Narrativ om kriget mot Iran

Med hjälp av underrättelsetjänsternas imponerande förmåga har den amerikanska armén agerat med stor precision och överväldigande styrka då man attackerat mål i Iran. Samtidigt framstår Trump-administrationen som inkompetent både i sitt beslutsfattande och framför allt i sin kommunikation till omvärlden. 

Budskapet från Washington förefaller anmärkningsvärt oklart, fastän Donald Trump var relativt tydlig om ett flertal motiv och mål i sitt tal den 28 februari, samma dag som Israel och USA hade bombat Iran. På sociala medier och som svar på journalisters frågor kom Trump och hans administration dock därefter att ge flera olika förklaringar till attackerna, vilket i medier gett en kaotisk bild av läget. I vissa uttalanden framhålls Irans långsiktiga kärnvapenprogram. I andra betonas skyddet av Israel mot ett akut militärt hot. I ytterligare uttalanden talas det om regimskifte i Iran, vilket förstås som en befrielse av det iranska folket från det shiamuslimska prästerskapets förtryck. Medan kritiker ser det splittrade budskapet som uttryck för inkompetens tolkar anhängare av Trump det dock som taktisk mångsidighet eller rentav som 4D-schack.

När den amerikanska administrationen inte kontrollerar narrativet har det uppstått ett vakuum, som fyllts med ett mångfald av alternativa narrativ. I brist på större narrativ får mindre berättelser som den om bombandet av en flickskola i den iranska staden Minab prägla bilden av attacken den 28 mars. Att Trump-administrationen inte har koll på läget är i sig ett narrativ som spridits efter bombningarna av Iran, liksom narrativet att Trump skapar meningslöst kaos och att Trump håller på att upprepa George W. Bushs misstag i Irak – trots löften om det motsatta.

Krig har sällan en enda orsak. Beslut om militära operationer av den aktuella storleken fattas sällan på grundval av ett enda motiv. I praktiken krävs det att flera olika faktorer sammanfaller och förstärker varandra. För USA innebär det ofta att tre typer av villkor uppfylls samtidigt. För det första krävs det en moralisk eller politisk legitimering som kan accepteras av stora grupper i USA och bland allierade. För det andra förutsätts det en strategisk eller geopolitisk rationalitet. För det tredje måste det finnas förväntningar om en ekonomisk nytta eller åtminstone hållbarhet. Därför blir de berättelser som försöker förklara krig alltid förenklingar – de reducerar en komplex samverkan av moraliska, strategiska och ekonomiska faktorer till en eller ett fåtal huvudorsaker.

Varje narrativ lyfter fram en faktor och gör den till huvudförklaringen. Just nu cirkulerar flera sådana narrativ kring kriget mot Iran. Vid en militär aktion behöver motiven och motiveringarna inte sammanfalla, men det brukar höra till den amerikanska presidentens uppgifter att kommunicera klara motiveringar och mål, som legitimerar militära insatser.

Ett narrativ som man stöter på i amerikanska medier är geopolitiskt. Här tolkas attackerna främst som ett led i den globala maktkampen mellan USA och Kina. Iran är en strategisk partner till Kina. Genom att försvaga Iran kan USA indirekt försvaga ett viktigt element i Kinas geopolitiska nätverk. Konflikten framstår ur detta perspektiv som ett led i en större global rivalitet mellan olika politiska system och Trump betraktas här rentav som en strategisk mästare i geopolitik.

Ett annat narrativ tolkar den amerikanska inblandningen som ett led i det iranska folkets frihetskamp mot mullornas välde. Trump har de facto vid flera tillfällen uttryckt stöd för protester mot regimen.

Det kanske mest etablerade narrativet handlar om Irans kärnvapenprogram. Här framställs attackerna som ett för sök att stoppa utvecklingen av iranska kärnvapen innan det är för sent. Detta narrativ har länge varit centralt i både amerikansk och israelisk säkerhetspolitik och i den mån det dominerar har Trump-administrationen kanske trots allt nått ut med sitt budskap.

