6 juni 2020

Den svenska coronastrategin

Folkhälsomyndigheten

Den svenska coronastrategin har väckt stor internationell uppmärksamhet, men alldeles speciellt har vi i Finland med en starkt kritisk blick följt med hur man i Sverige "låtit" åldringarna dö på äldreboenden. Då man saknat så väl skyddsutrustning som kompetens på särskilda boende har det inte varit möjligt att skydda de "äldre äldre" samtidigt som smittan fått spridas relativt fritt bland befolkningen inklusive vårdpersonalen. Man kan spekulera över i vilken grad det utilitaristiska arvet och betonandet av samhällsnyttan framom plikten att ta hand om de anhöriga har påverkat den svenska linjen, men den främsta förklaringen till att Sverige sticker ut är ändå att man hållit huvudet kallt och låtit experterna istället för politikerna ta ansvar.

Den svenska strategin är i grunden den samma som man valt i de flesta europeiska länder. Dagligen har man under pressträffen om covid-19 presenterat det schematiska diagrammet som illustrerar den svenska strategin att platta till kurvan. Det gäller att förhindra en exponentiell ökning av smittan, så att sjukvården inte överbelastas. I Sverige har åtgärderna för detta i första hand varit rekommendationer, upplysning och individuellt ansvarstagande. Det gäller att tvätta händerna, stanna hemma även om man endast är lindrigt sjuk och hålla avstånd, om det är möjligt. Allt för stänga åtgärder skulle i längden skada både folkhälsan och ekonomin. Frånsett den stora dödligheten på särskilda boenden har den svenska strategin i princip fungerat, då platserna på intensivvården hela tiden räckt till, om än situationen varit utmanande för vårdpersonalen.

Bakom den svenska strategin finn även antagandet att de flesta förr eller senare kommer att smittas av covid-19 tills befolkningen uppnått en flockimmunitet. Detta antog man även i andra europeiska länder då man i mars valde restriktioner för att dämpa epidemin. Utan åtgärder skulle sjukvårdens kapacitet inte räcka till, men i gengäld skulle befolkningen relativt snabbt uppnå flockimmunitet och epidemin därmed gå över. Med allt för strikta restriktioner skulle sjukvården inte hotas av överbelastning, men istället skulle epidemin pågå desto länge. I Sverige valde man en medelväg, som betydde relativt snabb spridning med relativt höga dödssiffror i början av epidemin, men som i längden skulle visa sig vara framgångsrik, trodde man.


Nu i början av juni kan vi se att epidemin, trots påfrestningar på sjukvården, inte spritt sig så snabbt, inte heller i länder med begränsade restriktioner. Inte ens i Madrid eller Stockholm är man ens nära en flockimmunitet som skulle skydda befolkningen mot en eventuell andra våg av covid-19. Ingenstans i värden torde man uppnå flockimmunitet innan vi har ett vaccin mot sjukdomen. I stället har kurvan svängt neråt i länder som valde striktare restriktioner. När man i grannländerna nu går in för att hålla smittan under kontroll med hjälp av spårning och lokala ingrepp samtidigt som man öppnar upp samhället befinner sig smittspridningen i Sverige ännu på en hög nivå. Istället för att motsvara den blåa kurvan i diagrammet ovan motsvarar utvecklingen i Sveriges grannländer snarare av den gröna kurvan i diagrammet nedan.


https://www.healthwise.org/blog/slowing-the-spread-of-covid-19.aspx


Om man i Sverige misslyckats med att skydda sina åldringar, har man i Finland hittills lyckats bättre än förväntat med att begränsa smittan. Även finska experter uttryckte under våren oro för att man lyckats till och med för bra och att en eventuell andra våg därför kunde bli extra svår under kommande höst och vinter då sjukvården samtidigt belastas av säsongsinfluensa. Inofficiellt var denna oro kanske till och med en orsak till att man övervägde att öppna grundskolorna i miten av maj, fastän de officiella motiveringarna till beslutet att upphöra med distansundervisningen var helt andra. Den finska regeringen har lika väl hållit fast vid att den finska strategin går ut på att begränsa smittspridningen så mycket om möjligt, även om det inte går att utrota smittan helt innan vi har ett vaccin. Flockimmunitet satsar man i varje fall inte på.

Hur coronaläget i höst kommer att se ut globalt är det ingen som vet. Inför sommaren förefaller det ändå som om man i Finland och i Sveriges övriga grannländer valt en strategi som fungerat bättre än den svenska. Nu förhindras svenskar att resa till länder som tar emot turister från de övriga nordiska länderna och det kan få svenskarna att ändra sin inställning till den av folkhälsomyndigheten och svenska regeringen valda strategin. Nu är det ändå för sent att inför sommarledigheterna ändra strategi. I själva verket är det ingreppen i ett tidigt skede av epidemin som verkar ha den största inverkan på begränsningen av smittspridningen. Kanske hade Sverige och Stockholm otur med sportlov i ett skede då man ännu inte kände till den höga smittspridningen i Alperna. Det finns dock nya rön som pekar på att smittan i ett tidigt skede främst kom från Storbritannien och USA.

