Visar inlägg med etikett hälsa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hälsa. Visa alla inlägg

5 april 2021

Vinnare på pandemin

De flesta kriser har förlorare och vinnare. Vapenindustrin vinner på krig, liksom läkemedelsbolagen kan vinna på epidemier. Även den aktuella coronapandemin har sina vinnare. Dit torde bl.a. näthandelsbolag och teknologibolag höra. Under nedstängningen har ju väldigt mycket flyttat till nätet. Ibland är fördelarna som en del drar av kriser så stora att konspiratoriskt lagda misstänker att vinnarna i själva verket ligger bakom krisen. Så behöver det naturligtvis inte vara. Åtminstone är det inte jag som skapat viruset SARS-CoV-2, fastän jag dragit nytta av covid-19.

Gymmet saknar jag trots allt.

För många har utmaningen med pandemin varit att stanna hemma och isolera sig. Bristen på socialt umgänge har för många varit psykiskt mycket tungt. Själv är jag något av en enstöring, speciellt efter att jag för snart tre år sedan först skadade mig i en cykelolycka och efter olyckan drog på mig andra skador, då jag hade för bråttom att komma tillbaka. (Se "Olyckor och skador", "Trokanterit" och "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?".) I över ett års tid har jag haft svårt att sitta, stå och ligga annat än på mage.

Det är klart att det inte är så lätt att leva ett socialt liv, om man bara kan ligga på mage. Dessutom är det även tungt att ligga på mage längre stunder, speciellt då man samtidigt skriver på datorn. Jag har under det senaste året trots allt inte varit sjukledig en enda dag. Det förklaras långt av effekten av värkmedicin, men framför allt av att möten och fortbildningar har flyttat till nätet tack vare coronan. Just när mina problem har varit som värst har undervisningen flyttat till nätet och jag har liksom miljontals med mig värden över i egenskap av lärare fått jobba på distans.


If you cannot sit, you have to stand up paddle boarding.
SUP är utmärkt träning för längdåkare!

När hela världen har stannat hemma har även jag gjort det. Det hade jag varit tvungen att göra även utan pandemin. Jag hade i ingen händelse kunnat gå på bio för att se Bondfilmen No time to Die, gå på släktbjudningar eller skida Vasaloppet. När människor världen över sitter hemma och känner sig ensamma har jag känt mig vara i gott sällskap. Det är inte bara jobbet som flyttat hem eller till internet, utan även mycket annat stremas och visas på nätet. Jag har visserligen regelbundet gått på fysioterapeutisk behandling, men tack vara pandemin har fysioterapi online slagit igenom. Har man lite ovanligare och svårbehandlade problem är det en tillgång att många fysioterapeuter nu mera än någonsin tidigare presenterar introduktionsvideor och provbitar ur nätkurser på Youtube.



Till skillnad från förra våren bjuder Europort och andra kanaler på sportevenemang i direktsändning. Själv följer jag speciellt med längdåkning och cykeltävlingar och jag ser på sändningarna medan jag kör rehabilitering eller ersättande träning med gummiband. Att det saknas egentlig publik spelar ingen större roll i landsvägslopp på cykel. Tvärtom är det en fördel att det inte trängs för mycket publik i uppförsbackarna i bergsetapper. Hittills i år har pandemin inte märkbart påverkat tävlingskalendern för proffscykling, så det går ingen nöd på mig som bänkidrottare.

Det är mycket behagligare att dela en pandemi med sina medmänniskor och hela världen än att låsa in sig med egna ovanliga och lite pinsamma fysiska problem. På nätet finns det visserligen facebookgruppar för olycksbröder- och systrar som lider av liknande problem. Jag är medlem bl.a. i grupper för personer med trokanterit, proximal hamstringtendinopati och reflux. Jo, refluxproblemen har blivit värre av att jag ligger på mage. Här har det dock skett en förbättring via fysisk träning och Facebook bjuder på framgångsberättelser om personer som arbetat bort sina refluxproblem. Annars är det mest deprimerande att ta del av människors berättelser av hur de inte har kunnat sitta på flera år eller t.o.m. årtionden. Skulle mitt problem bara vara att jag har svårt att sitta, men när jag tidvis inte heller klarar av att stå längre stunder...

I början av april ser det ut att vara bara några månader kvart av nedstängningen pga. coronan. Skolorna torde återgå till närundervisning före det och därmed är det slut med jobbande på distans för min del. Mina hälsoproblem kommer däremot inte att vara över. Kanske måste jag sjukskriva mig, eller så klarar jag mig med värkmedicin. Jag kommer att sakna pandemin!

Fast även när det gäller min tendinaopati - eller kanske snarare mina tendinopatier - ser jag ett slut, om än lite längre fram. Tack vare mina problem har jag fått upp ögonen för begränsningar i min rörlighet och problem med hållningen, som jag lidit av under största delen av mitt liv. Det var egentligen bara en tidsfråga när den tidsinställda bomben skulle explodera. Hade det inte varit för cykelolyckan och de där påföljande överansträngningsskadorna skulle paketet kanske ha brustit ett årtionde senare när det pga. åldern hade varit ännu svårare att rätta till problemen. Att rätta till obalans mellan muskler, stärka svaga och kroniskt spända muskler och öka rörligheten tar tid, inte minst då man inte kan stretcha skadade senor. Tendinopati tar i sig lång tid att övervinna, även i fall där senskadan inte bottnar i bakomliggande problem. Och det hade varit lättare att rätta till problemen om jag varit yngre.

Mina nyvunna insikteter i hur kroppen fungerar känns så värdefulla att jag - trots mina tillfälliga fysiska problem - nästan fasar vid tanken på hur illa det hade förblivit med min hållning och rörlighet, om jag inte hade skadat mig. Jag har haft lite skolios, men framför allt har jag haft en iögonfallande lordos (överdriven svank), som långt kan förklaras av svaga och spända hamstringsmuskler (bakre lårmuskler) och mycket starka men lika så strama främre lårmuskler. Jag hoppas kunna återkomma med ett blogginlägg om hur man jobbar bort fel i hållningen och bristande rörlighet och övervinner tendinopati. Tills dess hoppas jag att jag åtminstone kan fungera som ett varnande exempel. Bara jag blir kvitt mina nuvarande akuta problem kommer jag att ha en bättre fysik än jag någonsin haft förut. 


