Foucaults skugga över Gaza

Det första jag i tjugoårsåldern lärde mig om den franska filosofen och idéhistorikern Michel Foucault eller åtminstone minns att jag lärde mig är att han kritiserade idén om befrielse. Foucault menade, så som jag uppfattade honom, att varje rörelse som talar om befrielse bär på risken att själv bli en ny makt – att de som en gång frigjorts snart finner sig styrda av dem som talade i frihetens namn. För mig var tanken inte helt ny, utan bekräftade vad jag lärt mig om marxistiska revolutioner från bl.a. George Orwells bok Djurfarmen. Foucault var inte marxist, men kan ändå beskrivas som vänsterradikal. Ironiskt nog ivrade han själv för den iranska revolutionen, där han såg en "andlig politik" som skulle bryta med den västerländska moderniteten, men som slutade med att ett shiamuslimskt prästerskap upprättade en totalitär teokrati.

Michel Foucault  (Wikipédia)

Det är just här – i Iran – som mycket av vår tids globala konflikt tar sin början. Den islamiska republiken som föddes ur revolutionen 1979 blev inte bara ett inhemskt prästerskapets välde, utan också den ideologiska och materiella kraft som senare kom att forma den shiamuslimska motståndsaxeln i Mellanöstern. Från Teheran sträckte sig dess inflytande till Libanon, där Hizbollah växte fram som Irans förlängda arm, och vidare till Gaza, där Hamas fått stöd i pengar, vapen och strategi. När Israel har stridit mot Hamas har Israel därför också, indirekt och stundtals direkt, stridit mot Iran. Kriget i Gaza är inte en isolerad konflikt mellan två folk – det är ett led i ett långvarigt proxikrig mellan en teokratisk regim och den västerländska ordning den bekämpar.

Maktkritikerns blinda punkt

Därför blir det närmast symboliskt att det var just Foucault, västerlandets store maktkritiker, som såg något befriande i den iranska revolutionen. Foucault besökte 1978 ett par gånger Iran för att skriva filosofiska samtidsanalyser för den italienska dagstidningen Corriere della Sera. Det misstag han gjorde i sina åtta reportage i Corriere della Sera, att bländas av revoltens energi och blunda för dess teokratiska kärna, upprepas i dag i väst. Den islamovänster som i dag demonstrerar för Palestina talar om frihet, rättvisa och antikolonialism – men finner sig, medvetet eller inte, stående på samma sida som ett prästerskap som förkroppsligar motsatsen till allt det vänstern en gång stod för.

Ayatollah Khamenei  (Wikimedia)

Michel Foucault (1926–1984) var inte bara en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, utan är också en central inspirationskälla för stora delar av den radikala vänstern i dag. Hans analyser av makt och kunskap, och hans uppgörelse med västerländska sanningar om normalitet, sexualitet, kön och kolonialism, har lagt grunden för mycket av vår tids progressivistiska vänsterideologi i form av bl.a. normkritik, postkolonialism och transideologi. Foucaults grundtanke – att makten inte bara utövas genom stat eller kapital, utan genomsyrar språk, vetenskap och identitet – har gjort honom till en ikon för en vänster som ser samhället som ett nätverk av osynliga dominans- eller maktstrukturer.

Från antiimperialism till islamovänster

Efter 1968 års vänstervåg förändrades själva revolutionens subjekt. Arbetarklassen, som en gång var den historiska motorn, ersattes av ”de förtryckta”: koloniserade folk, kvinnor, minoriteter, migranter, sexuella avvikare. Kampen flyttade från fabriken till kulturen, från ekonomin till identiteten. Den nya vänstern började tala mindre om klass och mer om makt i kulturell och symbolisk mening.

I denna omorientering fann vänstern nya allierade. I den muslimska världen såg man inte längre främst religiös konservatism, utan en potentiell antikolonial kraft. Islam, tidigare föraktad som reaktionär, började tolkas som en motståndsidentitet. Under 1970- och 80-talen formades därmed ett nytt ideologiskt raster: den islamiska världen som offret för västerländsk imperialism, och islamismen som en radikal motkraft till kapitalism och ”vit” dominans.