Är vi pessimister och fortfarande räknar med att majoriteten av befolkningen kommer att smittas, så kan vi förvänta oss att man i Sverige i slutändan trots allt klarar sig relativt bra, fastän det med tanke på bristen på skyddsutrustning och kunskap om covid-19 hade varit skäl att försöka vinna tid med tidiga ingrepp mot smittan. Förhoppningsvis kommer vi ändå att ha vaccin mot covid-19 långt innan vi uppnått flockimmunitet på naturlig väg. Vi får hoppas att det visar sig att Sverige valt fel väg och - för uttrycka det krasst - att tusentals svenska åldringar dött i onödan för att man i Sverige under våren valde allt för begränsade åtgärder.

11 maj 2020

Informationsflödet om det kinesiska viruset

Medan stora delar av världen har varit isolerade i hemmen har även jag de senaste två månaderna huvudsakligen jobbat hemifrån med distansundervisning. För mig kom övergången till distansundervisning ganska lämpligt, eftersom jag lider av en envis och besvärlig senskada, tendinopati. (Se "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?" och "Trokanterit".) Jag har svårt att stå, gå, ligga och framför allt sitta och då blir det ju inte så många positioner kvar. En hel del har jag jobbat liggande på magen över sängkanten med datorn på golvet. I denna position skriver jag även detta blogginlägg. Istället för att vara sjukledig har jag i egenskap av lärare hamnat lite i händelsernas centrum, då undervisningen plötsligt måste flytta till nätet. Jag har satt ner tid på lektioner som aldrig förr, men måste återgå till närundervisning de två sista veckorna av läsåret.

Coronaepidemin har alltså inte nämnvärt begränsat mitt liv. Det är helt andra faktorer som gör det. Jag har inte heller annars så mycket sociala kontakter, speciellt då jag i snart två års tid inte umgåtts med mina cykelpolare. Desto mera har jag tagit del av nyhetsutbudet, både på sociala medier och i massmedier. Det är inte bara nyheterna och informationen i sig som intresserar mig, utan även nyhets- och informationsförmedlingens villkor i det rådande läget. Och det är det jag skriver om i detta blogginlägg. Tyvärr saknar inlägget källhänvisningar, vilket kan vara ett skäl till att förhålla sig kritiskt till det jag skriver.

Nyhetssändningar och dagstidningar har under de senaste två månaderna fyllts av nyheter relaterade till viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Även de sociala medierna har varit fyllda med uppdateringar som är relaterade till pandemin. Dess värre delas det en massa information av tvivelaktig kvalitet. Man hittar enskilda iakttagelser, rykten, ogrundade tips och marknadsföring av verkningslösa produkter, men även medvetna lögner. Desinformationen kan vara skadlig för enskilda individer, men även försvåra myndigheternas försök att stoppa epidemin. Speciellt Ryssland och Kina beskylls för dylik desinformation. I sig är det ingenting nytt, men covid-19 har erbjudit unika möjligheter att försöka splittra Europeiska Unionen eller åtminstone öka invånarnas missnöje och misstro mot unionen.

IFLA.org


Samtidigt som covid-19 spridits från Kina har det blivit uppenbarare än någonsin hur Europa och hela den globala marknaden är beroende av Kina. Detta gäller alldeles särskilt mediciner och skyddsutrustning. För att man i Finland skulle kunna starta industriell produktion av någonting så enkelt som ansiktsmasker måste produktionslinjen köpas från Kina.

Google och Facebook har åtminstone i Europa förpliktats att stoppa desinformation. Dess värre är det inte bara farlig och direkt felaktig information om covid-19 som stoppas, utan samtidigt har även konspirationsteorier censurerats. T.ex. en video med titeln "The Hidden Agenda Behind Covid 19" tas ständigt bort från Youtube, eftersom videons innehåll strider mot Youtubes "riktlinjer för communityn". En dylik censur kan kanske i någon mån förhindra spridningen av falska nyheter, men samtidigt stärker den tron på konspirationer. En annan risk med denna censur är att den kan legitimera Rysslands och Kinas egen censur av Internet. Förbud mot falska nyheter och desinformation liksom mot kränkande innehåll i väst hjälper de auktoritära regimerna i öst att berättiga sin egen censur. Vem är det egentligen som har makten eller borde ha makten att bestämma vad som är falska nyheter eller desinformation?



Det stora beroendet av Kina har gett möjligheter åt Kina att utöva diplomatiska påtryckningar mot så väl EU som enskilda länder. Under våren torde Kina med hot om restriktioner ha lyckats få EU att göra ändringar i en rapport angående kinesisk desinformation kring covid-19. Senare under våren lyckades man från kinesiskt håll ändra på en artikel med rubriken "EU-China ties vital amid global crisis", som undertecknats av ambassadörerna i Peking för EU:s alla medlemsländer. Det som inte fick publiceras i de kinesiska medierna var ordalydelsen "utbrottet av coronaviruset i Kina och den spridning som följde till resten av världen". Kina vill se sig som en lösning på krisen, inte som dess ursprung.

Den kinesiska taktiken liknar den ryska taktiken i samband med t.ex. nedskjutningen av flygplanet MH17 över Ukraina 2014. Då man inte kan argumentera eller förvara sig mot anklagelser och bevis försöker man strå frön att tvivel genom att slänga fram alternativa, om än helt ogrundade förklaringar. I det aktuella fallet har Kina föreslagit att USA står bakom spridningen av det nya coronaviruset. I USA har det i sin tur florerat en konspirationsteori om att viruset skulle ha producerats på konstgjord väg och släppts ut med flit från laboratoriet i Wuhan i Kina. Det finns flera orimliga konspirationsteorier kring covid-19, men alla kontroversiella teorier om viruset och sjukdomen är inte konspirationsteorier i egentlig bemärkelse, utan teorier och spekulationer utan inslag av egentliga konspirationer. Det nya coronaviruset ursprung torde vara okänt för oss delvis för att de kinesiska myndigheterna sopat igen spåren. Oberoende av om SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium eller en marknad i Wuhan är det de kinesiska myndigheterna som är huvudskyldiga till pandemin. Både laboratoriet och marknaderna var tickande bomber, som borde ha åtgärdats. Istället mörklade de kinesiska myndigheterna epidemin då den bröt ut och vägrade senare att dela med sig av essentiell information.


