Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?

Det är över ett år sedan jag skadade mig i en cykelolycka och ett par månader senare skaffade mig en trolig överansträngningsskada. (Se "Olyckor och skador" och "Trokanterit".) För ett år sedan var jag orolig för att jag inte skulle vara i form för Vasaloppet ett par månader senare och att jag inte skulle kunne träna tillräckligt för den kommande cykelsäsongen. Nu är jag orolig för att aldrig mera bli frisk och aldrig mera ens kunna sitta på en normal stol. Så illa är det väl ändå inte, men det är ett möjligt scenario och någonting som jag bör vara beredd att acceptera.

Samtidigt som min skada i höft, säte och hamstringsmuskler begränsar mitt dagliga liv har jag fortsatt att träna så gott det går. Jag har inte cyklat eller skidat, men jag har paddlat, gått på gym och när inget annat varit möjligt har jag tränat armarna med gummiband och hantlar. Under det gångna året har mina armar utsatts för stor belastning, men jag har lyckats undvika skador i armarna.

Stakningsmaskinen på gymmet har hjälpt mig att bevara min identitet som skidlöpare. Med stolthet har jag där burit Sibbo-Vargarnas tröja och känt mig som en tävlingsskidåkare. Fortfarande finns det möjlighet till utveckling. Jag har aldrig haft större muskelstyrka eller muskelmassa än nu och visst har jag med belåtenhet kastat fåfänga blickar i spegeln i omklädningsrummet. Rörligheten bör jag däremot förbättra ordentligt.

Styrketräningen är delvis en del av min rehabilitering, men samtidigt har jag använt träningen med maskiner på gymmet som konditionsträning för att bevara så mycket som möjligt av min grundkondition. Troligen har jag även med styrketräningen tagit i för hårt, för de senaste två månaderna har min skada förvärrats. Säkert har min kondition gått ner under det gångna året, men min identitet som idrottsman har nog tagit mera stryk. Det betyder en mera realistisk självbild, men framför allt handlar det om prioriteringar. Jag har under största delen av mitt liv satsat helhjärtat på någonting. Det har kunnat handla om studier, forskning, undervisning eller bloggande. De senaste åren har jag satsat på uthållighetsidrott, fastän jag är alldeles för gammal för elitidrott. Idrottandet har gett mig själsfrid, kickar och vänner; gjort mig lycklig. Det finns någonting ljuvt i veteranidrott. Det handlar framför allt om känslan av att ännu vara i sin fulla kraft eller åtminstone i farten. Det är för mig ingen ny insikt. Jag brukar dra ut på skidsäsongen så länge det går. Vårens sista skidturer är de ljuvaste. I år har jag paddlat ännu efter jul och senhöstens paddelturer har i en blandad dos av naturupplevelse, frisk luft, endorfiner och värkmedicin på ett motsvarande sätt haft en euforisk verkan.

Jag skulle inte säga att jag tidigare direkt har misskött mitt jobb p.g.a. av idrottandet, men prioriteringen av idrotten har nog påverkat mitt arbete, om inte annars så genom att jag ofta varit trött. Under det senaste året har jag inte tränat så mycket att jag skulle ha varit trött på jobbet, men istället har min arbetsförmåga begränsats av min skada. Det är inte så många jobb som man kan sköta om man inte kan sitta, stå eller gå under längre stunder, men lärarjobbet erbjuder möjligheter till lämplig omväxling. Ändå har kollegerna fått jobba extra när jag inte klarar av alla uppgifter och det har inte alltid känts så bra, speciellt som jag håller en högre profil med mitt idrottande än med mina krämpor.

Åldern är säkert är en bidragande faktor till skadan och den långa läkningsprocessen, men jag vill fortfarande känna mig och bli sedd som en skadad idrottsman snarare än som en farbror med krämpor. Till all tur har jag kunnat paddla och under sommaren deltog jag även i flera paddellopp. Paddlingen har räddat mig på flera än ett sätt. Det var på en kajaksida på webben som jag blev tipsad om hur man tillverkar ett sittunderlag som skyddar sittknölarna och hamstringsmusklernas fästen. Småningom insåg jag att sittunderlaget fungerade även på vanliga stolar, fastän kajaksitsarna är bättre än stolar.

Under det gångna året har jag lärt mig mycket nytt, bl.a. om värkmediciner. Det är kunskap som jag tidigare klarat mig utan, men som jag förr eller senare troligtvis ändå hade haft användning av. Jag har för det mesta bara obetydlig värk, men värken påminner mig om att allting inte är i sin ordning och att jag måste ta det försiktigt för att inte senare få svårare värk. Jag har, hoppas jag, även accepterat att åldern förr eller senare kommer att ta ut sin rätt. Det är en insikt och en inställning som är värdefull att ha.

Mitt sikte är ändå inte inställt på pensionsåren, utan på skid- och cykelsäsongerna om ett par år. Jag vill komma tillbaka. Jag behöver inte träna lika mycket som när jag har tränat som mest. Istället skall jag satsa mera på styrka, rörlighet och - inte minst - vila och återhämtning. Skador kommer jag säkert att ha även i framtiden, men det är inte bara en negativ sak. En vän och cykelpolare uttryckte det väl: Det är just idrotts- och träningsskador som håller oss unga. Annars skulle vi ju ha bara krämpor och åkommor som hör åldrandet till.