Denna logik intensifierades efter 2001. Krigen i Afghanistan och Irak, och den retoriska användningen av begrepp som ”kriget mot terrorn”, fick stora delar av vänstern att se varje islamisk rörelse som potentiellt progressiv – inte i sig, men som del av ett globalt motstånd mot USA:s hegemoni. Samtidigt växte kampen mot ”islamofobi” fram som en ny politisk markör. Den fyllde ett dubbelt syfte: dels som antirasistisk kamp, dels som symbolisk gränsdragning mot högern.

Ur denna process växte det som kommit att kallas islamovänstern, på franska islamo-gauchisme – en paradoxal allians mellan sekulära aktivister och muslimska traditionalister, sammanhållen av en gemensam fiende: den västerländska hegemonin, ofta definierad som vit, kapitalistisk och sionistisk.

Hamas och det postkoloniala språket

Under de senaste åren har Hamas förmått anpassa sitt språk till just denna postkoloniala diskurs. Organisationen, som ursprungligen formades ur Muslimska brödraskapet och vars första programtext var impregnerad av antisemitism och jihadistisk retorik, har gradvis lärt sig att tala det språk som väcker sympati i väst: kolonialism, apartheid, motstånd och dekolonisering.

Genom att beskriva sionismen som en form av vit kolonialism, och palestinierna som ursprungsbefolkning under ockupation, har Hamas lyckats inskriva sin kamp i ett globalt vänsternarrativ. De bilder som kablas ut från Gaza – barn i ruiner, kvinnor som bär kroppar, flaggor med slagord på engelska – fungerar som politiska symboler i denna dramaturgi. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) De aktiverar samma affektiva logik som antirasistiska och postkoloniala rörelser i väst: det underordnades rätt till motstånd.

Detta förklarar också varför demonstrationerna till stöd för Palestina fortsätter efter vapenvilan i Gaza. De är inte bara uttryck för solidaritet med ett folk i nöd, utan för en större ideologisk berättelse där kampen mot Israel blivit en symbol för kampen mot väst.

I den ideologiska omtolkningen har själva begreppet sionism reducerats till ett kolonialt projekt, vilket förvränger dess historiska och existentiella innebörd. För majoriteten av världens judar är sionismen inte främst en nationalistisk rörelse, utan ett uttryck för en kollektiv längtan och kulturell hemhörighet efter årtusenden av förföljelse och exil. Den utgör en central del av den judiska identiteten – en symbol för folkets rätt att existera som sig självt, i världen och i historien. Att demonisera sionismen som en form av vit kolonialism innebär därför inte bara en politisk attack mot staten Israel, utan en symbolisk attack mot judisk självidentitet.

Man behöver naturligtvis inte vara vare sig vänster eller islamist för att känna vrede eller sorg över Israels krigföring i Gaza. De civila offren är verkliga, lidandet är fruktansvärt och de folkrättsliga frågorna kring proportionalitet och belägringens humanitära konsekvenser är fullt legitima att ställa. Men risken med den moraliska reflexen att alltid ställa sig på den svagare partens sida är att man förlorar förmågan att urskilja vad den parten faktiskt representerar. Sympatin med den underordnade kan lätt förblindas, oavsett på vilken sida man står.

Det är värt att minnas att den västerländska vänstern en gång såg Israel som just den svagare parten – en socialistisk pionjärstat som kämpade för sin överlevnad mot övermäktiga arabiska grannar. Efter sexdagarskriget 1967, då Israel segrade militärt med stöd från USA, vände perspektivet. Från att ha varit revolutionens barn blev Israel i vänsterns ögon ett uttryck för imperialismens makt. Det var då den symboliska kartan ritades om, och Palestina kom att inta den plats Israel en gång haft – den moraliska underdogens.

