Trump, Hegel och den liberala världsordningens skymning: En filosofisk kommentar till "The YOLO Presidency" i The Atlantic

Artikel i The Atlantic

Den 29 april 2026 publicerade The Atlantic en artikel av Ashley Parker och Michael Scherer under rubriken "The YOLO Presidency: Trump is focused on becoming one of history's 'great men'". Artikeln bygger på uppgifter från källor nära presidenten – en senior tjänsteman i administrationen och en långvarig förtrogen – och tecknar bilden av en president som i sin andra och sista mandatperiod har frigjort sig från de kortsiktiga politiska hänsyn som vanligen styr presidenters handlande.

Donald Trump jämför sig inte längre i första hand med George Washington eller Abraham Lincoln. I privata samtal har han börjat tänka på sig själv som ett tillskott till den treenighet av världshistoriska individer som den tyska filosofen G.W.F.  Hegel (1770 - 1831) identifierade: Alexander den store, Julius Caesar och Napoleon Bonaparte. En källa beskriver hur Trump nyligen har börjat tala om hur han är den mäktigaste person som någonsin har levat, och att han vill bli ihågkommen som den som uträttade saker andra inte kunde uträtta tack vare sin blotta makt och viljekraft.

Artikeln beskriver hur Trump i sin sista mandatperiod, befriad från väljarnas dom, koncentrerar sig på vad han beslutat verkligen spelar roll: att bli en av historiens stora män och lämna ett bestående – och i många fall fysiskt – avtryck. Resultatet har hittills kostat liv och miljarder dollar, skadat världsekonomin, belastat redan sköra allianser och radikalt sänkt presidentens opinionssiffror. Men hans omgivning framställer det som en befrielse: han är inte längre tyngd av politiska hänsyn och kan göra vad som verkligen är rätt snarare än vad som tjänar hans politiska intressen.

Artikeln anknyter till Hegels teori om världshistoriska individer – män som omdirigerade mänsklighetens gång, osannolika epokers hjältar som välte omkull etablerade ordningar som tidigare verkat orubbliga. De var praktiska, politiska män som i sin tid fördömdes för normbrytande beteende. Frågan The Atlantic ställer – om Trump hör hemma i detta sällskap – är delvis ironiskt syftad. Men den är inte filosofiskt irrelevant och behöver inte bara betraktas som satir.

Hegel om de världshistoriska individerna

I sina Föreläsningar om världshistoriens filosofi urskilde Hegel en särskild kategori av historiska gestalter som han kallade welthistorische Individuen, världshistoriska individer. Dessa individer – Alexander den store, Julius Caesar, Napoleon – förkroppsligar tidsandans anda och fungerar som redskap för det historiska framåtskridandet. Även om de drivs av personliga ambitioner och begär bidrar deras handlingar till historiens större, rationella utfällning. Hegel betecknar detta som "förnuftets list" (die List der Vernunft).

Det är viktigt att förstå exakt vad Hegel menar, för det är lätt att missförstå honom som en anhängare av "stora män". Sådana individer saknade enligt Hegel medvetenheten om den idé de förverkligade – de var praktiska, politiska handlingsmän, inte filosofer. De var stora för att de fullgjorde tidens behov. Den världshistoriske individen är med andra ord inte historiens skapare utan dess symptom och redskap – ett uttryck för en mognad i tidens inre logik som river upp det gamla och bereder mark för det nya.

Hegels behandling av de tre figurerna skiljer sig i ton och djup. Om Alexander den store skriver han nästan lyriskt: Alexander – "den friaste och finaste individualitet som den verkliga världen någonsin frambragt" – ger sig i spetsen för det ungdomliga grekiska livet och fullbordar hämnden mot Asien. Alexander framstår som den hellenistiska kulturens perfekta inkarnation, den gestalt i vilken det grekiska andens potential nådde sin historiska fullbordan.

Om Caesar är Hegel mer politiskt analytisk. Caesar stod inför faran att förlora sin jämbördiga ställning gentemot Roms övriga ledare. Hans fiender hade den formella konstitutionen och lagarnas sken på sin sida. Men segern över dessa fiender förvandlades samtidigt till erövring av hela imperiet. Utan att ändra konstitutionens form blev Caesar ensam härskare. Det avgörande för Hegel är att Caesar inte bara tjänade sina egna intressen, utan uttryckte världsandans vilja och handlade instinktivt för att förverkliga det som tiden krävde. En Zeitgeist hade uttömt sig, ett annat var redo att ta vid, och Caesar var den individ i vilken detta andesskifte förkroppsligades och blev synligt.

