Foucaults skugga över Gaza

Det första jag i tjugoårsåldern lärde mig om den franska filosofen och idéhistorikern Michel Foucault eller åtminstone minns att jag lärde mig är att han kritiserade idén om befrielse. Foucault menade, så som jag uppfattade honom, att varje rörelse som talar om befrielse bär på risken att själv bli en ny makt – att de som en gång frigjorts snart finner sig styrda av dem som talade i frihetens namn. För mig var tanken inte helt ny, utan bekräftade vad jag lärt mig om marxistiska revolutioner från bl.a. George Orwells bok Djurfarmen. Foucault var inte marxist, men kan ändå beskrivas som vänsterradikal. Ironiskt nog ivrade han själv för den iranska revolutionen, där han såg en "andlig politik" som skulle bryta med den västerländska moderniteten, men som slutade med att ett shiamuslimskt prästerskap upprättade en totalitär teokrati.

Michel Foucault  (Wikipédia)

Det är just här – i Iran – som mycket av vår tids globala konflikt tar sin början. Den islamiska republiken som föddes ur revolutionen 1979 blev inte bara ett inhemskt prästerskapets välde, utan också den ideologiska och materiella kraft som senare kom att forma den shiamuslimska motståndsaxeln i Mellanöstern. Från Teheran sträckte sig dess inflytande till Libanon, där Hizbollah växte fram som Irans förlängda arm, och vidare till Gaza, där Hamas fått stöd i pengar, vapen och strategi. När Israel har stridit mot Hamas har Israel därför också, indirekt och stundtals direkt, stridit mot Iran. Kriget i Gaza är inte en isolerad konflikt mellan två folk – det är ett led i ett långvarigt proxikrig mellan en teokratisk regim och den västerländska ordning den bekämpar.

Maktkritikerns blinda punkt

Därför blir det närmast symboliskt att det var just Foucault, västerlandets store maktkritiker, som såg något befriande i den iranska revolutionen. Foucault besökte 1978 ett par gånger Iran för att skriva filosofiska samtidsanalyser för den italienska dagstidningen Corriere della Sera. Det misstag han gjorde i sina åtta reportage i Corriere della Sera, att bländas av revoltens energi och blunda för dess teokratiska kärna, upprepas i dag i väst. Den islamovänster som i dag demonstrerar för Palestina talar om frihet, rättvisa och antikolonialism – men finner sig, medvetet eller inte, stående på samma sida som ett prästerskap som förkroppsligar motsatsen till allt det vänstern en gång stod för.

Ayatollah Khamenei  (Wikimedia)

Michel Foucault (1926–1984) var inte bara en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, utan är också en central inspirationskälla för stora delar av den radikala vänstern i dag. Hans analyser av makt och kunskap, och hans uppgörelse med västerländska sanningar om normalitet, sexualitet, kön och kolonialism, har lagt grunden för mycket av vår tids progressivistiska vänsterideologi i form av bl.a. normkritik, postkolonialism och transideologi. Foucaults grundtanke – att makten inte bara utövas genom stat eller kapital, utan genomsyrar språk, vetenskap och identitet – har gjort honom till en ikon för en vänster som ser samhället som ett nätverk av osynliga dominans- eller maktstrukturer.

Från antiimperialism till islamovänster

Efter 1968 års vänstervåg förändrades själva revolutionens subjekt. Arbetarklassen, som en gång var den historiska motorn, ersattes av ”de förtryckta”: koloniserade folk, kvinnor, minoriteter, migranter, sexuella avvikare. Kampen flyttade från fabriken till kulturen, från ekonomin till identiteten. Den nya vänstern började tala mindre om klass och mer om makt i kulturell och symbolisk mening.

I denna omorientering fann vänstern nya allierade. I den muslimska världen såg man inte längre främst religiös konservatism, utan en potentiell antikolonial kraft. Islam, tidigare föraktad som reaktionär, började tolkas som en motståndsidentitet. Under 1970- och 80-talen formades därmed ett nytt ideologiskt raster: den islamiska världen som offret för västerländsk imperialism, och islamismen som en radikal motkraft till kapitalism och ”vit” dominans.

Denna logik intensifierades efter 2001. Krigen i Afghanistan och Irak, och den retoriska användningen av begrepp som ”kriget mot terrorn”, fick stora delar av vänstern att se varje islamisk rörelse som potentiellt progressiv – inte i sig, men som del av ett globalt motstånd mot USA:s hegemoni. Samtidigt växte kampen mot ”islamofobi” fram som en ny politisk markör. Den fyllde ett dubbelt syfte: dels som antirasistisk kamp, dels som symbolisk gränsdragning mot högern.

