Bandera och Azov: bilden av ett nazistiskt Ukrainaa
När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 angav Vladimir Putin "denazifiering" som ett av krigets mål. Föreställningen om ett nazistiskt Ukraina hade dock byggts upp långt tidigare. Två återkommande hållpunkter har varit den historiska nationalistledaren Stepan Bandera och det samtida militärförbandet Azov med dess högerextrema ursprung.
 |
| Staty av Stepan Bandera i Ternopil |
För att förstå hur dessa namn fungerar som politiska vapen måste man göra tydliga distinktioner. Banderas och hans organisations historiska verksamhet, hans senare symboliska roll i Ukraina och den ryska användningen av hans namn är olika frågor. På motsvarande sätt måste man skilja mellan Azovs högerextrema ursprung och symbolik, den Azovanknutna rörelsens begränsade parlamentariska genomslag och den betydelse som förbandet har tillskrivits i rysk retorik. Här har verkliga förhållanden och historiska kontroverser fått motivera påståendet att hela den ukrainska staten, och i mer långtgående framställningar även befolkningen, behöver "denazifieras".
Bandera har i modern tid fått betydelse som en omstridd symbol för ukrainsk självständighetskamp. Han ledde en falang av Organisationen för ukrainska nationalister, OUN, vars auktoritära nationalism och inblandning i övergrepp gör arvet djupt kontroversiellt. För den som i dag åberopar honom kan namnet ändå främst beteckna kampen för ukrainsk självständighet och motståndet mot Moskva. Att använda symbolen behöver därför inte innebära att man omfattar hans politiska idéer, men kan bidra till att försköna den historia han representerar. I rysk retorik suddas dessa skillnader ut: bruket av hans namn får i sig vittna om nazistiska övertygelser.
Azov införlivades i Ukrainas nationalgarde i november 2014. Förbandet underställdes då nationalgardets befälsordning och utvecklades genom professionalisering och bredare rekrytering. Forskare har gjort olika bedömningar av hur långt dess ideologiska förändring gick och hur starka banden till den högerextrema rörelsen förblev. Införlivandet ger däremot inte stöd för slutsatsen att hela den ukrainska försvarsapparaten övertog Azovs ideologi. I den ryska framställningen kan samma organisatoriska förändring ändå användas som belägg för just denna slutsats: genom införlivandet påstås förbandets ideologi ha spridits till hela statsapparaten.
Den Azovanknutna rörelsens parlamentariska genomslag var högst begränsat. I parlamentsvalet 2019 ingick partiet Nationella kåren i en gemensam nationalistisk lista som fick drygt två procent av rösterna och därmed inte klarade femprocentsspärren. Det svaga väljarstödet hindrade dock inte att Azov och Bandera användes i rysk retorik för att framställa regeringen i Kyjiv som en fascistisk eller nazistisk junta.
När delen får representera helheten
Bandera, som mördades i exil av en KGB-agent, har i decennier varit en etablerad fiendefigur i sovjetisk och rysk retorik. Azov har erbjudit samtida namn, symboler och bildmaterial som kunnat fogas in i denna äldre ram. Tillsammans får de gestalta föreställningen om en obruten nazistisk kontinuitet från andra världskriget till dagens Ukraina.
Även i väst har Bandera och Azov fått betydelse för bilden av Ukraina. Berättigad granskning av historiska övergrepp och samtida högerextremism har förekommit sida vid sida med långtgående generaliseringar om den ukrainska staten. I vissa kretsar har också Kremls övergripande bild accepterats.
Detta belyser en grundläggande utmaning i narrativ krigföring och psykologiskt försvar. En berättelse kan bygga på riktiga uppgifter och ändå bli djupt missvisande genom urval, överdrifter, generaliseringar och utelämnad kontext. Frågan är därför inte bara vad som är sant om Bandera och Azov, utan hur dessa sanningar och kontroverser används för att tilldela ett helt land rollen som nazistiskt och därmed göra ett angrepp till en påstådd befrielse.
Återupprättelsens löfte med Krim som modell
För att förstå vilken funktion anklagelserna om nazism fick behöver man också se den större berättelsen om återupprättelse. Annekteringen av Krim 2014 erbjöd en modell: i den ryska framställningen hade ett historiskt fel rättats till, den nationella gemenskapen återställts och ledarskapets handlingskraft bekräftats. När den fullskaliga invasionen 2022 inleddes med de uttalade målen "demilitarisering" och "denazifiering" samverkade flera berättelser. Ett broderfolk skulle återförenas med den ryska gemenskapen, befolkningen befrias från ett påstått illegitimt styre och ett militärt hot undanröjas. Försvarsberättelsen fanns alltså med redan från början, sida vid sida med löftet om återupprättelse.