Starkast och mest personligt är Hegels tolkning av Napoleon. Den 13 oktober 1806, dagen innan slaget vid Jena, såg Hegel den franske kejsaren rida igenom staden och skrev till vännen Niethammer: "Jag såg kejsaren – denna världssjäl – rida ut ur staden på rekognosering. Det är verkligen en underbar känsla att se en sådan individ, som här koncentreras på en enda punkt, och sittande till häst omspänner och behärskar världen." Hegels beskrivning av Napoleon som "världssjälen till häst" (die Weltseele zu Pferde) blev bevingad. Napoleon fullbordade det den franska revolutionen inlett: likvidationen av det feodala Europa och spridningen av en ny politisk ordning grundad på individuell frihet och konstitutionell lag. Hjälten var historiens instrumentaliserade redskap – den universella konkretiseringen av världsanden.

Lyotard och den liberala berättelsens kris

Hegels spekulativa historiefilosofi övertygar föga idag. Den utgör just den typ av metaberättelse som Jean-François Lyotard i La Condition postmoderne (1979) förklarade att vi förlorat tron på: föreställningen om historien som en rationell process med en inneboende riktning. För Hegel handlade denna utveckling om frihetsmedvetandets successiva förverkligande i alltmer fullkomnade statsformer. Ändå förblir Hegels föreläsningar över världshistorien ett klassiskt idéhistoriskt verk – ett av de mest inflytelserika och berömda ramverken för att tolka stora historiska aktörer och epokala skiften. Det är ingen slump att författarna bakom artikeln "The YOLO Presidency" hittade just Hegel då de sökte efter ett verk som lyfter fram de stora historiska aktörerna Alexander den store, Caesar och Napoleon.

En metaberättelse i Lyotards bemärkelse är en övergripande narrativ som erbjuder kunskap och makt legitimitet genom det förväntade förverkligandet av ett ännu ouppnått mål. Hegels spekulativa eller idealistiska metaberättelse var som mest inflytelserik under 1800-talet och även då främst i Tyskland och Finland. De två dominerande politiska metaberättelserna under 1900-talet var marxismen och liberalismen, fastän liberalismen inte nödvändigtvis behöver förstås som en berättelse i en snäv bemärkelse. Marxismen förlorade till stor del sitt inflytande med Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet. Det är närmast liberalismens metaberättelse eller idé – den på upplysningsfilosofi baserade liberala, regelbaserade världsordningen – som tre decennier senare befinner sig i kris och vars kris förkroppsligas av Donald Trump.

Madman-theory och oberäknelighet som historisk rationalitet

Den liberala världsordningen – Pax Americana, den regelbaserade multilateralismen, den fria handeln, de transatlantiska allianserna – har vilat på en stor berättelse: att den amerikanska hegemonin är ett universellt gott, att frihandel gynnar alla och att demokratin utgör historiens mål. Trump är inte orsaken till denna kris – han är, precis som Napoleon i Hegels tolkning, dess symptom och dess agent. USA, vars hegemoni nu utmanas av Kina, tycks ha gett upp att betala priset för ledarskapet i ett system som möjliggjorde dess ställning som världens rikaste och militärt mäktigaste nation.

Men kan Trumps till synes kaotiska och oberäkneliga politik ändå ha en intern rationalitet? När en etablerad hegemon utmanas av en stigande stormakt kan det vara rationellt att bryta ned de institutioner man själv en gång skapat. En hegemon i relativ nedgång har skäl att ifrågasätta regler och strukturer som i det nya läget gynnar rivalen mer än sig själv. WTO, IMF, multilaterala handelsavtal och Nato byggdes under en era av ostridigt amerikanskt övertag. I en tid då Kina behärskar globala leveranskedjor, expanderar teknologiskt och ökar sitt inflytande i internationella organ har dessa strukturer paradoxalt nog kommit att underlätta det statskapitalistiska Kinas uppgång snarare än att säkra Amerikas fortsatta dominans.

