Den multipolära världen

Den regelbaserade världsordningen framstår i dag som ett minne från en gången tid. Det som länge uppfattades som ett stabilt ramverk för internationellt samarbete visar sig i efterhand ha varit mer skört än många velat tro. Budskapet i Kanadas premiärminister Mark Carneys uppmärksammade tal vid vid World Economic Forum in Davos 2026 var att vi måste sluta delta i låtsasleken att vi tror på en regelbaserad internationell ordningen och medge att vi lever i en brutal verklighet där stormakternas geopolitik inte längre har några begränsningar.

Under ytan vilade den regelbaserade, liberala ordning på en obekväm men avgörande sanning: den var inte bara regelbaserad, utan även maktbaserad. Multilateral till formen, men hegemonisk till sitt innehåll. Pax Americana var inte frånvaron av maktpolitik, utan dess disciplinering. USA fungerade som systemets garant – ibland inkonsekvent, ibland hycklande, men ändå som den aktör som ytterst såg till att reglerna hade konsekvenser. När denna roll nu ifrågasätts, blottläggs ett tomrum.

Donald Trumps presidentskap har gjort detta tomrum synligt. Hans America First-politik är inte ett tillbakadragande från världen, utan en omformulering av USA:s relation till den. Allianser reduceras till affärer, normer till förhandlingspositioner. Mjuk makt – förtroende, förutsägbarhet, institutionell kontinuitet – ses inte som strategiska tillgångar utan som bördor.

Trumps utrikespolitik och arroganta uttalanden har fått USA:s förtroendekapital att erodera. Hot om tullar och uttalanden om att göra Kanada till en amerikansk delstat har inte minst påverkat förtroendet för USA i grannlandet Kanada. När Kanada som en följd av Trumps politik förhandlade fram ett begränsat handelsavtal med Kina – med sänkta tullar på kinesiska elbilar mot kinesiska eftergifter för kanadensiska jordbruksprodukter – hotade Trump den 24 januari 2026 med 100-procentiga tullar på alla kanadensiska varor om avtalet fullföljs. Dylika hot minskar naturligtvis inte de kanadensiska behoven av diversifiering.

Trump talar oftare och tydligare än många av sina företrädare om Kina som USA:s huvudsakliga rival. Han varnar för kinesiskt inflytande, för beroende av kinesisk teknologi och kritiska mineraler, speciell sällsynta jordartsmetaller. Men samtidigt river hans politik ner just de strukturer som kunde ha fungerat som motvikt: multilaterala institutioner, stabila allianser och gemensamma spelregler. USA har pekat på det kinesiska hotet – och ironiskt nog banat väg för kinesisk dominans.

När den amerikanska hegemonin och den unipolära världsordningen fallit sönder har man börja tala om en multipolär värld. Men multipolaritet är inte nödvändigtvis ett tillstånd av balans. Den kan även ses som ett interregnum där gamla normer försvagas innan nya maktstrukturer och hunnit ta form kring ett nytt maktcentrum.

Bara veckor innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 publicerade Moskva och Peking en gemensam deklaration om en ny internationell ordning: en multipolär värld, byggd på ett ”gränslöst” samarbete mellan de två stormakterna. Texten talade om suveränitet, om respekt, om ett slut på västlig dominans.

Putin och Xi under OS i februari 2022 (Wikimedia)

I efterhand framstår deklarationen mindre som ett fredsmanifest och mera som en vision av en värld där makt ersätter rätt, där inflytandesfärer ersätter universella normer. Kriget i Ukraina blev ett brutalt prov på vad denna vision kan innebära i praktiken.

Kina har valt en annan väg än Ryssland. Strategin är lågmäld, långsiktig, ofta teknokratisk. Genom handel, investeringar och institutioner som BRICS söker Kina forma ett nät av beroenden. Den globala södern framställs som partner, men behandlas ofta som instrument.

Beroendeskapandet är inte en abstrakt möjlighet, utan ett prövat verktyg. När Australien år 2020 efterlyste en internationell granskning av Kinas agerande i inledningen av coronapandemin möttes det inte av diplomatiska invändningar, utan av ekonomiska repressalier: tullar, importstopp och informella handelshinder riktade mot australiska nyckelsektorer. Budskapet var enkelt, om än outtalat: politisk illojalitet har ett pris.

Kina uppfattas i den globala södern ofta som en attraktiv partner, eftersom Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och inte blandar sig i sina partners inrikespolitik. Detta icke-ingripande gäller dock endast så länge grundläggande kinesiska intressen inte ifrågasätts. När Litauen tillät ett taiwanesiskt representationskontor under namnet ”Taiwan” svarade Kina med att frysa de diplomatiska relationerna och pressa både litauiska och europeiska företag genom handel och leveranskedjor. Även här var åtgärderna formellt främst ekonomiska, men i grunden politiska.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur Kina utnyttjar sin ekonomiska makt i politiskt syfte är Kinas handelsministeriums meddelande från den 6 januari 2026 om ett exportförbud för dual-use-varor till Japan. Exportförbudet var ett svar på ett uttalande av Japans premiärminister Sanae Takaichi i början av november 2025 där hon beskrev en potentiell kinesisk attack mot Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan.

