Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg

17 december 2023

Justitiekanslerns makt och roll


I samband med beredningen av regeringens beslut i november att delvis eller helt stänga Finlands östgräns kom biträdande justitiekanslern Mikko Puumalainens tolkning av lagen att kritiseras från olika håll. Regeringen kunde i mitten av november inte helt stänga gränsen, eftersom Puumala i egenskap av laglighetsövervakare ansåg att det inte fanns juridiska förutsättningar att stänga gränsen. Puumala fick inte bara kritik för sin lagtolkning enligt vilken en fullständig stängning av östgränsen inte var lagenlig, eftersom stängningen stod i strid med asylrätten. Sannfinländarnas ordförande, finansminister Riikka Purra lät även förstå att regeringen kunde ta beslut att stänga gränsen trots att laglighetsövervakaren ansåg att juridiska förutsättningar inte fanns.

Kritiken av biträdande justitiekanslern resulterade i att Högsta förvaltningsdomstolen den 7 december publicerade ett pressmeddelande med rubriken "HFD:s president: Ifrågasättandet av maktens tredelning tär på förtroendet för rättsstaten". Justitiekanslersämbetet representerar inte nödvändigtvis den dömande makten, men i pressmeddelandet säger HFD:s president Kari Kuusiniemi följande:

Justitiekanslern i statsrådet har som uppgift också att övervaka domstolarnas allmänna verksamhet. Ifall justitiekanslern inte bibehåller sitt oberoende och sin integritet, utan underkastar sig de politiska beslutsfattarnas önskemål kan detta återspegla sig även på domstolarna.

Man kan diskutera huruvida Purra eller någon annan verkligen ifrågasatt maktens tredelning, då fördelningen av makten i Finland strängt taget inte följer Montesquieus maktfördelningsprincip. Finland saknar en förvaltningsdomstol och i stället är det enligt grundlagen riksdagens grundlagsutskott som tolkar grundlagen då grundlagsenligheten i lagförslag och andra ärenden bedöms. 

Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då är det inte oproblematiskt att en enskild laglighetsövervakares tolkning avgör vilka beslut regeringen kan ta. I den aktuella frågan om stängningen av östgränsen förefaller biträdande justitiekanslern Puumalainen, som har en bakgrund som minoritetsombudsman, dessutom tolka lagen annorlunda än justitiekansler Tuomas Pöysti.

Det är inte bara lagen som kan tolkas på olika sätt, utan det finns även olika uppfattningar om justitiekanslerns roll. I samband med grundlagsutskottets behandling av den nya gränsbevakningslagen i juni 2022 sade den åländska riksdagsledamoten och medlemmen i grundlagsutskottet Mats Löfström angående regeringens nya möjligheter att stänga gränsen att "Justitiekanslern har en viktig roll i att säkerställa att det är så nödvändigt som grundlagsutskottet säger." (Se artikeln "Lagligt att stänga alla gränsövergångar vid hybridhot, säger grundlagsutskottet" på Svenska Yle.) Uppfattningen att det är justitiekanslerns uppgift att säkerställa att en stängning av gränsen är "nödvändig" kan diskuteras. För regeringen kan det i vissa situationer vara ändamålsenligt att överlåta en dylik uppgift till justitiekanslern, men tolkningen av vad som är "nödvändigt" för att åtgärda hybridoperationer behöver inte vara justitiekanslerns uppgift.

Jag är ingalunda rättslärd eller speciellt insatt i justitiekanslersämbetets uppgifter, men jag följde noga med justitiekanslerns agerande inför statsrådets så kallade Sibbobeslut i juni 2007. (Se min blogg Fallet Sibbo!) Både justitiekansler Paavo Nikula och hans efterträdare Jaakko Jonkka lyfte i samband med initiativet till Helsingfors inkorporering av sydvästra Sibbo fram ministrarnas domarroll: När lagen ger möjligheter till olika tolkningar är det statsrådet som i sista hand gör den juridiska bedömningen huruvida ett beslut är lagenligt eller ej. Flera ministrar bedömde sig utgående från justitiekanslerns tolkning av ministrarnas domarroll vara jäviga att delta i statsrådets Sibbosbeslut. 

Justitiekansler Jonkka tvådde inför Sibbobeslutet sina händer och hävdade att det är möjligt att utgående från rådande kommunindelningslag tolka de juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen på olika sätt. Statsrådet skulle enligt justitiekanslern först bedöma huruvida det fanns juridiska förutsättningar för den föreslagna inkorporeringen, i praktiken bedöma huruvida det fanns "särskilt vägande skäl". Först efter att ha bedömt de juridiska förutsättningarna kunde regeringen ta ställning till den föreslagna ändringen i kommunindelningen. Före Nikula och Jonkka hade även f.d. justitieombudsmannen Jacob Söderman framhållit ministrarnas domarroll i samband med beslut om ändringar i kommunindelningen.

Huruvida beslut om stängning av Finlands gräns mot Ryssland kan jämföras med beslut om kommunsammanslagningar vet jag inte, men man kan hävda att ministrarna kollektivt har större förutsättning än en enskild jurist att bedöma "nödvändigheten" i en stängning av gränsen för att avvärja ett allvarligt hot. Bristen på maktfördelning i Finland kan i vissa fall äventyra gruppers och enskilda individers rättigheter och rättssäkerhet, men det kan även vara problematiskt att låta en enskild jurist avgöra hur regeringen agerar mot en hybridattack.

23 oktober 2023

Hets mot folkgrupp

Efter terroristorganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober fylldes mitt flöde på sociala medier med videoklipps som visade demonstrationer där muslimer i västerländska städer uttrycker sitt stöd för Hamas och sitt hat mot judar. I Sidney ropade demonstranterna direkt "Gas the Jews" medan man på andra orter nöjde sig med frasen ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Dessa demonstrationer inleddes innan Israels motoffensiv ens hunnit komma igång. På Sergels torg i Stockholm har sympatisörer till Hamas demonstrerat sida vid sida med nynazistiska Nordiska befrielsefronten. Ett tag trodde jag att journalistkåren och vänstern i allmänhet skulle tvingas att omvärdera sin syn på hets mot folkgrupp, islam och massinvandring från muslimska länder tills jag insåg att de massiva demonstrationerna till stöd för Hamas och mot judarna (alltså inte bara mot staten Israel) tydligen bara ägt rum i min egen bubbla på sociala medier.



Nå, de ovanbeskrivna demonstrationerna har nog ägt rum, och de har fortsatt, men de har fått lite uppmärksamhet i nyhetsmedia, åtminstone finländsk. Kanske är man rädd för att det islamistiska hetsandet mot Israel och judar i allmänhet skall leda till att muslimerna själva blir utsatta. Det kan vara ett svepskäl från mediernas sida att ignorera de muslimska reaktionerna och se bort från ett allvarligt problem. I Tyskland har reaktionerna mot islamisternas hets mot judar dock fått mycket större uppmärksamhet av så väl medier som beslutsfattare.

Alla demonstrationer mot Israel är inte entydigt för Hamas och alla demonstranter är inte muslimska araber. I Finland har åtminstone även organisationen Fredskämparna deltagit i demonstrationer för ett "fritt Palestina". Flera framstående representanter för Vänsterförbundet har även starkt kritiserat Israels motåtgärder mot Hamas attack. Det verkar ändå huvudsakligen vara araber och muslimer som deltagit i demonstrationerna.

