Justitiekanslerns makt och roll

I samband med beredningen av regeringens beslut i november att delvis eller helt stänga Finlands östgräns kom biträdande justitiekanslern Mikko Puumalainens tolkning av lagen att kritiseras från olika håll. Regeringen kunde i mitten av november inte helt stänga gränsen, eftersom Puumala i egenskap av laglighetsövervakare ansåg att det inte fanns juridiska förutsättningar att stänga gränsen. Puumala fick inte bara kritik för sin lagtolkning enligt vilken en fullständig stängning av östgränsen inte var lagenlig, eftersom stängningen stod i strid med asylrätten. Sannfinländarnas ordförande, finansminister Riikka Purra lät även förstå att regeringen kunde ta beslut att stänga gränsen trots att laglighetsövervakaren ansåg att juridiska förutsättningar inte fanns.

Kritiken av biträdande justitiekanslern resulterade i att Högsta förvaltningsdomstolen den 7 december publicerade ett pressmeddelande med rubriken "HFD:s president: Ifrågasättandet av maktens tredelning tär på förtroendet för rättsstaten". Justitiekanslersämbetet representerar inte nödvändigtvis den dömande makten, men i pressmeddelandet säger HFD:s president Kari Kuusiniemi följande:

Justitiekanslern i statsrådet har som uppgift också att övervaka domstolarnas allmänna verksamhet. Ifall justitiekanslern inte bibehåller sitt oberoende och sin integritet, utan underkastar sig de politiska beslutsfattarnas önskemål kan detta återspegla sig även på domstolarna.

Man kan diskutera huruvida Purra eller någon annan verkligen ifrågasatt maktens tredelning, då fördelningen av makten i Finland strängt taget inte följer Montesquieus maktfördelningsprincip. Finland saknar en förvaltningsdomstol och i stället är det enligt grundlagen riksdagens grundlagsutskott som tolkar grundlagen då grundlagsenligheten i lagförslag och andra ärenden bedöms. 

Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då är det inte oproblematiskt att en enskild laglighetsövervakares tolkning avgör vilka beslut regeringen kan ta. I den aktuella frågan om stängningen av östgränsen förefaller biträdande justitiekanslern Puumalainen, som har en bakgrund som minoritetsombudsman, dessutom tolka lagen annorlunda än justitiekansler Tuomas Pöysti.

Det är inte bara lagen som kan tolkas på olika sätt, utan det finns även olika uppfattningar om justitiekanslerns roll. I samband med grundlagsutskottets behandling av den nya gränsbevakningslagen i juni 2022 sade den åländska riksdagsledamoten och medlemmen i grundlagsutskottet Mats Löfström angående regeringens nya möjligheter att stänga gränsen att "Justitiekanslern har en viktig roll i att säkerställa att det är så nödvändigt som grundlagsutskottet säger." (Se artikeln "Lagligt att stänga alla gränsövergångar vid hybridhot, säger grundlagsutskottet" på Svenska Yle.) Uppfattningen att det är justitiekanslerns uppgift att säkerställa att en stängning av gränsen är "nödvändig" kan diskuteras. För regeringen kan det i vissa situationer vara ändamålsenligt att överlåta en dylik uppgift till justitiekanslern, men tolkningen av vad som är "nödvändigt" för att åtgärda hybridoperationer behöver inte vara justitiekanslerns uppgift.

Jag är ingalunda rättslärd eller speciellt insatt i justitiekanslersämbetets uppgifter, men jag följde noga med justitiekanslerns agerande inför statsrådets så kallade Sibbobeslut i juni 2007. (Se min blogg Fallet Sibbo!) Både justitiekansler Paavo Nikula och hans efterträdare Jaakko Jonkka lyfte i samband med initiativet till Helsingfors inkorporering av sydvästra Sibbo fram ministrarnas domarroll: När lagen ger möjligheter till olika tolkningar är det statsrådet som i sista hand gör den juridiska bedömningen huruvida ett beslut är lagenligt eller ej. Flera ministrar bedömde sig utgående från justitiekanslerns tolkning av ministrarnas domarroll vara jäviga att delta i statsrådets Sibbosbeslut. 