I Ryssland ses den multipolära värden som en möjlighet för Moskva att dominera åtminstone det slaviska språkområdet och den grekisk-ortodoxa civilisationen, men helst hela Europa. Den 19 januari 2026 återvände Putin till temat i ett möte med Ryska säkerhetsrådet, där han underströk Rysslands centrala roll i byggandet av en multipolär värld och föreslog en ny eurasisk säkerhetsordning – ett fortsatt tecken på att Moskva ser multipolaritet som ett aktivt projekt. I praktiken har strävandena att utvidga den ryska världen resulterat i ett allt djupare beroende av Kina. Mot denna bakgrund framstår multipolariteten allt mindre som ett slutmål, och allt mer som en övergång. För Kina är multipolariteten ett verktyg för att bryta ner den ordning som ännu vilar på västerländska liberala normer, för att därefter forma något nytt.

Detta ställer Europa och Finland inför ett obekvämt men oundvikligt val. USA är oberäkneligt. Dess politik kan svänga, dess ledarskap kan vara inkonsekvent. Men USA är också en konstitutionell federation, byggd på rättsstatens principer, maktdelning och individuella fri- och rättigheter. Trump säger sig inte vara bunden av internationell lag, men han står inte över den amerikanska konstitutionen. Det är ingen tillfällighet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den liberala världsordningen i hög grad vilar på samma idégrund som den amerikanska konstitutionen. Kina styrs av ett kommunistiskt parti. Dess globala ambitioner är inte värdeneutrala, utan djupt sammanflätade med ett auktoritärt system som inte erkänner individens primat över staten.

USA leds i dag av en president som avvisar USA:s roll som världspolis, som aggressivt kringgår WTO:s förbud mot ensidiga tullar som politiskt vapen och som nonchalerar diplomatisk etikett. Men Trumps burdusa retorik och transaktionella hot bleknar i jämförelse med det fullskaliga krig Ryssland för i Ukraina – ett krig som förs med diskret, men avgörande, stöd från Kina

I valet mellan dessa två alternativ är neutralitet inte ett alternativ. För Europa och Finland innebär den värdebaserade realismen inte att acceptera den starkes rätt, utan att – trots allt – välja den ofullkomliga ordning som bygger på regler framför den till synes stabila makt som saknar dem. Multipolaritet kan låta lockande, men utan normer riskerar den att bli en värld där endast de starkaste hörs. Trots all oberäknelighet är det därför mot USA – dess konstitution och dess idéarv – Europa måste luta sig.

Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik

Världspolitiken beskrivs ofta som en kamp mellan idéer, värderingar och intressen. Men bakom dessa abstraktioner döljer sig nästan alltid något mer handfast: material, energi och kontroll över fysiska processer. I dag, när den liberala och regelbaserade världsordning som länge präglade västvärldens självbild allt tydligare utmanas och delvis ersätts av geopolitik, transaktionalism och ett återuppväckt merkantilistiskt tänkande, har detta blivit svårare att bortse från.

Det är slående hur nära denna utveckling ligger skolans naturvetenskapliga innehåll. I fysik och kemi undervisar vi om lagar och principer som förefaller tidlösa. Magnetism fungerar som den alltid gjort. Kemiska separationer följer samma regler oavsett epok. Ändå har deras betydelse förändrats i grunden.

lantanoiderna

De sällsynta jordartsmetallerna – i huvudsak lantanoiderna i det periodiska systemet – illustrerar detta väl. På engelska benämns de Rare Earth Elements, som förkortas till REE. Förkortningen används även i svenskspråkiga texter. Kemiskt är REE märkligt lika varandra, och just därför är de svåra att separera. För den som undervisar i kemi är detta nästan en självklarhet: ämnen med snarlika egenskaper kräver avancerade och resurskrävande separationsmetoder.

Flera av dessa grundämnen har magnetiska egenskaper som saknar praktiska ersättare. Neodym är det mest kända exemplet. Utan neodymmagneter skulle elmotorer, vindkraftverk, generatorer och mycket av den moderna elektroniken bli klumpigare, ineffektivare eller tekniskt ogenomförbara. Den gröna omställningen, som ofta beskrivs i termer av politik och ekonomi, vilar i själva verket på dessa diskreta men avgörande materialegenskaper.

neodymmagneter

Neodym tillhör de lätta sällsynta jordartsmetallerna, som utgör basen i de starkaste magneterna. För att magneterna ska tåla höga temperaturer i elmotorer eller vindkraftverk tillsätts dock ofta små mängder tunga sällsynta jordartsmetaller som dysprosium och terbium – ämnen som är ännu mer sällsynta och nästan helt kontrollerade av Kina.