I Finland hade vi i somras en rasismdebatt och en politisk kris efter att sannfinländska ministrar blivit fast för att i påstådda dolda budskap eller privata textmeddelanden ha utryckt sig rasistiskt och även specifikt antisemitistiskt. Demonstranterna som utryckt sitt stöd för Hamas är naturligtvis inte ministrar, men det är ändå frapperande hur tyst det har varit i massmedierna då det gäller islamistisk antisemitism. De personer eller konton som på sociala medier i somras frekvent delade kritik mot påstått rasistiska och rentav nazistiska budskap har just inte kritiserat den islamistiska antisemitismen eller ens Hamas attack den 7 oktober.

Att ifrågasätta omfattningen av Förintelsen eller uttala stöd för antisemitiska konspirationsteorier är ett säkert sätt att bli utfryst ur det finländska samhället. För att bli stämplad och cancellerad kan det räcka med att delta i en konferens där någon deltagare eller arrangör uttryckt sig på ett sätt som kan tolkas som antisemitistiskt. Islamistisk antisemitism verkar här dock vara ett undantag.



Det är kanske bara en liten minoritet av muslimerna som är antisemiter, men massinvandringen från Mellanöstern och Nordafrika har gjort livet otryggt för judar på många håll i Europa. Detta är ingalunda ett nytt problem, utan någonting som länge varit uppenbart t.ex. i Malmö. När konflikter mellan Israel och araber blossar upp brukar judar bosatta i invandfringstäta orter vara speciellt utsatta. De nu aktuella demonstrationerna visar paradoxalt på behovet av en judisk stat där judar kan känna sig trygga. Demonstranterna betraktar sig kanske inte som anti-semitister, utan som antisionister, men antisionismen står ofta för åsikten att staten Israel bör utplånas och alla judar lämna området som man kallar Palestina. Och de muslimska demonstranterna riktar lätt sitt agg mot judar bosatta även utanför Israel eller Palestina.

I Finland har lagen om hets mot folkgrupp av allmänna åklagaren tillämpats mot uttalanden som kan anses vara kränkande mot sexuella minoriteter, trots att knappast något hets eller uppviglande mot aktuella minoriteter förekommit i sammanhanget. I vårt land har lagen om hets mot folkgrupp även tillämpats på sannfinländska politiker som kritiserat islam och profeten Mohammed själv.

Många länder har lagar mot hets mot folkgrupp eller "hatprat" (hate speech). Åtminstone i Sverige stiftades en lag om hets mot folkgrupp ursprungligen för att kunna stoppa antisemitistisk hets. Fortfarande tolkas vissa antisemitiska eller nazistiska uttryck som hets mot folkgrupp, men beskyllningar om hatpropaganda förekommer numera främst då det gäller angrepp på andra minoriteter och i sammanhang som lagstiftarna knappast hade kunnat föreställa sig för några årtionden sedan. I mitt blogginlägg "Yttrandefrihet" från ett år sedan skrev jag att "Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde ... ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier." Det aktuella läget visar ändå på ett behov av lagar om hets mot folkgrupp.



När den samlingspartistiska riksdagsledamoten Atte Kaleva på Instagram hävdade att en palestinsk demonstration invid Israels ambassad i Helsingfors var rasistisk och antisemitistisk blev han själv anmäld för hets mot folkgrupp. Hur polisen förhåller sig till anmälan som gjordes av Suomen palestiinalaisten siirtokuntayhdistys vet jag inte, men jag har åtminstone inte från den politiska vänstern sett något stöd för Kaleva. Det förefaller som om vänsterns motstånd mot antisemitism liksom omhuldande av minnet av Förintelsen inte är syftat att skydda judar, utan i första hand att gynna egna ideologiska och politiska intressen.

11 juni 2023

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.



I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.


https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.


Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.


Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.


Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.


http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.


https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.

3 januari 2023

Twitterfilerna

Elon Musk har fått mycket publicitet sedan han i oktober ifjol köpte och tog över Twitter. Däremot har de etablerade massmedierna nästan totalt negligerat de så kallade Tvitterfilerna, Twitter files. För att på svenska eller finska kunna ta del av Twitterfilerna måste man vända sig till alternativa medier eller mindre högermedier så som Epoch Times, Samnytt och Suomen Uutiset.

När Musk våren 2022 meddelade att han vill köpa Twitter motiverade han det med att han vill trygga yttrandefriheten. I likhet med Facebook hade Twitter kritiserats för att blockera och filtrera speciellt högersinnade användare och deras tweets. Särskilt mycket kritik hade Twitter fått efter att ha blockerat Donald Trump medan han ännu var president. En annan stor kontrovers var blockeringen av New York Post efter att tidningen hade publicerat en artikel om Joe Bidens son Hunter Bidens bärbara dator hösten 2020 några veckor före det amerikanska presidentvalet. Twitter stängde inte bara tillfälligt New York Times twitterkonto, utan förhindrade även andra användare från att sprida nyheten om Hunter Bidens dator. Senare medgav Twitter att man gjort fel när man blockerade New York Times och nyheten om Hunter Bidens dator.

Då Musk tog över Twitter kom han över en massa filer med bl.a. e-postmeddelanden, som han lät några journalister gå igenom. Journalisterna publicerade under december och början av januari sina rapporter som trådar av tweets på Twitter, vilket lär vara det enda villkoret Musk ställde dem. Den första tråden publicerades av Matt Taibbi den 3 december och handlar främst om hur Twitter blockerar nyheten om Hunter Bidens dator.

Den andra tråden eller "Twitter Files Part Two" publicerades av Bari Weis den 9 december. Den andra delen av Twitterfiler handlar speciellt om shadowbaning eller smygblockering, någonting som Twitter tidigare förnekat att förekommit, men som nu bevisligen ägt rum i en stor skala. Den tredje tråden publicerades av Taibbi följande dag under rubriken "The Removal of Donald Trump". Den fjärde tråden, som publicerades av Michael Shellenberger samma dag, fortsätter på samma tema.

Ytterligare ett centralt tema i Twitterfilerna är filtreringen av kommunikation relaterat till COVID-19. Det framgår att den amerikanska regeringen på detta område utövade ett stort inflytande på Twitters moderering - eller censurering. Det var inte bara (farlig) desinformation och missinformation som filtrerades, utan även rimliga åsikter, välgrundade hypoteser och korrekt information av meriterade forskare inom medicin och virologi.

 

Ur de tiotal trådarna eller delarna av Twitterfilerna framgår det att så väl det republikanska som det demokratiska paritet försökte påverka Twitters moderering inför presidentvalet 2020. Att filtreringen gynnade demokraterna förklaras främst med att de hade flera kontakter på Twitter eller att Twitters anställda i övervägande grad sympatiserade med demokraterna. Det var inte bara de två partierna och presidentens kansli som kommit med önskemål om blockering och deplattformering. Även den amerikanska federala polismyndigheten FBI har varit flitigt i kontakt med Twitter och påverkat Twitters moderering.

