Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet

Den transatlantiska ordningen som vuxit fram efter 1945 har i grunden vilat på ett outtalat men ömsesidigt fördelaktigt kontrakt: Europa utlokaliserar stora delar av sin militära säkerhet till USA, håller försvarsutgifterna låga, köper amerikanska vapensystem i stor skala och investerar enorma summor i amerikanska statsobligationer. Detta har indirekt subventionerat USA:s kroniska budget- och bytesbalansunderskott genom att världen, inklusive Europa, finansierar amerikansk konsumtion, militär global närvaro och låg ränta på den växande statsskulden, som i januari 2026 överstiger 38,6 biljoner dollar (38 600 000 000 000 $), vilket motsvarar över 124 % av BNP.

Från Obama till Trump

En bidragande faktor till det amerikanska budgetunderskottet, och därmed till den växande statsskulden, är federala utgifter för välfärd, särskilt genom Affordable Care Act (”Obamacare”) från 2010. Programmet har genererat enorma kostnader – över 1,5 biljoner dollar mellan 2014 och 2024 för Medicaid-expansionen och subventioner. Ironiskt nog infördes detta under Barack Obamas presidentskap, en jurist med internationell rätt som specialområde, som starkt prioriterade den regelbaserade världsordningen och USA:s roll som dess garant. Obama ville reformera och legitimera amerikanskt ledarskap genom multilateralism och principbaserad diplomati (t.ex. Parisavtalet och Iran-dealen), men hans inhemska satsningar på välfärd ökade skulden samtidigt som globala åtaganden fortsatte – en finansiell ekvation som nu motiverar, eller rent av tvingar fram, en utrikespolitisk prioritering och åtstramning.

När Trump-administrationen nu skärper kravet på att Europa ska ta ett betydligt större eget ansvar kan många i Europa med fog uppleva detta som ett ensidigt brott mot det långvariga kontraktet. Europa med Tyskland i spetsen underskattade i årtal hotet från Ryssland - trots varningar från USA - samtidigt som man försummade det egna försvaret. Ändå kan man argumentera för att Europa uppfyllde kontraktet för sin del: genom att hålla nere försvarsbudgetar har resurser frigjorts till välfärd, konsumtion och investeringar i amerikanska tillgångar, samtidigt som köp av F-35, Patriot och andra system har pumpat dollar tillbaka till amerikansk industri. President Donald Trump och vicepresident J.D. Vance framställer dock ofta relationen som ren ensidig välgörenhet från amerikanska skattebetalare – en bild som ignorerar hur USA:s hegemoni och dollarns dominans byggts just på denna asymmetri.

Det exorbitanta privilegiet under press

Den franska finansministern (senare presidenten) Valéry Giscard d'Estaing myntade på 1960-talet begreppet "exorbitanta privilegiet" (le privilège exorbitant) för den "enorma fördel" som USA åtnjöt av sin hegemoni och dollarns ställning som reservvaluta. Detta begrepp har under det gångna året använts flitigt i kritik mot Donald Trumps politik. Trump tycks inte vilja, eller förmå, erkänna de amerikanska fördelarna med att USA fungerar som världspolis – en roll som inte bara kostar pengar utan också genererar strategiskt inflytande, billig finansiering och global stabilitet. Kritiken kommer inte minst från amerikanskt håll: ekonomister oroar sig över att Trumps politik ska leda till dyrare lån, när omvärlden tappar förtroendet för USA och dollarn. Förtroende är här ingen abstraktion – det är den avgörande tillgången som gör det möjligt för USA att finansiera enorma underskott till historiskt låga räntor. När detta förtroende förbrukas genom opålitliga signaler, hot och ensidiga omförhandlingar, stiger lånekostnaderna, dollarn försvagas långsiktigt och USA:s "exorbitanta privilegium" urholkas – en kostnad som drabbar inte bara allierade, utan framför allt USA självt.

Å andra sidan är den amerikanska frustrationen över systemet – som i princip borde gynna USA – inte alls ny. Redan i ett par årtionden har det uttryckts kritik mot att USA bär en oproportionerlig börda för den "regelbaserade världsordningen" samtidigt som inflytandet i FN, WHO och andra multilaterala organ minskar i takt med Kinas framfart.

Ett försvagat ledarskap

De strukturella drivkrafterna är dessutom obönhörliga. Den exploderande statsskulden, den kroniska övervärderingen av dollarn som skadar exportindustrin och den alltmer akuta konkurrensen från Kina – särskilt inom högteknologi och kritiska råvaror – ger USA skäl att prioritera om. Ett försvagat amerikanskt ledarskap skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa. Ett mindre trovärdigt och mindre engagerat USA lämnar ett vakuum som Kina och Ryssland gärna fyller, vilket hotar den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati, rättsstat och frihandel, samt den kollektiva förmågan att möta gemensamma utmaningar. 

Exempel på hur förtroendet redan skadats är tydliga. Trump-administrationens upprepade anspråk på Grönland har setts som ett direkt hot mot en NATO-allierads (Danmarks) suveränitet, vilket underminerar alliansens trovärdighet och skapar sprickor i den transatlantiska enigheten. Likaså har den amerikanska linjen kring kriget i Ukraina – med krav på snabba uppgörelser, territoriell eftergift och minskat stöd – uppfattats som opålitlig och skadlig för Europas säkerhet. Dessa handlingar signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, vilket eroderar viljan hos allierade att investera i gemensamma strukturer.

