Visar inlägg med etikett legitimering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett legitimering. Visa alla inlägg

14 oktober 2026

Mot Nordkorea

Den 7 september 2026 invigdes Jakov Novitjenko-bron över Tumenfloden mellan Ryssland och Nordkorea. När bron öppnades körde lastbilskonvojer från båda länderna över gränsen. I spetsen för den ryska konvojen körde en röd Zaporozjets, tillverkad i Zaporizjzja i Ukraina. Bilen hade ägts av den sovjetiska officeren Jakov Novitjenko och det var hans barnbarn Nikolaj Sjtsjerbitskij som satt bakom ratten när bilen rullade mot Nordkorea.



Beslutet om bron och vägförbindelsen mellan Nordkorea och Ryssland hade tagits under Vladimir Putins besök i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang i juni 2024. Rysslands behov av ammunition till kriget i Ukraina hade då gett Nordkorea en ny betydelse som militär leverantör. I oktober samma år sprängde den nordkoreanska militären vägförbindelserna till Sydkorea.



Bron har fått sitt namn efter en sovjetisk officer som uppfattas ha räddat Kim Il Sungs liv genom att fånga en granat och täcka den med sin kropp under ett massmöte i Pyongyang 1946. Den store ledaren visade senare sin tacksamhet mot Novitjenko genom att under sitt statsbesök i Sovjetunionen år 1984 tilldela den i sitt hemland bortglömda hjälten den nordkoreanska titeln Arbetets hjälte. I övrigt har Kim Il Sung och Nordkorea tonat ner Sovjetunionens betydelse för Kim Il Sungs och familjen Kims väg till makten.

Under andra världskriget, då Korea fortfarande stod under japanskt kolonialvälde, tjänstgjorde Kim Il Sung i Röda armén. Vid Japans nederlag 1945 ockuperade Sovjetunionen halvön norr om den 38:e breddgraden, inklusive Pyongyang. Med avgörande sovjetiskt stöd etablerades Kim som ledare där och blev regeringschef när Demokratiska folkrepubliken Korea utropades 1948.

Enligt den nordkoreanska historieskrivningen hade Kim Il Sung genom sin gerillakamp befriat Korea från det japanska kolonialväldet. Hans ledarställning framställdes som ett uttryck för folkets förtroende för befriaren och den nya staten som ett resultat av hans revolutionära kamp. De sovjetiska insatserna får i denna berättelse en underordnad roll som kamratligt stöd.

I Koreakriget var det Folkrepubliken Kina som kom till Kim Il Sungs räddning då de av USA ledda FN-styrkorna hade drivit tillbaka den nordkoreanska armén och närmat sig gränsen till Kina. Trots att Kim Il Sung hade lett sitt folk in i ett krig där Pyongyang och andra städer ödelades stärkte Kim sitt grepp över folket under 1950-talet och personkulten kring den "store ledaren" antog allt större proportioner. En kombination av repression och närmast religiös vördnad för ledaren och senare även hans son, den "käre ledaren" Kim Jong Il, cementerade familjen Kims maktposition.

När jag själv tillsammans med min blivande fru år 1992 hade möjlighet att besöka Nordkorea förväntade jag mig ändå att den nordkoreanska regimen skulle falla inom några år. Året innan hade Sovjetunionen upplösts och två år tidigare hade Tyskland återförenats. Själva möjligheten att besöka Nordkorea såg jag som ett uttryck för att landet började öppna sig, även om vi från Sydkoreas huvudstad Söul måste flyga via Nagoya i Japan för att ta oss till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

Under resan till Nordkorea besökte vi bl.a. berget Kumgangsan, där man höll på att hugga in slagord i bergväggar. Vi gjorde även ett obligatoriskt besök vid "revolutionens vagga", Kim Il Sungs påstådda födelsehem i Mangyongdae. Där lät vi oss fotograferas invid det mycket enkla traditionella koreanska bondehemmet med lerväggar och halmtak där Kim Il Sung ska ha fötts den 15 april 1912, eller år 1 enligt den tideräkning som i Nordkorea officiellt infördes år 1997 efter Kristus.




I Pyongyang besökte vi även monumentet på Mansu-kullen med den 22 meter höga statyn av den store ledaren, som 20 år tidigare hade invigts för att fira Kim Il Sungs 60-årsdag. År 1992 hade statyn ännu inte fått sällskap av statyn av Kim Jong Il. Den senare tillkom först 2012. När Kim Il Sung dog i juli 1994 var det speciellt från monumentet med den avlidne ledarens staty som de spektakulära bilderna av hejdlöst gråtande koreaner kablades ut.



När Kim Il Sung dog efterträddes han som landets ledare av sonen Kim Jong Il, som redan länge hade kallats den ”käre ledaren”. Faderns ställning bestod dock: år 1998 skrevs grundlagen om och Kim Il Sung utsågs till republikens evige president. Sonen ledde landet genom andra ämbeten.

Det var inte bara jag som i början av 1990-talet föreställde mig ett återförenat Korea. Men den återförening jag tänkte mig efter Tysklands exempel hade en annan innebörd än den som utlovades i Nordkorea. Där hade Kim Il Sung, enligt den nordkoreanska historieskrivningen, befriat folket från det japanska kolonialväldet, men befrielsen framställdes som ofullbordad. Södra delen av fosterlandet stod fortfarande under den amerikanska imperialismens välde. Återföreningen skulle fullborda den nationella befrielsen.

Berättelsen om den redan vunna befrielsen kompletterades alltså av löftet om en kommande. Mellan dem kunde fortsatta prövningar och uppoffringar få sin mening. I denna mening fungerade det återförenade fosterlandet som ett förlovat land.



Vid världsmästerskapen i bordtennis 1991 hade Nordkorea och Sydkorea för första gången ett gemensamt lag. Man använde sig då av den så kallade enhetsflaggan, med en konturkarta över hela Korea i himmelsblått mot vit bakgrund. Samma flagga användes under gemensamma inmarscher vid OS i Sydney 2000, Aten 2004, Turin 2006 och vinter-OS i Pyeongchang 2018, då Nordkorea och Sydkorea hade ett gemensamt lag i damernas ishockey. Kartan med hela den koreanska halvön har i Nordkorea även använts i olika statliga sammanhang.

I en text om återföreningen från augusti 1997 återknöt Kim Jong Il till den befrielse som hans far enligt den officiella berättelsen hade skänkt nationen. Men fullständig nationell suveränitet kunde uppnås först genom återförening: det utländska herraväldet i söder skulle upphöra och nationens avbrutna band återknytas. Att fullfölja befriarens verk framställdes som en revolutionär plikt och en moralisk skyldighet, oavsett vilka svårigheter som återstod. Den vunna befrielsen gav alltså både auktoritet åt ledarskapet och riktning åt en fortsatt kamp.

Ännu i Kim Jong Uns nyårstal 2015 förenades dessa motiv. Sjuttioårsminnet av befrielsen blev ett tillfälle att uppmana hela nationen till återförening. Samtidigt framställdes USA:s fientliga politik som ett hot mot landets existens, och kärnvapenavskräckningen som ett nödvändigt försvar av suveräniteten. Den historiska befrielsen, den framtida återföreningen och försvaret mot yttre fiender rymdes således i samma tal.




Vissa auktoritära stater slår ner opposition med politiska mord, fångläger, tortyr, bestraffning av familjemedlemmar och andra former av repression. Ändå behöver de i regel legitimera sin makt, bl.a. med hjälp av historien och stora berättelser. I Nordkorea förenas brutal repression och förföljelse av kristna med systematisk indoktrinering i juche-ideologin, som betonar nationellt oberoende och självtillit samt ledarens centrala roll. Grovt förenklat kan man urskilja tre berättelser som legitimerat regimen: Kim Il Sung befriade folket ur träldomen under den japanska imperialismen; under hans och hans efterträdares ledning har folket försvarat den vunna friheten; en framtida återförening skulle fullborda befrielsen genom att göra slut på vad regimen framställde som USA:s herravälde i söder.

De tre berättelserna hänger ihop, men kompletterar även varandra genom att ha delvis olika funktioner. Det är framför allt den vunna befrielsen som ger regimen historisk legitimitet. Försvaret mot fiender förklarar varför segern ännu måste skyddas och prövningarna fortsätter. Den utlovade fullbordan av befrielsen ger fortsatt kamp och uppoffringar riktning och mening. De tre berättelserna kan även tolkas som delar av en och samma stora berättelse med samma grundstruktur som den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten, ökenvandringen och ankomsten till det utlovade landet.

Denna berättelseform är inte unik för Nordkorea. Även marxismens historiefilosofi har tolkats som en sekulariserad frälsningshistoria: revolutionen öppnar vägen till befrielse, men skapar inte i sig ännu det fullbordade kommunistiska samhället. Löftet om denna framtida fullbordan kan legitimera en diktatur som framställs som ett nödvändigt övergångsstadium. I Nordkorea har det kommunistiska framtidslöftet förenats med löftet om nationens fullständiga befrielse genom återförening. Ordet "kommunism" ströks ur grundlagen år 2009 och målet att bygga ett kommunistiskt samhälle ströks ur partistadgan 2010, innan det återinfördes där 2021. Löftet om återförening som en fullbordan av den nationella befrielsen bestod även när det kommunistiska slutmålet inte längre uttryckligen angavs. Det kunde därmed fortsatt ge riktning och mening åt folkets uppoffringar.

Parallellerna till de bibliska berättelserna behöver inte vara en tillfällighet. Kim Il Sung växte upp i ett fromt kristet hem i staden Pyongyang, som i början av 1900-talet kallades Österns Jerusalem tack vare en exceptionellt framgångsrik protestantisk missionsverksamhet och en stark andlig väckelse. Jonathan Cheng har i sin bok Korean Messiah, som utkom våren 2026, skrivit om hur Kim Il Sung var söndagsskollärare, spelade kyrkorgel och höll tal på tillställningar ordnade av KFUM (YMCA). Enligt Cheng präglades personkulten starkt av kristendomen. Cheng noterar även att  Kim Il Sung inför den kristna befolkningen i Pyongyang framställde sig som en Mosesgestalt som lett folket ur träldomen under Japan. 