Att FBI är i kontakt med Twitter är i sig inte anmärkningsvärt. Det lär höra till polismyndigheternas uppgifter att varna privata bolag för utländska påverkningskampanjer och risk för lagbrott. Åtminstone när det kommer till Hunter Bidens laptop verkar det dock som om FBI, för att stoppa nyheten om laptoppen, mot bättre vetande antytt att materialet som New York Times kommit över kunde vara hackat eller stulet. Agerandet närmar sig statlig censur, vilket står i strid med det första tillägget i den amerikanska konstitutionen. 

Efter att Musk tagit över Twitter har han kritiserats för en naiv syn på yttrandefrihet. Moderering av sociala medier är inte lätt. Vad som är lagligt innehåll varierar från stat till stat. Ryssland upprätthåller trollfabriker som sprider falsk information och rysk propaganda via falska twitterkonton, men den ryska desinformationen och de ryska narrativen sprids även via genuina västerländska twitteranvändare. Annonsörer, användare och anställda kan vara känsliga för innehåll som kan uppfattas som kränkande för någon grupp. Till skillnad från Facebook har Twitter inte varit de stora massornas sociala medium, utan har framför allt varit en direkt kanal för politiker och journalister, användare som är extra måna om att inte förknippas med oönskade sammanhang. Allmänt taget verkar journalistkåren vara kritiska till förändringar som Musk drivit igenom, fastän det i praktiken inte är så mycket som förändrats för användarna.

I medlet av december suspenderades tillfälligt ett antal journalister från Twitter för att de hade rapporterat om eller länkat till webbsidor där Musk lokaliserades. Avstängningen sågs som ett uttryck för att Musk gick emot sin egen princip om obegränsad yttrandefrihet och fick stor uppmärksamhet även i Norden. Däremot negligerades nästan helt de samtidigt publicerade Twitterfilerna.

Orsakerna till att mainstreammedia negligerat Twitterfilerna kan man spekulera om. Jag tror att det åtminstone till en del handlar om kollegialt socialt tryck och bristande kollektiv självkritik. Avslöjandena torde kunna upplevas som pinsamma för journalistkåren, men man har naturligtvis även ur ett journalistiskt perspektiv försökt motivera varför man inte skriver eller rapporterar om Twitter files. Läsarna har ju frågat både i diskussionsspalter och på sociala medier.

Den vanligaste uttryckta (bort)förklaringen till att medierna negligerat Twitterfilerna torde vara att de inte fört med sig någonting nytt. Amerikanska medier har redan tidigare rapporterat om skandalen kring blockeringen av New York Times i samband med nyheten om Hunter Bidens bärbara dator. Amerikanska medier har även påtalat annan filtrering som kan ha haft en avgörande inverkan på det amerikanska presidentvalet. Dess värre har medierna i Norden nästan helt försummat dessa nyheter.

Att Musks ledarskap är inkonsekvent, impulsivt och delvis populistisk är naturligtvis inget hållbart argument för att inte rapportera om problematik före Musk tog över Twitter. Att Twitter files publicerats just på Twitter och inte i något traditionellt massmedium är ändå ett ofta yttrat argument mot att inte rapportera om de aktuella avslöjandena. I sig är det ingenting som säger att de nordiska medierna måste rapportera om allt som händer i USA. Det problematiska är att den amerikanska politiken de facto får stort utrymme och rapporteringen huvudsakligen sker ur ett vänsterperspektiv, åtminstone sedan Trump år 2016 tillträdde som president. De stora etablerade nordiska medierna refererar nästan uteslutande till amerikansk "liberal" mainstream media, som dess värre långt har gett upp ambitionen att vara objektiv och balanserad.

Twitterfilerna är bara en i raden av amerikanska nyhetsämnen som försummats på politisk grund. De stora nordiska massmedierna beskriver den amerikanska verkligheten huvudsakligen så som den uppfattas eller uppmärksammas ur ett amerikanskt vänsterperspektiv, medan nyheter som på republikanskt håll uppfattas som viktiga helt kan försummas. En följd av dylika försummelser från mainstreammediernas sida är att det skapas efterfrågan på alternativa medier, som inte alltid står för god eller tillförlitlig journalistik. En alvarligare följd är att ensidig och partisk mediebevakning i likhet med filtrering på sociala medier skapar grogrund för konspirationsteorier om en deep state och andra dolda nätverk som utövar makt och censur. När de västerländska medierna försummar en opartisk och mångsidig bevakning skapas det även rum för högermedier sådana som den ryska propagandakanaler RT, som man numera visserligen måste ha VPN för att kunna ta del av, även på Twitter.

28 juni 2022

Mot medlemskap i Nato


Då Ryssland anföll Ukraina i februari svängde opinionen för ett finskt Nato-medlemskap. Man har förundrat sig över att finländarna ändrade åsikt så snabbt, men man borde kanske snarare fråga sig varför stödet för ett finländskt medlemskap i Nato inte har varit större förut. Ryssland har, för dem som velat se, varit ett hot långt före den 24 februari i år, men först i vintras insåg man allmänt att Finland behöver Nato för att trygga sin säkerhet.

En motsvarande svängning av opinionen skedde samtidigt i Sverige, men den var inte lika radikal. I Sverige är stödet för ett medlemskap i Nato för tillfället inte lika stort som i Finland, men i Sverige hade man inte heller från tidigare uttalat en "Nato-option". Det är speciellt regeringspartiet Socialdemokraterna och den övriga vänstern som motsatt sig en Nato-option, men lika väl var den svenska socialdemokratiska regeringen i maj färdig att ansöka om ett medlemskap samtidigt med Finland.

I både Finland och Sverige gjorde man konklusioner av det förändrade säkerhetsläge som kriget i Ukraina ansågs innebära, men trots att man tog likadana beslut drog man inte nödvändigtvis samma slutsatser. Grovt förenklat och starkt generaliserat fick man i Finland och Sverige motsatta insikter av kriget i Ukraina. I Sverige insåg man att Nato eller dess medlemmar i fall av krig med kärnkraftmakten Ryssland inte skickar trupper till länder som inte är medlemmar i försvarsalliansen Nato. I Sverige har man föreställt sig att man genom att förklara sig neutral eller alliansfri kan hålla sig utanför krig, samtidigt som man litat på att stödet från USA och övriga väst skulle avskräcka Ryssland från att anfalla. Anfallskriget mot Ukraina strider mot dessa föreställningar. I Finland insåg man tvärtom att ett europeiskt land som anfalls av Ryssland inte lämnas ensamt, utan kan räkna med massivt stöd från väst. I Finland har man länge självömkande föreställt sig att Finland måste klara sig själv och vid behov förvara sig ensam liksom man gjorde under vinterkriget. Det massiva stöd som Ukraina har fått strider mot även den föreställningen.

