Är Pax Americana över?

Förenta staternas president Donald Trumps uttalanden och ageranden under början av sin andra mandatperiod har föranlett oro för den regelbaserade världsordningen. Efter andra världskriget har vi till vissa delar haft en världsordning som baserar sig på internationella regler. Brott mot internationell lag och internationella avtal har fått följder, men för det har det krävts en världspolis, och ansvaret som världspolis har huvudsakligen tagits av USA. Man kan tala om två parallella världsordningar som överlappat varandra och som varit beroende av varandra: den av FN och internationella avtal definierade världsordningen och Pax Americana, en ordning som de facto bygger på amerikansk hegemoni.

Amerikanska soldater i Koreakriget
Wikimedia Commons

USA har mera än några andra stormakter varit en garant för internationell stabilitet och för att internationell rätt respekteras. Amerikanerna har tidvis även varit beredda att betala ett högt pris för sin roll som världspolis. I Koreakriget stred sammanlagt 1,8 miljoner amerikanska soldater under FN:s flagga för att försvara Sydkorea. Även i Gulfkriget efter Iraks invasion av Kuwait år 1990 stred USA med FN:s mandat. De officiella motiveringarna till Gulfkriget var folkrättsliga, då Iraks invasion stred mot principen om staters suveränitet och territoriella integritet, men USA hade även ekonomiska skäl att befria oljemakten Kuwait.

USA har även agerat världspolis utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. T.ex. bombade amerikanerna tillsammans med andra Natoländer Serbien år 1999 för att få slut på Kosovokriget, där serbiska styrkor anklagades för bl.a. etnisk rensning. USA har även konsekvent stött Israel i konflikter och krig medan FN-organ kommit med fördömande av Israel. I många konflikter har FN:s säkerhetsråd varit splittrat, då utöver Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike även Ryssland (tidigare Sovjetunionen) och Kina är permanenta medlemmar. Föga överraskande har Ryssland med sitt veto blockerat resolutioner som fördömer Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Betydligt mera överraskande och för USA:s europeiska allierade chockerande var det att även USA i början av mars i år i FN:s generalförsamling röstade emot en resolution som fördömde Rysslands invasion. 

Utöver sin militära överlägsenhet har USA haft politiska och ekonomiska medel att vid behov sanktionera och utöva påtryckningar. Det har varit i Washingtons intresse att inte framhäva sig själv och betona internationell rätt istället för att blotta amerikanska ekonomiska och militära intressen. Globaliseringen med internationella avtal och spelregler har haft ett starkt stöd hos den amerikanska eliten och det amerikanska etablissemanget. Efter kalla krigets slut trodde man allmänt att den globala marknaden, frihandel och frihandelsavtal skulle binda ihop världen så att krig mellan länder skulle kunna undvikas. Allt förändrades med Trump, som istället för hos eliten baserar sin makt på stödet från ett bredare folklager, som uppfattar att de missgynnats av globaliseringen och inte sett värdet av sitt lands roll som världspolis. En central del av Trumps anhängare är protektionister och antiglobalister, som vill ställa "Amerika först". Trump verkar inte ha några problem med att att helt öppet prioritera kortsiktiga amerikanska ekonomiska intressen på bekostnad av internationell rätt, förtroende och stabilitet.

Redan för åtta år sedan då Trump första gången tillträdde som president talades det om slutet på Pax Americana. Även början på Trumps första mandatperiod var kaotisk och omskakande för omvärlden, men inte lika hektisk som början på hans andra period har varit. Även om Trump under sin första period som president kritiserade tidigare amerikanska presidenter för att blanda sig i konflikter ute i världen tog Trump inga större steg mot amerikansk isolationism. Det viktigaste agerandet i denna riktning var väl att dra tillbaka merparten av de amerikanska styrkorna från Syrien år 2019. Därtill påbörjade Trump processen med att minska Amerikas närvaro i Afghanistan, men det var president Joe Biden som tog det slutliga beslutet att helt dra bort de amerikanska trupperna. De främsta uttrycken för antiglobalism och amerikansk isolationism under Trumps första administration var kanske att USA lämnade Parisavtalet om klimatåtgärder och drog sig ur Världshälsoorganisationen WHO när det visade sig att organisationen i samband med coronapandemin var mycket lyhörd mot Kina. (Se mina blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" och "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Ara Pacis Augustae, Augustus fredsaltare i Rom
Wikimedia Commons 

