Foucaults skugga över Gaza

Det första jag i tjugoårsåldern lärde mig om den franska filosofen och idéhistorikern Michel Foucault eller åtminstone minns att jag lärde mig är att han kritiserade idén om befrielse. Foucault menade, så som jag uppfattade honom, att varje rörelse som talar om befrielse bär på risken att själv bli en ny makt – att de som en gång frigjorts snart finner sig styrda av dem som talade i frihetens namn. För mig var tanken inte helt ny, utan bekräftade vad jag lärt mig om marxistiska revolutioner från bl.a. George Orwells bok Djurfarmen. Foucault var inte marxist, men kan ändå beskrivas som vänsterradikal. Ironiskt nog ivrade han själv för den iranska revolutionen, där han såg en "andlig politik" som skulle bryta med den västerländska moderniteten, men som slutade med att ett shiamuslimskt prästerskap upprättade en totalitär teokrati.

Michel Foucault  (Wikipédia)

Det är just här – i Iran – som mycket av vår tids globala konflikt tar sin början. Den islamiska republiken som föddes ur revolutionen 1979 blev inte bara ett inhemskt prästerskapets välde, utan också den ideologiska och materiella kraft som senare kom att forma den shiamuslimska motståndsaxeln i Mellanöstern. Från Teheran sträckte sig dess inflytande till Libanon, där Hizbollah växte fram som Irans förlängda arm, och vidare till Gaza, där Hamas fått stöd i pengar, vapen och strategi. När Israel har stridit mot Hamas har Israel därför också, indirekt och stundtals direkt, stridit mot Iran. Kriget i Gaza är inte en isolerad konflikt mellan två folk – det är ett led i ett långvarigt proxikrig mellan en teokratisk regim och den västerländska ordning den bekämpar.

Maktkritikerns blinda punkt

Därför blir det närmast symboliskt att det var just Foucault, västerlandets store maktkritiker, som såg något befriande i den iranska revolutionen. Foucault besökte 1978 ett par gånger Iran för att skriva filosofiska samtidsanalyser för den italienska dagstidningen Corriere della Sera. Det misstag han gjorde i sina åtta reportage i Corriere della Sera, att bländas av revoltens energi och blunda för dess teokratiska kärna, upprepas i dag i väst. Den islamovänster som i dag demonstrerar för Palestina talar om frihet, rättvisa och antikolonialism – men finner sig, medvetet eller inte, stående på samma sida som ett prästerskap som förkroppsligar motsatsen till allt det vänstern en gång stod för.

Ayatollah Khamenei  (Wikimedia)

Michel Foucault (1926–1984) var inte bara en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, utan är också en central inspirationskälla för stora delar av den radikala vänstern i dag. Hans analyser av makt och kunskap, och hans uppgörelse med västerländska sanningar om normalitet, sexualitet, kön och kolonialism, har lagt grunden för mycket av vår tids progressivistiska vänsterideologi i form av bl.a. normkritik, postkolonialism och transideologi. Foucaults grundtanke – att makten inte bara utövas genom stat eller kapital, utan genomsyrar språk, vetenskap och identitet – har gjort honom till en ikon för en vänster som ser samhället som ett nätverk av osynliga dominans- eller maktstrukturer.

Från antiimperialism till islamovänster

Efter 1968 års vänstervåg förändrades själva revolutionens subjekt. Arbetarklassen, som en gång var den historiska motorn, ersattes av ”de förtryckta”: koloniserade folk, kvinnor, minoriteter, migranter, sexuella avvikare. Kampen flyttade från fabriken till kulturen, från ekonomin till identiteten. Den nya vänstern började tala mindre om klass och mer om makt i kulturell och symbolisk mening.

I denna omorientering fann vänstern nya allierade. I den muslimska världen såg man inte längre främst religiös konservatism, utan en potentiell antikolonial kraft. Islam, tidigare föraktad som reaktionär, började tolkas som en motståndsidentitet. Under 1970- och 80-talen formades därmed ett nytt ideologiskt raster: den islamiska världen som offret för västerländsk imperialism, och islamismen som en radikal motkraft till kapitalism och ”vit” dominans.