Att Finland och Sverige hittills stannat utanför Nato kan delvis förklaras av vänsterideologiska orsaker. I Sverige handlar önskan om att förbli alliansfritt även om identitet och nostalgi från Olof Palmes dagar, då Sverige kunde kritisera så väl USA som Sovjetunionen - samtidigt som man hade hemliga eller inofficiella försvarsavtal med USA. I 200 år har Sverige hållits utanför krig och det har präglat den svenska nationella identiteten på liknande sätt som krigen präglat den finska identiteten. I Finland bygger alliansfriheten på politiken under kalla kriget, då Finland påtvingades en pakt med Sovjetunionen, men önskade att bli betraktat som ett neutralt land och kunde stå värd för europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen år 1975. I stället för att känna sig förnedrad av att ha tvingats till undfallenhet kom man i Finland att uppfatta neutralitetspolitiken som en framgång så till den grad att man ville bevara den även efter Sovjetunionens upplösning. Fast egentligen gav man upp neutraliteten redan på 1990-talet, men Finland förblev liksom Sverige alliansfritt. Tänkesättet från kalla krigets dagar har levt kvar, då man i Finland inte gjort upp med undfallenhetspolitiken eller finlandiseringen. I Finland har undfallenhetspolitiken rötter som går tillbaka ända till 1800-talet, då prästerskapet och de finsknationalistiska fennomanerna förespråkade och drog fördel av undfallenhetslinjen.


I Sverige tänkte man under det kalla kriget även på Finland. En orsak till att Sverige valde att inte gå med i Nato var att man inte ville lämna Finland ensamt utanför försvarsalliansen. Tanken var att Sverige skulle ansluta sig till Nato i fall Sovjetunionen skärpte greppet om Finland och att Sovjetunionen räknade med detta. Ett neutralt Sverige var således i Finlands intresse och Finlands sak var Sveriges även under det kalla kriget. Det handlade inte bara om omtanke om brödrafolket. Det var även i Sveriges eget intresse att bevara Finland som en buffert mot Sovjetunionen och östblocket. När man i Finland nu säger att "Sveriges sak är vår" handlar det på motsvarande sätt även om att det är i Finlands säkerhetspolitiska intresse att även Sverige går med i Nato samtidigt som Finland.

Ett av de vanligaste argumenten mot ett Nato-medlemskap som lyftes fram efter det ryska anfallet mot Ukraina är att tiden mellan en ansökan om medlemskap och ett förverkligat medlemskap är riskfylld. Både i Sverige och Finland ansåg många, speciellt i ett tidigt skede av kriget, att en ansökan om ett medlemskap under pågående krig skulle upplevas som en provokation som kunde leda till en eskalering. För att förkorta denna så kallade gråzon sökte Finland och Sverige bekräftelse på att samtliga nuvarande Nato-länder skulle godkänna Finland och Sverige som nya medlemsländer. Före Finland och Sverige lämnade in sina medlemsansökningar lät samtliga nuvarande medlemmar inklusive Turkiet förstå att de inte skulle stoppa ett medlemskap. Så fort ansökan var gjord meddelade ändå Turkiets president Recep Erdoğan att Turkiet inte kommer att säga ja till ett svenskt eller finskt medlemskap i Nato.

Om man utgår ifrån att  Erdoğan agerat det minsta rationellt, så hade Turkiet ingenting emot att Finland och Sverige ansökte om medlemskap. Tvärtom var det väl vad Erdoğan önskade, eftersom en ansökan skulle ge Turkiet möjligheter att ställa krav i olika riktningar. Ser man att en gråzon mellan en ansökan  och ett förverkligat medlemskap är en speciellt riskfylld period, så förefaller Turkiet med flit ha gillrat en fälla. 



Man kan ändå även se det som en positiv sak att Turkiet kom med sina krav först efter att medlemsansökan var ett faktum. I själva verket torde perioden fram till att beslutet om en medlemsansökan var gjord ha varit den bästa chansen för en rysk hybridpåverkan. Nu blev perioden från att diskussionen om ett medlemskap i Nato kom i gång fram till att en ansökan lämnades in kort och en rysk direkt påverkan var obefintlig. Dessutom har man från ryskt håll redan stängt gaskranen och stoppat leveransen av elektricitet, så Ryssland har redan förbrukat sina främsta möjligheter till påtryckning. Finland är till skillnad från en del centraleuropeiska länder inte heller beroende av gas för varmvatten och uppvärmning av hus.

Före kriget mot Ukraina hade Ryssland goda möjligheter till hybridpåverkan. Möjligheterna att påverka Finland begränsas visserligen av Finlands medlemskap i EU, som långt styr Finlands utrikespolitik, men 2015-2016 förmådde Ryssland tvinga Finland till bilaterala förhandlingar genom att låta transportera asylsökande till den finska gränsen. För sex år sedan lyckades Ryssland av allt att döma ha en avgörande inverkan på så väl presidentvalet i USA som på folkomröstningen om "brexit" i Storbritannien. Man kan bara föreställa sig hur en rysk påverkan i en folkomröstning om ett finskt eller svenskt medlemskap i Nato kunde ha sett ut. 

Ett vanligt argument mot ett finskt Nato-medlemskap har varit att det skulle provocera Ryssland. Georgien och Ukraina är exempel på länder vars medlemskap i Nato Ryssland har försökt stoppa med militära medel. I verkligheten har man kanske inte föreställt sig att en provokation skulle leda till ett militärt angrepp på Finland, utan tänkt sig att Ryssland kunde bestraffa ett finskt medlemskap i Nato med mjukare medel, främst ekonomiska. En del finska företag har varit mycket beroende av Ryssland. Hit hör statsägda bolag så som Finnair och Fortum. Via företag med intressen i Ryssland hade det kunnat vara relativt lätt för Ryssland att utöva påtryckningar mot Finland. Den möjligheten finns inte längre eller åtminstone inte för tillfället.

Personligen är jag särskilt nöjd över att Finland och Sverige genom medlemskap i Nato kommer att kunna bidra till säkerheten i hela Europa och speciellt i Baltikum. Det tidigare valet att stanna utanför Nato har inte bara varit beklagligt med tanke på Finlands och Sveriges egen säkerhet, utan även osolidariskt med tanke på Estlands, Lettlands och Litauens utsatta läge. Vill man se något positivt med att Finland tills i år valt att stanna utanför Nato så kan det noteras att alliansfriheten har tvingat Finland att behålla en stark armé baserad på allmän värnplikt. Det gör att Finland nu är starkt välkommet i Nato.


16 juni 2021

Hypoteser om coronavirusets ursprung

I samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet intensifierade sociala medier flaggningen och filtreringen av skadlig och falsk information. Speciellt nitiska har Facebook, Twitter och Youtube varit då det gällt att flagga och filtrera konspirationsteorier i anknytning till Donald Trump och coronaviruset. (Se mina blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset" och "Konspirationsteoriernas år 2020".) Till konspirationsteorierna om covid-19 verkar man även ha räknat hypotesen om att coronaviruset läckt ur ett forskningslaboratorium i Wuhan. Åtminstone blockerade Facebook ännu i våras påståenden om att det aktuella coronaviruset skulle vara skapat i ett laboratorium.

https://www.facebook.com/formedia/blog/together-against-covid-19-misinformation-a-new-campaign-in-partnership-with-the-who

Den 26 maj gjorde Facebook en ändring i sin linje. Nu var det inte längre stopp för åsikter om att viruset kunde vara skapat i ett laboratorium. De etablerade amerikanska vänstermedierna ändrade linje samtidigt med företaget Facebook. Den konkreta bakgrunden var att The Wall Streat Journal den 23 maj på basen av en flera månader gammal underrättelserapport rapporterade om att tre forskare på det omtalade forskningslaboratoriet i Wuhan hade insjuknat med symptom som passar in på covid-19 redan i november 2019 och att Joe Biden ett par dagar efter The Wall Streat Journals rapportering uppmanade WHO och den amerikanska säkerhetstjänsten att intensifiera utforskningen av virusets ursprung. Enligt underrättelserapporten såg underrättelsetjänsten nu laboratorieläckan som en möjlighet vid sidan av ett zoonotiskt ursprung. Redan den 14 maj hade den fackvetenskapliga tidskriften Science publicerat en text där 18 forskare krävde bl.a. att både hypotesen om en läcka och hypotesen om en naturlig överföring måste tas på allvar.