Begreppet Pax Americana anspelar på Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Man har på ett motsvarande sätt även talat om Pax Britannica för den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget. Pax Americana, som utgör en fortsättning på den anglosaxiska hegemonin, anses börja vid andra världskrigets slut 1945. Från slutet av första världskriget fram till attacken på Peral Harbor 1941 karakteriserades den amerikanska utrikespolitiken närmast av isolationism, en politik vars rötter kan härledas ända tillbaka till George Washington. Amerikas förenta stater var aldrig medlem i Nationernas förbund, som grundades år 1920.

Även under början av första världskriget förde Förenta staterna en isolationistisk utrikespolitik, trots att man hade starka ekonomiska och kulturella band till Storbritannien och Frankrike. Woodrow Wilson använde sloganen "America First" under sin presidentkampanj 1916 för att betona Amnerikas neutralitet i världskriget. Följande år bad Wilson i egenskap av president dock kongressen att förklara krig mot Tyskland efter att det avslöjats att Tyskland försökte locka Mexiko med i kriget.

Efter första världskriget återgick USA till isolationism, men det gjorde man inte efter det andra världskriget. År 1945 grundades Förenta nationerna, som blev ett viktigt organ för internationell rätt och därmed för hela den regelbaserade världsordningen. I grundandet av efterföljaren till Nationernas förbund hade USA en central roll och landet blev en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. USA var värd för den konferens i San Francisco 1945 där FN-stadgan utarbetades och undertecknades och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter var långt inspirerad av the Bill of Rights i den amerikanska konstitutionen. FN:s högkvarter byggdes på Manhattan i New York och utgör en symbol för Förenta staternas engagemang för internationellt samarbete.

FN:s högkvarter i New York Ad Meskens

De närmaste årtiondena efter andra världskriget kom långt att karakteriseras av det kalla krigets tävling mellan två block, det "fria" väst för vilket USA var en obestridlig ledare och det socialistiska östblocket, som dominerades av Sovjetunionen. Av de två blocken var väst det starkare och det var väst som under Förenta staternas ledning kom att gå segrande ur det kalla kriget. Eftersom Sovjetunionen och senare även Folkrepubliken Kina var permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd var USA:s möjligheter att med FN:s mandat förhindra spridningen av världskommunismen begränsade. Koreakriget var här ett undantag. Istället hade underrättelsetjänsten CIA en viktig roll i att motarbeta socialistiskt maktövertagande och prosovjetiska regimer.

Motiven till att motarbeta världskommunismen torde ha varit så väl ideologiska och moraliska som krasst militärstrategiska och ekonomiska. Efter det kalla krigets slut fortsatte USA delvis med att i det fördolda stöda liberala demokratier och motarbeta auktoritära regimer. Även Radio Free Europe/Radio Liberty och Voice of America fortsatte sina sändningar efter det kalla krigets slut. Men nu hotar kanalerna tystna efter att det rådgivande organet DOGE, som leds av Elon Musk, föreslår att den federala finansieringen skall upphöra.

Förenta staterna har aldrig haft någon motsvarighet till BBC eller BBC World Service, men USA har genom U.S. Agency for Global Media ekonomiskt stött utländska medier, under de senaste åren bl.a. just BBC World Service, för sändningar på språk som uiguriska (i Kina), koreanska (för Nordkorea) och ryska, som en del av sin mediestrategi gentemot auktoritära stater. Nu hotas även denna finansiering att dras in. Samtidigt har den ryska kanalen RT (tidigare Russia Today) stärkt sin globala närvaro. RT tvingades år 2022 upphöra med sina sändningar så väl i Amerika som i Europa, men via internet når RT fortfarande en amerikansk publik. Via internetbaserade ny medier verkar rysk informationspåverkan nå sin målgrupp i Amerika och indirekt rent av Vita huset. Om detta har jag skrivit i mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina" från 2023.