Även det periodiska systemets utformning bär på en tyst berättelse. Lantanoiderna, tillsammans med aktinoiderna, har klippts loss från huvudtabellen och placerats längst ner som ett slags appendix. Skälet är praktiskt: annars skulle tabellen bli för bred. Men effekten är pedagogiskt och symboliskt intressant.

I undervisningen framstår lantanoiderna lätt som något avvikande, nästan exotiskt. I kemiböcker som använts i undervisningen i finländska grundskolor har det rent av hänt att man helt glömt bort att ta med lantanoiderna i tabellen över det periodiska systemet. Det är ett märkligt öde för grundämnen som i dag är oumbärliga för allt från elmotorer till försvarsteknik.

I klassrummet separerar vi ämnen och visar hur olika egenskaper kan utnyttjas för att skilja ett ämne från ett annat. Där och då uppfattas det som en abstrakt princip. I verkligheten, när samma process appliceras industriellt på lantanoider, blir separationen ett geopolitiskt maktmedel. De ämnen som placeras längst ner i det periodiska systemets appendix, ibland bortglömda i läroboken, har i dag en makt som vida överstiger deras plats i klassrummet.

F-35 Lightning II

Om vi försöker omsätta abstrakta mängder till något mer gripbart kan man betrakta Finlands beställning av F-35A-jaktplan. Varje plan innehåller uppskattningsvis drygt 400 kilogram förädlade REE, oumbärliga i sensorer, styrmekanismer och starka magneter som får flygplanet att fungera. Multiplicerar man detta med 64, som är antalet plan Finland beställt, handlar det om mer än 25 ton sällsynta jordartsmetaller. För att framställa denna mängd krävs uppskattningsvis 500–1000 ton malm, som i dag i huvudsak bryts och förädlas i Kina – såvida Kina inte väljer att begränsa exporten av de strategiska mineralerna. I moderna svenska Saab Gripen-plan, vars storlek är mindre än de amerikanska F-35, kan behovet av REE uppskattas till ungefär hälften. Men även här är beroendet av sällsynta jordartsmetaller och andra strategiska mineraler, som i stor utsträckning kontrolleras av Kina, ofrånkomligt.

Här finns också en vetenskapshistorisk ironi. En stor del av de sällsynta jordartsmetallerna identifierades i Skandinavien. I Ytterby gruva i Stockholms skärgård påträffades i slutet av 1700-talet mineral som senare skulle leda till upptäckten av flera nya grundämnen. Namn som yttrium, terbium, erbium, ytterbium, holmium och skandium bär ännu spår av detta ursprung. I dag återfinns dessa ämnen i mobiltelefoner, elmotorer och vapensystem världen över – men produktionen sker nästan uteslutande någon helt annanstans.

Ytterby gruva

De största kända fyndigheterna av malm för framställning av REE finns i dag i Inre Mongoliet, som trots namnet är en autonom region inom Kina. Under flera decennier byggde Kina målmedvetet upp hela värdekedjor för brytning, separation och vidareförädling av sällsynta jordartsmetaller. Det som i väst betraktades som miljömässigt besvärligt och ekonomiskt marginellt blev i Kina en strategisk tillgång. Separationen av sällsynta jordartsmetaller är nämligen en kemiskt aggressiv process som kräver enorma mängder starka syror och lämnar efter sig giftigt, ibland radioaktivt, lakvatten. Genom att acceptera dessa miljömässiga kostnader – som västvärlden vid tidpunkten inte var beredd att hantera – kunde Kina monopolisera produktionen.

Denna utveckling var ingen historisk tillfällighet. Redan 1992 sammanfattade Deng Xiaoping Kinas strategiska syn med den ofta citerade formuleringen: ”Mellanöstern har olja, Kina har sällsynta jordartsmetaller.” Uttalandet var mer än en träffsäker liknelse; det pekade ut riktningen för en långsiktig industripolitik.

Deng Xiaoping

Från 1990-talet och framåt blev den kinesiska politiken allt mer medveten. Exportkvoter infördes, statliga bolag konsoliderades och kontrollen över raffinering och separation stärktes, både inom landet och genom investeringar utomlands. Samtidigt utnyttjade Kina frihandelns logik genom att dumpa priser och locka till sig västerländsk industri, medan man själv behöll restriktioner över de mest kritiska leden i värdekedjan.

Att denna strategi stod i spänningsförhållande till den liberala handelsordningen blev tydligt först i efterhand. År 2014 slog Världshandelsorganisationen fast, efter klagomål från USA, EU och Japan, att Kinas exportkvoter på sällsynta jordartsmetaller stred mot WTO:s regler. Men vid det laget hade beroendet redan cementerats.