Wikipedia

Det är väl uppenbart att Kina hemlighållit viktig information om hur epidemin fick sin början i Wuhan. Om det handlar om ett misstag på ett laboratorium eller om viruset härstammar från en "våt" marknad tycker jag att egentligen inte har så stor betydelse. Det är inte heller så stor skillnad om motivet till hemlighållandet var att dölja bristande säkerhet och ett fatalt misstag på laboratoriet eller bara att, så som amerikanska källor även hävdat, vinna tid för att hinna inhandla medicinsk utrustning till normalt pris. Kanske har det inte skett något allvarligt misstag på laboratoriet, men det kunde ha skett och det var man medveten om, liksom man var medveten om risken med marknaderna där man säljer både levande och döda djur. Trovärdigheten i Kinas eget påstående att det aktuella viruset kunde ha planterats i Kina av amerikanska militärer eller CIA får läsarna själva bedöma.

En som ocensurerat kritiserat Kina för spridningen av det "kinesiska viruset" är USA:s president Donald Trump. Dess värre uppfattas Trump inte som speciellt trovärdig ens när han hävdar att han sett hemligstämplad evidens på att SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium i USA. Trumps lindrigt uttryckt odiplomatiska sätt att sköta relationerna till Kina och hans protektionistiska politiska linje kan ändå i längden leda till att USA och därmed även den övriga världen blir mindre beroende av Kina och Kinavänliga medier, som redan fått ett mycket stort inflytande i Afrika. Å andra sidan är den allmänna trenden att världen blir allt mera beroende av Kina, inte minst via infrastruktur så som ägs av kinesiska företag.

Mediernas bevakning av diskussionen om covid-19 i USA påverkas av mediernas antipatier mot Trump. Det ger kanske större genomslag för experter som motsäger Trump och säger att det saknas bevis på att viruset skulle ha spritts från laboratoriet i Wuhan. Klart torde ändå vara att Trump känner till detaljer som han inte borde berätta att han känner till, för att inte avslöja omfattningen av USA:s spionverksamhet i Kina.


Wikipedia


Då medierna utan förberedelse började att bevaka covid-19 och coronakrisen har den vetenskapliga kompetensen och mediernas egen medieläskunnighet satts på prov. De etablerade medierna som nu utger sig för att vara tillförlitliga källor har stora utmaningar med sin egen källkritik. Det publiceras oerhörda mängder av nya rön om viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Forskningsrön motsäger varandra och experter är av olika åsikter. Preliminära resultat från studier publiceras undantagsvis långt innan studierna granskats kollegialt.

Uppdraget blir utmanande för journalisterna och de allmänna massmedierna när forskarna tänjer på forskningsetiken. Under rådande kris finns ett dilemma där vetenskapsetik står i konflikt med medicinsk etik. Problematiken är dock inte helt ny. Under svininfluensaepidemin för tio år sedan hamnade docent (numera professor) Markku Partinen i hetluften då han forskade i sambandet mellan svininfluensa och narkolepsi. Partinen anklagades dels för att i väntan på att publicera en vetenskaplig artikel om ämnet inte ha anmält misstankar om att vaccinet H1N1 förorsakade narkolepsi, dels för att i offentligheten via allmänna medier ha varnat för vaccinens biverkningar utan tillräcklig vetenskaplig evidens och utan att det rådde nära på någon vetenskaplig konsensus om sambanden. Medierna kan, åtminstone med facit i hand, knappast klandras för medieuppståndelsen kring Partinens varningar, men som en allmän regel borde journalisterna vara återhållsamma i liknande fall.

Under coronaepidemin är den normala ordningen för tidskrävande. Nya rön och ny kunskap om SARS-CoV-2 och covid-19 görs tillgänglig så fort som möjligt. Dels finns det en oerhörd efterfrågan på ny kunskap, dels blir forskningsrönen snabbt ointressanta då det kommer ny, bättre och säkrare informationen. Detta betyder att medierna får tillgång till forskningsrön som inte hunnit referensgranskas. Forskare i medicin och epidemiologi gör sett ur den medicinska etikens (och lagstiftningens) perspektiv rätt i att omedelbar meddela om nya rön, samtidigt som förfarandet är problematiskt sett ur forskningsetisk synvinkel. Här finns naturligtvis en risk för att forskare söker en genväg till publicitet och finansiering av forskning.

I normala fall brukar forskare publicera pressmeddelanden i samband med att forskningsresultat publiceras i kollegialt granskade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. I rådande situation har medierna en mycket svårare uppgift att välja vilka studier man ger publicitet.

För ett drygt årtionde sedan trodde jag på medborgarjournalistiken och bloggarna som informationskällor som kunde avslöja samband som de etablerade massmedierna av olika orsaker teg om eller inte brydde sig om att undersöka. Idag är jag mycket mera kritisk till bloggar och bloggare, inklusive mig själv. Det stora utbudet på alternativa informationskällor gör det svårt att skapa realistiska helhetsbilder av rådande läge.