I mer kritiska versioner av konflikten framställs kriget dessvärre som ett resultat av israeliskt inflytande över amerikanska beslut. Här beskrivs USA som draget in i konflikten främst för att försvara Israel. I mer radikala versioner av detta narrativ talas det också om starka judiska och sionistiska lobbygrupper i Washington.

Den iranska staten sprider samtidigt ett eget narrativ. Här framställs konflikten som ett angrepp från västerländsk imperialism mot folkrätten och en självständig nation. I denna berättelse framstår Iran som en stat som försvarar sin suveränitet mot yttre illegitim aggression. Religiösa och rentav apokalyptiska motiv om den tolfte imamens återkomst eller om ett shiamuslimskt martyrskap förekommer ibland, men ofta betonas snarare nationell självständighet och motstånd, åtminstone i kommunikationen utåt.

Även i USA hittar man apokalyptiska narrativ. Vissa evangelikala kristna tolkar konflikter i Mellanöstern i ljuset av bibliska profetior om Jesu återkomst och staten Israels roll i den yttersta tiden. Denna grupp utgör en betydelsefull del av den republikanska väljarbasen och har länge haft inflytande över amerikansk politik i Mellanöstern.

Speciellt på svenskt håll har ytterligare ett narrativ med anknytning till det sistnämnda apokalyptiska eller eskatologiskt motiverade narrativet fått spridning. Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf har framhållit att USA:s agerande bäst kan förstås genom begreppet apokalyptisk sionism. Detta framförde han i en intervju i SVT Aktuellt veckan efter bombningarna i Iran, vilket snabbt väckte en livlig debatt och svensk strid om narrativ. Ett par dagar tidigare hade han publicerat en text med titeln "Den apokalyptiska sionismens betydelse för USA:s krig mot Iran", som han avslutar med påståendet att "Kvar i maktens korridorer finns bara en ideologi som kan förklara Trumps agerande i Iran: den apokalyptiska sionismen."  Här har vi ett narrativ där amerikansk krigspolitik framställs som driven av en religiös fanatism eller fundamentalism. Precis som andra narrativ isolerar det en enda möjlig bidragande faktor och gör den till huvudförklaring.

Den amerikanska politiska scenen rymmer inte en enda dominerande berättelse om Iran. Inte heller inom det republikanska partiet eller ens inom MAGA-rörelsen dominerar ett enskilt narrativ om den militära konflikten med Iran. Här finns det både isolationistiska nationalister som motsätter sig amerikansk inblandning i militära konflikter och evangelikala kristna som alltid är beredda att försvara Israel. Deras narrativ är sinsemellan oförenliga. Dessutom finns det republikaner som främst tänker i termer av rivaliteten med Kina.

På den amerikanska vänsterkanten dominerar i stället narrativ om "vit" imperialism och västerländsk dominans. Det är ett narrativ som väcker resonans bland anhängare av BLM och backas upp inte bara av Iran, utan även av Ryssland och Kina.

Denna mångfald av narrativ skapar en särskilt sårbar informationsmiljö. När politiska ledare själva inte kontrollerar berättelsen om en konflikt uppstår ett narrativt vakuum. Ett sådant tomrum kan lätt utnyttjas av andra aktörer.

Under flera år har både Kina och Ryssland arbetat systematiskt med informationspåverkan i väst och inte minst i USA. Med hjälp av sociala medier och i ökande grad artificiell intelligens, som matar AI-språkmodeller, har man förstärkt befintliga motstridiga berättelser och därigenom fördjupat politiska motsättningar. Syftet är att göra verkligheten mer osäker och skapa tvivel, men även att splittra och därigenom försvaga väst. Västerländsk självkritik (som i grunden är hälsosam för en demokrati) och oikofobi kapas och omformas av auktoritära stater för att destabilisera mottagaren.

Konflikten kring Iran visar något mer allmänt om vår tids geopolitik. Militära operationer avgörs inte bara av vapensystem, underrättelser och strategiska beslut. De formas också av strategiska narrativ – av hur människor tolkar vad som händer, varför det händer och vad som kan komma att hända härnäst.