Att den kinesiska kontrollen av REE också kunde användas politiskt visade sig redan 2010, när Kina i samband med en diplomatisk konflikt begränsade exporten av sällsynta jordartsmetaller till Japan. Den utlösande konflikten i sig var i det stora hela obetydlig, men effekten blev desto större. Priserna steg kraftigt, japansk industri drabbades och världen fick upp ögonen för hur sårbart systemet var.

I efterhand kan man hävda att Kina därigenom delvis förbrukade sitt maktmedel. Genom att använda exportbegränsningar så tidigt och i ett sammanhang med begränsad strategisk betydelse avslöjades vapnet. Det som hade kunnat vara ett latent, ännu kraftfullare påtryckningsmedel blev synligt. Västvärlden började tala om beroenden, risker och behovet av alternativ.

Samtidigt är det slående hur långsam denna reaktion varit. Trots att insikten funnits i över ett decennium har USA och EU haft svårt att minska sitt beroende. Nya gruvprojekt har dragits i långbänk, raffinering har förblivit flaskhalsen och hela värdekedjor har visat sig svåra att återskapa. Det räcker inte att känna till ett problem; man måste också vara beredd att bära kostnaderna för att lösa det.

Särskilt de tunga sällsynta jordartsmetallerna, som dysprosium och terbium, är strategiskt känsliga eftersom de används som tillsatser för att göra neodymmagneter värmetåliga – utan dem skulle många moderna applikationer som elbilar och försvarsteknik inte fungera lika effektivt.

filtreing

Här återvänder vi till skolans kemiundervisning. I grundskolan lär vi eleverna om separationsmetoder: filtrering, destillation, extraktion, kromatografi. Vi lär dem att ämnen kan skiljas åt om man utnyttjar skillnader i egenskaper. Men vi visar sällan att samma principer, uppskalade till industriell nivå, kräver komplexa kemiska bad och resulterar i enorma mängder surt avfall. Att separera lantanoider är en kamp mot kemisk likhet som kräver hundratals steg av vätske-vätske-extraktion med frätande kemikalier. Separation är inte bara en laboration på en bänk. Den är en industriell process, en miljöfråga och i dag även ett geopolitiskt maktmedel.

Handelskonflikterna mellan USA och Kina under Trumps första presidentperiod gjorde geopolitiken ännu tydligare. När tullar hotade svarade Kina inte bara med handelspolitiska motåtgärder, utan också med påminnelser om sin kontroll över sällsynta jordartsmetaller. Frihandeln visade sig, återigen, vara villkorad.

Donald Trump möter Xi Jinping i Sydkorea 2025

När USA under början av Trumps andra mandatperiod år 2025 åter försökte pressa Kina med kraftigt höjda tullar blev också Kinas svar talande. I stället för att enbart svara med motåtgärder i form av tullar markerade Kina sin kontroll genom exportrestriktioner på tunga REE, som är extra strategiskt känsliga, då Kina här svarar för 95–99 % av raffineringen. Signalen var tydlig: i en värld där industriproduktion bygger på komplexa värdekedjor kan kontroll över råvaror väga tyngre än tullsatser. Även Europa påverkades, genom ökad osäkerhet och ett tydligare blottlagt beroende.

Detta säger något grundläggande om vår tid. Globaliseringen har inte upphört, men dess logik har förändrats. Frihandeln tjänar inte längre i samma utsträckning väst eller den amerikanska hegemonin, i synnerhet när Kina kombinerar överproduktion av industrivaror med kontroll över kritiska och strategiska mineraler. Det ömsesidiga beroendet betraktas därför inte längre enbart som stabiliserande, utan också som en potentiell sårbarhet. I samband med klimatpolitik och den gröna omställningen måste man beakta beroendet av Kina och miljöproblemen som hittills långt sopats under mattan i Inre Mongoliet. Geopolitiken har återvänt – inte främst genom territoriell expansion, utan genom kontroll över material, teknik och processer.

I detta sammanhang blir naturvetenskaplig kunskap något mer än allmänbildning. Den blir ett redskap för att förstå samtiden. När vi talar om magnetism, grundämnen och separation talar vi också – vare sig vi vill eller inte – om makt, ekonomi och framtid.

Kanske är det därför värt att ibland stanna upp i undervisningen och försöka kasta en blick på de stora sammanhangen. För i en värld där starka magneter driver både energisystem och geopolitik har fysik och kemi blivit undervisningsämnen utan vilka vi inte kan förstå de världspolitiska omvälvningarna i vår tid. Kanske är det dags att lyfta upp lantanoiderna från appendixet – både i periodiska systemet och i vår förståelse av världen.

Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.

Virusets ursprung

Gott nytt år, det tredje året med coronapandemin! Det blev aldrig någon xi-variant, eftersom WHO valde att hoppa över bokstaven ξ i det grekiska alfabetet. Istället firar vi nyår i omikrons tecken, men trots eller kanske tack vare variantens höga smittbarhet torde pandemin ta slut år 2022. Svaret på frågan om virusets ursprung torde vi däremot få vänta länge på.