31 december 2020

Konspirationsteoriernas år 2020

Det har skrivits mycket om konspirationsteorier under år 2020. Kanske har benägenheten att tro på konspirationsteorier ökat när folk har tvingats stannat hemma och haft tid att upptäcka nya världar på internet. Det finns statistik som visar på ett ökat intresse för konspirationsteorier på sociala medier, men mig förefaller det stora intresset för konspirationsteorier framför allt vara ett medialt fenomen, åtminstone i Finland. Jag har på Facebook i olika sammanhang kritiserat mediernas bevakning av konspitrayionsteorier i allmänhet och Qanon i synnerhet och jag vill i denna bloggtext redogöra lite mera för hur jag tänker i frågan.

Journalister har i samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet hittat en klar mission i att avslöja och motarbeta felaktig information och konspirationsteorier. I sig är det viktigt att bekämpa missinformation, falska nyheter och konspirationsteorier, speciellt då de sprids av stater med onda avsikter. Så väl Ryssland som Kina lär ha utnyttjat pandemin för att skapa splittring på europeisk och nationell nivå. (Se mitt tidigare blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset"!) All missinformation sprids ändå inte med fientliga avsikter. Försöker man stoppa alla kontroversiella påståenden om t.ex. covid-19 finns det risk för att man även filtrerar befogade misstankar och kritik som träffar rätt.

Under pandemin och det amerikanska presidentvalet har Facebook, Twitter och Google pressats att ingripa mot spridningen av konspirationsteorier. Konspirationsteorierna har trots filtrering och andra  motåtgärder florerat mera än tidigare, men uppmärksamheten som konspirationsteorin Qanon har fått i massmedierna är knappast i proportion till hur det allmänna intresset för konspirationsteorier ökat. Under coronapandemin har representanter för alternativ medicin, konservativa väckelsekristna, Trumps anhängare och högerextremister demonstrerat mot ansiktsmasker och restriktioner tillsammans med enstaka anhängare av Qanon, men det gör knappast alla som misstror vaccin, vetenskap, myndigheter och etablerade medier till en sammansvuren rörelse med ett gemensamt mål. Rapporteringen av Qanon och och det amerikanska presidentvalet har ironiskt nog ibland uppvisat vissa likheter med konspirationsteorier. 

Den konspirationsteori eller de konspirationsteorier som går under namnet Qanon lär ska handla om att Donald Trump bekämpar ett pedofilnätverk, som huvudsakligen består av ledande demokratiska politiker. Denna konspirationsteori är så absurd att det är svårt att tro att allt för många tar den på fullaste allvar. Å andra sidan finns det opinionsundersökningar som visar att miljontals amerikaner, huvudsakligen republikaner tror att världen styrs av ödelmänniskor... Kanske man inte borde lita allt för mycket på opinionsundersökningar och i synnerhet inte på de svar som republikaner levererar på dumma frågor. Samtidigt motsvarar konspirationsteorin Qanon till vissa delar Trumps kamp mot den påstådda "djupa staten" och etablissemanget. Existensen av en deep state har i sig betraktats som en konspirationsteori eller rentav som en del av Qanon, men det är naturligtvis en väsentlig skillnad på teorier om å ena sidan ett nätverk av t.ex. vänstersinnade tjänstemän och representanter för vapenindustrin som motarbetar Trump och utövar makt utan politiskt mandat och å andra sidan ett närverk av demokratiska pedofiler som dricker blod från barn.

Att medierna så flitigt bevakat Qanon torde hänga samman med antipatierna mot Trump. Samtidigt som Trump slängt ur sig överdrifter och ogrundade påståenden och deklarerat att medierna är fake news och folkets fiende har etablerade medier i USA gett avkall på ambitionerna att vara opartiska i förhållande till Trump; medier i Finland och Sverige har delvis tagit efter. Uppmärksammandet av Qanon kan åtminstone delvis ses som riktad mot Trump och hans anhängare. Qanon ger åtminstone en löjeväckande bild av Trumps anhängare.

Misstron mot myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier lär vara större bland republikaner och anhängare av Trump än bland demokrater och denna misstro är en grogrund för konspirationsteorier, men visst har även demokrater en benegenget att tro på konspirationsteorier. Över hälften av de demokratiska väljarna lär t.ex. tro att 9/11 var ett inside job eller åtminstone att George W. Bush visste om attacken på förhand. Överhuvudtaget lär konspirationsteorier om 9/11 ha haft anhängare huvudsaken bland vänstersinnade.

Det finns flera orsaker till att konspirationsteorierna kring 9/11 är så allmänt omfattade. För det första drog Georg W. Bush fördel av terrorattacken. Bush hade knappast blivit återvald utan 9/11 och det påföljandet "kriget mot terrorism". Bush var naturligtvis inte heller ensam om att dra fördel av de möjligheter som terrorattacken öppnade. Till de stora vinnarna hörde inte minst vapenindustrin.

Utöver att Bush hade ett motiv, så har man hittat otaliga detaljer, som mera eller mindre konspiratoriskt sinnade personer sett som tecken på att det bakom 9/11 fanns en konspiration. En del av bevisen går lätt att motbevisa, medan andra är svårare att avvisa. Att Bush med flera hade nytta av terrorattacken betyder naturligtvis inte att de stod bakom den. Lika väl kan man spekulera i om Bushadministrationen lät bli att stoppa attacken, för att man behövde den. Motsvande konspirationsteorier finns det kring attacken mot Pearl Harbor under andra världskriget. Det är åtminstone uppenbart att 9/11 hade en motsvarande betydelse för kriget mot terrorismen som Pearl Harbor hade för USA:s deltagande i andra världskriget.