Islam, migration och den europeiska vänstern

I Europa har denna ideologiska sammansmältning fått mycket konkreta konsekvenser. Under decennier har den europeiska vänstern försvarat muslimsk invandring med hänvisning till humanitet och antirasism. Motstånd mot invandring från muslimska länder har betraktats som uttryck för rasism eller islamofobi, och kritik av islam har ofta tolkats som ett angrepp på minoriteter.

Detta är inte enbart en följd av humanitär övertygelse, utan också av ideologisk struktur. För den postkoloniala vänstern är det centrala att stå i opposition mot det som uppfattas som den dominerande maktordningen – kapitalism, patriarkat, vithet, västerländsk rationalitet. Den muslimska minoriteten, verklig eller symbolisk, blir i detta perspektiv en motkraft till den etablerade ordningen. Solidaritet med islam – eller snarare med islam som idé om motstånd – blir därmed en förlängning av vänsterns egen självdefinition.

Stockholm 2024 (Wikimedia)

Denna hållning har ibland tagit sig märkliga uttryck: feministiska rörelser som försvarar slöjan som ”valfrihet”, queeraktivister som allierar sig med organisationer som i sina egna samhällen förtrycker homosexuella, och intellektuella som anklagar judar för "vit" rasism. Det är en logik som delvis grundar sig i Foucaults eget maktperspektiv – där själva sanningsanspråket betraktas som en form av dominans. Men den leder också till en moraliskt och intellektuellt förvirrad position: en där det föreställda offret för förtryck alltid bör försvaras, oavsett vad det står för.

Finland och den nordiska kontexten

I Finland, där den muslimska minoriteten är numerärt liten, har dessa tendenser varit svagare men ändå närvarande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Vänsterförbundet och delar av den finländska vänstern har tydligt positionerat sig mot Israel och USA i utrikespolitiska frågor. Palestinasolidaritet har blivit ett sätt att manifestera internationell rättvisa och antikolonial hållning. I denna solidaritet finns dock ofta en symbolisk överton och inrikespolitisk dimension: det handlar mindre om Mellanöstern än om Europa, mindre om Palestina än om Finland.

Genom att ta ställning för Palestina och mot ”väst” kan man positionera sig moraliskt: som den som ser strukturerna, som står på rätt sida av historien. Det är en form av performativ politik, där den egna positionen blir budskapet. Även här märks spår av den foucaultska logiken: politiken som språkspel, identitet som motstånd, moral som maktkritik – där själva avslöjandet av makt blivit ett moraliskt värde, och där kampen om orden ersatt kampen om verkligheten.

Den nya världsordningen och Irans roll

När man betraktar dagens världspolitiska karta framträder Iran inte längre bara som en regional aktör, utan som en del av en bredare auktoritär allians. I en tid då den regelbaserade världsordningen är under press, då Ryssland för krig i Europa och då Pax Americana tycks gå mot sitt slut, har Iran trätt fram som en strategisk partner till framför allt till Ryssland, men även till Kina och Nordkorea, som båda i sin tur stött Ryssland i kriget i Ukraina.

Tillsammans utgör dessa regimer ett nätverk av stater som förenas mindre av ideologi än av ett gemensamt mål: att försvaga väst, underminera de liberala demokratierna och förändra den globala maktbalansen. Kriget i Gaza måste därför också förstås i denna större kontext.

Iran har levererat drönare och vapen till Ryssland i kriget mot Ukraina. Samtidigt har landet genom Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna i Jemen försökt öppna flera fronter mot Israel och dess allierade. Men det senaste året har också visat Irans sårbarhet.

I Syrien har Irans inflytande försvagats sedan den Assadregim, som byggde på den alawitiska grenen av shiaislam och länge stöddes av både Teheran och Moskva, föll sommaren 2025. I Libanon har Hizbollah drabbats hårt av israeliska underrättelseoperationer och militära attacker. Underrättelsetjänsten Mossads insatser inne i Iran, liksom riktade bombningar av kärntekniska anläggningar, har visat att Teherans makt inte är oinskränkt. USA:s och dess partners punktinsatser mot iranstödda miliser och huthirebeller i Jemen har dessutom ytterligare minskat Irans manöverutrymme i regionen sedan kriget i Gaza bröt ut.