Wikimedia Commons

I mitt blogginlägg "Natomedlemskap i grevens tid" från ifjol noterar jag att Finland gick med i Nato i sista minuten. Detsamma kan sägas om de bilaterala försvarsavtal som Finland ingått med USA. Betydelsen av Natomedlemskapet och försvarssamarbetet med USA har inte minskat av att landet inte längre ses som en lika säker bundsförvant som förut. Tvärtom är det ännu viktigare med ett medlemskap nu när amerikanerna antytt att de inte vill agera världspolis ens för att försvara västerländska demokratier mot auktoritära fiender. Då det gäller Ukraina har Trump låtit förstå att landet inte är en allierad och att USA därför inte har några förpliktelser.

Även då det gäller Taiwan har Trump föreslagit att Taiwan borde ersätta USA för sin säkerhet, trots att Taiwan Relations Act från 1979 endast förbinder USA att hjälpa Taiwan att försvara sig och inte garanterar militära åtgärder av USA. Det kan noteras att det i högsta grad är i Amerikas intresse att Kina inte tar kontrollen över Taiwan. I själva verket har stormaktens minskade intresse att ansvara för säkerheten i Europa tolkats som en följd av att USA i högre grad måste fokusera på Kina, som blivit ett reellt hot mot den amerikanska dominansen. Förenta staterna är ännu den största ekonomiska makten, men de årliga utgifterna för den amerikanska statsskulden är större än den amerikanska försvarsbudgeten. Det är inte självklart att USA i framtiden kommer att ha resurserna att agera världspolis, särskilt inte om landet förlorar sina allierades förtroende.

Den Trumpska utrikespolitiken behöver inte gälla i mera än fyra år framåt, men Amerikas roll som världspolis är inte längre självklar. Trump verkar själv inte konsekvent följa en isolationistisk politik, utan har tvärtom visat beredskap att agera då det gäller vännen Israel och fienden Iran. Däremot finns det bland Trumps anhängare utpräglade antiglobalister, som vill att USA inte skall blanda sig i konflikter utanför det egna landets gränser. Framtida val kommer att visa hur bestående stödet för en protektionistisk och isolationistisk politik är. 

Commodus lämnar gladiatorarenan. Edwin Blashfield

Pax Romana, den romerska freden, anses ha tagit slut med Markus Aurelius död då hans mindre lämpade son Commodus tog över kejsartronen Även Pax Americana, den amerikanska världsdominansen kräver kompetens och förmåga. En mindre lämpad president kan kompenseras med en kompetent regering och stab, men det verkar vi för tillfället inte ha i Washington. Frågan är hur det går med den regelbaserade världsordningen utan en amerikansk fred.

Europa tillsammans

Jag var ung student då det kalla kriget tog slut och järnridån föll, eller snarare öppnades. Ett par år före Mauerfall hade jag demonstrerat vid Berlinmuren och ropat „Die Mauer muss veg“. Den politiska omvälvningen eller vändpunkten, som i Tyskland kom att kallas Wende, sammanföll med processen att omvandla Europeiska gemenskaperna (EG) till Europeiska unionen (EU). År 1990 vann Italiens bidrag Insieme:1992 Eurovision Song Contest. Fördraget om Europeiska unionen förväntades träda i kraft år 1992, därav namnet. Insieme är italienska och betyder tillsammans. I samma tävling deltog Norge med låten Brandenburger Tor, som handlar om Berlinmurens fall.

Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992 men trädde i kraft först följande årsskifte. 1992 var även året då jag förlovade mig med en italienska efter att ha förälskat mig i det nya fria Europa och i Italien i synnerhet. I den unga filosofistuderandens tankevärld skulle murarna inte bara rivas mellan öst och väst, utan även mellan syd och nord. År 1992 ansökte även Finland om medlemskap i Europeiska unionen, en dryg månad efter att fördraget om Europeiska unionen hade undertecknats av dåvarande medlemmar i Europeiska gemenskapen. Tack vare upplösningen av Sovjetunionen upphörde Finlands beroende av grannen i öst och vårt land kunde självständigt bestämma om sin utrikespolitik och välja vilka sammanslutningar landet ville vara med i.

Förändringen var ännu större för länderna som hade legat bakom järnridån och framför allt för de baltiska länderna, som hade varit ockuperade av Sovjetunionen. I Baltikum och speciellt i Estland sjöng man sig till frihet genom den sjungande revolutionen. Och fastän man sjöng att "Eestlane olen ja eestlaseks jään" var det i överenstämmelse med den nya friheten att ansöka om ett medlemskap i EU. Trots att det inte talades mycket om ett framtida ryskt hot, torde framsynta politiker så som EU-kommisionär Olli Rehn med ansvar för utvidgningsfrågor redan för tjugo år sedan ha förstått den säkerhetspolitiska betydelsen av att påskynda medlemsförhandlingar med länder som tillhört den sovjetiska intressesfären.