I denna rollfördelning framställdes USA som den dominerande, fientliga makten bakom styret i Kyjiv, medan Ukraina tilldelades rollen som dess redskap. Tyskland hade en annan position. Landets omfattande ekonomiska förbindelser med Ryssland och beroende av rysk energi gav Moskva påtryckningsmöjligheter och kunde tala för en fortsatt försiktig tysk linje.
Genom att skilja mellan folk, regering och yttre makter kunde retoriken förena bilden av ett närstående broderfolk med bilden av ett fientligt Ukraina. Befolkningen påstods vara fången under en regim som tjänade främmande intressen. Angreppet kunde därmed framställas både som en befrielse av Ukraina och som ett försvar av Ryssland.
Motgångarna blir ett trovärdighetsproblem
När det fullskaliga kriget drog ut på tiden blev motsättningarna i befrielseberättelsen allt tydligare. Varför försvarade befolkningen den stat vars ledning påstods hålla den fången? Varför uteblev de snabba framgångarna, och hur skulle fortsatta uppoffringar motiveras?
Ett tidigt exempel på hur det ukrainska motståndet kunde inordnas i fiendebilden är Timofej Sergejtsevs artikel "Vad Ryssland bör göra med Ukraina", publicerad av den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti den 3 april 2022. Här omfattade "denazifieringen" inte bara den politiska ledningen utan också stora delar av befolkningen och dess nationella identitet. Sergejtsev avvisade uttryckligen föreställningen att folket var gott men makten ond. Enligt honom måste denazifieringen också innebära en avukrainisering. Befolkningens stöd för den egna staten kunde därmed framställas som ett tecken på hur omfattande nazifieringen hade blivit.
 |
| Timofej Sergejtsev |
Artikeln visar hur långt denna argumentation kunde drivas på en statlig medieplattform, även om dess samband med den ryska ledningens förändrade betoningar inte kan utläsas ur artikeln ensam. Förskjutningen mot en försvarsberättelse kan förstås mot bakgrund av det trovärdighetsproblem som det utdragna kriget skapade. När den snabba återupprättelsen uteblev kunde förmågan att hålla stånd mot ett mäktigt väst framställas som en framgång i sig, medan återupprättelsen levde kvar som ett mer avlägset slutmål.
Det stora fosterländska kriget
För denna försvarsberättelse finns redan en etablerad historisk ram. Minnet av det stora fosterländska kriget har länge varit centralt för den ryska statens legitimitetsanspråk och åberopades redan när den fullskaliga invasionen inleddes. Segern över Nazityskland erbjuder en färdig intrig: Ryssland som arvtagare till den angripna men segrande Sovjetunionen, den egna krigsmakten som befriare, motståndaren som bärare av en historisk fiendskap och uppoffringarna som moraliskt nödvändiga.
Berättelsens kraft härrör också från verkliga erfarenheter. Kriget innebar oerhörda förluster, förstörelse och lidande och minnet lever vidare i familjehistorier och offentliga minneshögtider. När dagens ledning åberopar segern anknyter den därför till något mer än en officiell historieskrivning. Den kan förbinda sin egen politik med sorgen, stoltheten och den moraliska tyngden i tidigare generationers uppoffringar.
Samtidigt innebär anspråket på detta arv ett selektivt övertagande. Sovjetunionens seger var inte enbart rysk. Även ukrainare och andra folk deltog i kampen och drabbades av Nazitysklands ockupation och förintelsepolitik. När dagens Ryssland framträder som segerns främsta arvtagare kan detta gemensamma förflutna omvandlas till en moralisk skiljelinje mellan Ryssland och dess grannar. Ukrainas motstånd mot den ryska invasionen placeras då på motsatt sida om den seger som också hör till Ukrainas historia.
Även berättelsens tidsram får betydelse. Det stora fosterländska kriget börjar med det tyska angreppet 1941. När denna ram får representera hela andra världskrigets historia hamnar Molotov–Ribbentrop-pakten, angreppet mot Finland och den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna utanför bilden. För Finland och Baltikum rymmer krigshistorien därför erfarenheter som inte får plats i berättelsen om Sovjetunionen enbart som angripen makt och befriare.