Denna logik intensifierades efter 2001. Krigen i Afghanistan och Irak, och den retoriska användningen av begrepp som ”kriget mot terrorn”, fick stora delar av vänstern att se varje islamisk rörelse som potentiellt progressiv – inte i sig, men som del av ett globalt motstånd mot USA:s hegemoni. Samtidigt växte kampen mot ”islamofobi” fram som en ny politisk markör. Den fyllde ett dubbelt syfte: dels som antirasistisk kamp, dels som symbolisk gränsdragning mot högern.

Ur denna process växte det som kommit att kallas islamovänstern, på franska islamo-gauchisme – en paradoxal allians mellan sekulära aktivister och muslimska traditionalister, sammanhållen av en gemensam fiende: den västerländska hegemonin, ofta definierad som vit, kapitalistisk och sionistisk.

Hamas och det postkoloniala språket

Under de senaste åren har Hamas förmått anpassa sitt språk till just denna postkoloniala diskurs. Organisationen, som ursprungligen formades ur Muslimska brödraskapet och vars första programtext var impregnerad av antisemitism och jihadistisk retorik, har gradvis lärt sig att tala det språk som väcker sympati i väst: kolonialism, apartheid, motstånd och dekolonisering.

Genom att beskriva sionismen som en form av vit kolonialism, och palestinierna som ursprungsbefolkning under ockupation, har Hamas lyckats inskriva sin kamp i ett globalt vänsternarrativ. De bilder som kablas ut från Gaza – barn i ruiner, kvinnor som bär kroppar, flaggor med slagord på engelska – fungerar som politiska symboler i denna dramaturgi. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) De aktiverar samma affektiva logik som antirasistiska och postkoloniala rörelser i väst: det underordnades rätt till motstånd.

Detta förklarar också varför demonstrationerna till stöd för Palestina fortsätter efter vapenvilan i Gaza. De är inte bara uttryck för solidaritet med ett folk i nöd, utan för en större ideologisk berättelse där kampen mot Israel blivit en symbol för kampen mot väst.

I den ideologiska omtolkningen har själva begreppet sionism reducerats till ett kolonialt projekt, vilket förvränger dess historiska och existentiella innebörd. För majoriteten av världens judar är sionismen inte främst en nationalistisk rörelse, utan ett uttryck för en kollektiv längtan och kulturell hemhörighet efter årtusenden av förföljelse och exil. Den utgör en central del av den judiska identiteten – en symbol för folkets rätt att existera som sig självt, i världen och i historien. Att demonisera sionismen som en form av vit kolonialism innebär därför inte bara en politisk attack mot staten Israel, utan en symbolisk attack mot judisk självidentitet.

Man behöver naturligtvis inte vara vare sig vänster eller islamist för att känna vrede eller sorg över Israels krigföring i Gaza. De civila offren är verkliga, lidandet är fruktansvärt och de folkrättsliga frågorna kring proportionalitet och belägringens humanitära konsekvenser är fullt legitima att ställa. Men risken med den moraliska reflexen att alltid ställa sig på den svagare partens sida är att man förlorar förmågan att urskilja vad den parten faktiskt representerar. Sympatin med den underordnade kan lätt förblindas, oavsett på vilken sida man står.

Det är värt att minnas att den västerländska vänstern en gång såg Israel som just den svagare parten – en socialistisk pionjärstat som kämpade för sin överlevnad mot övermäktiga arabiska grannar. Efter sexdagarskriget 1967, då Israel segrade militärt med stöd från USA, vände perspektivet. Från att ha varit revolutionens barn blev Israel i vänsterns ögon ett uttryck för imperialismens makt. Det var då den symboliska kartan ritades om, och Palestina kom att inta den plats Israel en gång haft – den moraliska underdogens.