Simsalö runt

År 1981 ordnade naturskyddsföreningen Sibbo naturskyddare för första gången motionstävlingen Simsalö runt. Initiativet togs av föreningens ordförande professor Matts Roos, som själv rodde. Även kajaker och kanoter var välkomna att delta, men i början var det roddbåtarna som dominerade.

Jag deltog själv i roddbåt i Simsalö runt en gång på 80-talet. På den tiden brukade jag på somrarna ro utöver att jag tränade löpning och skidåkning. Till min besvikelse var jag ändå chanslös i roddtävlingen. Min lilla roddbåt av skärgårdsmodell var lätt att ro i lägre hastigheter, men när jag försökte ta i för fullt kom väggen emot. Det var en praktisk lektion i strömningsmekanik.

Följande gång jag deltog i Simsalö runt var för sex år sedan. Liksom för de flesta andra deltagarna var det då kajak som gällde. Jag deltog i en kajak som jag hyrt och paddlade lätt knappt 10 km till Simsalö med en fart på kanske 7 km/h, men då jag i själva tävlingen försökte öka på takten kom jag inte upp till högre hastighet än kanske 8 km/h. Igen fick jag lära mig någonting nytt om strömningsmekanik, att det finns någonting som heter skrovhastighet, att en kajak liksom en båt har en hastighet som är svår att överskrida hur man än anstränger sig. Jag var flera minuter långsammare än den snabbaste, som torde ha varit Kari Torniainen.

Det viktiga var ändå att delta. Jag är född på Simsalö och gick första klassen i skola på Simsalö. Att delta i Simsalö runt var lite av en hemkomst. Följande år hyrde jag en lite bättre kajak, men fortfarande var jag chanslös. Våren 2015 kom jag över en förmånlig motionskajak. Det var samma modell som Mikael "Gusse" Andersson en gång vunnit Simsalö runt med. Det är ingen speciellt dyr kajak, men den har en form som möjliggör en fart på över 10 km/h. Det blev även genast seger i kajakklassen med en tid som var 6 minuter bättre än jag hade i Simsalö runt året förut. Vad man vinner i skrovhastighet förlorar man dock i sjöduglighet. För två år sedan förlorade jag på nytt mot Kari, som då paddlade en havskajak, som bättre klarade av vågorna på upploppet.

Fastän Simsalö runt inte är en speciellt seriös tävling har det känts fint att vinna på hemmaplan. Simsalö runt arrangeras som ett inslag i Simsalödagen, som ordnas av Sibbo skärgårds öförening. Det betyder förutom trogna lokala deltagare även en trogen publik bestående huvudsakligen av lokalbefolkning och sommargäster. Simsalödagen ordnas vid Sibbo förbindelsebrygga, men även Simsalö gamla skola är öppen under Simsalödagen. Varje gång jag deltagit i Simsalö runt har jag besökt skolan innan starten. Under min barndom gick jag inte bara i skola, utan jag bodde även på skolan, så besöket laddar mig med nostalgiska känslor.

Inför årets Simsalö runt hade jag paddlat mera än tidigare år, eftersom jag på grund av en muskelinflammation inte kunnat cykla, vilket jag vanligtvis gör sommartid. I ett tidigt skede blev det ändå klart att även årets tävling skulle bli en jämn kamp. Tack vare den höga havsvattennivån och de obefintliga vågorna gick det att gina i en kurva där man vanligtvis måste runda en del stenar. Kari och Gusse åkte förbi mig när de förstod att ta en någon kortare väg än jag. Länge låg jag och Gusse i Karis kölvatten, men med en tredje del av den 5 km långa rundan kvar hamnade vi i stora svallvågor som aldrig ville ta slut. Kari var skickligare än jag och Gusse och hade kanske även en något sjödugligare kajak. Då min och Gusses kajaker svängde sig i fel riktning lyckades Kari surfa iväg från oss. Avståndet till Kari var plötsligt några tiotal meter och det minskade inte förrän vi var över mållinjen vid förbindelsebryggan.

Vissa inslag i Simsalö runt är bestående: Carita Tillander vinner damklassen i rodd, vilket hon har gjort närmare 40 gånger. Henrik Strand är snabbast av alla i en kajak som är ombyggd till roddbåt. I år lyckades ändå Kari slå Henrik med några sekunder. Jag hade gärna själv varit den första med den bedriften. De tre första i kajakklassen har de senaste fem åren varit Kari, Gusse och jag, men i varierande ordningsföljd.

Simsalö runt har under årens lopp även genomgått förändringar. Roddbåtarna har blivit färre medan kajakerna tagit över. Samtidigt har ansvaret för arrangemanget tagits över av Sibbo kanotklubb, om det överhuvudtaget finns en officiell arrangör. I många år var det i praktiken Henrik Westermark som ansvarade för arrangemangen. För några år sedan tog Jan von Hartman över ansvaret medan han var ordförande för Sibbo kanotklubb. För två år sedan ersatte Henrik tillfälligt Jan, fastän det nu var kanotklubben som annonserade evenemanget.

Egentligen har annonseringen och förhandsinformationen varit obefintlig. Simsalö runt ordnas i samband med Simsalödagen den första söndagen i juli. Det vet de trogna deltagarna och den trogna publiken och det behöver det inte ändras på. Däremot skulle det nog finnas utrymme för flera kanoter och roddbåtar och varför inte även SUP-bräden. Någon måste trots allt ta ansvar för arrangemangen. Jag tror att det är Sibbo kanotklubb som måste se till att det finns ett par funktionärer på plats och att även nya kanotister och roddare får veta om evenemanget.