När Donald Trump den 5 november, efter ett möte med Putins sändebud Kirill Dmitrijev, berättade att en kommande uppgörelse kunde omfatta inte bara Ukraina utan hela Europa, väckte beskedet omedelbart oro i europeiska huvudstäder. Att en fred behöver säkerhetsgarantier var ingen nyhet. Oron gällde vad som kunde bli förhandlingsbart när Washington och Moskva började tala om en ny europeisk säkerhetsordning.
![]() |
| Ovala rummet den 5 november 2026 |
För Ryssland var detta ett välbekant ämne. Redan före den fullskaliga invasionen 2022 hade Moskva krävt begränsningar av Natos utvidgning och militära närvaro i östra Europa. När Trump nu öppnade för en bredare uppgörelse låg därför misstanken nära till hands: hade Ryssland lyckats få sina gamla krav införda i den amerikanska föreställningen om hur kriget skulle avslutas?
Omkring en vecka senare fick farhågorna ett konkret innehåll. Bild rapporterade om informella ryska förslag som bland annat skulle innebära att Finland lämnade Nato och att alliansen avstod från militärbaser i Baltikum. Kreml förnekade uppgiften om Finland. New York Times rapporterade i sin tur om ett ryskt positionspapper med krav på att Nato skulle dra tillbaka styrkor och baser till 1997 års positionert, före Natos utvidgning österut och att väst skulle upphöra med vapenleveranserna till Ukraina. Uppgifterna var inte identiska, men pekade mot samma större anspråk: kriget i Ukraina skulle användas för att omförhandla säkerhetsvillkoren även för andra europeiska stater.
Vid sidan av läckorna finns också offentligt framförda ryska förslag. Den 11 november föreslog Aleksej Drobinin vid det ryska utrikesministeriet att enskilda Natoländer kunde erbjudas bilaterala icke-angreppsavtal och ytterligare säkerhetsgarantier från Ryssland. Här framträder en anmärkningsvärd rollfördelning: den makt vars angreppskrig har förstärkt grannländernas behov av kollektivt försvar erbjuder sig själv som garant för deras säkerhet. Förslaget öppnar samtidigt för att göra delar av deras säkerhet till föremål för separata uppgörelser med Moskva.
Att den amerikanska administrationen har tagit initiativ till de aktuella diskussionerna klarlägger inte varifrån idén ursprungligen kom. Att Trump tillkännagav möjligheten betyder inte att den uppstod hos honom. Men den behöver heller inte ha varit främmande för honom. Redan på 1980-talet föreställde han sig att USA och Sovjetunionen tillsammans kunde lösa internationella säkerhetsfrågor genom att göra upp och sedan sätta press på andra stater.
Det finns således en annan, mer svårfångad möjlighet än att presidenten skulle följa ryska direktiv. En motpart kan få gehör genom att anknyta till hans egna övertygelser och erbjuda honom en roll han länge velat spela. Trump kan då uppfatta förslaget som ett tillfälle att förverkliga sin egen vision, samtidigt som Moskva ser en möjlighet att förverkliga sin. Frågan blir hur en amerikansk presidents föreställningar om sig själv och stormakternas roll kan bli en resurs för den makt han förhandlar med.
I diskussionerna om Donald Trumps politiska ledarskap möts man av skenbara paradoxer. Enligt den psykologiska tolkning som har formulerats av Dan McAdams, en av de mest framstående forskarna inom narrativ identitet, kan Trump beskrivas som en ”episodisk” människa. Inom McAdams ramverk definieras narrativ identitet som en inre livsberättelse som människan konstruerar för att förbinda ett rekonstruerat förflutet med en föreställd framtid, vilket ger livet tidslig kontinuitet och mening. Att Trump är en episodisk människa innebär enligt McAdams tolkning att han saknar en integrerande livsberättelse. McAdams analys föranleder frågan hur en person som saknar en integrerad livsberättelse ändå återkommande kan ordna sina erfarenheter och sin offentliga roll enligt samma grundläggande intrig.
McAdams tolkning av det episodiska utesluter emellertid inte den narrativa kontinuitet som framträder i Trumps offentliga självframställning. Han spelar konsekvent rollen som den ständigt underskattade, missförstådda och motarbetade mannen som kämpar mot etablissemanget, vinner och kräver upprättelse. Episoderna må avlösa varandra, men formen är densamma. Trump räknar sina framgångar – inte minst de påstådda fredsavtalen – och fogar samman dem till meriter som borde ge honom erkännande, bland annat i form av Nobels fredspris. Flera andra psykologiska perspektiv, såsom studier av narcissistiska drag eller dominansorientering, kan komplettera bilden, men poängen är att denna återkommande roll kan ge utomstående aktörer hållpunkter för att förutse hans reaktioner och försöka påverka hans beslut.
