender. Då det gäller Ukraina har Trump låtit förstå att landet inte är en allierad och att USA därför inte har några förpliktelser.

Även då det gäller Taiwan har Trump föreslagit att Taiwan borde ersätta USA för sin säkerhet, trots att Taiwan Relations Act från 1979 endast förbinder USA att hjälpa Taiwan att försvara sig och inte garanterar militära åtgärder av USA. Det kan noteras att det i högsta grad är i Amerikas intresse att Kina inte tar kontrollen över Taiwan. I själva verket har stormaktens minskade intresse att ansvara för säkerheten i Europa tolkats som en följd av att USA i högre grad måste fokusera på Kina, som blivit ett reellt hot mot den amerikanska dominansen. Förenta staterna är ännu den största ekonomiska makten, men de årliga utgifterna för den amerikanska statsskulden är större än den amerikanska försvarsbudgeten. Det är inte självklart att USA i framtiden kommer att ha resurserna att agera världspolis, särskilt inte om landet förlorar sina allierades förtroende.

Den Trumpska utrikespolitiken behöver inte gälla i mera än fyra år framåt, men Amerikas roll som världspolis är inte längre självklar. Trump verkar själv inte konsekvent följa en isolationistisk politik, utan har tvärtom visat beredskap att agera då det gäller vännen Israel och fienden Iran. Däremot finns det bland Trumps anhängare utpräglade antiglobalister, som vill att USA inte skall blanda sig i konflikter utanför det egna landets gränser. Framtida val kommer att visa hur bestående stödet för en protektionistisk och isolationistisk politik är. 

Commodus lämnar gladiatorarenan. Edwin Blashfield

Pax Romana, den romerska freden, anses ha tagit slut med Markus Aurelius död då hans mindre lämpade son Commodus tog över kejsartronen. Även Pax Americana, den amerikanska världsdominansen kräver kompetens och förmåga. En mindre lämpad president kan kompenseras med en kompetent regering och stab, men det verkar vi för tillfället inte ha i Washington. Frågan är hur det går med den regelbaserade världsordningen utan en amerikansk fred.