Åtminstone för nordbor skulle jag rekommendera att i frågor som berör covid-19 förlita sig på etablerade massmedier snarare än på t.ex. bloggar och information som delas på sociala medier. Har mina egna synpunkter på denna blogg överhuvudtaget någon tyngd, så baserar de sig på tidigare insatser inom medborgarjournalistik, studier i matematik och fysik, en doktorsavhandling i filosofi och erfarenhet som universitetslärare i vetenskapsfilosofi. Däremot är jag varken läkare eller epidemiolog och då det gäller själva sjukdomen covid-19 är det närmast personer med utbildning i medicin som man kan vänta sig ha någonting trovärdigt nytt att komma med. Kanske är det även en bra regel att förhålla sig till informationskällor som till försäljare av begagnade bilar: Har källan en allmän trovärdighet som den önskar bevara, så har den inte råd att leverera falska nyheter.


Folkhälsomyndigheten


Jag har tidigare förhållit mig kritisk till den finska och nordiska tilltron till myndigheter,  som inte alltid förtjänar vårt förtroende, men i den rådande coronakrisen tror jag att denna tillit är en styrka. Krisen kan inte lösas lokalt med enskilda hjältedåd, utan måste skötas nationellt och internationellt. Intressant nog uppmanar myndigheterna bl.a. i Sverige befolkningen förutom till handhygien även till källkritik. Källkritiken är naturligtvis speciellt viktig på sociala medier, men källkritiken kunde trots allt även tillämpas på information från myndigheterna. Vad grundar sig myndigheterna sina rekommendationer och sina restriktioner på? Jag tror att en kritisk bevakning av myndigheterna i längden gör att även myndigheterna kommer med bättre rekommendationer och tar klokare beslut om restriktioner.

17 februari 2020

Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata

Så är det igen dags att göra en årsredovisning i egenskap av intressebevakare. I princip skulle jag ha rätt till en liten ersättning av min klient, men myndigheten som granskar min redovisning debiterar flera hundra euro. Tidigare var det magistraten som tog emot årsredovisningen, men i år existerar magistraten inte längre. Istället har Finland fått en ny myndighet med det fantastiska namnet "Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata". Här skall man inte bara lämna in årsredovisningar, utan den som gifter sig borgligt i Finland gör det numera hos "Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata" eller "Digi- ja väestötietovirasto".


Förra veckan rapporterade Yle att den nya digitaliseringsmyndigheten har svårigheter med sin egen digitalisering, men jag undrar om myndigheten alls vet att den är en myndighet. Då jag besöker myndighetens webbplats läser jag att den nya myndigheten är "en digitaliseringspartner och visionär" och vidare "en djärv vägvisare i samhället som förnyar, ger stöd och visar respekt." För sina kunder och andra som den samarbetar med är myndigheten "en pålitlig och önskad partner med visioner". Dessutom hör mod, respekt och förtroende till myndighetens värdegrund.

Nu är det tyvärr så att jag inte själv kan välja min samarbetsparter, utan är skyldig att lämna in en redovisning till en statlig förmyndarmyndighet. Då skulle jag önska att det på förmyndarmyndighetens webbplats gick att hitta behövlig digital blankett. Utan den behövliga blanketten hjälper det inte så mycket med djärvhet och visioner. Digi, digi.

30 december 2019

Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?

Det är över ett år sedan jag skadade mig i en cykelolycka och ett par månader senare skaffade mig en trolig överansträngningsskada. (Se "Olyckor och skador" och "Trokanterit".) För ett år sedan var jag orolig för att jag inte skulle vara i form för Vasaloppet ett par månader senare och att jag inte skulle kunne träna tillräckligt för den kommande cykelsäsongen. Nu är jag orolig för att aldrig mera bli frisk och aldrig mera ens kunna sitta på en normal stol. Så illa är det väl ändå inte, men det är ett möjligt scenario och någonting som jag bör vara beredd att acceptera.

Samtidigt som min skada i höft, säte och hamstringsmuskler begränsar mitt dagliga liv har jag fortsatt att träna så gott det går. Jag har inte cyklat eller skidat, men jag har paddlat, gått på gym och när inget annat varit möjligt har jag tränat armarna med gummiband och hantlar. Under det gångna året har mina armar utsatts för stor belastning, men jag har lyckats undvika skador i armarna.

Stakningsmaskinen på gymmet har hjälpt mig att bevara min identitet som skidlöpare. Med stolthet har jag där burit Sibbo-Vargarnas tröja och känt mig som en tävlingsskidåkare. Fortfarande finns det möjlighet till utveckling. Jag har aldrig haft större muskelstyrka eller muskelmassa än nu och visst har jag med belåtenhet kastat fåfänga blickar i spegeln i omklädningsrummet. Rörligheten bör jag däremot förbättra ordentligt.