När narrativen splittras undergrävs direkt USA:s förmåga att uppfylla de tre grundvillkoren för krig. Rysk och kinesisk AI-stödd informationspåverkan som stöder narrativet om västerländsk imperialism slår direkt mot den moraliska legitimeringen. När politiska ledare misslyckas med att formulera en sammanhängande berättelse om sina egna handlingar kommer andra snabbt att göra det i deras ställe.

Krigsnarrativ om vem som vinner kriget i Ukraina

I söndagens avsnitt av SVT:s program Agenda (den 1 mars 2026) gav Finlands president Alexander Stubb en ovanligt tydlig inblick i hur en statsledare själv tänker kring krigsnarrativ – alltså de berättelser som formar uppfattningen av ett krig och därmed också dess möjliga utfall. I intervjun förklarade Stubb varför han offentligt, just i detta skede har sagt att Ukraina håller på att vinna kriget: det handlar om krigsnarrativ – om vem som vinner och vem som förlorar. Det är ovanligt att en statschef öppet erkänner att han medvetet försöker ”pressa på” ett narrativ i ett pågående krig.

Ett narrativ är inte bara en åsikt, utan en tolkningsram: en berättelse som gör världen begriplig genom att strukturera orsak, ansvar, mening och riktning. En berättelse är alltid subjektivt formulerad, men för att vinna genomslag bör den uppfattas som trovärdig. Ett krigsnarrativ beskriver vem som har initiativet, vem som är stark, vem som är moralisk och – avgörande nog – vem som håller på att vinna. Det är en psykologisk resurs lika mycket som en kommunikativ. De som ansvarar för modern psykologisk krigföring vet att narrativ bör riktas mot flera olika målgrupper samtidigt: den egna befolkningen och de egna soldaterna, fiendens befolkning och militär och inte minst omvärlden, som ofta är den viktigaste politiska arenan.

"Vi måste pressa på narrativet att Ukraina håller på att vinna kriget", sade Stubb i den aktuella intervjun. Hans motivering var att det i USA finns ett starkt narrativ om att Ukraina inte klarar av situationen. Om det narrativet får fäste riskerar det att underminera stödet till Ukraina. Genom att ändra berättelsen kan man, enligt Stubb, förbättra Ukrainas förhandlingsposition. Det markerar en ovanlig grad av öppenhet kring hur politiska ledare arbetar med berättelser som strategiskt verktyg.

För Ukraina är det naturligtvis viktigt att berättelsen om framgång får genomslag i det egna samhället, i Europa och till och med i Ryssland. Men det som gör Stubbs uttalande särskilt intressant är att han så tydligt pekar ut USA – och specifikt Trump – som huvudmålgrupp. I alla krig arbetar parterna med att sprida narrativ som stärker den egna sidans moral, sår tvivel hos fienden och skapar politiskt stöd hos partnerländer. Men Stubb pekar på något mer strategiskt: krigsnarrativet om att Ukraina håller på att vinna kriget måste vinna gehör i USA.

USA:s nuvarande administration, som dragit in bidrag till kanaler som Voice of America och U.S. Agency for Global Media, förefaller inte fullt ut förstå betydelsen av narrativ, vilket kanske bidrar till att man i USA själv låter sig påverkas av ryska narrativ och rysk informationspåverkan. (Se "Amerikansk mjuk makt i förfall".) I Kreml förstår man sig däremot mycket väl på psykologiska operationer (PSYOPS) och betydelsen av att sprida narrativ som väcker önskad resonans. Ryssland har under flera år lyckats sprida eller förstärka narrativ i USA och därmed åtminstone indirekt påverkat amerikansk Ukraina‑politik. (Se "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) I detta ljus blir Stubbs uttalande ett slags motdrag: ett försök att återta initiativet i en narrativ kamp där Ryssland länge varit proaktivt.

I modern geopolitik är det inte bara territorium som står på spel, utan även verklighetsuppfattningen. Vem är på väg att vinna? Vad är möjligt? Vad är meningslöst? Den som lyckas definiera konfliktens riktning påverkar inte bara opinionen, utan även de strategiska besluten. När en president öppet talar om krigsnarrativ har narrativen blivit en erkänd del av politiken. Krig avgörs inte bara på det militära slagfältet, utan också på narrativens slagfält.