Ett av mina tydligaste minnen från Nordkorea är en bussresa på en praktiskt taget tom motorväg. De få fordon som vi mötte var huvudsakligen lastbilar med passagerare på flaken. Vägen hölls ren av människor som sopade den för hand med riskvastar. Samma år, 1992, hade man till den store ledarens 80-årsdag invigt motorvägen mellan Pyongyang och Kaesong, nära gränsen till Sydkorea. Bland utländska besökare blev vägen känd som Spökvägen eller The Ghost Highway på grund av den nästan obefintliga trafiken, men i Nordkorea kallades den Återföreningsmotorvägen eller Tongil Gosokdoro. År 2001 invigdes Återföreningsbågen, officiellt Monumentet över de tre stadgarna för fäderneslandets återförening, över Återföreningsmotorvägen i de södra utkanterna av Pyongyang.

I januari 2024 revs Återföreningsbågen. Monumentet över den store ledarens framtidsmål hade blivit ett hinder för hans sonsons nya politik. Satellitbilder visade att bågen hade försvunnit senast den 23 januari.



Vid ett partimöte i slutet av december 2023 hade Kim Jong Un förklarat att förhållandet mellan Nord- och Sydkorea inte längre skulle förstås som en relation inom samma nation, utan mellan två fientliga stater. I ett tal inför Högsta folkförsamlingen den 15 januari 2024 drog han konsekvenserna av denna omdefinition. Återföreningsorganen avvecklades, och han krävde att grundlagens hänvisningar till fredlig återförening skulle strykas. Befolkningen skulle i stället fostras till att betrakta Sydkorea som landets främsta och bestående fiende.

Det var en brytning med ett mål som hade framställts som både grundarens sista vilja och nationens historiska uppgift. Den vunna befrielsen skulle fortfarande vördas och staten fortfarande försvaras, men försvaret behövde inte längre tjäna målet om ett återförenat fosterland. Det förlovade landet hade avförts från färdplanen.

Brytningen innebar dock inte att Kim avstod från möjligheten att erövra södern. I samma tal föreslog han att grundlagen skulle föreskriva att Sydkorea ockuperas och införlivas om krig bryter ut. Skillnaden låg i hur målet berättades: södern skulle inte längre återförenas med norr som en del av samma nation, utan kunde underkuvas som en fientlig stat.



Förändringen fick ett konkret uttryck när Nordkorea i oktober 2024 sprängde vägförbindelserna till Sydkorea. Samma månad slutade statliga medier använda tideräkningen från Kim Il Sungs födelse. Detta har tolkats som ett försök av Kim Jong Un att etablera en auktoritet mindre beroende av föregångarnas arv. Kärnvapnen kan ha gjort det lättare att överge återföreningsmålet och koncentrera legitimeringen kring försvaret av den egna staten. Även samarbetet med Ryssland kan ha underlättat denna omläggning.

Ju större uppoffringar som krävs av folket, desto viktigare kan löftet om ett framtida mål bli för att rättfärdiga uppoffringarna och ge kampen mening. När återföreningen inte längre utlovas uppstår därför frågan vad som ska motivera fortsatta prövningar. Försvaret mot yttre fiender kan fortfarande åberopas, men regimen kan också behöva visa resultat i den stat som nu framställs som folkets hela fosterland.

Att återföreningsmålet överges under en period av ekonomiskt och diplomatiskt uppsving behöver inte vara resultatet av en medveten kalkyl. Men om eliten i Pyongyang upplever att landet utvecklas positivt och möts med större respekt av omvärlden kan det underlätta brytningen med ett mål som varit en central del av Kim Il Sungs arv.

Trots juche-ideologins betoning av nationellt oberoende har Nordkorea länge varit beroende av stöd från större grannar. Sovjetunionen hjälpte Kim Il Sung till makten och Kina räddade hans regim under Koreakriget. Kriget i Ukraina har däremot gett Nordkorea någonting som Ryssland behöver: ammunition och soldater. Det gamla beroendeförhållandet har därmed fått ett tydligare inslag av ömsesidighet.

Samarbetet med Ryssland kan därmed ha gjort det lättare att legitimera regimen utan löftet om hela fosterlandets befrielse. Militär styrka, ekonomiska framsteg och en upplevelse av större internationellt erkännande kan ge ledarskapet andra framgångar att åberopa och folkets fortsatta uppoffringar mening.

Men detta handlingsutrymme kan visa sig vara beroende av Rysslands fortsatta behov och betalningsförmåga. Om utbytet minskar och prövningarna åter tilltar blir frågan vad som ska ge dem mening sedan återföreningen upphört att vara den utlovade fullbordan av det koreanska folkets befrielse. Försvarsberättelsen kan motivera fortsatt kamp, men den lovar inte i sig något slut på den.

Nordkorea är ett tacksamt studieobjekt eftersom regimens extrema drag gör de legitimerande berättelsernas funktioner ovanligt tydliga. Ryssland är mer komplicerat. Där kombineras arvet efter gamla rusiska furstar med arvet efter både Peter den store och Stalin. Föreställningar om Sovjetunionens förlorade stormaktsställning överlappar med det kejserliga arvet, anspråk på en rysk civilisationsgemenskap, Russkij mir, och Moskvapatriarkatets kyrkliga anspråk på hela Rus. Dessa föreställningar bildar ingen entydig berättelse och behöver inte innebära samma territoriella mål.

När kriget i Ukraina blivit långvarigt och det utlovade återupprättandet mött motstånd har försvarsberättelsen fått större tyngd. Ryssland framställs som angripet av en fientlig omvärld, med Ukraina som redskap för väst. Det innebär inte att de expansiva målen har övergetts. Både i Ryssland och Nordkorea kan försvarsberättelsen förenas med anspråk på grannlandets territorium.

Skillnaden är att Nordkorea uttryckligen har avfört återföreningen som nationellt mål, medan Ryssland fortsätter att kombinera återupprättande och försvar. Försvarsberättelsen kan samtidigt göra motgångarna begripliga: det är inte längre bara Ukraina som måste besegras, utan ett övermäktigt väst som måste motstås. Fortsatta uppoffringar kan därmed framställas som nödvändiga även när den utlovade framgången dröjer.

Här får de historiska fiendebilderna en särskild funktion. Om dagens motståndare framställs som arvtagare till gårdagens nazister kan den tidigare segern ge moralisk auktoritet åt den fortsatta kampen. Befrielseberättelsen och försvarsberättelsen binds då samman genom bilden av en fiende som ständigt återkommer.

För Nordkorea har Rysslands krig öppnat en väg ut ur den diplomatiska isoleringen. En stat som länge behandlats som en internationell paria har blivit en efterfrågad militär partner. Förbindelserna med omvärlden kan i denna begränsade mening bli mer normala, samtidigt som indoktrineringen och den brutala repressionen består.

Rysslands utveckling går i andra avseenden åt motsatt håll. Kriget och brytningen med väst har ökat beroendet av ett mindre antal partner, däribland Nordkorea. Inåt får repression, indoktrinering och militarisering större betydelse. Regimens legitimering får samtidigt allt starkare stöd av berättelsen om en hotfull omvärld. Grannländernas historia används för att framställa dem som bestående fiender, med ett ”nazistiskt” förflutet som påstås leva vidare i deras nutida politik.

Ryssland får därmed allt tydligare nordkoreanska drag. Den nordkoreanska modellen renodlar en utveckling där maktens bevarande får företräde framför befolkningens välfärd och ett utlovat återupprättande kompletteras alltmer av kravet att försvara landet mot yttre fiender. Berättelsen om framtida framgång kan skjutas framåt, medan hotet motiverar uppoffringar här och nu.




Jakov Novitjenko-bron förenar således mer än två länder. Nordkorea får genom Ryssland en öppning mot omvärlden, medan Ryssland i vissa avseenden rör sig mot Nordkorea. Den sovjetiske officeren som räddade Kim Il Sung har fått ge namn åt en förbindelse med ett Ryssland som nu självt behöver den nordkoreanska regimen.

Den röda Zaporozjetsen rullade mot Nordkorea. Ryssland följer efter.

 

7 september 2026

Republiken som bestod - Augustus, Putin och maktens legitimitet

Relik i Moskva

När man i Ryssland går till vallokalerna för att välja en ny statsduma kommer en celeber besökare att finnas i Moskva. I ett relikskrin i Kristus Frälsarens katedral ligger den helige Spyridons högra hand, utlånad från Korfu. Den omkring 1 700 år gamla reliken har under sommaren förts runt mellan tretton ryska städer och skall finnas till beskådande i huvudstaden under dumavalets samtliga tre röstningsdagar.


Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

Spyridon kommer inte att vara ensam. Den 6 september bars ett relikskrin med delar av den helige fursten Dmitrij Donskojs kvarlevor genom Moskva i en procession som leddes av patriark Kirill. Enligt det ryska inrikesministeriet deltog omkring 100 000 människor i den drygt sex kilometer långa processionen från Kristus Frälsarens katedral till Novodevitjijklostret. Från den 7 till den 20 september finns reliken att vördas i Kristus Frälsarens katedral, som en gång uppfördes till minne av Rysslands seger i det fosterländska kriget mot Napoleon år 1812.

Donskojs kvarlevor frilades i samband med restaureringsarbeten i Ärkeängelskatedralen i Kreml i juli och delar av dem har placerats i särskilda relikskrin. En del har utlovats till de ryska förband som strider i Ukraina för att ge soldaterna andligt stöd.