Styrketräningen är delvis en del av min rehabilitering, men samtidigt har jag använt träningen med maskiner på gymmet som konditionsträning för att bevara så mycket som möjligt av min grundkondition. Troligen har jag även med styrketräningen tagit i för hårt, för de senaste två månaderna har min skada förvärrats. Säkert har min kondition gått ner under det gångna året, men min identitet som idrottsman har nog tagit mera stryk. Det betyder en mera realistisk självbild, men framför allt handlar det om prioriteringar. Jag har under största delen av mitt liv satsat helhjärtat på någonting. Det har kunnat handla om studier, forskning, undervisning eller bloggande. De senaste åren har jag satsat på uthållighetsidrott, fastän jag är alldeles för gammal för elitidrott. Idrottandet har gett mig själsfrid, kickar och vänner; gjort mig lycklig. Det finns någonting ljuvt i veteranidrott. Det handlar framför allt om känslan av att ännu vara i sin fulla kraft eller åtminstone i farten. Det är för mig ingen ny insikt. Jag brukar dra ut på skidsäsongen så länge det går. Vårens sista skidturer är de ljuvaste. I år har jag paddlat ännu efter jul och senhöstens paddelturer har i en blandad dos av naturupplevelse, frisk luft, endorfiner och värkmedicin på ett motsvarande sätt haft en euforisk verkan.

Jag skulle inte säga att jag tidigare direkt har misskött mitt jobb p.g.a. av idrottandet, men prioriteringen av idrotten har nog påverkat mitt arbete, om inte annars så genom att jag ofta varit trött. Under det senaste året har jag inte tränat så mycket att jag skulle ha varit trött på jobbet, men istället har min arbetsförmåga begränsats av min skada. Det är inte så många jobb som man kan sköta om man inte kan sitta, stå eller gå under längre stunder, men lärarjobbet erbjuder möjligheter till lämplig omväxling. Ändå har kollegerna fått jobba extra när jag inte klarar av alla uppgifter och det har inte alltid känts så bra, speciellt som jag håller en högre profil med mitt idrottande än med mina krämpor.




Åldern är säkert är en bidragande faktor till skadan och den långa läkningsprocessen, men jag vill fortfarande känna mig och bli sedd som en skadad idrottsman snarare än som en farbror med krämpor. Till all tur har jag kunnat paddla och under sommaren deltog jag även i flera paddellopp. Paddlingen har räddat mig på flera än ett sätt. Det var på en kajaksida på webben som jag blev tipsad om hur man tillverkar ett sittunderlag som skyddar sittknölarna och hamstringsmusklernas fästen. Småningom insåg jag att sittunderlaget fungerade även på vanliga stolar, fastän kajaksitsarna är bättre än stolar.

Under det gångna året har jag lärt mig mycket nytt, bl.a. om värkmediciner. Det är kunskap som jag tidigare klarat mig utan, men som jag förr eller senare troligtvis ändå hade haft användning av. Jag har för det mesta bara obetydlig värk, men värken påminner mig om att allting inte är i sin ordning och att jag måste ta det försiktigt för att inte senare få svårare värk. Jag har, hoppas jag, även accepterat att åldern förr eller senare kommer att ta ut sin rätt. Det är en insikt och en inställning som är värdefull att ha.

Mitt sikte är ändå inte inställt på pensionsåren, utan på skid- och cykelsäsongerna om ett par år. Jag vill komma tillbaka. Jag behöver inte träna lika mycket som när jag har tränat som mest. Istället skall jag satsa mera på styrka, rörlighet och - inte minst - vila och återhämtning. Skador kommer jag säkert att ha även i framtiden, men det är inte bara en negativ sak. En vän och cykelpolare uttryckte det väl: Det är just idrotts- och träningsskador som håller oss unga. Annars skulle vi ju ha bara krämpor och åkommor som hör åldrandet till.

15 juli 2019

Lärare med specialbehov

Rubriken för detta blogginlägg kunde lika bra ha varit "specialbegåvad(e) lärare", om det inte lät allt för skrytsamt. Rubriken kunde även ha varit "elever med särskilda behov", men den rubriken hade kanske inte väckt så mycket nyfikenhet. Som lärare har jag en viss erfarenhet av elever med olika diagnoser så som autism, Aspergers syndrom, dyslexi och ADHD. Jag har även stött på allmänt omotiverade elever. Däremot är det mera sällan som jag identifierat särskilt begåvade elever, fastän jag tagit del av fortbildning om särskilt begåvade elever och fastän jag minsann undervisat mycket högt presterande elever. Eleverna som presterat mycket högt skulle jag sällan betrakta som "särskilt begåvade". De har snarare varit särskilt skötsamma och jämt begåvade.

De verkligt specialbegåvade eleverna som jag råkat ut för har varit just de med diagnoser och specialbehov: ungdomar med autism, dyslexi och ADHD samt verkligt omotiverade elever. Det lär ska hända att specialbegåvade elever felaktigt betraktas som elever med koncentrationssvårigheter när problemet egentligen är att skolan inte ger tillräckligt med utmaningar. Det kan vara att just specialbegåvningen leder till särskilda behov, men min egen erfarenhet är främst av det motsatta fallet: "specialbehoven" eller de funktionella nedsättningarna som innebär inlärningssvårigheter är de bakomliggande orsakerna till eller förutsättningarna för specialbegåvningen. Det handlar rent av om att hjärnskador möjliggör särskild begåvning. Elever med specialbegåvning är ofta just elever som har inlärningssvårigheter eller beteendestörningar.

Jag tror att många personer med inlärningssvårigheter och specialbehov kunde komma väldigt långt i livet, om de erbjöds en chans. Personer med diagnos inom autismspektrum kan vara fantastiska ingenjörer eller programmerare. Personer med ADHD eller andra former av koncentrationssvårigheter kan utöver en fenomenal iakttagelseförmåga ha en innovativ förmåga som är värdefull rent ekonomiskt. Frågan är närmast hur elever med speciella potential skall kunna vägledas för att förverkliga sina förutsättningar.

