Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.

Amerikansk mjuk makt i förfall

"If you don't fund the State Department fully, then I need to buy more ammunition, ultimately." De ofta citerade orden yttrades av Jim Mattis år 2013, då han ännu var befälhavare för USA:s centralkommando. Då Donald Trump tillträdde som president 2017 blev Mattis försvarsminister. Mattis ord från 2013 rimmar dåligt med Trumps försvars- och utrikespolitik. Visserligen har USA under Trump ökat försvarsanslagen medan man dragit in på anslagen till U.S. Department of State, som ansvarar för landets utrikespolitik och internationella relationer, men om målet är att USA både ska behålla sin globala ledarställning och minska sina utgifter framstår Trumps politik som synnerligen motsägelsefull.

Joseph Nye (1937–2025)

I maj dog den amerikanska statsvetaren Joseph Nye, som lanserade begreppet "mjuk makt" (soft power). Med mjuk makt syftade Nye på förmågan att locka och övertala andra genom kulturell attraktionskraft, politiska värderingar och diplomati snarare än att tvinga med militära eller ekonomiska medel. USA är en dominerande stormakt genom sin militära förmåga och sina ekonomiska resurser, men även genom att den amerikanska kulturen i vid bemärkelse har, eller åtminstone haft, starkt internationellt inflytande. 

Med tanke på att Trump velat ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina, ansett att USA bör hålla sig utanför väpnade konflikter och påtalat nödvändigheten av drastiska nedskärningar i den federala budgeten kan det förefalla något paradoxalt att han förespråkat militär upprustning. Önskade målsättningar kan ofta uppnås mycket kostnadseffektivare med mjuk makt än med militära medel. Det förefaller som om Trump saknar förståelse för värdet av mjuk makt och det är kanske fallet, men Trump har i sin kabinett haft personer som den ovannämnda Mattis, som uppenbart förstått betydelsen av mjuk makt. Även om Trump har visat oförmåga eller ovilja att lyssna till kompetenta rådgivare kan det knappast bara handla om ignorans från Trumps sida då han vägrar att erkänna värdet av amerikansk mjuk makt.

Trumps utrikespolitik, som han brandat under namnet America First, har av många tolkats som en återgång till traditionell amerikansk isolationism och ett bristande intresse för omvärlden kunde förklara ointresset för mjuk makt, men man kan även argumentera för att Trumps utrikespolitik inte alls varit så isolationistisk. Ekonomisk protektionism är inte detsamma som politisk isolationism. 

Trump och en stor del av hans anhängare ogillar globalisering, internationella organisationer och multilaterala avtal, vilket kan tolkas som uttryck både för nationalism och amerikansk rättstradition. Däremot har Trump varit mycket aktiv i att försöka ingå bilaterala avtal och göra påtryckningar mot enskilda länder, framför allt med hjälp av tullar. Enligt Nyes definition är även tullar som påtryckningsmedel ett uttryck för hård makt. Strafftullar skadar även relationerna mellan länder och förtroendet för Världshandelsorganisationen WTO. Trump har undergrävt den amerikanska världsordningen, som kallats Pax Americana (se mitt blogginlägg "Är Pax Americana över?"), men samtidigt har han agerat för att förhindra Kina att ta över rollen som ledande supermakt. 

Trumps utrikespolitik har beskrivits med termen "transaktionell". Trump agerar inom utrikespolitiken som om det handlade om en fastighetsmarknad där det gäller att göra bra affärer och kontrakt, som åtminstone kortsiktigt gynnar amerikanerna eller väljarkåren. På längre sikt skadar dessvärre Trumps politik amerikanska intressen, speciellt genom omvärldens förlorade förtroende.

Då Trump helt saknar förståelse för diplomati kunde man tänka sig att hans ointresse för mjuk makt i allmänhet bygger på bristande insikter. Men det finns andra förklaringar. Trumps och republikanernas svala engagemang för amerikansk mjuk makt hänger även ihop med uppfattningen att den samtida amerikanska kulturen i hög grad är liberal, progressivistisk och präglad av woke. Därmed ses mjuk makt inte som ett opolitiskt verktyg för nationell attraktionskraft, utan som en ideologisk exportapparat som arbetar mot konservativa värden. 

Eftersom den amerikanska kulturproduktionen i regel inte finansieras med offentliga medel är den svår att styra politiskt. En amerikansk president har föga makt över Hollywood liksom inte heller över amerikansk nyhetsmedia. Public service-kanaler är marginella i USA, där nästan alla etermedier länge varit kommersiella eller åtminstone privata. Presidenten kan inte ge dekret eller verkställande order åt privata företag, men indirekt har Trump lika väl försökt komma åt woke även inom den privata sektorn.