Islam, migration och den europeiska vänstern

I Europa har denna ideologiska sammansmältning fått mycket konkreta konsekvenser. Under decennier har den europeiska vänstern försvarat muslimsk invandring med hänvisning till humanitet och antirasism. Motstånd mot invandring från muslimska länder har betraktats som uttryck för rasism eller islamofobi, och kritik av islam har ofta tolkats som ett angrepp på minoriteter.

Detta är inte enbart en följd av humanitär övertygelse, utan också av ideologisk struktur. För den postkoloniala vänstern är det centrala att stå i opposition mot det som uppfattas som den dominerande maktordningen – kapitalism, patriarkat, vithet, västerländsk rationalitet. Den muslimska minoriteten, verklig eller symbolisk, blir i detta perspektiv en motkraft till den etablerade ordningen. Solidaritet med islam – eller snarare med islam som idé om motstånd – blir därmed en förlängning av vänsterns egen självdefinition.

Stockholm 2024 (Wikimedia)

Denna hållning har ibland tagit sig märkliga uttryck: feministiska rörelser som försvarar slöjan som ”valfrihet”, queeraktivister som allierar sig med organisationer som i sina egna samhällen förtrycker homosexuella, och intellektuella som anklagar judar för "vit" rasism. Det är en logik som delvis grundar sig i Foucaults eget maktperspektiv – där själva sanningsanspråket betraktas som en form av dominans. Men den leder också till en moraliskt och intellektuellt förvirrad position: en där det föreställda offret för förtryck alltid bör försvaras, oavsett vad det står för.

Finland och den nordiska kontexten

I Finland, där den muslimska minoriteten är numerärt liten, har dessa tendenser varit svagare men ändå närvarande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Vänsterförbundet och delar av den finländska vänstern har tydligt positionerat sig mot Israel och USA i utrikespolitiska frågor. Palestinasolidaritet har blivit ett sätt att manifestera internationell rättvisa och antikolonial hållning. I denna solidaritet finns dock ofta en symbolisk överton och inrikespolitisk dimension: det handlar mindre om Mellanöstern än om Europa, mindre om Palestina än om Finland.

Genom att ta ställning för Palestina och mot ”väst” kan man positionera sig moraliskt: som den som ser strukturerna, som står på rätt sida av historien. Det är en form av performativ politik, där den egna positionen blir budskapet. Även här märks spår av den foucaultska logiken: politiken som språkspel, identitet som motstånd, moral som maktkritik – där själva avslöjandet av makt blivit ett moraliskt värde, och där kampen om orden ersatt kampen om verkligheten.

Den nya världsordningen och Irans roll

När man betraktar dagens världspolitiska karta framträder Iran inte längre bara som en regional aktör, utan som en del av en bredare auktoritär allians. I en tid då den regelbaserade världsordningen är under press, då Ryssland för krig i Europa och då Pax Americana tycks gå mot sitt slut, har Iran trätt fram som en strategisk partner till framför allt till Ryssland, men även till Kina och Nordkorea, som båda i sin tur stött Ryssland i kriget i Ukraina.

Tillsammans utgör dessa regimer ett nätverk av stater som förenas mindre av ideologi än av ett gemensamt mål: att försvaga väst, underminera de liberala demokratierna och förändra den globala maktbalansen. Kriget i Gaza måste därför också förstås i denna större kontext.

Iran har levererat drönare och vapen till Ryssland i kriget mot Ukraina. Samtidigt har landet genom Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna i Jemen försökt öppna flera fronter mot Israel och dess allierade. Men det senaste året har också visat Irans sårbarhet.

I Syrien har Irans inflytande försvagats sedan den Assadregim, som byggde på den alawitiska grenen av shiaislam och länge stöddes av både Teheran och Moskva, föll sommaren 2025. I Libanon har Hizbollah drabbats hårt av israeliska underrättelseoperationer och militära attacker. Underrättelsetjänsten Mossads insatser inne i Iran, liksom riktade bombningar av kärntekniska anläggningar, har visat att Teherans makt inte är oinskränkt. USA:s och dess partners punktinsatser mot iranstödda miliser och huthirebeller i Jemen har dessutom ytterligare minskat Irans manöverutrymme i regionen sedan kriget i Gaza bröt ut.