Justitiekansler Jonkka tvådde inför Sibbobeslutet sina händer och hävdade att det är möjligt att utgående från rådande kommunindelningslag tolka de juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen på olika sätt. Statsrådet skulle enligt justitiekanslern först bedöma huruvida det fanns juridiska förutsättningar för den föreslagna inkorporeringen, i praktiken bedöma huruvida det fanns "särskilt vägande skäl". Först efter att ha bedömt de juridiska förutsättningarna kunde regeringen ta ställning till den föreslagna ändringen i kommunindelningen. Före Nikula och Jonkka hade även f.d. justitieombudsmannen Jacob Söderman framhållit ministrarnas domarroll i samband med beslut om ändringar i kommunindelningen.

Huruvida beslut om stängning av Finlands gräns mot Ryssland kan jämföras med beslut om kommunsammanslagningar vet jag inte, men man kan hävda att ministrarna kollektivt har större förutsättning än en enskild jurist att bedöma "nödvändigheten" i en stängning av gränsen för att avvärja ett allvarligt hot. Bristen på maktfördelning i Finland kan i vissa fall äventyra gruppers och enskilda individers rättigheter och rättssäkerhet, men det kan även vara problematiskt att låta en enskild jurist avgöra hur regeringen agerar mot en hybridattack.

Hets mot folkgrupp

Efter terroristorganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober fylldes mitt flöde på sociala medier med videoklipps som visade demonstrationer där muslimer i västerländska städer uttrycker sitt stöd för Hamas och sitt hat mot judar. I Sidney ropade demonstranterna direkt "Gas the Jews" medan man på andra orter nöjde sig med frasen ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Dessa demonstrationer inleddes innan Israels motoffensiv ens hunnit komma igång. På Sergels torg i Stockholm har sympatisörer till Hamas demonstrerat sida vid sida med nynazistiska Nordiska befrielsefronten. Ett tag trodde jag att journalistkåren och vänstern i allmänhet skulle tvingas att omvärdera sin syn på hets mot folkgrupp, islam och massinvandring från muslimska länder tills jag insåg att de massiva demonstrationerna till stöd för Hamas och mot judarna (alltså inte bara mot staten Israel) tydligen bara ägt rum i min egen bubbla på sociala medier.

Nå, de ovanbeskrivna demonstrationerna har nog ägt rum, och de har fortsatt, men de har fått lite uppmärksamhet i nyhetsmedia, åtminstone finländsk. Kanske är man rädd för att det islamistiska hetsandet mot Israel och judar i allmänhet skall leda till att muslimerna själva blir utsatta. Det kan vara ett svepskäl från mediernas sida att ignorera de muslimska reaktionerna och se bort från ett allvarligt problem. I Tyskland har reaktionerna mot islamisternas hets mot judar dock fått mycket större uppmärksamhet av så väl medier som beslutsfattare.

Alla demonstrationer mot Israel är inte entydigt för Hamas och alla demonstranter är inte muslimska araber. I Finland har åtminstone även organisationen Fredskämparna deltagit i demonstrationer för ett "fritt Palestina". Flera framstående representanter för Vänsterförbundet har även starkt kritiserat Israels motåtgärder mot Hamas attack. Det verkar ändå huvudsakligen vara araber och muslimer som deltagit i demonstrationerna.