To date, China has provided 2 billion doses of vaccines to 120+ countries and international organizations. President Xi Jinping said in his #2022NewYearAddress that he has heard many times plaudits for China's fight against COVID-19 and contribution to the global COVID response. pic.twitter.com/oPiHrsoiIv

— Global Times (@globaltimesnews) December 31, 2021

När jag i juni skrev mitt blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" hade mycket skett inom den närmaste månaden. USA:s president Joe Biden hade uppmanat de amerikanska underrättelsetjänsterna att "fördubbla" sina ansträngningar i att utforska virusets ursprung och rapportera inom 90 dagar. Facebook hade slutat filtrera inlägg som gjorde gällande att viruset SARS-CoV-2 inte hade ett naturligt ursprung. Under det senaste halvåret har det däremot inte hänt mycket på denna front. Publiceringen av rapporten från från de amerikanska underrättelsekällornas utforskning i slutet av augusti gav inte mycket nytt.

Redan i maj visste man att underrättelsetjänsterna var oeniga om virusets ursprung. Medan en organisation eller enhet ansåg en labbläcka vara mera sannolik än ett naturligt ursprung ansåg övriga enheter att ett naturligt ursprung var mera sannolikt. Enligt rapporten från augusti ansåg fyra enheter med låg säkerhet (low confidence) att ett naturligt ursprung var mera sannolikt, medan en underrättelseorganisation med måttlig säkerhet (moderate confidence) ansåg att viruset härstammar från ett laboratorium. Enligt New York Times var det FBI som höll på hypotesen om en labbläcka.

Vad de amerikanska säkerhetstjänsterna är eniga om är dels att viruset inte utvecklats som ett biologiskt vapen och dels att kinesiska myndigheter döljer information som skulle behövas för att slå fast virusets ursprung. I den deklassificerade rapporten kan man läsa följande:

China’s cooperation most likely would be needed to reach a conclusive assessment of the origins of COVID-19. Beijing, however, continues to hinder the global investigation, resist sharing information, and blame other countries, including the United States.

Betydligt mera om en eventuell labbläcka kan man läsa i två böcker som utkom under hösten 2021, "What Really Happened In Wuhan" av den australienska journalisten Sharri Markson och "Viral: The Search for the Origin of COVID-19" av den kanadensiska molekylärbiologen Alina Chan och den brittiske vetenskapsskribenten och biologen Matt Ridley. Boken "What Really Happened In Wuhan" torde väl sammanfatta de belägg och argument för en labbläcka som det rapporterats om i australienska och konservativa amerikanska medier. Mycket av bokens innehåll har Sharri Markson själv rapporterat om i bl.a. dokumentärer i Sky News Australia och podcasts publicerade av The Australian.

Vad Sharri Markson avslöjar handlar främst om märkliga händelser eller sammanträffanden som tyder på att viruset härstammar från ett laboratorium i Wuhan. Markson har intervjuat bl.a. experter på underrättelseverksamhet och politiker, bland dem Donald Trump och Mike Pompeo, som tagit del av de amerikanska underrättelsetjänsternas hemligstämplade rapporter och som i ett tidigt skede tog ställning för en labbläcka. Tillsammans utgör indicierna övertygande argument för en labbläcka, men de bevisar ingenting med säkerhet. En del evidens motsäger varandra med tanke på tidpunkten för en eventuell labbläcka.

Boken "Viral: The Search for the Origin of COVID-19" är mera vetenskapligt förankrad. Här handlar det inte så mycket om sensationella avslöjanden som om välgrundad argumentation. Författarna tar inte definitivt ställning för hypotesen om en labbläcka, även om de håller en labbläcka eller motsvarande olycka i anslutning till virologisk forskning vid laboratoriet i Wuhan för att vara mera sannolik än ett "naturligt" ursprung via t.ex. en marknad. De ser det även som en möjlighet att forskare i anslutning till virologiska institutet i Wuhan smittats av fladdermöss antingen vid insamling av prover ute på fältet tusentals kilometer från Wuhan eller i själva laboratoriet i Wuhan. En labbläcka behöver inte nödvändigtvis innebära att viruset har skapats eller manipulerats i ett labb. 

Alina Chan och Matt Ridley uppmärksammar betydelsen som amatörspanare eller medborgarforskare haft i avslöjanden av virusforskningen vid virologiska institutet i Wuhang. Ridley har redan för ett årtionde sedan använt sig av begreppet citizen science. När professionella forskare, underrättelseagenter och journalister sviker träder amatörspanare fram och avslöjar ny väsentlig information. Varken Ridley eller Chan är själva några amatörer, men även Chan har gjort sina upptäckter om pandemin på sin fritid. I Viral är det framför allt (det numera delade) nätverket DRASTIC (se även DRASTIC) som lyfts fram för sina avslöjanden. Den viktigaste diskussionen har ägt rum på Twitter, som till skillnad från Facebook hela tiden har tillåtit en diskussion om en eventuell labbläcka.