På 1990-talet var frågan delvis vilket Europa man skulle bygga. Sovjetunionens sista ledare Michail Gorbatjov hade föreslagit ett "europeiskt hus", av vilket även Ryssland skulle vara en del, men som skulle ha ett oberoende i förhållande till USA. I början av 1990-talet rådde det i Västeuropa optimism om Ryssland som en del av ett integrerat Europa. I januari 1992 släppte det tyska hårdrockbandet Scorpions låten Wind of Change, som väl beskriver den vind av förändring som man kände av i så väl Moskva som i Berlin. Efter att Vladimir Putin tio år senare kommit till makten i Ryssland borde man i Europa ha insett att de ryska vindarna blåste allt kallare, men i Tyskland fortsatta man att satsa på sin Ostpolitik och fördjupade sitt beroende av rysk naturgas. Samtidigt rustade man i Tyskland och andra europeiska länder ner sitt försvar och blev militärt allt mera beroende av USA.

För min egen del resulterade intresset för Europa i en doktorsavhandling med titeln Stora och små europeiska historier: en avhandling om vårt postmoderna Europa, som jag disputerade med i december 1998. Avhandlingen kan sägas vara ett försök att undersöka de postmoderna betingelserna för en europeisk integration i allmänhet och för Finlands integrering med Europa i synnerhet. Avhandlingen fick föga medial uppmärksamhet, trots att historieprofessor Matti Klinge försökte tipsa pressen om den. Hufvudstadsbladets ointresse var speciellt överraskande, då analysen av Klinges historiesyn långt baserade sig på kolumner som han i egenskap av kolumnist skrivit för tidningen. I avhandlingen lyfter jag fram Klinge som en historiker som markerar ett paradigmskifte från en nationalistisk syn på Finlands historia till en historiesyn som främjar integreringen av Finland med Europa.

Mitt intresse för Europastudier avtog småningom samtidigt med ett allmänt minskat intresse för EU, men sången Insieme: 1992 förblev en följeslagare som nu och då väckte känslor till liv. År 2010 tog jag emot en lektorstjänst i Borgå och i skolan där jag undervisar har Insieme: 1992 årligen spelats under självständighetsbalen. Inför varje självständighetsdag har mina delvis nostalgiska drömmar om Europa därav något paradoxalt väckts på nytt. År 2020 hittade jag på Youtube en corona-version av Insieme: 1992, vars tema är att Europa tillsammans kämpar mot pandemin. Pandemin fick faktiskt politiska följder för EU bl.a. genom att EU med anledning av den påföljande ekonomiska krisen för första gången tog ett gemensamt lån. Pandemin bidrog även till ökad insikt om vikten av europeisk självförsörjning, då beroendet av Kina blev extra tydligt genom problemen med upphandling av munskydd. Problemet med beroende av Kina som enda leverantör av andra produkter så som viktiga jordartsmetaller är naturligtvis av en helt annan dimension och även det beroende håller man i Europa på att få upp ögonen för. 

Europeiska unionen utvecklas genom kriser. I Europa reagerade man ändå lamt på kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014, som följde efter Euromaidan. Corona-pandemin tog i européernas ögon slut när Ryssland den 24 februari 2022 inledde det fullskaliga kriget i Ukraina. Anfallskriget i Ukraina föranledde en överraskande stor enighet i Europa, där man från ryskt håll torde ha räknat med att Tyskland och en del länder i Centraleuropa pga. beroendet av rysk gas skulle ha undvikit att stöda Ukraina.

Man kan se likheter mellan å ena sidan Euromajdan, alltså protesterna i Kiev 2013 - 2014 och å andra sidan den sjungande revolutionen i Baltikum och Wende i Tyskland. Nationalistiska känslor förenades med önskan om att tillhöra väst. Liknande demonstrationer pågår fortfarande i Georgien, där man demonstrerar mot att en korrumperad pro-rysk regering blockerar vägen mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Hur det går för Georgien torde i hög grad bero på utfallet av kriget i Ukraina.