I Finland hade vi i somras en rasismdebatt och en politisk kris efter att sannfinländska ministrar blivit fast för att i påstådda dolda budskap eller privata textmeddelanden ha utryckt sig rasistiskt och även specifikt antisemitistiskt. Demonstranterna som utryckt sitt stöd för Hamas är naturligtvis inte ministrar, men det är ändå frapperande hur tyst det har varit i massmedierna då det gäller islamistisk antisemitism. De personer eller konton som på sociala medier i somras frekvent delade kritik mot påstått rasistiska och rentav nazistiska budskap har just inte kritiserat den islamistiska antisemitismen eller ens Hamas attack den 7 oktober.

Att ifrågasätta omfattningen av Förintelsen eller uttala stöd för antisemitiska konspirationsteorier är ett säkert sätt att bli utfryst ur det finländska samhället. För att bli stämplad och cancellerad kan det räcka med att delta i en konferens där någon deltagare eller arrangör uttryckt sig på ett sätt som kan tolkas som antisemitistiskt. Islamistisk antisemitism verkar här dock vara ett undantag.

Det är kanske bara en liten minoritet av muslimerna som är antisemiter, men massinvandringen från Mellanöstern och Nordafrika har gjort livet otryggt för judar på många håll i Europa. Detta är ingalunda ett nytt problem, utan någonting som länge varit uppenbart t.ex. i Malmö. När konflikter mellan Israel och araber blossar upp brukar judar bosatta i invandfringstäta orter vara speciellt utsatta. De nu aktuella demonstrationerna visar paradoxalt på behovet av en judisk stat där judar kan känna sig trygga. Demonstranterna betraktar sig kanske inte som anti-semitister, utan som antisionister, men antisionismen står ofta för åsikten att staten Israel bör utplånas och alla judar lämna området som man kallar Palestina. Och de muslimska demonstranterna riktar lätt sitt agg mot judar bosatta även utanför Israel eller Palestina.

I Finland har lagen om hets mot folkgrupp av allmänna åklagaren tillämpats mot uttalanden som kan anses vara kränkande mot sexuella minoriteter, trots att knappast något hets eller uppviglande mot aktuella minoriteter förekommit i sammanhanget. I vårt land har lagen om hets mot folkgrupp även tillämpats på sannfinländska politiker som kritiserat islam och profeten Mohammed själv.

Många länder har lagar mot hets mot folkgrupp eller "hatprat" (hate speech). Åtminstone i Sverige stiftades en lag om hets mot folkgrupp ursprungligen för att kunna stoppa antisemitistisk hets. Fortfarande tolkas vissa antisemitiska eller nazistiska uttryck som hets mot folkgrupp, men beskyllningar om hatpropaganda förekommer numera främst då det gäller angrepp på andra minoriteter och i sammanhang som lagstiftarna knappast hade kunnat föreställa sig för några årtionden sedan. I mitt blogginlägg "Yttrandefrihet" från ett år sedan skrev jag att "Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde ... ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier." Det aktuella läget visar ändå på ett behov av lagar om hets mot folkgrupp.

När den samlingspartistiska riksdagsledamoten Atte Kaleva på Instagram hävdade att en palestinsk demonstration invid Israels ambassad i Helsingfors var rasistisk och antisemitistisk blev han själv anmäld för hets mot folkgrupp. Hur polisen förhåller sig till anmälan som gjordes av Suomen palestiinalaisten siirtokuntayhdistys vet jag inte, men jag har åtminstone inte från den politiska vänstern sett något stöd för Kaleva. Det förefaller som om vänsterns motstånd mot antisemitism liksom omhuldande av minnet av Förintelsen inte är syftat att skydda judar, utan i första hand att gynna egna ideologiska och politiska intressen.

Bevis på ett parallellt universum

Det torde vara en vanlig föreställning att fysik är en strängt empirisk vetenskap. I verkligheten bygger en stor del av forskningen inom fysik och speciellt inom teoretisk fysik på matematisk modellering och rena spekulationer. Det är inte ovanligt att framstående fysiker spekulerar i existensen av multipla eller parallella universum, fastän man - hittills - trott att existensen av ett parallellt universum aldrig går att observera och därmed inte kan bevisas empiriskt. I denna text lägger jag dock fram empirisk evidens för existensen av en parallell värld.