När etablerade medier ger obalanserat mycket kritik av Donald Trump så finns det vissa journalistiska skäl. Jämfört med tidigare presidenter är Trump inte så noga med sanningshalten i det han säger. Det betyder inte att presidenter inte skulle ha talat osanning före Trump, men föregångarna på presidentposten har åtminstone bemödat sig om att inte bli fast för att ljuga. Trump har hållit många oförberedda tal och verkar i stil med den reality-stjärna som han i grunden är i regel yttra sig extempore. Hans uttalanden är ofta impulsiva, ogrundade, ogenomtänkta och överdrivna. Det sistnämnda hör till hans retoriska stil. När Trump blir fast för att tala osanning tär det inte just på hans trovärdighet. Det väsentliga är att han av sina anhängare uppfattas som en talesman för deras missnöje. Trumps sätt att kommunicera lämpar sig inte bara i reality TV, utan fungerar även på sociala medier, med vars hjälp han långt gjort sig oberoende av de faktakontrollerande massmedierna.

När det gäller populismen och sättet att kommunicera föregicks Trump av Tea Party-rörelsen med Sarah Palin i spetsen. Tea Party-rörelsens retorik är liksom Trumps konflikinriktad och man söker sitt stöd i de breda folklagren. Liksom Trump angriper Tea Party-rörelsen inte bara demokrater, utan utmanar även etablissemanget inom det republikanska partiet. Många av dess anhängare ogillar inte bara höga skatter, utan misstror även myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier. Därigenom banade Tea Party-rörelsen vägen för den polarisering som Trump utnyttjade i valkampanjen 2016.

Alla som i presidentvalen röstat på Trump är inte anhängare av populism. Konservativa kristna har haft goda skäl att rösta på Trump och Trump har även uppfyllt löften som han har lovat dem. För amerikanska väckelsekristna är USA ett utlovat land för religiös frihet. Det är inte utan skäl som man upplever att det demokratiska partiet och de nymarxistiska eller "postmoderna" idéer, som ryms inom partiet, hotar den religiösa friheten och t.o.m. yttrandefriheten. Rädslan för att frispråkiga pastorer i framtiden skulle kunna dömas för hatbrott när de predikar om synd och nåd är inte helt tagen ur luften. Hade Hillary Clinton valts till president och fått utnämna tre domare till den högsta domstolen hade framtiden för traditionella kristna värderingar kunnat se helt annorlunda ut än den gör nu när det var Trump som utnämnde domarna. Trump har inte avslöjat och räddat USA från något pedofilnätverk, men i många amerikaners ögon räddade han USA genom att vinna presidentvalet för fyra år sedan uppfylla de vallöften som han gav den kristna högern. Sedan finns det naturligtvis amerikaner som tycker att Trump räddat landet på helt andra sätt, som genom att ställa Amerika först, dra bort finansiering av internationella organisationer eller stoppa den demokratiska klimat- och miljöpolitiken.

Det är fel att, så som många medier gjort, påstå att Trump skulle sprida konspirationsteorier, även om han kanske inte direkt tagit avstånd från Qanon och han gjort yttranden som stött konspirationsteorier. Inte ens påståendena om fusk i samband med det senaste presidentvalet skulle jag beteckna som konspirationsteorier. CNN må vara av annan åsikt. Ett undantag är kanske Sidney Powells påstående om manipulering av maskiner som räknar röster. Trumps påstående om att han vann valet är närmast en retorisk överdrift. Påståendena om valfusk är delvis ogrundade, men framför allt handlar även de om överdrifter och retorik, liksom påståendet om att demokraterna "stal" valet. 

Även om man inte har kunnat påvisa systematiskt fusk är poströstningen i USA inte så säker. Det har tidigare inte varit ett avgörande problem, men med en hög andel poströster är situationen en annan. I en del delstater ändrade man med anledningen av pandemin på reglerna för poströstningen, så att det blev lättare att poströsta, på valsäkerhetens bekostnad. Man kan tycka att regler om strikt identifiering är odemokratiska och det är väl allmänt i republikanerna intresse att bevara en hög tröskel för valdeltagande, men helt saknar Trump inte grund för påståendet att valet "stals" när poströsterna började räknas. Om poströsterna inte räknats med hade resultatet sett helt annorlunda ut.


Trump har gjort ogenomtänkta uttalanden även i medicinska frågor, tidvis förringat faran med covid-19, men också tagit till drastiska åtgärder, som att stänga gränserna till USA innan andra länder gjorde det motsvarande. Trump har dragit in finansiering av WHO, men WHO har allmänt kritiserats för att i början av epidemin ha låtit sig påverkas av Kina i sina förringande uttalanden om faran för en pandemi. Trump har definitivt inte talat mot vaccinering, utan snarare varit överoptimistisk när det gäller vaccin mot covid-19. Trump har gett stöd för tanken att det "kinesiska viruset" kan ha läckt ut från ett laboratorium, men denna hypotes är i sig ingen konspirationsteori. Även om man vill tolka en brokig samling av konspirationsteorier som varianter av Qanon, så passar konspirationsteorierna om covid-19 och vaccinering inte alls ihop med Qa
non.

Bland vaccinmotståndare verkar det vara en vanlig uppfattning att Bill Gates och Big Pharma (stora läkemedelsbolag) står bakom spridningen av coronaviruset eller alternativt att läkemedelsindustrin står bakom den stora uppmärksamheten och rädslan för covid-19. Syftet skulle vara at sälja vaccin eller rentav att i samband med vaccineringen injicera mikrochips, för att kunna kontrollera hela mänskligheten. Efter att Donald Trump meddelade att USA fryser sin finansiering av WHO meddelade Bill & Melinda Gates Foundation att de ökar sitt bidrag från 100 till 250 miljoner dollar i året. Med tanke på förtroendet för världshälsoorganisationen är WHO:s beroende av donatorn Bill & Melinda Gates Foundation inte helt oproblematisk, men Bill Gates representerar ingalunda stora läkemedelsbolag eller "Big Pharma", fastän Bill & Melinda Gates Foundation investerat även i läkemedelsbolag.