Iransk drönare (Wikipedia)

Den islamovänster som i väst ser Hamas som en antikolonial rörelse tycks sällan reflektera över att denna rörelse i praktiken fungerar som en del av Irans globala strategi – en strategi som står i allians med Ryssland, Kina och Nordkorea. Det är samma politiska block som hotar Ukraina, underminerar internationell rätt och utmanar den liberala demokratins själva existens. Att i denna situation marschera under paroller som de facto stärker Teheran är därför inte bara moraliskt motsägelsefullt, utan geopolitisk blindhet. (Se även mitt inlägg "Från globalisering till geopolitik".)

Det förlorade lärdomstillfället

Foucaults resor till Iran borde ha blivit ett lärdomstillfälle för vänstern. Den visade hur långt en kritisk teori om makt kan leda, när den förlorar sin känsla för moralisk verklighet. I stället för att analysera maktens nya former började man beundra dem, så länge de riktades mot väst. Den som en gång lärde oss att makten finns överallt, lärde oss också – ofrivilligt – hur lätt den förkläder sig till frigörelse.

Vänstern kunde ha dragit slutsatsen att det finns makt även i antikolonialismen, även i de rörelser som säger sig kämpa för de förtryckta. I stället fortsätter samma reflex: att tolka varje motstånd mot väst som frigörande, varje islamist som frihetskämpe.

Resultatet är en märklig paradox: en sekulär vänster som försvarar teokratier, en feministisk rörelse som relativiserar kvinnoförtryck, och en antirasism som ibland glider in i antisemitism – allt i kampen mot en föreställd ”vit” maktstruktur.

Foucaults varning borde klinga ännu i dag: den som talar om befrielse bör först fråga sig från vad – och till vad.

Yttrandefrihet

Det var väl när jag gick i gymnasiet och läste Gerge Orwells 1984 och Djurfarmen som jag fick upp ögonen för värdet av yttrandefrihet. I samma väva läste jag även Aldous Huxleys Du sköna nya värld och Kallocain av Karin Boye. Märkesåret 1984, då jag skrev studenten, kom även konstnären och författaren Carl-Gustaf Lilius bok Makt och mardröm ut. Jag minns inte om jag läste Lilius bok eller bara recensioner av den, men åtminstone läste jag med största intresse Lilius kolumner och essäer i Hufvudstadsbladet.

Det är i själva verket högst anmärkningsvärt att Hufvudstadsbladet, under Jan-Magnus Janssons tid som chefredaktör, tillsammans med Åbo Underrättelser och Vasabladet publicerade Lilius texter, som bl.a. lyfte fram kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Kina. Lilius var praktiskt taget den enda som i mitten av 1980-talet i finländska dagstidningar direkt kunde kritisera Sovjetunionen. Kanske var det möjligt dels för att Lilius skrev på svenska, dels för att Lilius var ett konstnärligt original. Även i auktoritära samhällen som Ryssland släpper man ibland fran regimkritiska marginaliserade röster, just för att visa att dessa röster är marginaliserade.

Min ena uppsats i modersmål i studentskrivningarna handlade även lämpligt om dystopier. Eftersom året var 1984 hade jag gissat att en av uppsatsrubrikerna skulle gälla just dystopier, men det var nog av äkta intresse som jag bekantade mig med genren och de ovannämnda böckerna. Desto mera om innehållet i uppsatsen kommer jag inte ihåg, men det är klart att ämnet engagerade mig i högsta grad och att jag även hade kunskaper och insikter att basera min text på.