Bevismaterial

 

En av de mest grundläggande principerna i vår fysiska värld är en strikt symmetri. En kraft förutsätter alltid en motkraft; skapande av positiv laddning förutsätter att det samtidigt skapas lika mycket negativ laddning. Även materia går att skapa ur energi, men det förutsätter att det samtidigt skapas lika mycket antimateria. Här stöter vi på ett problem, eftersom det i vårt universum förefaller råda ett överskott på materia. Även inom kvantfysiken gäller symmetriprincipen, vilket har föranlett spekulationer om multipla universum, som skulle garantera symmetrin.

Spegling i en punkt skapar symmetri.

I populärvetenskapliga skrifter har en del fysiker gått ett steg längre i sina spekulationer och föreslagit att svarta hål kunde vara tunnlar till andra världar. Svarta hål är som en virvel som sväljer all materia som kommer inom dess räckhåll. Det har föreslagits att materien och ljuset som faller ner i ett svart hål skulle komma ut i en annan värld. Om detta är möjligt, så borde - om inte annat så för symmetrins skull - även det motsatta vara möjligt. Svarta hål skulle alltså kunna ge ifrån sig materia och ljus fån en annat universum.

Den första bilden på ett svart hål.

En svaghet med vetenskapen fysik är att fysik på en avancerad nivå inte motsvarar våra vardagliga upplevelse av verkligheten. Detta gäller speciellt den nya fysiken, som bygger på relativitetsteorin och kvantfysik. Jag hävdar dock att jag själv och kanske många med mig i själva verket har vardagliga erfarenheter av fenomen som väl kan liknas vid så väl kvanthopp som svarta hål. Vad jag tänker på är alla försvunna strumpor - vart tar de vägen?

 

Det är som om det i mitt vardagsliv skulle finnas en osynlig virvel eller ett svart hål dit alla mina strumpor förr eller senare försvinner. Egentligen försvinner inte alla, utan bara den ena strumpan av strumpparet. Jag har i mina samlingar hundratals strumpor som saknar sitt par. Jag har sparat dem i förhoppning om att deras par skall dyka upp någonstans ifrån, men det händer ytterst sällan. Att dessa parlösa strumpor inte försvunnit ner i det svarta hålet har jag tänkt mig att hänger samman med att jag sällan använder omaka strumpor och de parlösa strumporna därmed blivit säkert arkiverade i min byrå. Samtidigt är det förbryllande hur många strumpor jag faktiskt har i min samling.

Jag har ibland spekulerat över om det är i samband med tvättningen som mina strumpor försvinner. Det förefaller även som om kalsonger försvinner i samband med tvättningen, men eftersom de till skillnad från strumpor saknar par är det sällan jag saknat ett specifikt par kalsonger. Jag skulle knappast ha kommit den vetenskapliga förklaringen på spåret, om det inte var för att jag under de senaste åren köpt strumpor som är tillverkade för att passa den ena foten extra bra, alltså skilda strumpor för höger (R) och vänster (L) fot. 

I Sibbo har vi kvar mina föräldrars gamla tvättmaskin av märket Whirlpool. I denna tvättmaskin kan man faktiskt se det svarta hål där strumpor tillsammans med kalsonger och andra textiler sugs in i en virvelström. Maskintrummans massa är, även då den är fylld med byke och vatten, mycket liten jämfört med massan av ett stellärt svart hål, men fysiker har föreslagit att det även existerar mikroskopiska eller kvantmekaniska svarta hål. Det ligger nära till hands att anta att den centrifugerande tvättrumman utgör en felande länk eller ett mellanting mellan de stellära svarta hålen på makronivå och de kvantmekaniska svarta hålen på mikronivå.