https://www.whitehouse.gov/briefing-room/statements-releases/2021/05/26/statement-by-president-joe-biden-on-the-investigation-into-the-origins-of-covid-19/


Att hypotesen om en läcka från det virologiska institutet eller ett forskningslaboratorium i Wuhan stämplats som en konspirationsteori är i första hand en följd av kinesisk manipulering, men även en följd av att Trump våren 2020 sade sig ha sett bevis på att virusets läckt från ett laboratorium i Wuhan. Presidentens utsaga stöddes av utrikesminister Mike Pompeo, men Trumps antagande om en labbläcka avfärdades som ett grundlöst påstående i raden av presidentens många lögner, fastän han uttryckligen sade att han inte fick berätta om bevismaterialet som han grundade sig på. Trump uppmanande även underrättelsetjänsten att vidare utforska virusets ursprung. Samtidigt avfärdade man från underrättelsetjänstens sida påståendena om att viruset skulle vara skapat eller modifierat i ett laboratorium. De amerikanska underrättelsetjänsterna verkar inte ha varit helt lojala mot den sittande presidenten. Frågan om virusets ursprung var inte längre bara av utrikespolitisk, utan även av (amerikansk) inrikespolitisk betydelse. Att Trump tog ställning för hypotesen om en läcka förefaller ha varit en tillräcklig orsak för vetenskapsmän, mainstreammedier och Big Tech att betrakta teorin om ett laboratorieläckage som en konspirationsteori. Denna självrannsakande slutsats drog åtminstone flera ansedda medier slutet av maj i år.


https://www.facebook.com/formedia/blog/together-against-covid-19-misinformation-a-new-campaign-in-partnership-with-the-who

Att Facebook och etablerade medier avfärdade en hypotes för att den stöddes av Donald Trump är pinsamt och undergräver mediernas trovärdighet. Det fanns dock andra grunder för att beteckna hypotesen om en laboratorieläcka som konspirationsteori. Den 19 februari 2020 publicerade den högt ansedda brittiska medicinska tidskriften Lancet ett ställningstagande där 27 undertecknande sade sig “strongly condemn conspiracy theories suggesting that COVID-19 does not have a natural origin.” Detta ställningstagande lär starkt ha påverkat diskussionen om virusets ursprung. I början av maj i år uppmärksammades det att ställningstagandet skrivits eller åtminstone organiserats av Peter Daszak, vars organisation Eco Health Alliance samarbetat med och finansierat verksamhet i virologiska institutet i Wuhan. 

Daszak kan alltså anses ha eget intresse av att man tog avstånd från hypotesen om en läcka, men redaktionen för Lancet noterade dess värre inte intressekonflikten. Daszak har även lett the Lancet COVID-19 Commission med uppgift att utforska coronavirusets ursprung. Därtill ingick Daszak i WHO:s delegation, som i början av detta år utredde virusets ursprung på plats i Kina och enligt vars rapport möjligheten att viruset härstammar från ett laboratorium i Wuhan var "ytterst osannolik".

https://www.thelancet.com/pdfs/journals/lancet/PIIS0140-6736(20)30418-9.pdf


Bedömningen av de olika hypoteserna om virusets ursprung försvåras av omständigheten att kinesiska myndigheter inte gett det internationella vetenskapssamfundet tillgång till all relevant information. Istället har de stängt ner databaser, förstört potentiellt bevismaterial och spridit desinformation. Eftersom det går utanför mitt kunskapsområde har jag svårt att ta ställning till om man från virusets struktur och genetiska kod kan avgöra om viruset spridits på naturlig väg och överförts via djur eller läckt från ett laboratorium där det modifierats eller utvecklats via en påskyndad evolution. Ett faktum som lär tala för den senare hypotesen är att viruset från första början var väl anpassat för mänskliga celler. I princip kan ett virus läcka ur ett laboratorium även utan att det är manipulerat. Det har hänt förut, men SARS-CoV-2 har inte hittats före utbrottet av pandemin, så i det aktuella fallet handlar hypotesen om en läcka underförstått även om att viruset skapats i ett laboratorium.

Det är kanske möjligt att virologer kan komma att spåra det aktuella coronavirusets ursprung, men det är inte säkert att det lyckas. Det är väl i virologernas gemensamma intresse att man lyckas hitta ett naturligt ursprung - även med tanke på virologins allmänna anseende. Det lär för närvarande finnas lika lite bevis på att viruset har ett naturligt ursprung som på att det läckt ur ett laboratorium, men det beror på vilken typ av bevis man syftar på.

Frågan om ursprunget till coronaviruset SARS-CoV-2 är inte bara en fråga för vetenskapen. Det är inte bara virologer och andra vetenskapsmän som undersöker virusets ursprung. Det gör även journalister, spioner och privatspanare. Möjligheterna för grävande journalistik är naturligtvis begränsade i Kina, medan underrättelsetjänster kan använda sig av signalspaning på distans. Journalister har likaledes i källor på internet lyckats hitta avslöjande material om bl.a. kolonier av fladdermöss i ett laboratorium i Wuhan och kunnat påvisa att Peter Daszak kommit med missledande information om laboratoriets verksamhet. I Kina har man all orsak att kritisera "konspirationsteorier" (andra än de egna) och förkasta all annan utforskning än rent vetenskapliga undersökningar om virusets ursprung. 


Sky News Australia 15.6.2021, https://youtu.be/ANRs4DojOek

Gemensamt för journalistik och underrättelseverksamhet är att man inte alltid öppet kan hänvisa till källor och bevismaterial. Det är knappast annars heller lämpligt för virologer att referera till underrättelserapporter eller scoop i allmänna medier. I framtiden kanske även historiker kommer att ta ställning till virusets ursprung och eventuellt hitta belägg för att viruset läckt ur ett laboratorium. Det är uppenbart att historikernas källor, metoder och argumentation skiljer sig radikalt från virologernas bevismaterial och forskningsmetodik.

Det ligger i vetenskapens och mänsklighetens gemensamma intresse att ursprunget till SARS-CoV-2 klarläggs. Det har betydelse bl.a. för att vi i framtiden bättre skall kunna värja oss mot nya pandemier. Ifall viruset läckt ur ett laboratorium i Wuhan är det däremot knappast i det kommunistiska Kinas intresse att sanningen kommer fram. De kinesiska lokala och nationella myndigheterna har allt sedan epidemins utbrott agerat som om man hade någonting att dölja. Ifall det inte finns belägg för hypotesen om en labbläcka så verkar detta agerande inte speciellt rationellt, men det handlar kanske bara om ett systemfel, en motsvarighet till Sovjetunionens oförmåga att hantera informationsgången gällande härdsmältan i Tjernobyl.