Iransk drönare (Wikipedia)

Den islamovänster som i väst ser Hamas som en antikolonial rörelse tycks sällan reflektera över att denna rörelse i praktiken fungerar som en del av Irans globala strategi – en strategi som står i allians med Ryssland, Kina och Nordkorea. Det är samma politiska block som hotar Ukraina, underminerar internationell rätt och utmanar den liberala demokratins själva existens. Att i denna situation marschera under paroller som de facto stärker Teheran är därför inte bara moraliskt motsägelsefullt, utan geopolitisk blindhet. (Se även mitt inlägg "Från globalisering till geopolitik".)

Det förlorade lärdomstillfället

Foucaults resor till Iran borde ha blivit ett lärdomstillfälle för vänstern. Den visade hur långt en kritisk teori om makt kan leda, när den förlorar sin känsla för moralisk verklighet. I stället för att analysera maktens nya former började man beundra dem, så länge de riktades mot väst. Den som en gång lärde oss att makten finns överallt, lärde oss också – ofrivilligt – hur lätt den förkläder sig till frigörelse.

Vänstern kunde ha dragit slutsatsen att det finns makt även i antikolonialismen, även i de rörelser som säger sig kämpa för de förtryckta. I stället fortsätter samma reflex: att tolka varje motstånd mot väst som frigörande, varje islamist som frihetskämpe.

Resultatet är en märklig paradox: en sekulär vänster som försvarar teokratier, en feministisk rörelse som relativiserar kvinnoförtryck, och en antirasism som ibland glider in i antisemitism – allt i kampen mot en föreställd ”vit” maktstruktur.

Foucaults varning borde klinga ännu i dag: den som talar om befrielse bör först fråga sig från vad – och till vad.

Kulturmarxism - en konspirationsteori?

https://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_Marxism_conspiracy_theory

Det sägs ibland att man inte skall lita på Wikipedia, eftersom vem som helst kan redigera texter på denna encyklopedi. Jag skulle säga att Wikipedia tvärtom är pålitlig just för att vem som helst kan rätta och redigera. Speciellt tillförlitliga är texter i naturvetenskapliga ämnen. Eventuella fel korrigeras och är man ändå osäker så kan man kolla referenser, textens historia och eventuella diskussioner om ändringar. Dessutom kan man jämföra texter på olika språk. När det gäller samhällsvetenskapliga texter och artiklar i historia är tillförlitligheten inte lika stor. Dels råder det inom dessa områden sällan någon konsensus. Dels har textförfattarna och bidragarna ofta egna agendor. Och ibland är är möjligheten att redigera begränsad.

Mitt eget bidrag till Wikipedia är obetydligt, men på Wikipedia finns några fotnoter med referenser till texter som jag skrivit. På Wikipedias engelskspråkiga sida om marxism-leninism finns t.ex. en hänvisning och länk till min text om materialistisk dialektik, som jag skrev som min första proseminarieuppsats i filosofi. Året var 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. Efter det har marxism-leninismen, den dialektiska materialismen och materialistisk dialektik enbart varit av historiskt intresse, fastän marxism-leninismen fortfarande har en officiell ställning i en del kommunistiska länder.

Trots Sovjetunionens upplösning har marxismen och speciellt den historiska materialismen fortfarande aktualitet. Det finns fortfarande aktivister, tänkare och forskare som kallar sig marxister, även i väst. Redan under det kalla kriget fanns det vid sidan om marxism-leninismen i de så kallade öststaterna även en västerländsk marxism, som delvis bygger på Frankfurtskolans kritiska teori. Det är emellertid ofta öppet för tolkning vad som skall klassificeras som marxism, nymarxism eller postmarxism. En del teoribildningar och politiska rörelser som influerats av Frankfurtskolan och kritisk teori är inte entydigt marxistiska, men den idéhistoriska kopplingen till marxismen kan ändå vara relevant att notera.

