Visar inlägg med etikett skador. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skador. Visa alla inlägg

5 april 2021

Vinnare på pandemin

De flesta kriser har förlorare och vinnare. Vapenindustrin vinner på krig, liksom läkemedelsbolagen kan vinna på epidemier. Även den aktuella coronapandemin har sina vinnare. Dit torde bl.a. näthandelsbolag och teknologibolag höra. Under nedstängningen har ju väldigt mycket flyttat till nätet. Ibland är fördelarna som en del drar av kriser så stora att konspiratoriskt lagda misstänker att vinnarna i själva verket ligger bakom krisen. Så behöver det naturligtvis inte vara. Åtminstone är det inte jag som skapat viruset SARS-CoV-2, fastän jag dragit nytta av covid-19.

Gymmet saknar jag trots allt.

För många har utmaningen med pandemin varit att stanna hemma och isolera sig. Bristen på socialt umgänge har för många varit psykiskt mycket tungt. Själv är jag något av en enstöring, speciellt efter att jag för snart tre år sedan först skadade mig i en cykelolycka och efter olyckan drog på mig andra skador, då jag hade för bråttom att komma tillbaka. (Se "Olyckor och skador", "Trokanterit" och "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?".) I över ett års tid har jag haft svårt att sitta, stå och ligga annat än på mage.

Det är klart att det inte är så lätt att leva ett socialt liv, om man bara kan ligga på mage. Dessutom är det även tungt att ligga på mage längre stunder, speciellt då man samtidigt skriver på datorn. Jag har under det senaste året trots allt inte varit sjukledig en enda dag. Det förklaras långt av effekten av värkmedicin, men framför allt av att möten och fortbildningar har flyttat till nätet tack vare coronan. Just när mina problem har varit som värst har undervisningen flyttat till nätet och jag har liksom miljontals med mig värden över i egenskap av lärare fått jobba på distans.


If you cannot sit, you have to stand up paddle boarding.
SUP är utmärkt träning för längdåkare!

När hela världen har stannat hemma har även jag gjort det. Det hade jag varit tvungen att göra även utan pandemin. Jag hade i ingen händelse kunnat gå på bio för att se Bondfilmen No time to Die, gå på släktbjudningar eller skida Vasaloppet. När människor världen över sitter hemma och känner sig ensamma har jag känt mig vara i gott sällskap. Det är inte bara jobbet som flyttat hem eller till internet, utan även mycket annat stremas och visas på nätet. Jag har visserligen regelbundet gått på fysioterapeutisk behandling, men tack vara pandemin har fysioterapi online slagit igenom. Har man lite ovanligare och svårbehandlade problem är det en tillgång att många fysioterapeuter nu mera än någonsin tidigare presenterar introduktionsvideor och provbitar ur nätkurser på Youtube.



Till skillnad från förra våren bjuder Europort och andra kanaler på sportevenemang i direktsändning. Själv följer jag speciellt med längdåkning och cykeltävlingar och jag ser på sändningarna medan jag kör rehabilitering eller ersättande träning med gummiband. Att det saknas egentlig publik spelar ingen större roll i landsvägslopp på cykel. Tvärtom är det en fördel att det inte trängs för mycket publik i uppförsbackarna i bergsetapper. Hittills i år har pandemin inte märkbart påverkat tävlingskalendern för proffscykling, så det går ingen nöd på mig som bänkidrottare.

Det är mycket behagligare att dela en pandemi med sina medmänniskor och hela världen än att låsa in sig med egna ovanliga och lite pinsamma fysiska problem. På nätet finns det visserligen facebookgruppar för olycksbröder- och systrar som lider av liknande problem. Jag är medlem bl.a. i grupper för personer med trokanterit, proximal hamstringtendinopati och reflux. Jo, refluxproblemen har blivit värre av att jag ligger på mage. Här har det dock skett en förbättring via fysisk träning och Facebook bjuder på framgångsberättelser om personer som arbetat bort sina refluxproblem. Annars är det mest deprimerande att ta del av människors berättelser av hur de inte har kunnat sitta på flera år eller t.o.m. årtionden. Skulle mitt problem bara vara att jag har svårt att sitta, men när jag tidvis inte heller klarar av att stå längre stunder...