Själv fick jag diagnosen grav dyslexi under sista året i gymnasiet, fastän det redan under mitt första skolår stod klart att jag hade svårigheter med rättskrivning. Länge grämde jag mig över min dyslexi, eftersom den begränsat mina möjligheter. En akademisk karriär hade förutsatt förmåga att skriva på finska och engelska och studier över lag förutsätter ett bra visuellt minne, som dyslektiker saknar. För en dyslektiker händer det ofta att arbetsminnet eller korttidsminnet spelar dig ett spratt, vilket kan leda till både pinsamma situationer och förödande misstag. Det är inte nödvändigtvis bra för självförtroendet och självsäkerheten. Numera grämer jag mig ändå inte längre över min dyslexi.

När jag undersöktes för min dyslexi gjordes det även intelligenstest. Enligt psykologen var det långt under en procent som har lika hög iq som jag. Kanske överdrev psykologen min intelligenskvot för att försöka stärka mitt självförtroende, men bristande intelligens är i varje fall inte mitt problem, fastän jag ibland kan verka lite dum. Frågan var länge hur det kom sig att jag begåvats med ett så starkt intellekt, varifrån hade jag fått de rätta generna? Idag vet jag bättre: Jag är inte intelligent trots min dyslexi, utan tack vare den. Dyslexin är ett uttryck för en hjärnskada eller funktionell störning, som möjliggör en särskild begåvning. Framför allt har jag en förmåga att se oväntade och komplexa sammanhang. Det här är en förmåga som jag haft användning av när jag skrivit min blogg om "fallet Sibbo" och då jag skrivit min doktorsavhandling om "stora och små europeiska historier", men det är ingenting som garanterar rikedom och berömmelse.

Det är inte nödvändigtvis den viktigaste egenskapen för en lärare i fysik och matematik att kunna se komplexa kulturella och politiska sammanhang. Snarare har dyslexin nog varit en utmaning. Den betyder även att jag inte så lätt kan ta modell av andra lärare, utan väljer att göra saker på mitt eget sätt. Jag ska inte skylla alla mina brister som lärare på dyslexin, men visst har jag ibland upplevt att det snarare är jag än mina elever med specialbehov som behövt en assistent eller skolgångshandledare med på lektionerna. Det är ändå elevens och inte lärarens diagnos som berättigat till extra resurser, så min arbetsgivare eller arbetsplats drar inga ekonomiska fördelar av mina svårigheter.



Dyslexi tar sig uttryck på många andra sätt än läs- och skrivsvårigheter och allmänna relaterade inlärningssvårigheter. Ett typiskt symptom på dyslexi är att en person har svårt att uppfatta ord och blandar på vänster och höger. Idag blir personer med dyslexi inte automatiskt stämplade som dumma, åtminstone inte i skolan. Annat var det på 1800-talet. Jag vet att Runebergs dikt om Sven Duva är en fiktion, men kanske Runeberg trots allt missförstod sin hjälte. Om Sven Duva heter det att han hade en "klen och arm panna" och det var inte så lätt när han skulle bli soldat:

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Bättre blev det inte när kriget bröt ut och en fientlig trupp ville över älven:

Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Jag är visserligen befriad från militärtjänst på medicinska skäl (se IBS), men jag har lätt att känna igen mig i Sven Duva. Om soldat Duva heter det att "Den kulan visste hur den tog" när den träffade honom i hjärtat, för "Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott." Jag skulle ändå påstå att styrkan satt i hans "panna". Sven Duva hade visserligen svårt att skilja på höger och vänster och svårt att uppfatta ord, men han var ett strategiskt geni, som såg möjligheter som fältmarskalken Sandels inte såg.



Om jag har någon nytta av min dyslexi som lärare så är det kanske att jag har förutsättningar att se förutsättningar hos en klumpig, missförstådd elev. Åtminstone tycker jag att jag har lätt att kommunicera med och vara på samma våglängd som elever med specialbehov, även om det handlar om autism eller ADHD. Många gånger går det att vända svagheter till styrka. Det borde jag kanske bättre lära mig själv, men framför allt mina elever.

9 juli 2019

Simsalö runt


År 1981 ordnade naturskyddsföreningen Sibbo naturskyddare för första gången motionstävlingen Simsalö runt. Initiativet togs av föreningens ordförande professor Matts Roos, som själv rodde. Även kajaker och kanoter var välkomna att delta, men i början var det roddbåtarna som dominerade.

Jag deltog själv i roddbåt i Simsalö runt en gång på 80-talet. På den tiden brukade jag på somrarna ro utöver att jag tränade löpning och skidåkning. Till min besvikelse var jag ändå chanslös i roddtävlingen. Min lilla roddbåt av skärgårdsmodell var lätt att ro i lägre hastigheter, men när jag försökte ta i för fullt kom väggen emot. Det var en praktisk lektion i strömningsmekanik.

Följande gång jag deltog i Simsalö runt var för sex år sedan. Liksom för de flesta andra deltagarna var det då kajak som gällde. Jag deltog i en kajak som jag hyrt och paddlade lätt knappt 10 km till Simsalö med en fart på kanske 7 km/h, men då jag i själva tävlingen försökte öka på takten kom jag inte upp till högre hastighet än kanske 8 km/h. Igen fick jag lära mig någonting nytt om strömningsmekanik, att det finns någonting som heter skrovhastighet, att en kajak liksom en båt har en hastighet som är svår att överskrida hur man än anstränger sig. Jag var flera minuter långsammare än den snabbaste, som torde ha varit Kari Torniainen.