En liten väckelse upplevde jag själv på Europadagen i maj ifjol då jag tack vare professor emeritus K.V. Riikkonens Klinge-biografi med titeln "Klinge" (2024) noterade att Matti Klinge i sin självbiografiska bok "Euroopan murros, Proust ja Kross - Muistelmia 1990–2001" från år 2018 tillägnat min doktorsavhandling ett eget litet kapitel med rubriken "Wadenström". Klinges bok handlar just om den brytningstid i Europas historia som så mycket kom att prägla mitt eget tänkande och hela mitt liv. Det var även uppmuntrande att i Riikkonens Klinge-biografi läsa bedömningen av min egen avhandling att "siinä on paljon mielenkiintoisia ja vielä ajankohtaista sekä kiinnostava käsiteanalyysiä". Kanske borde jag återknyta till studierna av europeiska narrativ?

Matti Klinge gick bort i mars 2023 och jag har tänkt att det kanske var bra för hans värdighet att han inte behövde kommentera en värld där Finland allierar sig med USA mot ett Ryssland som på ett brutalt sätt söker sig tillbaka till sina imperialistiska rötter. Klinge var en ivrare för det europeiska, inklusive Finlands "kejserliga" ryska arv, men han var direkt antiamerikansk i sin världsbild. Själv har jag betraktat USA som en garant för så väl freden som yttrandefriheten, men jag sympatiserar ändå till en del med Klinges antiamerikanism.

Den senaste tidens utveckling i relationerna mellan Europa och USA har åter aktualiserat behovet av ett enat Europa inte bara i motsatsförhållande till Ryssland, utan även i relation till USA. Donald Trump och USA har för årtal sedan varnat Tyskland och Europa för beroende av rysk energi och uppmanat Europa att satsa på sitt försvar. EU och de stora europeiska länderna har dock valt att militärt förlita sig på USA. När sedan Trump förefaller ta Rysslands parti mot Ukraina och Europa för att få ett slut på kriget i Ukraina känner man sig inte bara i Ukraina utan även inom EU-länderna bedragna av USA. Nu sent om sider vaknar man upp till insikt om behovet av att Europa militärt kan stå på egna ben och själv ta ansvar för Europas säkerhet.

Den amerikanska presidentens uttalanden om att Ukraina är ansvarigt för kriget, att Volodymyr Zelensky är en diktator och att Ukraina måste ordna val medan det pågår krig i landet är oerhörda att komma från en amerikansk president. Även om det skulle visa sig att Trumps hårresande ord delvis handlar om att Trump försöker få Ryssland att gå med på förhandlingar torde Trump ha skadat européernas förtroende för USA för en lång tid framåt. Men den minskade tilliten kan även ha fördelar för så väl Europa som för Amerika då man i Europa sent omsider inser att man själv behöver kunna ta ansvar för sin säkerhet.

När murarna föll kring år 1990 upplevde många européer eufori. Många av oss insåg att vi var européer eller villa vara européer. Idag handlar bevarandet av en europeisk identitet delvis om att bygga nya murar. Även om de flesta av oss är försiktiga att säga det högt håller man i Europa på att vakna till insikten om att en massinvandring från muslimska länder utgör ett hot mot våra västerländska värderingar. Massinvandringen via flyktingkriser är även ett vapen som Ryssland har försökt att använda för att splittra Europa och europeiska länder. Redan begränsandet av asylrätten som en följd av rysk hybridpåverkan vid Finlands östgräns har lett till politiska motsättningar, om än inte allvarliga sådana.

Det är tråkigt att behöva bygga stängsel längs EU:s östgräns eller stoppa människosmuggling på Medelhavet. Ännu tråkigare är det att behöva upprusta, bygga upp ett eget europeiskt kärnvapenparaply eller i värsta fall sända soldater till fronten. En "Fästning Europa" kan inte bli den positiva vision som Europa var då murarna revs. Ändå känner jag mig lätt rörd och även smått nostalgisk över engagemanget för ett framtida ukrainskt medlemskap i EU. Röster höjs nu även för att Europa själv skall ta ansvar för att hjälpa Ukraina till en rättvis fred. EU-länderna har tillsammans en större befolkning än USA och EU:s ekonomi är tio gånger Rysslands. Vi kan göra det, tillsammans. 

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.