Under valhelgen torde två mycket olika bilder av Moskva kablas ut. Vid Kristus Frälsarens katedral köar fromma kristna för att få vörda kvarlevorna efter två helgon, medan andra moskvabor går till vallokalerna för att lägga sina röster i valurnorna i en stat som enligt konstitutionens första artikel är en "demokratisk federal rättsstat med republikanskt styrelseskick".

För sociologen Max Weber (1864–1920) var den moderna världen präglad av en lång process av rationalisering och avförtrollning, Entzauberung. Religionen och traditionen försvann inte, men allt större delar av samhällslivet kom att organiseras genom ämbeten, regler och byråkratier. Den moderna staten kom enligt Weber alltmer att organiseras kring en legal-rationell form av auktoritet.

Ryssland kan vid första anblicken tyckas erbjuda en märklig motbild. Samtidigt som väljarna utser republikens parlament träder ett betydligt äldre och mera förtrollat förflutet in i samtiden.

De två helgon som under valdagarna vördas i katedralen invid Kreml för emellertid tankarna i olika historiska riktningar. Spyridon, en undergörande biskop från Cypern, anknyter till kristendomens universella historia och lockar kyrkobesökare med förväntade mirakel. Helgonfursten Dmitrij Donskoj är framför allt ihågkommen som segraren vid Kulikovo 1380, en seger som senare kommit att få en central plats i berättelsen om Moskvas samlande av de ryska länderna och frigörelsen från mongoliskt herravälde. Donskoj tillhörde Rurikdynastin och därmed den dynastiska värld vars historia leder tillbaka mot det gamla Rus. I ryska medier har parallellen redan dragits uttryckligen mellan Donskoj och Vladimir Putin. Donskoj sägs för 650 år sedan ha gjort det Putin gör i dag: förenat landet och folket för att frigöra staten från yttre makters inflytande.

Relikerna gör därmed något mer än att föra religionen in i den moderna staten och det moderna kriget. De gör historien närvarande. I berättelsen om Donskoj kan kriget i Ukraina placeras i en månghundraårig historia om ett Ryssland som sägs samla sig, försvara sin självständighet och fullfölja en historisk uppgift.

Det moderna Ryssland är samtidigt ingen teokrati och inget kejsardöme. I valet den 18–20 september väljs statsdumans 450 ledamöter. Det ryska parlamentet, federala församlingen, består av två kamrar: federationsrådet och statsduman. Enligt konstitutionen utgör de tillsammans den lagstiftande makten. Statsduman deltar i tillsättningen av regeringen och kan rikta misstroende mot den. Dumans ledamöter innehar verkliga ämbeten och de lagar som duman antar är verkliga lagar. Det är likväl svårt att föreställa sig att duman skulle anta en politiskt betydelsefull lag mot Vladimir Putins vilja.

Såväl dumans ledamöter som presidenten väljs direkt av folket. Den formella maktordningen är tydlig. Frågan är hur väl den beskriver den verkliga makten.

Frågan hade varit begriplig också för en romare under Augustus styre. För drygt två tusen år sedan fanns en annan republik där senaten sammanträdde, konsuler utsågs och lagar fortfarande stiftades i republikanska former. Caesar Augustus hävdade att republiken bestod och rentav att han hade återställt den. De gamla institutionerna och ämbetena fanns kvar. Men den som ville förstå hur Rom faktiskt styrdes behövde veta mer än vad institutionernas namn berättade.

Makten och legitimiteten

Varför behöver den som redan har makten övertyga andra om att han har rätt att utöva den? Makt och legitimitet är inte samma sak. En härskare kan tvinga fram lydnad genom våld eller hot om våld. Men en politisk ordning som skall bestå kan knappast fungera som om varje order måste genomdrivas under vapenhot. Den behöver också en föreställning om varför makten har rätt att befalla och varför den som lyder bör acceptera dess anspråk.


Max Weber

För Weber var denna skillnad grundläggande. Han skilde mellan tre idealtypiska former av legitim auktoritet: traditionell, karismatisk och legal-rationell.

Den traditionella auktoritetens legitimitet vilar på tron på den hävdvunna ordningens helgd och på giltigheten hos traditioner som uppfattas ha bestått sedan urminnes tider. Den hör därmed hemma i en värld som ännu inte helt har genomgått den rationalisering och avförtrollning som Weber förknippade med moderniteten. Den karismatiska auktoriteten vilar i stället på tron på en ledares extraordinära personlighet, heroism eller särskilda kallelse. Den legal-rationella auktoriteten grundar sig på tron på giltigheten hos opersonliga lagar och regler och på rätten för de ämbetsmän som utsetts enligt dessa regler att utöva den makt som ämbetet ger dem.

Webers tre former är idealtyper, inte tre historiska stadier som mekaniskt avlöser varandra. Den moderna staten kan därför vara genomorganiserad av lagar, ämbeten och byråkratier utan att äldre former av legitimering försvinner.

Valurnan och relikskrinet i Moskva behöver inte uppfattas som motsatser. De representerar två olika sätt på vilka en politisk och social ordning kan förankras. Valet hämtar sin legitimitet ur den moderna republikens lagar och institutioner. Vördnaden för Spyridons 1 700 år gamla hand förutsätter däremot en värld där det förflutna inte är dött och där det heliga fortfarande kan verka i samtiden.

Dmitrij Donskojs reliker för denna förbindelse mellan det förflutna och nuet ännu ett steg vidare. Här handlar det inte bara om religiös vördnad. När kvarlevorna efter den medeltida fursten förs till Kristus Frälsarens katedral invid Kreml och delar av dem utlovas till de ryska förband som strider i Ukraina, aktiveras samtidigt en historisk berättelse om Ryssland: om kampen mot yttre fiender, om landets samling och om en historisk uppgift som sträcker sig över århundradena.

Den förtrollade världen och den traditionella legitimiteten är alltså inte samma sak. Men de kan stödja varandra. Om det förflutna fortfarande uppfattas som närvarande och verksamt blir det också möjligt att hämta legitimitet ur dess helighet och auktoritet. I reliken blir det förflutna inte bara ihågkommet. Det blir närvarande. Den nya makten legitimeras genom att framställas som bärare av något mycket äldre än sig själv.

Den återställda republiken

Också Augustus kunde hämta legitimitet ur flera källor samtidigt. Hans makt hade ytterst vuxit fram ur inbördeskrigen efter mordet på Julius Caesar år 44 f.Kr. Octavianus, som han ännu hette, hade arméer bakom sig och besegrade till sist Marcus Antonius och Kleopatra vid Actium år 31 f.Kr. När han några år senare stod som ensam herre över den romerska världen var det knappast brist på militär makt som hindrade honom från att öppet göra sig till envåldshärskare.




Ändå gjorde han inte det. Till skillnad från sin adoptivfar Julius Caesar lät han sig inte utnämnas till diktator. Tvärtom framställde han det som om den extraordinära makt som inbördeskrigen hade lagt i hans händer återlämnades till senaten och det romerska folket. År 27 f.Kr. förklarade Octavianus att han överlämnade staten åt senatens och folkets fria bestämmande. Senaten svarade med att tilldela honom hedersnamnet Augustus. Det är också här eftervärlden brukar dra gränsen mellan den romerska republiken och det romerska kejsardömet – paradoxalt nog just när Augustus hävdade att republiken hade återställts.

Det som följde brukar betraktas som början på principatet. Republiken avskaffades inte genom något högtidligt beslut. Senaten fortsatte att sammanträda. Konsuler och andra magistrater utsågs. Lagar stiftades och de gamla ämbetena behöll sina namn. Augustus själv föredrog titeln princeps, den främste medborgaren, framför en titel som öppet skulle ha gjort honom till kung.

Det betydde inte att den gamla republiken faktiskt hade återställts. Augustus samlade efter hand en kombination av befogenheter som gav honom en ställning ingen annan romare kunde mäta sig med. Augustus själv skulle senare beskriva skillnaden genom begreppet auctoritas: han överträffade alla i auktoritet, samtidigt som han hävdade att han inte hade större formell ämbetsmakt än sina kolleger.

Augustus hade kontroll över de viktigaste provinserna och därmed över huvuddelen av legionerna. Han fick tribunisk makt utan att själv inneha ämbetet som folktribun och ett överordnat imperium, alltså befälsmakt i romersk mening, som gav honom en särställning gentemot andra befälhavare och ståthållare. Till detta kom hans enorma rikedom, hans nätverk av klienter och anhängare och den personliga auktoritet som följde av att han hade besegrat sina rivaler och gjort slut på årtionden av inbördeskrig.

Den formella maktordningen var inte fiktiv. Men den beskrev inte längre fullständigt var makten fanns. Det var inte heller likgiltigt att den bestod. Julius Caesars öde hade visat hur farligt det kunde vara för en romersk härskare att alltför öppet placera sig ovanför republiken. Caesar hade låtit utnämna sig till diktator på livstid och mördades av män som åtminstone själva kunde framställa sitt dåd som ett försvar för den republikanska friheten. Octavianus hade byggt en del av sin makt på arvet efter Caesar och det namn han fått genom adoption. Men han hade också anledning att lära av adoptivfaderns död.

Augustus lösning blev därför inte att ersätta republiken med en ny författning som öppet stadfäste monarkin. I stället koncentrerades makten inom en ordning vars gamla institutioner fortfarande kunde sägas bestå. Den nya makten kläddes i den gamla republikens språk.

Men Augustus nöjde sig inte med republikens institutioner. Också han gjorde det förflutna närvarande. Hans styre präglades av en stark betoning på återställelse. Gamla religiösa kulter och prästämbeten fick förnyad betydelse. Tempel restaurerades. Traditionella romerska dygder framhölls. Augustus presenterade sig inte som grundaren av en helt ny värld, utan som den som efter inbördeskrigens sönderfall återförde Rom till dess rätta ordning.