Även innehållet i "Viral" kan man till stor del ta del av i form av podcasts och diskussioner som publicerats på Youtube. Vad som även kommer fram ur samtalen på internet är det motstånd och den kritik som Alina Chan och Matt Ridley fått ta emot av kolleger bara för att de skrivit om en eventuell labbläcka. 

Inte bara Kina, utan även västerländska vetenskapsmän och institutioner har försvårat en öppen forskning i virusets ursprung. Virologerna har lagt fram föga bevis på att även det aktuella coronaviruset skulle ha ett zoonotiskt ursprung, men lika väl har man inte velat se möjligheten att virusets ursprung skulle ha någonting att göra med det virologiska institutet i Wuhan. Jag tror att motståndet mot teorin om en labbläcka delvis kan förklaras av att virologernas gemensamma intresse av att virologin inte förorsakat pandemin. Vilken motgång skulle det inte vara för virologerna om det visat sig att virologin istället för att lyckas stoppa en pandemi förorsakat den värsta pandemin på hundra år!

Som argument mot hypotesen om en labbläcka har virologer hävdat att evidens talar för ett zoonotiskt ursprung, men evidensen är främst att nästan alla virus som förorsakats epidemier hittills har haft ett naturligt ursprung. Då det inte hittats några virologiska bevis på vare sig en labbläcka eller ett naturligt ursprung är även andra än virologiska bevis och argument relevanta. Även om man skulle hitta virusets smittkälla och det skulle visa sig vara ett djur, så har hypotesen om en labbläcka aktualiserat många viktiga frågor så som politisering av vetenskap, laboratoriernas säkerhet, riskerna med gain of function-forskning och möjligheten att forskning med syfte att förutspå pandemier själv kan förorsaka pandemier.

P.g.a den kinesiska coronastrategin sitter idag 13 miljoner kineser instänga och svälter i staden Xi'an. Den 1 januari 2020 nöjde sig de kinesiska myndigheterna med att stänga Huanan-marknaden i Wuhan och arrestera 8 personer som spridit rykten om en smittande lungsjukdom. Wuhan Tianhe International Airport stängdes först över tre veckor senare.

Police in Central China's Wuhan arrested 8 people spreading rumors about local outbreak of unidentifiable #pneumonia. Previous online posts said it was SARS. https://t.co/oVpk4EIYM7 pic.twitter.com/JXbK9pmq8v

— Global Times (@globaltimesnews) January 1, 2020

Trots brister i öppenhet hos västerländska vetenskapssamfund, så är den kinesiska nedtystningen av en helt annan kaliber. Hur Kina tystat och eliminerat läkare och journalister i samband med pandemin är i sig ett kapitel för framtida historieskrivning. Det kan visa sig att det blir en uppgift just för historiker snarare än för virologer, journalister och underrättelseagenter att redogöra för virusets ursprung. Det kan krävas ett regimskifte i Kina innan arkiven öppnas och sanningen kommer fram.

Hypoteser om coronavirusets ursprung

I samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet intensifierade sociala medier flaggningen och filtreringen av skadlig och falsk information. Speciellt nitiska har Facebook, Twitter och Youtube varit då det gällt att flagga och filtrera konspirationsteorier i anknytning till Donald Trump och coronaviruset. (Se mina blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset" och "Konspirationsteoriernas år 2020".) Till konspirationsteorierna om covid-19 verkar man även ha räknat hypotesen om att coronaviruset läckt ur ett forskningslaboratorium i Wuhan. Åtminstone blockerade Facebook ännu i våras påståenden om att det aktuella coronaviruset skulle vara skapat i ett laboratorium.

https://www.facebook.com/formedia/blog/together-against-covid-19-misinformation-a-new-campaign-in-partnership-with-the-who

Den 26 maj gjorde Facebook en ändring i sin linje. Nu var det inte längre stopp för åsikter om att viruset kunde vara skapat i ett laboratorium. De etablerade amerikanska vänstermedierna ändrade linje samtidigt med företaget Facebook. Den konkreta bakgrunden var att The Wall Streat Journal den 23 maj på basen av en flera månader gammal underrättelserapport rapporterade om att tre forskare på det omtalade forskningslaboratoriet i Wuhan hade insjuknat med symptom som passar in på covid-19 redan i november 2019 och att Joe Biden ett par dagar efter The Wall Streat Journals rapportering uppmanade WHO och den amerikanska säkerhetstjänsten att intensifiera utforskningen av virusets ursprung. Enligt underrättelserapporten såg underrättelsetjänsten nu laboratorieläckan som en möjlighet vid sidan av ett zoonotiskt ursprung. Redan den 14 maj hade den fackvetenskapliga tidskriften Science publicerat en text där 18 forskare krävde bl.a. att både hypotesen om en läcka och hypotesen om en naturlig överföring måste tas på allvar.