Visst var jag medveten om hur oliktänkare förtrycktes och torterades i Kina, men framför allt intresserade jag mig för förföljelse av oliktänkare i Sovjetunionen. Det betydde inte att jag ogillade det ryska. Tvärtom var jag i tjugoårsåldern mycket intresserad av den ortodoxa traditionen medan jag föraktade det mesta som jag uppfattade som amerikanskt. Å andra sidan sympatiserade jag starkt med de frikyrkliga och väckelsekristna grupper som förföljdes i Sovjetunionen och andra kommunistiska länder.

https://www.amnesty.se/vara-rattighetsfragor/vad-ar-manskliga-rattigheter/fns-deklaration-om-de-manskliga-rattigheterna/

När jag började studera vid Helsingfors Universitet gick jag med i Amnesty International. Dels var jag medlem i en lokal svenskspråkig grupp i Helsingfors, dels jobbade jag nu och då som frivillig på Amnestys kontor i Helsingfors. På den tiden hade, enligt vad jag uppfattade och minns, Amnesty International tre huvudsakliga mål: att motarbeta dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar. När det gällde dessa tre områden var Amnesty International mycket kategoriskt; dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar motarbetades oberoende av brott eller åsikter. Då organisationen grundades år 1961 var det dock specifikt för att försvara samvetsfångars mänskliga rättigheter, enligt artikel 18 och 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Mitt medlemskap och engagemang i Amnesty International blev inte långvarigt. Dels engagerade jag mig i andra organisationer, dels förändrades Amnesty så att dess verksamhet och målsättningar inte längre motsvarade det ursprungliga värv som organisationen grundats för. Amnesty International utvidgade sitt verksamhetsområde, så att det kom att omfatta rättvisefrågor som inte grundar sig på några antagna deklarationer om mänskliga rättigheter. Samtidigt som organisationen utvidgat sitt verksamhetsområde började man använda begreppet "mänsklig rättighet" för önskade rättigheter som saknar grund i FN:s deklaration. Således ser Amnesty idag t.ex. tillgången till säker abort och möjligheten för minderåriga att själv välja sitt juridiska kön som "mänskliga rättigheter".

https://www.facebook.com/amnesty/photos/a.155782354434645/4161873530492154/?type=3

Amnesty International fick hård kritik då organisationen i augusti publicerade en rapport enligt vilken Ukraina sätter civila i fara och gör sig skyldig till krigsbrott genom att upprätta baser i befolkade områden. Även om Amnesty eventuellt hade rätt i sak kom organisationen att spela Ryssland i händerna, vilket föranledde stort vrede. Personligen tycker jag ändå att Amnesty gjorde bort sig ännu mer då man i februari ifjol fråntog den fängslade ryska oppositionspolitikern Alexei Navalnyj statusen som samvetsfånge. Amnesty hade alltså redan betraktat Navalnyj som samvetsfånge då man tydligen som en följd av rysk påverkan fråntog honom denna status. Efter hård kritik ändrade sig Amnesty igen några månader senare och började på nytt benämna Navalnyj samvetsfånge.

Även i fallet Navalnyj agerade Amnesty utan att ta hänsyn till sammanhanget, medan man strikt förlitade sig på sina principer. Dess värre är även de aktuella principerna högst tvivelaktiga. Strängt taget fråntogs Navalnyj statusen samvetsfånge för att han åren 2007 och 2008 hade uttryckt felaktiga åsikter, närmare bestämt nationalistiska åsikter som Amnesty International betraktade som "hatpropaganda". För att kunna betraktas som samvetsfånge borde Navalnyj ha tagit avstånd från sitt nationalistiska förflutna.

Fastän Amnesty International ibland följer sina principer mycket kategoriskt, har organisationen samtidigt anpassat sig till tidsandan. I dessa tider av woke-ideologi är det vanligt att fel eller oönskade åsikter stämplas som hatpropaganda, som bör stoppas eller rentav förbjudas. Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde i själva verket ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier.