Denna återställelse sträckte sig längre tillbaka än till den republik som Augustus sade sig ha räddat. I Vergilius epos Aeneiden bands Augustus samtid samman med Roms mytiska förhistoria. Aeneas flykt från Troja och hans ankomst till Italien blev början på en historia som genom hans efterkommande skulle leda fram till Romulus, Roms förste kung, grundandet av Rom och, i diktens stora historiska perspektiv, Augustus egen tid. Det nya styret kunde därmed framställas som fullbordandet av en historia som hade börjat långt innan Augustus föddes.

Här finns en likhet med relikerna i Moskva som inte kräver att Augustus och Putin görs till samma slags härskare. I båda fallen kan den samtida makten placeras i en mycket äldre historia. Det förflutna erbjuder ett språk med vilket den nya ordningen kan beskrivas som något annat än bara ny.

För Augustus var detta särskilt betydelsefullt. Han hade kommit till makten genom ett inbördeskrig som förstört den politiska ordning han sade sig återställa. Den unge Octavianus hade varit en hänsynslös aktör i denna kamp. Augustus blev däremot härskaren som lovade ordning, fred och kontinuitet. Det var inte bara ett byte av namn. Det var också ett sätt att berätta vad hans makt betydde.

Med Webers begrepp kan man urskilja flera legitimeringsformer på en gång, även om det vore anakronistiskt att helt enkelt beskriva den romerska republiken som en modern legal-rationell stat. Augustus makt fick en rättslig och institutionell form genom republikens ämbeten och befogenheter. Den förankrades i traditionen genom religionen, förfädernas seder och föreställningen om återställelse. Och den vilade på Augustus egen personliga auktoritet som Caesars arvtagare, segraren i inbördeskriget och mannen som hade återgett Rom freden.

Legionerna gjorde Augustus makt möjlig. Institutionerna gav den form. Berättelserna gav den mening. Tiden gjorde den normal.

Augustus regerade i mer än fyrtio år efter uppgörelsen år 27 f.Kr. Generationer av romare hann växa upp utan att ha upplevt den gamla republikens politiska liv men med senaten, konsulerna och de republikanska ämbetena fortfarande omkring sig. Det som från början hade varit en extraordinär koncentration av makt blev med tiden den normala ordningen.

När Augustus dog år 14 e.Kr. försvann därför inte systemet med honom. Tiberius kunde överta den ledande ställningen utan att någon behövde utropa ett nytt kungadöme eller kejsardöme. Även han kunde regera inom de republikanska former som nu hade kommit att bära en helt annan maktordning än den gamla republiken.

Det var kanske Augustus märkligaste politiska prestation. Han hade kommit till makten som en extraordinär person i en extraordinär tid. Men han efterlämnade en ordning som inte längre krävde just Augustus för att bestå.

Personen och ämbetet

Här framträder en avgörande skillnad. Augustus hade samlat en extraordinär makt i sin egen person, men den ordning som växte fram under hans långa styre blev till sist möjlig att överföra till någon annan. Tiberius kunde överta den ställning Augustus hade skapat utan att själv ha skapat den. I en institutionaliserad maktordning tillhör makten i princip ämbetet snarare än personen. Putins Ryssland erbjuder ett intressant test på hur långt denna princip gäller.

Det blev särskilt tydligt år 2008. Den ryska konstitutionen tillät då inte presidenten att inneha ämbetet under en tredje mandatperiod i följd. Putin lämnade därför presidentposten. Dmitrij Medvedev valdes till president och Putin blev premiärminister.

Formellt var maktordningen tydlig. Medvedev var statschef och innehade presidentämbetets omfattande konstitutionella befogenheter. Putin ledde regeringen. Ändå innebar bytet inte att den politiska tyngd som Putin hade samlat under sina åtta år som president helt enkelt överfördes till Medvedev tillsammans med presidentämbetet. En betydande del av den tycktes i stället följa Putin från det ena ämbetet till det andra. Det var då det blev tydligt att Vladimir Putin hade blivit något mera än den man som råkade inneha presidentämbetet.

Att denna makt kunde följa personen betyder inte att de formella institutionerna saknade betydelse. Men vid sidan av den konstitutionella maktordningen hade det vuxit fram en annan karta över makten. Där spelade personliga lojaliteter och informella nätverk en central roll, liksom kontrollen över säkerhetsorgan, statsföretag och stora ekonomiska resurser – faktorer vars betydelse inte kunde utläsas ur konstitutionen. Politisk makt och ekonomisk rikedom var inte heller helt skilda världar. Tillgången till stora förmögenheter kunde bero på relationen till maktens centrum, samtidigt som förlusten av politiskt beskydd kunde få ekonomiska konsekvenser. Presidentämbetets befogenheter förklarade därför mycket av Putins makt, men inte allt.

Efter fyra år som premiärminister återvände Putin till presidentposten. Under Medvedev hade presidentens mandatperiod dessutom förlängts från fyra till sex år. År 2020 ändrades konstitutionen på nytt. Begränsningen skärptes formellt från högst två mandatperioder i följd till högst två mandatperioder sammanlagt. Samtidigt infördes en bestämmelse enligt vilken Putins tidigare mandatperioder inte skulle räknas när den nya begränsningen tillämpades. Han kunde därmed ställa upp på nytt 2024 och kan enligt den nuvarande konstitutionen göra det ännu en gång 2030.

År 2008 anpassade sig Putin till konstitutionen. År 2020 anpassades konstitutionen till Putin.

När konstitutionen ändrades 2020 behövde ändringarna enligt den tidigare gällande ordningen inte underställas en folkomröstning. Ändringslagen gjorde ändå en särskild landsomfattande omröstning till villkor för att de skulle träda i kraft. Författningsdomstolen beskrev själv omröstningen som ett sätt att ge beslutet konstitutionell legitimitet. Det juridiska kravet på godkännande hade därmed kompletterats med ett politiskt behov av folkligt godkännande.

För ändringarnas juridiska giltighet spelade det ingen roll om de godkändes med knapp eller överväldigande majoritet. Det officiella resultatet blev 77,92 procent ja. Skillnaden mellan en knapp majoritet och 77,92 procent var därför obetydlig för ändringarnas rättsliga verkan men betydande för den berättelse som kunde byggas kring resultatet. Det ena hade inneburit att förslaget godkändes. Det andra kunde framställas som ett överväldigande folkligt mandat.

Putins politiska dominans gjorde således inte den moderna republikens legitimerande former betydelselösa. Konstitutionen och den folkliga omröstningen gav tvärtom maktens fortsättning en legal och demokratisk form. Också den som redan har makten kan behöva en berättelse om varför han har rätt att behålla den.

En stat med många förflutna

Den moderna republiken är emellertid bara en av de historiska världar ur vilka Putins Ryssland hämtar sin legitimitet. Den som rör sig genom Kreml möter en betydligt brokigare historia.

Där finns katedralerna från storfurstarnas och tsarernas Moskva. Där finns palatsen från det ryska kejsardömet och den dubbelhövdade örn som efter Sovjetunionens upplösning åter blev statens symbol. Där finns samtidigt Leninmausoleet vid Kremlmuren och gravarna efter ledare för den stat som störtade tsaren, förföljde kyrkan och ersatte den dubbelhövdade örnen med hammaren och skäran. Ovanför Kremls torn lyser fortfarande de röda stjärnor som sattes upp under Stalin.

Det är svårt att tänka sig en mera motsägelsefull samling politiska symboler. Tsarens örn och Sovjetstatens röda stjärna tillhörde en gång regimer som förnekade varandras legitimitet. Den ortodoxa kyrka som åter fått en framträdande ställning i dagens Ryssland förföljdes av den stat vars seger i det stora fosterländska kriget samtidigt utgör en av de starkaste historiska referenspunkterna för den ryska staten.

Ändå behöver motsägelserna inte vara ett hinder för en legitimerande berättelse. Historisk kontinuitet är inte detsamma som ideologisk konsekvens. Det som förenar de olika epokerna behöver inte vara deras föreställningar om hur staten skall styras. Det kan i stället vara föreställningen om att det genom alla omvälvningar finns ett historiskt Ryssland som består.



Därmed blir också helgonfursten Dmitrij Donskoj begriplig i ett större sammanhang. Han tillhörde inte det ryska kejsardömet, ännu mindre Sovjetunionen eller den moderna Ryska federationen. Han var en furste av Rurikdynastin i en medeltida värld som inte utan vidare kan översättas till dagens nationalstater. Men i den senare berättelsen om Rysslands historia har segern vid Kulikovo kunnat få en annan betydelse. Donskoj blir den furste som samlar de ryska länderna kring Moskva och leder motståndet mot en yttre makt.

När hans reliker nu är framlagda i Moskva behöver därför nästan sju århundraden av statsrättsliga och ideologiska brott inte stå i vägen för identifikationen. Tvärtom kan avståndet överbryggas av berättelsen. Rurikfursten, tsarerna, det ryska imperiet, Sovjetunionen och den moderna federationen kan placeras i olika kapitel av en och samma långa historia.

Vladimir Putin har själv återkommande rört sig mellan dessa historiska lager. Sovjetunionens upplösning har i hans historiska berättelse framstått som en katastrofal söndring av ett historiskt rum. Segern över Nazityskland 1945 har fått en central plats i den samtida statens politiska symbolvärld. Samtidigt har den ortodoxa kyrkan återtagit en offentlig ställning som hade varit otänkbar under stora delar av Sovjettiden. Och när Putin har velat placera dagens territoriella konflikter i ett längre historiskt perspektiv har han kunnat gå ännu längre tillbaka, till tsarer och furstar.

Ett särskilt tydligt exempel gav han år 2022, när han jämförde det samtida Rysslands uppgift med Peter den stores. Peter hade enligt Putin inte erövrat territorier från Sverige, utan återtagit dem. Nu hade det, antydde Putin, än en gång fallit på Rysslands lott att återta det som förlorats och stärka landet.