https://www.whitehouse.gov/briefing-room/statements-releases/2021/05/26/statement-by-president-joe-biden-on-the-investigation-into-the-origins-of-covid-19/

Att hypotesen om en läcka från det virologiska institutet eller ett forskningslaboratorium i Wuhan stämplats som en konspirationsteori är i första hand en följd av kinesisk manipulering, men även en följd av att Trump våren 2020 sade sig ha sett bevis på att virusets läckt från ett laboratorium i Wuhan. Presidentens utsaga stöddes av utrikesminister Mike Pompeo, men Trumps antagande om en labbläcka avfärdades som ett grundlöst påstående i raden av presidentens många lögner, fastän han uttryckligen sade att han inte fick berätta om bevismaterialet som han grundade sig på. Trump uppmanande även underrättelsetjänsten att vidare utforska virusets ursprung. Samtidigt avfärdade man från underrättelsetjänstens sida påståendena om att viruset skulle vara skapat eller modifierat i ett laboratorium. De amerikanska underrättelsetjänsterna verkar inte ha varit helt lojala mot den sittande presidenten. Frågan om virusets ursprung var inte längre bara av utrikespolitisk, utan även av (amerikansk) inrikespolitisk betydelse. Att Trump tog ställning för hypotesen om en läcka förefaller ha varit en tillräcklig orsak för vetenskapsmän, mainstreammedier och Big Tech att betrakta teorin om ett laboratorieläckage som en konspirationsteori. Denna självrannsakande slutsats drog åtminstone flera ansedda medier slutet av maj i år.

https://www.facebook.com/formedia/blog/together-against-covid-19-misinformation-a-new-campaign-in-partnership-with-the-who

Att Facebook och etablerade medier avfärdade en hypotes för att den stöddes av Donald Trump är pinsamt och undergräver mediernas trovärdighet. Det fanns dock andra grunder för att beteckna hypotesen om en laboratorieläcka som konspirationsteori. Den 19 februari 2020 publicerade den högt ansedda brittiska medicinska tidskriften Lancet ett ställningstagande där 27 undertecknande sade sig “strongly condemn conspiracy theories suggesting that COVID-19 does not have a natural origin.” Detta ställningstagande lär starkt ha påverkat diskussionen om virusets ursprung. I början av maj i år uppmärksammades det att ställningstagandet skrivits eller åtminstone organiserats av Peter Daszak, vars organisation Eco Health Alliance samarbetat med och finansierat verksamhet i virologiska institutet i Wuhan. 

Daszak kan alltså anses ha eget intresse av att man tog avstånd från hypotesen om en läcka, men redaktionen för Lancet noterade dess värre inte intressekonflikten. Daszak har även lett the Lancet COVID-19 Commission med uppgift att utforska coronavirusets ursprung. Därtill ingick Daszak i WHO:s delegation, som i början av detta år utredde virusets ursprung på plats i Kina och enligt vars rapport möjligheten att viruset härstammar från ett laboratorium i Wuhan var "ytterst osannolik".

https://www.thelancet.com/pdfs/journals/lancet/PIIS0140-6736(20)30418-9.pdf

Bedömningen av de olika hypoteserna om virusets ursprung försvåras av omständigheten att kinesiska myndigheter inte gett det internationella vetenskapssamfundet tillgång till all relevant information. Istället har de stängt ner databaser, förstört potentiellt bevismaterial och spridit desinformation. Eftersom det går utanför mitt kunskapsområde har jag svårt att ta ställning till om man från virusets struktur och genetiska kod kan avgöra om viruset spridits på naturlig väg och överförts via djur eller läckt från ett laboratorium där det modifierats eller utvecklats via en påskyndad evolution. Ett faktum som lär tala för den senare hypotesen är att viruset från första början var väl anpassat för mänskliga celler. I princip kan ett virus läcka ur ett laboratorium även utan att det är manipulerat. Det har hänt förut, men SARS-CoV-2 har inte hittats före utbrottet av pandemin, så i det aktuella fallet handlar hypotesen om en läcka underförstått även om att viruset skapats i ett laboratorium.

Det är kanske möjligt att virologer kan komma att spåra det aktuella coronavirusets ursprung, men det är inte säkert att det lyckas. Det är väl i virologernas gemensamma intresse att man lyckas hitta ett naturligt ursprung - även med tanke på virologins allmänna anseende. Det lär för närvarande finnas lika lite bevis på att viruset har ett naturligt ursprung som på att det läckt ur ett laboratorium, men det beror på vilken typ av bevis man syftar på.

Frågan om ursprunget till coronaviruset SARS-CoV-2 är inte bara en fråga för vetenskapen. Det är inte bara virologer och andra vetenskapsmän som undersöker virusets ursprung. Det gör även journalister, spioner och privatspanare. Möjligheterna för grävande journalistik är naturligtvis begränsade i Kina, medan underrättelsetjänster kan använda sig av signalspaning på distans. Journalister har likaledes i källor på internet lyckats hitta avslöjande material om bl.a. kolonier av fladdermöss i ett laboratorium i Wuhan och kunnat påvisa att Peter Daszak kommit med missledande information om laboratoriets verksamhet. I Kina har man all orsak att kritisera "konspirationsteorier" (andra än de egna) och förkasta all annan utforskning än rent vetenskapliga undersökningar om virusets ursprung. 