I början av april ser det ut att vara bara några månader kvart av nedstängningen pga. coronan. Skolorna torde återgå till närundervisning före det och därmed är det slut med jobbande på distans för min del. Mina hälsoproblem kommer däremot inte att vara över. Kanske måste jag sjukskriva mig, eller så klarar jag mig med värkmedicin. Jag kommer att sakna pandemin!

Fast även när det gäller min tendinaopati - eller kanske snarare mina tendinopatier - ser jag ett slut, om än lite längre fram. Tack vare mina problem har jag fått upp ögonen för begränsningar i min rörlighet och problem med hållningen, som jag lidit av under största delen av mitt liv. Det var egentligen bara en tidsfråga när den tidsinställda bomben skulle explodera. Hade det inte varit för cykelolyckan och de där påföljande överansträngningsskadorna skulle paketet kanske ha brustit ett årtionde senare när det pga. åldern hade varit ännu svårare att rätta till problemen. Att rätta till obalans mellan muskler, stärka svaga och kroniskt spända muskler och öka rörligheten tar tid, inte minst då man inte kan stretcha skadade senor. Tendinopati tar i sig lång tid att övervinna, även i fall där senskadan inte bottnar i bakomliggande problem. Och det hade varit lättare att rätta till problemen om jag varit yngre.

Mina nyvunna insikteter i hur kroppen fungerar känns så värdefulla att jag - trots mina tillfälliga fysiska problem - nästan fasar vid tanken på hur illa det hade förblivit med min hållning och rörlighet, om jag inte hade skadat mig. Jag har haft lite skolios, men framför allt har jag haft en iögonfallande lordos (överdriven svank), som långt kan förklaras av svaga och spända hamstringsmuskler (bakre lårmuskler) och mycket starka men lika så strama främre lårmuskler. Jag hoppas kunna återkomma med ett blogginlägg om hur man jobbar bort fel i hållningen och bristande rörlighet och övervinner tendinopati. Tills dess hoppas jag att jag åtminstone kan fungera som ett varnande exempel. Bara jag blir kvitt mina nuvarande akuta problem kommer jag att ha en bättre fysik än jag någonsin haft förut. 


30 december 2019

Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?

Det är över ett år sedan jag skadade mig i en cykelolycka och ett par månader senare skaffade mig en trolig överansträngningsskada. (Se "Olyckor och skador" och "Trokanterit".) För ett år sedan var jag orolig för att jag inte skulle vara i form för Vasaloppet ett par månader senare och att jag inte skulle kunne träna tillräckligt för den kommande cykelsäsongen. Nu är jag orolig för att aldrig mera bli frisk och aldrig mera ens kunna sitta på en normal stol. Så illa är det väl ändå inte, men det är ett möjligt scenario och någonting som jag bör vara beredd att acceptera.

Samtidigt som min skada i höft, säte och hamstringsmuskler begränsar mitt dagliga liv har jag fortsatt att träna så gott det går. Jag har inte cyklat eller skidat, men jag har paddlat, gått på gym och när inget annat varit möjligt har jag tränat armarna med gummiband och hantlar. Under det gångna året har mina armar utsatts för stor belastning, men jag har lyckats undvika skador i armarna.

Stakningsmaskinen på gymmet har hjälpt mig att bevara min identitet som skidlöpare. Med stolthet har jag där burit Sibbo-Vargarnas tröja och känt mig som en tävlingsskidåkare. Fortfarande finns det möjlighet till utveckling. Jag har aldrig haft större muskelstyrka eller muskelmassa än nu och visst har jag med belåtenhet kastat fåfänga blickar i spegeln i omklädningsrummet. Rörligheten bör jag däremot förbättra ordentligt.