De föreställningar som denna roll bygger på har en lång förhistoria. Redan år 1984 formulerade Trump sin personliga självförståelse. Han hävdade att förhandlingsförmågan var något medfött och ansåg sig självklart lämpad att förhandla om kärnvapen, trots att han helt saknade diplomatisk erfarenhet och relevant teknisk kunskap. År 1985 föreslog Trump att USA och Sovjetunionen gemensamt kunde hejda kärnvapenspridningen och utöva påtryckningar på andra stater. Tyngdpunkten låg redan då på stormakterna som handlande subjekt, medan övriga stater reducerades till föremål för deras uppgörelse.
Det är mot denna bakgrund man kan förstå det underrättelseintresse som riktades mot honom under 1980-talet, liksom de sovjetiska kontakterna och Moskvabesöket 1987. Enligt den tidigare KGB-officeren Jurij Sjvets uppvaktades Trump med ett mycket konkret budskap: han var en unik person med potential att förändra världen. Sjvets uppgifter är ett vittnesmål i efterhand, men den uppvaktning han beskriver anknyter till ambitioner som Trump redan hade uttryckt offentligt. Den som ansåg sig född till förhandlare erbjöds bekräftelse från den stormakt med vilken han ville förhandla.
För att förstå den möjliga påverkan behöver man därför inte föreställa sig att sovjetiska företrädare skapade Trumps politiska övertygelser. Det kunde räcka att uppmuntra vissa av dem och samtidigt framställa Moskva som den plats där hans förmåga blev sedd och hans ambitioner togs på allvar.
En underrättelseprofil eller en strategisk uppskattning behöver inte vara statisk; den kan fungera som en arbetshypotes som prövas och justeras genom faktiska kontakter. Vilken typ av bemötande får omedelbart gehör? Vilka frågor väcker genuint intresse, och vilka invändningar viftas bort? Denna återkoppling utgör en rimlig modell för hur en främmande makt kan lära sig att anpassa sitt tilltal och lägga fram sina förslag.
Här blir begreppet reflexiv kontroll relevant. Mekanismen påminner om en trollkonstnärs förmåga att påverka ett kortval som deltagaren upplever som fritt. En motpart behöver varken ge direkta order eller förmå mottagaren att överge sina grundläggande övertygelser. I stället påverkas beslutsunderlaget och de premisser utifrån vilka mottagaren fattar sitt beslut: hur problemet ramas in, vilka motiv som tillskrivs andra aktörer och vilka alternativ som framstår som realistiska. Beslutet förblir ledarens eget, samtidigt som motparten har försökt forma förutsättningarna för det. Denna indirekta påverkan gör frågan både mer komplex och mer oroande än bilden av en agent som följer order.
Sårbarheten ligger då inte bara i mottagligheten för bekräftelse, utan också i hur motstridiga uppgifter kan tas emot. En varning om att Vladimir Putin utnyttjar förhandlingarna kan samtidigt uppfattas som ett ifrågasättande av Trumps omdöme och förhandlingsförmåga. Om varningen införlivas i berättelsen om dem som underskattar och motarbetar honom kan den förlora sin verkan. Den som försöker skydda presidenten från att bli utnyttjad riskerar då att framstå som den som hindrar honom från att lyckas.
När dessa principer tillämpas på förhandlingarna om Ukraina och Europas säkerhet framträder en möjlig förening mellan Trumps gamla stormaktsidéer och Kremls strategiska mål. Likheten ligger i rollfördelningen: stormaktsledarna framträder som de som kan lösa konflikten, medan mindre staters självständiga ställningstaganden riskerar att behandlas som hinder för uppgörelsen. Den amerikanska traditionen av intressesfärstänkande, som bland annat utvecklats med hänvisning till Monroedoktrinen, erbjuder en historisk anknytningspunkt. Ett amerikanskt anspråk på en egen intressesfär innebär dock inte automatiskt en acceptans för en rysk.
Här blir också de ryska företrädarnas bakgrund betydelsefull. Vladimir Medinskij är tidigare kulturminister, rådgivare till Putin och ordförande för Ryska militärhistoriska sällskapet. Som medförfattare till historieläroböcker och redaktör för en militärhistorisk läroboksserie har han bidragit till att ge Kremls historiesyn en plats i skolundervisningen. Där framställs invasionen av Ukraina som en framtvingad försvarshandling. En av dem som hjälper till att skriva berättelsen om varför kriget måste föras deltar alltså också i samtalen om på vilka villkor det kan avslutas.