Ur denna process växte det som kommit att kallas islamovänstern, på franska islamo-gauchisme – en paradoxal allians mellan sekulära aktivister och muslimska traditionalister, sammanhållen av en gemensam fiende: den västerländska hegemonin, ofta definierad som vit, kapitalistisk och sionistisk.

Hamas och det postkoloniala språket

Under de senaste åren har Hamas förmått anpassa sitt språk till just denna postkoloniala diskurs. Organisationen, som ursprungligen formades ur Muslimska brödraskapet och vars första programtext var impregnerad av antisemitism och jihadistisk retorik, har gradvis lärt sig att tala det språk som väcker sympati i väst: kolonialism, apartheid, motstånd och dekolonisering.

Genom att beskriva sionismen som en form av vit kolonialism, och palestinierna som ursprungsbefolkning under ockupation, har Hamas lyckats inskriva sin kamp i ett globalt vänsternarrativ. De bilder som kablas ut från Gaza – barn i ruiner, kvinnor som bär kroppar, flaggor med slagord på engelska – fungerar som politiska symboler i denna dramaturgi. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) De aktiverar samma affektiva logik som antirasistiska och postkoloniala rörelser i väst: det underordnades rätt till motstånd.

Detta förklarar också varför demonstrationerna till stöd för Palestina fortsätter efter vapenvilan i Gaza. De är inte bara uttryck för solidaritet med ett folk i nöd, utan för en större ideologisk berättelse där kampen mot Israel blivit en symbol för kampen mot väst.

I den ideologiska omtolkningen har själva begreppet sionism reducerats till ett kolonialt projekt, vilket förvränger dess historiska och existentiella innebörd. För majoriteten av världens judar är sionismen inte främst en nationalistisk rörelse, utan ett uttryck för en kollektiv längtan och kulturell hemhörighet efter årtusenden av förföljelse och exil. Den utgör en central del av den judiska identiteten – en symbol för folkets rätt att existera som sig självt, i världen och i historien. Att demonisera sionismen som en form av vit kolonialism innebär därför inte bara en politisk attack mot staten Israel, utan en symbolisk attack mot judisk självidentitet.

Man behöver naturligtvis inte vara vare sig vänster eller islamist för att känna vrede eller sorg över Israels krigföring i Gaza. De civila offren är verkliga, lidandet är fruktansvärt och de folkrättsliga frågorna kring proportionalitet och belägringens humanitära konsekvenser är fullt legitima att ställa. Men risken med den moraliska reflexen att alltid ställa sig på den svagare partens sida är att man förlorar förmågan att urskilja vad den parten faktiskt representerar. Sympatin med den underordnade kan lätt förblindas, oavsett på vilken sida man står.

Det är värt att minnas att den västerländska vänstern en gång såg Israel som just den svagare parten – en socialistisk pionjärstat som kämpade för sin överlevnad mot övermäktiga arabiska grannar. Efter sexdagarskriget 1967, då Israel segrade militärt med stöd från USA, vände perspektivet. Från att ha varit revolutionens barn blev Israel i vänsterns ögon ett uttryck för imperialismens makt. Det var då den symboliska kartan ritades om, och Palestina kom att inta den plats Israel en gång haft – den moraliska underdogens.

Islam, migration och den europeiska vänstern

I Europa har denna ideologiska sammansmältning fått mycket konkreta konsekvenser. Under decennier har den europeiska vänstern försvarat muslimsk invandring med hänvisning till humanitet och antirasism. Motstånd mot invandring från muslimska länder har betraktats som uttryck för rasism eller islamofobi, och kritik av islam har ofta tolkats som ett angrepp på minoriteter.

Detta är inte enbart en följd av humanitär övertygelse, utan också av ideologisk struktur. För den postkoloniala vänstern är det centrala att stå i opposition mot det som uppfattas som den dominerande maktordningen – kapitalism, patriarkat, vithet, västerländsk rationalitet. Den muslimska minoriteten, verklig eller symbolisk, blir i detta perspektiv en motkraft till den etablerade ordningen. Solidaritet med islam – eller snarare med islam som idé om motstånd – blir därmed en förlängning av vänsterns egen självdefinition.

Stockholm 2024 (Wikimedia)

Denna hållning har ibland tagit sig märkliga uttryck: feministiska rörelser som försvarar slöjan som ”valfrihet”, queeraktivister som allierar sig med organisationer som i sina egna samhällen förtrycker homosexuella, och intellektuella som anklagar judar för "vit" rasism. Det är en logik som delvis grundar sig i Foucaults eget maktperspektiv – där själva sanningsanspråket betraktas som en form av dominans. Men den leder också till en moraliskt och intellektuellt förvirrad position: en där det föreställda offret för förtryck alltid bör försvaras, oavsett vad det står för.