Styrketräningen är delvis en del av min rehabilitering, men samtidigt har jag använt träningen med maskiner på gymmet som konditionsträning för att bevara så mycket som möjligt av min grundkondition. Troligen har jag även med styrketräningen tagit i för hårt, för de senaste två månaderna har min skada förvärrats. Säkert har min kondition gått ner under det gångna året, men min identitet som idrottsman har nog tagit mera stryk. Det betyder en mera realistisk självbild, men framför allt handlar det om prioriteringar. Jag har under största delen av mitt liv satsat helhjärtat på någonting. Det har kunnat handla om studier, forskning, undervisning eller bloggande. De senaste åren har jag satsat på uthållighetsidrott, fastän jag är alldeles för gammal för elitidrott. Idrottandet har gett mig själsfrid, kickar och vänner; gjort mig lycklig. Det finns någonting ljuvt i veteranidrott. Det handlar framför allt om känslan av att ännu vara i sin fulla kraft eller åtminstone i farten. Det är för mig ingen ny insikt. Jag brukar dra ut på skidsäsongen så länge det går. Vårens sista skidturer är de ljuvaste. I år har jag paddlat ännu efter jul och senhöstens paddelturer har i en blandad dos av naturupplevelse, frisk luft, endorfiner och värkmedicin på ett motsvarande sätt haft en euforisk verkan.

Jag skulle inte säga att jag tidigare direkt har misskött mitt jobb p.g.a. av idrottandet, men prioriteringen av idrotten har nog påverkat mitt arbete, om inte annars så genom att jag ofta varit trött. Under det senaste året har jag inte tränat så mycket att jag skulle ha varit trött på jobbet, men istället har min arbetsförmåga begränsats av min skada. Det är inte så många jobb som man kan sköta om man inte kan sitta, stå eller gå under längre stunder, men lärarjobbet erbjuder möjligheter till lämplig omväxling. Ändå har kollegerna fått jobba extra när jag inte klarar av alla uppgifter och det har inte alltid känts så bra, speciellt som jag håller en högre profil med mitt idrottande än med mina krämpor.




Åldern är säkert är en bidragande faktor till skadan och den långa läkningsprocessen, men jag vill fortfarande känna mig och bli sedd som en skadad idrottsman snarare än som en farbror med krämpor. Till all tur har jag kunnat paddla och under sommaren deltog jag även i flera paddellopp. Paddlingen har räddat mig på flera än ett sätt. Det var på en kajaksida på webben som jag blev tipsad om hur man tillverkar ett sittunderlag som skyddar sittknölarna och hamstringsmusklernas fästen. Småningom insåg jag att sittunderlaget fungerade även på vanliga stolar, fastän kajaksitsarna är bättre än stolar.

Under det gångna året har jag lärt mig mycket nytt, bl.a. om värkmediciner. Det är kunskap som jag tidigare klarat mig utan, men som jag förr eller senare troligtvis ändå hade haft användning av. Jag har för det mesta bara obetydlig värk, men värken påminner mig om att allting inte är i sin ordning och att jag måste ta det försiktigt för att inte senare få svårare värk. Jag har, hoppas jag, även accepterat att åldern förr eller senare kommer att ta ut sin rätt. Det är en insikt och en inställning som är värdefull att ha.

Mitt sikte är ändå inte inställt på pensionsåren, utan på skid- och cykelsäsongerna om ett par år. Jag vill komma tillbaka. Jag behöver inte träna lika mycket som när jag har tränat som mest. Istället skall jag satsa mera på styrka, rörlighet och - inte minst - vila och återhämtning. Skador kommer jag säkert att ha även i framtiden, men det är inte bara en negativ sak. En vän och cykelpolare uttryckte det väl: Det är just idrotts- och träningsskador som håller oss unga. Annars skulle vi ju ha bara krämpor och åkommor som hör åldrandet till.