Att Bill & Melinda Gates Foundation som välgörenhet i tredje värden finansierar vaccinationsprogram och andra hälsovårdsprojekt, som ur vissa synvinklar kan vara problematiska, betyder inte att Gates har ekonomiska intressen som direkt motsvarar läkemedelsindustrins intressen, ännu mindre att Gates skulle ha intresse av utgifter för vaccinering av nya sjukdomar. Det finns väl nästan alltid någon som drar nytta av kriser ekonomiskt, politiskt eller på annat sätt och det är bra att ta reda på vem dessa är, men att någon drar nytta av en kris betyder inte nödvändigtvis att samma personer, grupper eller instanser står bakom krisen. Visst finns det redan chip-implantat som man med ett sprutliknande verktyg placerar under huden. Dessa kan användas som t.ex. nycklar, inträdesbiljetter och betalkort. De kunde i princip även ge information om huruvida bäraren har vaccinerats mot covid-19, men man kan knappast använda samma "spruta" för att injicera vaccin och chips.




Med detta sagt anser jag inte att det är oproblematiskt att myndigheter registrerar dem som låtit vaccinera sig, liksom dem som väljer att inte vaccinera sig. Det är kanske lika väl nödvändigt eller befogat. Jag finner det hur som helst bra att alla inte förhåller sig okritiskt till kontroll och restriktioner. Man kan bara föreställa sig hur välkommet det är i vissa länder att kunna förbjuda demonstrationer med hänvisning till covid-19. Det finns risker för missbruk av undantagstillstånd, vilket vi kan se speciellt i Kina, som utnyttjat pandemin inte bara för att köra över Hong Kong, utan även för att intensifiera kontrollen av sina medborgare. Att det sistnämnda sker samtidigt med utbyggnaden av 5G-nätet och delvis med hjälp av 5G lär ändå vara en tillfällighet. Det florerade allehanda konspirationsteorier om 5G redan före vi kände till coronaviruset.

Till mediernas uppgifter hör förutom att granska den politiska makten även att granska varandra. Om journalisterna betedde sig mindre som lämlar som alla springer åt samma håll, skulle åtminstone jag ha större förtroende för journalistiken. Det skulle behövas sträng kollegial granskning även journalister emellan. Tyvärr gör journalisterna inte alltid sitt jobb. Problemet handlar kanske främst om brist på tid och resurser. Alla tips och spår kan man inte följa upp, speciellt inte de som med mindre sannolikhet leder till några scoop. Ibland förefaller problemen dock ligga någon annanstans. När påståenden eller misstankar har stämplats som konspirationsteorier verkar det finnas ett social tryck som håller journalister borta. Orsaken till att medier eller statliga myndigheter försummar att undersöka misstankar om olagligheter kan ibland prosaiskt förklaras av att journalister eller tjänstemän av futtiga skäl vill hålla sig på god fot med överordnande. Beslutsfattare och högre tjänstemän har sina förtrodda journalister, som i sin tur vill bevara sitt förtroende hos den politiska maktens representant. 

Om jag var professionell journalist skulle jag vara försiktig med att uttrycka mig förklenande om "privatspanare", så som Hufvudstadsbladet nyligen gjorde i en ledare om Estonia och andra påstådda konspirationsteorier. När en politisk aktivist dör eller insjuknar under en flygresa, så handlar det kanske med största sannolikhet om en naturlig sjukdomsattack. Ändå har bloggare och privatspanare under namnet Bellingcat avslöjat att förgiftningsmord(försök) och komplotter verkligen existerar. Utan lite konspiratoriskt lagda privatspanare skulle en del brott aldrig avslöjas. Därför behövs bloggare och alternativa medier, även om konspiratoriska bloggare ofta träffar fel och det ofta brister i deras källkritik.

I allmänhet tycker jag att vi i Finland och i Norden är lite naiva och litar lite väl mycket på så väl myndigheter som på etablerade massmedier. Och speciellt kritisk är jag mot att vi så lätt låter myndigheter ta beslut för oss. Jag har personlig erfarenhet av massmediers ovilja att se den strukturella korruptionen i det finländska samhället. När det gäller den aktuella pandemin ser jag ändå tilliten till myndigheterna och den av medierna förmedlade informationen som en fördel, som delvis förklarar varför vi i Finland kommit relativt lätt undan.

Misstänksamhet kan vara bra, men när det kommer till vaccin ser jag det som oerhört viktigt och avgörande att folk har förtroende för hälsomyndigheterna och i det aktuella fallet även för läkemedelsbolagen. Personligen ser jag den ekonomiska konkurrensen och de kommersiella intressena främst som en garant för vaccinens säkerhet och verkan, medan jag skulle lita lite mindre på WHO och myndigheter, eftersom de är i monopolställning. Därmed inte sagt att de stora läkemedelsbolagens lobby inte borde granskas i större utsträckning. Samtidigt anser jag att vaccinmotståndare bör bemötas med respekt och öppenhet. De flesta som tvivlar på att låta vaccinera sig har i själva verket knappast i avgörande betydelse påverkats av några konspirationsteorier eller ens av missinformation.

En intressant iakttagelse är att delvis samma personer som på på våren var emot en nedstängning av samhället och på hösten var mot användning av ansiktsmasker nu på vintern är emot vaccinering mot covid-19. Detta förhållningssätt förefaller väldigt motstridigt, ifall man inte menar att hela pandemin är en stor bluff. Att man föringar eller förnekar pandemin betyder ändå inte nödvändigtvis att man tror på en konspiration. Det beror också delvis på vad man menar med konspiration och konspirationsteorier. Det finns mycket hemlighetsmakeri och många dolda agendor som jag inte skulle beteckna som konspirationer. Sedan finns det konspirationsteorier, eller förklaringar som kallas konspirationsteorier, av mycket olika slag.

En del konspirationsteorier är förklaringar av mindre lokala fenomen, medan andra konspirationsteorier försöker förklara allt och hävdar att hela värden via en sammansvärjning styrs av en liten grupp människor - eller ödelmänniskor. De stora konspirationsteorierna har likheter med religiös övertygelse och är väl att betraktas som en form av vidskepelse, men man kan vara konspiratoriskt lagd utan att tro på stora världsomfattande konspirationer.