Det viktiga var ändå att delta. Jag är född på Simsalö och gick första klassen i skola på Simsalö. Att delta i Simsalö runt var lite av en hemkomst. Följande år hyrde jag en lite bättre kajak, men fortfarande var jag chanslös. Våren 2015 kom jag över en förmånlig motionskajak. Det var samma modell som Mikael "Gusse" Andersson en gång vunnit Simsalö runt med. Det är ingen speciellt dyr kajak, men den har en form som möjliggör en fart på över 10 km/h. Det blev även genast seger i kajakklassen med en tid som var 6 minuter bättre än jag hade i Simsalö runt året förut. Vad man vinner i skrovhastighet förlorar man dock i sjöduglighet. För två år sedan förlorade jag på nytt mot Kari, som då paddlade en havskajak, som bättre klarade av vågorna på upploppet.

Fastän Simsalö runt inte är en speciellt seriös tävling har det känts fint att vinna på hemmaplan. Simsalö runt arrangeras som ett inslag i Simsalödagen, som ordnas av Sibbo skärgårds öförening. Det betyder förutom trogna lokala deltagare även en trogen publik bestående huvudsakligen av lokalbefolkning och sommargäster. Simsalödagen ordnas vid Sibbo förbindelsebrygga, men även Simsalö gamla skola är öppen under Simsalödagen. Varje gång jag deltagit i Simsalö runt har jag besökt skolan innan starten. Under min barndom gick jag inte bara i skola, utan jag bodde även på skolan, så besöket laddar mig med nostalgiska känslor.

Inför årets Simsalö runt hade jag paddlat mera än tidigare år, eftersom jag på grund av en muskelinflammation inte kunnat cykla, vilket jag vanligtvis gör sommartid. I ett tidigt skede blev det ändå klart att även årets tävling skulle bli en jämn kamp. Tack vare den höga havsvattennivån och de obefintliga vågorna gick det att gina i en kurva där man vanligtvis måste runda en del stenar. Kari och Gusse åkte förbi mig när de förstod att ta en någon kortare väg än jag. Länge låg jag och Gusse i Karis kölvatten, men med en tredje del av den 5 km långa rundan kvar hamnade vi i stora svallvågor som aldrig ville ta slut. Kari var skickligare än jag och Gusse och hade kanske även en något sjödugligare kajak. Då min och Gusses kajaker svängde sig i fel riktning lyckades Kari surfa iväg från oss. Avståndet till Kari var plötsligt några tiotal meter och det minskade inte förrän vi var över mållinjen vid förbindelsebryggan.

Vissa inslag i Simsalö runt är bestående: Carita Tillander vinner damklassen i rodd, vilket hon har gjort närmare 40 gånger. Henrik Strand är snabbast av alla i en kajak som är ombyggd till roddbåt. I år lyckades ändå Kari slå Henrik med några sekunder. Jag hade gärna själv varit den första med den bedriften. De tre första i kajakklassen har de senaste fem åren varit Kari, Gusse och jag, men i varierande ordningsföljd.

Simsalö runt har under årens lopp även genomgått förändringar. Roddbåtarna har blivit färre medan kajakerna tagit över. Samtidigt har ansvaret för arrangemanget tagits över av Sibbo kanotklubb, om det överhuvudtaget finns en officiell arrangör. I många år var det i praktiken Henrik Westermark som ansvarade för arrangemangen. För några år sedan tog Jan von Hartman över ansvaret medan han var ordförande för Sibbo kanotklubb. För två år sedan ersatte Henrik tillfälligt Jan, fastän det nu var kanotklubben som annonserade evenemanget.

Egentligen har annonseringen och förhandsinformationen varit obefintlig. Simsalö runt ordnas i samband med Simsalödagen den första söndagen i juli. Det vet de trogna deltagarna och den trogna publiken och det behöver det inte ändras på. Däremot skulle det nog finnas utrymme för flera kanoter och roddbåtar och varför inte även SUP-bräden. Någon måste trots allt ta ansvar för arrangemangen. Jag tror att det är Sibbo kanotklubb som måste se till att det finns ett par funktionärer på plats och att även nya kanotister och roddare får veta om evenemanget.

6 juli 2019

IBS



Vid en cykeltävling förra sommaren kollade en bekant cyklist innehållsförteckningen på en proteinstång. Han förklarade i förbifarten att han hade IBS. Av någon anledning hade begreppet IBS gått mig förbi, men jag insåg snart att det var namnet på en sjukdom som jag själv lidit av sedan tonåren. Jo, det var ingen nyhet att jag hade en irritabel tarm, men det låter inte som en diagnos, fastän det kanske betyder samma sak som IBS.

IBS är en förkortning av irritable bowel syndrome. För finländska cyklister har den den besläktade sjukdomen IBD blivit känd via cykelföreningen IBD, som grundades just för att göra sjukdomen IBD känd. IBD är en förkortning av inflammatory bowel disease och IBD är en betydligt allvarligare eller åtminstone besvärligare sjukdom än IBS. Medan IBD behandlas med medicin kan man ifrågasätta om IBS överhuvudtaget är en sjukdom. Med rätt diet eller kost behöver en person med IBS överhuvudtaget inte ha några symptom.