Finland och den nordiska kontexten

I Finland, där den muslimska minoriteten är numerärt liten, har dessa tendenser varit svagare men ändå närvarande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Vänsterförbundet och delar av den finländska vänstern har tydligt positionerat sig mot Israel och USA i utrikespolitiska frågor. Palestinasolidaritet har blivit ett sätt att manifestera internationell rättvisa och antikolonial hållning. I denna solidaritet finns dock ofta en symbolisk överton och inrikespolitisk dimension: det handlar mindre om Mellanöstern än om Europa, mindre om Palestina än om Finland.

Genom att ta ställning för Palestina och mot ”väst” kan man positionera sig moraliskt: som den som ser strukturerna, som står på rätt sida av historien. Det är en form av performativ politik, där den egna positionen blir budskapet. Även här märks spår av den foucaultska logiken: politiken som språkspel, identitet som motstånd, moral som maktkritik – där själva avslöjandet av makt blivit ett moraliskt värde, och där kampen om orden ersatt kampen om verkligheten.

Den nya världsordningen och Irans roll

När man betraktar dagens världspolitiska karta framträder Iran inte längre bara som en regional aktör, utan som en del av en bredare auktoritär allians. I en tid då den regelbaserade världsordningen är under press, då Ryssland för krig i Europa och då Pax Americana tycks gå mot sitt slut, har Iran trätt fram som en strategisk partner till framför allt till Ryssland, men även till Kina och Nordkorea, som båda i sin tur stött Ryssland i kriget i Ukraina.

Tillsammans utgör dessa regimer ett nätverk av stater som förenas mindre av ideologi än av ett gemensamt mål: att försvaga väst, underminera de liberala demokratierna och förändra den globala maktbalansen. Kriget i Gaza måste därför också förstås i denna större kontext.

Iran har levererat drönare och vapen till Ryssland i kriget mot Ukraina. Samtidigt har landet genom Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna i Jemen försökt öppna flera fronter mot Israel och dess allierade. Men det senaste året har också visat Irans sårbarhet.

I Syrien har Irans inflytande försvagats sedan den Assadregim, som byggde på den alawitiska grenen av shiaislam och länge stöddes av både Teheran och Moskva, föll sommaren 2025. I Libanon har Hizbollah drabbats hårt av israeliska underrättelseoperationer och militära attacker. Underrättelsetjänsten Mossads insatser inne i Iran, liksom riktade bombningar av kärntekniska anläggningar, har visat att Teherans makt inte är oinskränkt. USA:s och dess partners punktinsatser mot iranstödda miliser och huthirebeller i Jemen har dessutom ytterligare minskat Irans manöverutrymme i regionen sedan kriget i Gaza bröt ut.

Iransk drönare (Wikipedia)

Den islamovänster som i väst ser Hamas som en antikolonial rörelse tycks sällan reflektera över att denna rörelse i praktiken fungerar som en del av Irans globala strategi – en strategi som står i allians med Ryssland, Kina och Nordkorea. Det är samma politiska block som hotar Ukraina, underminerar internationell rätt och utmanar den liberala demokratins själva existens. Att i denna situation marschera under paroller som de facto stärker Teheran är därför inte bara moraliskt motsägelsefullt, utan geopolitisk blindhet. (Se även mitt inlägg "Från globalisering till geopolitik".)

Det förlorade lärdomstillfället

Foucaults resor till Iran borde ha blivit ett lärdomstillfälle för vänstern. Den visade hur långt en kritisk teori om makt kan leda, när den förlorar sin känsla för moralisk verklighet. I stället för att analysera maktens nya former började man beundra dem, så länge de riktades mot väst. Den som en gång lärde oss att makten finns överallt, lärde oss också – ofrivilligt – hur lätt den förkläder sig till frigörelse.

Vänstern kunde ha dragit slutsatsen att det finns makt även i antikolonialismen, även i de rörelser som säger sig kämpa för de förtryckta. I stället fortsätter samma reflex: att tolka varje motstånd mot väst som frigörande, varje islamist som frihetskämpe.

Resultatet är en märklig paradox: en sekulär vänster som försvarar teokratier, en feministisk rörelse som relativiserar kvinnoförtryck, och en antirasism som ibland glider in i antisemitism – allt i kampen mot en föreställd ”vit” maktstruktur.

Foucaults varning borde klinga ännu i dag: den som talar om befrielse bör först fråga sig från vad – och till vad.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.