Kirill Dmitrijevs betoning av investeringar och ekonomiska möjligheter erbjuder en annan ingång till de amerikanska sändebuden Steve Witkoff och Jared Kushner. Historiska anspråk och framtida affärsmöjligheter kan på så sätt komplettera varandra: de förra ger den ryska uppgörelsen dess påstådda nödvändighet, de senare dess lockelse. För Trump kan samma uppgörelse erbjuda möjligheten att framträda som den ledare som löser en historisk konflikt där andra har misslyckats. Det behöver inte innebära att han accepterar hela den ryska berättelsen. Det kan räcka att den erbjuder en plats för hans egen.
Vid mötet med Witkoff och Kushner den 12 november gav Putin själv denna rollfördelning ett tydligt uttryck. Han hänvisade till Trumps erbjudande om en överenskommelse om europeisk säkerhet och framställde européernas krav på fred i Ukraina före bredare säkerhetsförhandlingar som ett hinder. Han uppmanade den amerikanska administrationen att påverka sina europeiska allierade så att de bestämde sig för om de ville ha fred eller krig i Ukraina.
![]() |
| Moskva den 12 november 2026 |
Med denna inramning erbjöds amerikanerna en bestämd förklaring till svårigheterna: hindret låg hos deras egna allierade. En oenighet om förhandlingarnas ordningsföljd och fredens säkerhetsvillkor omvandlades till ett val mellan fred och krig. Trump kunde behålla rollen som fredsskapare, medan européerna tilldelades rollen som dem han måste övervinna för att lyckas.
Samtidigt förblev Europas plats vid förhandlingsbordet omstridd. Den 16 november förnekade Putins rådgivare Jurij Usjakov att Ryssland hade godkänt europeiskt deltagande i nästa förhandlingsrunda, trots de amerikanska sändebudens tidigare besked. Europas säkerhet skulle diskuteras, men dess företrädares deltagande var ännu inte säkrat.
För europeiska ledare skapar detta ett diplomatiskt dilemma. Att visa respekt och ge presidenten erkännande kan vara ett sätt att bevara amerikanskt engagemang och få gehör för egna säkerhetsintressen. Men bekräftelsen kan samtidigt förstärka hans tilltro till en förhandlingsprocess vars premisser de behöver ifrågasätta. Talar de klarspråk riskerar de i stället att tilldelas rollen som de som försvårar freden. Budskapet måste dessutom fungera inför flera publiker: presidenten själv, den amerikanska kongressen och opinionen samt de egna medborgarna. Det som vinner gehör i Vita huset behöver inte skapa förtroende på hemmaplan.
Förhandlingarna gäller dessutom inte en kontinent som saknar gemensamma säkerhetsprinciper. Det finns redan en multilateral ordning som även Ryssland har förbundit sig till, med respekt för staters suveränitet, territoriella integritet och rätt att välja sina säkerhetspolitiska förbindelser. Frågan är därför vad en ny uppgörelse ska återställa och vad den ska ersätta. Om mindre staters handlingsfrihet blir priset för att avsluta ett angreppskrig förändras också principerna för vem som får bestämma över Europas säkerhet.
Kreml behöver inte ensamt skriva ett manus som Trump följer. Det kan räcka att förena sin önskade säkerhetsordning med den roll han redan vill spela. Hans fredsambition kan vara uppriktig och besluten hans egna, samtidigt som uppgörelsen formas av en motpart som förstått vilka föreställningar den kan anknyta till. Trump kan eftersträva ett bestående eftermäle som fredsmäklare, medan Kreml eftersträvar bestående begränsningar av grannländernas handlingsfrihet. Dessa ambitioner kan mötas i samma uppgörelse utan att deras innebörd är densamma. Den episodiska hjälten kan få sin stora final, medan Ukraina och Europa får leva med följderna långt efter att rampljuset har släckts.
Men Kremls möjliga vinst förutsätter inte att någon uppgörelse nås. Trump kan misslyckas med att åstadkomma både fred i Ukraina och en ny europeisk säkerhetsordning, utan att Kremls strategi för den skull misslyckas. Om han uppfattar de europeiska invändningarna som orsaken till den uteblivna framgången kan förhandlingarna i stället fördjupa klyftan mellan USA och Europa och därmed främja ett långvarigt ryskt mål. Trump blir då utan den fred som skulle bekräfta hans storhet, medan Kreml vinner genom hans förklaring till varför den uteblev.