Nazismanklagelsen tilldelar i detta sammanhang båda sidor deras roller. Om motståndaren är nazistisk kan Ryssland åter framträda som den makt som försvarar och befriar. Frågan om vem som inledde dagens krig kan då trängas undan av föreställningen om vilken historisk kamp det tillhör.
Denna intrig kan också ge mening åt ett utdraget krig. Motgångar behöver inte vederlägga berättelsen, utan kan vittna om fiendens styrka och behovet av uthållighet. Ukrainas utländska stödjare kan i sin tur skrivas in i samma kamp. Därmed vidgas fiendebilden från ett påstått nazifierat Ukraina till ett Europa där gamla fiender sägs återkomma i nya gestalter.
Finland och Baltikum: historisk skuld överförs till dagens grannar
Denna vidgade fiendebild märks i behandlingen av Finland och de baltiska staterna. I den ryska retoriken om Finland har tidigare pragmatiska relationer alltmer fått ge vika för historiska anklagelser. Finlands krigföring tillsammans med Nazityskland under fortsättningskriget (1941–1944) används för att tolka landets nutida säkerhetspolitik. Under ett besök i Karelen i juli 2023 knöt det ryska säkerhetsrådets dåvarande sekreterare Nikolaj Patrusjev uttryckligen samman Finlands påstått antiryska kurs med dess agerande under kriget. Patrusjev påstod att det i Finland pågick en aktivering av "extremistiska och nationalistiska organisationer" som vill återta de förlorade områdena i Karelen. I augusti 2024 förklarade Karelens högsta domstol i Petrozavodsk att den finländska ockupationsmaktens handlingar i Östkarelen utgjorde "folkmord".
Ockupationens övergrepp och interneringsläger är verkliga historiska förhållanden. Samtidigt har det från ryskt håll förekommit försök att tillskriva Finland även andra förbrytelser. Ett exempel är påståendena att gravområdet Sandarmoch i ryska Karelen, där offer för Stalins terror ligger begravda, också skulle innehålla sovjetiska krigsfångar som avrättats av den finländska armén. Dessa påståenden saknar hållbart historiskt stöd och förskjuter uppmärksamheten från den sovjetiska terrorn till påstådda finländska brott. I den övergripande fiendebilden kan såväl väldokumenterade övergrepp som historieförfalskning användas för att framställa fientligheten mot Ryssland som ett bestående drag hos Finland. Natoanslutningen och stängningen av östgränsen kan då beskrivas som nya uttryck för en gammal "russofobi".
I framställningen av de baltiska staterna återkommer samma mönster. I februari 2024 uppmärksammades att Ryssland hade fört upp estniska, lettiska och litauiska politiska företrädare på efterlysningslistor med hänvisning till borttagandet av sovjetiska monument. Minneshögtiderna i Riga för den lettiska legionen inom Waffen-SS används samtidigt som underlag för anklagelser om att nazismen återupprättas. Skilda företeelser fogas därmed samman till en övergripande bild av stater som för vidare ett nazistiskt arv.
I denna framställning trängs de baltiska erfarenheterna av sovjetisk ockupation undan. Avståndstagandet från sovjetmakten får i stället beteckna ett ställningstagande för nazismen. Historiska aktörers handlingar görs därmed till dagens staters bestående karaktär.
När USA inte längre är den självklara huvudfienden
Parallellt med omtolkningen av historien har krigets internationella förutsättningar förändrats. Bilden av ett enhetligt, USA-styrt väst har blivit svårare att upprätthålla. Donald Trumps återkomst har inneburit tvära kast i amerikansk politik med öppningar för förhandlingar och uppgörelser med Moskva över Ukrainas och Europas huvuden.
När det amerikanska stödet minskat har europeiska stater fått bära ett större ansvar. Tyskland har blivit Europas största enskilda givare av militärt stöd till Ukraina i absoluta tal. Därmed har landet fått en förändrad roll: den tidigare förespråkaren för handelsförbindelser med Ryssland, med ett omfattande beroende av rysk energi, har blivit en central stödjare av Ukrainas försvar.
Denna förändring ger också förutsättningar för en annan rollfördelning i den ryska berättelsen. USA kan framställas som en möjlig förhandlingspartner, medan de europeiska stater som fortsätter att stödja Ukraina får representera det fientliga väst. Tyskland och Europa får då större utrymme som motståndare, och deras agerande kan fogas in i berättelsen om en historisk fiendskap mot Ryssland.