Här blir kontinuiteten nästan paradoxal. Peter den store byggde ett kejsardöme som bolsjevikerna störtade. Bolsjevikerna skapade en sovjetstat vars upplösning gav upphov till den Ryska federation som Putin leder. Denna federation är enligt sin konstitution en demokratisk republik. Ändå kan dess president samtidigt framställa sig som arvtagare till en historisk uppgift som föregår såväl republiken som Sovjetunionen.

Legitimerande historia behöver inte vara ideologiskt konsekvent för att skapa kontinuitet. Därför kan Donskoj få en plats bredvid Peter den store, segern över Napoleon 1812 och segern över Nazityskland 1945. De representerar olika epoker och olika politiska ordningar, men de kan fogas in i samma stora berättelse: Ryssland splittras eller hotas, Ryssland samlar sig, Ryssland besegrar den yttre fienden och återtar sin rättmätiga plats.


Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

I september 2026 blir denna berättelse ovanligt konkret. Medan väljarna går till valurnorna för att utse den moderna republikens parlament finns kvarlevorna efter den medeltida fursten några kilometer från den plats där republikens president utövar sin makt. En del av relikerna har samtidigt utlovats till soldaterna i Ukraina. Avståndet mellan Kulikovo och dagens krig överbryggas inte av någon obruten institutionell tradition. Det överbryggas av berättelsen.

Det är därför relikerna i Kristus Frälsarens katedral är mer än ett pittoreskt möte mellan religion och politik. De visar hur en modern stat kan leva i flera historiska tider samtidigt. Valurnan tillhör republiken. Donskoj tillhör den medeltida furstevärlden. Den dubbelhövdade örnen för tankarna till tsardömet och imperiet. Segern 1945 tillhör Sovjetunionen. Alla kan ändå göras till delar av berättelsen om samma Ryssland.

När berättelsen möter verkligheten

En politisk berättelse kan emellertid inte leva enbart av det förflutna. Den måste också kunna ge mening åt det som händer i samtiden. Där finns en viktig skillnad mellan Augustus berättelse om Rom och den berättelse om Rysslands återupprättelse som kommit att förknippas med Vladimir Putin.

Augustus kunde framställa sig som mannen som efter årtionden av inbördeskrig hade återgett Rom ordning och fred. Berättelsen var legitimerande, men den fick också stöd av den verklighet som romarna efter hand kom att leva i. Inbördeskrigen upphörde. Den nya maktordningen stabiliserades. Det som hade börjat som en extraordinär koncentration av makt kunde med tiden uppfattas som den ordning som hade återgett Rom freden.

Också berättelsen om Putins Ryssland har haft sina ögonblick av bekräftelse. Efter 1990-talets politiska och ekonomiska kaos kunde Putin framställas som den ledare som återställde staten och dess handlingsförmåga. Annekteringen av Krim 2014 kunde infogas i samma berättelse som ett återtagande av vad som framställdes som historiskt ryskt land och som ett tecken på att Ryssland åter hade blivit en stormakt vars vilja omvärlden måste ta på allvar.

Den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 innebar ett betydligt större prov för denna berättelse. Putin gjorde själv beslutet till sitt. I talet den 24 februari förklarade han att han hade fattat beslutet om den "militära specialoperationen". Kriget placerades samtidigt i flera av de historiska berättelser som den ryska staten under hans styre hade gjort till sina: Ryssland försvarade sig mot yttre makter, historiskt ryska områden skulle återförenas med Ryssland och kampen mot nazismen från det stora fosterländska kriget fick en fortsättning i samtiden.

Det var en berättelse med välbekanta roller. Ryssland hotas utifrån. Landet samlar sig. Den historiske ledaren återupprättar det som gått förlorat. Fienden besegras och Ryssland återtar sin rättmätiga plats.

Men en berättelse om återupprättelse ställer också krav på verkligheten. Den måste förr eller senare kunna visa vad som har återupprättats.

Kriget i Ukraina har därför skapat ett problem som inte bara är militärt och ekonomiskt utan också narrativt. Ett krig som kunde ha bekräftat bilden av den återupprättade ryska stormakten har blivit långvarigt. Ett projekt som motiverats med den historiska gemenskapen mellan ryssar och ukrainare har samtidigt bidragit till att fördjupa Ukrainas politiska och nationella avstånd från Ryssland. Och ju tydligare beslutet om kriget knyts till Putin personligen, desto svårare blir det att helt skilja krigets utgång från berättelsen om honom som Rysslands återupprättare.

Det betyder inte att berättelsen har upphört att fungera. Politiska berättelser överges inte automatiskt därför att verkligheten motsäger delar av dem. De kan omtolkas. Målen kan förändras, motgångar kan förklaras och nya fiender kan fogas in i berättelsen. Ett krig som började som ett angrepp på Ukraina kan berättas som ett försvarskrig mot ett mycket större västligt hot.

Här får Dmitrij Donskoj en ny aktualitet. Ju längre dagens krig kan placeras i en berättelse om en århundraden lång kamp mot yttre makter, desto mindre behöver dess mening avgöras av det omedelbara förhållandet mellan Ryssland och Ukraina. Kulikovo kan då bli föregångaren till ännu en version av samma historiska kamp, där Ryssland på nytt sägs kämpa för sin självständighet mot övermäktiga yttre krafter.


Фото: Presstjänsten för patriarken av Moskva och hela Rus

Denna förbindelse behöver inte konstrueras av en utomstående betraktare. I samband med processionen i Moskva den 6 september knöt ryska krigsanhängare själva Donskojs reliker till föreställningen om en kommande rysk seger.

Det är därför kanske ingen tillfällighet att Donskoj passar så väl in i den samtida berättelsen. Men man behöver inte anta att någon i Kreml har regisserat varje symbol för att konstatera funktionen. Reliken ger den samtida konflikten historiskt djup. Den gör det möjligt att se dagens soldat som deltagare i en kamp som började långt före honom själv.

Men här finns också berättelsens risk. Motståndaren kan i berättelsen växa från Ukraina till ett helt västligt maktsystem. Det är svårare att på motsvarande sätt lösgöra beslutet om kriget från den ledare som själv gjorde anspråk på det. Personifierad framgång innebär också personifierat ansvar för misslyckandet.

Augustus lyckades skapa en maktordning som inte längre behövde Augustus. Under Putins långa styre har den ryska maktordningen i stället blivit allt starkare knuten till Putin själv. Den stora frågan är därför inte om någon kan efterträda honom som president. Det kan någon naturligtvis göra. Frågan är om någon kan överta den informella maktposition som har vuxit fram kring honom och framför allt om de nätverk och beroendeförhållanden som Putin har hållit samman kan samordnas kring någon annan. Det återstår att se om den ordningen kan överleva honom.

Det är kanske inte bara maktordningen som har ett successionsproblem. Också den stora berättelsen kan ha det. En efterträdare kan överta presidentämbetet. Det är mindre självklart att han också kan överta Putins plats i berättelsen om mannen som efter 1990-talets sönderfall återupprättade staten, återförde Ryssland till stormakternas krets och tog på sig uppgiften att fullfölja dess historiska mission. Ämbetet kan ärvas. Det är mindre säkert att rollen i berättelsen kan det.

17 juli 2026

Kinas kamp om verklighetsbeskrivningen

Kina vill inte bara bli starkare

Att Kina är en växande stormakt som utmanar väst och den amerikanska hegemonin har blivit allt tydligare. Vad detta egentligen innebär är däremot mindre självklart. I väst är det lätt att tänka sig att Kinas mål främst handlar om större handel, starkare ekonomi och ökad militär makt. Men Kina talar allt oftare om något annat: diskursmakt. Kina söker inte bara inflytande över territorier, naturresurser, handel och teknologi, utan också över hur världen beskrivs och förstås. För detta finns ett belysande kinesiskt begrepp: huàyǔquán (话语权).

I analyser av kinesisk strategi beskrivs huàyǔquán som "diskursiv makt" eller "rätten att formulera berättelsen". Begreppet syftar på förmågan att sätta den internationella dagordningen, definiera centrala begrepp, forma narrativ och påverka hur andra tolkar världspolitiken.

Under de senaste årtiondena har geopolitiken gradvis utvecklats från en kamp om territorier, naturresurser och marknader till att också bli en kamp om berättelser, inramning och begrepp. I denna utveckling har Kina målmedvetet försökt stärka sina positioner. Det uttalade målet är att bryta det västerländska diskursmonopolet och skifta bilden av Kina från att vara formad av andra till att bli självdefinierad.

Från hård makt till berättelser

Kina har under de senaste decennierna gjort det till en strategisk prioritet att stärka sin internationella diskursmakt, guójì huàyǔquán (国际话语权), för att öka Kinas inflytande över hur internationella frågor beskrivs och förstås och därigenom motverka västerländska aktörers tolkningsföreträde. Diskursmakt har ibland beskrivits som en form av mjuk makt, men det finns stora skillnader mellan kinesisk huàyǔquán och hur väst och speciellt USA utövat makt genom attraktionskraft.

Kinas externa kommunikation bygger i hög grad på ett sammanhängande strategiskt narrativ som anpassas till olika mottagare. Förenklat uttryckt ställs en västlig ordning som beskrivs som obalanserad eller föråldrad mot en alternativ ordning där Kina framställs som en förespråkare för jämlikhet, ömsesidig respekt och en mer rättvis internationell struktur.



Xi Jinping har formulerat målet som att "påskynda uppbyggnaden av ett kinesiskt diskurs- och narrativsystem" (加快构建中国话语和中国叙事体系). Ambitionen handlar alltså inte enbart om att förbättra Kinas internationella kommunikation. Den handlar om att skapa ett sammanhängande system av begrepp och berättelser genom vilket världen gradvis ska beskrivas på andra sätt än genom den liberala västvärldens språk.