Enligt Gödels första ofullständighetsteorem existerar det i alla system satser som är sanna, men som inte går att bevisa att är sanna. Överfört till problemet med de försvunna strumporna kan vi här av dra slutsatsen att det är möjligt att strumpor försvinner in i ett parallellt universum utan att vi någonsin kan bevisa det vare sig teoretiskt eller empiriskt. Enligt Karl Poppers falsifierbarhetskriterium bör en teori dock gå att testas för att den skall kvalificeras som vetenskaplig. Detta kriterium är speciellt utmanande för teorier om parallella universum.

Twin universe (Wikipedia)

Att materia försvinner in i ett parallellt universum kan vara omöjligt att observera eller bevisa. Däremot torde det vara principiellt sett mycket lättare att empiriskt bevisa att materia från ett parallellt universum via svarta hål eller virvlar tar sig in i vår värld. För detta kan jag faktiskt lägga fram evidens! När jag tänker på alla dessa hundratals strumpor utan par i min byrålåda så inser jag att det är höjt i dunkelt varifrån en stor del av dessa strumpor härstammar. En del av dessa strumpor har jag inget minne av att jag någonsin använt och en del verkar inte vara av denna värld.

Med tanke på symmetriprincipen kan vi anta att varje höger fot motsvaras av en vänster fot i ett parallellt universum och vice versa. Vi kan föreställa oss att det i en parallell värld existerar en Ralf eller flaR som liksom jag funderar på parallella världar, men som har hjärtat på högra sidan. Han kanske som jag har hundratals parlösa strumpor i storleken 43-45 i sin byrålåda och länge undrat vart alla strumppar tar vägen. Kanske har även han i sin samling hittat strumpor som han misstänker att är extraterrestiala.

Så en vacker dag observerar han två blåa strumpor för vänster fot och inser betydelsen av sin upptäckt. Han bestämmer sig för att testa sin hypotes genom att nästa gång tvätta endast en strumpa för vänster fot (L) och se om han tillbaka kan få en strumpa för höger fot (R). Innan han utför sitt experiment skriver han dock en bloggtext med rubriken "ɯnsɹǝʌıun ʇllǝllɐɹɐd ʇʇǝ ɐd sıʌǝq". Tyvärr kan du inte läsa hans text, men om du orkat läsa mitt blogginlägg ända hit, så kanske det finns någon i en parallell värld som läser hans.

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.

Twitterfilerna

Elon Musk har fått mycket publicitet sedan han i oktober ifjol köpte och tog över Twitter. Däremot har de etablerade massmedierna nästan totalt negligerat de så kallade Tvitterfilerna, Twitter files. För att på svenska eller finska kunna ta del av Twitterfilerna måste man vända sig till alternativa medier eller mindre högermedier så som Epoch Times, Samnytt och Suomen Uutiset.

pic.twitter.com/d4h33vq9HO

— Elon Musk (@elonmusk) December 28, 2022

När Musk våren 2022 meddelade att han vill köpa Twitter motiverade han det med att han vill trygga yttrandefriheten. I likhet med Facebook hade Twitter kritiserats för att blockera och filtrera speciellt högersinnade användare och deras tweets. Särskilt mycket kritik hade Twitter fått efter att ha blockerat Donald Trump medan han ännu var president. En annan stor kontrovers var blockeringen av New York Post efter att tidningen hade publicerat en artikel om Joe Bidens son Hunter Bidens bärbara dator hösten 2020 några veckor före det amerikanska presidentvalet. Twitter stängde inte bara tillfälligt New York Times twitterkonto, utan förhindrade även andra användare från att sprida nyheten om Hunter Bidens dator. Senare medgav Twitter att man gjort fel när man blockerade New York Times och nyheten om Hunter Bidens dator.