Oberäkneligheten hos en madman är ur detta perspektiv inte ett psykologiskt drag utan ett rationellt förhandlingsmedel: en aktör vars nästa drag inte kan förutsägas tvingar motparten till defensivitet och resursbindning. Trump förlitar sig på sin kännspaka strategiska oberäknelighet som en tillgång för att skaffa sig ett övertag, och prioriteringen tycks vara en Kinapolitik som kombinerar avskräckning och attacker mot Kinas allierade, men utan direkt militär konfrontation med Kina. Under Trumps administration utnyttjar USA – utan att bry sig om internationell lag – sin makt för att trygga sin dominans åtminstone i den västra hemisfären. USA är ännu, men kanske inte så länge till, den odiskutabelt starkaste ekonomiska och militära makten. Störtar man inte de av Kina och Ryssland stödda auktoritära socialistiska regimerna på Amerikas bakgård nu, så kanske det inte kommer att ges flera tillfällen.

Det går med god vilja att se en rationalitet i USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin och dess tillämpning, men samtidigt är inkonsekvensen och kortsiktigheten frapperande. Trumps taktlösa uttalanden och nyckfulla politik förbrukar förtroendet för USA, men gör för stunden den amerikanska presidenten till världens mäktigaste man. På längre sikt riskerar USA att förlora inte bara attraktionskraft och allierade utan även dollarns roll som global reservvaluta. Utan petrodollarn blir det mycket svårt att upprätthålla den amerikanska dominansen på ett globalt plan, kanske även mera regionalt.

Symptom på uppgång eller nedgång?

Och här är det som The Atlantics jämförelse – elak men inte osökt – sviktar filosofiskt på ett avgörande sätt. För Hegel var de världshistoriska individerna stora inte bara för att de var destruktiva, utan för att deras destruktion bar på ett progressivt innehåll. De förverkligade nästa steg i frihetens historia. Caesar ersatte en uttömd republikansk oligarki med en universellare statsform. Napoleon spred revolutionens rättsliga landvinningar – Code civil, konstitutionell ordning, likhet inför lagen – över ett feodalt Europa. Deras sönderbrytande tjänade konstruktionen av en ny och friare ordning. Förnuftet använde dem som sina redskap.

Trump destruerar inte en gammal ordning för att bereda plats för en friare. Han river ned den ordning som faktiskt, om än ofullkomligt, institutionaliserade de liberala principerna på global nivå. Om Napoleon bar Hegels Weltgeist framåt bär Trump den möjligen bakåt – eller, korrektare uttryckt: han bär på ett innehåll vars logiska destination är ett multipolärt system dominerat av stater för vilka frihet i Hegels mening inte är något vägledande värde. Det förnuft Trumps politik objektivt tjänar är inte det liberala förnuftet – det är det kinesiska och det ryska.

Jämförelsen med Caesar haltar därför. De historiska paralleller som lyser klarast är i stället Commodus och Honorius – två i sig ganska olika kejsare, som kompletterande spegelbilder av var sin dimension i det vi nu bevittnar.

Commodus och Honorius

Commodus illustrerar den inre dynamiken. Med Marcus Aurelius död år 180 e.Kr. upphörde de fem goda kejsarnas epok och med den Pax Romana. Den förste av de kejsare som följde var Commodus, son till den filosof-kejsare – en man som enligt de flesta historiker inte bara var korrumperad och utsvävande utan också megaloman, och som såg sig som en reinkarnation av Hercules. Han ärvde en stormakt på höjden av sin makt och lät sin regeringstid urholka de institutioner som bar upp Roms styrka inifrån – inte genom att ersätta dem med något bättre utan genom att låta dem vittra av försumlighet, korruption och personkult. Han lät uppföra otaliga statyer av sig själv runt hela imperiet i Hercules gestalt, döpte om Rom till Colonia Commodiana – Commodus koloni – och lät inskriften på Colosseum ropa ut hans bedrifter som gladiator.

Honorius illustrerar den geopolitiska konsekvensen. År 410, under Honorius passiva och dysfunktionella styre, plundrades Rom av goterna – en händelse som skakade antikens värld i grunden och drev Augustinus att skriva Gudsstaten. Men det kanske mest emblematiska draget i Honorius regeringstid var ett annat: när Britannien sände böneskrifter till kejsaren om militärt stöd mot saxarnas allt djärvare räder svarade han att de fick sköta sitt eget försvar.