Om Kina redan i slutet av år 2019 hade informerat om en labbläcka, så hade olyckan kanske inte varit en så stor prestigeförlust. Virus har tidigare läckt ur laboratorier och om man agerat öppet hade en pandemi kanske rentav kunnat undvikas. Om det däremot över ett år efter pandemins utbrott skulle läggas fram bevis på att de kinesiska myndigheterna hemlighållit en läcka, så skulle det vara katastrofalt för Kinas och det kinesiska kommunistiska partiets anseende.


CC / https://en.wikipedia.org/wiki/Wuhan_Institute_of_Virology

Medan Kina har intresse av att hemlighålla en eventuell labbläcka har andra instanser intresse av att hitta bevis för hypotesen om att viruset läckt ur ett laboratorium. Till dem som har intresse av bevis på laboratoriehypotesen hör det republikanska partiet i USA, amerikansk högermedia och speciellt mediebolaget Epoch Times, som är associerat till Falungong. I egenskap av bloggare ser även jag själv det som angeläget att de kinesiska myndigheternas agerande uppmärksammas och att omvärlden får upp ögonen för partidiktaturens mediepåverkan, manipulering och andra destruktiva sidor. Min egen inställning till Kina är av föga allmänt intresse, men förespråkar man öppenhet, så bör man väl som skribent vara öppen med egna utgångspunkter.

Så pass pragmatisk är jag själv att jag vårvintern 2020 tyckte att man kunde vänta med att kritisera Kina för dess agerande vid utbrottet av epidemin. Hela världen var då beroende av kinesiska produkter så som ansiktsmasker för att skydda sig från sjukdomen. Viktigare än att ställa eventuellt skyldiga till svars var vid den tidpunkten att tillsammans bekämpa pandemin. Att Finland, Europa och hela världen är beroende av kinesiska produkter inte heller bara Kinas fel.


CC / https://en.wikipedia.org/wiki/Surgical_mask

En av lärdomarna som vi kan ta med från coronapandemin är att det inte är bra att vara för beroende av Kina eller av enskilda leverantörer och kreditgivare i allmänhet. När det gäller Kina så gäller det ändå speciellt att se upp med det kommunistiska partiets ambitioner. Partiets starka kontroll kan påverka kinesiska bankers och företags agerande lika väl som kinesiska medier och forskningsinstitutioner.

Vetenskaplig forskning eller åtminstone naturvetenskaplig grundforskning är i regel ideologiskt och politiskt neutral. För trovärdigheten borde det vara irrelevant om en vetenskaplig upptäckt gjorts i ett privat amerikanskt universitet eller i ett statligt kinesiskt universitet, åtminstone då rönet publicerats i en ansedd vetenskaplig facktidskrift. När det gäller ursprunget till SARS-CoV-2 måste vi emellertid vara medvetna om att frågan är politiskt brännbar. Kinesiska virologer är här knappast fria att forska enligt strikta vetenskapliga principer och ännu minder fria att utrycka sina uppfattningar. Dess värre kan även västerländska vetenskapsmän och redaktörer på vetenskapliga tidskrifter påverkas av socialt tryck, politiska åsikter, sympatier och antipatier.

31 december 2020

Konspirationsteoriernas år 2020

Det har skrivits mycket om konspirationsteorier under år 2020. Kanske har benägenheten att tro på konspirationsteorier ökat när folk har tvingats stannat hemma och haft tid att upptäcka nya världar på internet. Det finns statistik som visar på ett ökat intresse för konspirationsteorier på sociala medier, men mig förefaller det stora intresset för konspirationsteorier framför allt vara ett medialt fenomen, åtminstone i Finland. Jag har på Facebook i olika sammanhang kritiserat mediernas bevakning av konspitrayionsteorier i allmänhet och Qanon i synnerhet och jag vill i denna bloggtext redogöra lite mera för hur jag tänker i frågan.

Journalister har i samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet hittat en klar mission i att avslöja och motarbeta felaktig information och konspirationsteorier. I sig är det viktigt att bekämpa missinformation, falska nyheter och konspirationsteorier, speciellt då de sprids av stater med onda avsikter. Så väl Ryssland som Kina lär ha utnyttjat pandemin för att skapa splittring på europeisk och nationell nivå. (Se mitt tidigare blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset"!) All missinformation sprids ändå inte med fientliga avsikter. Försöker man stoppa alla kontroversiella påståenden om t.ex. covid-19 finns det risk för att man även filtrerar befogade misstankar och kritik som träffar rätt.

Under pandemin och det amerikanska presidentvalet har Facebook, Twitter och Google pressats att ingripa mot spridningen av konspirationsteorier. Konspirationsteorierna har trots filtrering och andra  motåtgärder florerat mera än tidigare, men uppmärksamheten som konspirationsteorin Qanon har fått i massmedierna är knappast i proportion till hur det allmänna intresset för konspirationsteorier ökat. Under coronapandemin har representanter för alternativ medicin, konservativa väckelsekristna, Trumps anhängare och högerextremister demonstrerat mot ansiktsmasker och restriktioner tillsammans med enstaka anhängare av Qanon, men det gör knappast alla som misstror vaccin, vetenskap, myndigheter och etablerade medier till en sammansvuren rörelse med ett gemensamt mål. Rapporteringen av Qanon och och det amerikanska presidentvalet har ironiskt nog ibland uppvisat vissa likheter med konspirationsteorier. 

Den konspirationsteori eller de konspirationsteorier som går under namnet Qanon lär ska handla om att Donald Trump bekämpar ett pedofilnätverk, som huvudsakligen består av ledande demokratiska politiker. Denna konspirationsteori är så absurd att det är svårt att tro att allt för många tar den på fullaste allvar. Å andra sidan finns det opinionsundersökningar som visar att miljontals amerikaner, huvudsakligen republikaner tror att världen styrs av ödelmänniskor... Kanske man inte borde lita allt för mycket på opinionsundersökningar och i synnerhet inte på de svar som republikaner levererar på dumma frågor. Samtidigt motsvarar konspirationsteorin Qanon till vissa delar Trumps kamp mot den påstådda "djupa staten" och etablissemanget. Existensen av en deep state har i sig betraktats som en konspirationsteori eller rentav som en del av Qanon, men det är naturligtvis en väsentlig skillnad på teorier om å ena sidan ett nätverk av t.ex. vänstersinnade tjänstemän och representanter för vapenindustrin som motarbetar Trump och utövar makt utan politiskt mandat och å andra sidan ett närverk av demokratiska pedofiler som dricker blod från barn.

Att medierna så flitigt bevakat Qanon torde hänga samman med antipatierna mot Trump. Samtidigt som Trump slängt ur sig överdrifter och ogrundade påståenden och deklarerat att medierna är fake news och folkets fiende har etablerade medier i USA gett avkall på ambitionerna att vara opartiska i förhållande till Trump; medier i Finland och Sverige har delvis tagit efter. Uppmärksammandet av Qanon kan åtminstone delvis ses som riktad mot Trump och hans anhängare. Qanon ger åtminstone en löjeväckande bild av Trumps anhängare.