Om Amnesty International hade förblivit trogen sina ursprungliga principer borde man väl ha ställt upp och försvarat t.ex. riksdagsledamöterna Sebastian Tynkkynen och Päivi Räsänen, som dömts för förolämpning och förtal respektive åtalats för hets mot folkgrupp. Åtalen mot Räsänen för hennes gamla skrifter och yttranden har av riksåklagaren uttryckligen motiverats med att Räsänen inte tagit avstånd från sina uttalanden. Tanken att Amnesty skulle ha försvarat Tynkkynen eller Räsänen känns som en omöjlighet, eftersom Tynkkynen och Räsänen har profilerat sig med åsikter som torde anses strida mot Amnestys värdegrund. Här handlar det å andra sidan ändå bara om straff eller eventuella straff i form av böter, inte om fängelse, tortyr eller dödsstraff.

Pamflett från 2004

I Finland och övriga västerländska länder har vi trots allt en relativ god yttrandefrihet, som det kan vara värt att använda sig av även under hot om kancellering och i värsta fall åtal och bötestraff. Att tiga eller tänka sig för innan man yttrar sig kan många gånger vara klokt, men självcensur kan i värsta fall vara ett större hinder mot yttrandefriheten än deplattformering och egentlig censur. Hotet mot yttrandefriheten i väst skall inte heller överdrivas. 

I tider av kriser, krig och krigspropaganda är det inte alltid lätt att förhålla sig till yttrandefriheten. Dels har vi ryska trollfabriker som medvetet sprider lögner och propaganda som en del av cyberkrigsföring, dels har vi folk som av uppriktig övertygelse sprider vidare putinregimens narrativ och propaganda. I princip har Amnesty själv i någon mån gjort sig skyldig till det senare, fastän man samtidigt i sitt försvar av homosexuellas och transpersoners rättigheter långt representerar det som Putin nyligen benämnde "västerländsk satanism". Vänsterradikalisering i form av bl.a. woke-ideologi, gender-ideologi och intersektionell feminism har i sig skapat grogrund för ryska alternativa narrativ och propaganda, som i väst huvudsakligen riktar sig till nationalister och värdekonservativa.

Det ser ut att långt vara samma personer i väst som nu är mottagliga för rysk propaganda och falska nyheter som för ett år sedan misstrodde myndighetsrekommendationer om vaccin, ansiktsmasker och nedstängning pga. covid-19. Kanske är en del personer bara allmänt mottagliga för falsk information och skeptiska till myndigheter och etablerade medier, men jag tror att massmedierna i samband med covid-19 förbrukade en del av sitt förtroende genom att blockera och kategoriskt stämpla vaccinkritiska som antivaxare och konspirationsteoretiker. Att blockera och stämpla oliktänkare är inte nödvändigtvis det bästa sättet att bekämpa lögner och oönskade åsikter.

Det är frapperande att det speciellt är konservativa som idag aktiverar sig och organiserar sig för att försvara yttrandefriheten. Speciellt konservativa kristna upplever att begränsningar i yttrandefriheten hotar samvets- och religionsfriheten, men även nationalister upplever att åsiktsfriheten är hotad. När ord, åsikter och uppfattningar som ännu för ett par årtionden sedan omfattades av majoriteten har blivit förbjudna är det inte så konstigt att en del konservativa i väst upplever det egna samhället som dekadent jämfört med mera traditionella, om än auktoritära samhällen i öst. Därför är det även just nationalister och moralkonservativa - tillsammans med vänsterradikala USA-hatare - som lättast låter sig påverkas av rysk propaganda och desinformation.

https://twitter.com/jordanbpeterson

Jo, jag är bekymrad över woke, blockeringar, deplattformeringar och kravet på att föreläsningssalar skall vara "säkra rum" där ord som någon studerande kan ta anstöt av inte får uttalas. Yttrandefriheten är inte speciellt högt i kurs i västerländska liberala demokratier. Ändå är det just alldeles speciellt yttrandefriheten som skiljer väst från auktoritära regimer så som den ryska, den kinesiska och den iranska. Det är även just för yttrandefrihetens skull som det är värt att på alla sätt stöda Ukraina i kriget mot Ryssland.