Marxismen har i väst influerat så väl kulturvetenskap som samhällsvetenskap. Typiskt för representanter för den västerländska marxismen är att man i första hand intresserat sig för att förstå och påverka kulturen, i ordet vidaste bemärkelse. Av denna orsak förefaller benämningen kulturmarxism vara träffande för västerländska idériktningar med kopplingar till marxismen.

I en snäv bemärkelse kan kulturmarxism betecknas som riktningar inom kulturvetenskap som baserar sig på marxistisk teori eller marxistisk kulturanalys, på engelska Marxist cultural analysis. Den marxistiska kulturanalysen bygger på Frankfurtskolan, men framför allt på Antonio Gramskis teori om kulturell hegemony. Utövare av marxistisk kulturanalys tenderar att i enlighet med Karl Marx historiska materialism se kulturen som ett uttryck för den materiella basen, alltså egendomsförhållanden och produktionsmetoder. Representanter för marxistisk kulturanalys är liksom marxister i allmänhet i regel antikapitalistiska. Själv har jag speciellt bekantat mig med den amerikanska litteraturvetaren Fredrik Jameson, vars essä med den betecknande rubriken "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik" jag kort behandlat i min doktorsavhandling. Kulturmarxismen i denna bemärkelse är mycket allmän, ställvis rent av dominerande och har naturligtvis även tillämpats av så väl politiker som aktivister.

Ursprunget till uttrycket kulturmarxism, på engelska cultural marxism finns det olika förklaringar till. Uttrycket användes tidigare av marxister, medan det numera används främst av motståndare till marxismen och vänsterideologi i allmänhet. Idag brukas uttrycket kulturmarxism kanske främst som ett nedsättande paraplybegrepp för olika löst sammanhängande fenomen, rörelser och ideologier så som politisk korrekthet, multikulturalism, Black Life Matters, queerteori, genderideologi, intersektionell feminism och wokeism. I konservativ retorik kan benämningen kulturmarxism delvis sägas ha ersatt ordet kommunism som allmänt skällsord. I det amerikanska kulturkriget är kulturmarxister ett namn som den konservativa sidans använder på sina fiender. Som sådan är användningen av benämningen kulturmarxism inte speciellt analytisk, men det är ändå mera träffande att beteckna representanter för dagens vänsterliberala etablissemang som kulturmarxister än som kommunister. De som beskylls för kulturmarxism identifierar sig i regel dock inte själva med begreppet, utan har tvärtom bannlyst det.

https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Cultural_marxism&redirect=no

På engelska Wikipedia är sidan med rubriken "Cultural marxism" tom på innehåll och skyddad så att den inte går att redigeras. Istället dirigeras man från denna sida till en sida med rubriken "Cultural Marxism conspiracy theory", där det hävdas att kulturmarxism är en antisemitistisk konspirationsteori. På svenska har motsvarande sida om (konspirationsteorin) kulturmarxism kort och gott rubriken "Kulturmarxism". Här kan man inledningsvis läsa att "Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term som bygger på en antisemitisk konspirationsteori baserad på föreställningar om att 'judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm.'" Trots (det inre) citationstecknet saknas det här direkta referenser, men i övrigt backas påståendet om att kulturmarxismen står för en konspirationsteori upp av ett stort antal källhänvisningar.