Hemlighetsmakeri, dolda agendor och t.o.m. konspirationer förekommer, men de är kanske inte så vanliga. Själv håller jag det som osannolikt, men möjligt att coronaviruset har spritts från ett laboratorium i Kina. Det torde inte finnas några definitiva bevis mot den hypotesen. Även om SARS-CoV-2 inte läckt ut från ett laboratorium, så har Kina på ett tvivelaktigt sätt utnyttjat pandemin för kinesiska politiska och ekonomiska intressen, men inte genom att skapa panik, utan snarare tvärtom genom att i början - med WHO:s stöd - förringa faran. Vill vi se en trovärdig konspiration, så är det inte att pandemin med överbelastningen av sjukvården är en bluff, utan tvärtom att de kinesiska myndigheterna i början hemlighöll faran.


11 maj 2020

Informationsflödet om det kinesiska viruset

Medan stora delar av världen har varit isolerade i hemmen har även jag de senaste två månaderna huvudsakligen jobbat hemifrån med distansundervisning. För mig kom övergången till distansundervisning ganska lämpligt, eftersom jag lider av en envis och besvärlig senskada, tendinopati. (Se "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?" och "Trokanterit".) Jag har svårt att stå, gå, ligga och framför allt sitta och då blir det ju inte så många positioner kvar. En hel del har jag jobbat liggande på magen över sängkanten med datorn på golvet. I denna position skriver jag även detta blogginlägg. Istället för att vara sjukledig har jag i egenskap av lärare hamnat lite i händelsernas centrum, då undervisningen plötsligt måste flytta till nätet. Jag har satt ner tid på lektioner som aldrig förr, men måste återgå till närundervisning de två sista veckorna av läsåret.

Coronaepidemin har alltså inte nämnvärt begränsat mitt liv. Det är helt andra faktorer som gör det. Jag har inte heller annars så mycket sociala kontakter, speciellt då jag i snart två års tid inte umgåtts med mina cykelpolare. Desto mera har jag tagit del av nyhetsutbudet, både på sociala medier och i massmedier. Det är inte bara nyheterna och informationen i sig som intresserar mig, utan även nyhets- och informationsförmedlingens villkor i det rådande läget. Och det är det jag skriver om i detta blogginlägg. Tyvärr saknar inlägget källhänvisningar, vilket kan vara ett skäl till att förhålla sig kritiskt till det jag skriver.

Nyhetssändningar och dagstidningar har under de senaste två månaderna fyllts av nyheter relaterade till viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Även de sociala medierna har varit fyllda med uppdateringar som är relaterade till pandemin. Dess värre delas det en massa information av tvivelaktig kvalitet. Man hittar enskilda iakttagelser, rykten, ogrundade tips och marknadsföring av verkningslösa produkter, men även medvetna lögner. Desinformationen kan vara skadlig för enskilda individer, men även försvåra myndigheternas försök att stoppa epidemin. Speciellt Ryssland och Kina beskylls för dylik desinformation. I sig är det ingenting nytt, men covid-19 har erbjudit unika möjligheter att försöka splittra Europeiska Unionen eller åtminstone öka invånarnas missnöje och misstro mot unionen.

IFLA.org


Samtidigt som covid-19 spridits från Kina har det blivit uppenbarare än någonsin hur Europa och hela den globala marknaden är beroende av Kina. Detta gäller alldeles särskilt mediciner och skyddsutrustning. För att man i Finland skulle kunna starta industriell produktion av någonting så enkelt som ansiktsmasker måste produktionslinjen köpas från Kina.

Google och Facebook har åtminstone i Europa förpliktats att stoppa desinformation. Dess värre är det inte bara farlig och direkt felaktig information om covid-19 som stoppas, utan samtidigt har även konspirationsteorier censurerats. T.ex. en video med titeln "The Hidden Agenda Behind Covid 19" tas ständigt bort från Youtube, eftersom videons innehåll strider mot Youtubes "riktlinjer för communityn". En dylik censur kan kanske i någon mån förhindra spridningen av falska nyheter, men samtidigt stärker den tron på konspirationer. En annan risk med denna censur är att den kan legitimera Rysslands och Kinas egen censur av Internet. Förbud mot falska nyheter och desinformation liksom mot kränkande innehåll i väst hjälper de auktoritära regimerna i öst att berättiga sin egen censur. Vem är det egentligen som har makten eller borde ha makten att bestämma vad som är falska nyheter eller desinformation?



Det stora beroendet av Kina har gett möjligheter åt Kina att utöva diplomatiska påtryckningar mot så väl EU som enskilda länder. Under våren torde Kina med hot om restriktioner ha lyckats få EU att göra ändringar i en rapport angående kinesisk desinformation kring covid-19. Senare under våren lyckades man från kinesiskt håll ändra på en artikel med rubriken "EU-China ties vital amid global crisis", som undertecknats av ambassadörerna i Peking för EU:s alla medlemsländer. Det som inte fick publiceras i de kinesiska medierna var ordalydelsen "utbrottet av coronaviruset i Kina och den spridning som följde till resten av världen". Kina vill se sig som en lösning på krisen, inte som dess ursprung.

Den kinesiska taktiken liknar den ryska taktiken i samband med t.ex. nedskjutningen av flygplanet MH17 över Ukraina 2014. Då man inte kan argumentera eller förvara sig mot anklagelser och bevis försöker man strå frön att tvivel genom att slänga fram alternativa, om än helt ogrundade förklaringar. I det aktuella fallet har Kina föreslagit att USA står bakom spridningen av det nya coronaviruset. I USA har det i sin tur florerat en konspirationsteori om att viruset skulle ha producerats på konstgjord väg och släppts ut med flit från laboratoriet i Wuhan i Kina. Det finns flera orimliga konspirationsteorier kring covid-19, men alla kontroversiella teorier om viruset och sjukdomen är inte konspirationsteorier i egentlig bemärkelse, utan teorier och spekulationer utan inslag av egentliga konspirationer. Det nya coronaviruset ursprung torde vara okänt för oss delvis för att de kinesiska myndigheterna sopat igen spåren. Oberoende av om SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium eller en marknad i Wuhan är det de kinesiska myndigheterna som är huvudskyldiga till pandemin. Både laboratoriet och marknaderna var tickande bomber, som borde ha åtgärdats. Istället mörklade de kinesiska myndigheterna epidemin då den bröt ut och vägrade senare att dela med sig av essentiell information.