Inom internationell forskning talar man ibland om geopolitical storytelling, alltså hur stormakter använder berättelser för att legitimera sin utrikespolitik. Kinas ambition går emellertid längre än så. Det handlar inte bara om att berätta en annan historia, utan om att successivt etablera ett alternativt begreppssystem genom vilket världen kan beskrivas och förstås.

Foucault och diskursiv makt

Michel Foucault visade att makt inte bara utövas genom tvång, utan även genom språk, kunskap och institutioner. Kina har tagit denna insikt på stort allvar. Även om begreppet huàyǔquán har egna kinesiska rötter ligger det nära den typ av diskursiva maktanalyser som  Foucault utvecklade i väst.



Under 2000-talet har den geopolitiska kampen i allt högre grad kommit att omfatta kontrollen över verklighetsbeskrivningen. Den som kan definiera begrepp som demokrati, utveckling, mänskliga rättigheter eller internationell ordning utövar redan makt. Det är denna form av makt som Kina beskriver med begreppet huàyǔquán.

Om den västerländska liberala universalismen förlorar sin självklara ställning internationellt minskar samtidigt dess potential att fungera som ett alternativt narrativ även inom Kina. Kinas kamp om diskursen kan således förstås som ett sätt att skydda den legitimerande berättelse på vilken kommunistpartiets fortsatta ledarskap vilar.

Kinas kamp om diskursmakten handlar speciellt om att flytta diskussionen bort från det västerländska binära paret demokrati versus auktoritärt styre, som ofta används för att kritisera den kinesiska regimen. Det gör man genom att främja ett nytt motsatspar: gott styre (på engelska good governance) kontra dåligt styre.

Gott styre och god samhällsstyrning

Med gott styre, på kinesiska liángzhèng (良政), förstås en politik som levererar konkreta resultat såsom ekonomisk tillväxt, fattigdomsbekämpning och nationell stabilitet. Det handlar alltså om output eller performativitet, som förväntas ge makten legitimitet. Uttrycket liángzhèng kombineras ofta med uttrycket shànzhì (善治), som till svenska översätts till god förvaltning eller god samhällsstyrning. Tillsammans får vi alltså liángzhèng shànzhì (良政善治), gott styre och god samhällsstyrning. Till engelska översätts i regel hela det längre uttrycket till bara good governance.

När uttrycket används i kinesiska policydokument innefattar det inte maktdelning, fria val, pluralism eller skydd för civilsamhället. I stället betyder det en effektiv, centraliserad och resultatdriven statsskölsel under partiets ledning. Budskapet till omvärlden är att ett system som levererar välstånd och trygghet för sina medborgare utgör "gott styre" – oavsett om det uppfyller västerländska demokratiska standarder eller inte.

Kina betonar principen om strikt nationell suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter. Till skillnad från västerländska biståndsgivare eller Världsbanken, som ofta ställer krav på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter för att ge lån, erbjuder Kina en modell där good governance likställs med administrativ effektivitet, stark statlig kontroll och ekonomisk utveckling.

En allmän tolkning i väst är att Kina använder begreppet good governance i utrikeskommunikation som ett verktyg för ideologiskt självförsvar och diplomatiskt inflytande. Genom att visa upp sin egen modell som framgångsrik försöker Peking normalisera det auktoritära styret på den globala arenan och därigenom skapa legitimitet på hemmaplan.

Kina använder medvetet etablerade internationella utryck som good governance, democracy, rule of law och human rights, men fyller dem med ett kinesiskt innehåll. Genom att använda exakt samma engelska termer minskar de det språkliga avståndet, vilket gör att deras budskap låter mer bekant och acceptabelt i internationella organ som FN. Samtidigt avvisar Kina idén om att västvärlden har monopol på att definiera dessa begrepp.

Från diskursmakt till tianxia

När Kina eftersträvar diskursmakt eller huàyǔquán så vill man även driva en egen världsbild och ett eget narrativ. Här är begreppet tianxia (天下) centralt. Den kinesiska filosofen eller statsvetaren Zhao Tingyang är speciellt känd för att ha introducerat begreppet tianxia, som brukar översättas till "allt under himlen". Tianxia tolkas ofta i kontrast mot den västfaliska ordningen från freden i Westfalen 1648. Där Westfalen representerar suveräna stater, juridisk jämlikhet och gränser står tianxia för hierarki, centrum, civilisation och ordning.





Historiskt kom tianxia till uttryck genom det kinesiska tributsystemet, där den politiska ordningen byggde mindre på territoriell kontroll än på erkännande av ett civilisatoriskt centrum. Dagens kinesiska tänkare förespråkar inte ett återupprättande av tributsystemet som institution. Däremot används tianxia som en filosofisk referensram för en alternativ internationell ordning.

Tianxia och tributssystemet utgör idag inte den kinesiska utrikespolitikens officiella vokabulär. Däremot spelar dessa begrepp en betydande roll i den kinesiska idédebatt där man försöker formulera historiska och filosofiska alternativ till den västerländska internationella ordningen. Flera av de begrepp som officiellt används internationellt kan därför förstås som moderna översättningar eller omtolkningar av äldre kinesiska föreställningar, även om denna koppling sällan uttrycks öppet.



Xi Jinping citerar inte Zhao Tingyang och lär inte heller använda tianxia som centralt utrikespolitiskt begrepp. Däremot ger Zhao en ovanligt tydlig filosofisk formulering av en världsbild vars grunddrag återkommer i Kinas officiella språk om en "gemensam framtid för mänskligheten", global styrning och en reformerad internationell ordning.

Många av föreställningar i den av Zhao formulerade världsbilden har sina rötter i den konfucianska traditionen, även om dagens kinesiska stat sällan presenterar dem som konfucianism i officiella policydokument. Begrepp som harmoni, ordning, meritokrati och moraliskt ledarskap har emellertid länge varit centrala inom konfucianskt tänkande och återkommer i moderniserad form i den samtida kinesiska politiska retoriken.

Det är knappast en tillfällighet att Kina under 2000-talet valde att ge sina internationella kulturinstitut namnet Konfuciusinstitut. Valet signalerade att Kina inte bara ville exportera språk och kultur utan också knyta sin internationella profil till en äldre civilisatorisk tradition.

Multipolaritet och civilisationsstaten

Om tianxia beskriver den internationella ordning som Kina föreställer sig, beskriver begreppet civilisationsstat den identitet genom vilken Kina legitimerar sin egen roll i denna ordning. Tianxia fungerar därför att Kina inte ser sig som en nationalstat, utan en civilisationsstat. Redan Folkrepublikens officiella namn Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó (中华人民共和国) antyder denna dubbelhet. Staten definierar sig inte bara som ett territorium utan som den politiska företrädaren för Zhōnghuá, den kinesiska civilisationen. Därmed vilar den kinesiska självförståelsen delvis på en civilisationsidé som är äldre än den västfaliska nationalstaten. Multipolaritet handlar inte bara om flera stormakter. Den handlar också om flera civilisationer, där varje civilisation förväntas ha rätt att definiera sina egna normer och institutioner. 

Den strategiska översättningen lämnar samtidigt ett betydande tolkningsutrymme. Begrepp som multipolaritet, ömsesidig respekt och civilisationernas jämlikhet kan därför uppfattas som uttryck för västerländska föreställningar om pluralism och jämlikhet, samtidigt som de i kinesisk kontext kan vila på delvis andra historiska erfarenheter och politiska målsättningar. Just denna semantiska öppenhet kan göra kommunikationen särskilt effektiv.

Samtidigt som Kina internationellt försvarar olika civilisationers rätt att utvecklas på egna villkor betonas inom landets egna gränser allt starkare vikten av en gemensam kinesisk nationell identitet. Den lag om etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法) som antogs den 12 mars och trädde i kraft den 1 juli 2026 illustrerar denna dubbla logik. Internationellt avvisas västerländska anspråk på universella normer, medan staten internt i ökande grad söker integrera olika etniska och kulturella grupper i en gemensam nationell berättelse.



Den aktuella lagen illustrerar också hur den kinesiska ledningen tycks prioritera intern sammanhållning och politisk kontroll framför hur reformerna uppfattas internationellt. Ur ett västerländskt perspektiv riskerar lagen att skada Kinas internationella anseende, men ur den kinesiska regimens perspektiv väger den interna stabiliteten tyngre. För många västerländska iakttagare framstår Kinas politik gentemot tibetaner och uigurer som ett uttryck för förtryck eller intern kolonialism. Ur den kinesiska regimens perspektiv är det däremot ett uttryck för västerländsk imperialism när omvärlden ifrågasätter hur Kina organiserar sina egna angelägenheter.

Kina behöver inte ensamt driva sitt narrativ. Antiimperialismen är ett språk som används tillsammans av Kina och Ryssland och dessutom av delar av den islamiska världen och yttervänster i väst. Man har visserligen mycket olika mål och världsbilder, men man har en gemensam motståndare: ett föreställt imperialistiskt väst.

Den kinesiska kritiken av västerländsk universalism har dessutom delvis kunnat hämta argument från västerländsk teori. Sedan 1980-talet har kinesiska forskare ingående studerat postmodern filosofi och postkolonial teori. Den tidiga kinesiska receptionen av postmodernismen förmedlades dessutom i hög grad genom den amerikanske marxisten Fredric Jameson, vars föreläsningar i Kina under 1980-talet fick stort inflytande över den fortsatta kinesiska debatten. Under slutet av 1980-talet inspirerade hans analyser delar av den kinesiska intellektuella oppositionen, men efter den 4 juni 1989 kom samma tankegods allt oftare att användas för att kritisera västerländska anspråk på universella normer.



Föreställningen att mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism utgör universella normer har därigenom inom kinesisk teoribildning kunnat beskrivas som uttryck för en kulturellt och historiskt situerad västerländsk metaberättelse. När denna kritik kombineras med antiimperialistiska argument uppstår ett kraftfullt språk genom vilket västerländska anspråk på universella värden kan beskrivas som ytterligare ett uttryck för kulturell och politisk dominans.