1. Thread: THE TWITTER FILES

— Matt Taibbi (@mtaibbi) December 2, 2022

Då Musk tog över Twitter kom han över en massa filer med bl.a. e-postmeddelanden, som han lät några journalister gå igenom. Journalisterna publicerade under december och början av januari sina rapporter som trådar av tweets på Twitter, vilket lär vara det enda villkoret Musk ställde dem. Den första tråden publicerades av Matt Taibbi den 3 december och handlar främst om hur Twitter blockerar nyheten om Hunter Bidens dator.

THREAD: THE TWITTER FILES PART TWO.

TWITTER’S SECRET BLACKLISTS.

— Bari Weiss (@bariweiss) December 9, 2022

Den andra tråden eller "Twitter Files Part Two" publicerades av Bari Weis den 9 december. Den andra delen av Twitterfiler handlar speciellt om shadowbaning eller smygblockering, någonting som Twitter tidigare förnekat att förekommit, men som nu bevisligen ägt rum i en stor skala. Den tredje tråden publicerades av Taibbi följande dag under rubriken "The Removal of Donald Trump". Den fjärde tråden, som publicerades av Michael Shellenberger samma dag, fortsätter på samma tema.

1. TWITTER FILES, PART 4

The Removal of Donald Trump: January 7

As the pressure builds, Twitter executives build the case for a permanent ban

— Michael Shellenberger (@ShellenbergerMD) December 10, 2022

Ytterligare ett centralt tema i Twitterfilerna är filtreringen av kommunikation relaterat till COVID-19. Det framgår att den amerikanska regeringen på detta område utövade ett stort inflytande på Twitters moderering - eller censurering. Det var inte bara (farlig) desinformation och missinformation som filtrerades, utan även rimliga åsikter, välgrundade hypoteser och korrekt information av meriterade forskare inom medicin och virologi.

 

1. THREAD:

THE TWITTER FILES: HOW TWITTER RIGGED THE COVID DEBATE

– By censoring info that was true but inconvenient to U.S. govt. policy
– By discrediting doctors and other experts who disagreed
– By suppressing ordinary users, including some sharing the CDC’s *own data*

— David Zweig (@davidzweig) December 26, 2022

Ur de tiotal trådarna eller delarna av Twitterfilerna framgår det att så väl det republikanska som det demokratiska paritet försökte påverka Twitters moderering inför presidentvalet 2020. Att filtreringen gynnade demokraterna förklaras främst med att de hade flera kontakter på Twitter eller att Twitters anställda i övervägande grad sympatiserade med demokraterna. Det var inte bara de två partierna och presidentens kansli som kommit med önskemål om blockering och deplattformering. Även den amerikanska federala polismyndigheten FBI har varit flitigt i kontakt med Twitter och påverkat Twitters moderering.

Att FBI är i kontakt med Twitter är i sig inte anmärkningsvärt. Det lär höra till polismyndigheternas uppgifter att varna privata bolag för utländska påverkningskampanjer och risk för lagbrott. Åtminstone när det kommer till Hunter Bidens laptop verkar det dock som om FBI, för att stoppa nyheten om laptoppen, mot bättre vetande antytt att materialet som New York Times kommit över kunde vara hackat eller stulet. Agerandet närmar sig statlig censur, vilket står i strid med det första tillägget i den amerikanska konstitutionen. 

Efter att Musk tagit över Twitter har han kritiserats för en naiv syn på yttrandefrihet. Moderering av sociala medier är inte lätt. Vad som är lagligt innehåll varierar från stat till stat. Ryssland upprätthåller trollfabriker som sprider falsk information och rysk propaganda via falska twitterkonton, men den ryska desinformationen och de ryska narrativen sprids även via genuina västerländska twitteranvändare. Annonsörer, användare och anställda kan vara känsliga för innehåll som kan uppfattas som kränkande för någon grupp. Till skillnad från Facebook har Twitter inte varit de stora massornas sociala medium, utan har framför allt varit en direkt kanal för politiker och journalister, användare som är extra måna om att inte förknippas med oönskade sammanhang. Allmänt taget verkar journalistkåren vara kritiska till förändringar som Musk drivit igenom, fastän det i praktiken inte är så mycket som förändrats för användarna.