Wikipedia

Det är väl uppenbart att Kina hemlighållit viktig information om hur epidemin fick sin början i Wuhan. Om det handlar om ett misstag på ett laboratorium eller om viruset härstammar från en "våt" marknad tycker jag att egentligen inte har så stor betydelse. Det är inte heller så stor skillnad om motivet till hemlighållandet var att dölja bristande säkerhet och ett fatalt misstag på laboratoriet eller bara att, så som amerikanska källor även hävdat, vinna tid för att hinna inhandla medicinsk utrustning till normalt pris. Kanske har det inte skett något allvarligt misstag på laboratoriet, men det kunde ha skett och det var man medveten om, liksom man var medveten om risken med marknaderna där man säljer både levande och döda djur. Trovärdigheten i Kinas eget påstående att det aktuella viruset kunde ha planterats i Kina av amerikanska militärer eller CIA får läsarna själva bedöma.

En som ocensurerat kritiserat Kina för spridningen av det "kinesiska viruset" är USA:s president Donald Trump. Dess värre uppfattas Trump inte som speciellt trovärdig ens när han hävdar att han sett hemligstämplad evidens på att SARS-CoV-2 härstammar från ett laboratorium i USA. Trumps lindrigt uttryckt odiplomatiska sätt att sköta relationerna till Kina och hans protektionistiska politiska linje kan ändå i längden leda till att USA och därmed även den övriga världen blir mindre beroende av Kina och Kinavänliga medier, som redan fått ett mycket stort inflytande i Afrika. Å andra sidan är den allmänna trenden att världen blir allt mera beroende av Kina, inte minst via infrastruktur som ägs av kinesiska företag.

Mediernas bevakning av diskussionen om covid-19 i USA påverkas av mediernas antipatier mot Trump. Det ger kanske större genomslag för experter som motsäger Trump och säger att det saknas bevis på att viruset skulle ha spritts från laboratoriet i Wuhan. Klart torde ändå vara att Trump känner till detaljer som han inte borde berätta att han känner till, för att inte avslöja omfattningen av USA:s spionverksamhet i Kina.


Wikipedia


Då medierna utan förberedelse började att bevaka covid-19 och coronakrisen har den vetenskapliga kompetensen och mediernas egen medieläskunnighet satts på prov. De etablerade medierna som nu utger sig för att vara tillförlitliga källor har stora utmaningar med sin egen källkritik. Det publiceras oerhörda mängder av nya rön om viruset SARS-CoV-2 och sjukdomen covid-19. Forskningsrön motsäger varandra och experter är av olika åsikter. Preliminära resultat från studier publiceras undantagsvis långt innan studierna granskats kollegialt.

Uppdraget blir utmanande för journalisterna och de allmänna massmedierna när forskarna tänjer på forskningsetiken. Under rådande kris finns ett dilemma där vetenskapsetik står i konflikt med medicinsk etik. Problematiken är dock inte helt ny. Under svininfluensaepidemin för tio år sedan hamnade docent (numera professor) Markku Partinen i hetluften då han forskade i sambandet mellan svininfluensa och narkolepsi. Partinen anklagades dels för att i väntan på att publicera en vetenskaplig artikel om ämnet inte ha anmält misstankar om att vaccinet H1N1 förorsakade narkolepsi, dels för att i offentligheten via allmänna medier ha varnat för vaccinens biverkningar utan tillräcklig vetenskaplig evidens och utan att det rådde nära på någon vetenskaplig konsensus om sambanden. Medierna kan, åtminstone med facit i hand, knappast klandras för medieuppståndelsen kring Partinens varningar, men som en allmän regel borde journalisterna vara återhållsamma i liknande fall.

Under coronaepidemin är den normala ordningen för tidskrävande. Nya rön och ny kunskap om SARS-CoV-2 och covid-19 görs tillgänglig så fort som möjligt. Dels finns det en oerhörd efterfrågan på ny kunskap, dels blir forskningsrönen snabbt ointressanta då det kommer ny, bättre och säkrare informationen. Detta betyder att medierna får tillgång till forskningsrön som inte hunnit referensgranskas. Forskare i medicin och epidemiologi gör sett ur den medicinska etikens (och lagstiftningens) perspektiv rätt i att omedelbar meddela om nya rön, samtidigt som förfarandet är problematiskt sett ur forskningsetisk synvinkel. Här finns naturligtvis en risk för att forskare söker en genväg till publicitet och finansiering av forskning.

I normala fall brukar forskare publicera pressmeddelanden i samband med att forskningsresultat publiceras i kollegialt granskade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. I rådande situation har medierna en mycket svårare uppgift att välja vilka studier man ger publicitet.

För ett drygt årtionde sedan trodde jag på medborgarjournalistiken och bloggarna som informationskällor som kunde avslöja samband som de etablerade massmedierna av olika orsaker teg om eller inte brydde sig om att undersöka. Idag är jag mycket mera kritisk till bloggar och bloggare, inklusive mig själv. Det stora utbudet på alternativa informationskällor gör det svårt att skapa realistiska helhetsbilder av rådande läge.

Åtminstone för nordbor skulle jag rekommendera att i frågor som berör covid-19 förlita sig på etablerade massmedier snarare än på t.ex. bloggar och information som delas på sociala medier. Har mina egna synpunkter på denna blogg överhuvudtaget någon tyngd, så baserar de sig på tidigare insatser inom medborgarjournalistik, studier i matematik och fysik, en doktorsavhandling i filosofi och erfarenhet som universitetslärare i vetenskapsfilosofi. Däremot är jag varken läkare eller epidemiolog och då det gäller själva sjukdomen covid-19 är det närmast personer med utbildning i medicin som man kan vänta sig ha någonting trovärdigt nytt att komma med. Kanske är det även en bra regel att förhålla sig till informationskällor som till försäljare av begagnade bilar: Har källan en allmän trovärdighet som den önskar bevara, så har den inte råd att leverera falska nyheter.