Liksom Xi:s Kina ser sig Putins Ryssland som företrädare för en egen civilisation eller "den ryska världen". Båda förespråkar en multipolär världsordning. Men deras strategier skiljer sig åt. Där Ryssland främst undergräver tilltron till den liberala världsordningens berättelser försöker Kina successivt etablera ett alternativt språk genom vilket en ny internationell ordning kan beskrivas och legitimeras. Medan Ryssland river ned försöker Kina bygga upp och ta kontrollen över begreppen. Även om Kina och Ryssland i många avseenden skiljer sig åt visar båda hur kontrollen över berättelser, begrepp och historiska tolkningar blivit en central del av 2000-talets stormaktspolitik.

Alla dessa begrepp – gott styre, multipolaritet, civilisation och tianxia – bildar tillsammans ett alternativt politiskt språk genom vilket Kina kan beskriva både den internationella ordningen och sin egen plats i den. Frågan blir då varför behovet av ett sådant alternativt begreppssystem blivit så centralt för dagens kinesiska ledarskap.

Behov av narrativ legitimering

Den yttersta konflikten gäller kanske inte vem som blir världens största ekonomi eller ens vem som har starkast militär. Den gäller vem som får definiera vad demokrati är, vad utveckling är eller vad internationell rätt är. Den som kontrollerar dessa begrepp kontrollerar också i hög grad den politiska verkligheten. Och just därför har kampen om diskursen blivit en central del av stormaktspolitiken.

Ur ett västerländskt perspektiv handlar kampen om narrativ och diskurs i hög grad om att vinna stöd i det globala syd, särskilt i internationella organ. För den kinesiska ledningen framstår internationell makt och globalt inflytande i hög grad som instrument för ett annat syfte.

Kampen om diskursen handlar inte bara om hur omvärlden uppfattar Kina. Den handlar också om vilka alternativa berättelser det kinesiska folket tillåts se. Kinas kamp om diskursmakt syftar till att skapa ett internationellt idéklimat där kommunistpartiets egen berättelse framstår som legitim och självklar. Om liberala idéer inte längre framstår som universellt giltiga internationellt blir det också svårare för kinesiska medborgare att uppfatta dem som självklara alternativ till det egna systemet.

Under Xi Jinping har denna legitimering dessutom blivit alltmer personcentrerad. I takt med att makten koncentrerats till Xi själv och flera av kommunistpartiets tidigare normer för kollektivt ledarskap och ordnad succession satts åt sidan, har berättelsen om den kinesiska civilisationens återupprättelse också kommit att bli nära förknippad med hans eget ledarskap. Därmed blir skyddet av den officiella berättelsen inte bara en fråga om partiets legitimitet utan också om Xi Jinpings personliga auktoritet.

Medan man i väst blivit alltmer skeptiskt till stora legitimerande berättelserna har Kina under Xi Jinping i stället försökt återupprätta en sådan. Den ekonomiska utvecklingen framställs inte enbart som ett resultat i sig, utan som ett bevis på att den kinesiska civilisationens historiska återupprättelse redan är på väg att fullbordas.

I sin berömda rapport La condition postmoderne hävdade den franske filosofen Jean-François Lyotard att de stora legitimerande berättelserna i de mest utvecklade informationssamhällena successivt förlorade sin auktoritet och ersattes av performativitet – effektivitet, nytta och resultat – som grund för legitimitet. Kinas utveckling pekar emellertid mot en annan möjlighet. Med hjälp av avancerad informationsteknik och kontroll över informationsflödet försöker staten inte avskaffa den performativa legitimeringen, utan integrera den i en ny civilisatorisk metaberättelse.

Under Xi Jinping har Kina successivt utvecklat ett strategiskt narrativ som samtidigt fungerar som en ny legitimerande metaberättelse. Det beskriver inte bara Kinas plats i världen utan ger också kommunistpartiets och Xi Jinpings eget ledarskap en historisk och civilisatorisk legitimitet.

Informationsteknologins nya roll

Kinas strategi begränsas inte till officiell diplomati eller statliga medier. Under senare år har kinesiska myndigheter och statligt knutna aktörer även kopplats till omfattande digitala påverkansoperationer, såsom det nätverk som i väst brukar benämnas Spamouflage eller Dragonbridge. Syftet har inte enbart varit att sprida positiva budskap om Kina utan också att undergräva kritiska berättelser, påverka internationell opinion och förstärka de alternativa narrativ som Kina söker etablera.

Medan Lyotard beskrev hur informationsteknologin bidrog till att underminera de stora legitimerande berättelserna i väst, förefaller den kinesiska staten använda samma teknologiska utveckling för motsatt syfte: att genom digital kommunikation, utbildning, informationskontroll samt AI-baserade språkmodeller och informationssystem åter skapa en sammanhängande berättelse om nationen, civilisationen och partiets historiska uppdrag.

Den tekniska utvecklingen har samtidigt förändrat själva förutsättningarna för diskursmakten. Med generativ AI och stora språkmodeller (LLM) kan budskap produceras och anpassas i en omfattning som tidigare varit omöjlig. Statligt stödda informationskampanjer kan idag generera stora mängder nyhetsliknande innehåll på ett stort antal språk, samtidigt som egna språkmodeller tränas för att återge kinesiska politiska och ideologiska utgångspunkter. 

Kampen om diskursen handlar därmed inte längre bara om medier och diplomati, utan också om vem som formar framtidens digitala kunskapsinfrastruktur. Samma utveckling märks också institutionellt genom Kinas initiativ att etablera nya internationella organ för AI-samarbete och AI-styrning, såsom World Artificial Intelligence Cooperation Organization (WAICO), som formellt grundades genom ett avtal mellan 29 länder i Shanghai den 16 juli 2026. Även AI-styrningen blir därmed en arena där Kina försöker formulera alternativa internationella normer och institutioner.



Informationspåverkan har därmed blivit allt mer kybernetisk, i betydelsen att budskap produceras, sprids, mäts och fortlöpande justeras genom återkoppling från användarnas beteenden. Med generativ AI och LLM kan denna process automatiseras i en omfattning som tidigare varit omöjlig.

Om Kinas försök att skapa ett eget diskurs- och narrativsystem lyckas handlar det inte främst om hur väst beskriver Kina. Det handlar om huruvida den kinesiska staten kan skapa en internationell idévärld där dess egen berättelse framstår som legitim – också inför den egna befolkningen. Kampen om den globala diskursen blir därmed ytterst inte en kamp om hur väst uppfattar Kina, utan om hur Kina kan fortsätta legitimera sitt eget politiska system inför den egna befolkningen.


14 juli 2026

Frihet eller frigörelse? Om den franska revolutionens arv

Frigörelse eller frihet?

Där USA den 4 juli firar sin nationaldag eller självständighetsdag till minne av självständighetsförklaringen firar Frankrike sin nationaldag den 14 juli till minne av stormningen av Bastiljen år 1789. Bastiljen var en fästning och ett fängelse som kommit att symbolisera den franska kungamaktens godtycke, och stormningen kom att inleda den franska revolutionen. I augusti samma år som Bastiljen stormades antog den franska nationalförsamlingen en deklaration om "människans och medborgarens rättigheter", Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, som liksom den amerikanska självständighetsförklaringen formulerade universella anspråk om frihet, rättigheter och politisk legitimitet. Tillsammans med den amerikanska självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen kom deklarationen att bli en viktig referenspunkt för senare formuleringar av universella mänskliga rättigheter, inte minst i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.


Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter


När amerikaner och européer talar om frihet utgår de ofta från att de talar om samma sak. Båda hänvisar till demokrati, mänskliga rättigheter och folkstyre. Båda ser gärna sina samhällen som arvtagare till upplysningen. Men bakom denna gemensamma vokabulär döljer sig delvis olika historiska erfarenheter och olika sätt att förstå relationen mellan individ, stat och samhälle.

De två händelser som mer än några andra kommit att prägla den moderna västerländska självförståelsen är den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen. Båda utmanade den gamla ordningen. Båda hävdade att makten ytterst måste legitimeras av folket snarare än av Gud eller traditionen. Men där den amerikanska revolutionen i hög grad byggde på föreställningen att individen redan äger sina friheter och att statens uppgift är att skydda dem, kom den franska revolutionen att utveckla en annan berättelse. Där stod emancipation, frigörelse, i centrum.

Skillnaden kan vid första anblicken verka subtil, men den har fått långtgående konsekvenser. Frihet och frigörelse är inte samma sak. Friheten utgår från att individen redan besitter vissa rättigheter som ingen legitim makt får kränka. Frigörelsen utgår från att individen ännu inte är fri och därför måste befrias från de krafter som begränsar henne. I det ena fallet blir den centrala politiska frågan hur makten ska begränsas. I det andra blir frågan vilka hinder som måste undanröjas för att människan ska kunna bli fri.

Revolutionen och den sekulära staten

Den franska revolutionen växte fram ur upplysningens kritik av privilegiesamhället, kyrkans makt och den absoluta monarkin. Filosofer som Voltaire, Diderot och Rousseau hade under årtionden ifrågasatt den gamla ordningens legitimitet. När revolutionen bröt ut 1789 riktades angreppet inte bara mot en viss kung eller regering utan mot ett helt samhällssystem.

Till skillnad från den amerikanska revolutionen, som i första hand legitimerade de tretton koloniernas självständighet och deras rätt att styra sig själva, gjorde den franska revolutionen anspråk på att formulera principer giltiga för alla människor. Redan i deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 framträdde ett universellt anspråk som senare kom att prägla såväl den franska republiken som stora delar av Europas politiska utveckling. Föreställningen om universella mänskliga rättigheter var visserligen inte ny. Den hade vuxit fram genom en lång idéhistorisk tradition där romersk rätt, stoisk filosofi och kristen naturrätt samverkade. Men revolutionen gjorde dessa principer till grund för en ny politisk ordning.