Det är inte svårt att här se paralleller till Trumps budskap till Nato-allierade om att betala sin del eller klara sig utan amerikanskt skydd, på övervägandena om att lämna Ukraina åt sitt öde, på signalerna om att Taiwan i sista hand är Taiwans eget problem. Honorius förstod inte – eller brydde sig inte om – att det imperium han ärvt vilade på en ständig närvaro i periferin, och att reträtten från den närvaron inte var en besparing utan en likvidering.

Commodus och Honorius belyser alltså var sin dimension av samma historiska mönster: inre förfall och yttre reträtt som ömsesidigt förstärker varandra. Det är i skärningspunkten mellan dessa två rörelser som Pax Americanas kris tar sin mest påtagliga form.

Den sista dialektiska vändningen

Det finns förstås en komplikation i analogin värd att nämna. Hegel hävdade att även Roms fall i det långa loppet tjänade förnuftet – det germanska folkens inträde i historien, kristendomens universalism och den syntes som i Hegels egen tid framstod som historiens högsta utvecklingsstadium. Men detta kräver ett tidsperspektiv på sekler, och det är ingalunda givet att den multipolära värld som nu framträder leder till någon högre syntes av frihet. Tvärtom riskerar den nya multipolariteten, som kan följa av den amerikanska världsordningens förfall, skapa gynnsamma förutsättningar för auktoritära makter att behålla och exportera sina samhällssystem. I hegelianska termer tar världsanden – med hjälp av Trump – kanske steget över Stilla havet till Peking.

YOLO – You Only Live Once – är en betecknande formeln för Hegels världshistoriska individ. Den store mannen lever bara en gång, handlar utan hänsyn till konventioner och eftermäle, och efterlämnar en värld han själv inte längre skulle ha igenkänt. Men Hegels världshistoriske individ lämnar en friare värld efter sig.

Om Trump under sin andra och sista mandatperiod liknar någon föregångare i det stora historiska galleriet är det inte Caesar, som korsade Rubicon för att föda ett imperium, utan Commodus – son till ett gyllene arv, ivrig att förgylla det ytterligare och oförmögen att se att förgyllningen täckte ett allt djupare förfall – och Honorius, som svarade på periferin rop om hjälp med att uppmana den att hjälpa sig själv, och som inte förstod att ett imperium som slutar försvara sin periferi snart inte längre har något centrum att försvara.

Texten anknyter till artikeln "The YOLO Presidency: Trump is focused on becoming one of history's 'great men'" (The Atlantic, 29 april 2026, av Ashley Parker och Michael Scherer).

När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet

I västerländsk debatt talas det ofta med en viss självklarhet om “fanatiskt religiösa” aktörer som om deras världsbild vore så sluten att de saknar förmåga till strategisk anpassning. Föreställningen säger dock mer om betraktaren än om de betraktade. Även hängivna, kompromisslösa och militanta religiösa och politiska rörelser uppvisar ofta en påfallande kommunikativ flexibilitet. De förmår tala på olika sätt till olika publiker. De upprätthåller vad som kan kallas en narrativ dualitet: ett språk för de egna, ett annat för omvärlden.

Detta är tydligt i fallet Iran. Inrikes präglas den politiska retoriken av religiösa referenser inklusive föreställningen om martyrskap. Det shiamuslimska martyrskapet – rotat i Husains offer vid Karbala – är inte bara ett historiskt minne utan en levande identitetsskapande kraft som alltjämt präglar iransk religion, kultur och politik, inte minst efter den iranska revolutionen 1979. Utåt, i internationella sammanhang, betonas i stället suveränitet, internationell rätt och motstånd mot västerländsk imperialism. Samma politiska handling kan därmed ges olika betydelser beroende på mottagare.

Liknande mönster kan observeras hos Hamas, där kommunikationen växlar mellan religiös mobilisering och ett mer sekulärt språk om rättigheter och självbestämmande. (Se "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) Det handlar inte om inkonsekvens, utan om anpassning. Denna typ av anpassningsförmåga förefaller däremot vara mindre utvecklad i dagens USA, vilket har framgått extra tydligt i kriget mot Iran. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Historiskt har USA visat en betydande förmåga att hantera kommunikativ differentiering. Under kalla kriget formulerades olika narrativ för olika publiker: ett för allierade, ett för utvecklingsländer och ett för den egna befolkningen. Denna förmåga var inte tillfällig, utan en del av landets hegemoniska kompetens. Mot denna bakgrund framstår den nuvarande kommunikationen som ett brott snarare än en kontinuitet.