Tyskland återkommer som historisk fiende
Tysklands historiska fienderoll skapades inte genom Trumps återkomst. Den hade redan aktualiserats av Tysklands militära stöd till Ukraina. Men i den vidgade fiendebilden får Tyskland en särskild laddning. Landets upprustning och militära stöd till Ukraina erbjuder konkreta hållpunkter för att framställa dagens politik som en fortsättning på Nazitysklands krig mot Sovjetunionen.
Redan den 2 februari 2023, vid högtidlighållandet av 80-årsminnet av segern vid Stalingrad, hävdade Putin att Ryssland åter hotades av tyska Leopardstridsvagnar med kors på pansaret. Bakgrunden var beslutet att leverera stridsvagnar till Ukrainas försvar. Genom ordet "åter" och hänvisningen till korsen fogades de moderna stridsvagnarna in i minnet av det tyska angreppet. Tysk materiel i ukrainska händer fick gestalta en historisk fiendes återkomst.
Kopplingen blev ännu tydligare när utrikesminister Sergej Lavrov den 1 augusti 2025 skrev att dagens Tyskland och övriga Europa under sina nuvarande ledare höll på att förvandlas till ett ”Fjärde rike”. Han hänvisade till europeisk upprustning och förbundskansler Friedrich Merz ambition att göra Bundeswehr till Europas starkaste konventionella armé. Åtgärder som motiverades med behovet att möta det ryska hotet framställdes därmed som tecken på en återuppväckt europeisk militarism.
Samma tolkningsram återkom hösten 2026. När den tyska regeringen pekade ut Ryssland som ansvarigt för attentatsförsöket med en sprängmedelsförsedd drönare vid flygplatsen Leipzig/Halle och beslutade om diplomatiska motåtgärder, beskrev Lavrov den 6 september anklagelserna som "början på ett verkligt krig". Stängningen av det ryska generalkonsulatet i Bonn och Ryska huset i Berlin fick honom att erinra om upptakten till det stora fosterländska kriget. Merz ambition att stärka den tyska krigsmakten framställdes samtidigt som ett uttryck för att "nazismens metastaser" åter började bryta fram. Den tyska reaktionen på ett misstänkt ryskt angrepp kunde därmed fogas in i berättelsen om Tyskland som angripare.
Här sluts den historiska cirkeln. Ukrainas försvar och dess allierades stöd skrivs in i berättelsen om ett nytt angrepp mot Ryssland. Det ryska anfallskriget kan då framställas som en fortsättning på den försvarskamp som fördes mot Nazityskland och uppoffringarna får sin mening genom den historiska segern.
AfD som slutprövning
Selektiviteten blir särskilt tydlig i behandlingen av det tyska partiet Alternative für Deutschland, AfD. I maj 2024 väckte partiets dåvarande toppkandidat till Europaparlamentet, Maximilian Krah, uppmärksamhet genom sitt uttalande att inte alla som burit SS-uniform automatiskt var förbrytare. Den 5 juni samma år förklarade Putin att han inte såg några tecken på nynazism i AfD:s verksamhet. Han framhöll samtidigt att Ryssland välkomnade politiska krafter som ville ha normala relationer med landet.
Medan den tyska regeringens stöd till Ukrainas försvar fogas in i berättelsen om ett återuppväckt nazistiskt hot, avfärdas beskyllningarna om nynazism mot ett Rysslandsvänligt parti. Närheten till eller avståndet från Moskvas intressen framstår som viktigare för rollfördelningen än en konsekvent bedömning av historiska förbindelser eller politiska idéer. Merz och regeringen får representera ett historiskt aggressivt Tyskland som åter rustar för krig. AfD får däremot företräda det "egentliga" tyska folket, som i denna berättelse vill ha fred och normala relationer med Ryssland.
Här återkommer samma mekanism som i användningen av Bandera och Azov och i framställningen av Finland och de baltiska staterna. Verkliga övergrepp, kontroversiella symboler och fabricerade uppgifter väljs ut och ges olika vikt beroende på vilken berättelse de ska bära. Historien tillhandahåller materialet, men samtidens konflikter styr rollfördelningen.
Återupprättelsens löfte behöver därför inte försvinna när försvarsberättelsen får större tyngd. De kan förenas genom bilden av en historisk fiende som åter står i vägen för vad som framställs som Rysslands rättmätiga ställning. Nazismen blir då mer än en anklagelse mot motståndaren: den binder samman anspråket på återupprättelse med föreställningen om ett nödvändigt självförsvar.