Sky News Australia 15.6.2021, https://youtu.be/ANRs4DojOek

Gemensamt för journalistik och underrättelseverksamhet är att man inte alltid öppet kan hänvisa till källor och bevismaterial. Det är knappast annars heller lämpligt för virologer att referera till underrättelserapporter eller scoop i allmänna medier. I framtiden kanske även historiker kommer att ta ställning till virusets ursprung och eventuellt hitta belägg för att viruset läckt ur ett laboratorium. Det är uppenbart att historikernas källor, metoder och argumentation skiljer sig radikalt från virologernas bevismaterial och forskningsmetodik.

Det ligger i vetenskapens och mänsklighetens gemensamma intresse att ursprunget till SARS-CoV-2 klarläggs. Det har betydelse bl.a. för att vi i framtiden bättre skall kunna värja oss mot nya pandemier. Ifall viruset läckt ur ett laboratorium i Wuhan är det däremot knappast i det kommunistiska Kinas intresse att sanningen kommer fram. De kinesiska lokala och nationella myndigheterna har allt sedan epidemins utbrott agerat som om man hade någonting att dölja. Ifall det inte finns belägg för hypotesen om en labbläcka så verkar detta agerande inte speciellt rationellt, men det handlar kanske bara om ett systemfel, en motsvarighet till Sovjetunionens oförmåga att hantera informationsgången gällande härdsmältan i Tjernobyl.

Om Kina redan i slutet av år 2019 hade informerat om en labbläcka, så hade olyckan kanske inte varit en så stor prestigeförlust. Virus har tidigare läckt ur laboratorier och om man agerat öppet hade en pandemi kanske rentav kunnat undvikas. Om det däremot över ett år efter pandemins utbrott skulle läggas fram bevis på att de kinesiska myndigheterna hemlighållit en läcka, så skulle det vara katastrofalt för Kinas och det kinesiska kommunistiska partiets anseende.

CC / https://en.wikipedia.org/wiki/Wuhan_Institute_of_Virology

Medan Kina har intresse av att hemlighålla en eventuell labbläcka har andra instanser intresse av att hitta bevis för hypotesen om att viruset läckt ur ett laboratorium. Till dem som har intresse av bevis på laboratoriehypotesen hör det republikanska partiet i USA, amerikansk högermedia och speciellt mediebolaget Epoch Times, som är associerat till Falungong. I egenskap av bloggare ser även jag själv det som angeläget att de kinesiska myndigheternas agerande uppmärksammas och att omvärlden får upp ögonen för partidiktaturens mediepåverkan, manipulering och andra destruktiva sidor. Min egen inställning till Kina är av föga allmänt intresse, men förespråkar man öppenhet, så bör man väl som skribent vara öppen med egna utgångspunkter.

Så pass pragmatisk är jag själv att jag vårvintern 2020 tyckte att man kunde vänta med att kritisera Kina för dess agerande vid utbrottet av epidemin. Hela världen var då beroende av kinesiska produkter så som ansiktsmasker för att skydda sig från sjukdomen. Viktigare än att ställa eventuellt skyldiga till svars var vid den tidpunkten att tillsammans bekämpa pandemin. Att Finland, Europa och hela världen är beroende av kinesiska produkter inte heller bara Kinas fel.

CC / https://en.wikipedia.org/wiki/Surgical_mask

En av lärdomarna som vi kan ta med från coronapandemin är att det inte är bra att vara för beroende av Kina eller av enskilda leverantörer och kreditgivare i allmänhet. När det gäller Kina så gäller det ändå speciellt att se upp med det kommunistiska partiets ambitioner. Partiets starka kontroll kan påverka kinesiska bankers och företags agerande lika väl som kinesiska medier och forskningsinstitutioner.

Vetenskaplig forskning eller åtminstone naturvetenskaplig grundforskning är i regel ideologiskt och politiskt neutral. För trovärdigheten borde det vara irrelevant om en vetenskaplig upptäckt gjorts i ett privat amerikanskt universitet eller i ett statligt kinesiskt universitet, åtminstone då rönet publicerats i en ansedd vetenskaplig facktidskrift. När det gäller ursprunget till SARS-CoV-2 måste vi emellertid vara medvetna om att frågan är politiskt brännbar. Kinesiska virologer är här knappast fria att forska enligt strikta vetenskapliga principer och ännu minder fria att utrycka sina uppfattningar. Dess värre kan även västerländska vetenskapsmän och redaktörer på vetenskapliga tidskrifter påverkas av socialt tryck, politiska åsikter, sympatier och antipatier.