Flera av de aktiva inom cykelföreningen IBD lider personligen av sjukdomen IBD och har även gått ut i offentligheten med sin sjukdom. Detta gäller åtminstone fjolårets finska mästare i landsvägslopp på cykel, Anders Bäckman och föreningens grundare, ishockeyspelaren Tomas Ramstedt. Men jag vet även toppidrottare som valt att inte gå ut med sin sjukdom, eftersom den upplevs som allt för privat eller "komplicerad". Personer med IBS lär sällan ha lika besvärliga symptom, men framför allt kan symptomen oftast undvikas med lämplig kost. IBS kan snarare jämföras med laktosintolerans, som i sig eventuellt kan betraktas som en forn av IBS. Symptomen på laktosintolerans och IBS är långt de samma. Att vara laktosintolerant är inte en sjukdom, utan ett normalt tillstånd, som gäller majoriteten av jordens vuxna befolkning. Liksom en laktosintolerant är symptomfri om hon eller han undviker laktos kan i princip en person med IBS vara symptomfri genom att undvika livsmedel med vissa kolhydrater. Riktigt så enkelt är det ändå inte.


Anders Bäckman, IBD Cycling
Irritabel tarm ansågs länge förorsakas av psykisk stress. För mig var det ändå tidigt uppenbart att mina problem berodde på störd tarmflora till följd av att jag prövat på att vara vegetarian på 1980-talet. Min lösning på problemet var att jag började undvika grönsaker, frukt och fullkornsprodukter, eftersom de innehåller rikligt med fibrer. Småningom insåg jag ändå att jag tål potatis, fastän det naturligtvis även innehåller en del fibrer, medan redan små mängder av lök gav svåra symptom. Varför jag brukade få problem med magen när jag var förkyld förstod jag inte. Det tog lång tid innan jag såg ett samband mellan sötningsmedlen i halspastiller och problem med magen. Fortfarande torde jag i onödan undvika fiberrika livsmedel som i verkligheten inte är ett problem. Det är nämligen skillnad på olika fibrer, liksom på olika mono- di- och oligosackarider. Kostfiber består inte alls bara av cellulosa, vilket jag länge trott.

Begreppet FODMAP för fermeterande kolhydrater, som kan förorsaka jäsningsprocesser i tjocktarmen, lanserades för mindre än två årtionden sedan. FODMAP är en förkortning för fermentable oligo-, di-, mono-saccharides and polyols, där polyols kan översättas till sockeralkoholer. Exempel på sockeralkoholer är sorbitol och xylitol, som används som sötningsmedel i sockerfria produkter. En person med IBS kan bli symptomfri genom att hålla sig till en kost låg på FOFMAP.

Själv diagnostiserades jag för länge sedan för laktosintolerans. Det är ingenting jag gör ett nummer av. Jag håller mig om möjligt till laktosfria eller låg laktoshaltiga produkter, men en tablett med enzymen laktaid fungerar även bra. Tyvärr finns det inga tabletter att ta för personer med IBS. Inte heller finns det några direkta motsvarigheter till laktosfria eller låg laktoshaltiga mjölkprodukter. Medan det finns vegetariska alternativ för veganer och vegetarianer, laktosfria alternativ för laktosintoleranta och glutenfria alternativ för de kanske 2 procent av befolkningen som är glutenintoleranta eller lider av celiaki så hittar man aldrig FODMAP-fria alternativ för de kanske över 10 procent som lider av IBS.



Trots att medierna under de allra senaste åren uppmärksammat FODMAP och IBS, så har livsmedelproducenterna inte ännu kommit på att marknadsföra produkter som låg FODMAP-haltiga. Tvärtom ingår lök, soja, kli, spannmålsfibrer och sockeralkoholer som tillverkningsämnen eller tillsatsämnen i många livsmedel där de inte skulle behövas. Det går inte att köpa färdiga köttbullar utan lök och det kan vara svårt att hitta bröd som inte är rikligt på vätefiber. Däremot marknadsförs produkter ofta som sockerfria och rikliga på fibrer. Så länge en person med IBS själv tillreder sin mat är IBS inget större problem, om man vet vilka FODMAP man speciellt bör undvika. Om jag däremot skall gå ut och äta eller blir bjuden på middag så är det inte så lätt.

Jag kritiserar gärna livsmedelproducenter och restauranger för att helt nonchalera personer med IBS. I ärlighetens namn skall dock sägas att personer med IBS ofta saknar en diagnos och inte själva vet vad de tål och inte tål. Många personer med IBS väljer gärna ett glutenfritt alternativ. I verkligheten torde de må bra av glutenfria alternativ, för att de inte tål större mängder av vätefibrer, men det vet de ofta inte om. Därtill kommer att personer med IBS tål olika slag av fermeterande kolhydrater, så ingen låghaltig FODMAP-kost passar alla. Helt kan och bör de fermeterande kolhydraterna inte heller lämnas bort. Ändå är det häpnadsväckande hur dåligt experter på kost och näring fortfarande verkar känna till IBS och problemen med FODMAP. Men visst har t.ex. läkare börjat förstå att fiberrik kost snarare kan vara orsaken till än lösningen på problem med irritabel tarm. För egen del skulle det gälla att bättre ta reda på vilka kolhydrater, fibrer och livsmedel jag trots allt tål, för det är även viktigt med en mångsidig kost.