Franska revolutionens universalism handlade inte enbart om individuella rättigheter. Den uttryckte också en strävan att skapa institutioner, lagar och normer som ansågs bygga på förnuft snarare än på tradition, privilegier eller religion. Samma anda återfinns senare i allt från metersystemet och den moderna statsförvaltningen till Code Napoléon och den franska republikens syn på medborgarskap.

Deklarationen formulerade många av de principer som senare skulle bli centrala för modern demokrati och mänskliga rättigheter. Men revolutionen handlade samtidigt om mer än individuella rättigheter. Den handlade om att skapa ett nytt samhälle och i viss mån också en ny människa. Det gamla Frankrike skulle inte bara reformeras utan omvandlas.

Det är också här som den franska revolutionens förhållande till religionen blir särskilt betydelsefullt. Revolutionärerna såg inte enbart kyrkan som en religiös institution utan också som en politisk maktfaktor. Kyrkan ägde enorma tillgångar, kontrollerade utbildningen och utgjorde en central del av den gamla samhällsordningen. Att begränsa kyrkans inflytande framstod därför som en nödvändig del av frigörelseprojektet.

Under revolutionens mest radikala skede gick utvecklingen långt längre än vad många av upplysningsfilosoferna sannolikt hade föreställt sig. Präster förföljdes, kyrkor stängdes och försök gjordes att skapa nya former av republikansk medborgarreligion. Även om denna radikala avkristning blev kortvarig kom den att lämna ett bestående avtryck i den franska politiska kulturen. Det centrala var inte bara att religionen skulle skiljas från staten. Det centrala var att staten skulle befrias från religionens makt.

Det var Napoleon Bonaparte som kom att ge många av revolutionens idéer deras mest varaktiga institutionella form. Napoleon var ingen demokrat i modern mening och lät kröna sig själv till kejsare. Ändå blev han kanske den främste exportören av revolutionens arv.


Napoleon kröner sig själv till kejsare i påvens närvaro.

Genom Napoleons lagbok skapades ett rättssystem som byggde på principen om lika lag för alla medborgare. Feodala privilegier avskaffades. Staten centraliserades. Meritokratiska ideal stärktes. På många håll i Europa blev de napoleonska reformerna mer bestående än de politiska ordningar som föregick eller följde dem.

Paradoxalt nog byggde delar av den nya ordningen på äldre intellektuella traditioner. Den romerska rätten, som under århundraden förvaltats och utvecklats inom Europas universitet och kyrkliga institutioner, blev en viktig inspirationskälla för den lagstiftning som Napoleon senare lät kodifiera.

Napoleon försonades visserligen med den katolska kyrkan genom konkordatet med påven 1801, men kyrkan återfick aldrig sin tidigare ställning. Religionen tolererades och erkändes, men underställdes samtidigt den världsliga makten. I detta avseende blev Napoleon en viktig föregångare till senare former av sekulär statsmakt.

De lutherska furstarna i norra Europa hade redan under 1500-talet underställt kyrkan den världsliga makten. Även Peter den store gjorde detsamma inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Frankrikes situation var emellertid annorlunda. Där riktades den statliga kontrollen mot en universell kyrka med sitt centrum utanför nationen. Under revolutionen och senare under Napoleon underställdes därför den katolska kyrkan den franska staten, samtidigt som påvens inflytande kraftigt begränsades.


Påven Pius VII grips och deporteras på order av Napoleon.

Under 1800-talet fortsatte konflikten mellan republik och kyrka att prägla Frankrike. När den tredje republiken under slutet av seklet byggde ut det offentliga skolsystemet blev skolan ett centralt redskap för att forma republikens medborgare. Undervisningen skulle vara sekulär. Barn skulle fostras till republikaner snarare än till katoliker. Staten övertog därmed en del av de funktioner som tidigare hade legat hos kyrkan.

Laïcité – den franska modellen

Den definitiva brytpunkten kom genom lagen om separation mellan kyrka och stat år 1905. Därmed upphörde den katolska kyrkan att vara underställd staten på det sätt som varit fallet sedan revolutionen och Napoleon. Samtidigt förlorade den också sin tidigare offentliga särställning. Den moderna franska laïcité-modellen utgår från att kyrkan är institutionellt självständig samtidigt som religionen hålls åtskild från staten och det offentliga rummet.

Här framträder en skillnad som fortfarande påverkar relationen mellan Europa och USA. I den amerikanska traditionen har separationen mellan kyrka och stat syftat till att både skydda religionen från staten och staten från religionen. I den franska traditionen har separationen i högre grad syftat till att skydda det offentliga från religionens inflytande, för att därigenom möjliggöra frihet och emancipation.

Den franska universalismen har också haft en geopolitisk dimension. Frankrike har ofta betraktat sig självt som bärare av universella värden snarare än som en nation bland andra. Därför har relationen till USA tidvis präglats av ambivalens. Frankrike har varit en central del av den västliga gemenskapen men samtidigt återkommande hävdat sin självständighet gentemot amerikanskt ledarskap. Charles de Gaulles beslut 1966 att lämna Natos integrerade militära kommando kan också ses som ett uttryck för denna tradition. I dagens diskussioner om europeisk strategisk autonomi lever delar av samma föreställning fortfarande kvar.



Även inom Nato lever detta dubbla arv vidare. Organisationen har fortfarande engelska och franska som sina två officiella språk och toppmöten marknadsförs konsekvent som både NATO Summit och Sommet de l'OTAN. Att franskan fortfarande har denna formella ställning speglar inte främst dagens språkliga maktförhållanden utan den historiska roll som Frankrike spelat i utformningen av den västliga institutionella ordningen.

Föreställningen om den franska modellens universalitet har också ett visst historiskt stöd. Den franska modellen kom att få stort inflytande långt utanför Frankrikes gränser. Många stater inspirerades av den franska republikanismen, den centraliserade statsförvaltningen och principen om laïcité. Ett av de mest intressanta exemplen är Turkiet.

Från Frankrike till Turkiet

När Mustafa Kemal Atatürk grundade den turkiska republiken efter Osmanska rikets fall hämtade han i många avseenden sina förebilder från Frankrike snarare än från USA. Kalifatet avskaffades. Religionens politiska roll begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras. Men precis som i Frankrike under 1800-talet innebar sekulariseringen inte att staten drog sig tillbaka från religionen. Tvärtom skapades genom myndigheten Diyanet ett system där staten fick omfattande inflytande över det religiösa livet. Religionen skulle inte styra staten. Staten skulle i stället definiera religionens plats i samhället.

Den kemalistiska republikens statsideal kom därmed att ligga närmare den franska republikanska och sekularistiska traditionen än den federala och kristdemokratiska statsmodell som efter andra världskriget kom att prägla Västtyskland och senare stora delar av Europeiska unionen. Turkiets tidiga europeiska orientering riktades i hög grad mot ett integrationsprojekt där just den franska republikanska traditionen ännu spelade en betydande roll.

Den amerikanska och den franska republiken framstår ofta som två uttryck för samma västerländska frihetstradition. Men deras legitimerande berättelser skiljer sig i viktiga avseenden. I USA har staten ytterst legitimerats genom individens redan existerande frihet och genom institutioner som begränsar makten. I Frankrike har staten i högre grad legitimerats genom sin förmåga att frigöra medborgaren från de maktstrukturer som ansetts hindra friheten. Därför har också den franska staten historiskt tilldelats en mer aktiv roll i att forma det offentliga rummet och den republikanska medborgaren.

Kanske blir denna skillnad särskilt tydlig i vår egen tid. Samtidigt som USA alltmer präglas av konflikter kring den berättelse som länge gav nationen legitimitet, bygger den franska republiken fortfarande i hög grad sin självförståelse på staten som garant för republikens gemensamma värden. 

Skillnaden mellan den amerikanska och den franska förståelsen av statens roll märks fortfarande i dagens Europa, inte minst på EU-nivå. Även samtida europeiska diskussioner om yttrandefrihet, sociala medier, desinformation och hatbrott kan delvis förstås mot denna historiska bakgrund. Där många amerikaner instinktivt frågar hur staten ska begränsas för att skydda friheten frågar många européer vilka samhälleliga villkor som krävs för att friheten ska kunna förverkligas. Bakom dessa skillnader finns inte bara olika lagar utan också olika traditioner.

Olika traditioner och berättelser

För nordbor torde motsättningen mellan den amerikanska och den franska modellen inte vara så uppenbar. Historiskt har de nordiska länderna utvecklat en tredje modell, där den lutherska kyrkan länge varit integrerad i staten och där religiösa symboler och ceremonier senare kommit att uppfattas som nationellt kulturarv snarare än som uttryck för religionsutövning. Debatten kring Sommarpsalmen i finländska skolor visar hur argument hämtade från en mer kontinentaleuropeisk förståelse av sekularism ibland kolliderar med en nordisk tradition där kristna inslag ofta uppfattas som kulturarv snarare än som konfession. I Norden har kyrkan och religionen inte på samma sätt som på kontinenten uppfattats som hinder för upplysning och emancipation, utan tvärtom ofta förknippats med folkbildning, nationell sammanhållning och statens modernisering.



Västerlandet har från början formats av flera olika legitimerande berättelser och olika förhållningssätt till begreppet frihet. Den amerikanska berättelsen handlar i stor utsträckning om den frihet som på engelska brukar betecknas liberty, där det är den enskilda individens rätt att själv tolka vad frihet innebär. Den franska berättelsen handlar i hög grad om emancipation, där staten i stor utsträckning fått uppgiften att befria sina medborgare från de hinder som anses stå i vägen för deras frihet. Båda traditionerna har bidragit till framväxten av demokrati, mänskliga rättigheter och moderna västerländska samhällen. Men de ger olika svar på frågan om vad som ytterst gör politisk makt legitim.