Det torde ha formulerats konspirationsteorier om "kulturmarxismen", men användningen av begreppet eller benämningen som en konspirationsteori är marginell. De som argumenterar mot kulturmarxismen och utpekar den som en fara anser kanske att det finns en agenda eller rent av en dold agenda bakom Frankfurtskolan och den teori eller ideologi som kulturmarxismen förväntas representera, men härifrån är steget långt till en antisemitistisk konspirationsteori.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturmarxism

Kulturmarxim är inte det enda ordet som avfärdats som en konspirationsteori. Ett annat ord som stämplats som så väl en kospirationsteori som ett fascistiskt begrepp är folkutbyte, men ordet kulturmarxim används betydligt mera allmänt, inte minst bland kristna som försvarar traditionella kristna värden. I egenskap av ett allmänt skällsord är dess betydelse obestämt eller kontextbundet. Lika väl är det en marginell högerextrem konspiratorisk användning av uttrycket som på engelska, svenska och norska Wikipedia får definiera begreppet. Konspirationsteorier är spekulativa och tenderar att vara orimliga. Historiskt sett har de ofta handlat om judiska sammansvärjningar, vilket gör att konspirationsteorier uppfattas suspekta i sig. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Stämpeln "antisemitism" är synnerligen stigmatiserande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Som för att göra användningen av benämningen kulturmarxism ännu mera suspekt refererar Wikipedia till den norska terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. Enligt Wikipedia vara det i och med hans manifest som begreppet kulturmarxism slog igenom. I verkligheten torde termen redan tidigare ha varit lätt att hitta i så väl moderata konservativa och nationalistiska som nynazistiska diskussionsforum.

Som expert på begreppsanalys och idéströmningar klarar jag mig personligen bra utan benämningen kulturmarxism. Jag ogillar att använda skällsord och att kategorisera människor enligt politisk åsikt. Jag föredrar i regel väldefinierade begrepp med avgränsad betydelseomfång, men kan av retoriska eller pedagogiska skäl ibland använda ord i tvetydig eller utvidgad betydelse. Kulturmarxism kunde i vissa sammanhang vara ett lämpligt mångbottnat ord, om det inte stämplats som högerextremt, antisemitistiskt och konspiratoriskt.

Liksom på den motsvarande engelska sidan kan man på den svenska sidan om kulturmarxism på Wikipedia hitta en lång och tidvis hätsk diskussion om innehållet på sidan. Bl.a. argumenteras det mot kopplingen till antisemitism, men tesen att kulturmarxismen syftar på en antisemitistisk konspirationsteori har förblivit gällande. Användare med avvikande åsikt torde rentav ha blockerats. Själv ser jag det som synnerligen ologiskt att inte skilja mellan å ena sidan ett ord eller ett begrepp och å andra sidan ett ting som ordet kan syfta på. Det är som om man inte kunde ha en allmän sida om ett namn då det finns en specifik person med det aktuella namnet.

Woke eller wokeism kan ses som en radikalisering av politisk korrekthet. (Se mitt inlägg "Woke och könsdysfori".) Skälen till att just politisk korrekthet betecknats som uttryck för kulturmarxism är inte helt uppenbara. Att uttrycka sig diplomatiskt och visa hänsyn så att man inte sårar är inte specifikt marxistiskt. Det förefaller dock just vara vänsteraktivister som stämplar ord som inkorrekta eller "hatiska" och försöker cansellera och deplattformera personer som använder sig av olämpliga ord. När det gäller woke är det mera uppenbart att målet är att förhindra att just personer som tillhör diskriminerade eller förtryckta grupper inte skall behöva känna sig kränkta eller exkluderade. Kritiken mot hatprat (hate speech) verkar inte gälla hets mot medlemmar i priviligierade grupper. Eller åtminstone inte motståndare till Woke. En orsak till att wokeism betraktas som kulturmarxism är att man uppfattar att bl.a. olika kulturella minoriteter har intagit proletariatets plats.

Just kapningen av sidan om kulturmarxism visar väl att det finns människor som har en gemensam agenda att påverka opinionen genom att göra vissa ord obrukbara. Motsvarande fenomen torde förekomma även på annat håll. Det är knappast någon som blir kränkt av ordet kulturmarxism, men ändå har det varit viktigt för en del att få begreppet att förefalla högerextremt eller suspekt. Vad skulle vara ett lämpligt ord för att beteckna denna typ av aktivism? Kulturmarxism?