Misstron mot myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier lär vara större bland republikaner och anhängare av Trump än bland demokrater och denna misstro är en grogrund för konspirationsteorier, men visst har även demokrater en benegenget att tro på konspirationsteorier. Över hälften av de demokratiska väljarna lär t.ex. tro att 9/11 var ett inside job eller åtminstone att George W. Bush visste om attacken på förhand. Överhuvudtaget lär konspirationsteorier om 9/11 ha haft anhängare huvudsaken bland vänstersinnade.

Det finns flera orsaker till att konspirationsteorierna kring 9/11 är så allmänt omfattade. För det första drog Georg W. Bush fördel av terrorattacken. Bush hade knappast blivit återvald utan 9/11 och det påföljandet "kriget mot terrorism". Bush var naturligtvis inte heller ensam om att dra fördel av de möjligheter som terrorattacken öppnade. Till de stora vinnarna hörde inte minst vapenindustrin.

Utöver att Bush hade ett motiv, så har man hittat otaliga detaljer, som mera eller mindre konspiratoriskt sinnade personer sett som tecken på att det bakom 9/11 fanns en konspiration. En del av bevisen går lätt att motbevisa, medan andra är svårare att avvisa. Att Bush med flera hade nytta av terrorattacken betyder naturligtvis inte att de stod bakom den. Lika väl kan man spekulera i om Bushadministrationen lät bli att stoppa attacken, för att man behövde den. Motsvande konspirationsteorier finns det kring attacken mot Pearl Harbor under andra världskriget. Det är åtminstone uppenbart att 9/11 hade en motsvarande betydelse för kriget mot terrorismen som Pearl Harbor hade för USA:s deltagande i andra världskriget.

När etablerade medier ger obalanserat mycket kritik av Donald Trump så finns det vissa journalistiska skäl. Jämfört med tidigare presidenter är Trump inte så noga med sanningshalten i det han säger. Det betyder inte att presidenter inte skulle ha talat osanning före Trump, men föregångarna på presidentposten har åtminstone bemödat sig om att inte bli fast för att ljuga. Trump har hållit många oförberedda tal och verkar i stil med den reality-stjärna som han i grunden är i regel yttra sig extempore. Hans uttalanden är ofta impulsiva, ogrundade, ogenomtänkta och överdrivna. Det sistnämnda hör till hans retoriska stil. När Trump blir fast för att tala osanning tär det inte just på hans trovärdighet. Det väsentliga är att han av sina anhängare uppfattas som en talesman för deras missnöje. Trumps sätt att kommunicera lämpar sig inte bara i reality TV, utan fungerar även på sociala medier, med vars hjälp han långt gjort sig oberoende av de faktakontrollerande massmedierna.

När det gäller populismen och sättet att kommunicera föregicks Trump av Tea Party-rörelsen med Sarah Palin i spetsen. Tea Party-rörelsens retorik är liksom Trumps konflikinriktad och man söker sitt stöd i de breda folklagren. Liksom Trump angriper Tea Party-rörelsen inte bara demokrater, utan utmanar även etablissemanget inom det republikanska partiet. Många av dess anhängare ogillar inte bara höga skatter, utan misstror även myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier. Därigenom banade Tea Party-rörelsen vägen för den polarisering som Trump utnyttjade i valkampanjen 2016.

Alla som i presidentvalen röstat på Trump är inte anhängare av populism. Konservativa kristna har haft goda skäl att rösta på Trump och Trump har även uppfyllt löften som han har lovat dem. För amerikanska väckelsekristna är USA ett utlovat land för religiös frihet. Det är inte utan skäl som man upplever att det demokratiska partiet och de nymarxistiska eller "postmoderna" idéer, som ryms inom partiet, hotar den religiösa friheten och t.o.m. yttrandefriheten. Rädslan för att frispråkiga pastorer i framtiden skulle kunna dömas för hatbrott när de predikar om synd och nåd är inte helt tagen ur luften. Hade Hillary Clinton valts till president och fått utnämna tre domare till den högsta domstolen hade framtiden för traditionella kristna värderingar kunnat se helt annorlunda ut än den gör nu när det var Trump som utnämnde domarna. Trump har inte avslöjat och räddat USA från något pedofilnätverk, men i många amerikaners ögon räddade han USA genom att vinna presidentvalet för fyra år sedan uppfylla de vallöften som han gav den kristna högern. Sedan finns det naturligtvis amerikaner som tycker att Trump räddat landet på helt andra sätt, som genom att ställa Amerika först, dra bort finansiering av internationella organisationer eller stoppa den demokratiska klimat- och miljöpolitiken.

Det är fel att, så som många medier gjort, påstå att Trump skulle sprida konspirationsteorier, även om han kanske inte direkt tagit avstånd från Qanon och han gjort yttranden som stött konspirationsteorier. Inte ens påståendena om fusk i samband med det senaste presidentvalet skulle jag beteckna som konspirationsteorier. CNN må vara av annan åsikt. Ett undantag är kanske Sidney Powells påstående om manipulering av maskiner som räknar röster. Trumps påstående om att han vann valet är närmast en retorisk överdrift. Påståendena om valfusk är delvis ogrundade, men framför allt handlar även de om överdrifter och retorik, liksom påståendet om att demokraterna "stal" valet. 

Även om man inte har kunnat påvisa systematiskt fusk är poströstningen i USA inte så säker. Det har tidigare inte varit ett avgörande problem, men med en hög andel poströster är situationen en annan. I en del delstater ändrade man med anledningen av pandemin på reglerna för poströstningen, så att det blev lättare att poströsta, på valsäkerhetens bekostnad. Man kan tycka att regler om strikt identifiering är odemokratiska och det är väl allmänt i republikanerna intresse att bevara en hög tröskel för valdeltagande, men helt saknar Trump inte grund för påståendet att valet "stals" när poströsterna började räknas. Om poströsterna inte räknats med hade resultatet sett helt annorlunda ut.


Trump har gjort ogenomtänkta uttalanden även i medicinska frågor, tidvis förringat faran med covid-19, men också tagit till drastiska åtgärder, som att stänga gränserna till USA innan andra länder gjorde det motsvarande. Trump har dragit in finansiering av WHO, men WHO har allmänt kritiserats för att i början av epidemin ha låtit sig påverkas av Kina i sina förringande uttalanden om faran för en pandemi. Trump har definitivt inte talat mot vaccinering, utan snarare varit överoptimistisk när det gäller vaccin mot covid-19. Trump har gett stöd för tanken att det "kinesiska viruset" kan ha läckt ut från ett laboratorium, men denna hypotes är i sig ingen konspirationsteori. Även om man vill tolka en brokig samling av konspirationsteorier som varianter av Qanon, så passar konspirationsteorierna om covid-19 och vaccinering inte alls ihop med Qa
non.

Bland vaccinmotståndare verkar det vara en vanlig uppfattning att Bill Gates och Big Pharma (stora läkemedelsbolag) står bakom spridningen av coronaviruset eller alternativt att läkemedelsindustrin står bakom den stora uppmärksamheten och rädslan för covid-19. Syftet skulle vara at sälja vaccin eller rentav att i samband med vaccineringen injicera mikrochips, för att kunna kontrollera hela mänskligheten. Efter att Donald Trump meddelade att USA fryser sin finansiering av WHO meddelade Bill & Melinda Gates Foundation att de ökar sitt bidrag från 100 till 250 miljoner dollar i året. Med tanke på förtroendet för världshälsoorganisationen är WHO:s beroende av donatorn Bill & Melinda Gates Foundation inte helt oproblematisk, men Bill Gates representerar ingalunda stora läkemedelsbolag eller "Big Pharma", fastän Bill & Melinda Gates Foundation investerat även i läkemedelsbolag.