Any account doxxing real-time location info of anyone will be suspended, as it is a physical safety violation. This includes posting links to sites with real-time location info.

Posting locations someone traveled to on a slightly delayed basis isn’t a safety problem, so is ok.

— Elon Musk (@elonmusk) December 15, 2022

I medlet av december suspenderades tillfälligt ett antal journalister från Twitter för att de hade rapporterat om eller länkat till webbsidor där Musk lokaliserades. Avstängningen sågs som ett uttryck för att Musk gick emot sin egen princip om obegränsad yttrandefrihet och fick stor uppmärksamhet även i Norden. Däremot negligerades nästan helt de samtidigt publicerade Twitterfilerna.

Orsakerna till att mainstreammedia negligerat Twitterfilerna kan man spekulera om. Jag tror att det åtminstone till en del handlar om kollegialt socialt tryck och bristande kollektiv självkritik. Avslöjandena torde kunna upplevas som pinsamma för journalistkåren, men man har naturligtvis även ur ett journalistiskt perspektiv försökt motivera varför man inte skriver eller rapporterar om Twitter files. Läsarna har ju frågat både i diskussionsspalter och på sociala medier.

Den vanligaste uttryckta (bort)förklaringen till att medierna negligerat Twitterfilerna torde vara att de inte fört med sig någonting nytt. Amerikanska medier har redan tidigare rapporterat om skandalen kring blockeringen av New York Times i samband med nyheten om Hunter Bidens bärbara dator. Amerikanska medier har även påtalat annan filtrering som kan ha haft en avgörande inverkan på det amerikanska presidentvalet. Dess värre har medierna i Norden nästan helt försummat dessa nyheter.

Should I step down as head of Twitter? I will abide by the results of this poll.

— Elon Musk (@elonmusk) December 18, 2022

Att Musks ledarskap är inkonsekvent, impulsivt och delvis populistisk är naturligtvis inget hållbart argument för att inte rapportera om problematik före Musk tog över Twitter. Att Twitter files publicerats just på Twitter och inte i något traditionellt massmedium är ändå ett ofta yttrat argument mot att inte rapportera om de aktuella avslöjandena. I sig är det ingenting som säger att de nordiska medierna måste rapportera om allt som händer i USA. Det problematiska är att den amerikanska politiken de facto får stort utrymme och rapporteringen huvudsakligen sker ur ett vänsterperspektiv, åtminstone sedan Trump år 2016 tillträdde som president. De stora etablerade nordiska medierna refererar nästan uteslutande till amerikansk "liberal" mainstream media, som dess värre långt har gett upp ambitionen att vara objektiv och balanserad.

For those of us who love a good old scandal, Twitter is the gift that keeps on giving...

Story: https://t.co/02xeyrQoIJ pic.twitter.com/EoUFFFNM1F

— RT (@RT_com) December 21, 2022

Twitterfilerna är bara en i raden av amerikanska nyhetsämnen som försummats på politisk grund. De stora nordiska massmedierna beskriver den amerikanska verkligheten huvudsakligen så som den uppfattas eller uppmärksammas ur ett amerikanskt vänsterperspektiv, medan nyheter som på republikanskt håll uppfattas som viktiga helt kan försummas. En följd av dylika försummelser från mainstreammediernas sida är att det skapas efterfrågan på alternativa medier, som inte alltid står för god eller tillförlitlig journalistik. En alvarligare följd är att ensidig och partisk mediebevakning i likhet med filtrering på sociala medier skapar grogrund för konspirationsteorier om en deep state och andra dolda nätverk som utövar makt och censur. När de västerländska medierna försummar en opartisk och mångsidig bevakning skapas det även rum för högermedier sådana som den ryska propagandakanaler RT, som man numera visserligen måste ha VPN för att kunna ta del av, även på Twitter.