5 juni 2019

Trokanterit


I mitt senaste inlägg "Olycka och skador" berättade jag om en cykelolycka i augusti och en relaterad höftskada. Nu har det gått över nio månader sedan cykelolyckan, där jag fick kompressionsfraktur på ett par bröstkotor (ryggkotor i bröstryggen) och över sju månader sedan smärtan i höften började, men tyvärr har inflammationen varit värre den senaste månaden än tidigare. Jag var t.o.m. tvungen att ta sjukledigt en vecka i maj.

Det goda är att jag nu har en diagnos: trokanterit eller GTPS (Greater Trochanteric Pain Syndrome). Det är en diagnos som jag gett mig själv och den finns inte i några läkarutlåtanden. Efter självbekostade besök hos tre olika ortopeder fick jag i januari en relevant remiss till magnetundersökning. Undersökningen, som i sig kostade över 500 euro, visade att jag hade ödem i bursan (slemsäcken) i vänstra höften och inflammation i närliggande muskelfästen. Även i högra höften syntes tecken på inflammation. Dess värre är inflammationen en följd av en skada, troligtvis en överansträngningsskada. Jag har troligtvis överansträngt mig i två olika skeden, först på hösten och senare på våren, då jag redan var på bättringsvägen.

Några klara direktiv för hur man blir av med trokanterit finns inte. Själva inflammationen kan man försöka bota med antiinflammatorisk medicin eller kortison, men åtgärdas inte orsaken, så kommer inflammationen lätt tillbaka. För mycket vila är inte bra, för då försvagas senorna eller muskelfästen, men naturligtvis är inte för mycket ansträngning heller bra. Eftersom det inte tillförs mycket blod till muskelfästen, så tar det i varje fall tid att bli av med inflammation. Styrketräning, speciellt excentrisk och statisk, rekommenderas för att stärka de skadade vävnaderna samtidigt som blodtillförseln ökar. Angående töjning eller stretchning har fysioterapeuterna olika åsikter. De senaste veckorna har jag ändå satsat mera på stretchning.

Hittills har jag provat på vila, statisk och excentrisk styrketräning, stretchning, olika antiinflammatoriska kurer både oralt och utvärtes, kortisonspruta, specialdynor, ergonomiska stolar, kinesiotejp, stötvågsbehandlaing, fascial manipulation, massage, skumrulle, massageboll, varma och kalla bad, ispåse. Har jag glömt något? Hos kiropraktikern blev det bara ett besök, då "skannern" med vilken han påstod sig analysera nervsignalerna i ryggraden förstörde den potentiella placeboeffekten av behandlingen. Totalt har jag säkert satsat närmare tvåtusen euro av egna medel på olika undersökningar och behandlingar, fastän idrottsförsäkringen täckte vården efter frakturerna i ryggkotorna och en sjuk axel efter cykelolyckan.



Trokanterit är inte dödligt, men skadan har gjort mig medveten om min egen dödlighet, på flera sätt och i flera bemärkelser. Från att ha haft målsättningen att bli en ännu bättre cyklist och skidåkare och kunna utmana ungdomarna hoppas jag nu på att så fort som möjligt kunna gå, sitta och ligga normalt utan värk. Och att även om tjugo år kunna motionera. Men jag har utnyttjat möjligheten att sätta ner mera tid på paddling. Jag har skaffat mig en vingpaddel och har t.o.m. funderat på att skaffa mig tävlingslicens för paddling...