Det gemensamma intresset

Samtidigt kvarstår det transatlantiska samarbetet synnerligen viktigt. Hotet från Ryssland är akut – särskilt i Östersjöregionen och Arktis. På längre sikt utgör Kinas växande geopolitiska påtryckningar (ekonomisk utpressning, teknologisk dominans och inflytande i multilaterala forum) ett existentiellt hot mot västerländska intressen. Ett gemensamt intresse är särskilt tydligt i det arktiska området: både USA och Europa behöver stärkt samarbete för att motverka rysk militarisering och kinesisk närvaro, skydda sjövägarn och kritiska mineraler. Att splittra denna front gynnar endast rivalerna.

För Europa innebär detta en dubbel utmaning: å ena sidan ett brutet kontrakt som kräver snabb upprustning och större självständighet, å andra sidan en realistisk insikt om att USA:s reträtt delvis är oundviklig – men att ett totalt avståndstagande skulle vara katastrofalt. Den gamla Pax Americana ersätts inte av isolationism, utan av en mer transaktionell, neomerkantilistisk stormakt som kräver tydligare motprestationer för skyddet.

Att möta denna nya era kräver från europeiskt (och finskt) håll inte bara fördömanden, utan strategisk anpassning: stärka det egna försvaret, diversifiera beroenden, förhandla hårt om säkerhetsgarantier och samtidigt bevara dollarns roll och transatlantiska band så länge de gynnar global stabilitet och västerländska värderingar. USA försvinner inte – men dess roll har förändrats från liberal hegemoni till en stormakt som sätter "America First" även i allianspolitiken. Realism blir nyckeln till överlevnad i den multipolära världen som nu tar form.

Förbrukat förtroende som straff

Det finns ingen internationell domstol som kan utdöma straff för det som i Europa kan uppfattas som ett amerikanskt kontraktsbrott. Inga sanktioner kommer att införas mot USA för att landet omdefinierar sina säkerhetsåtaganden eller gör dem mer villkorade. Den internationella ordningen saknar i detta avseende en överordnad makt. Men frånvaron av formella sanktioner innebär inte frånvaro av konsekvenser.

Det straff som följer är potentiellt mer långtgående: förbrukat förtroende. När USA signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas, relativiseras eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, minskar viljan hos allierade och partner att investera politiskt, ekonomiskt och militärt i långsiktiga samarbeten med USA. Förtroende är en ackumulerad tillgång i internationell politik – och när det väl eroderar tar det decennier att återuppbygga.

I detta ligger en viktig skillnad mellan kortsiktig maktutövning och långsiktig hegemoni. Pax Americana vilade inte främst på militär styrka, utan på förutsägbarhet. Allierade kunde planera sin säkerhet, sin industri och sin utrikespolitik utifrån antagandet att amerikanska löften gällde även bortom enskilda valcykler.

Dealmakern Trump

Här blir Donald Trumps personliga sätt att utöva politik avgörande. Trump agerar i hög grad som en deal maker i affärsmässig mening: han förhandlar hårt, hotar med att lämna bordet och ser varje överenskommelse som preliminär och omförhandlingsbar. Detta kan vara effektivt i bilaterala, kortsiktiga affärer. Men det är problematiskt i ett internationellt system som bygger på institutionell kontinuitet.

Trump tycks inte se sig själv som förvaltare av en institution, utan som en fristående aktör med eget mandat. Han upplever sig inte bunden av löften som tidigare presidenter gett, av avtal som ratificerats av kongressen eller av internationella normer som USA själv varit med och utformat. I Trumps logik är varje överenskommelse ett uttryck för motpartens styrka eller svaghet i stunden – inte ett bindande åtagande över tid.

Konsekvensen blir att det inte bara är USA:s utrikespolitik som uppfattas som opålitlig, utan den amerikanska presidentinstitutionen som sådan. Om varje ny president kan förkasta tidigare utfästelser, upphör USA att vara en trovärdig motpart för långsiktiga strategiska projekt – oavsett om det gäller försvarsintegration, industriella investeringar eller gemensam teknologisk utveckling.

Detta är kanske den mest underskattade kostnaden i Trumps politik. Genom att maximera det kortsiktiga förhandlingsutrymmet undergräver han den strukturella makt som gjort USA unikt inflytelserikt. Allierade börjar försäkra sig mot amerikansk oförutsägbarhet genom att diversifiera sina säkerhetspolitiska samarbeten, bygga egen militär kapacitet och minska beroendet av amerikanska teknologier och finansiella instrument.

Slutet på Pax Americana

Ironiskt nog bidrar detta till exakt det Trump säger sig vilja motverka: minskat amerikanskt inflytande och ökad strategisk autonomi hos andra makter. Ett försvagat och opålitligt USA skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa, genom att undergräva den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati och rättsstat, samt den kollektiva förmågan att möta hot från Ryssland och Kina.

America First är inte bara ett avsteg från liberal hegemoni, utan också från idén om staten som en kontinuerlig aktör över tid. När den amerikanska presidenten upphör att vara en institution man kan planera kring, utan istället blir en person man måste gardera sig mot, förändras hela kalkylen för USA:s allierade.

Man kan hävda att Pax Americana trots allt inte föll därför att USA var för svagt för att upprätthålla den amerikanska hegemonin, utan därför att det blev politiskt ovilligt att bära de institutionella kostnader som verkligt ledarskap kräver.