Folkhälsomyndigheten


Jag har tidigare förhållit mig kritisk till den finska och nordiska tilltron till myndigheter,  som inte alltid förtjänar vårt förtroende, men i den rådande coronakrisen tror jag att denna tillit är en styrka. Krisen kan inte lösas lokalt med enskilda hjältedåd, utan måste skötas nationellt och internationellt. Intressant nog uppmanar myndigheterna bl.a. i Sverige befolkningen förutom till handhygien även till källkritik. Källkritiken är naturligtvis speciellt viktig på sociala medier, men källkritiken kunde trots allt även tillämpas på information från myndigheterna. Vad grundar sig myndigheterna sina rekommendationer och sina restriktioner på? Jag tror att en kritisk bevakning av myndigheterna i längden gör att även myndigheterna kommer med bättre rekommendationer och tar klokare beslut om restriktioner.

30 december 2019

Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?

Det är över ett år sedan jag skadade mig i en cykelolycka och ett par månader senare skaffade mig en trolig överansträngningsskada. (Se "Olyckor och skador" och "Trokanterit".) För ett år sedan var jag orolig för att jag inte skulle vara i form för Vasaloppet ett par månader senare och att jag inte skulle kunne träna tillräckligt för den kommande cykelsäsongen. Nu är jag orolig för att aldrig mera bli frisk och aldrig mera ens kunna sitta på en normal stol. Så illa är det väl ändå inte, men det är ett möjligt scenario och någonting som jag bör vara beredd att acceptera.

Samtidigt som min skada i höft, säte och hamstringsmuskler begränsar mitt dagliga liv har jag fortsatt att träna så gott det går. Jag har inte cyklat eller skidat, men jag har paddlat, gått på gym och när inget annat varit möjligt har jag tränat armarna med gummiband och hantlar. Under det gångna året har mina armar utsatts för stor belastning, men jag har lyckats undvika skador i armarna.

Stakningsmaskinen på gymmet har hjälpt mig att bevara min identitet som skidlöpare. Med stolthet har jag där burit Sibbo-Vargarnas tröja och känt mig som en tävlingsskidåkare. Fortfarande finns det möjlighet till utveckling. Jag har aldrig haft större muskelstyrka eller muskelmassa än nu och visst har jag med belåtenhet kastat fåfänga blickar i spegeln i omklädningsrummet. Rörligheten bör jag däremot förbättra ordentligt.




Styrketräningen är delvis en del av min rehabilitering, men samtidigt har jag använt träningen med maskiner på gymmet som konditionsträning för att bevara så mycket som möjligt av min grundkondition. Troligen har jag även med styrketräningen tagit i för hårt, för de senaste två månaderna har min skada förvärrats. Säkert har min kondition gått ner under det gångna året, men min identitet som idrottsman har nog tagit mera stryk. Det betyder en mera realistisk självbild, men framför allt handlar det om prioriteringar. Jag har under största delen av mitt liv satsat helhjärtat på någonting. Det har kunnat handla om studier, forskning, undervisning eller bloggande. De senaste åren har jag satsat på uthållighetsidrott, fastän jag är alldeles för gammal för elitidrott. Idrottandet har gett mig själsfrid, kickar och vänner; gjort mig lycklig. Det finns någonting ljuvt i veteranidrott. Det handlar framför allt om känslan av att ännu vara i sin fulla kraft eller åtminstone i farten. Det är för mig ingen ny insikt. Jag brukar dra ut på skidsäsongen så länge det går. Vårens sista skidturer är de ljuvaste. I år har jag paddlat ännu efter jul och senhöstens paddelturer har i en blandad dos av naturupplevelse, frisk luft, endorfiner och värkmedicin på ett motsvarande sätt haft en euforisk verkan.

Jag skulle inte säga att jag tidigare direkt har misskött mitt jobb p.g.a. av idrottandet, men prioriteringen av idrotten har nog påverkat mitt arbete, om inte annars så genom att jag ofta varit trött. Under det senaste året har jag inte tränat så mycket att jag skulle ha varit trött på jobbet, men istället har min arbetsförmåga begränsats av min skada. Det är inte så många jobb som man kan sköta om man inte kan sitta, stå eller gå under längre stunder, men lärarjobbet erbjuder möjligheter till lämplig omväxling. Ändå har kollegerna fått jobba extra när jag inte klarar av alla uppgifter och det har inte alltid känts så bra, speciellt som jag håller en högre profil med mitt idrottande än med mina krämpor.




Åldern är säkert är en bidragande faktor till skadan och den långa läkningsprocessen, men jag vill fortfarande känna mig och bli sedd som en skadad idrottsman snarare än som en farbror med krämpor. Till all tur har jag kunnat paddla och under sommaren deltog jag även i flera paddellopp. Paddlingen har räddat mig på flera än ett sätt. Det var på en kajaksida på webben som jag blev tipsad om hur man tillverkar ett sittunderlag som skyddar sittknölarna och hamstringsmusklernas fästen. Småningom insåg jag att sittunderlaget fungerade även på vanliga stolar, fastän kajaksitsarna är bättre än stolar.

Under det gångna året har jag lärt mig mycket nytt, bl.a. om värkmediciner. Det är kunskap som jag tidigare klarat mig utan, men som jag förr eller senare troligtvis ändå hade haft användning av. Jag har för det mesta bara obetydlig värk, men värken påminner mig om att allting inte är i sin ordning och att jag måste ta det försiktigt för att inte senare få svårare värk. Jag har, hoppas jag, även accepterat att åldern förr eller senare kommer att ta ut sin rätt. Det är en insikt och en inställning som är värdefull att ha.

Mitt sikte är ändå inte inställt på pensionsåren, utan på skid- och cykelsäsongerna om ett par år. Jag vill komma tillbaka. Jag behöver inte träna lika mycket som när jag har tränat som mest. Istället skall jag satsa mera på styrka, rörlighet och - inte minst - vila och återhämtning. Skador kommer jag säkert att ha även i framtiden, men det är inte bara en negativ sak. En vän och cykelpolare uttryckte det väl: Det är just idrotts- och träningsskador som håller oss unga. Annars skulle vi ju ha bara krämpor och åkommor som hör åldrandet till.