Att Bill & Melinda Gates Foundation som välgörenhet i tredje värden finansierar vaccinationsprogram och andra hälsovårdsprojekt, som ur vissa synvinklar kan vara problematiska, betyder inte att Gates har ekonomiska intressen som direkt motsvarar läkemedelsindustrins intressen, ännu mindre att Gates skulle ha intresse av utgifter för vaccinering av nya sjukdomar. Det finns väl nästan alltid någon som drar nytta av kriser ekonomiskt, politiskt eller på annat sätt och det är bra att ta reda på vem dessa är, men att någon drar nytta av en kris betyder inte nödvändigtvis att samma personer, grupper eller instanser står bakom krisen. Visst finns det redan chip-implantat som man med ett sprutliknande verktyg placerar under huden. Dessa kan användas som t.ex. nycklar, inträdesbiljetter och betalkort. De kunde i princip även ge information om huruvida bäraren har vaccinerats mot covid-19, men man kan knappast använda samma "spruta" för att injicera vaccin och chips.




Med detta sagt anser jag inte att det är oproblematiskt att myndigheter registrerar dem som låtit vaccinera sig, liksom dem som väljer att inte vaccinera sig. Det är kanske lika väl nödvändigt eller befogat. Jag finner det hur som helst bra att alla inte förhåller sig okritiskt till kontroll och restriktioner. Man kan bara föreställa sig hur välkommet det är i vissa länder att kunna förbjuda demonstrationer med hänvisning till covid-19. Det finns risker för missbruk av undantagstillstånd, vilket vi kan se speciellt i Kina, som utnyttjat pandemin inte bara för att köra över Hong Kong, utan även för att intensifiera kontrollen av sina medborgare. Att det sistnämnda sker samtidigt med utbyggnaden av 5G-nätet och delvis med hjälp av 5G lär ändå vara en tillfällighet. Det florerade allehanda konspirationsteorier om 5G redan före vi kände till coronaviruset.

Till mediernas uppgifter hör förutom att granska den politiska makten även att granska varandra. Om journalisterna betedde sig mindre som lämlar som alla springer åt samma håll, skulle åtminstone jag ha större förtroende för journalistiken. Det skulle behövas sträng kollegial granskning även journalister emellan. Tyvärr gör journalisterna inte alltid sitt jobb. Problemet handlar kanske främst om brist på tid och resurser. Alla tips och spår kan man inte följa upp, speciellt inte de som med mindre sannolikhet leder till några scoop. Ibland förefaller problemen dock ligga någon annanstans. När påståenden eller misstankar har stämplats som konspirationsteorier verkar det finnas ett social tryck som håller journalister borta. Orsaken till att medier eller statliga myndigheter försummar att undersöka misstankar om olagligheter kan ibland prosaiskt förklaras av att journalister eller tjänstemän av futtiga skäl vill hålla sig på god fot med överordnande. Beslutsfattare och högre tjänstemän har sina förtrodda journalister, som i sin tur vill bevara sitt förtroende hos den politiska maktens representant. 

Om jag var professionell journalist skulle jag vara försiktig med att uttrycka mig förklenande om "privatspanare", så som Hufvudstadsbladet nyligen gjorde i en ledare om Estonia och andra påstådda konspirationsteorier. När en politisk aktivist dör eller insjuknar under en flygresa, så handlar det kanske med största sannolikhet om en naturlig sjukdomsattack. Ändå har bloggare och privatspanare under namnet Bellingcat avslöjat att förgiftningsmord(försök) och komplotter verkligen existerar. Utan lite konspiratoriskt lagda privatspanare skulle en del brott aldrig avslöjas. Därför behövs bloggare och alternativa medier, även om konspiratoriska bloggare ofta träffar fel och det ofta brister i deras källkritik.

I allmänhet tycker jag att vi i Finland och i Norden är lite naiva och litar lite väl mycket på så väl myndigheter som på etablerade massmedier. Och speciellt kritisk är jag mot att vi så lätt låter myndigheter ta beslut för oss. Jag har personlig erfarenhet av massmediers ovilja att se den strukturella korruptionen i det finländska samhället. När det gäller den aktuella pandemin ser jag ändå tilliten till myndigheterna och den av medierna förmedlade informationen som en fördel, som delvis förklarar varför vi i Finland kommit relativt lätt undan.

Misstänksamhet kan vara bra, men när det kommer till vaccin ser jag det som oerhört viktigt och avgörande att folk har förtroende för hälsomyndigheterna och i det aktuella fallet även för läkemedelsbolagen. Personligen ser jag den ekonomiska konkurrensen och de kommersiella intressena främst som en garant för vaccinens säkerhet och verkan, medan jag skulle lita lite mindre på WHO och myndigheter, eftersom de är i monopolställning. Därmed inte sagt att de stora läkemedelsbolagens lobby inte borde granskas i större utsträckning. Samtidigt anser jag att vaccinmotståndare bör bemötas med respekt och öppenhet. De flesta som tvivlar på att låta vaccinera sig har i själva verket knappast i avgörande betydelse påverkats av några konspirationsteorier eller ens av missinformation.

En intressant iakttagelse är att delvis samma personer som på på våren var emot en nedstängning av samhället och på hösten var mot användning av ansiktsmasker nu på vintern är emot vaccinering mot covid-19. Detta förhållningssätt förefaller väldigt motstridigt, ifall man inte menar att hela pandemin är en stor bluff. Att man föringar eller förnekar pandemin betyder ändå inte nödvändigtvis att man tror på en konspiration. Det beror också delvis på vad man menar med konspiration och konspirationsteorier. Det finns mycket hemlighetsmakeri och många dolda agendor som jag inte skulle beteckna som konspirationer. Sedan finns det konspirationsteorier, eller förklaringar som kallas konspirationsteorier, av mycket olika slag.

En del konspirationsteorier är förklaringar av mindre lokala fenomen, medan andra konspirationsteorier försöker förklara allt och hävdar att hela värden via en sammansvärjning styrs av en liten grupp människor - eller ödelmänniskor. De stora konspirationsteorierna har likheter med religiös övertygelse och är väl att betraktas som en form av vidskepelse, men man kan vara konspiratoriskt lagd utan att tro på stora världsomfattande konspirationer.

Hemlighetsmakeri, dolda agendor och t.o.m. konspirationer förekommer, men de är kanske inte så vanliga. Själv håller jag det som osannolikt, men möjligt att coronaviruset har spritts från ett laboratorium i Kina. Det torde inte finnas några definitiva bevis mot den hypotesen. Även om SARS-CoV-2 inte läckt ut från ett laboratorium, så har Kina på ett tvivelaktigt sätt utnyttjat pandemin för kinesiska politiska och ekonomiska intressen, men inte genom att skapa panik, utan snarare tvärtom genom att i början - med WHO:s stöd - förringa faran. Vill vi se en trovärdig konspiration, så är det inte att pandemin med överbelastningen av sjukvården är en bluff, utan tvärtom att de kinesiska myndigheterna i början hemlighöll faran.