I dag är problemet inte att USA saknar narrativ, utan att ett och samma narrativ tenderar att dominera oavsett publik. Det inrikespolitiska offernarrativet – föreställningen om ett USA som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning – riktar sig i första hand till den egna väljarkåren. Men det får samtidigt fungera som de facto utrikespolitisk kommunikation.

Till detta kommer ett nära relaterat narrativ: bilden av Donald Trump som en skicklig förhandlare, kapabel att genom bättre avtal återupprätta USA:s ställning. Detta narrativ fungerar väl i en ekonomisk kontext, där internationella relationer framställs som transaktioner. Narrativet om mästarförhandlaren Trump och offernarrativet är kompatibla. För väljarbasen smälter de två narrativen samman till en större berättelse om hur USA utnyttjats på en global marknad och en värld där USA betalat för sina allierades säkerhet, men där dealmaker Trump genom sin förhandlingsförmåga lyckas ge USA bättre avtal.

Denna berättelses räckvidd är begränsad. Ett narrativ om deals erbjuder ingen tydlig grund för att legitimera militära konflikter. Krig kräver en annan typ av berättelse – en som knyter an till säkerhet, värderingar eller överlevnad. När ett transaktionellt narrativ används i en sådan kontext uppstår en diskrepans mellan handling och förklaring.

Aktörer i underläge – minoriteter, oppositionella rörelser och till och med grupper som stämplas som sekter – utvecklar paradoxalt ofta en hög grad av flexibilitet och narrativ anpassningsförmåga. De måste tala till flera publiker samtidigt. Dominanta aktörer behöver däremot mer sällan denna förmåga. Majoriteter, mainstream-institutioner och stormakter blir lätt narrativt bekväma – de antar att deras världsbild är universell och inte behöver översättas. Under Trumps ledarskap uppstår en ovanlig situation där USA, trots sin ställning som hegemon, retoriskt intar en offerposition, men utan att utveckla den flexibilitet som normalt följer av ett sådant läge.

Samtidigt finns en annan avgörande skillnad mellan utsatta minoritetsgrupper och USA. När den amerikanska presidenten talar till den egna väljarkåren lyssnar hela världen. Engelskan fungerar som globalt medium, och USA:s politiska kommunikation står ständigt i omvärldens fokus. Gränsen mellan intern och extern kommunikation tenderar därmed att upplösas. Det som i andra system kan hållas isär – ett budskap för de egna och ett för omvärlden – flyter här samman. Denna effekt förstärks kraftigt av internet och sociala medier. När den amerikanska presidenten talar på lokala valmöten eller gör en uppdatering på den sociala medieplattformen Truth Social nås hans budskap ofiltrerat ut i hela världen i realtid.

Detta gör narrativ dualitet svårare att upprätthålla, men desto viktigare. Förmågan att formulera budskap som fungerar på flera nivåer samtidigt – både inrikes och internationellt – är i praktiken en del av hegemonisk kompetens. När denna förmåga brister blir konsekvenserna globala.

I samband med kriget mot Iran blir denna brist särskilt tydlig. Ett offernarrativ riktat till en amerikansk väljarkår har begränsad trovärdighet i omvärlden, där USA fortsatt uppfattas som en dominerande aktör. Men det visar sig också inför den egna väljarbasen ha begränsad förmåga att legitimera konkreta militära åtgärder, när kostnaderna blir synliga och målen oklara. Resultatet är inte bara ett externt trovärdighetsproblem, utan även ett internt legitimitetsproblem.

Här framträder vad som kan beskrivas som en form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiella resurser, utan om en begränsning i den narrativa handlingsförmågan. I en värld där makt  utövas genom legitimitet, tolkningar och berättelser blir detta avgörande.

En hegemon har inte lyxen att tala i olika rum. Den talar alltid inför världen. Just därför blir dess oförmåga att formulera ett narrativ som kan röra sig mellan publiker – från den egna väljarkåren till det internationella samfundet – inte bara ett kommunikativt problem, utan ett strategiskt.

I denna mening riskerar supermakten att hamna i en situation där den, trots sin globala räckvidd, i praktiken talar allt mer bara till sig själv - medan världen lyssnar utan att övertygas.