6 juli 2019

IBS



Vid en cykeltävling förra sommaren kollade en bekant cyklist innehållsförteckningen på en proteinstång. Han förklarade i förbifarten att han hade IBS. Av någon anledning hade begreppet IBS gått mig förbi, men jag insåg snart att det var namnet på en sjukdom som jag själv lidit av sedan tonåren. Jo, det var ingen nyhet att jag hade en irritabel tarm, men det låter inte som en diagnos, fastän det kanske betyder samma sak som IBS.

IBS är en förkortning av irritable bowel syndrome. För finländska cyklister har den den besläktade sjukdomen IBD blivit känd via cykelföreningen IBD, som grundades just för att göra sjukdomen IBD känd. IBD är en förkortning av inflammatory bowel disease och IBD är en betydligt allvarligare eller åtminstone besvärligare sjukdom än IBS. Medan IBD behandlas med medicin kan man ifrågasätta om IBS överhuvudtaget är en sjukdom. Med rätt diet eller kost behöver en person med IBS överhuvudtaget inte ha några symptom.

Flera av de aktiva inom cykelföreningen IBD lider personligen av sjukdomen IBD och har även gått ut i offentligheten med sin sjukdom. Detta gäller åtminstone fjolårets finska mästare i landsvägslopp på cykel, Anders Bäckman och föreningens grundare, ishockeyspelaren Tomas Ramstedt. Men jag vet även toppidrottare som valt att inte gå ut med sin sjukdom, eftersom den upplevs som allt för privat eller "komplicerad". Personer med IBS lär sällan ha lika besvärliga symptom, men framför allt kan symptomen oftast undvikas med lämplig kost. IBS kan snarare jämföras med laktosintolerans, som i sig eventuellt kan betraktas som en forn av IBS. Symptomen på laktosintolerans och IBS är långt de samma. Att vara laktosintolerant är inte en sjukdom, utan ett normalt tillstånd, som gäller majoriteten av jordens vuxna befolkning. Liksom en laktosintolerant är symptomfri om hon eller han undviker laktos kan i princip en person med IBS vara symptomfri genom att undvika livsmedel med vissa kolhydrater. Riktigt så enkelt är det ändå inte.


Anders Bäckman, IBD Cycling
Irritabel tarm ansågs länge förorsakas av psykisk stress. För mig var det ändå tidigt uppenbart att mina problem berodde på störd tarmflora till följd av att jag prövat på att vara vegetarian på 1980-talet. Min lösning på problemet var att jag började undvika grönsaker, frukt och fullkornsprodukter, eftersom de innehåller rikligt med fibrer. Småningom insåg jag ändå att jag tål potatis, fastän det naturligtvis även innehåller en del fibrer, medan redan små mängder av lök gav svåra symptom. Varför jag brukade få problem med magen när jag var förkyld förstod jag inte. Det tog lång tid innan jag såg ett samband mellan sötningsmedlen i halspastiller och problem med magen. Fortfarande torde jag i onödan undvika fiberrika livsmedel som i verkligheten inte är ett problem. Det är nämligen skillnad på olika fibrer, liksom på olika mono- di- och oligosackarider. Kostfiber består inte alls bara av cellulosa, vilket jag länge trott.

Begreppet FODMAP för fermeterande kolhydrater, som kan förorsaka jäsningsprocesser i tjocktarmen, lanserades för mindre än två årtionden sedan. FODMAP är en förkortning för fermentable oligo-, di-, mono-saccharides and polyols, där polyols kan översättas till sockeralkoholer. Exempel på sockeralkoholer är sorbitol och xylitol, som används som sötningsmedel i sockerfria produkter. En person med IBS kan bli symptomfri genom att hålla sig till en kost låg på FOFMAP.

Själv diagnostiserades jag för länge sedan för laktosintolerans. Det är ingenting jag gör ett nummer av. Jag håller mig om möjligt till laktosfria eller låg laktoshaltiga produkter, men en tablett med enzymen laktaid fungerar även bra. Tyvärr finns det inga tabletter att ta för personer med IBS. Inte heller finns det några direkta motsvarigheter till laktosfria eller låg laktoshaltiga mjölkprodukter. Medan det finns vegetariska alternativ för veganer och vegetarianer, laktosfria alternativ för laktosintoleranta och glutenfria alternativ för de kanske 2 procent av befolkningen som är glutenintoleranta eller lider av celiaki så hittar man aldrig FODMAP-fria alternativ för de kanske över 10 procent som lider av IBS.



Trots att medierna under de allra senaste åren uppmärksammat FODMAP och IBS, så har livsmedelproducenterna inte ännu kommit på att marknadsföra produkter som låg FODMAP-haltiga. Tvärtom ingår lök, soja, kli, spannmålsfibrer och sockeralkoholer som tillverkningsämnen eller tillsatsämnen i många livsmedel där de inte skulle behövas. Det går inte att köpa färdiga köttbullar utan lök och det kan vara svårt att hitta bröd som inte är rikligt på vätefiber. Däremot marknadsförs produkter ofta som sockerfria och rikliga på fibrer. Så länge en person med IBS själv tillreder sin mat är IBS inget större problem, om man vet vilka FODMAP man speciellt bör undvika. Om jag däremot skall gå ut och äta eller blir bjuden på middag så är det inte så lätt.

Jag kritiserar gärna livsmedelproducenter och restauranger för att helt nonchalera personer med IBS. I ärlighetens namn skall dock sägas att personer med IBS ofta saknar en diagnos och inte själva vet vad de tål och inte tål. Många personer med IBS väljer gärna ett glutenfritt alternativ. I verkligheten torde de må bra av glutenfria alternativ, för att de inte tål större mängder av vätefibrer, men det vet de ofta inte om. Därtill kommer att personer med IBS tål olika slag av fermeterande kolhydrater, så ingen låghaltig FODMAP-kost passar alla. Helt kan och bör de fermeterande kolhydraterna inte heller lämnas bort. Ändå är det häpnadsväckande hur dåligt experter på kost och näring fortfarande verkar känna till IBS och problemen med FODMAP. Men visst har t.ex. läkare börjat förstå att fiberrik kost snarare kan vara orsaken till än lösningen på problem med irritabel tarm. För egen del skulle det gälla att bättre ta reda på vilka kolhydrater, fibrer och livsmedel jag trots allt tål, för det är även viktigt med en mångsidig kost.