30 december 2018

Olycka och skador

Trafikmärke i Borgby

Landsvägsloppet Helsinki Velotour (kategori 2) sista söndagen i augusti blev min sista tävling och sista cykelrunda i år. Jag hade aldrig tidigare åkt omkull i ett cykellopp, men nu var jag tvungen att väja för ett par cyklister som kolliderade framför mig. Då jag väjde körde jag av vägen och på ett trafikmärke. Medan cyklisterna som krockat framför mig fortsatte tävlingen blev det ambulansskjuts till Borgå sjukhus för min del. Jag hade förstås osannolik otur när jag träffade trafikmärket, men det kunde ha gått värre. Cykelgaffeln gick av på båda sidorna, hjälmen blev förstörd, men jag fick inte hjärnskakning. Däremot skadade jag axeln och fick kompressionsfrakturer på ett bar ryggkotor. Läkaren gav mig "idrottsförbud" på tre månader, vilket betydde att åtminstone den kommande skidsäsongen var förstörd.




En olycka kommer sällan ensam, heter det. Mindre än två veckor efter kraschen fick jag blodpropp i vänstra vaden. Jag har visserligen genetiska förutsättningar för blodpropp, men blodproppen torde ha ett samband med olyckan, om inte annars så för att den tvingade mig till vila. Ändå ordinerades jag medicin mot blodpropp för resten av livet, vilket inte var så roligt. Till all tur finns det moderna antikoagulantia eller "bloduttunnande" mediciner som är mycket lättare att använda än Marevan, som ännu för några år sedan var den vanligaste medicinen mot blodpropp. Jag valde Xarelto, vars fördel är att det räcker med en tablett i dagen efter de tre första veckorna efter en propp, trotsa att den har en relativt kort halveringstid. Ett problem med Xarelto, vars verksamma ämne heter Rivaroxaban, är att det, liksom alla antikoagulantia, ökar risken för blödningar, då dess uppgift ju är att förhindra blodet att koagulera. Tidigare har det inte funnits en antidot som tar bort medicinens antikoagulerande verkan, men sedan i våras finns det en motgift vi namn Andexxa på marknaden. Dess värre lär en dos kosta tiotals tusen euro och jag vet inte om medlet finns tillgängligt på alla sjukhus.

Det är bäst att försöka undvika olyckor som kan förorsaka blödningar. Som tur är försvinner verkan av Xarelto eller Rivaroxaban i praktiken på ett dygn, så framöver gäller det att bara inte ta medicinen på morgnarna före en cykeltävling. Framför allt gäller det väl ändå att med tanke på risken för hjärnblödning att se till att blodtrycket inte blir för högt. En annan möjlighet skulle vara att byta till Pradaxa, till vilket det funnits en antidot redan i några år, men Pradaxa skall man av någon anledning ta två gånger i dygnet, trots att  halveringstiden för dess verkande ämne är något längre än för Rivaroxaban, som alltså är det verkande ämnet i Xarelto.

Mindre än två veckor efter att jag började ta antikoagulantia fick jag akut inflammaation i en tand. Enligt den tandläkare som jag först besökte kunde inflammationen ha ett samband med att jag bara kunnat sova på högra sidan eftersom jag skadat axeln i cykelolyckan. Bakterierna frodas i värmen. För att stoppa inflammationen måste tanden ut och för att man skulle kunna dra ut tanden måste jag avbryta Xarelto-kuren för ett par dagar. Inflammationen i tanden var akutare än blodproppen, som i sig var allvarlig om än av det lindrigare slaget. Vill man se någonting positivt i det hela, så är det att jag klarade av flera åkommor på en gång utan att behöva göra extra avbrott i träningen.



Idrottsförbud är naturligtvis ett relativt begrepp. Jag fick även olika direktiv från olika läkare. En månad efter cykelolyckan började jag promenera, först gjorde jag en halv timme långa rundor, senare över två timmar långa. Relativt tidigt började jag även cykla på traditionell motionscykel. På en motionscykel kan man sitta med rak rygg utan att belasta bröstryggen, där jag hade frakturerna, men de breda sadlarna är inte gjorda för långa träningspass och gjorde knappast gott åt mina sätesmuskler. Ungefär samtidigt med spinning på motionscykel började jag med vattenlöpning, som borde vara skonsamt, inte bara för ryggen, men som kanske trots allt belastade vissa muskler för mycket. Troligtvis var det ändå ett träningspass på gymmet drygt två månader efter olyckan som i första hand förorsakade en besvärlig skada.