Trump utfärdade genast i början av sin andra mandatperiod en exekutiv order som påbjöd federativa organisationer att frångå de DEI-program som Biden administrationen utfärdade med det uttalade syftet att främja mångfald, jämlikhet, inkludering och tillgänglighet inom den federala arbetsstyrkan. Trumps krav på att avstå från DEI (Diversity, Equity, and Inclusion) inkluderade även de federala myndigheternas leverantörer. Avskaffande av DEI motiverades med att "utrikespolitiska positioner bör fyllas av de mest kvalificerade individerna, inte av diskriminerande kvoter eller ideologiska krav" (se "Ending Radical And Wasteful Government DEI Programs And Preferencing"), men då kravet riktar sig till leverantörer i form av privata företag är det i sig ideologiskt. Lite ironisk är den ovannämnda motiveringen även med tanke på att Trump inte fyllt sin egen administration med speciellt kvalificerade individer. Kravet på att avskaffa DEI-program har även riktat sig till icke-amerikanska privata företag som levererar till amerikanska ambassader. Här förefaller Trump-administrationen bedriva kulturkrig utanför Förenta staternas gränser. Det är allt annat än isolationism eller ens att sätta Amerika först.

Amerikansk mjuk makt i form av kultur är alltså i hög grad oberoende av statlig eller federal styrning. Lika väl är kulturen inte opolitisk. Detta har synts inom film och speciellt då det gäller Disneys produktion. Även den amerikanska journalistiken uppfattas som starkt vänsterorienterad. Då Trump-administrationen dragit in finansieringen av bl.a. radiokanalerna Voice of America och Radio Free Asia och slutat stöda brittiska BBC World Srvice handlar det inte bara om att man inte förstår mediernas makt, utan även om att de aktuella kanalerna uppfattas som spridare av "liberala" perspektiv eller narrativ. (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

De amerikanska universiteten har haft en viktig roll då det gäller USA:s attraktionskraft och därmed amerikansk mjuk makt. Trump-administrationen har inte bara dragit in finansiering till universitet. Man har även gjort det svårare för utländska forskare och studerande att få visum. Det verkar oförnuftigt om man vill slå vakt om amerikanskt inflytande, men även de amerikanska universiteten domineras idag av demokrater och vänsterideologi. 

Att USA i tiden initierat grundandet av internationella organisationer med uppgift att upprätthålla en internationell avtalsbaserad ordning är lite paradoxalt med tanke på att den anglosaxiska rätten, common law är svår att kombinera med internationella avtal och internationell lag. Detta är en förklaring till att USA aldrig gått med i internationella brottsdomstolen ICC. (En annan torde vara att USA har haft makten att stå utanför.) Lika väl har organisationer som FN och WTO tjänat amerikanska intressen. Dess värre lär Kina, sedan landet antogs i WTO systematiskt brutit mot handelsavtal utan att bestraffas, medan Kina fått ett större inflytande i FN och Världshälsoorganisationen WHO. Samtidigt har deklarationen om mänskliga rättigheter och internationella avtal kommit att användas som redskap för vänsterpolitik, så väl internationellt som nationellt. Så upplevs det åtminstone på konservativt håll.

Demokraterna och den amerikanska eliten har ideologiskt glidit vänsterut, men USA har fortsatt att utöva kulturellt inflytande genom export av idéer och idéströmningar så som woke, BLM, intersektionell feminism och genderideologi. Detta kulturella eller ideologiska inflytande har främst påverkat den bildade eliten i Västeuropa. Den kristna högern, republikanerna och amerikanska konservativa har i Europa närmast utövat inflytande på anhängare av mindre nationalistiska partier, som i många europeiska länder med mediernas hjälp isolerats av de etablerade partierna. Detta torde vara en bidragande orsak till Trump-administrationens bristande intresse för transatlantiskt samarbete.  

USA:s försvagade kulturella makt hänger långt samman med polariseringen av det amerikanska samhället, som starkt splittrar USA. De interna konflikterna ger en oattraktiv och motsägelsefull bild av det amerikanska samhället och av amerikansk politik.  Trump har bidragit till att stärka polariseringen, men stödet för Trump kan i sin tur delvis förklaras av att demokraterna och den liberala eliten radikaliserats eller glidit ideologiskt vänsterut, bort från traditionella amerikanska och västerländska värden. 

Även utan Trumps America First-politik hade den amerikanska dominansen, Pax Americana, sannolikt varit hotad som en följd av polariseringen i USA, Kinas frammarsch och nya allianser som Brics. Men Trumps politik har accelererat denna utveckling genom att undergräva såväl internationella institutioner som amerikansk mjuk makt och det globala förtroendet för USA.