Några dagar efter träningspasset på gymmet hade jag muskelvärk, som dock snart gick över. Värre var det att jag plötsligt fick en intensiv men övergående värk i vänstra höften. Första gången det högg till i höften satt jag vid skrivbordet efter en träningspass i simbassängen.  Nästa gång hände motsvarande ett dygn senare när jag tränade vattenlöpning. Under en veckas tid högg det till i höften någon gång per dag. Smärtan var så stark att jag skrek till varje gång det högg till oberoende av var jag befann mig. Utöver lite öm känsla i sätesmusklerna när jag var på lång promenad hade jag inga andra symptom på någon relaterad skada. Efter en vecka med hugg i höften en gång i dagen började det hugga till flera gånger i rad. Nu förstod jag att sluta träna, men värken fortsatte. Under några dagar besökte jag två gånger läkardejour, där jag ordinerades stark värkmedicin, och dessutom en ortoped, som ordinerade mig fysioterapi.

Ortopeden trodde inte att jag hade ischias, inte ens falsk ischias, som anses kunna bero på en spänd eller svullen piriformismuskel. Smärtan var allt för lokal för att bero på ischiasnärven, ansåg ortopeden. Under den första behandlingen av en fysioterapeut kändes det ingenstans, fastän jag både tänjde på och ansträngde relevanta muskler. På kvällen efter behandlingen brakade istället helvetet löst.




Den huggande värken fortsatte några dagar, men upphörde sedan helt. Kvar blev en svårdiagnostiserad svag värk i höften och sätesmusklerna, som verkade bli värre av träning. Speciellt verkar skadan bli värre av skidåkning, medan cykling fungerar bättre, så länge jag inte höjer tempot. I en månads tid har jag nu försökt träna så mångsidigt som möjligt på gym och endast gjort korta rundor på skidor. Till saken hör att jag i början av december lyckade  skära bort en bit av tummen, vilket naturligtvis ytterligare försvårade träningen.

Inflammation i en eller flera muskler misstänkte jag från från första början. Dess värre får man inte kombinera antikoagulantia med antiinflammatorisk medicin. Ortopeden trodde inte att antiinflammatorisk medicin skulle vara till någon nytta, men kanske ville han bara inte avbryta Xarelto-kuren.

Efter julen, då jag redan hade tagit Xarelto i över tre månader besökte jag en annan ortoped, som även borde ha varit insatt i idrottsskador. Han ifrågasatte det förnuftiga i förebyggande medicinering mot blodpropp med tanke på riskerna för blödning. Ändå fick jag inget svar på om det skulle löna sig att pröva på antiinflammatorisk medicin. Den här ortopeden trodde inte på inflammation utan föreslog istället att jag hade ischias.

Knappast beror min värk på ischias. Om min finska varit bättre hade jag knappast fått den diagnosen, för speciellt efter att den intensiva värken upphört motsvarar symptomen inte alls ischias. Däremot är jag rädd för att ortopeden har rätt i att problemen kan vara relaterade till slitage, som cykelolyckan förorsakat. Det var kanske inte bara ett par ryggkotor och en axel som fick stryk.

Trots olyckan och skadorna har jag betalat deltagaravgiften till Vasaloppet. Min ursprungliga plan var att i år satsa på att diagonala, eftersom jag inte kunde träna överkroppen under hösten. Ett par rundor med traditionell klassisk åkstil visade sig dock vara illa med tanke på den aktuella skadan. Däremot fungerar det relativt bra med stakning, åtminstone med stakmaskinen på gymmet.

Vila skulle kanske vara den bästa medicinen, men det är svårt att låta bli att träna under julledigheten, då jag för en gångs skull har tid att träna. Dessutom har jag ju redan under hösten varit tvingad till längre avbrott i träningen. Men det här är naturligtvis bara ett lyxproblem.